OFFERKRAFT genom HÄNGIVENHET
Solen går genom Väduren.
Tid: 21 mars – 20 april. Dygd: Hängivenhet. Nåd: Offerkraft.
Detta är vårens, vårdagjämningens och det nya livets tid. Denna tid, som får sin själsliga prägel av solens gång genom Vädurens tecken, är en tid för nya tag, för uppbrott och för vårstädning, även mentalt. Det är, just därför, även en tid då känsliga själar lätt tappar fotfästet.
Detta, att förlora fotfästet för en liten stund, kan vara nog så viktigt för att komma loss från gamla hjulspår och döda rutiner. Men det kan även innebära en viss vilsenhet. Som i kombination med de gryende groddkrafterna kan leda till fanatism och manisk upptagenhet med en eller annan idé som kanske inte är så omfattande och samvetsgrant helhetsorienterad som den ter sig just då.
Impulser som saknar förankring och balans leder förr eller senare till haverier om de inte korrigeras. Men en för tidig korrektur kan å andra sidan kväva den bästa impuls i sin linda. Det är därför inte givet att man alltid bör kyla av en flammande tanke med det nyktra förnuftets höjda pekfinger och en förnumstig förmaning om att sitta ner i båten.
En ny impuls kräver offer. Och offer är inte samma sak som en investering. Det är inte att helt enkelt avsätta en extra stor portion av de resurser man har på något vars resultat man inte kan ha en säker uppfattning om, med riskbedömning, prognoskalkyl och allt. Saknas en flammande begeistring för saken, så svider offret för mycket, och man frestas skryta om det, klaga över det eller låta det gå ut över andra på något sätt. Så offer är i sig ingen dygd, det är en nådegåva. Att kunna offra, helhjärtat och självklart, är en nådegåva. Det som bäddar för denna nådegåva är en dygd, nämligen dygden hängivenhet. Hängivenhet möjliggör äkta offer.
På samma sätt förhåller det sig med de andra dygderna. De i sig är inte nog, men de bäddar för de gåvor som gör livet mer levande. Utan en specifik dygd finner nådegåvorna inte vägen in i våra hjärtan. De blir utanpåverk med oönskade biverkningar åt endera håll, antingen genom överdrift eller underdrift.
Ett överdrivet offer har vi exempelvis i försakelser som inger andra människor skuldkänslor eller avund om de inte kommer upp med en motprestation.
Ett underdrivet offer har ingen verkan alls, förutom att vi blir en smula självgoda.
Att offra wienerbrödet eller kaffegrädden är liksom inget att ställa fram inför vår Herre. Därför är det devotionens dygd, hängivenhet, som bäddar för det adekvata offret.
Den kristna påskens mysterium är kanske det högsta uttrycket för Vädurens speciella dygd och den därigenom möjliggjorda nåden.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Karin Boye
_______________________________________________
Vandringslustens tid. Yttre och inre. Traditionellt är det den här tiden som unga människor bryter upp, kastar loss och börjar vandra. Rakt ut ur sina trygghetsbubblor och rakt in i världen. Där, på gott och ont, det magiska väntar. Det sagolika och häpnadsväckande. Det poetiska. Det som först tycks vara orimligt, men som visar sig rimma på helt nya sätt och med helt nya rytmer.
En som verkligen tog det där med vårvandringen på allvar, det var den bipoläre småbonden Grigori Rasputin. Han lämnade fru och barn i den lilla byn vareviga vår och satte av genom skog och mark. Ofta sov han inte på en hel månad, så när han kom tillbaka visste han varken ut eller in och var både sönderriven och blåslagen. Emellanåt visste han både ut och in, då fick han en uppenbarelse. Efter en sådan uppenbarelse promenerade han ända till St Petersburg. Resten är, som det heter, historia.
En annan vandrare var Andreas. Han hade jobbat som assistent åt Mäster Y, som var mästare på att iscensätta näradödenupplevelser genom att hålla ner folk under vattnet tills paniken kom, gick och ersattes av det där livspanoramat folk som har varit riktigt nära döden kan berätta om.
En gång skulle han doppa (alltså typ dränka) en annan mästare men blev så starstruck att han kom av sig och nästan vägrade. Den andre mästaren, Issa, envisades och blev doppad, vilket satte igång värsta processen i honom. Han blev som besatt och Mäster Y lät honom få med sig Andreas för säkerhets skull.
Andreas och Issa blev rätt tajta och när Issa några vårar senare blev efterlyst och sattes dit av killen som skötte deras ekonomi (ja det blev dödsstraff och vi kan storyn, den är jätteskum) så kände Andreas det där suget.
Andan föll på. Läge att dra. Ge sig ut på vandring.
Långt och länge. Kanske aldrig komma tillbaka (till vad, för den delen!). Han skulle helt enkelt följa andan, vad som än hände och hur det än kändes.
För det där med andan är ingen feelgoodgrej. Att följa andan innebär inte att man alltid är munter eller så. Går runt och småvisslar. Skoskav, mjölksyra, hunger och törst är på riktigt. Men man kommer in i zonen så man bryr sig inte. Regn, sol, whatever. Man hittar in i lunken. Lunk, puls och pust börjar synka och man får flytet. Även om man skulle känna sorg, vrede, saknad och oro. Sånt kommer och går. Det gjorde liksom inte så mycket. För Andreas hade flytet – och han hade ett ärende. Han hade fått för sig att han skulle göra något. Något specifikt.
Lämna ett svar