HITLERS HIMMEL

Introduktionen till ett kapitel i den kommande boken Kultpersoner 3

Vinnaren behöver inte förklara sig.
Förloraren kan inte förklara sig.

Adolf Hitler

Det oundvikliga
Förr eller senare måste man ta sig an det svåra. Annars förlorar man sin trovärdighet. Kanske inte i allmänhetens ögon, om man nu har haft någon sådan, men i sina egna. Och är man inte trovärdig i sina egna ögon, då förlorar man självaktning och heder. Det är det viktigaste man har. Det är i slutänden det enda man har med sig.

Jag har analyserat oräkneliga karaktärer. Både sedan länge döda och nu levande, även nyfödda och nyss döda. Både sympatiska och osympatiska gestalter. Historien, liksom det levande livet, är fullt av sådana. Som karaktärsanalytiker vänjer man sig snabbt av vid att sätta sig till doms. Den man analyserar får samma status som en patient, en åtalad eller en elev. Min uppgift är att med samma blick som läkaren, domaren, själasörjaren eller läraren se sakligt och ansvarsfullt på den det gäller. Ingen av dem, allra minst domaren, får låta sina personliga sympatier eller antipatier påverka omdömet. 

Det är en värdig utmaning för en karaktärsanalytiker – såväl som för en själasörjare, en läkare eller en domare – att ta sig an personer med ett digert belastningsregister, en tvivelaktig moral och ett lastbart förflutet. Det är av största vikt att man inte är intellektuellt lat, feg eller snål i detta arbete. Eller, förstås, att man överskattar sin förmåga till tolerans, saklighet och fördomsfrihet. Det är lätt gjort. 

Att ta sig an en gestalt som Hitler utan att moralisera eller framstå som en apologet är förstås inte det lättaste. Och inte det första man gör. Redan att analysera Putin var svårt. Många trodde att jag tog honom i försvar, eftersom jag inte kritiserade hans politik eller personlighet. Men en seriös karaktärsanalytiker står över sådant. Är det av mänskliga skäl för svårt att hålla huvudet kallt så får man helt enkelt avstå. Och det gäller även läsaren. Känner man i hjärteroten att det är viktigt för ens trovärdighet visavi sig själv att man är arg på, eller dyrkar, en historisk personlighet så kan det vara klokt att avstå från att ta del av en karaktärsanalys, där saklighet ställs i första rummet. Det rör sig om etiska överväganden och personlig integritet. Själv behövde jag analysera både Moshe Dayan, Ulrike Meinhof och Simone Weil – och Benjamin Netanyahu – innan jag ens vågade överväga att ta mig an Hitler. 

Att slå rot
Simone Weil vet att hon inte kommer att leva så länge till. Hon har uppnått Jesu sista ålder, 33, och skriver på ett prospekt för en fransk kultur efter att kriget har vunnits. Det står klart att Hitler kommer att förlora, men hon oroar sig för det högmod, den materialism, den egoism och den rotlösa ytlighet som riskerar att ta över när fred och välstånd gjort sitt. Behovet av rötter är verkligt, men det verkliga har ingen chans mot det skapade, för att använda hennes terminologi. Det verkliga, menar hon, kan bara förverkligas i det avskapade. I det som människan själv ur frihet har rullat tillbaka till sitt ursprung i det verkliga. Weil är både snårig och glasklar. Ofta samtidigt. Både de Gaulle och två påvar citerar henne, så helt förgäves levde hon inte. Och vikten av rötter var något hon visste en hel del om. Hon visste också att Hitler var klar över sådant. Hon, judinnan, ansåg att han ur ett gammaltestamentligt perspektiv var en hjälte. Rent definitionsmässigt. Men att vi måste göra upp med vårt klassiska hjälteideal om den levande Kristus skall få rum i kulturernas liv, i mellanmänskligt liv. Weil är inte kristen i traditionell mening men hon bejakar kristendomens kärna. Och hon ser att alternativet till denna kärna – logiskt sett – är Hitlers idealsamhälle. 

Som liten ville han bli präst 
Hitler. Smaka på det namnet! Hitler. Adolf Hitler. Heil Hitler. Ondska, förbjudenhet, farlighet och tvingande fascination. Vi äcklas inte av Hitler. Vi äcklas av oss själva när vi inte kan låta bli att fascineras av den arge korpralen med den lilla mustaschen, och allt vad han kallas. Han som bara skriker och heilar och gasar judar och gillar Wagner och skrämmer barn. Och det tycks aldrig ta slut. Generation efter generation är som besatta av tysken med den flammande blicken. Vars ursinniga framfart blåste liv i det förödande världskrig som alla trodde för alltid var begravt i sina egna rasmassor. Som började med skotten i Sarajevo och som slutade med atombomberna i Hiroshima och Nagasaki. Och som överröstar allt som kan sägas, ja nästan allt som kan tänkas, om Hitler. 

Som liten ville han bli präst. På sätt och vis blev han det också. Men inte så entydigt, inte så elegant, ondskefullt och väloljat som Hollywood visat i film efter film och som vartannat nummer av Illustrerad Historia säger. 

Som liten, när den arga pappan var borta, brukade han knyta husans förkläde runt axlarna, klättra upp på köksstolen och med yviga gester leverera flammande predikningar. Modern var from katolik. Liturgin på latin, söndag efter söndag, präglade själar som droppen urholkar stenen. Man fattar inte, men man känner. Man känner inte ens alla gånger, men man blir troende. Ända in i märgen. Hitler förblev troende hela sitt liv. Katolik. Många i den folkrörelse han anslöt sig till och gav riktning åt var katoliker. Men lika många var protestanter, ateister, nyandliga eller asatroende. De flesta var vanliga tyskar utan någon speciell åsikt om tro. De ville tro på ett tyskt Tyskland och framför allt på ett helt Tyskland. Inte en massa separata småstater och stora tyska enklaver i länder som Polen och Lettland. Präst var något lille Adolf med stort allvar lekte. En annan lek, så fort vädret tillät, var indianer och cowboys – vilket skulle kunna förebåda en annan aspekt av hans person. Han var en ledartyp bland barnen i grannskapet och kom ofta hem sent, med rispor och trasiga kläder. Och fick skäll. Och skällde tillbaka. Och fick stryk. 

Rotmattan
Att slå rot kan vara svårt. Att hedra rötter likaså. Fadern – Alois, en tulltjänsteman – var elak och hård. Och han hade en komplicerad bakgrund. Vid 36 gifte han sig för första gången och hans brud var en 50-åring med pengar. De fick givetvis inga barn, det tycks inte ha varit poängen. Anna, som hon hette, var sjuklig och behövde mycket hjälp och de hade en ung husa, släktingen Klara, 16. Alois tyckte att han fick ha älskarinnor, det är oklart om Anna accepterade det. Men han hade flera under deras korta äktenskap. Ganska omgående hyrde han en övernattningsvåning på ett pensionat nära jobbet. En av pigorna i personalen var 19-åriga Fanni Matzeisberger. Tycke uppstod. Fanni blev med barn. En liten Alois Jr. Anna ville men fick inte ta ut skilsmässa, det stred mot katolsk lag. Så pojken fick Fannis efternamn. En oäkting. Efter ett par år, 1883, dör så Anna och Alois, nu 45, gifte sig med sin Fanni, nu 21, och de tog hans släktnamn Hitler (Hütler, Hittler, Heidler, stavningen har varierat) och pojken Alois fick ett nytt efternamn. Fanni såg till att de gjorde sig av med Klara. Vid 23 födde Fanni en flicka, Angela, men blev strax därefter svårt lungsjuk och unga Klara fick tillbaka sin tjänst. Fanni dog av sin sjukdom och Klara stannade med Alois men på grund av släktskapet tvekade myndigheterna att ge dem äktenskapstillstånd. Alois och den redan havande Klara vände sig då till kyrkan och saken löste sig med en snabb och diskret vigselakt i våningen på Fannis forna arbetsplats. Klara födde barn. Först ut var lille Gustav. Året efter kom en Ida. Året efter Otto, som dock dog. Året därpå dog även Gustav och Ida i difteri. Bara Fannis barn var kvar. Det måste ha varit svårt för Klara. Men året därpå, 1889, födde hon så äntligen en liten Adolf. Gossen var svag och sjuklig, men överlevde. Fadern var inte där så ofta. Det var jobbet, krogen eller hans bikupor. Fyra år senare fick Adolf en lillebror, Edmund. Året därpå en liten syster, Paula. Alois gick i pension, de hade köpt en liten gård och hankade sig fram på jordbruk. Ekonomin vacklade, Alois satt mest på krogen eller slet på fälten – han hade upphört med sina erotiska eskapader – och var allmänt vresig. Det gick mest ut över Klara och Alois Jr. Men när Alois Jr som 14-åring rymde hemifrån stod Adolf på tur. Efter en speciellt förnedrande session med rottingen bestämde sig Adolf för att aldrig mer visa svaghet. Han räknade slag. Men han rörde inte en min. Unge Adolf gjorde faderns smisk till en nästan välkommen övning i självdisciplin. Den hatade fadern dog, strax därefter även den älskade modern, Klara. Den 14-årige Adolf gav sig av till storstaden för att pröva lyckan som målare. Han ville måla något stort. Och, ja, resten är historia. Blodig, storslagen historia. 

Ett litet brev
Käre Adolf. Hoppas du har det okay. Senast vi sågs var i en dröm jag hade för många år sedan. Trettio? Tiden går så snabbt i den här världen. Allt snabbare. Hur tiden är där du är kan jag bara gissa. I mina drömmar är den ofta helt annorlunda. Jag kan drömma en fortsättning på en dröm jag hade för decennier sedan. Och när jag i vaket tillstånd försöker dra mig till minnes en dröm, ja då kan den vara spårlöst försvunnen. Men, och det är det som är det egendomliga, den kan lika gärna vara klar och tydlig som något som just har hänt, alltså hänt i verkligheten. 

Den där drömmen. Den var inte speciellt märkvärdig egentligen. Det var nog det som var så märkvärdigt. Jag fann mig själv strosande i vår trädgård, i huset där jag växte upp. Det var ett dubbelt perspektiv. Jag var både liten pojke på sådär en nio- tio år och en vuxen man på kanske 35. Jag har ofta varit tillbaka i den där trädgården i mina drömmar. Det var där jag lärde mig flyga. Jag antar att du kan flyga nu. Men vad vet man. I drömmen verkade du rätt trött. Lite sorgsen kanske. Som en gammal man som sitter på en parkbänk och tittar på livet därute. Utan att delta. Utan att glädjas, uppröras eller vilja något speciellt. Som någon som har framtiden bakom sig. Du satt, vad jag minns, på en bänk i det mer vildvuxna och skuggiga hörnet av vår ganska stora trädgård i det gamla villaområdet strax norr om Stockholm. Vi hade ingen bänk där. Vi hade en hängmatta. Men du satt på en bänk och sa ingenting. Jag tror att du märkte av min närvaro, men att du inte brydde dig. Du hade liksom sett nog. Nu ville du bara kontemplera. Vila. Vända blicken inåt. 

Du fick bli vår uppdatering av ondskans symbol. Den gamle djävulen började kännas lite fånig med sin klöve, sitt stånd, sina horn och sin svans. Den funkade på medeltiden och en bit framåt. Sedan försökte vi avskaffa den helt och hållet. Ersätta den med relativt sterila, relativt hanterbara begrepp som “egot” och “narcissister”. Men vi behövde ändå ett väsen, en varelse av kött och blod och list och illvilja. Så det fick bli du. Det måste du väl förstå. Goebbels förstod det. Han såg vart det barkade. Han skrev i sin dagbok att om ni vinner det här så kommer ni gå till historien som de största hjältar som funnits, men om ni förlorar så kommer ni att utses till världshistoriens värsta förbrytare. Allt var så grandiost. Så storstilat och dramatiskt. Svulstigt och argsint och hypnotiskt som något vansinnesframkallande av Wagner. 

Wagner ja. Han gjorde dig kristen, sa du någon gång. Han menade att Gud vill ha hjältar. Så du satsade allt och lite till på att bli en hjälte. Och vet du, en ung judinna som hette Simone Weil, alltså en Levi som bytt namn, menade att du enligt alla gammaltestamentliga definitioner var en hjälte. 

Så ironiskt. Så djupt ironiskt. Att en skarpsinnig judinna såg rakt in i din själs innersta strävan. Inte för att du ville bli en hjälte för att vördas och fruktas, nej, det tror nog varken hon eller jag, utan för att ge upprättelse åt ditt folk. Att hjältar vördas och fruktas vet alla, det ingår, men ingen blir hjälte för att de vill vördas och fruktas. De blir hjältar för att de är hårda, modiga, hänsynslösa och självuppoffrande för en större sak, för ett ädelt och upphöjt mål. 

Simone Weil såg att du var en högrisktagare med stora ideal. Hon levde precis tillräckligt länge för att förstå att du skulle misslyckas. Som hon såg saken var du gammaltestamentlig, alltså inte kristen. Skulle du vinna så skulle Kristus förlora, och det tyska folket skulle förlora Kristus. Och det gick inte an. Så både du och det klassiska hjälteidealet måste gå under. Förnedringen blev total. Miljoner civila tyskar, för att inte tala om tyskor, skändades, förnedrades, misshandlades, våldtogs, torterades och svalts ihjäl åren efter krigsslutet. Segrarmakterna, inte bara Stalins ökända asiatiska förband, var alla skyldiga till blodigt barbari. 

Du visste ju. Att det skulle bli sådär. Men att det inte fanns någon återvändo. Broarna brann och du körde plattan i mattan rakt mot avgrunden. Klart som fan att alla blev arga på dig. Du tog det på dig. I ditt försök att rädda Tyskland – och därmed den europeiska organismen med Tyskland i centrum – provocerade du fram krafter så stora och så hänsynslösa att det du ville bevara och skapa i stället smulades sönder i blod och lidande och förintades. Förintelsen är tysk. Det var det tyska som förintades. Inte judarna. De fick sig ett land och byggde en strålande civilisation. På nationalsocialistiska principer, till råge på allt. Det var först Benjamin Netanyahu som i grunden ändrade det israeliska statsskicket till något mer amerikanskt. 

Men allt det där var långt efter din tid. 

Vi behöver inte bry oss om det nu. Det vi behöver bry oss om är vem i hela friden du egentligen var. Det har spekulerats, psykologiserats och raljerats så man blir åksjuk av att försöka bedöma hur många hyllmeter med bok efter bok om vem du var, hur du var, varför du var så ond och galen och elak och grym och så vidare. Eller hur feg, korkad och störd du var. Film efter film framställer dig som gapig, manisk, trubbig, fåfäng och i stort sett vad som helst, väl vetandes att ingen skulle våga komma med invändningar. Till och med judinnan Simone Weil, med hjärtat till vänster, tyckte att kritiken mot dig var löjlig och överdriven. Du har blivit någon som alla älskar att hata. Du har blivit en halmdocka, en symbol. En tekanna, en katt och en djävul. 

I världens ögon är du en förbrytare och har förverkat din rätt att ha en åsikt. Det kan jag inte ändra på. Du är dömd att tiga. Men din mänsklighet kan ingen ta ifrån dig. Ingen har rätt att kränka ens din mänsklighet. Därför är det inte alls självklart att vi får blicka in i ditt inre och försöka få en känsla för hur du tänkte, kände och vad du egentligen eftersträvade. Jag har ingen moralisk rättighet att utsätta dig för en granskning jag själv inte skulle acceptera. Det har inte något med din skuld eller oskuld att göra. Det har att göra med min heder, min vilja till anständighet och min moraliska integritet. Det är inte halmgubben Hitler som är av intresse här. Det är inte ens politikern Hitler som står i fokus. Det är människan, den mänskliga kärnan. Tillerkänner jag dig ingen mänsklig kärna så har jag definitivt ingen moralisk rätt att intressera mig för ditt inre liv. För då reducerar jag även mig själv till något omänskligt. Och det går inte an.  

Rättegångarnas tid är nu över. Du har fått din dom. Kvar är människan Adolf Hitler. Om man ärligt frågar sig: Vad ville du egentligen? Hur resonerade du med dig själv och varför var du så angelägen om vissa saker men mer eller mindre likgiltig inför andra? Vad höll dig vaken om nätterna och vad fick dig att sova gott? Vad gjorde dig rädd och ledsen, vad gjorde dig varm och munter?  Vad får man för svar då?

Väktaren vid tröskeln
Kan man – det här är en samvetsfråga – ställa sig sådana frågor utan kärlek? Troligen inte. Måste man då, blir ju följdfrågan, älska Hitler för att på ett seriöst sätt ställa och tolka hans horoskop? Är inte det lite väl högt ställda krav med tanke på hur hans jordeliv gestaltade sig? 

Astrologin har en omutlig etik och gör inga undantag. Det finns en gräns, en tröskel, och den tröskeln har en omutligt sträng väktare. Den säger: Har du sett dig själv i samma moraliska ljus som du nu tänker försöka se Adolf Hitler i? Väktarens uppenbarelse utgörs på sätt och vis av allt i dig själv som du blundar för; som du skulle kunna se men inte vill se, och därför ser till att du inte heller ser.  Kort sagt: Väktaren ger ångest. Det är en naturlag. Ett möte med Väktaren som inte framkallar ångest är illusoriskt. Väktaren är äkthet. I hans ljus ser du dina egna livslögner, din falska självbild, din fåfänga, din lättja och allt annat i dig själv som du tenderar att förminska, förneka eller glorifiera.  

För många, när det begav sig, var Hitler själv en sinnebild för tröskelns väktare. Hans uppenbarelse tvingade en att titta på sig själv. Det gällde både hans medarbetare och hans fiender. Simone Weil fattade detta. 

Än idag kan det vara så. Därför är detta den mest utmanande karaktärsanalys jag kan tänka mig att göra och därför är det på fullt allvar jag anmodar läsaren att acceptera villkoren: Möt Väktaren eller vänd. Räkna realistiskt med att möta Väktaren i mötet med Hitler.

Vill du stråla som solen måste du först brinna som den.

Adolf Hitler

Våra arbetsredskap i sammanfattning

Stjärnekransens 12 tecken
♈︎ 1. Väduren – Initiativ
♉︎ 2. Oxen – Resurser
♊︎ 3. Tvillingarna – Relation
♋︎ 4. Kräftan – Revir
♌︎ 5. Lejonet – Storslagenhet
♍︎ 6. Jungfrun – Renhet
♎︎ 7. Vågen – Balans
♏︎ 8. Skorpionen – Hemligheter
♐︎ 9. Skytten – Målmedvetenhet
♑︎ 10. Stenbocken – Strävan
♒︎ 11. Vattumannen – Abstraktion
♓︎ 12. Fiskarna – Transcendens

De 7 vandrarna
☽ Månen – Känsla för känslor
☉ Solen – Känsla för jagkraft
☿ Merkurius – Känsla för utbyte
♀ Venus – Känsla för skönhet
♂ Mars – Känsla för strid, seger
♃ Jupiter – Känsla för potential
♄ Saturnus – Känsla för gränser

De tre smygarna
♅ Uranus – Alternativ tanke (mental fantasi)
♆ Neptunus – Alternativ känsla (psykisk paradox)
♇ Pluto – Alternativ vilja (intuition om döden)

Stingaren
K Kiron – Sår som kan läka andra sår och ge klarhet

Aspekterna (Relationer mellan flera planeter)
▢ Kvadratur – kärv relation
△ Trigon – gynnsam relation
☍ Opposition – utmanande relation
✱ Sextil – snabb relation
☌ Konjunktion – Unison relation

Dessutom:
⌂ Hus – jordisk grund, arenans karaktär av stjärntecken
° Grad – visar var, från 0 – 30, i ett tecken en planet står
☊ Nordnoden – Meningskänslans (ödets) riktning
☋ Sydnoden – Ödets ursprung, den karmiska gårdagen
r  Retrograd – en backande planet – mer utspridd verkan
AC Ascendenten – hur man möter och bemöts socialt
DC Descendenten – hur man inspirerar och inspireras
MC Media Coeli – Hur man känner sin kallelse; det faderliga
IC Imun Coeli – Hur man känner sin fredade zon; det moderliga

De beskrivande orden efter varje symbol är inte tänkta att vara uttömmande eller definitiva, utan något som pekar på en unik kvalitet. Det är viktigt att hålla i minnet. Dessa karakteriseringar av astrologins tecken är deskriptiva, inte definitiva. Precis som i matlagning kan dessa kvaliteter betyda olika saker och få olika verkan beroende på sammanhang. En planet som för tillfället backar har exempelvis en mer spridd verkan än när den rör sig framåt. Från jorden sett backar vissa planeter ibland. Det kallas retrograd, och markeras med ett litet r.

Här följer själva analysen, på cirka 30 sidor, men den sparar vi till Kultpersoner 3.

Detta var introduktionen.