Nystart!

OFFERKRAFT genom HÄNGIVENHET

Solen går genom Väduren.
Tid: 21 mars – 20 april.  Dygd: Hängivenhet.  Nåd: Offerkraft.

Detta är vårens, vårdagjämningens och det nya livets tid. Denna tid, som får sin själsliga prägel av solens gång genom Vädurens tecken, är en tid för nya tag, för uppbrott och för vårstädning, även mentalt. Det är, just därför, även en tid då känsliga själar lätt tappar fotfästet. 

Detta, att förlora fotfästet för en liten stund, kan vara nog så viktigt för att komma loss från gamla hjulspår och döda rutiner. Men det kan även innebära en viss vilsenhet. Som i kombination med de gryende groddkrafterna kan leda till fanatism och manisk upptagenhet med en eller annan idé som kanske inte är så omfattande och samvetsgrant helhetsorienterad som den ter sig just då.

Impulser som saknar förankring och balans leder förr eller senare till haverier om de inte korrigeras. Men en för tidig korrektur kan å andra sidan kväva den bästa impuls i sin linda. Det är därför inte givet att man alltid bör kyla av en flammande tanke med det nyktra förnuftets höjda pekfinger och en förnumstig förmaning om att sitta ner i båten. 

En ny impuls kräver offer. Och offer är inte samma sak som en investering. Det är inte att helt enkelt avsätta en extra stor portion av de resurser man har på något vars resultat man inte kan ha en säker uppfattning om, med riskbedömning, prognoskalkyl och allt. Saknas en flammande begeistring för saken, så svider offret för mycket, och man frestas skryta om det, klaga över det eller låta det gå ut över andra på något sätt. Så offer är i sig ingen dygd, det är en nådegåva. Att kunna offra, helhjärtat och självklart, är en nådegåva. Det som bäddar för denna nådegåva är en dygd, nämligen dygden hängivenhet. Hängivenhet möjliggör äkta offer.

På samma sätt förhåller det sig med de andra dygderna. De i sig är inte nog, men de bäddar för de gåvor som gör livet mer levande. Utan en specifik dygd finner nådegåvorna inte vägen in i våra hjärtan. De blir utanpåverk med oönskade biverkningar åt endera håll, antingen genom överdrift eller underdrift.

Ett överdrivet offer har vi exempelvis i försakelser som inger andra människor skuldkänslor eller avund om de inte kommer upp med en motprestation.

Ett underdrivet offer har ingen verkan alls, förutom att vi blir en smula självgoda.

Att offra wienerbrödet eller kaffegrädden är liksom inget att ställa fram inför vår Herre. Därför är det devotionens dygd, hängivenhet, som bäddar för det adekvata offret.

Den kristna påskens mysterium är kanske det högsta uttrycket för Vädurens speciella dygd och den därigenom möjliggjorda nåden.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Karin Boye