Inledning
Under året 1904 beskrev Dr Rudolf Steiner (1861 – 1925) i form av en serie artiklar den process som leder fram till förmågan att utforska det andliga. Frågan som ställs i rubriken är hur man själv kan få konkreta kunskaper om den dimension som vi alla, men mer eller mindre omedvetet, befinner oss i och som kan betecknas som “de högre världarna”. Han hade goda skäl att skriva om detta. Året innan, 1903, hade han i en föregående artikelserie beskrivit resultatet av sin forskning i denna dimension, i synnerhet i förhållande till jordens och mänsklighetens förhistoriska evolution genom miljontals år. Ganska häpnadsväckande saker. Dessa artiklar hade givetvis väckt både åtlöje och fascination, men även ärliga frågor. Hur är det möjligt att forska i förhållanden för vilka det saknas minsta möjlighet att finna fysiska indicier? Under 1904 presenterade han därför i föredrag och artiklar den syn på människans väsen som gör sådan forskning teoretiskt möjlig. Han kallar serien En introduktion i översinnlig kunskap om världen och om människans bestämmelse. De två sista artiklarna bildar en övergång till serien Hur uppnår man kunskaper om de högre världarna? Och den serien har två distinkta delar. Del 1 leder fram till själva initiationen. Del 2, som skrevs under 1905, beskriver några av dess verkningar. Samtidigt som detta skrevs förbereddes en utbildningsverksamhet i en sluten struktur, en så kallad loge, vilken även tog sin början ett drygt år senare, och pågick fram till Första världskriget, då mötesförbud infördes. Ett decennium senare återupptogs förberedelserna i form av en förberedande kurs, men den avbröts på grund av Steiners sjukdom och död. Men under de 20 år som varade mellan dessa artiklar och författarens död skulle han föreläsa om resultaten av den forskning han med hjälp av denna skolning utförde inom alla livets områden.
Underrubrikerna, bilderna och styckeindelningen är mina, texten är troget återgiven från originalartiklarna, inte från bokutgåvan 1908. Ett undantag är bruket av sanskritordet chakra i stället för det idag okända uttrycket lotusblomma. Att notera är även att de knepiga och utbytbara begreppen Geistesschüler, Geheimschüler och okkulte Schüler alla har översatts med det heltäckande och traditionsenliga begreppet adept. (A Kieding)
Här är del 2. Innehåll:
1. Några av invigningens verkningar
1.1 Auran
1.2 Chakrorna
1.3 Strupchakrat: den åttafaldiga vägen
1.4 1.4 De åtta dygderna
1: Rätt tänkande
2: Rätt beslut
3: Rätt tal
4: Rätt handling
5: Rätt livsföring
6: strävan
7: Rätt uppmärksamhet
8: Rätt besinning
1.5 Lögn förstör
1.6 Diskretion och auktoritet
1.7 Försiktighet och flexibilitet
2. Hjärtchakrat: sex egenskaper
3. Eterkroppens omstrukturering
4. Formsfären
5. Förändringar i drömlivet
6. Att få kontinuitet i medvetandet
7. personlighetens uppspaltning under invigningen
8. Väktaren vid tröskeln
9. Den större tröskelväktaren. Liv och död
2. Hjärtchakrat: sex egenskaper
2.1 Temperatursinnet
2.2 De sex egenskaperna
1: fokus
2: Resolution
3: Enträgenhet
4: Vidsynthet
5: Öppet sinne
6: Balans
2.3 Brådska och förvirring
2.4 Magchakrat: att behärska sinnesintrycken
2.5 Könschakrat: spontan harmoni
3. Eterkroppens omstrukturering
3.1 Det inre ordet
3.1 Bortsuggestion
3.2 Eterhjärtat
3.3 Eterhuden
3.4 Eterpulsen
3.5 De fyra vanorna
4. Formsfären
4.1 Elementarvärlden och spegelsalen
4.2 Spegelseendet
4.3 Självförankringen
4.4 pannchakrat: det andliga ljuset
4.5 Andens födelse
5. Förändringar i drömlivet
5.1 Drömmens bildnatur
5.2 Drömsymboliken
5.3 Att vaka i sömnen
5.4 Hjärtats nattljus – kundalinielden
5.5 Att bygga sin hydda
5.6 Städernas auror
5.7 Kama loka – begärens ort
7. Personlighetens uppspaltning under invigningen
7.1 fallet med den sömnige studenten
7.2 ledning och självstyre
7.3 faror
7.4 Nya svårigheter
8. Tröskelväktaren
8.1 Den Mindre tröskelväktaren
8.2 Familj, släkt, folk och ras
8.3 Virvelvinden och varningen
8.3 Ny frihet, nya ansvar
9. Den större tröskelväktaren. Liv och död.
9.1. Den Större tröskelväktaren
9.2 Kärlek till sinnevärlden
9.3 Dubbla perspektiv
9.4 Döden som läromästare
9.5 Den större Väktaren
9.6 Mötet – den vita vägen och den svarta
9.7 Liv och död
Hur får man insikter i de högre världarna, Del 2
Häfte 20, 1905:
NÅGRA AV INVIGNINGENS VERKNINGAR
Underrubriker:
1.1 Auran
1.2 Chakrorna
1.3 Strupchakrat: den åttafaldiga vägen
1.4 De åtta dygderna
1: Rätt tänkande
2: Rätt beslut
3: Rätt tal
4: Rätt handling
5: Rätt livsföring
6: strävan
7: Rätt uppmärksamhet
8: Rätt besinning
1.5 Lögn förstör
1.6 Diskretion och auktoritet
1.7 Försiktighet och flexibilitet
- Förändringar i den invigdes organism
Här skall bara beskrivas en del av verkningarna på adeptens själ. Först den som är medveten om sådant som det som här skall meddelas kan i fullt medvetande utföra de övningar som leder till kunskap om översinnliga världar. Och bara en sådan människa är en äkta adept. Allt famlande i mörkret är vid en äkta ockult skolning strängt förbjudet. Den som inte vill genomföra sin skolning med öppna ögon kan möjligen bli mer eller mindre medial, men klarseende i verklig mening kan han inte bli.
1.1 Auran
Vissa förändringar sker i den så kallade astralkroppen (själsorganismen) hos den som gör de övningar som beskrivits i föregående avsnitt. Denna astralkropp är bara märkbar för den klarseende. Man kan likna den vid ett mer eller mindre lysande moln i vars mitt den fysiska kroppen befinner sig. I denna astralkropp blir drifterna, begären, lidelserna, föreställningarna och så vidare synliga. Sinnliga begär, till exempel, visar sig däri som mörkt rödaktiga utstrålningar med bestämda former. En ren och ädel tanke uttrycker sig som en rödaktigt violett utstrålning. Den logiska tänkarens skarpa begrepp upplevs som gulaktiga figurer med tydliga konturer. Det oklara huvudets förvirrade tankar framträder som former med oklara konturer. Tankar hos människor med ensidiga, trångsynta åsikter visar sig med skarpa, statiska konturer medan tankarna hos öppnare personer, som är mottagliga för andras åsikter, framträder med rörliga, föränderliga konturer, och så vidare.
Ju längre en människa kommer i sin själsutveckling desto mer regelbundet förgrenas hennes astralkropp. Hos människor med ett outvecklat själsliv är astralkroppen förvirrad, onyanserad. Men även i en sådan onyanserad astralkropp kan den klarseende skönja en struktur som tydligt avtecknar sig mot omgivningen. Den sträcker sig från det inre av huvudet till den fysiska kroppens mitt. Den ser ut som en slags självständig kropp som har vissa organ.
1.2 Chakrorna
De organ som vi här skall beskriva befinner sig i närheten av följande fysiska kroppsdelar: det första mellan ögonen, det andra i närheten av struphuvudet, det tredje i hjärttrakten, det fjärde ligger i grannskapet av den så kallade maggropen, det femte och sjätte har sitt säte längre ner. Dessa bildningar kallas i den andliga vetenskapen ”hjul” (chakran), ibland kallas de även lotusblommor. De kallas så för att de påminner om hjul, eller blommor, men man måste vara klar över att dessa uttryck inte är mer träffande än när man säger ”näsvingar”. Dessa chakran har hos en outvecklad människa en dovare färg och är stilla och orörliga. Hos en klarseende är de däremot i rörelse och har lysande färgskiftningar. Detta gäller även mediala människor men på ett annat sätt.
Det första som händer när adepten börjat med sina övningar är att chakrorna blir lysande, senare börjar de även rotera. I och med rotationen börjar den klarseende förmågan. Chakrorna är nämligen själens sinnesorgan och deras rotation är uttrycket för att astrala iakttagelser görs. Det finns inget klarseende utan att de astrala sinnena har utvecklats på detta sätt.
Chakrat i närheten av struphuvudet gör det möjligt att klarseende genomskåda en besjälad varelses sätt att tänka och gör det även möjligt att få en djupare inblick i naturföreteelsernas lagar.
Chakrat i hjärttrakten förmedlar insikter om andra själars sinnelag. Har man utbildat detta organ kan man också lära känna vissa djupare krafter hos djur och växter.
Med hjälp av chakrat i trakten av maggropen får man kännedom om inre förmågor och talanger och man kan genomskåda den roll djur, växter, stenar, metaller, atmosfäriska fenomen mm spelar i naturens hushållning.
Strupchakrat har sexton ”ekrar”, eller som det kallas, blad. Hjärtchakrat har tolv och chakrat vid maggropen tio blad. Och vissa själsliga övningar hänger ihop med utvecklingen av dessa andliga sinnesorgan.
1.3 Strupchakrat: den åttafaldiga vägen
Hos strupchakrat är åtta blad redan utvecklade. Det skedde tidigt i mänsklighetens utveckling och är inte människans egen förtjänst. Det kom som en gåva från naturen när hennes medvetande fortfarande var dunkelt och drömlikt. Även då var bladen aktiva men anpassade till medvetandets dåvarande tillstånd. I takt med att medvetandet klarnade förmörkades de redan utvecklade bladen och förlorade sin verkan. De andra åtta bladen kan människan själv utveckla genom medvetna övningar. På så sätt blir hela chakrat lysande och rörligt. Vissa inre förmågor hänger ihop med vart och ett av de sexton bladen men bara åtta av dem kan utvecklas medvetet. De andra åtta framträder då av sig själva.
1.4 De åtta dygderna
1: Rätt tänkande.
Denna utveckling sker genom att adepten ägnar uppmärksamhet och omsorg åt vissa inre verksamheter man vanligtvis gör likgiltigt och utan att tänka på det. Det finns åtta sådana verksamheter. Den första av dem har att göra med hur man tillägnar sig föreställningar. Vanligtvis överlämnar man sig här åt slumpen. Man hör det ena och ser det andra och bildar sig begrepp i enlighet med det. Så länge man gör så förblir strupchakrat overksamt. För att det skall aktiveras måste man ta ansvar för sin egen utveckling. Och då måste man först och främst vara uppmärksam på sina föreställningar.
Varje föreställning bör få betydelse för en adept. I alla föreställningar ligger det budskap, information om yttervärlden. Man bör inte nöja sig med föreställningar som inte ger information. Adepten bör utforma hela sitt begreppsliv så att det blir en trogen spegel av den yttre världen, och arbetet bör gå ut på att korrigera felaktiga föreställningar.
2: Rätt beslut
Den andra inre verksamheten gäller de beslut man fattar. Bara efter noggrant övervägande bör man fatta beslut även om skenbart betydelselösa saker. Man bör hålla alla tanklösa och meningslösa handlingar borta. Man bör ha väl genomtänkta skäl för allt man gör och låta bli att göra saker som man inte har övertygande orsak att göra.
3: Rätt tal
Den tredje verksamheten gäller talet. Bara sådant som har mening och betydelse bör komma över adeptens läppar. All pratighet för pratandets egen skull leder bort från målet. Det vanliga sättet att fördriva tiden då allt möjligt diskuteras planlöst huller om buller bör adepten undvika. Det innebär inte att han borde undvika att umgås med sina medmänniskor, tvärtom. Just i det sociala livet bör adeptens tal utvecklas till att få stor betydelse. Han samtalar gärna med alla men han gör det med eftertanke, aldrig utan anledning. Han försöker att vara varken fåordig eller mångordig.
4: Rätt handling
Den fjärde verksamheten gäller de yttre handlingarna. En adept bemödar sig om att hans handlingar rimmar med hans medmänniskors handlingar och med vad som händer omkring honom. Han undviker handlingar som är störande för andra eller som står i strid med vad som sker i hans omgivning. Han eftersträvar att hela tiden stämma av det han gör så att det passar med hans miljö, samhällsställning och så vidare. Då något yttre motiverar honom att handla tänker han först efter hur han bäst kan bemöta situationen. Då han handlar ur sig själv tänker han först igenom konsekvenserna av sitt handlingssätt.
5: Rätt livsföring
Den femte verksamheten är själva livsstilen. En adept försöker leva i harmoni med både naturen och anden. Han jäktar inte men är heller inte sävlig. Både överduktighet och lättja är främmande för honom. Han ser livet som ett sätt att arbeta och arbete som ett sätt att leva. Friskvård, vanor och så vidare. inrättar han så att ett harmoniskt liv uppstår.
6: Rätt strävan
Den sjätte verksamheten har att göra med hur man strävar. En adept prövar sina talanger och sin förmåga och förhåller sig enligt det han på så sätt får reda på om sig själv. Han försöker inte göra något som går utöver hans krafter men ryggar heller inte för något han klarar av. Samtidigt siktar han högt. De mål adepten ställer upp för sig själv står i samband med mänsklighetens stora plikter och ideal. Han infogar sig inte bara tanklöst som en kugge i samhällsmaskineriet utan försöker förstå sina uppgifter och vidga sina vyer utöver det vardagliga. Han strävar efter att uppnå sina mål allt bättre och fullkomligare.
7: Rätt uppmärksamhet
Den sjunde verksamheten är lärandet. Det gäller för adepten att lära av livet så mycket han kan. Ingenting händer en adept utan att han gör det till en nyttig livserfarenhet. Har han gjort något fel eller slarv i något sammanhang blir det en anledning för honom att göra det rätt eller ordentligt en annan gång. Ser han andra göra saker iakttar han dem uppmärksamt för att lära sig av dem. En adept samlar på sig en rik erfarenhetsskatt och använder sig av den. Och han gör ingenting utan att dra sig till minnets upplevelser som kan hjälpa honom att handla klokt.
8: Rätt besinning
Den åttonde verksamheten är besinningen. En adept måste då och då se in i sitt inre. Han måste försjunka i sig själv, grundligt rådgöra med sig själv, komma fram till vad han tror om livet och pröva om det stämmer, tänka igenom vad han egentligen vet, överväga sina åtaganden, begrunda sitt livsinnehåll och sina motiv och så vidare.
1.5 Lögn förstör
Alla dessa saker har nämnts i de föregående avsnitten. Här räknas de upp i samband med utvecklingen av strupchakrat. Genom dessa övningar blir detta chakra allt mer fullkomligt. Det är sådana övningar som gör det möjligt att ta emot klarseendets gåva. Ju mer man t ex tänker och talar i samklang med verkliga händelser desto snabbare kommer den. Den som tänker eller säger något osant förstör något i strupchakrat. Sanningsenlighet, uppriktighet och ärlighet är krafter som här bygger upp, medan lögnaktighet, falskhet och opålitlighet förstör.
Lärlingen måste inse att detta inte bara gäller den goda avsikten utan i lika hög grad den verkliga handlingen. Tänker eller säger jag något som inte stämmer överens med verkligheten förstör jag något i detta andliga sinnesorgan även om jag tror mig hysa en aldrig så god avsikt. Det är som med ett barn som bränner sig när det rör vid elden, även om det sker av okunnighet.
1.6 Diskretion och auktoritet
Kan man anpassa själsverksamheterna enligt denna ordning kommer strupchakrat att stråla i härliga färger och få en regelbunden rörelse. Men då måste man betänka att klarseendet förutsätter en viss mognad. Förmågan visar sig inte så länge det är ansträngande att leva i denna riktning. Så länge man måste bemöda sig extra om att inte falla tillbaka i slentrian när det gäller de åtta verksamheterna är man inte mogen. Bara om de beskrivna förhållningssätten blir verkliga vanor visar sig de första spåren av klarseende. Då får det inte längre vara ett besvär att leva så utan det måste ha börjat komma helt naturligt.
Det finns vissa metoder som utvecklar strupchakrat på andra sätt. En sann andevetenskap förkastar i allmänhet dessa metoder eftersom de kan leda till kroppslig och andlig ohälsa. De är lättare att genomföra än det sätt som beskrivs här – som är långsamt och ansträngande men som leder till ett säkrare mål och som stärker moralen.
Ett missbildat chakra leder inte bara till illusioner och overkliga föreställningar om ett visst klarseende uppstår utan ställer också till förvillelser och hållningslöshet i det vanliga livet. Man kan genom felutvecklingar bli ängslig, avundsjuk, fåfäng, högfärdig, egensinnig och så vidare fastän man förut inte hade några av dessa egenskaper.
Det nämndes att åtta av strupchakrats sexton blad utvecklades redan i en avlägsen forntid och framträder spontant när lärlingen genom sitt eget övande utvecklar de andra åtta bladen. Vid en missriktad skolning händer det lätt att de tidigare utvecklade bladen uppträder ensamma och att de nya som skall bildas blir förkrympta. Det sker särskilt om man vid den ockulta skolningen lägger för lite vikt vid logiskt och förnuftigt tänkande. Det är mycket viktigt att lärlingen är en förståndig, klartänkt människa, att han anstränger sig för att kommunicera tydligt. Människor som börjar ana något om andliga sammanhang pratar gärna om det. Detta hämmar deras utveckling. Ju mindre man talar om sådant desto bättre. Bara den som själv kommit till en viss grad av klarseende borde tala.
1.7 Försiktighet och flexibilitet
Vid den ockulta skolningens början är lärlingarna ofta förvånade över att de andligt skolade inte är mer nyfikna på att få höra om deras upplevelser. Det mest hälsosamma vore om de helt och hållet kunde hålla inne med sina upplevelser och bara tala om hur bra eller dåligt de lyckats göra sina övningar eller följa anvisningarna de fått – den som vigts in har helt andra källor för att bedöma framstegen än lärlingens egna berättelser. De åtta spirande bladen i strupchakrat blir alltid mer eller mindre förvedade av att man berättar för mycket om sina inre upplevelser. Och bäst utvecklas de om de får vara mjuka och böjliga.
Detta går att förstå med hjälp av ett exempel, för enkelhets skull taget ur det vanliga livet. Låt oss säga att jag får ett budskap som jag genast bildar mig ett omdöme om. Så får jag kort därefter ett andra budskap som inte stämmer med det första. Då måste jag ändra på det omdöme jag redan bildat mig. Följden av det är ett ogynnsamt inflytande på mitt strupchakra. Hade jag istället hållit inne med mitt första omdöme och tigit om saken med tankar och ord tills jag fått ett säkrare grundlag för mitt omdöme, då hade det hjälpt detta chakra att utvecklas. Försiktighet i att fälla och uttala omdömen blir så småningom typiskt för lärlingen. Däremot växer hans mottaglighet för intryck och erfarenheter. De låter han tyst dra förbi sig så att han kan skaffa sig så många utgångspunkter som möjligt när han skall bedöma något.
Lila och rosa nyanser visar sig i strupchakrats blad genom denna försiktighet, i annat fall är tonen mer åt mörkröda och gulröda nyanser.
Den beläste känner i dessa övningar igen Buddhas åttafaldiga väg. Här är det emellertid inte frågan om att lära sig buddhism utan att beskriva de utvecklingsbetingelser som ger sig ur andevetenskapen själv. Att de stämmer med Buddhas läror hindrar inte att de är sanna i sig.
Häfte 21, 1905:
2. Hjärtchakrat: sex egenskaper
På liknande sätt som det sextonbladiga strupchakrat utvecklas även det tolvbladiga chakrat i närheten av hjärtat. Även här var hälften av bladen verksamma i ett tidigare utvecklingsskede i mänsklighetens historia och behöver därför inte någon direkt stimulans vid den ockulta skolningen. De framträder av sig själva och börjar rotera när man arbetat på de sex andra. Även vid detta arbete gäller det att ge vissa inre aktiviteter en bestämd riktning.
Underrubriker:
2.1 Temperatursinnet
2.2 De sex egenskaperna
1: fokus
2: Resolution
3: Enträgenhet
4: Vidsynthet
5: Öppet sinne
6: Balans
2.3 Brådska och förvirring
2.4 Magchakrat: att behärska sinnesintrycken
2.5 Könschakrat: spontan harmoni
2.1 Temperatursinnet
Man uppfattar saker på olika sätt genom de olika chakrorna. Hjärtchakrat förmedlar en annan typ av intryck än strupchakrat. Strupchakrat uppfattar former. Det sätt som någon tänker på och de lagar enligt vilka något händer i naturen ter sig för strupchakrat som rörliga, livliga former. Den klarseende som utvecklat detta sinne kan för varje tanke och varje naturlag beskriva en form som de skapar. En hämndtanke har t ex en spetsig, pilliknande form, en välvillig tanke liknar en blomma som öppnar sig osv. Tydliga och betydelsefulla tankar är regelbundet och symmetriskt bildade medan oklara begrepp har mer ojämna konturer.
Helt andra typer av intryck får man genom hjärtchakrat. Man kan få en aning om vad det rör sig om genom att beskriva dessa intryck som själsvärme och själskyla. En klarseende som har öppnat detta sinne känner sådan själsvärme eller själskyla strömma ut från de formen han uppfattar genom strupchakrat.
Låt oss för att förtydliga det hela anta att en klarseende hade utvecklat strupchakrat men inte hjärtchakrat. Vid en välvillig tanke skulle han då bara uppfatta den blommande formen. Den som även utvecklat hjärtchakrat uppfattar dessutom den själsvärme som strömmar mot honom från den blommande formen. I praktiken utvecklas dock inte det ena sinnet utan det andra vid en ockult skolning.
Genom hjärtchakrats utveckling får man en djup förståelse för naturens liv. Allt som grundar sig på växande och utveckling strömmar det själsvärme från medan det som är förknippat med bortdöende, förstörelse och undergång har karaktären av själskyla.
Utvecklingen av detta sinne stöder man på följande vis:
2.2 De sex egenskaperna
Först och främst måste man nu lära sig tankekontroll, d.v.s. att kunna styra sin tankeprocess. Vad sanna och meningsfulla tankeinnehåll gör för strupchakrat gör själva tankekontrollen för hjärtchakrat. Kringirrande tankar som slumpmässigt klumpar ihop sig med varandra förstör hjärtchakrats form. Ju mer konsekvent och logiskt man tänker desto mer välformat blir hjärtchakrat. Om en lärling får höra en ologisk tankegång korrigerar han den snabbt tyst för sig själv. Han bör inte kärlekslöst dra sig bort från en kanske ologisk miljö för att utvecklas bättre, inte heller bör han känna behov av att rätta till allt ologiskt i sin omgivning, tvärtom – det gäller för honom att helt stilla i sitt inre ge de tankar som stormar mot honom utifrån en logisk, förnuftig riktning, liksom han alltid bemödar sig att själv tänka klart och logiskt.
2: Resolution
Det andra är att få till en liknande konsekvens i handlingarna. Vagt menade eller motsägelsefulla handlingar skadar hjärtchakrat. När en lärling har gjort något ser han till att det nästa han gör ger sig ur det han gjorde innan. Den som ändrar sitt handlingssätt från dag till dag kommet inte att kunna utveckla hjärtchakrats sinne.
3: Enträgenhet
Det tredje är att uppfostra sig till uthållighet. En lärling viker inte från sitt mål på grund av inflytanden utifrån så länge han ser detta mål som riktigt. Hinder är för lärlingen till för att övervinnas och föranleder honom inte att hålla sig tillbaka.
4: Vidsynthet
Det fjärde är förmågan att tolerera andra och annat omkring sig. Snarare än att känna sig kritisk gentemot det ofullkomliga, onda och dåliga försöker en lärling förstå allt som möter honom. Precis som solen inte undanhåller sitt ljus från det dåliga och onda så håller inte lärlingen tillbaka till förstående deltagande. Möter han något obehag så ger han inte efter för ofruktbara, negativa omdömen utan finner sig i det nödvändiga och försöker så långt han orkar vända det hela till något gott. Andras åsikter ser han inte bara från sitt eget perspektiv utan försöker sätta sig in i de andras situation.
5: Öppet sinne
Det femte är fördomsfri öppenhet gentemot livets företeelser. Man kan kalla det tilltro eller förtroende. En lärling möter varje människa, varje levande varelse med detta förtroende och han handlar ur det. När han får höra något säger han aldrig att han inte kan tro på det eftersom det strider mot hans åsikter, utan är tvärtom alltid beredd att pröva och korrigera sin egen åsikt. Han håller sig mottaglig för allt som möter honom och han litar på att det han gör har sin verkan. Tveksamhet och tvivel håller han på avstånd från sitt inre. Har han en avsikt så tror han också på kraften i denna avsikt. Hundra misslyckanden kan inte ändra på denna tro. Det är den tron som kan förflytta berg.
6: Balans
Det sjätte är att utveckla en viss känslomässig balans. En lärling försöker behålla sin lugna stämning vare sig han drabbas av sorg eller glädje. Han vänjer sig av med att vackla mellan ”himmelshögt jubel och sorg intill döds” (ur en dikt av Goethe). Olycka och fara finner honom lika välutrustad som lycka och framgång.
Den beläste känner även igen dessa sex egenskaper från den andliga litteraturen, där det ofta sägs att den som eftersträvar invigningen först måste utveckla dem. Här var avsikten att beskriva deras förhållande till det själsliga sinnesorgan som kallas hjärtchakrat.
2.3 Brådska och förvirring
I den ockulta skolningen finns det även andra metoder för att utveckla detta chakra men den harmoniska formen får man bara genom dessa egenskaper. Utvecklar man inte dem blir hjärtats organ missbildat och de annars välgörande effekterna av ett visst klarseende kan i stället vändas till sin motsats och man blir istället intolerant, ängslig och negativt inställd mot sin omgivning. Man kan exempelvis utveckla en upplevelse av andra människors inställning och just därför börja undvika eller tycka illa om dem. Detta kan gå så långt att någon på grund av den själskyla som fyller henne när hon upplever åsikter som hon inte delar inte kan lyssna längre eller till och med beter sig på ett frånstötande sätt.
Om man förutom det som här beskrivits följer vissa anvisningar som man bara kan få personligen av en mästare påskyndas chakrornas utveckling. De anvisningar som beskrivits här leder definitivt in i den ockulta skolningen men även om man inte vill eller kan genomföra en sådan så skadar det inte att inrikta sitt liv åt det här hållet. Astralkroppen påverkas i alla fall i en sund riktning, om än långsammare. En lärling måste däremot lyda dem noga.
Skulle någon försöka sig på en ockult skolning utan att iaktta dessa riktlinjer så skulle han få så ofullkomliga upplevelser av det andliga att han inte skulle kunna tolka dem rätt. I stället för att få sanna insikter skulle han drabbas av villfarelser och illusioner. I viss mening skulle han kunna bli klarseende men i grund och botten skulle han bli blindare än förut, då han åtminstone hade ett fast stöd i sinnevärlden. Nu ser han igenom den men saknar de klara insikternas stöd och blir osäker på vad som är sanning och vad som är illusion. Så kan man förlora all riktning i livet.
Därför är det i den ockulta skolningen så viktigt med tålamod. Det är viktigt att hålla i minnet att det i den ockulta skolningen inte är tillåtet att ge mer anvisningar än det finns vilja till en regelbunden chakrautveckling. Verkliga karikatyrer av chakrorna skulle utvecklas om de drevs till mognad innan de i lugn och ro utvecklat sin rätta form. De muntliga anvisningarna inom den ockulta skolningen åstadkommer mognandet men den livshållning som här beskrivits ger formen.
2.4 Magchakrat: att behärska sinnesintrycken
Det inre arbete som krävs för att man skall kunna utveckla det tiobladiga chakrat i trakten av maggropen är av särskilt fin natur. Här gäller det nämligen att lära sig behärska sinnesintrycken själva. Detta är speciellt viktigt för en lärling. Det är nämligen det enda sättet han kan undvika en viss källa till otaliga illusioner och felaktiga föreställningar.
I vanliga fall gör man sig inte alls medveten om varför man får det ena eller andra infallet eller minnet. Låt oss säga att någon åker tåg och sitter och tänker på något. Så plötsligt tar hans tanke en helt ny vändning. Han kommer att tänka på en upplevelse han hade för flera år sedan och så väver han in den upplevelsen i det han tänker på. Vad han inte har lagt märke till är att han tittat ut genom fönstret och råkat se en människa som liknade en som varit inblandad i upplevelsen för flera år sedan. Han är inte medveten om vad han sett, bara om dess verkan, och tror därför att det hela föll honom in av sig själv.
Hur mycket i livet går inte till så – hur spelar inte saker som vi sett eller läst om in i våra liv utan att vi blir medvetna om sammanhanget!
Någon tål t ex inte en viss färg, men vet inte att det beror på att en lärare som för många år sedan plågat honom hade en rock i den färgen.
Mängder av illusioner beror på sådant. Mycket präglas in i själen utan att samtidigt införlivas i medvetandet. Någon kan till exempel läsa i tidningen om en känd persons död. Nu hävdar han bestämt att han känt detta på sig redan dagen innan, fastän han då vare sig sett eller hört något som kunnat väcka denna tanke. Och det var verkligen så att tanken på den kända personens död liksom av sig själv dök upp hos honom igår. Han har bara inte lagt märke till en sak: Ett par timmar innan den tanken föll honom in hade han hälsat på hemma hos en god vän. På bordet låg en tidning som han inte läste i, men omedvetet föll hans blick på budskapet att den kända personen var svårt sjuk. Han blev inte medveten om intrycket av tidningen men resultaten var den så kallade aningen.
När man tänker över sådana saker kan man förstå vilken källa till illusioner och fantasier som döljer sig här. Vill man utveckla sitt magchakra så måste man först täppa till denna källa. Med detta chakra kan man nämligen varsebli djupt fördolda själsegenskaper men man kan bara veta om varseblivningarna är sanna eller inte sedan man blivit av med denna källa till illusioner. Därför är det nödvändigt att man får kontroll över inverkningarna från yttervärlden. Man måste komma därhän att man verkligen inte tar emot intryck som man inte vill ha.
En sådan förmåga kan man bara uppnå genom ett starkt inre liv. Man måste stärka sin vilja så att man bara påverkas av det man ger uppmärksamhet till och så att man verklighen undandrar sig de intryck man inte frivilligt vänder sig till. Vad man ser måste man vilja se. Det man inte fäster någon uppmärksamhet vid bör faktiskt inte finnas till för en. Ju livligare och mer energiskt ens inre arbete blir desto mer lyckas man med detta.
En lärling måste undvika att tanklöst höra och se omkring sig. Bara det som han ger sin uppmärksamhet bör finnas till för honom. Han måste öva sig i att inte behöva höra något även i det största oväsen om han inte vill höra det. Han bör göra sitt öga oemottagligt för saker han inte ser på. Han måste omge sig med ett själsligt pansar mot alla omedvetna intryck.
Speciellt uppmärksam måste man vara på själva tankelivet. Man utgår då från en tanke och försöker sedan tänka vidare men bara på det som man alldeles medvetet och i full frihet kan koppla ihop med den ursprungliga tanken. Alla godtyckliga infall avvisas, vill man sätta tanken i förbindelse med en annan tanke så undersöker man först noga var denna andra tanke kom ifrån.
En lärling går ännu längre – har han till exempel en viss motvilja mot något så bekämpar han den och söker en medveten förbindelse med det han känner motvilja inför. På detta sätt blandar sig allt färre omedvetna element in i lärlingens själsliv.
Bara genom en sådan sträng självdisciplin får magchakrat sin rätta form. Lärlingens själsliv måste bli ett liv i uppmärksamhet och det han väljer att inte rikta någon uppmärksamhet på bör han verkligen kunna hålla borta från sig.
Om en meditation enligt mästarens anvisningar utförs parallellt med en sådan självdisciplin kommer chakrat i trakten av maggropen att utvecklas på rätt sätt. Det som genom strup- och hjärtchakrat fått form och värme kommer nu att få ljus och färg. Därigenom visar sig till exempel människors talanger och inre förmågor och även dolda krafter och egenskaper i naturen. De levande varelsernas färgaura blir synlig och avslöjar de själsliga egenskaperna.
Speciellt vid utvecklingen av detta sinne är det naturligtvis viktigt att vara mycket noggrann, eftersom omedvetna minnesbilder här driver ett ofattbart livligt spel. Om det inte vore så, så skulle många människor redan ha just detta sinne. Det framträder nämligen nästan i samma stund som man verkligen behärskar sina sinnesintryck så fullständigt att de regleras av ens egen frivilliga uppmärksamhet och ouppmärksamhet. Bara så länge de yttre sinnenas makt över medvetandet dämpar och grumlar detta själsliga sinne förblir det overksamt.
2.5 Könschakrat: spontan harmoni
Att utveckla det sexbladiga chakra som befinner sig vid kroppens mitt är svårare än att utveckla de som vi hittills beskrivit. För att kunna göra detta måste man nämligen eftersträva en vaken, medveten kontroll över hela sitt väsen, så att kropp, själ och ande befinner sig i fullständig samklang. Kroppens verksamhet, själens böjelser och drifter och andens tankar och idéer måste föras ihop till en fullkomlig harmonisk helhet. Kroppen måste bli så förädlad och renad att dess organ inte drivs till något som inte står i andens tjänst. Själen bör inte drivas av kroppen till begär och passioner som strider mot ett rent och ädelt tänkande. Men anden får inte heller som en slavägare tyrannisera själen med påbud och lagar. Själen bör av egen fri böjelse följa dessa plikter och påbud. Plikten bör inte tynga ner lärlingen som något han motvilligt fogar sig i utan som något han fullgör för att han älskar det. En lärling måste utveckla en fri själ, som är i balans mellan det sinnliga och det andliga. Han måste komma så långt att han vågar överlämna sig åt sin sinnlighet, eftersom den är så renad att den förlorat makten att dra ner honom. Han skall inte behöva tygla sina passioner eftersom de av sig själva följer det rätta.
Så länge man har behov av att vara renlevnadsmänniska kan man bara bli lärling till en viss grad. En dygd som man måste tvinga sig till är overksam på detta stadium av den ockulta skolningen. Så länge man har ett begär stör det skolningen även om man anstränger sig att inte ge efter för det, det spelar ingen roll om begäret hör till själen eller kroppen. Om någon t ex avstår från ett visst njutningsmedel för att rena sig så hjälper det bara om kroppen inte lider av denna avhållsamhet. Gör den det bevisar det bara att kroppen begär njutningsmedlet och avhållsamheten är då verkningslös. I det fallet kan det till och med hända att man måste avstå från det eftersträvade målet och vänta tills lämpligare förhållanden står till buds – kanske rentav i ett annat jordeliv. Att förnuftigt avstå är i vissa fall en mycket större vinst än att sträva efter en sak som man ändå inte kan uppnå under rådande omständigheter. Att vara klok nog att ge avkall hjälper utvecklingen mer än en strävan som saknar verklighetsförankring.
Den som utvecklat sitt könschakra kan ha kontakt med högre, andliga väsen men bara när de visar sig på astralplanet. Inom den ockulta skolningen rekommenderas det emellertid inte att man utvecklar detta chakra innan man kan höja sitt medvetande till ett ännu högre tillstånd. Detta inträde i den egentligt andliga dimensionen måste nämligen följa chakrautvecklingen om man inte skall drabbas av förvirring och osäkerhet. Annars skulle man visserligen utveckla förmågan att varsebli det andliga men man skulle inte kunna tolka sina varseblivningar rätt.
Ett visst skydd mot förvirring och hållningslöshet ligger redan i villkoren för utvecklingen av könschakrat. Har man nått fullkomlig balans mellan sinnlighet, passion och idé – kropp, själ och ande – blir man som regel inte särskilt förvirrad. Men det behövs mer än detta skydd när man genom könschakrats utveckling lär sig varsebli levande, självständiga väsen på ett plan som så fullständigt skiljer sig från något som upplevs genom de fysiska sinnena.
För att kunna ha säkerhet när man rör sig på dessa plan räcker det inte att utveckla chakrorna. Här måste man ha ännu högre sinnen till sitt förfogande. Senare skall utvecklingen av dessa sinnen beskrivas, varvid vi även kommer att beröra de andra chakrorna och astralkroppens övriga organisation.
Häfte 22, 1905:
3. Eterkroppens omstrukturering
3.1 Det inre ordet
Astralkroppens utbildning som den här beskrivits gör det möjligt att varsebli ickefysiska företeelser. Men den som verkligen vill finna sig till rätta i de utomkroppsliga tillstånden får inte stanna på detta utvecklingsstadium. Bara att få rörligheten hos chakrorna räcker inte. Man måste kunna styra och kontrollera denna rörlighet fullt medvetet och självständigt för att inte bli en lekboll för yttre krafter och makter. För att inte bli det måste man erövra förmågan att kunna uppfatta det inre ordet.
Underrubriker:
3.2 Bortsuggestion
3.3 Eterhjärtat
3.4 Eterhuden
3.5 Eterpulsen
3.6 De fyra vanorna
3.1 Bortsuggestion
Till det är det nödvändigt att man inte bara utvecklar astralkroppen utan även eterkroppen. Det är den subtila kropp som för den klarseende visar sig som en sorts dubblett till den fysiska kroppen. På sätt och vis är den ett mellanting mellan den fysiska kroppen och astralkroppen. En klarseende människa kan medvetet suggerera bort intrycket av någons fysiska kropp medan den står framför en. Detta är på ett högre plan vad övandet av uppmärksamheten är på ett lägre plan. Precis som man kan avleda uppmärksamheten från något man har framför sig så att det inte finns till för en, så kan en klarseende helt utplåna en fysisk kropp för sin varseblivning så att den blir alldeles genomskinlig. Gör han det med en människa finns fortfarande eterkroppen kvar för hans inre blick liksom även astralkroppen, som är större än båda de andra kropparna och genomtränger dem.
Eterkroppen har ungefär den fysiska kroppens storlek och form och uppfyller drygt samma rum. Den är ytterst delikat organiserad och dess grundfärg är en annan än de färger som förekommer i regnbågen. Den som märker av eterkroppen lär känna en färg som egentligen inte finns till för den sinnliga iakttagelsen. Det närmaste man kommer i det sinnliga är den späda persikoblommans färg.
Persikoblommor
Vill man iaktta eterkroppen som sådan måste man även tänka bort astralkroppen från varseblivningen vilket sker genom en liknande övning som den vi nyss beskrev. Gör man inte det så påverkas anblicken av eterkroppen genom att astralkroppen genomtränger och höljer in den.
Hos människan är eterkroppens enskildheter i ständig rörelse. Otaliga strömmar genomflödar den åt alla håll. Med hjälp av dessa vidmakthålls och regleras livet. Alla levande organismer har en eterkropp, även växter och djur. Den som är uppmärksam kan till och med märka spår av det eteriska hos mineralen.
Strömmarna och rörelserna i eterkroppen är till en början helt oberoende av människans vilja och medvetande på samma sätt som t ex hjärtats eller magens verksamhet i det fysiska. Så länge man inte medvetet arbetar på sin inre utveckling fortsätter eterkroppens strömmar att vara oberoende. När man kommer till ett visst stadium på skolningsvägen utvecklas man nämligen just genom att själv medvetet tillföra strömmar och rörelser till de som redan finns i eterkroppen.
3.2 Eterhjärtat
När utvecklingen kommit så långt att chakrorna vi beskrivit börjat röra sig har lärlingen redan gjort mycket av det som leder till att vissa strömmar och rörelser framkallas i eterkroppen. Målet är att bilda ett slags eteriskt centrum i trakten av det fysiska hjärtat som sedan strömmar och rörelser utgår från i de mest skiftande andliga färger och former. Detta centrum är egentligen en mycket komplicerad formation, ett underbart organ. Det lyser och skimrar andligt i de mest olika färger och visar väldigt precisa former som hastigt kan förvandla sig. Andra former och färgströmmar löper från detta organ till hela kroppen och längre och genomkorsar och lyser upp hela astralkroppen. Men de viktigaste av dessa strömmar går till chakrorna. De går genom chakrornas enskilda blad och reglerar deras rotation. Vid bladens spetsar flödar de sedan ut och löser upp sig i rummet. Ju mer utvecklad en människa är desto längre ut i rummet når dessa strömmar.
Detta hjärtcentrum står i mycket nära förbindelse med hjärtchakrat med sina tolv blad. Där flödar strömmarna rakt in. Sedan fortsätter de uppåt genom hals- och pannchakrat och neråt till mag- köns- och rotchakrat. Därför är det särskilt viktigt att måna om hjärtchakrats utveckling. Är man inte tillräckligt omsorgsfull här kan hela chakraorganismen komma i oordning.
I denna belysning kan man förstå hur intim och ömtålig hela den ockulta skolningen är och hur noggrann man måste vara om allt skall utvecklas på rätt sätt. Likaså kan man förstå varför man bara kan få personliga anvisningar av en som själv har gått genom det anvisningarna skall leda till och som kan märka om resultaten blir precis som de var tänkta. När adepten följer de övningar han får av sin mästare tillför han sin eterkropp strömmar och rörelser som står i samklang med de principer och lagar enligt vilka människan växer in i världen.
Anvisningarna, som består av koncentrations- och meditationsövningar, följer därför alltid de stora lagar som styr världens utveckling. Utför man dem på rätt sätt så resulterar de i de förändringar som här beskrivits. Adepten måste periodvis fullkomligt absorberas i övningarnas innehåll så att han blir helt uppfylld av dem. I början handlar det om enkla övningar som framför allt är avsedda att fördjupa det klara och logiska tänkandet och det sunda förnuftet. Därigenom frigörs tänkandet och låter sig inte omedvetet påverkas av alla möjliga intryck och erfarenheter. Man kan säga att det koncentreras till en punkt som man har full kontroll över.
Genom detta skapas ett provisoriskt centrum för eterkroppens strömmar. Detta provisoriska, första centrum ligger alltså inte vid hjärtat utan i huvudet. En klarseende människa kan se hur det bildas ett eteriskt kraftcentrum där, när man övar på rätt sätt.
Bara en skolning som först skapar detta provisoriska centrum i huvudet kan lyckas helt. Skulle detta centrum läggas direkt i hjärttrakten så skulle lärlingen visserligen kunna få en viss inblick i det andliga men han skulle inte kunna få någon insikt i hur detta andliga förhåller sig till det fysiska. Detta är idag ett måste. Den klarseende får inte bli en svärmare utan måste behålla fast mark under fötterna.
När mittpunkten i huvudet blivit tillräckligt förankrad förläggs det längre neråt, till trakten av struphuvudet. Det sker med hjälp av andra koncentrationsövningar som man lägger till de första. Då utstrålar denna trakt de rörelser vi beskrivit hos eterkroppen och lyser upp det astrala rummet kring en.
3.3 Eterhuden
Genom en senare övning lär man sig att själv kontrollera eterkroppens läge. Innan dess avgörs dess läge utifrån, av krafter som kommer från den fysiska kroppen. Nu lär man sig att vända eterkroppen åt vilket håll som helst. Det sker med hjälp av strömmar som går från det tvåbladiga pannchakrat ovanför ögonen och som löper ut längs händerna.
Detta är möjligt genom att de energier som utgår från struphuvudet gestaltar sig till runda former av vilka en del går till pannchakrat. Därifrån strömmar de som vågor ut längs händerna.
Senare förgrenas dessa strömmar och blir ett slags fint flätverk som lägger sig som en näthud runt hela eterkroppen. Denna har innan dess ingen egentlig avslutning utåt; livsenergierna strömmar direkt ut i och in från det allmänna livshavet. Men efter denna näthud bildas måste allt som skall nå eterorganismen först genomtränga den fina näthuden. Man blir då känslig för dessa yttre energier och kan varsebli dem.
Har man kommit så långt är det dags att förankra hela detta ström- och rörelsesystem i hjärttrakten genom att skapa det nämnda organet där. Detta sker återigen genom att man lägger nya koncentrations- och meditationsövningar till de befintliga.
I och med att strömmarna förankras i det eteriska hjärtorganet lär man sig också att uppfatta det inre ordet. Alla saker får ny betydelse, de blir andligen hörbara som det de egentligen är, de talar till en och berättar om sitt innersta väsen. De nya energiflödena vi beskrivit sätter en i förbindelse med världens inre. Man börjar leva med i sin omgivnings liv och detta liv kan man låta resonera i chakrornas rörelser.
3.4 Eterpulsen
Därmed är man inne i den andliga dimensionen. Man får en ny förståelse för det som mänsklighetens stora mästare sagt. Buddhas tal och evangeliernas ord får en annan effekt på en. De genomströmmar en med en sällhet man förut inte anat var möjlig. Det visar sig nämligen att tonen i deras ord följer de rörelser och rytmer man nu själv utvecklat inom sig. Man kan nu veta av egen erfarenhet att människor som t ex Buddha eller evangelisterna inte uttalar sina egna uppenbarelser utan saker som kommit till dem ur tingens innersta väsen.
Här kan man påpeka något som bara torde gå att förstå i denna belysning: Med det sinnelag som en vanlig modern bildning åstadkommer är de många upprepningarna i Buddhas tal obegripliga och ganska svåra att uppskatta. Men för en lärling blir det något som han gärna vilar med i sitt inre eftersom de just motsvarar vissa rytmiska rörelser i eterkroppen. Ett meditativt läsande eller lyssnande till sådana texter skapar också en samklang med sådana rörelser. I och med att dessa rörelser resonerar med vissa kosmiska rytmer, som i sin tur på vissa punkter motsvarar tidigare rytmer i världens utveckling, lever man sig in i samklangen med de stora världshemligheterna genom att lyssna till Buddhas sånger.
3.5 De fyra vanorna
I andevetenskapen talar man om fyra egenskaper som lärlingen måste tillägna sig om han skall kunna nå högre insikter. Den första egenskapen är förmågan att i tankarna kunna skilja det sanna från företeelsen, insikten från åsikten. Det andra är att kunna ge det sanna och verkliga rätt värde gentemot företeelsen. Den tredje egenskapen är att ha införlivat de sex förmågor som beskrevs i förra kapitlet: tankekontroll, handlingskontroll, karaktärsfasthet, tålamod, förtroende för livet och jämnmod. Den fjärde egenskapen är kärleken till inre frihet.
Att rent förståndsmässigt inse vad som ligger i dessa egenskaper räcker inte. De måste införlivas till den grad att de blir vanor och böjelser. Ta till exempel den första egenskapen, att skilja det sanna från företeelsen. Lärlingen måste skola sig på ett sätt som gör att han automatiskt skiljer mellan det oväsentliga och det som har betydelse i sammanhanget. Det kan man bara om man fullkomligt lugnt och med största tålamod övar det gång på gång när man gör sina iakttagelser av den yttre världen. Till slut kommer blicken lika naturligt att fästas vid det väsentliga som den förut nöjde sig med det oväsentliga. ”Allt förgängligt är blott en liknelse” (ur Goethes Faust) – denna sanning blir självklarhet. På samma sätt förhåller man sig till de andra egenskaperna.
Under inflytandet av dessa fyra själsvanor går eterkroppen igenom en förvandling. Den första egenskapen, att skilja det sanna från företeelsen, bildar den provisoriska kraftpunkten i huvudet och förbereder den i struphuvudet. Den egentliga skapelsen av de olika kraftpunkterna formas visserligen av de omnämnda koncentrationsövningarna men de fyra vanorna får dem att mogna.
När kraftpunkten i trakten av struphuvudet är mogen för det så gör den rätta värderingen av det väsentliga i förhållande till det oväsentliga att eterkroppen kan styras och att den får sin näthud. Då kan man så småningom börja uppfatta rent andliga företeelser. Det gäller bara att inte tro att det räcker att göra saker som rent intellektuellt värderat verkar betydelsefulla. Minsta handling har sin betydelse i världsalltets stora hushållning och det gäller att göra sig medveten om vilken betydelse det man gör har. Det handlar inte om att underskatta de små vardagshandlingarna utan att ge dem sin rätta betydelse. När det gäller den tredje egenskapen har vi talat om sex dygder som det gäller att utveckla. Dessa dygder är relaterade till hjärtchakrat, dit den eteriska livsströmmen slutligen skall ledas från eterhjärtat.
Den fjärde egenskapen, längtan efter befrielse, eller kärlek till inre frihet, gör så att detta eterhjärta mognar. Om denna egenskap blir ett personlighetsdrag så befriar man sig från allt som bara är kopplat till ens personliga begåvningar. Man slutar att se saker bara från sitt eget perspektiv. De gränser som begränsar en till ett visst perspektiv försvinner och därigenom får man tillgång till den andliga dimensionen. Detta är befrielsen. Dessa gränser tvingar en nämligen att se allt och alla utifrån ens egen personliga natur. Detta måste lärlingen bli fri från.
Av det ovanstående kan man inse hur djupt den ockulta skolningens metoder griper in i människans innersta natur. Utvecklingen av de fyra egenskaperna är just sådana metoder. De förekommer i en eller annan form i alla traditioner som räknar med en andlig dimension. De stora religionsstiftarna har inte givit sådana förhållningsregler ur någon dunkel känsla av att det är rätt utan på grund av att de var stora invigda. De har utformat sina etiska principer ur andlig insikt. De har vetat hur dessa regler verkat på människans finare natur och de har velat att deras efterföljare med tiden skall låta denna natur mogna fram inom sig. Att leva i enlighet med sådana traditioner innebär att arbeta på sin andliga natur. Bara om man gör det tjänar man helheten. Att eftersträva personlig mognad är inte i sig något själviskt. En omogen människa är även en omogen tjänare av mänskligheten och världen. Man tjänar helheten bättre ju mer man mognat som människa. Här gäller principen: ”När rosen pryder sig själv pryder den även trädgården”.
Därför är de betydelsefulla världsåskådningarna grundade av stora invigda. Det som kommer från dem har stort inflytande på många människors inre liv. Därigenom går hela världen framåt tillsammans med mänskligheten. De invigda arbetar fullständigt medvetet på mänsklighetens utvecklingsprocess. Deras principer genomskådar man först när man ser att de hämtats ur djupaste människokännedom. Dessa invigda var i sanning stora kännare av världen och människan och ur sina insikter har de givit mänskligheten sina ideal. Man närmar sig dessa ledare i anden genom att själv utvecklas mot deras nivå.
Häfte 23, 1905:
4. Formsfären
När eterkroppen börjat utvecklas såsom vi här beskrivit öppnar sig ett helt nytt liv. Genom den ockulta skolningen måste lärlingen i rätt tid få de förklaringar som gör att han kan finna sig tillrätta i detta nya liv. Genom strupchakrat ser hon t ex former från en andlig dimension. Nu måste han inse hur olika dessa former är beskaffade beroende på vad som framkallat dem.
Underrubriker:
4.1 Elementarvärlden och spegelsalen
4.2 Spegelseendet
4.3 Självförankringen
4.4 pannchakrat: det andliga ljuset
4.5 Andens födelse
4.1 Elementarvärlden och spegelsalen
Det första lärlingen kan lägga märke till är att han mer eller mindre kan påverka vissa former med sina tankar och känslor medan andra gestalter förblir opåverkade. Särskilt en typ av gestalter förändrar sig så snart man bemöter dem med beundran som övergår i uppskattning. Särskilt gestalter som upplevs i samband med mineral och tillverkade föremål förändras med de tankar och känslor man bemöter dem med. Så är det inte i lika hög grad med de gestalter som upplevs i samband med växter och ännu mindre med djur. Även dessa former är rörliga och fulla av liv men rörelserna beror inte så mycket på vårt inflytande.
Nu framträder så småningom i denna upplevelsesfär en sorts former som i stort sett vare sig låter sig påverkas av oss själva eller något annat. Man kan övertyga sig om att de varken har att göra med mineral eller tillverkade föremål, inte heller från vare sig växter eller djur. För att komma tillrätta med fenomenet måste man undersöka de former som man vet orsakas av andra människors känslor, tankar, drifter, passioner etc. Men även här har ens egna tankar och känslor ett visst inflytande. Inom formernas sfär blir det alltid kvar en rest som man praktiskt taget inte har något inflytande på. När man först lär sig varsebli denna sfär är denna rest till och med en stor del av vad man överhuvudtaget ser. För att förstå vad som orsakar den måste man iaktta sig själv. De opåverkbara formerna kommer nämligen av vad man själv gör, vill, känner, önskar osv. En drift som bor inom en, ett begär man har eller en avsikt man hyser, allt sådant visar sig i de opåverkbara formerna. Hela ens karaktär visar sig i formsfären.
Man kan alltså påverka de former som inte utgår från en själv, men det man själv ger upphov till i denna sfär kan man inte göra något åt när man väl skapat det. I denna sfär visar sig alltså ens egen inre värld som yttre former precis som andra företeelser. För den andliga insikten blir den inre världen en del av den yttre världen. Precis som om man i det fysiska var omgiven av speglar och hela tiden kunde se sin egen kropp så är man i denna sfär hela tiden mött av sin själsliga spegelbild.
När man kommer till detta stadium är det dags att övervinna den illusion som uppstår genom ens normala självuppfattning. Det som är inom en själv kan man nu se som en yttervärld, precis som den man upplever genom sina fem yttre sinnen. Så småningom kommer man därför genom erfarenhet att lära sig att behandla sig själv på samma sätt som sin omvärld.
Skulle man lära sig varsebli dessa sfärer innan man blivit tillräckligt förberedd på dess invånare så skulle man inte förstå vad man upplevde när man såg sin själsliga spegelbild. Formerna av ens egna drifter och passioner möter en där som gestalter som verkar djuriska eller ibland till och med mänskliga. Visserligen skiljer de sig från djurformerna i den fysiska världen men med en oskolad blick tycks de likartade.
4.2 Spegelseendet
När man kommit in i den andliga världen måste man lära sig att bedöma på ett helt nytt sätt. Förutom att det som hör till ens inre värld visar sig i det yttre visar det sig nämligen spegelvänt. Om man t ex skulle betrakta ett tal där så måste man läsa det spegelvänt – 265 skall alltså tydas som 562. Ett klot ser man som om man vore i dess centrum. Man måste alltså kunna tolka det inre seendet på rätt sätt. Även själsliga egenskaper visar sig som spegelbilder. En önskan som gäller något utanför en själv visar sig som en gestalt som rör sig mot en, inte bort från en. Passioner som kommer ur ens lägre natur kan anta former av djur eller liknande gestalter som störtar sig på en. I själva verket strålar de ju ut från en själv – de söker ju tillfredsställelse utanför en själv – men i spegelseendet upplever man dem som attacker utifrån.
Om man i god tid genom lugn och saklig självbetraktelse lärt känna sina egna egenskaper kommer man även att finna mod och kraft att förhålla sig på rätt sätt när man möts av sitt inre som i en spegelbild. De som inte blivit tillräckligt bekanta med sin inre natur känner inte igen sig själva i denna spegelbild utan tar den för något fullständigt främmande. De känner ångest inför åsynen av den och om de inte klarar av att se denna syn avfärdar de den som en meningslös fantasiprodukt. I båda fallen har man gått för fort fram och står på ett ödesdigert sätt i vägen för sin egen utveckling.
4.3 Självförankringen
För att kunna nå fram till något verkligt på ett högre plan måste man först gå igenom en andlig iakttagelse av sin egen själ. Det man bäst kan bedöma har man ju inom sig. Har man först fått en grundlig självkännedom i sinnevärlden och sedan får en upplevelse av sig själv på ett högre plan, innan andra upplevelser läggs till och kan distrahera, då kan man jämföra de båda intrycken. Man kan då relatera intrycket på det högre planet till ett intryck som man känner väl till och på så sätt få en fast grund att utgå från. Om man skulle börja med att uppleva aldrig så många andra andliga väsen så skulle man ändå inte förstå deras natur och då skulle man strax tappa fotfästet. Det är därför det inte nog kan betonas att den säkra vägen till andliga världar går genom en solid självkännedom.
Det första man upplever på vägen till de högre världarnas verklighet är alltså andliga bilder. Den verklighet som bilderna motsvarar finns inom en själv. Som lärling måste man vara mogen nog att på detta första stadium inte önska sig häftiga upplevelser av det andligt verkliga utan nöja sig med de andliga bilderna. I denna bildvärld lär man nämligen snart känna något helt nytt: ens lägre natur finns till för en som en av dessa spegelbilder men mitt i denna spegelbild framträder så ens högre naturs sanna verklighet. Ur bilden av det lägre självet framträder det andliga jagets sanna gestalt och det är först från denna gestalt som trådarna spinns till andra högre verkligheter.
4.4 pannchakrat: det andliga ljuset
Nu är det dags att använda det ”tredje ögat” – det tvåbladiga chakrat i närheten av ögonen. Aktiveras detta chakra så kan man sätta sitt andliga jag i förbindelse med högre andliga väsen. De strömmar som utgår från detta chakra rör sig mot högre verkligheter på ett helt tydligt och upplevbart sätt. Precis som ljuset gör fysiska föremål synliga för ögat gör dessa strömningar andliga väsen synliga i högre sfärer.
Genom att fördjupa sig i föreställningar som kommer från andevetenskapen och som innehåller ursprungliga sanningar lär man sig som lärling på detta stadium att sätta pannchakrats strömmar i rörelse och att rikta dem.
4.5 Andens födelse
Vid detta stadium visar det sig särskilt tydligt vad sund omdömesförmåga och klar, logisk skolning innebär. Man måste bara tänka på att det högre självet, som hittills legat som ett omedvetet slumrande frö i själen, nu föds till medveten tillvaro. Inte bara i bildlig utan i fullt verklig mening har man här att göra med en födelse i den andliga dimensionen. Och det födda väsendet, det högre självet, måste komma till världen med alla nödvändiga organ och anlag om det skall vara livsdugligt. Precis som naturen måste se till att ett barn kommer till världen med utvecklade ögon och öron så måste lagarna för självutvecklingen se till att det högre självet föds med de nödvändiga förmågorna. Dessa lagar är inga andra än det sunda förnuftets och etikens lagar som råder i vanliga livet. Precis som barnet mognar i livmodern, så mognar det andliga självet i det vardagliga jaget. Barnets hälsa hänger på naturkrafternas verksamhet i livmodern. Det högre självets hälsa är på samma sätt avhängigt det vanliga, sunda förnuftets makt i vardagslivet. Man kan bara föda ett sunt högre själv om man lever och tänker sunt i den fysiska tillvaron. Ett natur- och förnuftsenligt liv är grunden för all verklig andlig utveckling.
Precis som barnet redan i livmodern utvecklas efter de naturkrafter som det efter sin födelse varseblir med sinnena så lever det högre självet redan i det vanliga livet i enlighet med de andliga lagbundenheterna. Och på samma sätt som barnet genom en dunkel livskänsla tillägnar sig de krafter det behöver kan man även som lärling tillägna sig de andliga krafter ens högre själv behöver innan det föds. Om detta högre själv skall komma till världen som ett fullt utvecklat väsen måste lärlingen rentav tillägna sig dessa krafter.
Man kan inte begära att få uppleva den andliga världens fullhet utan att först sätta sig in i andevetenskapens rön. Utan att fördjupa sig i vetenskapen om det andliga kan man inte själv komma till de insikter som den möjliggör. Skulle man begära det så skulle man vara som ett ofött barn som vägrade ta emot den näring som modern ger genom navelsträngen och istället ville vänta tills det själv kan äta mat. Precis som det ofödda barnet genom sin livskänsla godtar den näring som bjuds så kan även en människa som ännu inte själv upplever den andliga dimensionen godta de andevetenskapliga rönens sanning. Det finns en insikt i dessa rön som bygger på sanningskänsla och sunt förnuft även om man själv inte skådar direkt in i det andliga. För att förbereda det egna skådandet måste man ta del av insikter från den andliga forskningen. Skulle man få förmågan att uppleva det andliga utan dessa förkunskaper så skulle det vara som att födas med öron och ögon men utan hjärna. Hela färg- och tonvärlden skulle omsluta en men man skulle inte kunna göra sig någon uppfattning av den.
Det man som lärling har klart för sig genom sanningskänsla, studier och sunt förnuft blir nu egna upplevelser. Man har nu en direkt kunskap om sitt högre själv. Man kommer att märka att detta själv står i samband med andliga väsen av högre slag och bildar en enhet med dem. Man ser alltså hur även det lägre jaget härstammar från en högre dimension. Och det visar sig för en att ens högre natur överlever den lägre. Man lär sig att själv skilja det förgängliga från det bestående. Detta innebär att man förstår läran om det högre självets inkarnationer i en lägre natur, alltså reinkarnation. Man får klart för sig att man står inne i ett högre andligt sammanhang och att detta sammanhang orsakar ens egenskaper och öden. Man lär känna sin livslag, sitt karma. Man inser att ens vardagliga natur, såsom den är just nu, bara är en av många former som ens högre väsen kan anta. Man ser också möjligheten att från ens högre själv bearbeta sin vardagliga natur så att den blir mer och mer fullkomlig. Man kan nu även förstå varför människor är olika mogna. Man märker att det finns människor som i viss mening står över en och redan har uppnått de stadier som fortfarande ligger framför en. Man inser att sådana människors läror och handlingar kommer ur ingivelser från en högre värld. Detta förstår man nu genom ens egna första inblickar i det andliga. Vad man kallar mänsklighetens stora invigda börjar nu bli ett faktum för en.
De gåvor man som lärling kan tacka detta stadium för är kunskapen om det högre självet, detta högre självs upprepade inkarnationer i en förgänglig form, den lag som reglerar andens tillvaro i det sinnliga – karmalagen – och slutligen kunskapen om de stora invigdas tillvaro.
Man säger därför om någon som uppnått detta stadium att tvivlet försvunnit. Om han förut trodde på grundval av sunt förnuft och klart tänkande ersätts nu denna tro av direkt och orubblig personlig insikt.
Religionerna har genom sina ceremonier, sakrament och riter givit oss yttre, synliga bilder av högre andliga skeenden och väsen. Den som ser de stora religionernas djup kan inte förneka detta. Men den som dessutom själv ser in i den andliga verkligheten förstår även dessa religiösa handlingars stora betydelse. För denna människa blir de religiösa ceremonierna en avbild av hennes eget umgänge med den andliga dimensionen.
Man ser hur lärlingen på detta stadium blir som en ny människa. Så småningom blir man som lärling nu även mogen att styra det egentliga, högre livselementet genom strömningarna i sin eterkropp och därmed uppnå ett oberoende gentemot sin fysiska kropp.
Häfte 24, 1905:
5. Förändringar i drömlivet
Ett tecken på att man uppnått eller snart uppnår det stadium som beskrevs i förra avsnittet är förändringarna som sker i drömlivet. Förut var drömmarna osammanhängande och berodde på tillfälligheter. Nu börjar de bli meningsfulla och man kan skönja mönster i dem, precis som i dagens upplevelser. Man kan se lagbundenheter som orsak och verkan tydligare.
Underrubriker:
5.1 Drömmens bildnatur
5.2 Drömsymboliken
5.3 Att vaka i sömnen
5.4 Hjärtats nattljus – kundalinielden
5.5 Att bygga sin hydda
5.6 Städernas auror
5.7 Kama loka – begärens ort
5.1 Drömmens bildnatur
Även drömmarnas innehåll förändras. Om man förut mest upplevde osmälta fragment av vardagsupplevelser och sitt eget kroppsliga tillstånd för tillfället så dyker det nu upp bilder från en dimension man hittills inte varit medveten om. Till att börja med är drömmarnas allmänna symbolkaraktär visserligen samma som förut – man upplever bilder som uttrycker ett eller annat. Att drömmar är symboliska är uppenbart för alla som har intresserat sig för dem. Man kan till exempel drömma att man tar i ett äckligt djur och har en obehaglig känsla i handen, så vaknar man och upptäcker att man håller i en flik av täcket. Känslan klär sig alltså i en bild. Eller man drömmer att man är jagad och vaknar och det visar sig att man har hjärtklappning, vilket kan ha helt andra och biologiska orsaker. Har man till exempel somnat med magen full av svårsmält mat får man oroliga drömmar. Saker i ens omgivning kan också orsaka symboliska drömmar, t ex en tickande väckarklocka kan bli en dröm om en marscherande vaktparad. En vältande stol kan bli ett helt skottdrama och så vidare.
5.2 Drömsymboliken
Det symboliska språket finns kvar även sedan eterkroppen har börjat förändras men det uttrycker inte längre bara det vakna livets upplevelser, kroppens tillstånd eller närmiljön. Dessa saker fortsätter drömmarna att återspegla, nu på ett mer lagbundet sätt, men dessutom börjar det dyka upp drömbilder som speglar sammanhang och händelser i en helt annan dimension. Här gör man de första erfarenheterna i världar som man först långt senare kan besöka med sitt vakna medvetande.
Detta innebär inte att en äkta mystiker grundar sina omdömen och uttalanden om högre världar på drömmar. Förändringarna i drömmedvetandet är snarare ett första tecken på mystikerns andliga utveckling.
5.3 Att vaka i sömnen
Nästa steg är att drömbilderna låter sig påverkas och överblickas av tänkandet som om man vore vaken. Skillnaden mellan drömmedvetandet och det vakna blir allt mindre. Man blir allt mer vaken i drömmandet och man är medveten om att man själv orienterar sig i drömmens landskap.
I drömmen befinner man sig i en dimension som skiljer sig från den fysiska. När organen för att orientera sig i denna dimension har utvecklats verkar den inte längre fragmentarisk och osammanhängande. Innan denna utveckling upplevs denna dimension som det fysiska skulle upplevas av någon som bara har rudimentära anlag till ögon. Det är det man upplever i drömmarna – efterbilder och reflektioner av det vardagliga livet som speglar sig i den andra dimensionen. Det är med dess hjälp själen registrerar det man genomlevt under sitt vakna tillstånd – parallellt med sin vakna upplevelse lever man nämligen omedvetet även i denna dimension. Allt man varseblir och tänker präglar man in i denna dimension men det kan man bara märka när chakrorna utvecklats. Alla har anlag till chakran. Vanligen kan man i vaket tillstånd inte uppleva något genom dem eftersom de är för svaga, precis som att man inte ser stjärnhimlen mitt på dagen. Solljuset är för starkt, stjärnljuset kan inte hävda sig. Likaså kan de svaga andliga intrycken inte hävda sig gentemot de fysiska sinnenas överväldigande intryck. När så de fysiska sinnena domnar bort under sömnen visar sig de andliga intrycken men på ett vagt och virrigt sätt. I drömmen upplever man verkligen den andra dimensionen. Men innan man utvecklat sina chakran upplever man bara det man inpräglat där genom hur man uppfattat yttervärlden under sitt vakna tillstånd.
Genom de utvecklade chakrorna kan man även inprägla andra intryck än de rent fysiska i den andra dimensionen. Genom en utvecklad eterkropp kan man sedan uppfatta dessa intryck och tolka dem som de budskap de är. Man har då börjat röra sig som i en ny värld. Då gäller det att lära sig två saker, vilket man som lärling får hjälp med. Det första är att iaktta det som sker i drömtillståndet lika tydligt som om man vore vaken. När man kan det får man lära sig att göra samma iakttagelser även när man är vaken. Två saker måste man börja kunna nu och det får man hjälp med i den andliga skolan: Först måste man lära sig att se lika klart i drömmen som i vaket tillstånd. När man kan det gäller det att lära sig att göra samma iakttagelser även när man är vaken. Man lär sig att ha ett sådant fokus på de andliga intrycken att de inte längre skyms av de fysiska utan upplevs parallellt med dessa.
När man som lärling lärt sig detta ser man något av den bild som beskrevs i 9.14. Nu kan man se det i det andliga som yttrar sig som det fysiska. Framför allt kan man nu urskilja sitt egentliga jag i det rent andliga.
5.4 Hjärtats nattljus – kundalinielden
Nästa steg är att växa in i detta egentliga jag – att se det högre självet som den man egentligen är, och låta denna insikt nå ner till livet. Det blir nu allt tydligare att det man förut identifierat sig med snarast är ett verktyg för det egentliga jaget. Det kroppsbundna vardagsjaget framstår allt mer som ett fordon eller ett verktyg som man använder sig av. Precis som man inte identifierar sig med sin bil även om man säger att man åker på vägen så identifierar man sig nu inte heller med sin kropp även om man fortfarande säger att man går på marken. Det är viktigt att man har ett naturligt och avspänt förhållande till denna nya distans så att man inte tappar fotfästet om verkligheten och blir avskärmad och världsfrånvänd. Om det högre medvetandet inte tillför utan tar bort något från lärlingens liv i sinnevärlden kommer han att bli en svärmare eller fantast. Det är avgörande att det högre medvetandet berikar livet i sinnevärlden.
När man som lärling har börjat leva ur sitt egentliga jag visas man hur den så kallade kundalinielden väcks till liv i det organ som odlats i hjärttrakten. Man visas även hur den kan ledas genom de eteriska strömningar som beskrevs i förra kapitlet. Kundalinielden består av en högre form av materia som utgår från eterhjärtat och som med lysande skönhet flödar genom de rörliga chakrorna och andra kanaler i den utvecklade eterkroppen. Därifrån strålar den ut i den omgivande andliga världen och gör den andligt synlig, precis som det yttre solljuset gör fysiska ting synliga när det berör dem. Hur man tänder kundalinielden i eterhjärtat kan bara anförtros lärlingen i den egentliga skolningen, inte i en offentlig skrift.
Den andliga dimensionen blir egentligen först tydligt varseblivbar som ting och väsen för någon som kan sända kundalinielden genom sin eterkropp och till yttervärlden på ett sådant sätt att det belyser sakerna. Ett fullständigt medvetande om något i den andliga världen kan alltså bara uppstå när man själv kastar andligt ljus på det.
Det ”jag” som tänder kundalinielden finns egentligen utanför kroppen. Hjärtorganet är bara det ställe där man utifrån tänder denna eld. Om man skulle tända den någon annanstans skulle de andliga upplevelserna sakna samband med den fysiska världen. Men man bör ju skapa samband mellan allt högre andligt och den fysiska världen och låta det andliga kanaliseras in i det fysiska genom en själv. Det högre jaget gör det sinnesbundna vardagsjaget till sitt verktyg och hanterar det genom hjärtorganet.
5.5 Att bygga sin hydda
Den upplevelse som en utvecklad människa har i den andliga dimensionen skiljer sig från hur man brukar uppleva den fysiska världen. I sinnevärlden upplever man att man är på en plats och att de föremål man varseblir är utanför en. En andligt utvecklad människa känner sig däremot förenad med de andliga objekt hon varseblir, hon är inuti dem. Hon vandrar verkligen från plats till plats i sitt inre. Därför kallas hon även vandrare på andevetenskapens språk. Tills vidare är vandraren hemlös.
Om man fortsätter att bara vara en vandrare kan man egentligen inte få perspektiv på något i det andliga rummet. Precis som man fastställer ett föremål eller en plats i det fysiska rummet genom att utgå från en viss punkt, så måste det också vara i den andra dimension man nått in i. Även där måste man finna en plats som man först utforskar noggrant och andligen gör till sin egen. På denna plats måste man lägga grunden för sin egen andliga hemvist, och sedan sätta allt annat i förhållande till denna hemort. Även i den fysiska världen ser man ju allt utifrån sin fysiska hemorts förutsättningar. En berlinare beskriver London på ett annat sätt än en parisare. Nu är det ändå annorlunda med den andliga hemorten än med en fysisk. Den fysiska föds man helt enkelt in i och under ungdomstiden tar man instinktivt upp diverse föreställningar som sedan automatiskt belyser allt. Den andliga hemvisten har man däremot själv skapat fullt medvetet. Därför skapar man också sina omdömen utifrån den i full och klar frihet.
På andevetenskapens språk kallar man det ”att bygga en hydda” när man skapar en andlig hemvist.
5.6 Städernas auror
På detta stadium sträcker sig det andliga seendet till att börja med till motbilder av den fysiska världen, så långt dessa bilder finns i den så kallade astrala världen. I denna värld finns allt som till sitt väsen liknar människans drifter, känslor, begär och lidelser. Allt sinnligt som omger en har nämligen krafter som är besläktade med drifterna, känslorna och så vidare inom en. En kristall får till exempel sin form genom krafter som för den högre åskådningen ter sig som en drift som verkar i en människa. Liknande krafter leder saften genom växtens kärl, får knoppar att spricka och fröhus att öppna sig. Alla dessa krafter får form och färg inför de utvecklade andliga varseblivningsorganen, precis som föremålen i den fysiska världen har form och färg för det fysiska ögat. På detta utvecklingsstadium ser man inte bara kristallen och växten utan också dessa andliga krafter. Och man ser djurs och människors drifter, inte bara indirekt genom fysiska livsyttringar, utan direkt, precis som man ser bord och stolar i den fysiska världen. Ett djurs eller en människas alla instinkter, drifter, önskningar och lidelser blir till det astrala moln som omger henne, till auran.
Dessutom varseblir man som klarseende på detta stadium även saker som antingen nästan eller helt undandrar sig att uppfattas sinnligt. Man kan till exempel uppfatta den astrala skillnaden mellan ett rum som för det mesta är fyllt med grova och sura typer och ett som oftast är fyllt med ädla personer. Ett sjukhus har inte bara en annan fysisk atmosfär än ett diskotek, utan också en annan andlig atmosfär. En handelsstad har en annan astral luft än en universitetsort. Till att börja med är förmågan att varsebli sådana saker svagt utvecklad hos den som blivit klarseende. Denna varseblivning förhåller sig som drömmedvetandet förhåller sig till det vakna medvetandet hos en otränad människa men med tiden vaknar man upp helt och hållet även på denna nivå.
5.7 Kama loka – begärens ort
Det mest avancerade på detta stadium är att kunna uppfatta de astrala motsvarigheterna till djurs och människors drifter och lidelser. En kärleksfull handling har en annan astral motsvarighet än en handling som bygger på hat. Ett meningslöst begär visar sig som en ful astral motbild, medan en känsla riktad mot något högt visar sig som en vacker motbild. Man kan bara se dessa motbilder svagt under det fysiska människolivet. Deras styrka minskas av livet i den fysiska världen. En önskan om något visar sig dels själv i den andliga världen som önskan, dels visar sig en sådan spegelbild. Men om önskan tillfredsställs genom att man får det man önskar sig eller om det åtminstone finns en möjlighet att så sker blir motbilden till ett helt svagt sken. Det kommer först helt till sin rätt efter döden när själen enligt sin natur fortfarande måste hysa en sådan önskan men inte längre kan tillfredsställa den, eftersom såväl föremålet för önskan som det fysiska organ som behövs saknas. Någon med sinnlig läggning har också efter sin död begär efter till exempel gommens njutningar. Men nu saknas möjligheten till tillfredsställelse, eftersom han ju saknar gom numera. Det gör att önskan skapar en särskilt intensiv motbild, som sedan plågar själen. Dessa upplevelser av den lägre själsnaturens motbilder efter döden kallas upplevelser i kama loka; i begärens ort. De försvinner först när själen har luttrats från alla begär som riktar sig mot den fysiska världen. Först då stiger själen upp till ett högre andligt område, det så kallade devakan.
Även om dessa motbilder är svaga hos människor som fortfarande lever fysiskt finns de ändå där och följer dem som en kamalokaböjelse, precis som kometen åtföljs av sin svans. När man som klarseende kommit in i denna utvecklingsfas kan man se dem.
Häfte 25
6. Att få kontinuitet i medvetandet
Vaka, dröm och djupsömn är de tre tillstånd man som människa naturligt växlar mellan. Förstår man något om hur man får andlig insikt kan man även förstå vilka förändringar det innebär för dessa tre grundtillstånd. Innan den andliga skolningen avbryts medvetandet regelbundet av sömnens vilopauser. Under dessa pauser vet man varken något om yttervärlden eller om sig själv; periodvis dyker det så ur det allmänna havet av medvetslöshet upp drömmar som anknyter till händelser i yttervärlden eller tillstånd i ens egen kropp. Det är därför lätt gjort att se drömmen som en del av sömnen. Men andevetenskapligt sett är drömmandet en självständig verklighet vid sidan av sömn och vaka.
Underrubriker:
6.1 Drömsömn och vakendröm
6.2 djupsömn och ordlös insikt
6.3 Att minnas i djupsömnen
6.4 Själens födelse
6.5 kontinuitet i medvetandet
6.1 Drömsömn och vakendröm
I förra avsnittet avsnittet beskrevs förändringar som sker i drömlivet när man börjar få andlig varseblivning. Drömmarna förlorar sin betydelselösa, virriga och fragmentariska karaktär och blir allt mer till en logisk, sammanhängande verklighet. Vid en fortsatt utveckling kan den nya verklighet som fötts ur drömvärlden inte bara jämföras med sinnevärlden då det gäller begriplighet och tillförlitlighet; den uppenbarar även fenomen som återger en högre verklighet.
I sinnevärlden finns nämligen hemligheter och gåtor dolda överallt. Den visar verkningar av vissa andliga förhållanden. Men den som begränsar sin varseblivning till de yttre sinnena kan inte tränga fram till själva orsakerna. I det tillstånd som beskrivits och som bildas ur drömlivet uppenbaras dessa orsaker delvis. Sådana och besläktade upplevelser lever lärlingen med på detta stadium. Senare kan man även uppleva ännu djupare världar.
Innan samma saker visar sig för en i vaket tillstånd får man visserligen inte se dessa uppenbarelser som verkliga insikter. Men man kommer till den punkten. Man utvecklar förmågan att föra över det tillstånd som till att börja med skapats ur drömlivet till det vakna medvetandet. Då berikas sinnevärlden med något helt nytt. På samma sätt som en blindfödd som blivit seende genom en operation berikas av det som ögat varseblir, så ser den som blivit klarseende på det beskrivna sättet nya egenskaper, saker, väsen och så vidare i hela sin omgivning. Han behöver inte längre invänta drömmen för att leva i en annan dimension utan kan försätta sig i detta tillstånd när det är lämpligt. Detta tillstånd är som när man aktivt varseblir något jämfört med vanlig passiv varseblivning. Man kan säga att adepten öppnar sin själs sinnen och varseblir sådant som är dolt för de kroppsliga sinnena. För en adept är detta tillstånd en övergång till ännu högre insiktsförmågor.
6.2 djupsömn och ordlös insikt
Om man fortsätter med skolans övningar märker man efter en viss tid att den genomgripande förändringen inte bara gäller drömlivet, utan att förvandling utvidgas till den tidigare drömlösa djupa sömnen. Man märker att den totala medvetslöshet som man tidigare befunnit sig i under djupsömnen då och då avbryts av medvetna upplevelser. Ur sömnens allmänna mörker dyker det upp varseblivningar av ett slag som man inte var bekant med tidigare.
Det är naturligtvis inte lätt att beskriva dessa varseblivningar eftersom vårt språk skapats i sinnevärlden. För sådant som inte hör till denna sinnevärld kan man därför bara, i den fas där man måste använda ord, använda liknelser. Eftersom allt i världen har släktskap med allt annat är detta också möjligt. De högre världarnas ting och väsen är åtminstone så besläktade med sinnevärldens fenomen att man med lite god vilja kan få en föreställning om dem även genom ord som vanligen används för sinnevärlden. Man måste bara se till att alltid vara medveten om att mycket i sådana beskrivningar av översinnliga världar måste vara liknelser och sinnebilder. Därför sker den egentliga skolningen bara delvis genom det vanliga språkets ord. Adepten får med tiden lära sig ett särskilt symbolspråk, ett sinnebildligt uttryckssätt. Det måste man personligen lära sig i bestämda faser av skolningen och det kan därför inte offentliggöras. Detta hindrar inte att man lär känna något om de högre världarnas natur genom beskrivningar som dessa.
De upplevelser som först dyker upp ur medvetslöshetens hav under den djupa sömnen kan man jämföra med ett slags hörande. Det är som klanger och ord. Om drömmen kan beskrivas som något man ser så kan den djupa sömnens fenomen jämföras med intryck via örat. Även i det andliga är seendet det högre, färger är även här något högre än klanger och ord. Och det som man först varseblir vid sin skolning är inte färgerna utan ljuden. Det är bara för att man har lättare att varsebli i drömmen som man där genast varseblir färgerna. Den dimension som visar sig i djupsömnen är så mycket mer svårtillgänglig, därför uppenbarar den sig först genom klanger och ord. Senare visar sig även här färger och former.
6.3 Att minnas i djupsömnen
När man märker att man har sådana upplevelser i djupsömnen är det till att börja med ens uppgift som lärling att försöka minnas upplevelserna så klart och tydligt som möjligt. I början är det mycket svårt. Minnena av detta tillstånd är till att börja med närmast obefintliga. Efter uppvaknandet vet man att man upplevt något men det är oklart vad. Under denna fas är det viktigaste att man håller sig lugn och samlad. Rastlöshet och otålighet skulle bara ha en skadlig verkan, framför allt kan de aldrig skynda på den fortsatta utvecklingen. Man måste lugnt överlämna sig åt det som ges eller skänks till en, och inte tvinga sig till något. Kan man inte minnas något av djupsömnen skall man vänta tålmodigt tills detta blir möjligt – det kommer. Har man då varit tålmodig och samlad så fortsätter denna minnesförmåga att vara en säker tillgång. Om man däremot tvingat fram den kan den sedan försvinna igen för en längre tid.
När minnesförmågan väl har inträtt och upplevelserna under sömnen är klara och tydliga för dagsmedvetandet riktar man uppmärksamheten mot två nya typer av erfarenheter. Den ena kommer att vara helt främmande i förhållande till allt man lärt känna förut. Man kan glädja sig åt dem och låta dem verka uppbyggande, men tills vidare skall man för övrigt låta dem vara. De ger ett första förebud om en högre andlig dimension som man först senare kommer att finna sig till rätta i. Den andra typen av erfarenheter kommer om man är uppmärksam att visa ett viss släktskap med det vanliga, yttre liv man lever i. Sådant som man tänker över under livet när man vill förstå saker i sin omgivning men som man inte kan förstå med det vanliga förståndet får man upplysning om genom dessa erfarenheter under sömnen.
Under vardagslivet tänker man på sådant som omger en. Man gör sig föreställningar för att förstå sambandet mellan saker. Man försöker förstå det sinnena varseblir genom tankar. Upplevelserna under djupsömnen handlar om sådana föreställningar och tankar. Något som förut bara var dunkla, skuggartade tankar får klang och ett liv som man bara kan jämföra med sinnevärldens ljud och ord. Det blir allt mer som om lösningen på den gåta man grubblar på viskas till en genom klanger och ord från en högre värld. Och då kan man förbinda det som kommer från en annan värld med det vanliga livet. Det som tidigare bara kunde nås genom tankarna är nu en upplevelse som är lika levande och innehållsrik som någon upplevelse i sinnevärlden. Sinnevärldens ting och väsen är inte alls bara det som de framstår som för sinnesvarseblivningen, de är också yttringar av en andlig dimension. Denna förut dolda dimension klingar nu ur hela omgivningen.
6.4 Själens födelse
Det är lätt att inse att denna högre varseblivningsförmåga bara kan tillföra något bra om allt är som det skall i de själsliga sinnen som öppnas, precis som de yttre sinnesorganen bara kan iaktta världen på rätt sätt om de är rätt utvecklade. Dessa högre själsliga sinnen bildas genom att man gör övningarna man får i den andliga skolan. Det som kan sägas offentligt om dessa övningar har delvis beskrivits här, resten kommuniceras människa till människa i själva skolan.
Till dessa övningar hör koncentrationen, att man riktar uppmärksamheten mot vissa särskilda föreställningar och begrepp som hör samman med världshemligheterna. Dessutom hör det till dessa övningar att meditera. Det är att leva i sådana idéer, att försjunka fullständigt i dem på föreskrivet sätt. Genom koncentration och meditation arbetar man på sin själ. På så vis utvecklar man dess själsliga varseblivningsorgan.
Medan man ägnar sig åt koncentrationens och meditationens uppgifter växer själen in i kroppen, precis som ett litet foster växer i moderlivet. Och när de ovan beskrivna, sporadiska djupsömnupplevelserna börjar dyka upp, då närmar sig själen födelseögonblicket. Själen har gjort sig fri och bokstavligt talat blivit ett högre väsen, som man fått att spira och mogna inom sig.
Övningarna i koncentration och meditation är omsorgsfullt utarbetade i enlighet med lagarna för människans högre själsväsens utveckling och mognad och måste därför följas noggrant. Detta själsväsen måste vid sin födelse vara en harmonisk organism med en riktig struktur. Fattas något i övningarna eller i övandet, så föds inte ett sådant välordnat levande väsen utan det kan bli ett andligt missfall.
Att detta högre själsväsen först föds under djupsömnen kan man förstå när man tänker på att en så späd organism har svag motståndskraft. Den skulle inte kunna göra sig gällande under den vakna tidens mycket grövre upplevelser. Den nyfödda högre själen skulle inte märkas när medvetandet utgår från tillvaron i den fysiska kroppen. När man under sömnen vilar från sinnesupplevelser kan dess aktivitet visa sig fast den till att börja med är så späd.
Men lärlingen får som sagt inte räkna upplevelserna under sömnen som fullgoda insikter förrän han kan ta med sig den uppvaknade högre själen in i dagsmedvetandet. När man kan det kan man också varsebli den andliga dimensionen i ens vakna upplevelser och varsebli den i enlighet med vakenhetens egenskaper. Man kan då uppfatta sin omgivnings hemligheter själsligt som klanger och ord.
Här måste man göra klart för sig att det först rör sig om ganska fragmentariska andliga upplevelser. Därför måste man akta sig för att försöka göra en komplett eller ens sammanhängande världsbild av dem. Då skulle alla möjliga absurda föreställningar och idéer smyga sig in i ens inre och man skulle lätt kunna skapa sig en egen värld som inte alls skulle ha med den andliga dimensionen att göra. Som lärling måste man därför alltid öva sträng självkontroll. Det bästa är att komma till allt större klarhet om de enskilda verkliga upplevelser man har och samtidigt låta nya upplevelser spontant förbinda sig med de tidigare utan att själv försöka åstadkomma dem.
6.5 kontinuitet i medvetandet
Man har nu kommit in i den andliga dimensionen. Dess inflytande samt motsvarande övningar gör att utvidgningen av medvetandet under djupsömnen fortsätter. Allt fler upplevelser träder fram ur det omedvetna och allt kortare avsnitt av sömnlivet kommer att vara omedvetna. De enskilda upplevelserna under djupsömnen kopplar allt mer ihop sig av sig själva utan att störas av intellektuella kombinationer och slutsatser. Dessa skulle ju ändå bottna i det förstånd som utvecklats i sinnevärlden. Ju mindre av tankevanorna från det sinnliga som automatiskt eller spekulativt blandas in i de andliga upplevelserna desto bättre är det. Då närmar man sig allt mer det stadium där tillstånd som funnits i sömnlivet blir till fullt medvetna tillstånd. Då lever man i en verklighet även när kroppen sover, precis som fallet är när man är vaken.
Det är väl onödigt att påpeka att man under sömnen har med en annan del av verkligheten att göra än den sinnliga omgivning som kroppen befinner sig i. För att man som lärling skall fortsätta att stå stadigt på jorden lär man sig, och det är nödvändigt, att anknyta de andliga upplevelserna under sömnen till den sinnliga omgivningen. Till att börja med är det man upplever i sömnen ändå en helt ny uppenbarelse. I andevetenskapen kallar man det viktiga stadium som innebär medvetenhet i sömnlivet för kontinuerligt medvetande.
Har man kommit till detta stadium slutar man inte att uppleva och erfara när den fysiska kroppen sover och själen inte får några intryck genom sinnesorganen. Det man först lär känna är ett själstillstånd där man förut bara hade godtyckliga drömmar, samt ett själstillstånd där man förut bara hade drömlös djupsömn.
Livet blir annorlunda när man får kontinuerligt medvetande. Det som förut varit en naturligt sammanhängande personlighet inom en delas upp. Dessutom kommer förr eller senare det som kallas mötet med tröskelväktaren. Detta kommer att behandlas därefter.
Häfte 24
7. Personlighetens uppspaltning under invigningen
När man sover får man inte information genom kroppens sinnesorgan. Man är då utanför sin kropp och har egentligen bara kontakt med sina subtilare energifält – eterkroppen och astralkroppen – som inte kan iakttas med den fysiska kroppens sinnen. De subtilare kropparnas verksamhet fortsätter emellertid under sömnen.
Underrubriker:
7.1 fallet med den sömnige studenten
7.2 ledning och självstyre
7.3 faror
7.4 Nya svårigheter
Precis som den fysiska kroppen står i ömsesidig förbindelse med den fysiska dimensionen så lever själen i ömsesidig förbindelse med en annan dimension. Och denna förbindelse fortsätter under sömnen. Själen är faktiskt i full verksamhet även under sömnen. Men man vet inte om denna egna aktivitet förrän man har utvecklat de sinnen som gör att man under sömnen kan iaktta vad som sker och vad man gör lika väl som när man är vaken. Som det har visats i de föregående kapitlen innebär den andliga skolningen att sådana sinnen utvecklas.
7.1 fallet med den sömnige studenten
Låt oss ta ett exempel – en klarseende fallbeskrivning, inte en påhittad saga – på hur själen med sina mer subtila kroppar fortsätter att verka under sömnen. Det handlar inte om att bevisa något, utan om att åskådliggöra – bevis i andlig forskning används inte på samma sätt som i materiell forskning. Inom andlig forskning har man metoder att avgöra vad som är sant direkt, inte indirekt genom hypoteser och yttre bevis.
En ung man skulle genomgå ett livsavgörande examensprov. Han hade pluggat hårt en längre tid och var kvällen innan det stränga provet mycket utarbetad. Följande morgon skulle han anmäla sig punktligt klockan åtta inför examenskommissionen. Han ville få en god natts sömn men hade ingen väckarklocka och var rädd att inte vakna i tid, så han bad studenten i rummet intill att knacka på dörren klockan sex. Sedan gick han lugnt till sängs. Men när han vaknade på morgonen var det inte av knackningar utan av en dröm. Han drömde att han hörde sex starka gevärsskott, vid det sjätte vaknade han. Hans klocka, som saknade ringfunktion, visade sex. Han klädde på sig och – efter en halvtimme knackade grannen på dörren. I verkligheten var klockan nämligen först nu sex. Hans egen klocka hade av någon anledning börjat gå för fort under natten och den väckande drömmen hade rättat sig efter hans klocka!
Vad var det nu som hände här egentligen? Den unge mannens själ var verksam under sömnen. Genom att han själsligt hade förbundit sig med sin klocka innan han gick och lade sig på kvällen var hans själ under natten hela tiden förbunden med klockan. Och när morgonen kom vaknade han av sig själv när klockan han förbundit sig med visade sex, tack vare den symboliska drömmen. Att han inte vaknade av gryningsljuset eller liknande visar sig ju genom att själen följde den felaktigt gående klockan. Själen vakade alltså troget över den sovande människan.
Det som fattades honom under sömnen var inte själslig verksamhet utan medvetandet om denna verksamhet.
Genom den skolning som beskrivits i de föregående kapitlen kan sömnlivet förvandlas så att man medvetet kan följa allt som sker under detta tillstånd. Man kan lära sig att medvetet orientera sig under sömnen som när man är vaken. Hade studenten i exemplet varit klarseende hade han kunnat se på klockan medan han sov och väcka sig själv.
7.2 ledning och självstyre
En klar orientering i det vanliga vakenlivet förutsätter redan den egentligen en högre grad av klarseende. I början av utvecklingen varseblir man sådant som hör till en annan dimension, men man gör det utan att kunna se sambanden med vardagsmiljön.
Sådant som kan illustreras genom exempel från dröm- och sömnlivet inträffar hela tiden. Själen lever oavbrutet i högre världar och är aktiv i dem. Där hämtar själen impulser, genom vilka den ständigt verkar på den fysiska kroppen. Vanligen förblir detta hennes högre liv omedvetet, men lärlingen medvetandegör detta. Genom detta förändras hela hans liv. Så länge själen inte är seende i högre mening leds den av mer övergripande världsväsen. Och precis som livet blir annorlunda för en blind som genom en operation blivit seende och inte längre är beroende av att bli ledd förändras livet genom den andliga skolningen. Man växer ur ledningen och måste sedan leda sig själv. Så fort detta sker kan man naturligtvis råka ut för misstag som det vanliga medvetandet inte har en aning om. Man handlar nu utifrån en värld från vilken tidigare högre makter, omedvetet för en själv, påverkade en. Dessa högre makter ordnas genom den allmänna världsharmonin. Lärlingen går ur denna världsharmoni och måste nu själv göra saker som förut skedde utan hans medverkan.
Därför skrivs det mycket om farorna med att stiga upp till högre världar. Vissa av dessa skildringar kan säkert få ängsliga själar att rysa när de ser på detta högre liv men det måste sägas att dessa faror bara finns när man försummar de nödvändiga försiktighetsmåtten. När man däremot verkligen tar fasta på allt som en sann andlig skolning ger som råd sker uppstigandet visserligen genom upplevelser som i mäktighet och storhet överträffar allt vardagsmänniskan kan utmåla för sig i sin djärvaste fantasi men någon olägenhet när det gäller hälsan eller livet kan det inte vara tal om. Man lär känna fasansfulla väsen som hotar livet på alla håll och kanter. Det blir möjligt för en att använda sig av vissa krafter och väsen, som undandrar sig den sinnliga varseblivningen. Frestelsen är stor att tillägna sig dessa krafter och använda dem för ett eget otillåtet intresse, eller att på grund av bristande insikt i de högre världarna använda sådana krafter på ett felaktigt sätt. Några sådana särskilt betydelsefulla upplevelser, till exempel mötet med den så kallade tröskelväktaren, kommer att skildras längre fram.
Man måste hålla i minnet att livsfientliga väsen existerar vare sig man vet om dem eller inte. Visserligen styrs deras förhållande till människan av högre krafter och detta förhållande förändras när man träder in med medvetande i denna värld som tidigare varit dold för en, men i gengäld ökar ens egen närvarokraft och ens livssfär berikas med ett oerhört fält. Det finns bara en verklig fara, och det är om man genom otålighet eller förmätenhet för tidigt tilltror sig en självständighet gentemot upplevelserna av den högre världen, om man inte kan vänta tills man verkligen fått tillräcklig insikt i de översinnliga lagarna. På detta område är ödmjukhet och anspråkslöshet långt mindre tomma ord än i det vanliga livet. Om man har dessa egenskaper i bästa mening kan man vara säker på att uppstigandet sker utan fara för allt man vanligtvis kallar liv och hälsa.
Framför allt får det inte bli friktioner mellan de högre upplevelserna och vardagslivets händelser och krav. Människans uppgift skall helt och hållet sökas på jorden. Den som undandrar sig de heliga uppgifterna på jorden och vill fly till en annan värld kan vara säker på att inte nå sitt mål.
Men det som sinnena varseblir är bara en del av världen. I det andliga finns orsakerna till det sinnliga. Man skall ta del av anden så att man kan bära in dess uppenbarelser i sinnevärlden. Människan omformar jorden när hon införlivar det hon fått del av i andens sfär, däri ligger hennes uppgift. Det sinnliga är beroende av det andliga. Just det att man bara kan påverka jorden när man har del i de världar där de skapande krafterna döljer sig är egentligen det enda berättigade skälet att vilja stiga upp till dessa världar. Börjar man den andliga skolningen med den inställningen och håller kvar den behöver man inte vara rädd för något. Ingen borde rygga inför en andlig skolning på grund av de faror som kan förväntas utan snarare ta dem som en allvarlig utmaning att tillägna sig de egenskaper en lärling bör ha.
7.3 faror
När nu förutsättningarna antytts och förhoppningsvis undanröjt en del skrämmande missförstånd skall några verkliga så kallade faror beskrivas. Det sker faktiskt stora förändringar med de subtilare kropparna under skolningen, detta har att göra med vissa processer i själens tre grundkrafter, viljan, känslan och tänkandet. Dessa tre krafter står före skolningen i en viss koppling till varandra. Denna mekanism styrs av högre världslagar; man vill, känner och tänker inte hur som helst.
När en viss föreställning dyker upp i medvetandet ansluter sig automatiskt en bestämd känsla eller så följer en förutsägbar handling som automatiskt associeras till föreställningen. Man går in i ett rum, det känns instängt och man öppnar ett fönster. Man hör sitt namn ropas och man lystrar. Man får en fråga och man ger ett svar. Man ser något som luktar illa, och får en känsla av olust. Detta är enkla kopplingar mellan tanke, känsla och vilja och om man överblickar människolivet visar det sig att allt bygger på sådana mekanismer.
Man kallar en människa normal när man ser ett sådant naturgivet samband mellan tanke, känsla och vilja. Man ser det som onormalt om någon till exempel känner välbehag inför något illaluktande eller om någon inte svarar på tilltal. De resultat man väntar sig av en bra uppfostran eller undervisning beror på föreställningen att man kan stärka denna naturliga mekanism hos eleven. När man förmedlar diverse föreställningar utgår man ifrån att dessa senare kommer att få ett lagbundet samband med elevens känslor och val.
Allt detta beror på att medelpunkterna för tankens, känslans och viljans krafter i människans subtilare kroppar är kopplade till varandra på ett visst sätt. Detta återspeglas även i den fysiska kroppen; även där har viljans organ en given koppling till tankens och känslans organ. En viss tanke framkallar därför en viss känsla eller viljeaktivitet.
Vid den högre utvecklingen lösgörs de tre grundkrafterna från varandra. Först skiljs de bara åt i den subtilare själsorganismen men när man utvecklas ännu mer sträcker sig delningen också till den fysiska kroppen. Vid en mer avancerad utveckling sönderfaller verkligen t ex hjärnan i tre åtskilda delar. Delningen är visserligen av ett sådant slag att den inte kan ses i vanlig mening och inte kan påvisas ens med känsliga instrument men delningen sker och en synsk forskare har metoder för att iaktta den. Hjärnan hos en högre skolad klarseende sönderfaller i tre självständigt verkande enheter: tanke-, känslo- och viljehjärnan.
Tankens, känslans och viljans organ blir alltså allt mer autonoma. Kopplingen mellan dem sker mindre och mindre genom mekanismer som präglats in i dem, utan måste allt mer skötas av ens eget uppvaknade högre medvetande.
En lärling märker så småningom att inget samband mellan en föreställning och en känsla, eller en känsla och ett beslut, inställer sig om han inte själv skapar det. Ingenting leder en längre automatiskt från en tanke till en handling om man inte medvetet åstadkommer denna impuls själv. Man kan märka att man står helt likgiltig inför något som före ens skolning hade framkallat glödande kärlek eller rasande hat. Man kan förbli passiv när man tänker något som förut automatiskt skulle fått en att handla. Likaså kan man utföra handlingar utifrån helt nya typer av beslut, handlingar som någon som inte gått igenom en andlig skolning inte skulle ha minsta anledning att utföra.
Den stora fördelen med detta är att man får full kontroll över samverkan mellan de tre själskrafterna. Men det innebär också att denna samverkan helt och hållet blir ens eget ansvar.
Först genom denna förvandling av ens väsen kan man träda i medveten förbindelse med vissa översinnliga krafter och väsen. Ens egna själskrafter är nämligen besläktade med vissa grundkrafter i världen. Till exempel kan den kraft som ligger i viljan verka på, och även varsebli, särskilda förhållanden och väsen i den högre världen. Men först måste dessa krafter bli fria från förbindelsen med känsla och tanke i själen. Viljans verkningar framträder utåt så snart denna förbindelse löses upp.
Det är likadant med tankens och känslans krafter. När någon sänder en hatkänsla mot en kan den synske se denna som ett subtilt ljusmoln med en särskild färg och kan då avvärja hatkänslan precis som man kan avvärja ett fysiskt slag. Hatet blir ett synligt fenomen. Men den synske kan varsebli hatet endast genom att vända den kraft som ligger i känslan och skicka den utåt, precis som man riktar sitt ögas mottaglighet utåt. Och på samma sätt är det med långt mer betydelsefulla företeelser. Man kan träda i medveten förbindelse med dem genom att frilägga sin själs grundkrafter.
Genom denna separation av tankens, känslans och viljans krafter möjliggörs en trefaldig förvillelse om man inte ser upp. En sådan förvillelse kan inträda om den automatiska förbindelsen sätts ur spel innan det högre medvetandet är i stånd att styra krafterna mot en fri, harmonisk samverkan.
I regel håller de tre grundkrafternas utveckling inte jämna steg med varandra. Hos somliga har tänkandet kommit längre än känsla och vilja, hos andra dominerar en annan kraft över de andra. Så länge det samband mellan krafterna som åstadkommits av de högre världslagarna upprätthålls kan ingen störning i högre mening inträda på grund av att någon av krafterna framträder ensidigt. Hos en viljemänniska verkar till exempel tanke och känsla utjämnande genom dessa lagar, och förhindrar att viljans dominans leder till urartning. Men om en sådan viljemänniska påbörjar en andlig skolning upphör det automatiska inflytandet från tanke och känsla på viljan, som oupphörligen strävar efter oerhörda krafttag. Om man då inte behärskar det högre medvetandet och därmed själv kan skapa harmoni, går viljan sina egna hämningslösa vägar. Man övermannas hela tiden av den. Känsla och tanke råkar in i fullständig maktlöshet. Viljemakten piskar på en som en slavdrivare. En hänsynslös och brutal människa har uppstått, som går från en hämningslös handling till nästa.
En andra avart uppstår när känslan lösgör sig från automatiken för snabbt. Någon som har en benägenhet att se upp till andra kan då hamna i ett oinskränkt beroende och till och med förlora all egen vilja och eget tänkande. I stället för högre insikt är en sådan människas lott en ynklig tomhet och kraftlöshet.
När känslolivet dominerar på ett sådant sätt och man samtidigt har en from och innerlig sida är det lätt hänt att man börjar berusa sig med överdriven religiositet.
En tredje sjukdom uppstår när tänkandet dominerar. Då uppträder ett livsfrämmande och tillslutet grubblande. För sådana människor verkar världen bara betyda något i den mån den erbjuder dem objekt för deras gränslöst stegrade begär efter vishet. Ingen tanke leder till någon handling eller känsla. Deras uppträdande är likgiltigt och kallt. De flyr från all beröring med vardagens saker, som om de blev äcklade eller som om det åtminstone saknade betydelse för dem.
De tre irrvägar man kan råka in på är följande: att bli hänsynslös och brutal, att frossa i känslor, och att kallt och kärlekslöst söka vishet för egen del. För ett yttre sätt att se på detta – även utifrån den materialistiska psykiatrin – skiljer sig en person som råkat in på sådana avvägar inte mycket från någon som är sinnessjuk eller åtminstone svårt nervsjuk, särskilt när det gäller svårighetsgraden.
Lärlingen får naturligtvis inte verka sinnessjuk. Det gäller att själens tre grundkrafter – tanke, känsla och vilja – genomgår en harmonisk utveckling innan de kan lösgöras från den medfödda förbindelsen och underordnas det uppvaknade högre medvetandet.
Om det misstaget väl har skett att en av grundkrafterna hamnat utom kontroll, föds den högre själen i förtid, närmast missbildad. Den ohejdade kraften uppfyller då hela ens personlighet och det tar tid innan man kan komma i balans igen. Något som verkar vara ett harmlöst karaktärsanlag – alltså om man är vilje-, känslo- eller tankemänniska – så länge man inte skolar sig andligt, stegras hos den som skolar sig så att det allmänmänskliga som behövs för livet förloras helt.
7.4 Nya svårigheter
Detta blir visserligen först till en allvarlig fara i det ögonblick då man får förmågan att även i vaket tillstånd ha samma upplevelser som i sömnmedvetandet. Så länge det bara handlar om att sömnpauserna lyses upp av drömperioder jämnar naturen ut själens störda jämvikt under dagen. Därför är det så viktigt att adeptens vakna liv på alla sätt är harmoniskt och sunt. Ju mer man motsvarar de krav som den yttre världen ställer på att man är frisk och stark till kropp, själ och ande, desto bättre är det. Det är inte bra om vardagens vakna liv verkade upprörande eller upprivande på en, om de stora förändringar som sker i ens inre rubbas av destruktiva eller hämmande inflytanden från det yttre livet. Adepten skall söka upp allt som motsvarar hans krafter och förmågor, och som gör att han kan leva ostört och harmoniskt med sin omgivning. Han skall undvika allt som inverkar skadligt på denna harmoni, allt som för in oro och stress i hans liv. Det handlar då inte så mycket om att i yttre mening göra sig av med stressmoment i livet, utan det gäller att se till att inte ens stämning, avsikter, tankar och kroppsliga hälsa påverkas negativt.
Dessa saker blir svårare under den andliga skolningen än de var innan. De högre upplevelser som nu finns i ens liv verkar oavbrutet på hela ens tillvaro. Om något inte är som det skall i dessa högre upplevelser ligger disharmonin på lur hela tiden, och kan när som helst kasta en ut ur den tänkta banan. Därför får man inte försumma något som säkrar kontrollen över hela ens väsen. Man skall alltid ha sinnesnärvaro och överblick över de situationer i livet som det handlar om. Men en samvetsgrann andlig skolning skapar själv dessa egenskaper. Under en sådan skolning får adepten kraft att besegra farorna i takt med att han blir uppmärksam på dem.
Häfte 25
8. Tröskelväktaren
Viktiga upplevelser vid uppstigandet till de högre världarna är mötena med den så kallade Tröskelväktaren. Det finns inte bara en, utan i huvudsak två, en ”mindre” och en ”större” tröskelväktare. Den första möter människan när förbindelsetrådarna mellan vilja, tänkande och känsla inom de finare kropparna, astralkroppen och eterkroppen, börjar lösas upp, såsom det har beskrivits i det föregående kapitlet. Den större tröskelväktaren möter människan när upplösningen av förbindelserna även sträcker sig till kroppens fysiska delar, särskilt och i förstone hjärnan.
Underrubriker:
8.1 Den Mindre tröskelväktaren
8.2 Familj, släkt, folk och ras
8.3 Virvelvinden och varningen
8.3 Ny frihet, nya ansvar
8.1 Den mindre Tröskelväktaren
Den mindre Tröskelväktaren är ett självständigt väsen. Detta väsen existerar inte för människan förrän hon har nått den motsvarande utvecklingsnivån. Endast några av dess mest väsentliga egenskaper kan här beskrivas.
Först ska ett försök göras att i berättande form skildra hemlighetselevens möte med Tröskelns Väktare. Det är först genom detta möte som eleven blir medveten om att tänkande, känsla och vilja hos henne har lösgjorts från den inbyggda förbindelse de haft.
Ett i sanning fruktansvärt, spöklikt väsen står framför eleven. Denna behöver all den själsliga närvaro och allt förtroende för säkerheten i sin kunskapsväg som hon under sin tidigare hemlighetselevskap till fullo har kunnat tillägna sig.
Väktaren tillkännager sin betydelse ungefär med följande ord:
Hittills har krafter verkat över dig, vilka var osynliga för dig. De såg till att under dina tidigare livslopp varje god gärning fick sin belöning och varje dålig handling sina negativa konsekvenser. Genom deras inflytande byggdes din karaktär upp av dina livserfarenheter och dina tankar. De orsakade ditt öde. De bestämde måttet av lust och smärta som tilldelades dig i en av dina inkarnationer, baserat på ditt beteende i tidigare inkarnationer. De härskade över dig i form av den allomfattande karmalagen. Dessa krafter kommer nu att släppa en del av sina tyglar från dig. Och en del av det arbete de utfört på dig måste du nu själv utföra. – Du har tidigare drabbats av många svåra ödesslag. Du visste inte varför? Det var följden av en skadlig handling i ett av dina tidigare livslopp. Du fann lycka och glädje och tog emot dem. Även de var effekten av tidigare gärningar. Du har i din karaktär många vackra sidor, många fula fläckar. Du har själv orsakat båda genom tidigare upplevelser och tankar. Du har hittills inte känt till de senare; endast effekterna var uppenbara för dig. Men de, de karmiska krafterna, såg alla dina tidigare livshandlingar, dina mest dolda tankar och känslor. Och de har bestämt hur du nu är och hur du nu lever.
Men nu ska alla de goda och alla de dåliga sidorna av dina tidigare livslopp bli uppenbara för dig själv. De var hittills invävda i ditt eget väsen, de fanns i dig och du kunde inte se dem, precis som du fysiskt inte kan se din egen hjärna. Men nu lösgörs de från dig, de träder ut ur din personlighet. De antar en självständig gestalt, som du kan se, såsom du ser stenarna och växterna i den yttre världen. Och – det är jag själv, det väsen som format en kropp av dina ädla och dina usla handlingar. Min spöklika gestalt är vävd ur räkenskapsboken över ditt eget liv. Osynlig har du hittills burit mig inom dig själv. Men det var välgörande för dig att det var så. Ty visdomen i ditt dolda öde har därför också hittills arbetat med att utplåna de fula fläckarna i min gestalt inom dig. Nu, när jag har trätt ut ur dig, har också denna dolda visdom lämnat dig. Den kommer hädanefter inte längre att bry sig om dig. Den kommer att lägga arbetet enbart i dina egna händer. Jag måste bli en fullkomlig, härlig varelse, om jag inte ska falla offer för fördärvet. Och om det sistnämnda skulle ske, skulle jag också dra dig med mig ner i en mörk, fördärvad värld. – Din egen visdom måste nu, om det sistnämnda ska förhindras, vara så stor att den kan ta över uppgiften från den dolda visdom som lämnat dig. – När du har överskridit min tröskel, kommer jag inte en enda stund att vika från din sida som en synlig gestalt. Och om du hädanefter gör eller tänker något oriktigt, kommer du omedelbart att uppfatta din skuld som en ful, demonisk förvrängning i denna min gestalt. Först när du har gottgjort allt ditt tidigare oriktiga och renat dig så att ytterligare ont är helt omöjligt för dig, då kommer mitt väsen att ha förvandlats till strålande skönhet. Och då kommer jag, till gagn för din fortsatta verksamhet, åter kunna förenas med dig till ett väsen.
Min tröskel är dock byggd av varje rädsla som fortfarande finns i dig och av varje tvekan inför kraften att själv ta fullt ansvar för allt ditt handlande och tänkande. Så länge du ännu hyser någon rädsla för att självständigt styra ditt öde, saknas fortfarande något i denna tröskel som den måste innehålla. Och så länge en enda byggsten saknas, måste du som förtrollad stå kvar vid denna tröskel eller snubbla. Försök inte att överskrida denna tröskel förrän du känner dig helt fri från rädsla och redo för högsta ansvar.
Hittills trädde jag endast ut ur din egen personlighet när döden kallade dig bort från ett jordiskt livslopp. Men även då var min gestalt beslöjad för dig. Endast ödesmakterna, som härskade över dig, såg mig och kunde, efter mitt utseende, under mellanperioderna mellan död och en ny födelse, utveckla kraft och förmåga hos dig, så att du i ett nytt jordeliv kunde arbeta på att försköna min gestalt till gagn för ditt fortskridande. Det var också jag själv, vars ofullkomlighet alltid tvingade ödesmakterna att återföra dig till en ny inkarnation på jorden. När du dog, var jag där; och för min skull bestämde karmas ledare din återfödelse. Först när du, genom upprepade liv, omedvetet hade omformat mig till fullkomlighet på detta sätt, skulle du inte ha fallit offer för dödens makter, utan du skulle ha förenats med mig och gått över i odödligheten i enhet med mig.
Så står jag idag synlig inför dig, som jag alltid osynlig stått vid din sida i dödens stund. När du har överskridit min tröskel, träder du in i de riken som du annars har beträtt efter den fysiska döden. Du beträder dem med fullt vetande och kommer hädanefter, medan du yttre sett vandrar synlig på jorden, samtidigt att vandra i dödens rike, det vill säga i det eviga livets rike. Jag är verkligen också dödens ängel; men jag är också bäraren av ett aldrig sinande högre liv. Genom mig kommer du, medan du lever i kroppen, att dö, för att uppleva återfödelsen till ett oförstörbart varande.
Riket som du nu beträder kommer att göra dig bekant med väsen av översinnlig natur. Salighet kommer att vara din lott i detta rike. Men den första bekantskapen med denna värld måste vara jag själv, jag, som är ditt eget skapelse. Tidigare levde jag av ditt eget liv; men nu har jag genom dig vaknat till ett eget varande och står inför dig som ett synligt mått på dina framtida handlingar, kanske också som din ständiga förebråelse. Du kunde skapa mig; men därmed har du också åtagit dig plikten att omskapa mig.
Vad som här, klätt i en berättelse, har antytts, ska inte föreställas som något symboliskt, utan som en i högsta grad verklig upplevelse för lärjungen.
Fotnot: Det framgår av det ovanstående att den beskrivna »Tröskelns Väktare« är en sådan (astral) gestalt som uppenbarar sig för lärjungens uppvaknande högre skådande. Och till detta översinnliga möte leder andevetenskapen. Det är en handling av lägre magi att göra tröskelväktaren även sinnligt synlig. Detta handlar om att framställa en moln av fint material, ett rökelseverk, som tillverkas av en rad ämnen i en bestämd blandning. Den utvecklade kraften hos magikern är då i stånd att gestaltande verka på rökelseverket och ge dess substans liv med människans ännu ouppklarade karma. – Den som är tillräckligt förberedd för det högre skådandet behöver inte längre en sådan sinnlig åskådning; och den som utan tillräcklig förberedelse skulle få sitt ännu ouppklarade karma som ett sinnligt levande väsen framför ögonen, löper risk att hamna på farliga villovägar. Han bör inte sträva efter detta. I Bulwers Zanoni ges en romanartad framställning av denna tröskelväktare.
Väktaren ska varna honom för att inte gå vidare om han inte känner kraften i sig att möta de krav som finns i det ovanstående talet. Hur fruktansvärd Väktarens gestalt än är, är den endast effekten av lärjungens eget förflutna liv, hans egen karaktär, uppväckt till självständigt liv utanför honom. Och denna uppväckelse sker genom att vilja, tänkande och känsla lösgörs från varandra.
Redan det är en upplevelse av djupt betydelsefull natur, att man för första gången känner att man själv givit ursprung till ett andligt väsen.
Adeptens förberedelse måste nu syfta till att han utan minsta tvekan kan uthärda den fruktansvärda anblicken och att han i mötets ögonblick verkligen känner sin kraft så stark att han kan ta på sig att med fullt vetande åta sig förskönandet av Väktaren.
En följd av det lyckligt överståndna mötet med Väktaren är att nästa fysiska död då blir en helt annan händelse för adepten än vad döden tidigare var. Han upplever medvetet döendet som att lägga av den fysiska kroppen som man lägger av ett klädesplagg som är utslitet eller kanske plötsligt har blivit obrukbart genom en reva.
Denna hans fysiska död är då så att säga en betydelsefull företeelse endast för de andra, de som lever med honom och vars uppfattningar fortfarande är helt begränsade till sinnenas värld. För dem dör adepten. För honom själv förändras inget av betydelse i hela hans omgivning. Hela den översinnliga värld, som han trätt in i, stod redan före döden på motsvarande sätt inför honom, och samma värld kommer att stå inför honom även efter döden.
8.2 Familj, släkt, folk och ras
Men Tröskelväktaren är också förknippad med något annat. Människan tillhör en familj, ett folk, en ras; hennes verksamhet i denna värld beror på hennes tillhörighet till en sådan helhet. Även hennes särskilda karaktär står i samband med detta. Och de enskilda människornas medvetna verksamhet är inte allt som man har att räkna med hos en familj, ett stam, folk eller en ras. Det finns ett familje-, folk- och så vidare öde, precis som det finns en familje-, ras- och så vidare karaktär.
För människan som är begränsad till sina sinnen förblir dessa ting allmänna begrepp, och den materialistiska tänkaren kommer i sitt fördomsfulla tänkande att föraktfullt se ner på andeforskaren när han hör att för denne är familje- eller folkkaraktären, stam- eller rasödet lika verkliga väsen som den enskilda människans karaktär och öde är för en verklig personlighet. Andeforskaren lär känna högre världar, av vilka de enskilda personligheterna är lika mycket delar som armar, ben och huvud är delar av människan. Och i livet hos en familj, ett folk eller en ras verkar förutom de enskilda människorna också de fullt verkliga familjessjälarna, folkssjälarna och rasandarna. Ja, i en viss mening kan man i full sanning säga att till exempel en folkssjäl använder sig av den enskilda människan som tillhör dess folk för att utföra vissa uppgifter.
Folksjälen stiger inte ner till den sinnliga verkligheten. Den dväljs i högre världar. Och för att verka i den fysiskt-sinnliga världen använder den sig av de fysiska organen hos den enskilda människan. I en högre mening är det precis som när en byggtekniker använder sig av arbetare för att utföra detaljerna i ett bygge. Varje människa får i ordets sannaste bemärkelse sitt arbete tilldelat av familje-, folk- eller rassjälen.
Men sinnesmänniskan blir inte invigd i den högre planen för sitt arbete. Hon samarbetar omedvetet på målen för folk-, rasandarna och så vidare. Från den tidpunkt då adepten möter Tröskelväktaren, ska han inte bara känna till sina egna uppgifter som personlighet, utan han måste medvetet arbeta med på sitt folks, sin ras uppgifter. Varje utvidgning av hans horisont lägger oundvikligen också på honom utvidgade plikter.
Den verkliga processen är att en andevetenskapens adept till sina finare själsliga kropp lägger till en ny. Han drar på sig ytterligare ett klädesplagg. Hittills gick han genom världen med de höljen som kläder hans personlighet. Och det han skulle göra för sin gemenskap, för sitt folk, sin ras och så vidare, det såg de högre andarna till, som använde sig av hans personlighet. En ytterligare uppenbarelse som Tröskelväktaren nu gör för honom är att hädanefter kommer dessa andar att dra tillbaka sin hand från honom. Han måste helt träda ut ur gemenskapen. Och han skulle som enskild individ helt stelna till i sig själv – ja, han skulle gå mot fördärvet – om han nu inte själv förvärvar de krafter som är specifika för folk- och rasandarna.
Många människor kommer visserligen att säga: Äh, jag har helt befriat mig från alla stam- och rasförbindelser; jag vill bara vara människa och inget annat än människa! Men till dem måste man säga: Vem har fört dig till denna frihet? Har inte din familj placerat dig i världen så som du nu står i den? Har inte din stam, ditt folk, din ras gjort dig till den du är? De har uppfostrat dig; och om du är upphöjd över alla fördomar, om du är en av ljusbringarna och välgörarna för din stam eller till och med din ras, så är det deras uppfostran du har att tacka. Ja, även om du säger om dig själv att du är ’inget annat än människa’: även att du blivit sådan, det har du att tacka andarna i dina gemenskaper för!
Först adepten lär sig inse vad det innebär att vara helt övergiven av folk-, stam- och rasandar. Först adepten upplever i sig själv betydelselösheten av all sådan uppfostran för det liv som nu väntar honom. Ty allt som har uppfostrats i honom går fullständigt i upplösning genom att trådarna mellan vilja, tänkande och känsla slits sönder. Han ser tillbaka på resultaten av all tidigare uppfostran, som man skulle se på ett hus som faller sönder i sina enskilda tegelstenar, och som man nu måste bygga upp igen i ny form.
8.3 Virvelvinden och varningen
Det är återigen mer än enbart en symbol när man säger: Efter att Väktaren har uttalat sina första krav, reser sig från den plats där han står en virvelvind som släcker alla de andliga ljus som hittills lyst upp livsvägen. Och en fullständig mörker breder ut sig framför adepten. Den avbryts endast av skenet som Väktaren själv utstrålar. Och ur mörkret hörs hans ytterligare förmaningar:
”Överskrid inte min tröskel förrän du är säker på att du själv kommer att lysa upp mörkret framför dig; tag inte heller ett enda steg framåt om det inte har blivit en visshet för dig att du har tillräckligt med bränsle i din egen lampa. Lamporna från de ledare du hittills haft kommer att saknas dig i framtiden!”
Efter dessa ord måste adepten vända sig om och rikta blicken bakåt. Väktaren drar nu undan en ridå som hittills dolt djupa livshemligheter. Stam-, folk- och rasandarna blir fullt uppenbara i sin verksamhet; och adepten ser lika exakt hur han hittills har letts, som det å andra sidan blir klart för honom att han hädanefter inte längre kommer att ha denna ledning. Detta är en andra varning som människan vid tröskeln upplever genom dess väktare.
8.3 Ny frihet, nya ansvar
Utan förberedelse skulle ingen kunna uthärda den antydda anblicken; men den högre skolningen, som överhuvudtaget gör det möjligt för människan att nå fram till tröskeln, sätter henne samtidigt i stånd att i det rätta ögonblicket finna den nödvändiga kraften. Ja, denna skolning kan vara så harmonisk att inträdet i det nya livet befrias från varje upphetsande eller tumultartad karaktär. Då kommer upplevelsen vid tröskeln för adepten att åtföljas av en förkänsla av den salighet som kommer att bilda grundtonen i hans nyss uppväckta liv. Känslan av den nya friheten kommer att överskugga alla andra känslor; och med denna känsla kommer de nya plikterna och det nya ansvaret att framstå som något som människan på en viss nivå av livet måste ta på sig.
Häfte 26
9. Den större tröskelväktaren. Liv och död.
Det har beskrivits hur betydelsefullt för adepten mötet med den så kallade Mindre tröskelväktaren är, genom att han i denna blir varse ett översinnligt väsen som han på sätt och vis själv har frambringat. Detta väsens kropp är sammansatt av de för adepten tidigare osynliga konsekvenserna av hans egna handlingar, känslor och tankar. Men dessa osynliga krafter har blivit orsakerna till hans öde och hans karaktär. Det blir nu klart för adepten hur han själv i det förflutna har lagt grunden för sin nutid.
9.1. Den Större tröskelväktaren
9.2 Kärlek till sinnevärlden
9.3 Dubbla perspektiv
9.4 Döden som läromästare
9.5 Den större Väktaren
9.6 Mötet – den vita vägen och den svarta
9.7 Liv och död
9.1 Den Större tröskelväktaren
Adeptens väsen står genom mötet med den mindre Väktaren till en viss grad uppenbart inför henne. Till exempel finns vissa böjelser och vanor i henne. Nu kan hon klargöra varför hon har dessa. Vissa ödesslag har drabbat henne; nu inser hon varifrån dessa kommer. Hon blir varse varför hon älskar det ena, hatar det andra, varför hon är lycklig eller olycklig av det eller det. Det synliga livet blir förståeligt för henne genom de osynliga orsakerna. Även väsentliga livsfakta, som sjukdom och hälsa, död och födelse, avslöjas inför hennes blickar. Hon inser att hon före sin födelse själv vävt in orsakerna som nödvändigtvis måste föra henne tillbaka in i livet. Hon känner nu det väsen i sig som är uppbyggt på ett ofullkomligt sätt i denna synliga värld och som också endast i denna synliga värld kan föras till sin fullkomlighet. Ty i ingen annan värld finns möjligheten att arbeta med att bygga upp detta väsen.
Vidare inser hon att döden till en början inte kan skilja henne från denna värld för alltid. Ty hon måste säga till sig själv: Jag kom en gång för första gången till denna värld, eftersom jag då var ett sådant väsen som behövde livet i denna värld för att förvärva egenskaper som det inte kunde förvärva i någon annan värld. Och jag måste förbli bunden till denna värld tills jag har utvecklat allt i mig som kan vinnas i den. Jag kommer en dag endast genom detta att bli en duglig medarbetare i en annan värld, genom att jag i den sinnligt synliga världen förvärvar alla de förmågor som krävs för det.
Det hör till de viktigaste upplevelserna för adepten att han lär känna och värdesätta den sinnligt synliga naturen i dess sanna värde bättre än han kunde göra före sin andliga skolning. Denna insikt får han just genom sin insyn i den översinnliga världen.
9.2 Kärlek till sinnevärlden
Den som inte har egen erfarenhet av en sådan insyn, och därför kanske bara överlämnar sig åt en aning om att de översinnliga områdena är oändligt mycket värdefullare, kan undervärdera den sinnliga världen. Men den som själv har erfarenheten av denna insyn vet att han utan erfarenheterna i den synliga verkligheten skulle vara helt maktlös i den osynliga. För att leva i den senare måste han ha förmågor och verktyg för detta liv. Dessa kan han dock endast förvärva i den synliga världen. Han måste bli andligt seende för att den osynliga världen ska bli medveten för honom, men denna seende kraft för en högre värld utvecklas gradvis genom erfarenheterna i den lägre. Man kan inte födas med andliga ögon i en andlig värld om man inte har format dessa i den sinnliga, lika lite som ett barn kunde födas med fysiska ögon om dessa inte hade formats i moderlivet.
Från denna synvinkel kan man också förstå varför tröskeln till den översinnliga världen bevakas av en väktare. Det får nämligen inte under några omständigheter tillåtas att människan får en verklig inblick i dessa områden innan hon har förvärvat de nödvändiga förutsättningarna. Därför dras varje gång vid döden – när människan, ännu oförmögen till arbete i en annan värld, beträder denna – en slöja för hennes upplevelser. Hon ska inte få se dem förrän hon är helt mogen för det.
När adepten beträder den översinnliga världen får livet en helt ny innebörd för honom; han ser i den sinnliga världen frögrunden för en högre värld. Och i viss mening framstår denna högre värld som ofullkomlig utan den lägre.
9.3 Dubbla perspektiv
Två perspektiv öppnar sig för honom. Det ena mot det förflutna, det andra mot framtiden. Han skådar in i ett förflutet där denna sinnliga värld ännu inte fanns. Ty han är sedan länge bortom fördomen att den översinnliga världen har utvecklats ur den sinnliga. Han vet att det översinnliga var först, och att allt sinnligt har utvecklats ur detta. Han ser att han själv, innan han för första gången kom till denna sinnliga värld, tillhörde en översinnlig värld. Men denna ursprungliga översinnliga värld behövde genomgå den sinnliga världen. Dess vidare utveckling hade inte varit möjlig utan detta genomgående.
Först när varelser med motsvarande förmågor har utvecklats inom det sinnliga riket kan den översinnliga världen ta sitt fortsatta förlopp. Och dessa varelser är människorna. Dessa är alltså, så som de nu lever, sprungna ur en ofullkomlig nivå av andligt varande och kommer själva inom det sinnliga riket att föras till den fullkomlighet som gör dem dugliga att fortsätta arbeta i den högre världen.
Och här knyter perspektivet mot framtiden an. Det pekar på en högre nivå av den översinnliga världen. I denna kommer frukterna att finnas, de som utvecklats i den sinnliga världen. Den senare som sådan kommer att övervinnas; men dess resultat kommer att inlemmas i en högre värld.
Därmed ges förståelsen för sjukdom och död i den sinnliga världen. Döden är nämligen inget annat än uttrycket för att den ursprungliga översinnliga världen nådde en punkt från vilken den inte kunde fortsätta genom sig själv. En allmän död hade varit nödvändig för den, om den inte hade fått ett nytt livsinflöde. Och så blev detta nya liv en kamp mot den allmänna döden. Ur resterna av en döende, i sig själv förstelnande värld blommade fröna till en ny värld. Därför har vi död och liv i världen.
Och sakta övergår sakerna i varandra. De döende delarna av den gamla världen klamrar sig fortfarande fast vid de nya livsfröna, som ju har uppstått ur dem. Detta finner sitt tydligaste uttryck just i människan. Hon bär som sitt hölje det som bevarats från den gamla världen; och inom detta hölje formas fröet till det väsen som i framtiden kommer att leva.
Hon är således en dubbelvarelse, en dödlig och en odödlig. Det dödliga är i sitt slutskede, det odödliga i sitt begynnelse tillstånd. Men först inom denna dubbelvärld, som finner sitt uttryck i det sinnligt-fysiska, förvärvar hon förmågorna att leda världen till odödligheten. Ja, hennes uppgift är att ur det dödliga självt hämta frukterna för det odödliga.
När hon betraktar sitt väsen, så som hon själv byggt det i det förflutna, måste hon säga till sig själv: Jag har i mig elementen av en döende värld. De verkar i mig, och endast gradvis kan jag bryta deras makt genom de nyuppvaknade odödliga. Så går människans väg från död till liv.
9.4 Döden som läromästare
Om hon med fullt medvetande i dödens stund kunde tala till sig själv, skulle hon säga: Det döende var min läromästare. Att jag dör är en effekt av hela det förflutna, med vilket jag är sammanvävd. Men det dödligas fält har låtit mina frön till det odödliga mogna. Dessa bär jag med mig ut i en annan värld. Om det bara berodde på det förflutna, hade jag överhuvudtaget aldrig kunnat födas. Det förflutnas liv avslutades med födelsen. Livet i det sinnliga har, genom det nya livsfröet, ryckts loss från den allmänna döden. Tiden mellan födelse och död är endast uttrycket för hur mycket det nya livet kunde rycka loss från det döende förflutna. Och sjukdomen är inget annat än den fortsatta verkan av det döende förflutnas delar.
Utifrån allt detta finner frågan sitt svar, varför människan endast gradvis arbetar sig fram ur villfarelse och ofullkomlighet till sanning och det goda. Hennes handlingar, känslor och tankar står till en början under herraväldet av det förgängliga och döende. Ur detta har hennes sinnliga, fysiska organ formats. Därför är dessa organ, och allt som driver dem, själva dömda till förgängelse. Inte instinkterna, drifterna, passionerna och deras tillhörande organ utgör något oförgängligt, utan först det som framträder som dessas verk blir oförgängligt. Först när människan har utarbetat allt som kan utarbetas ur det förgängliga, kommer hon att kunna kasta av sig den grund ur vilken hon vuxit fram och som finner sitt uttryck i den fysiska, sinnliga världen.
Således framställer den första Tröskelns väktare människans avbild i hennes dubbla natur, blandad av förgängligt och oförgängligt. Och det framstår klart i honom vad som ännu saknas för att nå den högstående ljusgestalten, som återigen kan bebo den rena andliga världen.
Graden av inveckling med den fysiska, sinnliga naturen blir åskådlig för människan genom Tröskelns väktare. Denna inveckling uttrycks först i förekomsten av instinkter, drifter, begär, egoistiska önskningar, i alla former av egennytta och så vidare. Den kommer sedan till uttryck i tillhörigheten till en ras, ett folk och så vidare. Ty folk och raser är bara olika utvecklingssteg mot den rena mänskligheten. En ras eller ett folk står desto högre, ju mer dess medlemmar ger uttryck för den rena, ideala mänsklighetstypen, ju mer de har arbetat sig från det fysiskt förgängliga till det översinnligt oförgängliga. Människans utveckling genom återinkarnationer i allt högre stående folk- och rasformer är därför en befrielseprocess. Till sist måste människan framträda i sin harmoniska fullkomlighet.
På ett liknande sätt är genomgången av allt renare moraliska och religiösa åskådningsformer en väg mot fullkomnande. Ty varje moralisk nivå innehåller fortfarande suget efter det förgängliga vid sidan av de idealistiska framtidsfröna.
9.5 Den större Väktaren
I den beskrivna Tröskelns väktare framträder endast resultatet av den förflutna tiden. Och av framtidsfröna finns endast det som har vävts in i denna förflutna tid. Men människan måste ta med sig in i den framtida översinnliga världen allt som hon kan hämta ur sinnenas värld. Om hon bara tog med sig det som är invävt i hennes avbild enbart ur det förflutna, skulle hon bara delvis ha uppfyllt sin jordiska uppgift. Därför ansluter sig nu, efter en tid, den större Tröskelns väktare till den mindre. Återigen ska i berättande form beskrivas vad som utspelar sig som mötet med denna andra Tröskelns väktare.
9.6 Mötet – den vita vägen och den svarta
Efter att människan har insett vad hon måste befria sig från, träder en högstående ljusgestalt i hennes väg. Att beskriva dess skönhet är svårt med vårt språks ord. Detta möte äger rum när organen för tänkande, känsla och vilja även i den fysiska kroppen har lösgjorts så långt från varandra att regleringen av deras inbördes förhållanden inte längre sker genom dem själva, utan genom det högre medvetandet, som nu helt har separerats från de fysiska betingelserna. Organen för tänkande, känsla och vilja har då blivit verktyg i den mänskliga själens makt, som utövar sitt herravälde över dem från översinnliga regioner.
Denna själ, som befriats från alla sinnliga band, möter nu den andra Tröskelns Väktare, som talar ungefär så här:
Du har lösgjort dig från sinnenas värld. Du har vunnit din hemortsrätt i den översinnliga världen. Härifrån kan du nu verka. Du behöver inte längre, för din egen skull, din fysiska kroppslighet i dess nuvarande form. Om du bara ville förvärva förmågan att bo i denna översinnliga värld, skulle du inte behöva återvända till den sinnliga. Men se nu på mig. Se hur oändligt hög jag står över allt det du redan har gjort av dig själv. Du har nått den nuvarande nivån av din fullkomlighet genom de förmågor du kunde utveckla i sinnenas värld, så länge du ännu var beroende av den.
Men nu måste en tid börja för dig, då dina befriade krafter fortsätter att arbeta med denna sinnliga värld. Hittills har du bara befriat dig själv. Nu kan du, som en redan befriad, hjälpa till att befria alla dina medmänniskor i sinnenas värld. Som enskild har du hittills strävat; nu ska du inordna dig i helheten, så att du inte bara tar med dig själv in i den översinnliga världen, utan också allt annat som finns i den sinnliga.
Med min gestalt kommer du en dag att kunna förena dig, men jag kan inte vara salig så länge det fortfarande finns osaliga! Som en enskild befriad kanske du redan idag vill gå in i det översinnliga riket. Men då skulle du behöva blicka ner på de ännu obefriade varelserna i sinnenas värld. Och du skulle ha rivit loss ditt öde från deras. Men ni är alla sammanbundna med varandra.
Ni var alla tvungna att stiga ner i sinnenas värld för att hämta upp krafterna för en högre värld. Om du skilde dig från dem, skulle du missbruka de krafter som du bara kunde utveckla i gemenskap med dem. Om de inte hade stigit ner, hade inte heller du kunnat göra det; utan dem skulle du sakna krafterna för ditt översinnliga varande. Du måste med dem dela de krafter du vunnit med dem. Därför spärrar jag inträdet till de högsta områdena i den översinnliga världen, så länge du inte har använt alla dina förvärvade krafter för att befria din medvärld. Du må uppehålla dig i de lägre områdena av den översinnliga världen med det du redan uppnått; men vid porten till de högre står jag, så länge du fortfarande har krafter som inte använts i sinnenas värld, såsom ”Keruben med det flammande svärdet framför paradiset” och spärrar ditt inträde.
Och om du inte vill använda dina krafter, skall andra att komma som gör det; då kommer en hög översinnlig värld att ta upp alla frukter från den sinnliga världen; men du kommer att förlora den grund du var sammanvuxen med. Den renade världen kommer att utvecklas vidare över dig. Du kommer att vara utesluten från den.
Så är din väg den svarta, medan de från vilka du separerat dig, vandrar den vita vägen.
Så tillkännager sig den andra, den större tröskelväktaren, kort efter att mötet med den första Väktaren har ägt rum.
Den invigde vet emellertid exakt vad som väntar honom om han följer lockelserna till en för tidig vistelse i den översinnliga världen. En obeskrivlig glans utstrålar från den andra Tröskelns Väktare; föreningen med honom står som ett avlägset mål inför den skådande själen. Men lika tydlig är vissheten om att denna förening först blir möjlig när den invigde har använt alla krafter, som flutit till honom från denna värld, i tjänst för befrielsen och frälsningen av denna värld.
Om han beslutar sig för att följa den högre ljusgestaltens krav, kommer han att kunna bidra till mänsklighetens befrielse. Han offrar sina gåvor på mänsklighetens offeraltare. Om han föredrar sin egen för tidiga upphöjelse till den översinnliga världen, går mänsklighetsströmmen förbi honom.
9.7 Liv och död
För sig själv kan adepten, efter sin befrielse från sinnenas värld, därifrån inte längre vinna nya krafter. Om han ändå ställer sin verksamhet till dess förfogande, sker det med ett avstående från att själv hämta något mer från platsen för sitt fortsatta arbete.
Man kan inte säga att det är självklart att människan, när hon ställs inför detta val, kommer att välja den vita vägen. Det beror nämligen helt på om hon vid detta beslut redan är så luttrad att ingen själviskhet gör lockelserna till salighet önskvärda för henne. Ty dessa lockelser är de största tänkbara. Och å andra sidan finns egentligen inga särskilda lockelser. Här talar inget till egoismen. Vad människan kommer att få i de högre regionerna av det översinnliga är inget som kommer till henne, utan enbart något som går ut från henne: kärleken till sin medvärld. Det egoismen begär blir nämligen inte undanhållet på den svarta vägen. Tvärtom; frukterna av denna väg är just den mest fullkomliga tillfredsställelsen av egoismen. Och den som bara vill ha salighet för sig själv kommer helt säkert att vandra den svarta vägen, ty den är den som är lämplig för honom.
Därför får ingen förvänta sig av den vita vägens mästare att de ska ge honom anvisningar för utvecklingen av sitt eget egoistiska jag. De har inte det minsta intresse för den enskildes salighet. Den får var och en uppnå för sig själv. Att påskynda den är inte de vita mästarnas sak. Deras intresse ligger enbart i utvecklingen och befrielsen av alla varelser, människor och människans medvarelser. Därför ger de endast anvisningar för hur man kan utbilda sina krafter för att medarbeta i detta verk.
Den vita vägens mästare sätter därför den osjälviska hängivenheten och offerviljan före alla andra förmågor. De avvisar ingen direkt, ty även den mest egoistiske kan rena sig. Men den som bara söker något för sig själv kommer, så länge han gör det, inte att finna något hos den vita vägens mästare. Även om dessa inte undanhåller en sökande sin hjälp så undanhåller den sökande sig själv frukterna av denna hjälp.
Den adept som därför verkligen följer det godas mästares anvisningar skall, efter att ha överskridit tröskeln, förstå den stora Väktarens krav. Men den som inte följer dessa anvisningar får inte heller hoppas att han någonsin kommer till tröskeln genom dem. Deras anvisningar leder till det goda eller till ingenting alls. Ty en ledning till egoistisk salighet och till ett blott liv i den översinnliga världen ligger utanför gränserna för deras uppgift. Denna uppgift är redan från början så utformad att den håller adepten borta från den överjordiska världen så länge han inte beträder den med viljan till hängivet medarbetarskap.
Lämna ett svar