Det här låter såklart enormt oseriöst. Flummigt, rentav. Och ur ett astrofysiskt perspektiv av idag måste det se så stolligt ut, att man undrar om författaren har tappat varje form av intellektuell heder, social självbevarelsedrift och normal självaktning. Varje försäkran om att så icke är fallet skulle närmast stärka intrycket av att fallet så är, så vi skippar det och går rakt på sak. Sak: Kosmisk intelligens. Vad är det? Eller som tonåringar skulle säga: Vad skall det ens betyda? Det betyder att vi inte lever i ett sterilt vakuum. Det betyder att världsrymden inte består av död ihålighet. Att vi tror det beror på att vi har utgått från det vi kan mäta, väga och räkna, sedan har vi extrapolerat, i förlängningen tänkt oss, att eftersom det relativt sett är ett tomrum mellan, låt oss säga, taklampan och bordsskivan framför mig, så är det också ett tomrum mellan, låt oss säga, solen och månen och jorden. Eller mellan de små lysande prickar vi kallar Mars och Venus.
I äldre tider, som den epok skolböckerna ofta kallar ”den mörka medeltiden”, såg man inte mellanrummen som tomrum. Det kan för oss vara svårt att förstå. Men lite lättare kan det bli om man tänker på hur vi ser mellanrummet mellan olika människor. Mellan vissa känns det kanske lite tomt. Men mellan andra är det något som värmer, skaver, kittlas eller sticks. Det syns inte, man kan inte direkt ta på det, men man kan inte heller förneka att det är där. Vissa vill man ställa sig en bit bort från, just därför. Andra vill man, av samma skäl, ställa sig lite närmare.
Det mellanmänskliga är ett laddat område. Man kan försöka bortförklara det om man vill, men man kan inte förklara bort själva fenomenet. Det är laddat oavsett förklaringar. Och denna laddning är verklig. Den är reell. Det erfar vi dagligen.
Jaha? Och det går att överföra, bara sådär, till världsrymden?
På medeltiden var det en självklarhet för tänkande människor att ljuset likaväl som ljudet färdades i ett eller annat medium. Man hade ett begrepp för detta medium. Man kallade det för eter. Etern, världsetern, tänkte man sig, var som ett hav i vilket allt virvlade runt i vishetsfyllt inrättade banor och rytmer, som en kosmisk symfoni. Denna känsla dog ut med tiden, men inte helt och hållet. Den levde ett tillbakadraget liv i enskilda konstnärer och filosofer och blommade ut igen i just den symfoniska musikens epok, då allt fler fick känslan av att en symfoni kunde kännas himmelsk. Symfonier, arkitektur och annan ädel konst kunde uppfylla vårt inre och göra detta vårt inre rum större än sinnevärlden. Större, men inte som ett stort tomrum, utan som ett rum fyllt av mening, ljus, färgspel, drama, ja av väsen.
Kanadensisk katedral, Notre Dame, Ottawa
Även vetenskapligt sinnade människor hade sådana upplevelser. Och just för att de var vetenskapligt sinnade beaktade de sina upplevelser i stället för att avfärda dem som ovidkommande. Kompositörerna och arkitekterna arbetade med oerhört komplexa förhållanden och specialiserade kunskaper. De hade inte kunnat skapa utan att vara naturvetenskapligt sinnade. På den tiden var humaniora och naturvetenskap inte olika discipliner, utan olika inriktningar inom en och samma, övergripande disciplin: vetenskap. Banbrytande forskare från både renässansen och upplysningen, som Paracelsus och Newton, var även mystiker, de forskade även i det fördolda och gjorde ingen principiell skillnad mellan själens och världens djup. Och de såg naturen som besjälad. Inte bara sådär i största allmänhet, utan på konkreta sätt. En buske hade en själ. Så även ett buskage. Ett träd hade en själ. Så även en dunge, eller kanske en hel skog. Ett berg hade en själ. Så även ett helt bergslandskap. Samma sak med sjöar och åar, floder och hav. Elementens värld var för dessa forskare besjälad. De väsen som besjälade buskar och berg kallade man elementarväsen. Det vi kallar naturväsen (även om vi inte tror på sånt längre) är en underavdelning av elementarväsen. Det finns, menade dessa forskare, även onaturliga elementarväsen och även dessa har en själ. Så kan en älskad gammal bil ha en själ, medan ett obegagnat exemplar av samma sorts bil kan vara helt själlös.
Eller en nallebjörn.
På liknande sätt menade medeltidens tänkare att himlakropparna är besjälade. Inte av naturväsen eller elementarväsen, utan av högre stående väsen: gudar. Under renässansen kallades de inte längre gudar, utan intelligenser. Men de sågs likafullt som väsen. Intelligenta väsen, eller som hela kolonier av väsen (tänk träd – skog).
I än äldre tider sågs detta hav av eter som själva substansen, och himlakropparna som tomrum. Tvärtom mot idag alltså, när vi ser himlakropparna som substantiella och rymden som tom. Solen, menade man under exempelvis den egyptiska kulturens storhetstid, var ett tomrum, men strålvärmen och dess ljus bestod av fullt reella väsen, vars avsikt och, så att säga, mentalitet gick att förstå och avläsa. På samma sätt, menade man, hade även de andra himlakropparna en aura av besjälat liv. Varje stjärna var, i denna mening, som en människa. En stor, en makrokosmisk människa. Med en specifik karaktär och ett evigt liv. Och varje mikrokosmisk människa var som ett specialfall av en unik sammansättning av de levande, besjälade stjärnor som vandrar runt vår jord, kände man. Var människorna betydelsefulla för hela folkets välgång, då lade man stundom kraft på att räkna ut vilka proportioner och kombinationer av stjärnor som strålat in i en sådan person när den tog sitt första andetag. Luften var ju inte bara luft; den var även eter. Och etern var genomstrålad av stjärnornas levande, besjälade intelligenser. Denna unika sammansättning av inflytanden präglade den nyföddas blod och nerver från första andetaget. Och denna prägel skulle förbli där som ett bestående element, en klangbotten som skulle ge allt den klang som var specifik för just den människan.
Och se där. Grunden för ett födelsehoroskop.
Men man kan gå längre bakåt. Babylon. Sumer. Anatolien. På den tiden uppfattade man etern som det egentliga och himlakropparna som ett sorts avbrott. Som virvlande bubblor av eteriskt tomrum i ett befolkat eterhav. Materien var det tomma och det vi ser som tomhet var det fyllda. Inte fyllda med materia, men med liv; vibrant, levande själ och medveten agens, ande. Det var en gudarnas värld och den kallades pleroma. Pleroma betyder besättning, lag, team, en gemenskap med differentierade funktioner. Gudavärlden var ett kosmiskt pleroma vars jordiska återspeglingar var besättningar, personalstyrkor, familjer och hela samhällen. Motsatsen till ett pleroma var ett kenoma, en tomhet. Och så som pleroma utgjorde substansen i kosmos så utgjorde kenoma substansbristen i kaos. Kaos och kosmos var motsatser, precis som pleroma och kenoma.
Så tokiga de var, de där gamla sumererna!
Eller så hade de helt enkelt ett sinne för sammanhang som vi inte ser.
Jag tror att vi hade ett sådant sinne men att det var evolutionärt nödvändigt att det gick förlorat. Så att vi fick utveckla andra sinnen. Sinnet för abstraktioner, till exempel. Sinnet för hypoteser. Sinnet för sannolikhet. Sånt där som man blir bra på när man inser att man inte har någon direkt inblick i verklighetens egentliga väsen. Då måste man fantisera och spekulera. Försöka räkna ut. Belysa, som med en ficklampa i vars ljus man kan hitta saker, upptäcka saker, orientera sig.
Man får ingen ficklampa om man inte tappar sin nyckelknippa. Medelst ficklampan hittar man alla möjliga bra saker, både sånt som man tappat och sånt som man inte visste fanns, men som räddar situationer och skapar nya möjligheter. Till slut kanske man rentav hittar den där nyckelknippan. Eller så hittar man något som gör nyckelknippan överflödig. Allt sådant sker i verkligheten, även metaforiskt sett.
För i och med att man utvecklar nya kognitiva förmågor så utvecklar man även uppfinningsrikedom. Nya uppfinningar är då inte längre gudomliga ingivelser, som man i äldre tider kände att de var, utan frukten av mänskligt snille och mänsklig möda. Där är vi idag. Det är därför astrologin känns som ett arv från sedan länge svunna tider. Den är nämligen det. Den är från mellantiden, då det gamla medfödda sinnet för det metafysiska hade börjat trubbas av, men innan det rent mänskliga intellektet hade skärpts till att producera dagens definitioner. Begreppen från den där mellantiden har lite av båda och är därför mer öppna, mer poetiska, mer målande. På gott och ont. Man sätter inte gärna en ChatGPT på att göra en karaktärsanalys. Visst kan man låta den gör grunden, men sedan måste det mänskliga omdömet ta vid. Eftersom man behöver något av det där sinnet som forntidens mästare hade, och som en maskin aldrig kan få. Den kanske kan imitera det, men den kan inte ha det på riktigt.
Jag lät ChatGPT försöka sig på David Bowies horoskop en gång, och blev förvånad över hur träffsäker den var. Men så kan den börja hitta på saker mitt i, utan att märka att den hittar på. Den säger fel med precis samma vältaliga självklarhet som den säger rätt. Och det är svårt att säga var den spårar ur. Den kanske inte ens har några spår. Den kanske är mer som en bandvagn, och har med sig egna spår, som den återanvänder i en cirkulation. Precis som en bandvagn. 206, till exempel:
Bandvagn 206, terrängfordon från Hägglunds i Örnsköldsvik till Försvarsmakten
Människan har spår. De beskrivs i många av våra heliga urkunder. I bibeln börjar spåren med Kain och Abel, eller rentav med Edens paradisiska lustgård, och slutar med Nya Jerusalem. Och går via korset.
Spåren är inte som en järnväg. Det går inte som på räls. De är mer som doftspår.