Den dramatiska berättelsen om gudasonen som blev människoson
Tiden är både linjär och cirkulär. Som en spiral tar den sig fram. Vi har både årstidernas eviga kretslopp och en progressiv tideräkning. Åren går, folk föds, lever och dör, men året som sådant består. Dygnets kretslopp speglas i årets. Middag och midnatt speglas i midsommar och midvinter, såsom morgon och afton speglas i våren och hösten. Av alla årstidsbundna högtider är kardinaltiderna de viktigaste fästena för vårt medvetande. Fästena är festerna. Det vid vilket vi håller fast, för att inte tappa fästet. Årets fastaste fästen är de fyra festerna jul, påsk, midsommar och den nu allt mer bortglömda skördefesten, Mickelsmäss.
I och med att jordbrukssamhället övergick i industrisamhället, städerna växte och landsbygden avfolkades, så förlorade skördetiden sin betydelse för ett allt större flertal. Därmed bleknade Mickelsmäss bort, och med denna fest det fäste som utgjordes av det dunkla men ändå fasta medvetandet om Mickel, alltså om ärkeängeln Michael, han som bekämpade högmodets ande, keruben Lucifer.
Ser man nu året som krets, som hjul eller ett varv i en spiral, så är julen belägen mitt emot midsommar och Mickelsmäss beläget mitt emot påsken.
Av dessa fyra ses idag julen som den viktigaste festen, eller axeln jul – midsommar, men det är jämngammalt med industrisamhället. I jordbrukssamhället var det snarare axeln Mickelsmäss – påsk som var den mest bärande axeln, och det som initierade hela hjulet med dess – fyra eller åtta – ekrar var helt klart påsken.
Här följer en nutida återgivning av påsktidens inre drama.
Lasselördag, Palmsöndag, Fikonmåndag
Vår skräckfilm. Fikonlöv, palmblad och förbannelser. Palmsöndagens före och efter.
Palmsöndagen symboliserar den falska och ytliga dyrkan av idoler. Såna kommer och går. Ziggy Stardust. Gary Glitter. Michael Jackson. Eller Britney Spears. Sinéad O’Connors. Amy Winehouse och Whitney Houston. Camilla Henemark. Ja, ni fattar. Jesus var en sån. Inte i sig, men i ögonen på den hopen, massan med sin ständiga jakt på någon att höja till skyarna och hysteriskt bejubla tills nästa komet kommer.
Idolknarkarna med knarkaridolerna.
Det faktum att vi fortfarande grälar om Jesus pekar stillsamt på att han när allt kommer omkring var mer av en fixstjärna.
Men inte för hopen och hopens idoler. De där som kommer och går. De vars namn är på allas läppar en tid för att sedan glömmas bort eller generat förnekas. Jaså den, haha, nja, jag drogs väl med en kort tid men genomskådade snart hysterin och bla bla bla undanflykt dålig ursäkt och lögn. Petrus och tuppen, för den som kan sin bibel. En tid var det coolt att beundra Epstein också. Eller Hitler, om man går tillbaka något sekel. Till och med Quisling sågs som en nationalhjälte, iallafall i Norge. Vem erkänner det idag? Först ser man något hjälteartat, kanske rentav gudomligt, i någon, och sedan när de har förlorat, gjort bort sig, fallit eller blivit flintskalliga, tja, då är de kansellerade, de har aldrig funnits, eller de var aldrig någe bra och jag gick aldrig på grejen (näsan växer).
Hyckleri. De Långa Näsornas Dag.
Om sådant handlar Palmsöndagen.
Lasselördag och fikonmåndag
Lasselördag. Tänker mig så ofta att Stilla Veckan börjar med Palmsöndagen och det ödesdigra inträdet i Jerusalem, på den tidens motsvarighet till en lånad elskoter. ”Låna” är förstås dräggspråk för något man stjäl men inte tänker ha kvar, utan droppa så fort man är färdig med det. Jesus rider in på en lånad åsna. Och hopen jublar åt den nya kometen, den nya rockstjärnan, den nya Coola Snubben. Och man fattar att det här ju inte kan annat än sluta sådär som det alltid slutar för wohoo-killar. Med 50 nyanser av elände. För att exakt samma hop fyra dagar senare kommer att stå och vråla i kör: korsfäst, korsfäst, korsfäst, korsfäst. De gillar att festa. Palmfest eller korsfest, same same, we’re only in it for the rush.
Så ja, palmsöndagen är ju en stor grej. En jubelfest med en dov, tydligen ganska omärklig (fast det tycker alltså inte jag) underton av becksvart svek. Hycklar de ens? Jag tror inte det. De hycklar inte, de är bara kriminellt korkade och lättledda. Så det är inte De Långa Knivarnas Natt, men De Långa Näsornas Dag.
Men dagen innan. Lördagen. Den är ju egentligen den riktigt starka dagen i denna korsfestlighet. En ung adept, som när de låg till bords (köksstolen var ännu inte en grej) brukade gosa upp sig mot Jesus och, liksom för att höra hjärtslagen, luta sitt huvud mot hans bröst, hade genomgått något som de alla kallade en sjukdom. Alltså det var ingen sjukdom. Det var en del av en ganska tung process. Lite som de där dopen de praktiserade, där de tryckte ner kandidaten i vattnet tills han såg sitt liv passera i revy som när man dör – tänk en frivillig waterboarding – för att sedan ryckas upp i sista sekund med hela livet i färskt minne, så att man ser den röda tråden, ledmotivet, ärendet, alltså NAMNET. Därav traditionen med dopnamn. Dopnamnet skall vara en öppen eller dold beskrivning av ens ärende på jorden, ens rasion d’ etré, ens orsak att finnas till.
Nu snackar vi såklart vuxendop, det säger sig självt att spädbarn inte i den här meningen kan döpas. Spädbarnsdopen kommer egentligen från en helt annan ritual, som handlar om att rena och skydda ungen från mucklor och skit som drar till sig fysiska och psykiska sjukdomar. (Googla ”mucklor” och hitta definitioner som ”Mucklor är små varelser som behöver stök för att kunna leva lyckligt. De gömmer sig för människor, men man kan känna lukten av dem då och då. De bor hemma hos Pettson och Findus, men innan de flyttade in på deras gård hade de bott i en stökig affär i flera generationers tid.” men man fattar ju). Muckelrensning var definitivt en grej, där och då. Alla rituella reningsbad, tvagningar, bestänkningar och ösningar (tänk utomhusdusch) var olika nyanser av muckelrensningar. För att de tyckte att det var ett bekymmer med, som det hette förr, tomtar på loftet. Många av dopen på den tiden var ritualer som skulle göras regelbundet, eller inför en utmanande uppgift, eller som en del av en daglig praxis, precis som vår kulturs obligatoriska lilla morgondusch.
Men Lasse. Han hade snarare druckit något olämpligt, eller kanske snarare ändamålsenligt, alltså lämpligt. De levde ju trots allt i en mysteriekultur, det fanns alla möjliga slags initiationstempel med tillhörande kulter här och var och en integrerad del av processen tycks ha varit en trolldryck med sedativa och psykoaktiva egenskaper. Googla Brian Muraresku, han har forskat på saken.
Problemet med Lasse var inte att han hade knarkat. Problemet var att han hade gjort det för öppet, utan diskretion och kanske även utan det som dagens trippers kallar en trippvakt, alltså någon erfaren som är med och skapar stabilitet när allt annat pixlar upp sig och blir konstigt. I vissa fall skulle man ”ner” i en sorts dvala. Det kallades tempelsömn eller i vissa fall – Asklepiska läketempel som det i BetSaida – inkubation. Dvalan var som att gå i koma i tre dygn. Under den tiden hade man utomkroppsliga upplevelser, på svenska: intensiva och kusligt klara drömmar. Normalt fick den här processen – som var ganska vanligt förekommande, har man idag förstått – inte diskuteras, än mindre demonstreras för oinvigda. Jag gissar att Lasse helt enkelt var ung och dum. Det vore inte första gången i världshistorien och definitivt inte sista. Och att man till slut kände att nej, nu spårar det ur helt och vi vet inte om vi kan få tillbaka honom, kan någon kontakta vår ledare, tack, det känns som det börjar bli riktigt bråttom. Jesus fick budskapet och gav sig dit på stört. Och när han kom fram till Lasse grät han.
Jesus grät.
Klart han inte skulle ha grinat om det inte hade gått fel. Själva gråtandet kan ha varit en del av en metod, men att han började gråta pekar på att det inte stod rätt till med hela saken. Det här var inte planlagt. Det hade till och med börjat lukta illa. Jesus skrek: LARS, KOM UT!!!
Och Lasse kom ut. Men de kallade honom inte Lars (Lasaros) längre, än mindre något smeknamn. Han hade trots allt fullbordat en initiatorisk process och fick därför ett namn som motsvarade hans ärende.
Vet man vilket?
Det finns såklart traditioner som anser det. Den vanligaste är den som menar att Lasses nya liv var att finslipa det här med visionära uppenbarelser och att dokumentera ett axplock av dem i skrift. Att han tillbringade återstoden av sitt liv på en liten ö som kallades Patmos. ”Patmos, grekiska Πάτμος, är en liten ö i Egeiska havet och är en av de Dodekaneiska öarna. Dess storlek är 28 km² och har 2 400 invånare. Patmos förekommer även som namn på kyrkor och kapell inom väckelserörelsen.” (Wiki). Hans symbol är örnen. Örnen är en hökfågel och hök är samma ord som hög och som håg, alltså den delen av vårt medvetande som så att säga är löstagbart och kan ”flyga” (hugflykt) i både tid och rum, samt (och det är det mystiska) även vertikalt, i höjd och djup, alltså olika nivåer av tillvaron. Hans nya namn kan översättas ”Den gudabenådade”, alltså den som av högre makter har anförtrotts med ovanligheter, exempelvis en riktigt genomgripande omstart. En Great Reset. Eller en vision av världsutvecklingen.
Eller bådadera.
Namnet börjar med ett jota, yod, eller på den mer internationella grekiskan, ett ypsilon, ett Y. Ställ dig med armarna upp och ut som ett Y och känn efter så fattar du. Yo-ha-nan. Yoannis. Kopterna kallar ofta sina söner så. Vi säger Johan.
Lars-Johan blir plötsligt ett rätt coolt namn.
Men ja, det där hör till Lasselördan. Om nån undrade
Och idag?
Måndagen i Stilla veckan är förbryllande. Eftersom vi inte riktigt greppar meningen med fikon och fikonträd. De viktiga profeterna, som man ofta refererade till när man pratade om viktiga saker, liknade en bra jude vid ett fikon. Tusen frön och full av sötma. När det står ”vin” i bibeln är det oftast fikonvin som åsyftas. Man lägger torkade fikon i vatten och efter några veckor har man en dryck man blir avspänd och munter av. Fikonträdet var därför en vanlig metafor. En av flera betydelser var själva folket, stamträdet med de olika grenarna –”tolv stammar” är tolv förgreningar av huvudstammen, som på ett fikonträd snabbt förgrenar sig, – och en gemensam rot. ”Av Jesse rot och stam” osv. ”En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam, ett skott skall skjuta upp ur hans rot” handlar om David, som var far till den legendariske Salomon, Fridsfursten (Shalom = harmoni) som ”hade” (barn med) tusen fruar (eller ok, 700 fruar och 300 mer… tillfälliga förbindelser), dvs rejält med framtida släktingar, ”fikon”. Inget konstigt med det, Djingis Khan hade fler, det gäller att ha kulor av stål och att sprida sin säd.
Men tillbaka till måndagsträdet.
Jesus och hans vänner rider förbi ett fikonträd utan fikon, vilket är en dyster syn i ett land där dessa träd alltid bär frukt.
Åt helvete med ofruktbara släktträd!
Så kan man tolka morrandet. Och vad händer med trädet efter det? Det dör. Avlövas totalt och torkar ut. Var det där en varning? Man kan ta det så.
Och hela det där morrandet, efter välkomstkommittén med palmbladen och jubelropen, luktar trubbel. Mannen börjar bli lite nervig och det kommer att eskalera. Det är oklart om debaklet bröt ut samma dag, eller om det stackars trädet dog först nästa dag, men debaklet skall i alla fall ha brutit ut samma dag som man upptäckte att trädet Jesus hade förbannat nu var helt dött.
Enligt en tradition var det först följande dag, alltså på tisdagen. Och eftersom tisdagen är vigd åt krigets och konfrontationens väsen, Mars, så passar det bra att gå in i Det Stora Debaclet imorgon. Och ta det där med trädet idag.
När jag som liftande 17-åring kom till Santa Barbara såg jag något häpnadsväckande. Det var ett fikonträd! Moreton Bay Fig Tree. Där hängde jag ofta och det var jag knappast ensam om. Trädets skugga var ett tillhåll för filosofer, konstnärer, luffare och bohemer.
Moreton Bay Fig Tree i Santa Barbara:
JESUS DAMPAR LOSS
– Tempeltisdag
Skräckisen. Alltså. Saken var den att alla följde praxis. Det var ingen där som gjorde något direkt fel. Folk kom överalltifrån och hade olika valutor. Tempeladministrationen ville ha allt i en enhetlig valuta. Petrodollar, Bitcoin, något universellt gångbart. Det i sig var inget konstigt. Som Forex. Det fanns emellertid grupper av judar som såg hela apparaten kring templet som ogudaktig och förvärldsligad. Kanske främst den sekt som kallade sig Ljusets söner. De var varken mackabéer, sadducéer eller fariséer, de körde sitt eget race och menade att templet hade blivit kontaminerat, vanhelgat av alla kompromisser med olika faktorer som handel, pengaväxling, spekulation i valutakurser, vadslagning för att inte tala om den rent rituella biten, som hade påverkats av både grekisk, romersk och säkert även egyptisk och kanske fenicisk praxis. Jerusalem var ju ett nav. Och templet var byggt i fenicisk stil.
Jesus stod nog fariséerna ganska nära rent filosofiskt – de var folkliga – men här agerar han som om han tillhörde Ljusets söner. Mera kända som esséerna.
Som var allt annat än folkliga.
De hade en rekryteringsbas av familjer som bodde runtomkring deras klosterliknande anläggningar. De mest lämpade sönerna plockades ut till mönstring. De skulle även vara fysiskt i högform, inte bara intellektuellt begåvade och med en fallenhet för bön och livslånga åtaganden. Man kan kanske kalla dem en domedagssekt. De levde i förberedelse för den stora striden. Då skulle Mörkrets barn angripa Ljusets söner i två vågor, och då fanns bara två alternativ: Segra eller dö.
Hur det gick? Striderna kom faktiskt. Åren 68 och 70. De dog. Men det var senare.
Stolta stad! Den stora metropolen vimlade av folk från alla världens hörn. Skrammel och larm överallt. Kärror som gnisslade, djur som råmade, kacklade, bräkte, ylade, jamade och grymtade. Kvinnor som fnittrade, viskade, grälade och skrattade. Män som hojtade, bullrade, diskuterade och förhandlade. Flickor som flamsade och pojkar som tramsade, gnällande gamlingar och skällande främlingar. Det var turkar, araber, zigenare och kopter. Det var greker och romare, kurder och nubier, armenier, fenicier och överallt judar av alla de slag.
De sistnämnda var på väg till stadens och årets topografiska såväl som årliga höjdpunkt. Templet. Det relativt nybyggda templet på höjden som blickar ut över stadens myller och buller. Templet för frid och sämja, eller med ett ord: för S-L-M. Fyll i vilka vokaler du vill, vokaler kommer och går beroende på humör och dialekt. Uttala esset skarpt eller tjockt, det är samma där. Innebörden är densamma: allt börjar jamma och larmet självt blir till frid. Skratten och grälen, alla språken, de bjärta färgerna, processionernas bjällror och skrammel. Shalom ändrar inget av detta, men ändrar innebörden av allt; gjuter ett skimmer av harmoni över livet utan att störa det.
Det var därför templet var Shlomos helgedom. Salomos tempel. Shlomo var Fridsfursten. Frågan var inte om han hade ”funnits på riktigt” (det togs för givet) utan om han FANNS på riktigt. Alltså om stojet och stimmet verkligen var i synk, om alla dunsar och stötar och klirrande kraschar blev som en fond av musik till alla de samtal och möten som utgjorde stadens själ, dess shekina.
Då var det S-L-M och allt var väl. Varje år.
Speciellt nu om våren, när Mordängeln firades. Eller rättare sagt: När dess PASSAGE skulle firas. Att den passerat ens släktingars hus och inte gått in och tagit ett barn eller två. Då, den gången. Eller någon annan gång. Att magin hade verkat, att LAMMETS BLOD hade motat ängeln i grind.
Salomo. Magi. Lammets blod. Whew whew. Tunga prylar.
Men begripligare än jultomte och påskhare, får man nog tillstå.
Begripliga och, för de som andas shekina, gripande. Shekina, andan. Det som, mitt i livet, gör rum för en högre närvaro. Inte utanför livet. Inte bortom, bredvid, före eller efter livet, utan PRICK MITT I. Där hon fanns – ty denna anda var en anda, inte en ande – där fanns det utrymme för det som är mer än summan av delarna. Där fanns det heliga. Där fanns Salem. Därför hette den myllrande metropolen Grunden för Salem. Salem beskrevs ofta som känslan av solnedgången, stämningen av den sjunkande solen. Den känslan.
Och själva källan till den skulle vara på höjden vid stadens sydvästra gräns, så att alla såg solen sjunka ner i helgedomen. En sinnebild för vikten av frid.
Dit var nu många på väg. Från hela landet hade de färdats. Många hade sålt sina bästa får för lokala pengar. Det var bökigt att ta med sig offergåvor. För pengarna skulle de köpa nya när de kom fram. Smart med pengar. Och det fanns växlingskontor. Med lite tur kunde men rentav tjäna en slant på växelkursen. Smart med olika valutor. Inte minst för växlarna själva. Man kunde försörja en familj på att växla pengar. Eller kanske med tiden ett helt folk, vem vet. Men – for now – växla där växlas kan och växlas kan bäst där marknad är bäst, och marknad är bäst, kort och krasst, i templets förgård. Där slår man upp sitt kontor. Ett bord räcker. Utländsk valuta mot gångbara mynt. Gångbara mynt mot kacklande höns, mot bräkande lamm, mot allt som har varmt och pulserande blod till ett offer värdigt en gud som kan guida ett helt litet folk genom livets minfält.
Och in kommer Jesus. På dåligt humör.
Fikonträdet står naket och kalt sen igår. Fruktlösa träd kan bli plankor och ved. Inte läge att lata sig längre. Dags att ta fajten mot allt som är skevt och trögt och sterilt och som snyltar och hycklar. Det får kosta.
In kommer han alltså. Till templets förgård. Till bord efter bord med högar av mynt av ädla metaller, vissa med romerska kejsarens prägel, andra från avlägsna riken. Till bord efter bord med djur som kan köpas för riktiga pengar och offras på altaret, ära vare Herren i höjden och shlom på jorden där Shekina gör livmoderns livsrum fruktsamt.
Sex och pengar, någon?
You bet. Det kan du slå vad på.
Vadslagning också. Ja det myllrar och kacklar och bräker. Ja, det grälas och skrattas och skrockas. Och Jesus var redan på dåligt humör efter grejen med trädet.
Ett vrål avbröt kacklet och handeln.
UT! BARA UT! UT UR MIN FADERS HUS! NU!
Han gick loss på inredningen i templets förhus. Välte bord efter bord så att mynten hoppade iväg överallt. Ryckte åt sig en repstump och vevade loss. Hönsen flaxade, lammen slet sig. Allt blev kaos. Till slut kom såklart några väktare.
Han kom undan med en tillsägelse.
Men har nu ögonen på sig.
Lymmelonsdag
(Vår skräckis, del 5 av 8.)
Det heter DYMMELONSDAG såklart, eftersom man under vår kristna tid dymlade alla kläppar den dagen.
Nåde den som inte dymlade sin kläpp!
En dymlad kläpp är ett säkert tecken på att man fattar allvaret. En odymlad skär genom märg och ben. Allt, ALLT skall vara dämpat idag. En kläpp dymlas bäst genom att man virar in den i lump av ylle. Skär klangen fortfarande så är kläppen helt enkelt för tung och får bytas ut mot en av trä. Även den kan man dymla med tyg för att dämpa diskanten. Varenda klocka skall ringa men dämpat. För att minna oss alla om den mest förbannade av lymlar. Han som smed ränker av värsta tänkbara slag och gav det lömskaste sveket ett ansikte: Judas.
Den trofaste, stadige, pålitlige vännen Judas.
FY FAN för svek! FY FAN för att gå bakom ryggen på den som man älskar. FY FAN för att svika den sak som man viger sitt liv till. FY FAN. FY FAN. FY FAN. FY FAN.
Det är vad dymlade kläppar skall säga idag. FY FAN för svek.
BRINN I HELVETET ni som sviker i ord och i tanke, i vilja och dåd. BRINN.
Och låt oss alla vända blicken inåt och vara lika vaksamma på oss själva som på våra förtrogna och betrodda. Den här onsdagen, dymmelonsdagen då alla signaler skall vara dämpade, dymlade, är vigd åt vaksamheten, den bittra, svidande erfarenhetens vaksamhet.
För det var idag som Judas planerade sveket. I smyg. Han, av alla! Han den mest betrodde! Han som hade hand om kassan!
Tänk när hela samhället genomsyrades av medvetandet om det stora sveket år efter år! Tänk, när varenda kyrkby lät klockorna… inte skrikigt klinga, men dovt och sorgset mumla: lymmel, lymmel, lymmel, lymmel. Och alla i byn – by efter by och stad efter stad, men mest i byarna – berördes av det tunga, det dova det betryckande medvetandet om skuld, blytungt medvetande om den egna och den gemensamma skulden.
För alla har vi svikit någon gång. Inte bara blivit svikna, utan själva svikit. Kanske som barn, men ändå. Svek är svek, är svek är svek. Svek lämnar sår som inte läker som andra sår. Som Frodos svärdssår i Sagan om ringen. Som stigmat; såren i händer och fötter och sidan av bålen som spikarna givit. Nine Inch Nails. Spikar och spjut, ödets spjut. Longinii lans. Men det tar vi på fredag, deo concedente. Nu är det läge att dymla sin kläpp.
På kristendomens tid var kläppen känd, det är den där hängande klubban i en kyrkklocka, som slår på metallen när klockan gungas. Idag, när allt måste ske i vårt inre, är kläppen vår tunga.
Så: Dymla din kläpp, besinna sveket och känn ditt kors. Det är onsdag.
Tvättade fötter. En kristen grej.
Skräckfilmens sjätte avsnitt.
Lugnet före stormen.
Dödsängeln.
Gårdagen var spöklik. Vi vet vad som hände, men det hände bakom kulisserna. Ett avtal träffades bakom ryggen på den som hade lärt dem allt om trohet och som nu skulle svikas.
________________________
Den som skulle svika, det var den som alla litade på. Den mest pålitlige. Den som alla trodde, om så skulle påfordras, skulle gå i döden för sin älskade mäster.
________________________
Svikaren låtsades som ingenting. Det skamliga avtalet hade redan gjorts. Trettio silverdollar. En ny postadress. Ett nytt efternamn, skyddad identitet om det skulle se ut att behövas. Allt var klart.
________________________
Själv var han lika trevlig som vanligt. Kanske ännu trevligare. För visst, han älskade sin mäster, det gjorde han. Det var inte med lätt hjärta han genomförde det beslut han fattat. Eller märkte att han fattade. Något hade flugit i honom. Han hade gått på autopilot. Inte så att han hade varit i trans eller så. Men det hade liksom skett av sig självt. Och eftersom han var en hedersman – man blir inte betrodd med gruppens samlade tillgångar annars – så kände han som ett inre tvång att fullfölja gesten.
Det var en sorts skruvad hederssak att löpa linan ut.
Att stå sitt kast.
________________________
Ärligt talat visste han knappt själv hur det hade gått till. Hur han hade fått modet att faktiskt göra det. Han tänker på alla gånger hans släktingar och forna vänner hade antytt att han borde. Ju mer pressad han känt sig desto hårdare hade han stått emot.
________________________
Tills det bara brast och han såg sig själv sömngångaraktigt göra avtalet, få den nya adressen på annan ort, få löftet om silverdollarna och få kontaktuppgifterna till de som skulle sätta dit hans mäster.
________________________
Ingen skulle hinna misstänka honom. Och med hans integritet skulle han lätt kunna spela ovetande in i det sista. Kvalet i hans inre skulle inte synas utåt, inte i blicken, inte på tonfallet, inte på gången, hållningen, gesterna eller andningen. Han skulle vara minst lika normal som vanligt. Och minst lika frimodig och varm mot sin ärade mäster.
________________________
Varm och varm. Han hade ingen värme kvar. Det han hade var hetta. Isande kyla och hetta. Och förmågan att finfördela dessa tills mixen till förvillelse liknade värme.
________________________
Den som mätte hjärtevärme med samma sinnelag som man känner efter hur varmt det är i sjön, i sanden, i sängen eller i skafferiet, den skulle inte märka någon skillnad. Judas var minst lika varm som vanligt.
________________________
Fast det var inte värme. Det var finfördelad hetta.
________________________
Själv gick han mer eller mindre på autopilot. Eller det var som att han styrde sig själv uppifrån, sådär som man sköter en marionettdocka, med trådar. Där själens kärna skulle vara, där var ett svart hål. Men som sagt, det märktes inte utåt.
Judas, Judas, vad håller du på med!
________________________
Nej. Samvetet låg drogat, bakbundet och munkavlat i en koffert. Kanske skattkistan. Samvetet var satt ur spel. Det var inte borta, det var bara inte där.
________________________
Han, liksom de andra, hade givit sitt ord på trohet i både detta liv och i nästa. Hades portar skulle inte kunna skilja dem åt, det hade de svurit på. Helig ed är helig ed.
________________________
Man begraver inte sitt eviga för sitt timligas skull. Inte på några villkor. Hur det än känns och vad det än innebär så står man vid sitt ord. Om någon var klar över det så var det ju han, Judas, mannen med kontokortet.
Pålitligheten själv.
________________________
Hur ofta hade han väl inte visat sig vara den som i ur och skur stod med båda benen på jorden. Han var inte den som tvivlade på mäster. Eller på deras verksamhet. De var DE FATTIGA.
________________________
Kassan var numera stor men ingen av dem ägde ens en tråd av de enkla kläder de hade på kroppen. Donationerna kom. Ingen visste när, eller hur mycket, men hittills hade det gått bra och i magra tider hade han, Judas, kunnat plocka fram besparingar.
________________________
Aldrig någonsin att han skulle smyga undan någon liten fördel för egen del. Inte ens en påse chips. Inte ens en liten Toblerone. Alla visste det om honom. Även han själv.
Och nu detta. Vem skulle trott…
________________________
Det drog alltså ihop sig. Himlen var mörk, molnen tunga som bly, fåglar och insekter tysta, annars allt som vanligt. Att något var väldigt fel, väldigt mörkt, det märkte alla, men bara upp till naveln. Där låg känslan.
________________________
De skulle fira dödsängelns passage tillsammans. Hålla gille, men bara med den innersta kretsen. På övervåningen, i gillestugan över krogen, där dörren gick att låsa.
________________________
Deras gillen var magiska. De upplevde saker. Mäster ledde dem med säker hand på hugflykter, in i drömsyner, genom fasansfulla, underbara och främmande platser som de efteråt mindes att de hade mints. Obetalbara erfarenheter som gjorde dem vetande.
Rentav kloka.
________________________
Även Judas var en vetande. Hans vetande var obestridligt. Lika pålitligt som hans integritet. Han hade, liksom de övriga, sett sina demoner öga mot öga och korsat tröskeln under mästers säkra ledning.
________________________
Vinet var inget vanligt vin,
brödet inget vanligt bröd.
Samvaron ingen vanlig samvaro.
________________________
Men den här gången var annorlunda.
Mäster själv betedde sig märkligt. Ingen hjälpreda var på plats. Mäster tog en handduk som förkläde. Hällde upp vatten i ett tråg. Tog in dem en och en och gjorde det man har den nyaste hjälpredan till. Det fanns alltid ungdomar som ville vara med på ett hörn. Ingen av dessa var här. Mäster själv tvättade deras fötter. Med sina varma händer .En efter en tvättade han deras fötter.
________________________
Det kändes fel. Ingen vågade invända. Utom en. Det var inte Judas, verkligen inte. Det var Klippan. Simon. Den ende vars inre vetande var stadigare än Judas. Han ryggade.
________________________
Men mäster! Vad gör du? Inte skall du tvätta våra fötter! Det är opassande. Du är vår ledare och guide, det är fel att du gör den yngsta personalens uppgifter.
Ja eller hur, käre Klippan, svarade mäster, och ändå är det som det är – vad säger det dig?
– Säger mig?
– Klippan, du min klippa av vetande, vet med dig vad detta säger, att jag, som mycket riktigt är er guide och ledare gör den enklaste tjänarens uppgift! Låt det tala till det där vetandet som gör att vi alla kallar dig Klippan, käre Simon!
Simon, Klippan, var mållös. Så hajade han till. Sken upp och såg med knipslug blick på mäster. Ja men i så fall… skölj av hela min kropp!
– Haha, nädu, det behövs inte. Ingen av er har kommit otvättad hit. Det gör vi aldrig till våra gillen. Det är fötterna som blir skitiga av vägdamm och skall tvättas. Fram med foten nu!
Awkward moments.
Renande, svalkande vatten. Fötter som vandrat långt och länge. Varma, starka händer. Hud möter hud. Elektrisk kontakt. Laddningen överförs. Eros, filos, agape i ett. Kroppslig, kamratlig och andlig förbindlighet.
________________________
Judas var inte där. Visst, hans fötter var där. Hans blick och hans röst. Men inte hans värme. Inte hans riktiga värme. innerst inne var han inte längre där.
Märkte mäster? Märkte han inte?
Hur kunde mäster inget märka!
Eller teg han om saken?
Visste han redan?
________________________
Vinet gick runt. En efter en varvade de ner. Stillnade. Djupt som i tungsömn, men klarvaket närvarande. Brödet gick runt. Stillheten vidgades. Synfältet vidgades. Färgerna klarnade, blev skirare, mer nyanserade, allting blev mer transparent och – talande. Saker föll på plats i ett klarare ljus. Det blev tydligt var mörkret befann sig. Så tydligt att mäster doppade brödet i vin och räckte till Judas. Gör det du skall, sätt igång, det är förutbestämt.
Judas gick ut.
Och det var natt.
________________________
När mörkrets tystnad lagt sig tog mäster till orda.
Som vi alla förstår blir det sista gången, det här. Jag har varit er mäster och guide, absolut, det är inget problem i sig, men från och med nu så är vi helt enkelt vänner. Så som ni är i mig, så är jag i den himmelske Fadern. Så som han är i mig, så kan jag va i er. Han i mig, jag i er. Ni i mig, jag i honom.
________________________
Låt det lugnande vinet vara mitt blod.
Låt mitt kött vara det … syrade … brödet.
Nervarva, utvidga, se och känna det verkliga.
________________________
För jag är dödens lammunge nu. Och det är som det måste vara. Går jag inte nu så kan jag inte återvända. Men återvänder jag inte så har ni ingen guide. Jag är lammet nu och herden sedan. Jag skall återvända sedan, när jag varit hos Fadern och blivit herden för alla som andens ljus öppnat ögonen på.
________________________
Deras pannor skall upplysas och de skall se att där två eller tre har förenats i mitt ärende, där kommer jag att vara som herden för fåren. Den som har öron må höra, den som har ögon må se. Djupna och vidgas, var inte rädda, för jag är med er till tidens slut.
________________________
En liten tid är jag borta men sedan kommer jag åter, ge inte upp, fortsätt att tro, för ni vet vad ni vet.
Detta sker mellan skål och vägg, det sker under rosen.
________________________
Nu börjar det svåra. Låt oss gå upp till kryddträdgården på getsemanekullens platta topp och tillbringa natten där. Var vakna med mig. Var i bönen med mig, låt oss dygna tillsammans.
________________________
Ni med mig och jag med er i faderns kraft, att det som är meningen sker som det måste och skall. Att vi tar det med ro. Det är nu det händer. Tiden vänder.
JUDAS, Å JUDAS, ÄLSKADE BRODER, VAD HAR DU GJORT!
ALL TOMORROWS PARTIES (Velvet Underground)
Är jag orättvis nu? Kan man inte bara få glädjas åt att lammets blod är utsmetat på vår kristliga dörrpost så att den uschliga dödsängeln tyst svävar förbi?
Det, kära vänner, ovänner, bekanta och obekanta, är en fråga för morgondagen.
Frågan för dagen är snarare den om att vaka. Vaka och bedja. Bön i stället för Red Bull. Natthimlen i stället för sänghimlen. Daggvått gräs i stället för rena linnelakan. Fokus pokus i stället för skingrade sinnen och strödda tankar. Nej, inte maniskt fokus. Inte tvångsmässig koncentration som en rasande röd tjur, utan den stillsamma vakenhet som transcenderar sinnets skiftningar och låter världen djupna.
Men men. Vi vet ju hur det går.
En efter en föll i sömn. De som stod sin mäster närmast när svikaren slunkit iväg, de somnade en efter en.
Så jävla sorgligt.
Så obeskrivligt ensamt.
Innan protestanterna började protestera – och det fanns helt klart saker att protestera mot, men minns att vinnarna inte behöver, och att förlorarna inte kan, förklara sig – så fanns det ett rikt och mångfaldigt kristet liv i vårt land. Toleransen för olikheter i tolkning och praxis tycke ha varit ganska rörande och självklar. Men en sak hade de olika kristna samfunden gemensamt, de utgick från det talade ordet. Folk flest läste inte. De lyssnade. De skrev inte, de talade. Och samtalade. Och de gick i kyrkan för att de tyckte om att gå i kyrkan. Vilken kyrka de nu gick till, det fanns som sagt olika. Men man kan tänka sig att det var en stark upplevelse. Med magiska hymner på ett obegripligt men gripande språk (kyrkolatin, har aldrig talats av vardagsmänniskor), och hymnerna byggde på terser och kvinter, ingen stabbig c-durskala med grova och knäppa självförsäkringar om att vi hejar på rätt lag och därför slipper smisk. Kyrkorna och deras mässor var mäktiga, magiska rum med dramatiska målningar, rökelse, rituella rörelser och känslan av att vara med i en förvandlingsprocess. Marias tröstande värme och tröstlösa sorg var högst påtaglig, levande och inom täckhåll. Bara en halv tanke bort. Hennes oläkliga sår läker andra sår. Då och då dök det upp en predikant, en som kunde berättelsen och som med sina ord målade rummet i lysande scener som försatte församlingen till där och då; gjorde där och då levande i här och nu.
Då och då finns dessa oratorer än idag. Max Maclean är en, och han kan berätta den äldsta versionen vi har av vad som den gången hände.
Att höra honom berätta är ingen quick fix för att smita från läsning. Det är det ursprungliga sättet att lära sig sagan. Och med ”saga” menar jag ”det sagda”. Sägelsen. Eller som min dotter kallar mina mer faderliga förmaningar: sägningar.
Men den här sägningen är ingen moralkaka. Den är en värld värdig vår håg och vårt sinne. En saga att besinna och komma i håg. Och vad vore väl mer passande än att ersätta dagens tänkta skräckis med själva helheten!
Genom korsets mörker in i korsets ljus.
Om vi hänger med så långt.
KORSFEST –
JOIN THE PARTY!
Skräckisen: Det är fullbordat. Famous last words.
Mock trial. Public pressure. Judarna hade den mosaiska lagen, ”du skall icke dräpa”, så de fick inte utdöma dödsstraff. Men det fick den romerska ockupationsmakten. Romarna tyckte att saken var löjlig. Överspänd. Paranoid. Fånig. Onödig. Neurotisk. Men ville inte skapa en folkstorm. De kunde slå ner den, såklart, men det skulle bli köttfärs av ett tresiffrigt antal judar, minst, och då var det rimligen bättre, eller mindre dåligt, att offra en enda.
För husfridens skull.
Det är imperialismens baksida. Alla dessa knäppa små skitfolk med sina stolliga idéer om sin egen grandiosa betydelse och sina skruvade rättsregler. Så nu har någon av alla dessa gurutyper med messiaskomplex gått och retat upp sitt folk genom att utnämna sig till The One? Nja, det hade han såklart inte gjort. Den som gjorde det skulle ju straffa ut sig direkt. Säger man att man är Messias så är det ett bevis på att man inte är Messias.
Jesus sade inte rakt ut att han var Messias. Men det var i sammanhanget närmast ett belägg på att det var precis vad han menade. Romarna kunde inte bry sig mindre. Men judarna blev helt galna och krävde att romarna skulle döma stollen till döden.
Till döden.
Assåvaf… inte för att romarna var främmande för groteska och publika bestraffningar eller så. Tvärtom. Allt sådant var bra förevändningar för att visa vem som bestämmer. Men killen var ju någon typ av healer. Han hade visst botat någon på en lördag.
På en lördag.
Jaha, och, liksom! Borde de inte tacka honom istället? Men nejdå. Inte det här pretentiösa lilla skitfolket i den här stökiga lilla provinsen inte. Killen är väl lite hög i päronet, kantänkas, men har ju botat folk från både det ena och det andra. Vad spelar det för roll vad han eller hans groupies inbillar sig om hans egen betydelse som person, det är ju hans gärningar som går att bedöma, inte hans person!
Judar är smarta, borde de inte fatta sånt här?
Romersk rätt skulle med tiden bli en paradgren för ambitiösa judar – the proverbial Jewish Lawyer – men det var långt senare och efter en hel del drama. Så vad var grejen? Judarna hävdade att problemet var att han Jesus hade påstått sig vara en gudason. Men en gudason var något man kunde vara, det var en titel för en initiationsgrad i flera av de hundratals mysterietempel som sedan sekler var etablerade längs hela medelhavskusten och för den delen långt upp i det forna grekiska, nu romerska, riket.
Långt upp i det som senare blev Italien och långt upp i det som senare blev Iberia, alltså Spanien har man funnit lämningar av sådana mysterietempel.
Så nej. Problemet var inte det. Problemet var ett annat. Problemet var att representanter för sådana mysterietempel hade allvarliga problem med Lasselördans händelser. Inte för att Jesus hade kallat Lasaros tillbaka till jordelivet på en sabbat. Det var inte problemet. Problemet var att han hade gjort detta i full offentlighet.
Det var mysterieförräderi.
Någon kunde få för sig att testa hemma. Och fucka upp rejält. Det finns en orsak till att man inte lär ut njurtransplantationer på helgkurser till alla som kan hålla i en skalpell. Det vore tekniskt görligt. Men knappast tillrådligt. Sådant vill man bara lära ut till folk med rejäla studieskulder. Folk man har en hållhake på. Allt annat vore ansvarslöst. Det vore att signalera att det är fritt fram för inte bara glada hemmafixare, utan även för samvetslösa organtjuvar.
Samma sak med initiationen, där man hjälper någon att så att säga reinkarnera in i sitt eget liv. Parallellen är att även detta idag sker på sjukhus, med rejält utbildad och lika rejält skuldsatt personal. Kanske inte utbildad i vad som händer med själen under patientens inducerade koma, men i hur man hållet kroppen vid liv under tiden.
Det var det som höll på att gå snett i fallet Lasse.
De fick inte liv i honom. Till slut var de tvungna att hämta mäster, och han var långt borta. Hans adepter var helt enkelt hemmafixande hemmafixare som hade hemmafixat fel. Och mäster tog på sig skulden. Tog straffet. Och straffet var döden.
Det var sen gammalt, alla visste det.
Det här fick inte komma ut. Mäster var den ende som man kunde lita på med att ha integritet nog att ta det hela med sig i graven.
– Så du är alltså en gudason du, eller?
– Tja, det är du som säger det!
Denna konstiga dialog mellan översteprästen i Sanhedin och Jesus spetsas till när den når romarnas justitieansvarige, Pontus Pilatius – som inte ens kan förhålla sig till begreppet gudason, utan går på det mer politiskt känsliga – frågan om vem som bestämmer. Judarna kan ju inte ha en kung så länge den romerske kejsaren själv har utsett honom! Och kejsaren har redan utsett en kung för judarna och de andra folken i regionen: Herodes. Inte Jesus:
– Så du är alltså en judekung du, eller?
– Tja, det är din slutsats och vad säger det dig om sanningen?
– Alltså, vad är sanning?
Enligt vissa så svarar Jesus nu enbart med en lång blick.
Och Pontus ger upp. Vänder sig mot folkmassan, slår ut med händerna och säger ja ja, ni får väl som ni vill, för husfridens skull, men jag kan då inte se att den här mannen har gjort något ont! Han tvättar sina händer i ett framsträckt tvättfat, liksom för att visa att inte tänker ha den här mannens blod på dem, eller på sitt samvete. Det här får judarna stå för, han bara lyder order och försöker hålla dessa hetsiga bråkstakar i styr. Och hoppas förmodligen på en förflyttning till någon mer okomplicerad provins.
Vad är sanning! Det här var inte roligt.
Och nu skall vuxenunderhållningen börja. Gudasonen – slash judekungen – skall piskas blodig, tvingas att släpa upp tvärplankan han skall spikas upp på ända till avrättningskullens topp, grupp… tja, gruppförnedras hårt, snabbt och länge på barnförbjudna sätt … hängas upp på pålen och – om han inte av inre blödningar och sånt självdör innan lördagen börjar, vid solnedgången – få benpiporna krossade så han slocknar. Annars skulle han behöva bli hängande över hela påskhelgen och det skulle… tja, inte se bra ut.
Kort sagt, hela saken var vidrig. Äcklig. Unspeakable.
Just det vidriga i hela saken är grunden för det mest ädla och beundransvärda i hela den av kristenheten präglade civilisationen. Rulla och rök den paradoxen, taoister!
Fader! Förlåt dem, för de fattar inte vad de håller på med!
Och där nere var hans mor och … tja, Lars-Johan. Nu adopterade han unge L-J till sin mor. Hon behövde någon, han behövde någon, de kände varandra sedan hela livet. ”Kvinna, se din son, sade han och blickade menande mot LJ. Och till LJ: Se din mor!
Judas drog med sina blodspengar, troligen hade han hängt sig.
Han som visste så djupt pallade, just därför, inte svikarens roll.
Samvetet hann ikapp honom. Såklart.
Och den som visste djupast av alla, alltså själva Klippan?
Han blev ertappad men förnekade samröre.
Han blev haffad igen och förnekade än en gång.
Han blev konfronterad ytterligare en gång. Och förnekade.
KUCKELIKUUUUUUUUUUUUUUUUUUU ! ! ! ! ! ! ! ! !
Fan. Fan. Fan. PRECIS vad mäster hade sagt.
Att han, den vetande, skulle blåljuga om deras kontakt tills tuppen gol.
DET trodde han inte om sig själv. Där ser man.
Samvetet hinner ikapp. Samvetet is a bitch.
Och Jesus skälver av smärtan. Så djupt övergiven.
ELI, ELI, LAMA SABACHTANI???
Varför, min gud, varför har du övergivit mig??
En fördel med att dö lidande är att man slutar fasa för döden.
Tvärtom blir den efterlängtad,
och man korsar tröskeln med lättnad och tillförsikt.
Det finns fördelar med allt.
Den vakthavande soldaten Longinus kom för att kolla hur länge till Jesus skulle leva. Konstigt nog var han redan död.
Longinus blir stående där under korset. Under liket. Han som sett det mesta tyckte det var obehagligt. Det där var ju ingen brottsling. Det där har inte gått rätt till.
Det där var faktiskt en gudason.
Så sade han, Longinus.
Och så körde han spjutspetsen rätt upp i sidan på Jesus,
så blod och vatten rann ut.
Någon fångade upp lite av livets safter i en bägare.
Legenden säger att det var samma bägare som gått runt i gillet dagen innan. Att den en gång varit en ädelsten i Lucifers krona, på den tiden när keruben Lucifer fortfarande var en Herrens tjänare och osjälviskt förmedlade det himmelska ljuset till jordens barn. Och när Lucifer drabbades av högmod, och blev nedkämpad av ärkeängeln Mi-cha-El, så skall den där ädelstenen ha stötts ut ur kronan och hittats av … minns inte vem … som slipade den, eller kanske svarvade den, till en bägare.
Legenden säger även att denna bägare, fylld av Jesu liv, blev till den heliga Graal, och att den av gillestugans mäster Josef från Arimatëa fördes över havet till Marseilles och på något sätt hamnade i Glastonbury, där de keltiska druiderna hade ett tempel, och att druidernas anda därefter blev kristuskompatibel.
Be that as it may, men sådan är sagan.
Och så det där med jordbävningen. Fysiskt eller andligen vet jag inte, men sagan säger att en spricka öppnade sig och uppslök Kristi ande. Att jordens innandöme svalde själva väsendet. Kroppen blev uppenbarligen kvar, den togs ju ner av vännerna, smordes och lindades och lades i Josefs gravhåla. Alla som var en smula bemedlade hade köpt sig en gravhåla med en rund öppning, som man kunde försegla genom att rulla för en rund stenplatta.
Det är det där Ian Hunter i Mott the Hoople alluderar till i 70-talslåten Roll Away The Stone:
Won’t you roll away the stone
Why be cold and so alone?
Won’t you roll away the stone
Don’t you let it lie
Låt den inte ligga. Även simpla popsångare var en smula bildade på den tiden.
Men bortrullandet av stenen är en senare del i vår skräckis. Nu handlar det om ditrullandet. Och än mer om vad som hände med själva väsendet.
En manisk moster till mig sade i ett skov av gnistrande vishet:
Vägen upp går ner!
Och det är det. En väg till den olympiska världen går genom den ktoniska världen. Genom Hades rike. Genom underjorden.
Vägen upp går ner
Jag har skrivit om detta förr om åren. Temat tar liksom inte slut. Men en lämplig initiallänk om nedstigningen i Hades rike finner man här:
När Simon blev Petrus, alltså Klippan, så var det för att han insåg att mäster var den utvalde, den alla väntade på. Inte den äldste, inte den visaste, inte den smartaste, definitivt inte den smidigaste och inte heller den med mest magic powers och profetblick, men den med mest shekina och mest shalom, alltså konkordans och harmoni mellan sina olika egenskaper, och den med klarast ärende. Även om det inte fullt ut gick att definiera i klart konturerade begrepp, än mindre artikulera på ett begripligt sätt, så var det tydligt i mage, kön och hjärta på alla som kom i hans väg. De flesta skrämdes, andra skämdes, några klämdes, alltså kände sig pressade, men alla berördes av hans blotta närvaro. När Simon insåg att ”du är han” så svarade han att det, det är klippan, och den klippan skall min gemenskap byggas på, och Hades portar skall då inte kunna stoppa den. Gemenskapen alltså. Vänskapsband som står på ett fundament av ren insikt.
Hades, ja. Det är så det står. Hades är både riket och dess härskare. Pluto på latin, men Pluto som ktoniskt väsen, alltså underjordiskt, inte överjordiskt, olympiskt.
Regionen beskrivs i allt från våra äldsta bevarade urkunder, som Gilgamesheposet, till Dantes Divina Komedia, där det är tydligt att det rör sig om nio i varandra liggande sfärer, eller som Dante säger, kretsar. De flesta av forntidens initiatoriska traditioner beskriver dessa underjordsresor i en eller annan form. Finns det något unikt med Kristi nedstigande i underjorden så är det att han inte är där för att samla på upplevelser eller för sin egen personliga utvecklings skull, utan för att hans utstrålning befriar. De själar som är fast i någon av de underjordiska sfärerna är fjättrade i sina egna cirkelresonemang och fixa idéer, ideologier och låsningar. Kristus tvingar ingen att följa honom, men det står helt klart för den som berörs av hans utstrålning att det är fullt möjligt att släppa fjättrorna och vandra mot ljuset i hans sällskap. Quo vadis är fångarnas fråga. Vade me cum är hans svar.
Vart gå? Gå med mig!
Det är en invit, inte en befallning. Man är fri att stanna i mörkret. I bitterheten. I den självrättfärdiga enfalden. Men man vet att det är ens eget val isåfall. Att man kan välja att följa Kristus.
Det blir kanske ingen trevlig promenad i parken. Men det blir genomförbart.
