Först publicerad på svenska av HERMES FÖRLAG 1990 (c) med benäget tillstånd av Valentin Tombergs litterära arvsförvaltare Prof Dr Jur Martin Kriele, Köln.
Av Valentin Tomberg, Reval 1930
Inledning: Ödets väg till eteriskt skådande
Hur leder ödet människan till uppenbarelsen av de krafter som möjliggöra eteriskt skådande? Härtill finnes ett svar, som de följande betraktelserna skola söka framställa.
Utvecklingen, såväl för den enskilde som för mänskligheten i dess helhet, är av sådan natur, att nya förmågor frambringas på bekostnad av äldre. Uppkomsten av en ny förmåga föregås av en hämning av en äldre. Till exempel blev talet möjligt genom att en del av de krafter, som förut användes för rörelse, hämmades och därigenom leddes att söka en annan verksamhetskanal. Därigenom uppstod en inåtvänd rörelse, som blev till tal; ty talet är en inre rörelse, en gest som vändes inåt. Genom att ”tysta” den yttre rörelsen uppstod talet såsom en inre rörelse. På samma sätt är tänkandet resultatet av talets rörelse vänd inåt. Tänkandet är ett ”internaliserat” tal, likasom talet är en ”internaliserad” rörelse; ty tänkandet är dessa krafters liv, på en högre nivå, vilka tagits från talet. Det föddes ur tystnaden.
Försök till andlig höjning genom hämning
Denna utvecklingsprocessens allmänna tendens har i vida kretsar nyttjats (och missbrukats). Sålunda hava funnits – och finnas – individer och grupper i Europa och Asien, som sökt utveckla högre förmågor genom att hämma de lägre. Till exempel är målet med den form av asketism, där en person frivilligt avstår från rörelse (några hava tillbringat år på en pelare, en sten eller ett trångt utrymme), att omvandla rörelseförmågor till högre krafter. Att frivilligt förbli tyst är likaledes en metod för att omvandla lägre krafter till högre. Så anser till exempel Mahatma Gandhi att han icke kan behärska de krafter som erfordras för att uppfylla hans dharmas krav, utan att viga en dag i veckan åt tystnad. Genom att undertrycka talets krafters verksamhet ämnar han stärka sina kognitiva krafter.
Men denna praxis är förenad med en fara. Det är möjligt att undertryckandet av en kraft icke leder till dess förstärkning på en högre nivå, utan till dess degeneration på en lägre nivå. Med andra ord: den hindrade uttrycksmöjligheten för en kraft kan orsaka en förstärkning av en lägre kraft istället för en högre, och en nedåtriktad metamorfos kan uppstå. Sålunda kan undertryckandet av talets krafter leda till en oerhörd förstärkning av de krafter som leva i det metaboliska lemsystemet, snarare än de kognitiva krafterna i huvudsystemet. Och om personens liv i passioner icke har renats, uppstår en intensifiering av dessa orenade passioner. Istället för ett högre kognitivt själsliv kan det uppstå en förstärkning av instinkter och passioner. Det motsatta mot vad som avsågs kan således inträffa.
Villkor för metamorfos och världskrisen
Det motsatta mot vad som avsågs inträffar alltid när ett särskilt villkor icke uppfylles. Att detta villkor uppstår beror på att, likasom en liten eld slocknar av en vindstöt medan samma vindstöt kraftigt ökar en stor eld, så säkerställer inom själens rike blott närvaron av en viss grad av högre aktivitet, vid undertryckandet av dess vanliga uttrycksväg, en metamorfos av en lägre kraft till en högre. Samma faktum i själens andliga liv åsyftas när det i Evangeliet säges: ”åt dem som hava skall givas, men från dem som icke hava skall tagas även det de hava.” Med andra ord: de som utvecklat en stark inre aktivitet skola finna denna växande och ökande, när de mäktiga, oundvikliga hindren i framtiden skola mötas. Men de som blott frambragt en svag inre aktivitet skola berövas även denna – den skall slockna. Icke blott skall den slockna genom att försvinna på den nivå där den förut var verksam, utan den skall dessutom omvandlas till en verksamhet av lägre natur. Av denna orsak talar Apokalypsen, när den i mäktiga bilder beskriver Världskrisen (den yttersta domen), om bildandet av två olika mänskligheter: den mänsklighet som bär ”tecknet av Faderns namn, av Lammets namn” på sina pannor; och den mänsklighet som bär ”odjurets tecken” på sina pannor. Det är icke människor som sakna ”Lammets tecken”, utan snarare de som bära det andra tecknet, ”odjurets tecken”, som utgöra den andra rasen. Världskrisen skall således hava dessa två effekter: antingen höjas själskrafterna över den jordiska mänskliga nivån, eller omvandlas de till djuriska krafter som verka under människans nivå.
Historiska kriser och själens metamorfos
Detta faktum om själskrafternas dubbla metamorfos, som illustrerats i de två föregående exemplen – det ena från asketismen och det andra från Apokalypsen – är relevant icke blott för varje enskild människa utan ock för mänskligheten som helhet. Om vi betrakta det blott i dess förhållande till mänsklighetens utveckling – till historien – visas oss av denna historias lopp (det vill säga den fullständiga världshistorien såsom beskriven av Rudolf Steiner) att ”kriser” som den i Apokalypsen beskrivna redan hava ägt rum i det förflutna. I uråldriga tider – enligt andevetenskapliga undersökningar – ägde en mäktig kris rum, ur vilken å ena sidan en ego-utrustad mänsklighet uppstod, och å andra sidan djurriket. För mänskligheten betydde denna kris en uppstigning, ty den medförde utvecklingen av självmedvetandets organisation; för djurriket innebar den dock en nedstigning. Från sina förfäder höjde sig mänskligheten, i motsvarande grad som andra väsen sänkte sig och därigenom blev djur. I djurriket möta vi resultatet av en mäktig nedåtriktad metamorfos, som ägde rum under den ”lemuriska epoken”. Men ock för själva förmågan till fritt självmedvetande har mänskligheten att tacka samma kris, blott att den för dem medförde en uppåtriktad metamorfos. Och likasom den lemuriska krisen åstadkom uppdelningen i två riken, det mänskliga och det djuriska, står mänskosläktet i dag inför en lika mäktig kris, som i framtiden skall åstadkomma en skarp åtskillnad av en ny ras från mänskligheten. Detta är innebörden av de ovan nämnda bilderna i Apokalypsen.
Lidandets roll i själens utveckling
Vid sidan av mänsklighetens mäktiga kriser finnas kriser, som, ehuru mindre i omfattning, äro föregångare till de större. Ja, de inträffa till och med inom den enskilda människans liv, men följa likväl samma lagbundenhet; det vill säga lagen att genom hämning omvandlas en viss kraft till en annan. Om till exempel vår hjärna icke hade hindrats i yttre rörelse av kraniet, om ingen fängelsehåla för hjärnan hade bildats, skulle den icke hava blivit i stånd att bli organet för inre rörelse, för tänkandet. Medan den bands i avseende på yttre rörelse, befriades den å andra sidan för inre rörelse.
Något liknande gäller för människans själsliv. Själsliga krafters inåtvändning frambringas ock genom hämning. För detta föregås varje ny förmåga, när den utvecklas på en naturlig väg, av ett motsvarande mått av lidande. Återigen pekar Apokalypsen på denna grundprincip för utvecklingen genom att tala om den del av mänskligheten som bar ”Faderns namn, Lammets namn” såsom bestående av ”martyrer”. Där står skrivet om denna del av mänskligheten, att ”de äro de som genomgått den stora bedrövelsen.” (Apokalypsen 7:14) Lidandet höjde dem. Genom det kunde de utveckla krafter i sig, som gjorde det möjligt för dem att ”stå inför tronen”. Genom att smaka ”denna världens fiendskap” uppstod i dem den starka kraft som kallas ”att stå inför tronen”.
Lidandets naturliga och ödesbestämda natur
Lidandet har naturligtvis denna betydelse blott när man talar om s.k. ”naturlig” utveckling; det vill säga den som förorsakas av ödet. Ty om man införa mänskliga intentioner i lidandets sfär, kan det orsaka den största olycka. Detta är en väg som måste överlåtas åt ödet. Lidande får icke frambringas med vilja. Men när det lidande som ödet åstadkommer förstås, är det något som icke blott kan bringa tröst, utan till och med sätta ”brutna” mänskliga själar på fötter igen.
Och denna tröst kan ock komma till de människor som med ”blödande hjärtan” fråga efter betydelsen av det oerhörda lidande, som för närvarande bäres av Mellan- och Östeuropas folk – i synnerhet det sistnämnda. Ty detta lidande har en särskild egenskap – undertryckandet av allt andligt själsliv hos människan. I Mellaneuropa orsakas detta av slaveri inom ekonomins område – genom ekonomiskt slaveri hämmas det andliga livet. All uppmärksamhet, allt strävande tvingas att enbart ägnas åt att övervinna ekonomiska behov. I Östeuropa finnes icke blott ekonomiskt slaveri, utan ock ett direkt undertryckande av fritt andligt liv i varje form.
Lidandets dubbla utfall i Europa
Vad blir resultatet? Likasom vinden släcker en liten eld och stärker en stor, så uppstår genom undertryckandet av Europas andliga liv följder. Å ena sidan inträffar en faktisk utsläckning av den passiva, traditionella andlighet som hittills givit själarna ett visst andligt liv. Å andra sidan förberedes emellertid – hos ett litet antal människor – ett genombrott för en ny andlighet.
Hur den första processen ter sig är väl nog känt för världen.
Men hur den andra, djupare processen äger rum, därom nämnes knappast något offentligt. Och likväl sker den. Först finner den uttryck i att själen uppfylles av en stämning av leda, en känsla av ödslighet inför allt vad ett andefattigt liv erbjuder. Sedan uppstår i denna tomhet en mäktig längtan efter anden. Denna längtan riktas till en början mot andra människor. Den framträder som en oerhörd hunger och törst i själarna ”att finna den andre”. Detta behov – att i kärlekens liv finna något som kan fylla det fruktansvärda inre tomrummet, som kan stilla törsten efter andligt liv – blir själens livsnerv. Och därigenom utvecklas den stora mått av osjälviskt intresse för den andre, som är nödvändigt för den medvetandets utvidgning, vilken omtalats i en tidigare essä, ”Medvetandets fördjupning som leder till eteriskt skådande”.
Från tomhet till eterisk erfarenhet
En människa som känner sig tom kan icke längre tillfredsställa sig själv. Kraften i hennes intresse befrias från henne själv och riktas mot andra.
Genom denna längtan efter anden sker något ytterligare. Smärtan som uppfyller själen kan framkalla vissa halvt medvetna ansträngningar av själskrafter, vilka likna minnets. Men här är hela själen, ja, hela människan, engagerad i ansträngningen att ”minnas” – icke något bestämt – utan blott att minnas, att åstadkomma ett särskilt själstillstånd. Denna ständiga spänning av de djupaste minneskrafterna kan leda till en lösning av medvetandet från kroppen. Medvetandet kan då erfara sig själv i livskroppen. Och i denna erfarenhet kan det skåda det som kan släcka dess törst efter andligt liv.
Genom hämningen av själens andliga liv kan en upplyftning av denna själ till en erfarenhet i det eteriska äga rum. Genom att gå genom lidandets skola utvecklas i själen en ny, högre förmåga. Det lidande som i dag lägges på de andesökande folken är en väg, på vilken en ny förmåga väckes till utveckling – nämligen själens förmåga att hava erfarenheter i livskroppen. Och denna händelse skall återföra till människorna medvetandet om ting av högsta moralisk betydelse i form av erfarenhet, ting som i traditionen alltmer bleknat och hotat att till sist helt försvinna ur människornas medvetande.
Lämna ett svar