Valentin Tomberg, Rotterdam 1938. Sju föredrag
Originalets titel i svensk översättning är:
Kristi fyra offergärningar och Kristi återkomst i det eteriska
Sju föredrag av Valentin Tomberg
1. Kristusverksamhetens kosmiska urhistoria
Kära vänner. Antroposofin som levande andligt väsen står, liksom varje annat levande väsen, mellan ett förflutet och en framtid. Den har sitt förflutna, den har sin framtid. Det innebär att det antroposofiska arbetet, den antroposofiska rörelsen, påverkas å ena sidan av 1800-talet, å andra sidan av de framtidsutsikter vi står inför: inför slutet av 1900-talet. De gäller att vi slår in på en riktning i vårt arbete, att vi styr det så att det leder bort från det förflutna och in i framtiden.
Rudolf Steiner har vid olika tillfällen visat vad det kommer an på i det antroposofiska arbetet vad gäller dess framtid. Övergången från det genomprosaiska som 1800-talet åstadkommit, till det framtida, utgörs av goetheanismens andliga genombrott.
Goetheanismen är egentligen en bro, som skall vara en övergång från 1800-talets kvantitativa tänkande till det kvalitativa, karaktäriserande tänkandet. Och denna övergång leder nu till andevetenskapen. Där gäller det inte bara att kunna tänka kvalitativt, utan det kommer i synnerhet an på att man sätter det moraliska i tänkandet i förgrunden. Jämförelsevis kan man säga att goetheanismen förhåller sig till antroposofin , till andevetenskapen, så som den organiska världen förhåller sig till den själsliga. Den organiska kräver ett kvalitativt tänkande, det själsliga kräver moralisk begreppsbildning.
I sin bok Grunddragen av vetenskapen om det fördolda skriver Rudolf Steiner att framtiden för den andligt strävande rörelsen i den femte kulturepoken och in i den sjätte består i att en tilltagande gralvisdom allt mer strömmar in i mänsklighetens andliga liv. Därmed är egentligen oerhört mycket sagt, ty när vi ser tillbaka på det förflutna, så som det var i början av vår tideräkning, finner vi efterklangen av en urvisdom: man skådade tillbaka in i det förflutna för att där få en förebild för det kommande. Visdomen var den gången stadd i avtagande. Nu började i vår tid en tidsålder där det finns en tilltagande andlig strömning, i vilken det gäller att ständigt mer gralvetande strömmar ner i det mänskliga medvetandet.
Det finns en radikal skillnad mellan den gamla mysterievisdomen och, som Rudolf Steiner kallade den, rosenkreutzarnas apokalyptiska visdom. Mysterievisdomen vilade på det förflutna: där var idealet det som varit tidigare. Den apokalyptiska visdomen vilar på framtiden: där är det mer fullkomnat det som skall komma.
Och såsom auktoriteten hos mysterievisheten låg i det som bevarat sig genom tidens lopp, så ligger den apokalyptiska vishetsströmningens auktoritet allt mer i det som är fruktbart för framtidens gestaltning och kunskap.
När Rudolf Steiner valde detta uttryck, uttrycket “gralens vetenskap” (das Wissen vom Gral), så är det därmed sagt vad det hos denna apokalyptiska, växande vishetsströmning kommer an på: det kommer an på kunskapen om kristusmysteriet. Ty det är gralmysteriet: det är det fortskridande, ständigt vidare verkande kristusmysteriet. Så står det till, och så är det med den andliga rörelsens historia.
Skådar vi emellertid högre, bortom mänsklighetshistorien, bort till kosmisk historia, och utgår vi då från förståelsen av det faktum att mysteriet på Golgata är jordeutvecklingens mening, så kan vi förstå att jordens tre förberedande utvecklingsstadier- den gamla saturnus- sol- och månutvecklingen- kom till som förberedelsestadier för tilldragelsen på Golgata som jordens mening. Ur denna synvinkel vill vi under dessa kvällar betrakta kristusverket i dess enskilda stadier.
Härnäst vill vi ställa oss den väsentliga frågan, nämligen den om Kristi väsen. Vem är Kristus i kosmos? Denna fråga är berättigad i det att det finns helt olika, skenbart motsägelsefulla uppgifter om Kristi väsen. Så kan man t.ex. läsa i Rudolf Steiners verk att Kristus är Elohims fullhet, vidare att Kristus var ett väsen vilket verkade som ledare för ärkeänglahierarkin på den gamla solen, och vidare att han är Logos, som skapade världen. Dessa föreställningar måste förbindas till en överskådlig, begriplig helhet.
För att förstå Kristi väsen kan vi få stor hjälp av ett exempel, en liknelse, nämligen liknelsen vid det mänskliga andningsförloppet.
Andningsförloppet består ju av fyra delar: vi andas ut, vi har så pausen med lufttomma lungor, vi andas in och så har vi pausen med fyllda lungor. Det är andningens fyra stadier. Om vi nu med hjälp av denna liknelse närmar oss kristusmysteriet kan vi förstå att Kristus kan skådas och förstås från fyra sidor.
Om ni föreställer er att hans väsen är rotat i Fadern, att hans väsen uppstår ur Fadern, föds ur Faderväsendet- att hans tillvaro utandas av Fadern- då har ni Sonens begrepp: Sonen som är i Fadern, som är ett med Fadern, som urväsendets andedräkt, som han andas ut.
Om vi föreställer oss att väsendet står för sig, såsom luften som andats ut står för sig själv, då har vi logosaspekten. Eller hur- om ett ord uttalas, då är det där ute. Ett uttalat ord lever vidare. Det är den andra aspekten, den som har att göra med Logos.
Sonen föds ständigt ur Fadern. Ordet är fött, och det står för sig självt- det är Logos. Om nu denne Logos förbinder sig med alla födda, utandande väsen, belivar dem igen, tar dem med sig till Fadern- då har vi Kristus, frälsaren, som förlöser världens alla väsen. Det är inandningen.
Men nu uppstår ännu en aspekt, en fjärde. Det är ett väsen som sedan tiden för golgatamysteriet kan benämnas Jesus-Kristus. Han är inte bara Logos, inte bara Kristus själv, utan något nytt som uppstått genom att Kristus genomgått ett förkroppsligande i en människokropp.
En fjärde nåd, en fjärde urgodhet hade därmed uppstått i världen.
Om Fadern utförde den avgörande handlingen under saturnusutvecklingen, om Sonen var medelpunkten under solutvecklingen och den Helige Ande innehade världsledningen på den gamla månens tid, så uppstod under jordeutvecklingen en fjärde urgodhet, ett nytt element i världen.
Detta kände rosenkreuzarna till. I Matadamus Theosophus rosenkreutziska skrifter kan ni se att det inte bara talas om Treenigheten, att de hemliga figurerna inte bara innehåller de Tre, utan en fyrhet: nämligen Fadern, Sonen, den Helige Ande och Persona, eller Jesus-Kristus.
Genom Jesus-Kristus uppstod den gudomliga personlighetens väsen. Det är något nytt som uppstod genom honom. Och därigenom kan vi likna detta fjärde med andningsförloppets fjärde stadium, där den luftfyllda lungan vilar i sig själv: där en fullständig självständighet har förverkligats.
När vi talar om Kristus måste vi alltså alltid avgöra om vi har ett av Treenighetens ansikten i åtanke, nämligen Sonen; om vi menar Logos, dvs Ordet; om vi syftar på förlösaren, Kristus; eller om vi har det inför oss som uppstod efter golgatamysteriet- Kristus-Jesus.
Efter denna inledande betraktelse av Kristi väsen skall vi nu försöka se på kristusväsendets kosmiska urhistoria, fram till golgatamysteriet, på ett sådant sätt att vi i grova drag skissar upp en riktning för de kommande föredragen.
Om ni betraktar den kosmiska utvecklingen så som den framställs i Grunddragen av vetenskapen om det fördolda, så uppstår många viktiga frågor. Till dessa frågor hör att man säger sig: På vart och ett av de kosmiska stadierna, på saturnus- sol- och månstadiet, har en hierarki genomgått något som liknar mänsklighetsstadiet. Å andra sidan är själva mänsklighetens mänsklighetsstadium förbundet med ett offer- med det vi kallar mysteriet på Golgata. Är det nu så att de föregående stadierna av mänsklighet i världen, när arkéer, ärkeänglar och änglar genomgick mänsklighetsstadiet, är det så att dessa ägde rum utan motsvarande offer?
Svaret är en stegring av offret, av offergärningen, faktiskt inträffat genom de kosmiska stadierna. Golgatamysteriet var det enda i sitt slag, i och med att döden genomgicks, men det hade inom sig stadier som liksom mikrokosmiskt upprepar vad som ägt rum som offergärningar på tidigare kosmiska stadier.
Vad var det då som gällde för de väsen som genomlevde sitt mänsklighetsstadium under saturnusutvecklingen? De genomlevde sitt mänsklighetsstadium i det att de var ställda mellan kyla och värme.
Under solutvecklingen ställdes de väsen som då genomgick sitt mänsklighetsstadium mellan ljus och mörker. Det är skillnaden.
Den nedåtstigande saturnusutvecklingen, fram till mitten av saturnusutvecklingen, bestod därav att förhårdningens princip genom kylan ökade allt mer. Efter mitten av saturnusutvecklingen började ett uppstigande, som ledde till att tronerna- Viljans Andar- vid slutet av saturnusutvecklingen nedsänkte människans frö- Atma- i den fysiska kroppens väsen. Förvandlingen som ägt rum i mitten av saturnusutvecklingen, ändringen i utvecklingsriktningen som då ägde rum, är inte bara en enkel vridning i ett kretslopp. Ingenting i världen snurrar på av sig självt; allt är gärningar utförda av väsen eller väsensgrupper. Om alltså saturnusutvecklingen erfarit ett uppstigande så innebär det en gärning. Och vad som den gången utfördes som gärning var det att ett gåtfullt väsen mitt i saturnusutvecklingens mest isande kyla omvandlade denna kyla till viljevärme.
Man måste föreställa sig att saturnusutvecklingens prövning bestod i att viljan liksom fördömdes till orörlighet, eller blev inspärrad, och att ett väsen under saturnusutvecklingen skapade vändpunkten genom att utföra en offerhandling, att försätta sig själv in i denna orörlighet och stå där. Detta stående i orörlig, uthärdande vilja åstadkom saturnusutvecklingens vändpunkt.
En upprepning av denna avlägsna tilldragelse inträffade när Kristus Jesus, fastspikad vid korset, uttalade orden Eli, Eli lama sabachtani!
Dessa rop på Eli är en erinring, en uppresning, av det som skedde på Saturnus: världens urkorsfästelse. Och när Fadern senare sände Sonen till jorden för att genomgå korsets död så var det något som redan förverkligats på Saturnus.
Går vi nu vidare till solutvecklingen och frågar oss: vad för en tilldragelse vände solutvecklingen till ett uppstigande så att inte nedåtstigandet fortsatte i all evighet- så att ett uppstigande ägde rum- vad för en handling orsakade det? För inget sker ju av sig självt; det är jämt handlingar som ligger till grund för händelser.
Svaret är det att det under solutvecklingen fanns en spänning mellan ljus och mörker, vilket som om man överför det till det själsliga, innebär glädjens och sorgens väsen. Allt vad man alltså kan uppleva i själen som glädje och sorg uppstod som spänning mellan ljus och mörker då ärkeänglarna genomgick sitt mänsklighetsstadium.
Nu består ju glädjens väsen för själen i det att det finns en förbundenhet. Sorgens väsen är för själen det att en fullständig ensamhet i världen är möjlig. Ensamhetens mörker är sorgens väsen. Och i denna polaritet mellan ensamhet och total förbundenhet utspelades ärkeänglarnas utveckling när de genomgick sitt mänsklighetsstadium på den gamla solen.
Det är bekant genom de antroposofiska skrifterna att Kristus var ledaren på den gamla solen. Det innebar inte att han hade den största makten av alla väsen som deltog i denna utveckling, utan att han gjort det största offret, för en uppåtsträvande solutveckling.
Det offer som den gången genomfördes- när ärkeänglarna genomgick sitt mänsklighetsstadium- bestod i att ett ärkeänglaväsen förband sitt inre med Kristi väsen. Genom detta förbund skapades så den orörliga punkten, man skulle kunna säga den orörliga punkten av fullständig ensamhet i en fullständig ensamhetsupplevelse.
I och med att Kristus i ett ärkeänglaväsen dök ner i ensamhetens mörker på den gamla solen bildades ett moraliskt-andligt strålande centrum. Ur detta centrum strålade solen med sitt ljus, samtidigt som det i denna medelpunkt rådde fullständigt mörker och ensamhet. Och återigen- det som skedde under solutvecklingen upprepades i golgatamysteriets förlopp. Såsom den fysiska korsfästelsen var en upprepning av det som ägt rum under saturnusutvecklingen, så var natten i Getsemane örtagård upprepningen av offret på den gamla solen. I denna natt upprepades det som var vändpunkten för den gamla solutvecklingen.
Det säregna med den gamla månutvecklingen var att den gamla månen hade två sidor, och att tillvaron på dessa var inspänd i en polaritet. Den gamla månens ena sida var vänd mot solen, medan den andra sidan var mörk. I Grunddragen av vetenskapen om det fördolda beskriver Rudolf Steiner måninvandrarnas medvetande. Han beskriver hur de hade ett solhängivet medvetande på den ljusa sidan och ett bildmedvetande på månens mörka sida. Det var ett pendlande mellan den tonande solen och det stumma förnimmandet av månomgivningen. Faran som då hotade var att mänskligheten kunde slitas itu till två mänskligheter, till två delar- till människor med en yttre varseblivningsförmåga och människor som hade solförnimmandet. Följden av detta hade varit att en materialistisk och en mystisk mänsklighet hade uppstått på jorden om inte ett offer ägt rum.
Detta offer som Kristus gjorde på den gamla månen, det bestod i att han förband sig med det ärkeänglaväsen som han redan varit förbunden med på den gamla solen. Kristus begav sig till månens mörka sida för att där väcka minnet av solen, för att avvärja faran att den helt skulle falla i glömska. Offret att försänka sig i glömskan, så att eringringen kan uppstå ur glömskan, det fullbordades på den gamla månen. Även detta offer fann en spegling i golgatatilldragelsen. Den sista måltiden, nattvarden, där Jesus satt i lärjungakretsen, där han bröt och gav brödet och sade gör detta till min åminnelse- gör det för att väcka minnet av mig till liv- nattvarden var upprepningen av offret på månen. Det var mysteriet med eringringens uppståndelse ur det glömda.
Kommer vi nu till jordeutvecklingen, till det fjärde kosmiska stadiet, så har ju kristusväsendet även här utfört offergärningar. Den första av dessa offergärningar ägde rum under den lemuriska tiden. Då förband sig Kristus med det ärkeänglaväsen som det redan varit förbunden med på den gamla solen. Detta medförde en förändring i den mänskliga organisationen som yttrade sig så att människan blev ett upprättstående väsen. Människan blev nu ett upprättstående väsen. Man skulle kunna säga att människans fysiska viljeorganisation fick en viljeström upprättad i sig som reste upp människan från det horisontala till det vertikala.
Detta offer bestod därav att kristusväsendet förband sig så med ärkeängeln Jesus att de stod liksom helt fast; som en pelare. Under den tiden skapade kristusväsendet den absoluta vertikaliteten. Han var utsträckt från Fadern ända till jorden i en obeveklig viljepelare. Och verkan av detta offer, vilket var en upprepning av offret på det gamla Saturnus, var att människorna reste sig upp. En viljeström uppstod i den fysiska kroppen. Ursaturnusviljan väcktes. Människan blev upprätad- och därigenom blev hon egentligen människa.
I början på den atlantiska tiden, när risken fanns att det mänskliga själslivet helt skulle uppgå i organismens livsprocesser, då blev det mänskliga själslivet upplyft ur eterkroppens livsprocesser. Bakom denna verkan stod återigen en handling, en Kristi offergärning. Det första kristusoffret, offergärningen under den lemuriska tiden, var att stå fast som en obelisk- en fullkomlig, obeveklig vertikalitet. Kristi offer under den atlantiska tiden var ett armarnas utbredande- ett utvidgande av själen i det horisontala. Själslivet lyftes ut ur livsprocesserna, genom att en ström av utvidgande drog in i det. Till följd av denna utvidgning uppstod det mänskliga vokalspråket.
Språket uppstod genom övervinnandet av isolering, av ensamhet.
Varje ord som människan uttalar är i grund ett övervinnande av ensamhet. Språket- att höja rösten och låta ljudet tona ut- är i sig ett övervinnande av ensamhet. Detta inträffade i början av den atlantiska utvecklingen, under den tid då människan efter att ha förlorat paradistillståndet kände och upplevde den ensamhet ur vilken språket föddes. Smärtan och ensamheten framkallade den mänskliga stämmans första ton. Och denna tilldragelse var också en spegling- en upprepning av det som skedde på den gamla solen, där den kosmiska getsemanenatten utspelades i solens medelpunkt.
Mot slutet av den atlantiska utvecklingen inträffade det tredje kristusoffret på jorden. Detta tredje kristusoffer gjorde så att människornas jagorganisation lyftes ut ur det astrala, dvs ur tankens, känslans och viljans krafter. Detta var offrets verkan. Offerhandlingen själv bestod emellertid av ytterligare en förening med samma ärkeängel, på ett sådant sätt att en ström uppstod i den mänskliga organisationen som löste i första hand tankeförmågan från den astrala kroppen, så att jaget där kunde få ett första verksamhetsområde. Detta offer hade som verkan att minnet, imaginationsförmågan, förtäcktes. Förmågan till ett inre förnimmande av eterkroppen förtäcktes. Och genom att de atlantiska människornas minne försvagades allt mer uppstod en ny förmåga- förmågan till konsonantiskt språk, alltså det mänskliga språket så som vi känner det.
Tala kan man egentligen först göra sedan man förlorat det oförglömliga minnet. Föreställ er att ni har alla era tidigare upplevelser ständigt inför er- ni skulle aldrig kunna tala. Man kan bara tala när hela minnesskatten är utsläckt och det glömdas mörka innehåll återskapas, när språket uppstår som en skapande erinring ur det glömdas mörker. Tala kan man först sedan man fått minnet i sig att tiga, när man förmörkat det och låtit det återuppstå genom det mänskliga jagets skapande verksamhet, som inte bara kan ge uttryck för själen själv, utan också kan berätta om objektiva skeenden.
Och detta offer som ägde rum vid slutet av den atlantiska tiden, det var en jordisk upprepning av månoffret. Så som det på den gamla månen var frågan om att låta minnet av solen uppstå ur glömskan, så gällde det nu att minnet skulle uppstå i form av det mänskliga språket.
Dessa tre kristusoffer på jorden är alltså handlingar som har en kosmisk förhistoria, som speglar handlingar vilka ägt rum i det förflutna.
Det fjärde offret, själva golgatamysteriet, har ingen förebild i det förflutna. Det är helt nytt från och med det att Kristus dog och nedsteg i jordens innandömes skikt. Nattvarden hade sin kosmiska förebild. Natten i Getsemane, den hade sin kosmiska förebild. Korsfästelsen på golgatakullen, den hade sin kosmiska förebild. Att gå in i döden- det var det nya som inte hade någon förebild. Så har vi det förlopp i golgatamysteriet som inte var någon upprepning.
Mysteriet på Golgata har emellertid sina karmiska följder. Till dessa följder hör nödvändigheten av ett femte kristusoffer. Och så som de tre tidigare kristusoffren i viss mån var jordiska upprepningar av de kosmiska offergärningarna i det förflutna, så innebär faktiskt det femte kristusoffret en förespegling av framtiden. Golgatamysteriet som nedstigande i underjorden står för sig; det hade inga förebilder och det har inga framtidsbilder. Det femte kristusoffret innebär emellertid ett föregripande av den framtida jupiterutvecklingen.
Kristi eteriska återkomst har inte bara betydelse för mänskligheten som sådan, utan även för naturen. Det handlar därvid om följande: såsom den mänskliga eterkroppen liksom upplöses efter döden men samtidigt bär på ett extrakt, som består genom döden och följer med människan från den ena inkarnationen till en annan, så får också naturen ett fält som förhåller sig till den vanliga naturen så som den mänskliga eterkroppens extrakt är egentligen det som kallas Buddhi, eller livsanden. Så uppstår även i naturen ett livsandefält till följd av Kristi eteriska återkomst.
Under dessa kvällar skall vi alltså vid denna timma tala om Kristi offergärningar i detalj. Idag rörde det sig bara om en skissartad inledning- en inledning som skall leda vidare. Vi har haft att göra med en inledning till ett begynnande arbete och skall under de sex kommande kvällarna- som tillägnats detta begynnande arbete- försöka foga samman de kosmiska byggstenarna för att förstå Kristi faktiska återkomst i det eteriska, vilken sker som en nödvändig följd av det världsförflutnas karma och av mysteriet på Golgata. Det är den uppgift vi ålägger oss.
Lämna ett svar