Kristi offer och återkomst 5

Mysteriet på Golgata

Kära vänner. Vi har nu kunnat se att hela mänsklighetens andliga historia i grunden rörde sig om att mänskligheten hotades av vissa faror, och att de avvärjdes genom Kristi offergärningar: att dessa faror stod i samband med de ursprungliga atavistiska förmågorna till klarseende som människorna var begåvade med, och att den första faran, som hotade mänskligheten genom den atavistiska intuitionen – att råka i våldet på Kristi tredje frestelse i öknen – övervanns genom det första kristusoffret, och att den atavistiska inspirationens fara – att mänskligheten hotade att falla i Lucifers och Ahrimans våld – övervanns genom det andra kristusoffret. Det var samtidigt ett övervinnande av makten i Kristi andra frestelse i öknen. Mot slutet av den atlantiska tiden övervanns, genom det tredje kristusoffret, makten i Kristi första frestelse i öknen. Det offret tillslöt den atavistiska imaginationen. Därigenom blev mänskligheten till vad den senare blivit.

Frestelsens makt bröts emellertid, och kvar blev bara den moraliska frestelsemöjligheten – inte makten att överväldiga den mänskliga personligheten, vilket annars hade varit hotet.

Nu talade vi igår dessutom om att det fjärde kristusoffret, själva Golgatamysteriet, innebar mänsklighetens räddning från en fjärde fara, nämligen från makten i det samtidiga framträdandet av alla tre frestelserna, vilket motsvarar Antikrists princip. Det fjärde kristusoffret, mysteriet på Golgata, är ju en Kristus-Jesus offergärning som lika mycket gällde harmoniserandet av mänsklighetens jag, som de föregående offergärningarna gällde harmoniserandet av den astrala kroppen, eterkroppen och den fysiska kroppen.

Ty såsom den fysiska kroppen hotades av den tredje frestelsens makt, den eteriska kroppen sedan hotades av den andra frestelsens makt och den astrala kroppen slutligen frestades av makten i Kristi första frestelse i öknen, så hotades det mänskliga jaget av vad man kan kalla den fjärde frestelsens makt, om vi med det menar mötet med Antikrist, uppfattad som den fjärde frestelsens makt, vilken riktar sig direkt mot det mänskliga jaget. Inte via den fysiska, astrala eller eteriska kroppen, utan direkt mot jagväsendet.

Frestelsen kommer att utgöras av att människojaget utvecklar en självhävdelse som görs till uttryck för den antikristliga principen, det vill säga det uppstår ett frihetsideal i människans jag som är idealet att vara fri från Gud, i meningen absolut självbestämmande – inte i harmoni med gudomens avsikter.

Denna frestelse kommer hursomhelst att drabba mänskligheten. Och när Rudolf Steiner sade att den femte efteratlantiska mänsklighetsepoken kommer att sluta med allas krig mot alla, så grundar detta sig på det faktum att en större del av de mänskliga jagväsendena utvecklar ett sådant mått av självhävdelse att det kommer till ett allas krig mot alla. Denna fara, med det mänskliga jagets självhävdelse, berodde i synnerhet på att jaget var lika blandat med anden som själen tidigare med livskroppen.

Liksom livsprocesserna en gång utgjorde en enhet med de själsliga krafterna, och liksom jaget senare ännu utgjorde en enhet med själen, så var vid tiden för Golgatamysteriet det mänskliga jagväsendet även invändigt blandat med anden. Den självhävdelse som kunde drabba jaget var då som en slags andlig förgiftning.

Föreställ er alltså vad detta egentligen innebär! Vi kan föreställa oss en fysisk förgiftning, likaså en själslig förgiftning; nu måste vi även föreställa oss en andlig förgiftning – där anden blir helt förgiftad, där anden blir till en maskin. Så hade det blivit om inte något inträffat som på samma sätt utsöndrade jaget från anden, som sådana utsöndringar av det lägre från det högre ägt rum vid de tidigare offren.

Låt oss nu försöka förstå denna process. Vid tiden för mysteriet på Golgata var ju mysterieväsendet i en svår situation. Denna svårighet bestod närmare bestämt av att det mänskliga jaget inte hade kunskapsförmåga gentemot den andliga världen. Filosofier kunde visserligen uppstå, men inte en andlig erfarenhet genom det mänskliga jaget. Jaget var något som stod som ett skymmande hinder mellan själen och den andliga världen. Det måste utsläckas för att en erfarenhet av den andliga världen skulle uppstå. Jaget, såsom det var givet av naturen, ledde inte till kunskap, utan var en stängd dörr gentemot den andliga världen, när en människa ville erfara den andliga världens realitet.

Därför var stämningen i mysteriekretsar en alldeles obeskrivlig förtvivlan, ty å ena sidan såg man att jaget blev allt starkare, och å andra sidan tvangs man allt mer till övertygelsen att all framtid för mysterieväsendet var omöjlig.

Jaget var egocentriskt, men vid den andliga världen kom det an på att man utvecklade förmågan till hängivenhet. Så stod man i en återvändsgränd utan utgång, om inte ett under inträffat. Det var mysteriet på Golgata, det fjärde kristusoffret i världshistorien. Då blev den mänskliga naturen, genom Golgatamysteriet, så förändrad att jagväsendet, vilket förtäckt och spärrat för tillgången till den andliga världen, självt blev ingångsdörren till den andliga världen.

Det är som Rudolf Steiner kallade ”jagets harmonisering”. Jaget blev så förändrat att möjligheten uppstod att, utan utsläckande av jaget, genom jaget självt skåda in i och uppleva den andliga världen. Hur kom det till stånd i människans väsen? Det så kallade lägre jaget skildes från det så kallade högre jaget. Det ena upphöjdes, det andra måste mer och mer stiga ner, så att det lägre jaget inte fick något inflytande på det högre jaget i den mening att det kunde styra det. Då uppstod i världen, i mänskligheten, det förhållande som vi alla redan känner till och har upplevt: förhållandet mellan medvetandet och samvetet.

Samvetsrösten står – ljuder – dömande över oss. Vi kan hamna i konflikt med vårt högre jag, med vårt samvete. Samvetet har uppstått som följd av denna separationsprocess hos det mänskliga jagets väsensdelar. Dessa båda väsensdelar måste man föreställa sig ungefär som två ögon, ett övre öga och ett undre öga, i den vertikala linjen.

Om jag här tecknar ett övre öga och här ett undre, och förbinder dem med en vertikal linje, så har vi bilden av det högre och det lägre jaget. Från den punkt där de var blandade steg det högre jaget uppåt och det andra gick neråt. Det var en spegling av kristusgärningen.

Här berör vi en djup hemlighet med kristusdöden, som Kristus-Jesus själv uttalade i sitt avskedstal där han säger att han går till Fadern. Och ändå går han in i döden, ja han gick egentligen ner i helvetet, i den underjordiska världen. Två vägar gick han samtidigt: han gick in i döden, och samtidigt innebar detta den andra vägen för hans medvetande, vägen till förverkligandet av formeln ”Jag och Fadern är ett”. Det var uppstigandet och nedstigandet: sammansmältandet med Fadern och nedstigningen i jordens inre. Ur dessa gav sig uppståndelsens tilldragelse. Och en spegling av dessa kristi vägar till Fadern och in i döden skedde i det mänskliga jagväsendet. Det sker allt mer och mer i det mänskliga jagväsendet, i det att å ena sidan den från mänskliga betingelser oavhängiga samvetsdelen upphöjs, och en annan del går neråt, och i vår tid är ännu djupare in i den fysiska kroppen än den var vid tiden för Golgatamysteriet.

Jagets uppgift är emellertid inte att förbli tudelat, utan det är bara en väg som mänskligheten går. Det är inte idealet utan en väg, vars mål är att förverkliga en enhet. Uppdelningen i ett övre och ett undre jag, som utverkades genom Kristus, betecknas i evangeliet med ordet svärd.
Och när ni läser de hemlighetsfulla orden ”Jag har icke kommit för att sända frid på jorden, utan svärd” så betyder det att jaget i människan blir delat i det övre och undre jaget.

Denna delning innebär liksom två ögon, där det ena ögat skådar in i det godas rike, medan det andra emellertid skådar ut i yttervärldens rike, som alltmer blir ett uttryck för det onda. Sålunda kan man säga: insikt i det godas intentioner är det övre ögat, insikt i det ondas makt är det undre ögat. Seendet med båda ögon samtidigt är den fulla visheten. Människans uppgift är att samskåda de båda områdena: det är den verkliga frihetens inre villkor.

Men detta samskådande genom det övre och det undre ögat, det är bara möjligt om det finns en förbindelse mellan de båda ögonen. Denna förbindelse mellan kunskapen om det goda och kunskapen om det onda, denna förbindelse, den är kristusimpulsen i det mänskliga jaget. Så skiljer Kristus det högre och det lägre åt, och förbinder dem på nytt. Han förbinder dem på så sätt att i den mittpunkt där tidigare det andliga och det egoistiska var blandat, som han sedan skiljde åt, att i denna mittpunkt möjligheten till samsyn uppstod genom kärleksprincipen.
Därför är det fjärde kristusoffrets formel: ”Jag är”. Det är Kristi esoteriska namn som Rudolf Steiner sade.

”Jag är” – det är harmoniseringen av det mänskliga jaget. Åtskilt i två poler blir jaget tills vidare, för att sedan ånyo förbindas genom att kärlekens verk förbinder den övre och den undre kunskapen till en enhet. Det är därför man inte ska tro att människans uppgift är att göra sig till en skål, som ska låta sig fyllas av nåden. Inte heller ska hon släcka ut det lägre jaget för att leva bara i det högre, utan den sanna uppgiften är att samskåda med det högre och det lägre jaget. Detta samskådande är det sanna Gnosis: det som kan uppstå som ett nytt mysterieväsen. Ty om jaget vid tiden för Golgatamysteriet var ett hinder för kunskapen om den andliga världen, så blev det nu till vägen, genom delningen av jaget i ett högre och ett lägre, och förbindelsen mellan de båda i kristusimpulsen, i kraften av ”Jag är”.

”Jag är” är de båda ögonens synaxel, i det övre och det undre. Och det är den nya mysterievägens princip, som i djupaste mening skiljer sig från de gamla. Hur kunde nu detta komma till stånd? Hur kunde den nya vägen in i den andliga världen öppnas, när det gamla klarseendet – imagination, inspiration och intuition – släcktes ut, ja hade blivit farligt? – Ty det atavistiska klarseendet är i vår tid en stor fara.

Hur kan man föreställa sig att kunskap om den andliga världen är möjlig, inte bara genom jaget självt, som bara kan ha intuitionskunskap, utan att även andra väsensled kan förmedla kunskap – imaginativ och inspirativ kunskap? För att kunna ge ett svar på denna fråga måste man betrakta själva kristusoffret, den inre sidan av Golgatamysteriets tilldragelser.

Vi har redan talat om att det i Golgatamysteriets tilldragelser ägde rum en upprepning av de kosmiska offergärningarna, och även de föregående offergärningarna i jordens historia, så att den sista nattvarden var en upprepning av det tredje kristusoffret, Getsemanenatten var en upprepning av det andra offret och korsfästelsen var en upprepning av det första offret. Döden och nedstigningen var det nya som skedde.

Vi har också talat om att det tredje kristusoffret var ett försakande av minnet, ett lösgörande av eterkroppen, ett upplåtande av eterkroppen till världstänkandet, vilket ju också sker med varje människa under de tre första dagarna efter döden. Och när nu Kristus under den sista nattvarden sade till lärjungarna vad de skulle göra till hans åminnelse – till minnets uppståndelse, fast vid hans död glömde de bort allt igen – så innebar det att han gav upp detta minne som nu skulle återuppstå.

Han gav upp sin astralkropp under Getsemanenatten, och vid korsfästelsen gav han upp sitt jag, så som det sker efter en människas död i världsmidnattens sfär och som det första kosmiska offret skedde på det gamla Saturnus. Sedan följde vägen ner i jordens inre, det vill säga en fortsättning på döden, mer än en människa upplever.

Kristus dog djupare. Han gick in i det undermateriella, in i jordinnanfömets sfärer. Genom dessa stadier av döendet, från nattvarden till nedstigningen i helvetet, genom dessa stadier av döende i eter- och astralkropp och jag, var det egentligen så att Kristus försakade just det positiva som är förbundet med döden. Varje människa upplever lösgörandet av sin minnesförmåga, men upplever intrycken av sin livstablå på själen: det är en kraft som hon tar med sig. Kristus försakade skådandet av sin minnestablå, vilken han överlät åt lärjungarna.

Kristi eterkropp blev inifrån sett en beståndsdel av jordens eterkropp: den blev till det så kallade femte evangeliet, till det eviga oförstörbara evangeliet. Så när imaginationsförmågan i framtiden åter öppnar sig för människorna blir det inte Lucifers sfär som skådas, utan de kommer att uppleva Kristus-Jesus livstablå, och de kommer att veta ur sina minnen att Kristus var där: evangeliernas innehåll kommer de att uppleva ur sina egna minnen. Människorna kommer inte att behöva några böcker mer, de kommer att läsa i den bok som står inskriven i rummets eteraura. Det är Kristi livstablå, som han överlät åt människorna genom att försaka skådandet av den.

Och det andra, som ju följer på skådandet av livstablån vid det normala genomskridandet av dödsstadierna, är själens kamalokatillstånd. Det har en smärtsam och en positiv sida. Man lär under denna tid känna gott och ont: man blir oerhört vis i fråga om gott och ont under denna tid. Kristus försakade även det positiva med detta tillstånd. Han upplevde Getsemanenatten, han upplevde alla kamalokatillståndets smärtor för hela mänskligheten. Men vad var det han försakade?

Han försakade kunskapslivet i denna erfarenhet. Och så ställdes denna erfarenhet som toner in i jordens astrala aura där den tonar i ord, så att människorna som i framtiden stiger upp till inspirationen inte möter Lucifers och Ahrimans frestelse samtidigt, utan istället skådar innehållet i Kristi ”kamaloka”: de kommer att skåda den eviga apokalypsen.

Johannesapokalypsen är bara en del av mänsklighetens framtidshistoria, vilken beskriver det goda och det onda som ska vederfaras mänskligheten som karmisk följd av syndafallet. Och människor som uppstiger till inspirationen kommer att läsa i den. Där står Karmas Herres domarord över mänsklighetsödet. Där ska man komma till kunskap om det godas och det ondas mysterier som ödesgestaltande framtidsmakter. Och såsom det femte evangeliet tornar över de fyra evangelisternas evangelier, så tornar denna eviga apokalyps över det som kunde nedtecknas av Johannes. Det kommer alltid att fogas nya delar till apokalypsen, liksom det alltid ska komma nya delar till evangelierna.

I och med att Kristus försakade de positiva frukterna av devakantillståndet, det tredje tillståndet vid färden genom döden, så blev mänsklighetstemplet uppbyggt i jordens ande. I och med att Kristus i stället för att uppstiga i den himmelska världen steg ner i helvetesvärlden och försakade devakanupplevelsen, blev mänsklighetstemplet uppbyggt i jordens ande – det tempel som han själv talade om: ”Jag ska förstöra templet och på tre dagar åter bygga upp det”, det vill säga att han ska gå så genom döden att ett nytt tempel byggs upp i stället för det gamla. Just nedstigandet i jordens innandöme och återuppstigandet innebar byggandet av mänsklighetstemplet, människornas reala tillstånd i framtiden. Detta tempel möter var och en som i framtiden stiger upp till intuitionsstadiet.

Så blir genom Kristus erfarenhetsinnehåll skänkta, vilka människan kommer att stöta på genom imaginations- och intuitionserfarenheter. Genom hans offergärningar ställs realiteter in i världen. De kommer att vara de framtida imaginations-, inspirations- och intuitionsförmågornas skydd.

När en människa orienterar sig mot, imaginativt skådar hän mot Kristus-Jesus tablå, när hon med kristusimpulsen ställer frågor om den andliga världens ting, kommer hon inte att möta Lucifer och Ahriman, utan kommer hörande att möta den apokalyptiska uppenbarelsen. Denna kommer hela tiden att växa: det är framtidsvisheten, som hela tiden växer. Denna apokalyptiska visdom är ju verkningen av Christian Rosenkreutz väsen. Om människan stiger upp till intuitionsstadiet kommer hon inte att ta upp Ahriman, utan möta ”templet”, det vill säga det högsta idealet för människans intuitiva kunskapande.

På så sätt var mysteriet på Golgata å ena sidan räddningen från faran med det egoistiska, självförhävande jaget, å andra sidan ett återöppnande av färdandet till den andliga världen genom jaget självt, harmoniserat genom att det högre och det lägre jaget skilts åt, och som två ögon åter förbinds i formeln: ”Jag är”.

Vad dessa ögon kan varsebli, det är de högre och lägre hemligheterna, mysterierna. Genom Kristi offergärningar är det ombesörjt att detta inte leder till frestelser, utan att människan varseblir något som låter henne orientera sig mot det goda, att hon varseblir det femte evangeliet, den eviga apokalypsen, och att hon på intuitionsstadiet träder in i ”templet”.

Det är Golgatamysteriets följder – följder som vi nu bara kunnat betrakta från en sida. Det finns fortfarande flera andra sidor. Ni vet ju ur Rudolf Steiners verk och ur det arbete som vi här gemensamt bedriver och bemödar oss om, att det finns många sidor, men i samband med denna veckas arbete gällde det dessa sidor.

Tiden som följer på Golgatamysteriet är en utverkan av dess karmiska följder. Mysteriet på Golgata verkar emellertid bara fullt ut på den mänskliga organismen om människan medvetet finner ett förhållande till mysteriet. Det jag har skildrat sker inte av sig självt, utan vid närvaron av ett medvetet förhållande till mysteriet på Golgata och till Kristi väsen.

Så uppstår frågorna: ”Hur kan alla människor verkligen komma till kännedom om Kristus och hans offer? Ska allt predikas? Är det det enda sättet?” Möjligheten för alla människor att erfara Kristus som realitet, som väsen i världen – den frågan förblir dock öppen.

Mysteriet på Golgata såsom vi har talat om det, det skedde i synnerhet som en tilldragelse för mänskligheten. Men vad sker för naturen? Det är den andra frågan. Och återigen står vi inför något som förblir öppet.

Svaren på dessa två frågor ska bli innebörden av nästa kristusoffer, Kristi eteriska återkomst, som å ena sidan gör det möjligt för alla människor att veta något om honom och skapa sig ett medvetet förhållande till honom, och å andra sidan gör att något kommer att ske med naturen, och för naturen, som är nödvändig för dess förlösning.

Imorgon och i övermorgon ska vi tala om Golgatamysteriets karmiska yttringar och framträdandet av Kristus i det eteriska, och försöka förstå det senare som en nödvändig och oundviklig tilldragelse, som inte bara ska komma som en profetia, utan som ger sig ur människans förflutna öde, och ur världskarmat.