Himmelska hierarkier 5

Av Rudolf Steiner
Ur Geistige Hierarchien und ihre Widerspiegelung in der physischen Welt (GA 110), Femte föredraget, Düsseldorf, 14 april 1909, kväll

Mina kära vänner!
Vi ha låtit högre andliga väsen i vårt kosmos framträda för vår själ genom två exempel: exemplet med den gamla Saturnus och den ur Saturnus, såsom dess återförkroppsligande, framgående Solen. Det blir nu nödvändigt att vi först i dag intränga i själva det andliga rike i vilket dessa högre andliga väsen befinna sig, och att vi från en annan sida ställer deras verksamhet för vår blick.

Under loppet av första hälften av föredragen måste åtskilligt sägas, som en stor del av eder, mina kära vänner, redan här eller där ha hört. Men frånsett att återigen många åhörare äro närvarande, som av det som är förutsättning, åtskilligt ännu icke ha hört, så är det dock likafullt nödvändigt, just emedan vi i denna föredragscykel nödgas stiga högt upp i regionerna av andelivet, att åter omnämna åtskilligt som redan en gång omnämnts som förutsättning.

Ur det hittills sagda torde ni ha insett, att inom ett sig utvecklande världssystem på det mångfaldigaste vis andliga väsen äro verksamma. Vad är egentligen, i grunden taget, denna gamla Saturnus?

Låt oss en gång bilda oss en noggrann föreställning därom!

Naturligtvis har den gamla Saturnus först intet att skaffa med den nuvarande Saturnus. Ni kan snarare föreställa er, att i den gamla Saturnus redan i fröform var inneslutet allt det vilket i dag tillhör hela vårt solsystem — vår sol, vår måne, vår Merkurius, vår Venus, vår Mars, vår Jupiter — alla dessa världskroppar voro inne i den gamla Saturnus och ha bildat sig därur.

Tänk er alltså en världskropp som i dag ha solen till sitt medelpunkt och sträckte sig ut så, att den nutida Saturnus ännu vore inne i den, då skulle ni först rätt föreställa er denna den gamla Saturnus, vilken i storlek omfatta vårt nutida solsystem. Alltså, ur denna gamla Saturnus är så att säga hela vårt solsystem framsprunget.

Man kunde till och med jämföra Saturnus, visserligen icke fullständigt, dock ungefärligt, med hela Kant-Laplaces urnebulosa, ur vilken enligt många moderna människors åsikt vårt solsystem bildat sig. Dock stämmer jämförelsen icke fullständigt, ty de flesta föreställa sig en sorts gas såsom utgångspunkt för vårt solsystem, medan vi sett, att det icke var en gas-, utan en värmekropp.

En jättevärmekropp — det är den gamla Saturnus.

Och nu sade vi i går: Där denna gamla Saturnus redan omvandlat sig till den senare Solen, där inverka Keruberna ur omkretsen, ur universum.

Nu ha ni att föreställa er, att dessa Keruber, som där verka i omkretsen av den gamla Solen, dessutom redan voro närvarande i omkretsen av den gamla Saturnus. Allenast voro de så att säga ännu icke kallade till sin verksamhet; de voro, om det trivialt få sägas, ännu icke komna därtill att göra något avsevärt, men närvarande voro de redan i omkretsen av den gamla Saturnus.

Och även andra väsen voro närvarabde i omkretsen av den gamla Saturnus, en klass av än mer upphöjda väsen än Keruberna: det är Seraferna. Och ur samma region komma ju ock Tronerna. Allenast flyter så att säga Tronernas substans, som äro en grad lägre än Keruberna, ned och bildar Saturnus värmesubstans, såsom vi beskrivit. Så kan vi alltså föreställa oss denna Saturnus såsom ett jättevärmeklot, omgiven av en ringdans av andliga väsen, som äro av oerhört upphöjd natur. Man kallar dem i den kristna esoterikens mening Tronerna, Keruberna och Seraferna. Det är de dhyaniska väsendena i den östliga läran.

Nu fråga vi oss en gång: Varifrån komma då denna ringdans av upphöjda väsen?

Allt i världen, allt i universum, ha utvecklat sig. Och om vi vilja bilda oss en föreställning om varifrån dessa keruber, serafer och troner komma, så göra vi väl i att först inlåta oss på vårt eget solsystem, och fråga oss: Vad blir då en gång av vårt solsystem?

Vi vilja kort teckna utvecklingen av vårt solsystem. Vi vet att det är utgånget från den gamla Saturnus, sedan har denna gamla Saturnus omvandlat sig till den gamla Solen, denna omvandlar sig till den gamla Månen.

I den tid då den gamla Solen blir måne inträder en särskild utveckling. Denna måne går för första gången ut ur Solen, och vi ha i den gamla Månen först en världskropp som är utanför Solen. Därigenom att hon utsatt det grövsta ur sig kan Solen utveckla sig högre. Nu utvecklar sig hela systemet till vår nutida jords solsystem. Vår jord kommer till stånd därigenom att återigen, utöver allt övrigt, månen och jorden — såsom de grövre substanserna och bärarna av de grövre väsendena — avskiljas från Solen.

Men utvecklingen går vidare. De väsen som nu på jorden måste bo avskilt — som så att säga äro utkastade ur solen — dessa väsen utveckla sig i sin solavskildhet allt högre. De måste ännu genomgå ett tillstånd, jupitertillståndet. Men därigenom mogna de småningom till att åter förena sig med Solen.

Och när venusutvecklingens tillstånd inträtt, då skola alla de väsen, som i dag på vår jord svalla och leva, så att säga åter upptagits vara i Solen, och Solen själv skola hava nått en högre grad av utveckling, just därigenom att hon åter ha inlöst alla sina väsen, som hon utsatt ur sig.

Och sedan kommer vulkanusutvecklingen, den högsta graden av utvecklingen för vårt system. Ty det är de sju utvecklingsstadierna för vårt system: Saturnus, Sol, Måne, Jord, Jupiter, Venus och Vulkanus. I vulkanusutvecklingen äro alla de väsen, som så att säga framgått ur små begynnelser under saturnusvarandet, i högsta mening förandligade; de äro tillsamman vordna icke allenast Sol, utan Översol. Vulkanus är mer än Sol. Och därmed har den uppnått mognaden till offret — mognaden att upplösa sig.

Det är nästa grad av utvecklingen; att ett sådant system, i vilket från en utgångspunkt en sol uppstår, denna sol så att säga först är svag och måste utstöta sina planeter, för att hon själv skall kunna utveckla sig vidare. Den blir stark, återupptar sina planeter, blir till Vulkanus. Och nu upplöser sig det hela, och det blir ur vulkanusklotet sedan ett hålrum; det blir då något liknande det som denna ringdans av tronerna, keruberna och seraferna är. Solen upplöser sig alltså, offrar sig ut i universum, utstrålar sitt väsen. Och därigenom blir den själv en ringdans av sådana väsen, som seraferna, keruberna och tronerna äro, och som fortskrider till nytt skapande i världsalltet.

Varför kunna tronerna ur sin substans frambringa det som Saturnus behöver? 

Det som vi lärt känna i djurkretsen — dessa upphöjda väsen — äro resterna som till oss kommit över ur ett gammalt solsystem. Vad som förr inom ett solsystem utvecklat sig, det kan nu verka ner ur världsrymden och kan självt föda och skapa ett nytt solsystem ur sig. Allenast därför äro dessa väsen, seraferna, keruberna och tronerna, den högsta hierarkin bland de gudomliga väsendena för oss, emedan de redan genomgått sin solsystemsutveckling och uppstigit till den stora kosmiska offertjänsten.

Dessa väsen äro först därigenom i verkligt omedelbar närhet komna till den högsta gudomlighet om vilken vi över huvud taget kunna tala, Treenigheten, den trefaldiga gudomligheten. Bortom seraferna ha vi alltså att skåda denna högsta gudomlighet som ni hos nära nog alla folk finna såsom den trefaldiga gudomligheten, uttryckt såsom Brahma, Shiva, Vishnu, såsom Fader, Ord och Helig Ande.

Ur denna högsta gudomlighet, den översta Treenigheten, uppstå så att säga planerna till varje nytt världssystem. Skåda vi tillbaka till den gamla Saturnus, så säga vi oss: Innan något inträtt i varandet av denna gamla Saturnus är, i den gudomliga Treenigheten, planen framvuxen.

Men denna Treenighet behöver väsen för utförandet av planen. Dessa väsen måste först mogna därtill. De första väsendena, som så att säga självt omgiva gudomen, de, som man i den kristna västerländska esoteriken skönt uttryckt det, ”omedelbart njuta åsynen av Gud”, det äro seraferna, keruberna och tronerna. De emottaga nu planerna för ett nytt världssystem från den gudomliga Treenigheten, ur vilken de uppstå.

Det är naturligt, förstår ni mina kära vänner, mer bildligt talat än verkligen, ty vi måste med mänskliga ord uttrycka sådana upphöjda verksamheter, för vilka mänskliga ord sannerligen icke äro skapade. Mänskliga ord finnas icke för att uttrycka sådan hög verksamhet, genom vilken exempelvis i begynnelsen av vårt solsystem seraferna emottog de högsta planerna av den gudomliga Treenigheten, som där innehålla huru vårt solsystem genom Saturnus, Sol, Måne, Jord, Jupiter, Venus och Vulkan skola utveckla sig.

Seraf är ett namn, vilket av alla de som i den gamla hebreiska esoterikens mening ha rätt förstått det, alltid tolkats så att seraferna hava uppgiften att emottaga de högsta idéerna, målen för ett världssystem ur Treenigheten.

Keruberna, den näst lägre graden av hierarkin, hava uppgiften att i vishet nu vidare utbygga målen, idéerna, som av de högsta gudarna mottagas. Keruberna äro alltså andar av högsta vishet, som förstå att i utförbara planer omsätta vad dem angivits av seraferna.

Tronerna återigen, den tredje graden av hierarkin uppifrån, de hava uppgiften att nu — naturligtvis mycket bildligt talat — handlägga det som i vishet uttänkts, så att dessa höga världsidéer, vilka seraferna emottaga av gudarna och som keruberna ha genomtänkt, omsättas i verklighet.

Vi se rentav, om vi allenast vilja se med själen, hur genom det nedströmmande av eldens substans genom tronerna, den första graden av förverkligandet av de gudomliga planerna sker. Så framställa tronerna för oss de väsen, som ha kraften att i en första verklighet omsätta det som först uttänkts av keruberna. Det sker därigenom att dessa troner låta sin egen substans, världseldens substansströmmar, in i det rum, som så att säga tagits i utsikt för ett nytt världssystem.

Om vi vilja föreställa oss det rätt bildligt, så kunna vi säga: Ett gammalt solsystem har försvunnit och förklingat; inom detta gamla solsystem hava till högsta mognad vuxit ringdansen av serafer, keruber och troner. Nu söka dessa efter anvisningarna av den högsta Treenigheten ut ett sfäriskt utrymme i världsrymden och säga sig, här vilja vi begynna. Och nu mottaga seraferna världssystemets mål, keruberna utarbeta detta mål, och i denna sfär låta troner ur sitt eget väsen världselden inströmma. Så hava vi fattat begynnelsen av vårt världssystem.

Men även andra väsen voro på ett visst sätt redan med vid det tidigare solsystemet, vars efterföljare vårt är. Dessa väsen äro allenast icke så högt stigna som seraferna, keruberna och tronerna; de äro avstannade på lägre grad, äro så överkomna, att de självt ännu måste genomgå en viss utveckling, innan de kunna verka skapande, innan de kunna offra.

Dessa väsen äro nu väsendena av den andra trefaldiga hierarkin. Den första trefaldiga hierarkin ha vi nyss betraktat. Väsendena av den andra äro de, vilkas namn vi likaså redan anfört: Kyriotetes, eller Herraväldena eller Dominationes eller ock Vishetens andar, sedan de så kallade Makterna, eller Dynameis såsom Dionysios Areopagiten kallar dem och efter honom västerlandets lärare Virtutes, Dygder. Det är den andra graden av den andra hierarkin. Och den tredje graden äro de så kallade Väldigheterna. Det är Formens andar, som ock kallas av västerlandets lärare Potestates. Det är Väldigheterna.

Nu vilja vi en gång fråga oss: Om vi skåda tillbaka på den gamla Saturnus, var äro då nu — sedan vi sett, att den första hierarkin är i omkretsen av Saturnus — väsendena av denna andra hierarki? Var ha vi att söka herraväldena, makterna och väldigheterna?

Vi hava att söka dem inom den gamla Saturnus. Om tronerna så att säga just sträcka sig till gränsen, så ha vi inom den gamla Saturnus herraväldena, makterna och väldigheterna. Alltså i den gamla Saturnus, i dess inre massa, verka åter såsom tre ringdanser väldigheterna, makterna och herraväldena. De äro verksamma andliga väsen inom Saturnussubstansen.

Nu vilja vi en gång något förståndiga oss med den så oerhört fantastiska moderna världsuppkomstteorin, därigenom att vi ännu en gång föra för våra ögon, vad denna såsom Kant-Laplaces teori ha framställt. En töckenmassa har den framställt såsom utgångspunkt för vårt solsystem, och nu föreställer sig ju denna Kant-Laplaces teori, att denna hela jättegasmassa börjar rotera, virvla runt. Som bekant finner denna teori det oerhört förklarligt, att, när systemet roterar, de yttre planeterna småningom avskiljas. Först blir det ringar, som sedan dra sig samman; i mitten stannar Solen och de andra rotera omkring henne. Teorin föreställer sig det helt mekaniskt.

Nu — icke sant! — görs det ett mycket nätt skolförsök till förtydligande av denna sak. Man tager ett kärl med vatten, tager en stor oljedroppe, sedan skär man, så att man tager ekvatorns storlek i betraktande, ett pappersark, sticker in det i ekvatorialriktningen genom och från ovan med en knappnål. Sedan bringar man denna oljedroppe till rotation. Det avskiljer sig då små roterande droppar, och då säger den, som förevisat detta för eleverna, ibland rätt gamla elever: Se nu en gång, där har ni, i det lilla, uppkomsten av ett världssystem! — Och det förklarar sig omedelbart.

Ty vad skulle mer förklara sig än när man med sina ögon ser huru ett sådant solsystem uppstår? Varför skulle man icke begripa, att där ute en gång var en jätte-världsdimma och roterade och att planeter avskiljts såsom dropparna, dessa miniatyrmerkuriusar och miniatyrsaturnusar från den stora oljedroppen!

Man måste emellertid något förundra sig över den naivitet med vilken där förfares. Ty de berörda, som således försöka begripliggöra Kant-Laplaces system, de glömma därvid allenast ett — som annars ju är rätt gott att glömma, men i detta fall går det icke — de glömma nämligen sig själva!

De glömma, att de stått där och först roterat!

Det är naturligtvis en otrolig naivitet, men naiviteten hos den moderna materialistiska mytologin är just mycket stor, större än någon annan mytologis var. Det skola först framtida tider inse.

Alltså, där är det en som anordnar det hela, som roterar det hela!

Det måste alltså nödvändigtvis, om man över huvud taget kan tänka — om man icke är övergiven av alla logikens goda andar — förutsättas, att andliga makter äro delaktiga där ute vid rotationen av världskropparna. Även om man alltså vill bortse från felet, att en urgas satts i stället för urelden så får man dock icke förutsätta att denna gasmassa av sig självt börjar virvla runt! Man måste fråga: Var äro de andliga krafterna och makterna, som sätta denna massa, alltså för oss ureldens massa, i rörelse, så att något sker i den?

Vi ha uppräknat dem: ur omgivningen och i det inre arbeta de andliga krafterna. De som är runt omkring, de väsen som förvärvat sina förmågor i tidigare system, de arbeta utifrån; där inne äro väsen av lägre mognad, som nu i det inre differentiera massan, som frambringa det vi haft i åtanke när vi sade att där inne uppstå bildningar av värme, och så vidare. Det är väsen av högsta intelligens som anordna allt det som där sker.

Vad för en uppgift ha först väsendena av denna andra hierarki? Herraväldena, eller Dominationes, mottaga först det som tronerna så att säga ur universum nedbringa, och ordna det så, att en samstämmighet kan äga rum mellan den enskilda världskroppen som där uppstår; mellan Saturnus och hela universum.

I Saturnus inre måste ju allt så ordnas, att det inre i allt motsvarar det yttre. Det som seraferna, keruberna och tronerna ur Guds hand nedbringa på Saturnus måste alltså ordnas så, att dessa befallningar utföres i innandömet, och dessa impulser även förverkligas. Alltså mottaga herraväldena, eller Kyriotetes, ur Saturnus omkrets det som genom förmedlingen av den högsta hierarkin nedkommer, för att omforma det så att det passar in i Saturnus.

På ett vidare sätt omarbetas det som Herraväldena mottaga genom Makterna, Dynameis. Och detta sker så, att om herraväldena inom Saturnus liksom träffa de översta anordningarna, taga makterna nu över det nästföljande utförandet av dessa anordningar. Väldigheterna däremot, de sörja för — vi skola ännu noggrannare tala däröver, vi vilja nu allenast i det stora karaktärisera saken — att det, som sålunda byggts efter universums avsikt, så länge det är nödvändigt äger bestånd, att det alltså icke genast åter går under. De äro bevararna.

Så ha vi i herraväldena anordnarna inom Saturnus; i makterna ha vi de, som dessa anordningar först utföra, och väldigheterna äro bevararna av det, som Makterna sålunda byggt.

Nu vilja vi i dag en gång bortse från huru den nästa hierarkin verkar, om vilken vi ju ock redan ha talat, personlighetens andar, eldandarna och änglarna. Men vi vilja i dag ännu, med de nyvunna insikterna, betrakta övergången från den gamla Saturnus till den gamla Solen.

Jag har ju redan i går beskrivit de väsentliga förloppen. Vad där sker, när den gamla Saturnus blir Sol, är, att urelden nu övergår i gas- eller lufttillståndet, så att alltså den gamla Solen består av det, som man kallar resterna av urelden. Inblandat och underblandat är denna ureld nu med det, som förtätat sig till gas eller rök. Alltså två substanser äro där förhanden: ureld och en del av urelden, förtätad till gas eller rök eller luft — som ni vilja kalla det.

Det gäller i väsentligt för den gamla Solen. Vi skall se att det blivit annorlunda med vår sol; den har till i dag genom mellantillstånd utvecklat sig till något annat, fastän det finnes folk som påstå att det inre av vår sol i dag också blott är en art av gas.

Men om ni över huvud taget något inlåter er på åtskilliga teorier till vilka vår materialistiska naturvetenskap kommer, då skall ni, om ni gör detta tänkande, över huvud taget uppleva rena under. Så finnes ett populärt litet häfte — som genom sin billighet mycket köpes — vari påstås om den nutida solen att den i mitten icke måste ha något fast, utan just gas. Dock vore denna gas — man bör egentligen icke tro det, men det står i ett populärt skrift — så tjock som honung eller tjära. Den som nu svingar sig upp till den åskådningen att en gas under tryckförhållanden ser ut som honung eller tjära, den vill jag visserligen gärna unna att han kan vandra runt i ett sådant Schlaraffenland, där han rör sig i en luft som består av honung, och vill icke önska honom att han måste röra sig i en luft som är så tjock som tjära. Sådana utväxter av den materialistiska teorin förefinnes.

Alltså tala vi icke om vår nutida sol, utan om den gamla Solen, som verkligen består av urelden och av det, som man kallar elddimma eller eldluft.

Ni finnen i Faust uttrycket elddimma, emedan Goethe mycket väl kände till det, och i den teosofiska litteraturen finnen ni uttrycket fullt företrätt. Alltså ur en blandning av dessa två substanser måste vi tänka oss denna gamla Sol.

Denna elddimma har emellertid icke uppkommit av sig själv. Världskroppar förtäta sig icke av sig själva; andliga väsen måste åstadkomma denna förtätning. Vilka andliga väsen äro det nu, som åstadkomma förtätningen av substansen från den gamla Saturnus till Solen? Det äro de väsen, som vi kallat herraväldena. Dessa herravälden äro det, som nu utifrån intrycka — och den ursprungligen väldiga saturnusmassan sammanpressa — så att hon blir mindre. Och så länge ha herraväldena tryckt, att nu denna gamla Sol blivit av storleken av ett världsklot vars massa ni måste tänka eder — om ni sätta Solen i medelpunkten — till Jupiter.

Alltså var Saturnus så stor som en världssfär vilken har Solen till medelpunkt och sträcker sig till den nutida Saturnus — en väldig sfär, så stor som hela vårt solsystem, till Saturnus. Solen, om vilken vi nu tala, var en världssfär som utsträckte sig till den nutida Jupiter. Den är gränsmärket för utsträckningen av den gamla Solen. Ni gör över huvud taget väl i att i dessa planeter där ute föreställa eder gränsmärken för utsträckningen av de gamla världskropparna.

Ni se, så närma vi oss småningom teorin om planetuppkomsten, därigenom att vi härleda den ur hierarkiernas verksamhet. Och låt oss nu gå vidare. Vi veta ju nu att det nästa tillståndet åter är ett förtätningstillstånd. Det tredje tillståndet av vårt världssystem är det av den gamla Månen.

Den som ha sysselsatt sig med meddelandena ur akashakrönikan vet, att den gamla Månen uppstod därigenom att Solens substans vidare förtätat sig till det vattenartade. Månen har ännu icke fast jord, men har eld, luft och vatten. Den har organiserat det vattenartade elementet. Det har förtätat gasen, eller luften, till det vattenartade elementet.

Vilka har åstadkommit detta? Det har den andra gruppen ur denna hierarki av andliga väsen åstadkommit; den grupp vi kalla makterna, Virtutes. Och det har alltså skett, genom Virtutes, att den gamla Solens massa sammanpressats till den nutida Mars gräns. Mars är nu gränsstenen för den gamla Månens storlek. Om ni föreställer eder en sfär — i mitten Solen och massan utsträckt till där idag Mars kretsar — då har ni den gamla Månens storlek.

Nu äro vi komna till den punkt där vi vilja erinra oss att när ur Saturnus och Sol den gamla Månen uppstod, något helt nytt skedde. En del av den täta substansen blev nu utstött, och det uppstod två kroppar. Den ena kroppen tog de finaste substanserna och väsendena och blev en finare sol; den andra kroppen blev en så mycket tätare måne. Detta tredje tillstånd av vårt planetsystem utvecklar sig så, att det allenast är en enhetlig planet under en tid; men sedan utstöter den en planet ur sig, som nu är vid dess sida. Först sträcker sig alltså Månen, så länge den är en enhetlig kropp, till Mars. Men sedan drar Solen sig samman, och den blir omkretsad av en kropp, och det ungefär där den nutida Mars omkretsar den, det vill säga ungefär i periferin av den ursprungliga enhetliga kroppen.

Varigenom har nu över huvud taget denna avspjälkning tillkommit?
Varigenom har en världskropp blivit två?

Det har skett vid tiden för Makternas, Dynameis, välde. För de som på detta område redan ha följt mig, är det icke obekant att i hela världsalltet något liknande sker som i det vanliga människolivet. Där väsen utveckla sig, där gives sådana som framskrida, och andra som stanna efter. Som mången fader har att beklaga att hans son stannar kvar i gymnasiet, medan andra snabbt framskrida. Alltså ha vi att göra med olika tempo av utvecklingen. Så är det även i hela kosmos. Och särskilt inträder — genom vissa orsaker, som vi ännu skola lära känna — nu, där Makterna ha antagit sin mission, sin funktion, något, som man i hela esoteriken, i alla mysterier, kallar striden i himmelen.

Och denna lära, om striden i himmelen, bildar en väsentlig, en integrerande del i alla mysterier; den innehåller även urhemligheten om det ondas uppkomst. Virtutes, makterna, voro nämligen under en bestämd tidpunkt av Månens utveckling av mycket olika mognadsgrader. De ena längtade efter att andligen stiga så högt som möjligt, andra åter voro efterblivna eller åtminstone på normalt vis fortskridna i sin utveckling.

Alltså fanns det makter vilka vida föregått sina gelikar på den gamla Månen. Följden därav var att dessa två klasser av makterna, eller Virtutes, skildes. De mer framskridna, de drog ut solkroppen, och de mer efterblivna bildade den omkretsande Månen.

Så ha vi alltså först skissartat skildrat striden i himmelen, utdragandet av den gamla Månen, så att biplaneten, den gamla Månen, kommer under de efterblivna Virtutes herravälde och den gamla Solen under de mer framskridna Virtutes herravälde.

Något av denna strid i himmelen klingar in i de första satserna av den gudomliga Gita, som symboliskt — i kampen i begynnelsen — åtskilligt låter efterklinga av denna väldiga strid i himmelen. O, det var ett mäktigt slagfält som där var förhanden! Från den tid då herraväldena — eller Dominationes, eller Kyriotetes — ha verkat, till framställningen av den gamla Solen och in i tiden för framställningen av den gamla Månen, där Makterna, eller Dynameis, ha antagit sin mission, där var ett mäktigt stridsfält, en väldig strid i himmelen. Sammandragit hava Herraväldena hela vår solsystem-massa till gränsmärket av Jupiter, sammandragit hava Virtutes eller Makterna sedan hela systemet till gränsmärket av den nutida Mars. Mellan dessa två planetariska gränsmärken på himlen ligger det stora stridsfältet av striden på himlen mitt inne. Sen eder detta slagfält på himlen! Först det nittonde århundradet har med fysiska ögon så att säga återupptäckt förödelsen, som åstadkommits genom striden på himlen. Mellan Mars och Jupiter haven I hären av de små planetoiderna insprängd. Det äro spillrorna av slagfältet från striden på himlen, som utkämpats mellan de två kosmiska tidpunkterna, då sammandraget blev vårt solsystem till Jupiter och senare till Mars. Och när våra astronomer rikta kikarna ut i himmelsrymden och ännu alltid planetoider upptäcka, så äro det spillror av detta stora slagfält av striden mellan de mer framskridna Virtutes och de mindre framskridna Virtutes, som ock åstadkommit avspjälkningen av Månen från sin Sol.

Så se vi: När vi betrakta de gudomligt-andliga väsendenas gärningar, framträda de yttre tingen för oss såsom uttryck, såsom yttre fysionomi av de gudomligt-andliga väsendena.