Var och en av oss är ett specialfall i miniatyr av det kosmos vi alla lever i. Det innebär även att vi alla har något kosmiskt, något universellt, gemensamt. Mer unika än så är vi inte. Var och en av de för det nakna ögat synliga himlakropparna har sin kvalitativa motsvarighet i vår egen utstrålning. Alla har alla, men de är olika starkt betonade i var och en av oss och denna individuella betoning är mer eller mindre konstant genom livet, även om den i viss mån kan fluktuera. De mest beständiga av dessa sju punkter, eller områden, är de som motsvarar den fjäraste, den närmaste samt den mest centrala av de synliga planeterna i vårt solsystem. Det är alltså Saturnus, solen och månen. I det här sammanhanget, som är geocentriskt eller egentligen antropocentriskt, är även solen en av planeterna, eller om man så vill flanörerna. Vi kan få en känsla för dessa områden i människan genom att studera astrologins läror om planeternas egenskaper, verkningar och gång och vi kan förstärka denna känsla genom att besinna planeternas områden i människan, i mikrokosmos. Det är då lättast att börja med de tre fasta punkterna.
Det fasta mikrokosmiska planeterna finns vid hjässan, hjärtat och skrevet. Den vid hjässan avbildas ofta i det gamla ikonmåleriet som en halo av guld runt ett ganska mörkt ansikte, inte sällan föreställande Kristus själv. Hemligheten med ikonerna är att man kontemplativt skall vila blicken på dem, utan nyfikenhet, utan tidspress, men med ett äkta och vördnadsfullt intresse, som om det vore en verklig människa som utstrålar något heligt. Gör man detta under en tid, låt oss säga 10 – 20 minuter, så uppstår ett fenomen: Man börjar skymta komplementfärgerna. Det mörka ansiktet blir ljust. Först i kanterna, därefter allt mer. Och den gyllene halon får sin komplementfärg, vilket är en lysande violett. Det är den färgen som motsvarar den kvalitativa känslan i vår mikrokosmiska Saturnus.
Men själsvetenskapens forskare världen över har även kunnat beskriva ett kraftspel i dessa områden, som kan beskrivas i linjer och ytor. Här följer därför tre geometriska figurer som motsvarar dessa i verkligheten mer eller mindre rörliga kraftspel. Saturnus, solen och månen är de makrokosmiska motsvarigheterna.
Tänk inte på dessa streck som materiella eller ens visuella former, typ kronärtskocka,
utan som osynliga linjer och gränser mellan olika, men besläktade och väldigt rörliga, kraftfält.
Alla kungakronor och lagerkransar har det här mönstret som urbild, liksom flammorna av pingsteld.
Dessa tre utgör de fasta punkterna i vårt inre solsystem. De fyra som är mellan dem är mer labila. Man får tydligast känsla för dessa tre genom att låta linjerna bli klingande, hörbara, snarare än att försöka tänka fram något visuellt resultat.
Lämna ett svar