Natur&Kultur

Det låter som en klyscha. Och är det också på sätt och vis. Men många klyschor är helt enkelt små bisatser som fastnat i medvetandet och fått vingar. Vishetens vingar. Meningarna, och berättelserna som bar dem, de är döda, kanske sedan länge. Men den där bisatsen har börjat lysa. Och ljuset lyser i mörkret (för att använda en annan bevingad bisats, från Johannesprologen) och lyser upp sammanhang som annars hade undgått vår blick.

Tänk, hur många sammanhang, hur många samband, som ligger fördolda för att vi inte, eller ännu inte, har funnit den tanke vars vishet lyser upp och åskådliggör dem!

De ligger där som rötter, dessa samband. Som rotmattor. De fyller en kanske helt avgörande funktion för helhetens liv. Men vi vet inte om det. Vissa vet vissa saker, ingen vet alla. De organismer vi kallar svampar är de synliga delarna av enorma organismer som består av fina, fina rotmattor. De kan vara stora som en hel liten skog, eller en fotbollsplan. Liknande organismer finns i havet. Jättelika, fint sammanvävda organismer som knappt syns, utom kanske i UV-ljus, och som är jämnsmarta över hela kroppen, och som ingen vet hur gamla de kan bli. De glider runt som enorma, mjuka ark, gör inget väsen av sig och har en, vad det verkar, ytterst marginell agens. De tycks mest flyta med. Men vad vet man. De kanske tänker med halva havet och väljer sina strömmar med omsorg.

Alla levande organismer på hela jordklotet tycks ha olika sorters samband till varandra. Vissa växter tål knappt varandra; andra växter kan bara växa i närheten av varandra. Samma med djur. För att inte tala om växtlighetens preferenser av en viss jordmån. Några trivs på en kiselrik grund av gnejs och granit, andra på lera och kalk, åter andra växer bäst på multnande ekstammar eller i svartaste mylla.

Eller i åar, sjöar och hav.

Man brukar av goda skäl vara en smula återhållsam med saken, men faktum är att principen även gäller människor. Olika raser har växt fram i olika landskap och blivit olika. Minsta unge kan se det. Och folk är ofta stolta över sin särart och ser den som norm och andra folks drag som avvikelser. Det är egentligen först i vår tid som idealet att något allmänmänskligt bortom ras, kön och klass skulle vara det avgörande i hur man bemöter och bedömer en människa. Och ärligt talat – vore det inte för astrologin så hade en sådan strävan varit svår att försvara. Folk är ju så fantastiskt olika. Vi är ju så präglade av arv och miljö. Och hur många fördomar som än alstras genom dessa olikheter – och det är många, även fördomen att vi är fördomsfria – så överväger den rikedom som uppstår när på rätt sätt olikheterna möts. Ingen av oss vore här om inte en viss man och en viss kvinna hade mötts på rätt sätt. Deras olikheter bar frukt och frukten var du. Alla folkslag idag är frukten av mötet mellan raser. Och alla sådana möten bär inte frukt. Många resulterar i kamp. De flesta folk som har funnits är utdöda. Likaså de flesta raser. Det har till och med, säger antropologer, funnits olika arter av människa, men alla utom en är idag utdöda. Och de raser vi ser idag är alla mer eller mindre uppblandade, annars skulle de inte kunna fungera som människor.

Hantering an elementet Eld är specifikt för det mänskliga. Och därmed ansvaret att hantera frågan om gott och ont. Skam, skuld, dygd, moral, välvilja, kärlek – att behöva hantera sådana saker gör oss mänskliga.

Storbranden i Hollywood januari 2015 från en satellit

Det specifika med att vara människa är att ha tillgång till vilja och vision. Dessa två borgar för vår känsla. I synnerhet känslan av frihet, av att se alternativ och kunna välja, säga ja eller nej till de alternativ vi ser. Det är därigenom vi får distans. Både till oss själva som individer, till andra människor och till naturen. Vi kan döda och vi kan avstå från att döda. Vi kan ljuga och vi kan avstå från att ljuga. Vi är inte offer för våra drifter och begär. Självövervinnelse är inom räckhåll.

Och det gör oss mänskliga. Bortom ras, kön och böjelse. Tänk hur många pedofiler det finns, som aldrig skulle drömma om att göra vad de drömmer om att göra!

De övergrepp som inte sker är måttet på vår mänsklighet.

Och om man utökar iden övergrepp till att omfatta det övergrepp på sanningen som det innebär att ljuga, ja, då vet vi vad det är som gör människan till en kulturvarelse. Att kunna lova och hålla löften. Att kunna göra överenskommelser.

Ordet är magiskt. Att hålla ord är att skapa något i världen. Att lova är att skapa en begynnelse. Alla samarbeten, från att bygga en hydda till att bygga en katedral, en motorväg, en bil eller en rymdraket, är frukter av överenskommelser. Hållna ord.

Detta, att kunna hålla ord, gör oss till något mer än ett djur. Och detta ger oss ett övertag över hela naturen, alla tre naturriken: bergen, växtligheten och djurlivet. Ja, det är med hjälp av överenskommelser som vi förvandlar natur till kultur. Ord är verkligen magiska. Vilja, vision, ord, intention och där börjar det hända saker. Vi reser oss, får distans till våra liv och kan börja gestalta dem efter vår fria vilja. Vi bygger vindskydd. Hydda. Eldstad. Palissad. Redskap. Vapen. Elden är central, likaså vattnet. Visionen gestaltas med viljan till bild. Föreställning. Symbol. redskap för reflektion. För samtal. För överenskommelser. Avtal. Löften. Ord.

Stock och sten, lera och lim, krukor med vatten, tillagad mat, förädling. Kultur. Av natur blir kultur. Genom vilja, vision och ett givet ord. Sten och eld – metall. Spets och egg, blad och skål. Sand och eld – glas. Lera och eld – tegel. Metaller blandas – legeringar. Hårda, starka. Svärd och plog. Växter korsas, förädlas, bär frö och frukt. Sötare, större, rikare på stärkelse och kraft. Djur fångas, avlas, korsas, förädlas. Arbete, strid, rus och dyrkan, människan får resning. En man av sitt ord, en klippa – en kämpe och hjälte. En hängiven kvinna som ammar sitt barn under sång – en källa till vishet och tröst. Så uppstår sången och sägnen och det som ger mening åt smärta och älskog, det för vilket en man kan döda och dö – och leva. Det är det fjärde ljuset. Den mellersta pelaren. Den förvandlande flamman. Den vänder natur till kultur. Tänk vidare via bilden på menoran och regnbågen. Den är en hieroglyf.

Det är i grund och botten samma bild som den vi besinnade i slutet av betraktelsen En befolkad underjord. Men här ser vi hur natur förädlas till kultur genom det fjärde ljuset, som är människans jag, elden som lågar i hennes hjärta. Människan är en kulturvarelse. Genom att förädla naturrikena förädlar naturrikena henne. Det är en växelverkan. I grund och botten tål vi inte naturen. Därför har vi förädlat den till kläder, skor, bostäder, transportmedel och olika typer av mat. Som vi tillagar med hjälp av värme.