Retrospektiv betraktelse av Steiners änka, tillika förordet till dokumentationen över omstruktureringen av Antroposofiska Sällskapet under jul- och nyårshelgen 1923-24
I boken Rudolf Steiner och antroposofins uppgifter för civilisationen, som gavs ut till jul, görs ett försök att genom Rudolf Steiners egna ord och hans gärning inom den andliga vetenskapen visa vilken oerhörd kraft och vilket självuppoffrande arbete han lade ner för att ge mänskligheten den nya andliga impuls som så innerligt behövs i denna tidens vändpunkt. Hans inflytande på den breda allmänheten nådde sin höjdpunkt år 1922, då Wolffs konsertbyrå tog över arrangemangen av hans föredrag i Tyskland. Till och med de största föreläsningssalarna i många städer räckte inte till för att rymma de folkmassor som ville lyssna. Köthener Strasse i Berlin, som leder till filharmoniska konsertsalen, fick till och med spärras av med polis på grund av den väldiga trängseln. Människor stod där med resväskor, komna från när och fjärran, men kunde inte ta sig in. Denna yttre framgång tände gnistan till motståndarnas vilja att förstöra. Kretsar kopplade till den pangermanska rörelsen vid den tiden hade inga betänkligheter mot att anstifta upplopp eller till och med ta till bakhåll och mord, såsom vi sett i fallen med Erzberger, Rathenau och många andra. Grupper som annars bekämpade varandra fann en gemensam fiende i en växande andlig rörelse som tycktes hota deras egna mål. Det var inte svårt att piska upp antagonistiska situationer. Särskilt hätska blev de vid Doktor Steiners föredrag i München och Elberfeld.
Wolffs konsertbyrå var övertygad om att de hade tillräckligt med personal för att organisera föredragen med kraft och energi, särskilt som de hade ett ekonomiskt intresse i saken. De ansåg sig kapabla att undersöka läget i förväg och vidta tillräckliga åtgärder för att hantera eventuella störningar. Men efter noggrannare granskning tvingades de medge att motståndargrupperna var så mäktiga att de, sorgligt nog, inte kunde garantera föreläsarens säkerhet eller ens säkerställa att evenemangen kunde genomföras smidigt. De rådde oss att ställa in. Således avbröts Rudolf Steiners offentliga föredrag med våld, just när de var som mest verkningsfulla.
Lika svagt som obetänksamt tog nu general G von G scenen som en spridare av propaganda. Hans hat drevs av privata familjekonflikter och personliga intriger. (Generalmajor Gerold von Gleich. År 1921 publicerade han en pamflett mot Rudolf Steiner, ”Rudolf Steiner som profet. En varning till det tyska folket”. Som svar publicerade hans son, Sigismund von Gleich, en motskrift, Sanning mot osanning om Rudolf Steiner. En vederläggning av generalmajor Gerold von Gleichs stridsskrift.) Den hatkampanj som motståndarna från när och fjärran satte i rörelse nådde sin kulmen 1922, året som kröntes med branden av Goetheanum, och fortsatte in i 1923.
Rudolf Steiner kämpade desto hårdare för att ingjuta i Antroposofiska Sällskapet dess uppgift för mänskligheten och dess kultur, och gjorde allt han kunde för att göra det moraliskt sunt. Sällskapet skulle bli redskapet genom vilket, trots motståndarnas oerhörda ansträngningar, mänsklighetens andliga förnyelse skulle prövas. Boken Rudolf Steiner och antroposofins civilisationsuppgifter beskriver detta genom hans ord och gärningar. Det framträder också i föredrag från 1923, som publicerats i häftesform. Händelserna som skildras i boken leder fram till den stund då det blev möjligt att ombilda Antroposofiska Sällskapet till Allmänna Antroposofiska Sällskapet, med sitt centrum i Dornach, grundat på de nybildade landssällskapen. Innan detta kunde ske, måste de gamla banden som kopplade oss till Berlin, som tidigare varit verksamhetens centrum, lösas upp. Det blev mitt öde att genomföra detta.
När 1923 närmade sig sitt slut nådde inflationen i Tyskland sin absoluta botten. En miljard Reichsmark var nu värd en enda förkrigsmark. Ända sedan 1920 hade ansträngningen att hänga med i denna lavinartade utveckling krävt förödande mängder nervkraft av den som drev ett företag, särskilt när det inte bara handlade om materiella värden utan framför allt om andliga skatter. Officiella bestämmelser, som inte kunde ignoreras, ändrades var och varannan dag för att anpassas till det skiftande läget, och bara att hålla sig à jour med kraven slukade tid och krafter. Om man dessutom hade tagit på dig att hantera andras angelägenheter och se till att deras hyror och skatter betalades, drunknade man i nollor när man försökte räkna ut vad som var skyldigt – för skatterna omfattade inte bara det vanliga utan också avgifter för kriget, för armén, för Ruhr, och allehanda särskilda fonder. Och nästa dag hade allt ändrats igen. Att skicka en räkning krävde ett frimärke som snart var värt mycket mer än själva betalningen.
Det saknades inte komiska inslag, och den galghumor som växte fram när man berättade om dem lättade lite på bördan av det tryckande läget. När multiplikationsfaktorn bara var några hundra tusen utbrast en älskvärd gammal medlem: ”Herreminje, när man är sjuttio tusen år gammal kan man inte väntas begripa såna summor längre!” Och ungarna på Berlins gator antog skrytsamma attityder: ”Sa du att den stjärnan är fyrahundra miljarder mil från den andra? Vad är väl några miljarder? Det är ingenting!” Sådana idéer om krympande värden måste ha haft en högst negativ inverkan på den uppväxande generationens moral.
Över hela Tyskland revs saker ner! Vi kunde inte heller behålla vår bostad i Berlin längre. Och Filosofisk-Antroposofiska Förlaget var tvunget att flyttas till Dornach för att säkra sin fortsatta existens. Till och med fröken Johanna Mücke (stenograf och sekreterare), så envis och tålig berlinare hon var, kunde inte se någon annan lösning. Hon drevs närapå till förtvivlan i sin ensamhet. Vi var ständigt på resande fot eller arbetade febrilt i Dornach, medan hon väntade förgäves på svar på brådskande brev, ofta ställd inför beslut hon inte kände sig kapabel att ta på egen hand. Doktor Steiner var överbelastad till bristningsgränsen och måste nu förbereda Julmötet och ordna allt för internationell förståelse och ombildningen av Sällskapet. Ändå kunde fröken Mücke inte lämnas utan hjälp längre. Vår oro för henne och för förlagets fortsatta existens innebar att vi måste dela upp arbetet mellan oss. Det blev min plikt att skynda till Berlin för att avveckla vårt arbete och vårt hem där.
Strax efter konferensen i Holland reste jag direkt till Berlin. Vi hade redan sagt upp vår lägenhet. Nu gällde det att rädda det vi ville behålla från doktor Steiners bibliotek för framtiden. Det var nödvändigt att gå igenom alla hans papper för att vaska fram det viktiga bland berg av gamla brev, manuskript och tidningar som blivit värdelösa. Den sista natten före varje föredragsturné hade ägnats åt detta arbete, och varje gång blev resultatet flera korgar fulla med sönderrivna papper. Ändå återstod en oändlig mängd som väntade på att förstöras i ännu större skala. Det blev vår kvällssyssla under flera veckor. Fröken Vreede, som kommit till Berlin för att hjälpa till, anslöt sig till mig och fröken Mücke. Det vi ville behålla skickades till Stuttgart. Tillstånd för att flytta förlaget till Dornach måste ansökas, och allt skulle packas enligt gräns- och tullbestämmelser. Doktor Steiner hade gett doktor Wachsmuth uppdraget att hjälpa oss med detta. Han kom från Stuttgart till Berlin för att inspektera de packade lådorna och ordna med transporten över gränsen. Besöket var kort. Vid återkomsten gav både våra gäster Doktor Steiner ganska dramatiska beskrivningar av sina intryck från Berlin.
Vi slutförde vårt arbete. Till sist skulle hem hittas för tavlor och bilder; möblerna från Berlins grupprum, Stuttgarts Eurytmeum och vår lägenhet på Landhausstrasse fördelades. Ett sista ord till vännerna, och vi tog farväl av denna plats där vi verkat och varit knutna till i tjugoett år. Femhundra lådor med böcker, tillsammans med alla skåp och hyllor, transporterades till Schweiz. Fröken Mücke själv hade fått visa packarna hur de skulle ta sig an uppgiften med liv och lust. Nu stannade hon kvar i Berlin en tid, men hon hade åtminstone befriats från den stora bördan och kunde trösta sig med att veta att hon räddat förlaget. Vi har hennes exemplariska lojalitet att tacka för att det i Dornach kunnat blomstra på nytt.
Således återvände jag inte till Dornach förrän strax före Julmötet, när avvecklingen i Berlin var fullständigt klar. Det var en självklarhet att denna del av arbetet föll på mig. Den gamla formen måste lösas upp innan Sällskapet, nybildat i Dornach, kunde hitta sin egen gestalt, med hänsyn till rörelsens tillväxt och de nya kulturella uppgifter som motsvarade dess syfte. Upplösning bär alltid på en ton av sorg, även om glädjen och förväntan inför kommande pedagogiska och konstnärliga uppgifter var oförminskad. Det förflutna som måste rivas ner var oändligt betydelsefullt, och i det låg garantin för en fruktbar ny utveckling.
Därför blev jag förvånad när Doktor Steiner, under sitt inledande föredrag vid Julmöteskonferensens öppnande, målade upp en djupt gripande bild av Goetheanums ruiner inför våra själar och sedan utvidgade denna bild till att omfatta förlaget. För lådorna, packade till brädden, hade bara yttre sett liknat ruiner, och denna bild gav ett missvisande intryck bland lyssnarna. När jag senare påpekade detta för Doktor Steiner och frågade vad han menat, visade det sig att han fått en rapport som gett honom intrycket att valutans devalvering i Tyskland orsakat en alltför stor förskingring av resurser. När fröken Mücke några månader senare kunde visa honom räkenskapsböckerna, blev han förtjust och sa: ”Men detta ger ju en helt annan bild och visar att allt är i sin ordning.” Han gratulerade henne till att ha räddat förlaget ur den komplicerade situationen.
Att beskriva Julmötet är kanske en av de svåraste uppgifter man kan ta sig an. Med vår begränsade insikt är det knappt möjligt att få en helhetsbild av den impuls och kraft som låg bakom detta evenemang. Det representerar en lärares mest väldiga strävan att lyfta sina samtida ur deras små jag och väcka i dem en medveten vilja att få bli redskap i tjänst hos universums visa vägledare. Men samtidigt är Julmötet också bunden till något oändligt tragiskt. För vi kan inte förneka: Vi blev kallade, men vi blev inte utvalda. Vi var oförmögna att svara på kallelsen, som senare händelser visade.
Till en början var varje deltagare som lyft över sig själv, inombords genomvärmd och djupt rörd. Men ett öde svävade över hela situationen, ett öde som måste fullbordas i andra existenssfärer. Resultatet visade vad det innebar för Doktor Steiner att ta på sig vårt karma.
Här ligger den djupt esoteriska naturen i denna offergärning. Detta är inte den vanliga tolkningen av beteckningen ”esoterisk styrelse”. Vad som kunde ha varit djupt esoteriskt var att förena tidigare skilda andliga strömningar till en harmonisk balans i personerna hos några av deras nuvarande företrädare. Detta hade varit en esoterisk uppgift som kunde ha uppnåtts tillsammans med Doktor Steiner genom hans överlägsna insikt, styrka och kärlekskapacitet. Men vårt mänskliga karma och Sällskapets brast över honom i samma ögonblick som Julmötet avslutades. På den sista dagen, 1 januari 1924, insjuknade han plötsligt svårt. Vid det sociala mötet med te och förfriskningar, som i programmet kallades en ”Rout”, träffades han som av ett svärd riktat mot hans liv (här alluderar Marie Steiner till ett mordförsök på Rudolf Steiner, med förgiftat te). Ändå fortsatte han utan avbrott och med gränslös energi att verka fram till 28 september, den dag han talade till oss för sista gången. Hans sviktande fysiska krafter närs av andlig eld, ja, de bars upp av denna eld och växte över sig själva. Men till sist, efter övermänskliga prestationer under september månad, slukade denna inre flamma också honom själv.
För dem som har möjlighet att se händelserna i sin helhet är Julmötet badad i detta tragiska ljus. Vi har ingen rätt att vända tankarna bort från dessa händelsers tyngd och lidande. För insikt föds ur lidande och smärta. Denna smärta måste leda oss till att ta itu med våra uppgifter med en desto större vilja.
Mycket kan läras från konferensens diskussioner och händelser, vilka nedtecknades stenografiskt. Om vi följer dem dag för dag, precis som de ägde rum, får vi en bild som till en början var otydlig för oss, eftersom den överväldigande arbetsbördan och bombardemanget av medlemmarnas önskemål från alla håll gjorde det omöjligt att omedelbart förstå helheten av det perspektiv som givits. Med tiden skulle det som Doktor Steiner skissat i stora drag för framtiden ha fått tydligare konturer. Och en gradvis omsättning av hans avsikter hade gjort det möjligt att få en fullständig bild. För detta krävdes tid. Först måste den andliga grunden fördjupas och stärkas. Detta gjordes genom föredragscykeln om medeltidens mysterieskolor och cykeln Antroposofi, som ledde fram till den stund då den första lektionen i Första Klassen gavs (Fria Högskolan för Andvetenskap). Samtidigt kunde föredragsturnéerna inte upphöra. Dessa tog doktor Steiner till Frankrike, Holland och England, såväl som tysktalande och östra regioner. Överallt där han reste var kraven på hans krafter enorma. I september skulle han ha varit redo att börja den Andra Klassen. Men strömmen av medlemmar som kom till Dornach var så stor att hänsyn måste tas till den, såväl som till de nyanländas andliga behov och mottaglighet. Utöver de fyra separata föredragsserierna som hölls varje dag, skulle så många personliga önskemål uppfyllas att lärarens och givarens totala fysiska utmattning blev oundviklig. Från 28 september och framåt tvingades doktor Steiner ge upp allt ytterligare arbete bland medlemmarna. Han var bunden till sin ateljé, som förvandlats till ett sjukrum, och vad gäller föredragsturnéerna bad han oss att resa i hans ställe. På sin sjukbädd fortsatte han att skriva ytterligare brev till medlemmarna och essäerna om sitt levnadslopp.
Nu är det vår uppgift att låta Julmötet tala för sig självt genom de föredrag och tal som Rudolf Steiner gav och som bevarats för oss i stenografiska rapporter. Vad som sades av olika funktionärer eller enskilda medlemmar, om det finns bevarat, skulle tynga ner boken för mycket. Deras frågor framgår av de svar som gavs. Mötena och diskussionerna i sin helhet representerar för oss en skolningsväg i hur man leder möten och hanterar problem inom Sällskapet. Allt detta är badat i en atmosfär av högsta andlighet, ett offer till de högre makterna av bön och tacksamhet. Den dominerande strävan är att hantera världens frågor på ett praktiskt och förnuftigt sätt, medan de ändå förblir underordnade viljan hos en vis universell vägledning. Livets detaljer höjs därmed upp till sfären av andliga mål och högre nödvändighet.
Medlemmar från alla landssällskapen hade samlats i stort antal. Föreläsningssalen i det gamla snickeriet måste utvidgas genom att öppna upp angränsande rum, och väggarna till foajén, som fortfarande tjänade som verkstad eller under föreställningar som garderob, togs ner. Utanför stack de sparsamma resterna av det nedbrunna Goetheanum upp ur det snötäckta landskapet.
För dem som anlände och installerade sig den 23 december erbjöds en eurytmiföreställning klockan 16:30 på eftermiddagen. Orden med vilka doktor Steiner hälsade gästerna och introducerade föreställningen innehöll den första antydan om några av de grundläggande motiv som skulle löpa genom alla konferensens föredrag. Den kvällen hölls det sista föredraget i cykeln före jul om Mysteriekunskap och Mysterieskolor. Själva konferensens öppnande ägde rum på morgonen den 24 december.
Lämna ett svar