Himmelska hierarkier 4

Fjärde föredraget

Av Rudolf Steiner
Ur Geistige Hierarchien und ihre Widerspiegelung in der physischen Welt (GA 110), Fjärde föredraget, Düsseldorf, 13 april 1909, kväll

Mina kära vänner,
Om vi nu blicka tillbaka på det som sades i förmiddags, då kunna vi klarare, hos de ännu genomskinligare och mindre i maya eller illusion indränkta förhållandena på Saturnus, inse huru antingen förlösningen eller det ytterligare fångandet av vissa väsen fullbordas, vilka vi besinnat igår, i anslutning till den djupt inskärande, betydelsefulla platsen i den gudomliga Gita. Erinren eder, att det sades: om personlighetens andar på den gamla Saturnus varje gång skulle uppsuga dessa äggformade värmekroppar och icke lämna något kvar, då borde hela Saturnus, när den fullbordat sin utveckling, egentligen uppsugas i den andliga världen. Men så sker icke, såsom framställts, utan personlighetens andar på den gamla Saturnus trycka så att säga intensivare, än de borde, sin stämpel på hela Saturnus därigenom, att de lämna något efter sig, att de icke taga allt åter i sig; att de alltså kvarlämna de yttre förnimbara värmekropparna.

Vilken kraft är det då egentligen, som råder hos personlighetens andar på den gamla Saturnus? Det är ingen annan kraft än den, som vi i dag känna hos människan såsom tankekraften. Ty i grunden taget göra personlighetens andar på den gamla Saturnus intet annat än utöva sin tankes kraft. Att dessa värmeägg bildas, det åstadkomma de därigenom, att de i sig framkalla föreställningen om dessa värmeägg. Alltså är det den föreställande kraften hos personlighetens andar, som allenast har en mycket starkare makt, än vad fallet är hos den nutida människan. Vilken makt har då den föreställande kraften hos den nutida människan? Om ni i dag bilda er en föreställning, mina kära vänner, då bildas allenast i det astrala en form, föreställningen fortgår blott in i det astrala. Därför kan heller icke yttre-fysiskt det beståndet av denna form konstateras. På den gamla Saturnus voro personlighetens andar väldiga magiker. De hava genom sin tankekraft format dessa Saturnusvärme-ägg och lämnat dem kvar genom sin tankekraft. Så var det i grunden taget kraften hos dessa personlighetens andar själva, som lämnat kvar rester från den gamla Saturnus, och dessa rester träda nu alltid åter och åter och till sist även under solens utveckling.

Här hava vi det alltså mycket gripbart, att en varelse, som egentligen är människa, ur omgivningen tar former — ty vad som där formas såsom ägg, det är bildat ur Saturnus omgivning — och att dessa ägg förtrollas, fångas, till ett nästa varande.

Alltså träder det oss här redan, emedan förhållandena ännu icke äro så invecklade, i ett mer omfångsrikt mått för ögonen, vad vi i går sade. Här kunna vi säga: Se på saturnuseld, se på det som av den gamla saturnuselden alltid återigen förandligas, som alltid åter tas tillbaka såsom inre eld, såsom själens eld, såsom värmebehaglighet, som stiger upp i högre världar. Och vore allenast det där, så skulle Saturnus försvinna i högre världar. Det som är förnimbar yttre värme, som förtätat sig till yttre värme, det måste återfödas, åter träda fram, och framträder först, såsom beskrivits, på Solen.

Nu blicka vi tillbaka på det övriga, som vi i dag beskrivit. Vi hava där klargjort, att på denna gamla Sol genomgå de väsen av de andliga hierarkierna, som vi kalla ärkeänglar, Archangeloi eller eldandar, sitt människostadium, att värmeelementet redan å ena sidan förtätat sig till rök, till gas, så att Solen redan är ett gasklot, och att å andra sidan denna gas så förbrännes, att ljus strömmar ut i världsrymden.

Och det äro just ärkeänglarna eller eldandarna, som i detta utströmmande av ljuset leva, som insuga och utstråla ljus och däruti hava sitt liv. Och jag har redan sagt eder, att om ni då kunnat företaga en resa genom världsrymden, ni skulle från fjärran sett den gamla Solen lysa eder till mötes. Inuti den gamla Solen skulle ni varseblivit de olika gasströmmarna såsom en andningsprocess för hela solkroppen.

Nu hålla vi ännu en gång den gamla Saturnus, denna gamla Sol, för vår själ. Vi hava sett, att i dessa båda planetkroppar råda liv och rörelse, att där sker något. Vi hava ju kunnat beskriva den gamla Saturnus så, att på den dessa äggbildningar nybilda sig och åter upplösas med undantag av resterna, som lämnas kvar. Därför skulle någon, som iakttog denna inre rörelse hos den gamla Saturnus, säga sig: Egentligen är denna Saturnus ett enda levande väsen. Det är verkligen så som om den fullkomligt vore ett levande väsen. Han lever; han lever i sig själv, han bildar: ur sitt eget liv frambringar han ständigt former och så vidare.

Och i ännu högre mått är det fallet med den gamla Solen. Den framställer sig såsom en helhet i växeltillstånden av soldag och solnatt, av in- och utandning av ljuset. Allt detta skulle, om det kunde iakttagas, giva intrycket av icke döda utan livfyllda världskroppar.

Nu är allt det som lever, som över huvud taget är i en sådan verksamhet, därför i sitt inre levande och rörligt, emedan andliga väsen leda och styra denna rörelse. Visserligen hava vi sagt, att personlighetens andar genom sin tankekraft bilda dessa äggformer. Ja, men först – det skolen ni finna begripligt – först måste något vara där, varur stoftet till dessa ägg kan tagas. Stoftet kunna personlighetens andar – urbegynnelserna eller arkéerna – icke skapa. Det är det första, som vi måste föra för vår själ, att något måste vara där, som giver stoftet, alltså den odifferentierade värmen, elden självt. Personlighetens andar äro allenast de, som forma det, men värmen måste de först emottaga någon annanstans ifrån.

Varifrån emottaga nu hela saturnusvärlden — alltså i första hand personlighetens andar — varifrån mottaga de detta värmestoff, detta värme- eller eldelement?

Det kommer nu från väsentligt högre andar, från andliga väsen, vilka genomgått sitt människostadium så långt tillbaka, att de på den gamla Saturnus redan länge voro över detta människostadium. För att vi skola bilda oss en föreställning om sådana upphöjda väsen, som vore nödvändiga för att giva den gamla Saturnus värmeeld, måste vi jämförande föra något för vår själ, nämligen människans egen utveckling; ty människan blir ju en gång också ett gudomligt väsen.

Vi veta att människan, såsom hon i dag står för oss, består av de fyra leden av den mänskliga naturen, som vi ofta omnämnt, vilka emellertid äro nyckeln till all andevetenskap — att människan består av fysisk kropp, eterkropp, astralkropp och jag. Vi veta sedan, huru människan vidare utvecklas; att jaget arbetar från insidan, att det först omgestaltar den astrala kroppen för att den henne helt under jagets herravälde. När nu denna astrala kropp är så omgestaltad, att jaget har den i full makt, då säga vi: Denna astrala kropp har blivit sådan, att den innehåller andesjälvet, eller ”manas”. En astralkropp alltså, som behärskas av jaget, är andesjälvet, eller manas.

På samma sätt är det med eterkroppen. När jaget arbetar ännu betydelsefullare, så övervinner det även de motarbetande krafterna i eterkroppen, och den omvandlade eterkroppen är livsanden eller ”budhi”. Och till sist, när jaget blir herre över den fysiska kroppen, när det övervinner de mest motarbetande krafterna — de i den fysiska kroppen — då har människan i sig även andemänniskan, eller ”atma”, så att vi då hava en sjudelad människa, som omvandlat sin fysiska kropp till Atma eller andemänniska.

Utåt synes den fysiska kroppen såsom fysisk kropp, inre är hon helt behärskad och genomlyst av jaget; där är den fysiska kroppen samtidigt fysisk kropp och atma. Eterkroppen är samtidigt eterkropp och livsanden, eller budhi, och den astrala kroppen är samtidigt astralkropp och andesjälvet, eller manas — och jaget är nu härskaren i alla.

Så stiger människan upp till högre stadier av sin utveckling — så omgestaltar hon sig själv, så arbetar hon emot sitt förgudligande, sin deifikation, såsom Dionysios Areopagiten, vännen och lärjungen till aposteln Paulus, säger.

Men med denna punkt är utvecklingen ännu icke avslutad. När människan är så långt uppstigen att hon helt besegrat sig själv, att hon helt bringat denna fysiska kropp under sitt herravälde, då har hon ännu högre stadier av utveckling framför sig. Det går alltid högre och högre upp, och där blicka vi in i andliga höjder, till övermänskliga väsen, och alltid mäktigare bliva dessa väsen, alltid väldigare och väldigare.

Och varuti består det då egentligen, att väsen alltid bliva mäktigare? Det består däri, att de först så att säga äro i behov, och behöva något; att de måste fordra något av världen och att de sedan utvecklas till att kunna giva något. Däri beror i grunden taget anden och meningen med utvecklingen, att man från att taga går till att giva.

Ni hava ju något analogt i den mänskliga utvecklingen här mellan födelse och död: barnet är hjälplöst, måste taga hjälpen av dem, som äro i dess omgivning. Mer och mer växer det ut ur denna hjälplöshet och blir till sist självt en hjälpare i sin krets. Så är det ock med den stora mänsklighetsutvecklingen i universum.

Människan var förhanden på den gamla Saturnus såsom första fysiska människoansats. Där måste hon ännu så att säga få sin första ansats till mänsklighet. Så gick det ock under sol- och måntiderna. På jorden fick hon sitt jag, och nu förbereder hon sig småningom att låta sitt jag verka in i den astrala kroppen, eterkroppen och den fysiska kroppen. Därigenom blir hon småningom ett väsen, som kosmiskt kan giva.

Väsendet växer småningom in i det kosmiska, i det universella givandet, från att taga till att giva. Ett exempel hava ni ju ock hos de väsen, om vilka vi i dag talat, hos ärkeänglarna, eller archangeloi. De ha i en viss mån redan på Solen utvecklat sig till att kunna giva världsrymden ljuset. Utvecklingen går alltså från att taga till att giva.

I fråga om givandet går emellertid saken mycket långt. Om några väsen, låtom oss antaga, allenast kunna giva sina tankar, så är det i grunden taget ännu icke mycket av givande, ty den som giver tankar — om han än givit så mycket tankar och går bort, så är det såsom förut. Han har så att säga icke givit något synligt, intet substantiellt i högre mening. Men det kommer sedan en tid, då väsendena icke allenast kunna giva något såsom tankar eller dylikt, utan då de mycket mer kunna giva, då de exempelvis kunna giva det, som just personlighetens andar behövt på den gamla Saturnus: stoftet av värmeelden.

Vilka var då på en så hög utvecklingsgrad, att de kunde utströmma detta värmeeldstoff från sina egna kroppar på den gamla Saturnus? Det voro de väsen, som vi beteckna såsom Tronerna.

Så se vi alltså, att den gamla Saturnus bildas, i det att ur universums omkrets Tronerna sammansträckas vid en punkt av världsalltet och, jag vill säga, i stort mått göra det, som i en lägre sfär silkesmasken gör, när den spinner sin egen kropp i silkestrådar. De spinna värmestoffet, offra det på den gamla Saturnus altare, Tronerna.

Vi hava att se livet hos personlighetens andar på den gamla Saturnus så, att dessa personlighetens andar, eller arkéer, i grund och botten allenast giva personligheten, jagmedvetandet, denna värme. Substansen av värmeelden, den strömmar samman ur universum, ur kosmos, den utströmmar från höga, upphöjda andliga väsen, Tronerna. Vi veta nu så att säga, varav dessa ägg bestå, som där på Saturnus äro förehanden. De äro spunna ur Tronernas offrade kroppar.

Men det skulle icke räcka, därmed skulle Saturnus ännu icke hava den inre livaktigheten och rörligheten, om allenast personlighetens andar och Tronerna där skulle samverka. Personlighetens andar hava kraften att forma värmestoffet, men de kunna icke göra det ensamma. För att hela denna inre livaktighet, denna inre rörlighet hos den gamla Saturnus skall uppstå, måste den gamla Saturnus även befolkas av andra andliga väsen, som äro lägre än Tronerna men högre än personlighetens andar, eller arkéerna. Dessa väsen tillfaller uppgiften att hjälpa personlighetens andar. Även denna hjälp kunna vi bilda oss en föreställning om, ifall vi tänka på, att vi över oss hava först änglaväsen, eller angeloi, ärkeänglaväsen eller archangeloi och urbegynnelser eller personlighetens andar, arkéer.

Dessa väsen tillhöra hierarkin som först står över oss. Tronerna äro icke de allra närmaste över personlighetens andar. Mellan personlighetens andar och tronerna finnas mellansteg, och det äro de väsen, som vi kalla makter, eller ”exusiai” enligt Dionysios Areopagiten. Makter alltså, det är namnet, som vi på vårt språk må bruka. Makterna äro en nivå högre än personlighetens andar. De förhöllo sig då till dessa personlighetens andar, såsom änglarna förhålla sig till oss.

Återigen en nivå högre än makterna äro de väsen, som vi kalla krafter, ”dynamis”. De förhöllo sig till personlighetens andar på den gamla Saturnus, såsom ärkeänglarna i dag förhålla sig till oss. Och en nivå högre än krafterna äro de väsen, som vi kalla herravälden, ”kyriotetes”. De förhöllo sig till personlighetens andar på den gamla Saturnus, såsom urkrafterna eller personlighetens andar förhålla sig till oss. Då först komma tronerna.

Så hava vi på den gamla Saturnus en stegring av väsen: Personlighetens andar, som uppväcka och genomföra jagmedvetandet. Vi hava tronerna, som stå fyra nivåer högre än personlighetens andar, som giva eldstoffet. Och emellan, för att allt liv på Saturnus skall regleras och styras, hava vi, från nedan uppåt, makterna, krafterna och herraväldena — exusiai, dynamis och kyriotetes. Det är, om så får sägas, befolkningen på den gamla Saturnus.

Därigenom att, såsom i dag förmiddag skildrats, den gamla Saturnus vidare utvecklas till Solen, utveckla sig dessa väsen, som nu uppräknats, en nivå högre, och in i människostadiet träda ärkeänglarna. I det yttre, kunna vi säga — fysiskt —förtätas värmen till gas. Solen är en gaskropp. Och medan den gamla Saturnus var en mörk värmekropp, begynner Solen att lysa utåt, men hon växlar så att säga mellan soldagar och solnätter.

Och det är att beakta, att hon växlar mellan soldagar och solnätter, det är av helt särskilt vikt. Ty det råder på denna gamla Sol en väldig skillnad i livet mellan soldagar och solnätter. Om intet annat inträffade än det, som jag i det förra föredraget och nu beskrivit, då skulle ärkeänglarna, som där äro människor på den gamla Solen, under soldagarna hastigt fara ut i universum med ljusstrålarna; de skulle sprida sig i universum, och under solnätterna behöva återvända till Solen. Ett ut- och inandande av ljuset — och därmed ock de i ljuset vävande och varande varelser — skulle där vara.

Men så är det icke. Och jag vill nu återigen på ett enkelt sätt, jag vill säga, nästan trivialt karaktärisera dessa ärkeänglars eller archangelois väsen. Det behagar dem så att säga alltför väl när de där ute sväva i universum; det behagar dem bättre att sväva ut och gå upp i universums ande, än att åter samla sig. Det är för dem såsom ett begränsande varande, ett lägre varande. Livet i ljusetern behagar dem alltså bättre.

Nu kunde de icke vidare utsträcka detta liv i ljusetern över en viss gräns, om icke något kom dem till hjälp därvid. Om dessa väsen på den gamla Solen vore ensamma, beroende av sig själva, kunde de omöjligen göra något annat än att, säg, lydigt återvända till Solen under solnätterna. Dock ha de icke gjort det, utan de ha så att säga allt längre utsträckt tiden för sitt uppehåll i världen därute, hava sig alltmer uppehållit sig i den andliga världen. Vad kom dem då till hjälp?

Om vi föreställa oss att denna cirkel vore det gamla solklotet, så sträva efter alla sidor, ut från detta gamla solklot i världsrymden, ärkeänglarna. Ärkeänglarnas väsen sprider sig andligen i universum. Till hjälp för ärkeänglarna vid denna utbredning kom omständigheten, att väsen ur universum mötte dem. Såsom förr vid den gamla Saturnus ur universum eldens element inflöt från tronerna, så komma nu ärkeänglarna, som där gå ut, andra väsen till mötes, väsen, som äro än högre än tronerna; och de hjälpa dem, så att de kunna stanna ute längre i den andliga världen, än de annars hade kunnat.

Dessa väsen, som mött ärkeänglarna från det andliga rummet och upptagit ärkeänglarna, kalla vi keruber, cherubim. Det är en särskilt upphöjd art av andliga väsen, ty de hava makten att så att säga med öppna armar taga upp ärkeänglaväsendena. När dessa ärkeänglaväsen utbreda sig, komma keruberna ur världsalltet dem till mötes. Alltså hava vi runt det gamla solklotet de nalkande keruberna. Såsom, om jag får bruka jämförelsen, vår jord är omgiven av sin atmosfär, så var den gamla Solen omgiven av kerubernas rike till ärkeänglarnas välgång. Dessa ärkeänglar sågo alltså, när de gingo ut i världsrymden, de sågo sina stora hjälpare.

Och huru mötte dem dessa stora hjälpare, huru sågo de ut? Det kan naturligtvis allenast det i akashakrönikan läsande klärvoajanta medvetandet konstatera. I helt bestämda eteriska gestalter framställde sig dessa stora universella hjälpare. Och våra förfäder, som ännu hade ett medvetande genom sin tradition om denna betydelsefulla händelse, de hava avbildat keruberna såsom de egendomligt bevingade djuren med de olika formade huvuden: den bevingade lejonet, den bevingade örnen, den bevingade tjuren, den bevingade människan.

Ty i sanning: från fyra sidor nalkades först keruberna. Och de nalkades i sådana gestalter, att de i sanning därefter kunde avbildas, såsom de blivit oss kända såsom kerubernas gestalter. Och därför hava skolorna för de första invigda i den efteratlantiska tiden benämnt dessa, från fyra sidor till den gamla Solen nalkande keruber, med namn, som sedan blivit till namnen tjur, lejon, örn, människa.

Vi skola ännu höra mycket noggrannare därom; i dag vilja vi en gång fästa blicken på dessa fyra arter av keruber, som där mötte ärkeänglarna. Det var alltså synen på den gamla Solen att när de som egentligen levandegjorde Solen, nämligen ärkeänglarna, begåvo sig ut i världsrymden, att då från fyra sidor keruberna, och väl fyra arter av keruber, mötte dem.

Därigenom var det möjligt för ärkeänglaväsendena att vistas längre i det andliga riket, som omgav den gamla Solen, än som annars varit möjligt. Ty livgivande i högsta grad, i andlig mening livgivande, verkade inflytandet från dessa keruber på de gamla ärkeänglarna. Men då dessa keruber kom i närheten av Solen, måste ju deras verkan, kerubernas verkan, även annars göra sig gällande. Icke sant, något som är någonstans gör sig ju icke alltid blott gällande i en relation. Låt oss säga att det i ett rum finnas två människor; den ene önskar rummet starkt uppvärmt, men den andre, som icke önskar det, måste också vara där: också han blir varm. Så var det även med dessa från världsrymden instrålande keruber. De av den gamla Solens väsen som så att säga uppstigit till ljuselementet, som kunde leva i ljuselementet, blev påverkade av keruberna på det skildrade sättet.

Men på detta ljuselement kunde ju verkan allenast ske under en soldag, medan ljus strömmade ut i världsrymden. Det gavs dock även solnätter, där ljus icke strömmade ut, och även där voro keruberna på himlen. Under denna tid, då solplaneten förmörkades, var det alltså blott värmegas, icke lysande; då strömmade värmegaser inom solklotet. Runtom voro nu keruberna och nedsände sin verkan: nu verkade de in i den mörka gasen.

Medan alltså på den gamla Saturnus verkningar utövades på värmen, utövades nu från världsrymden verkningar på den förtätade värmen; i den gamla Solens gas. Denna verkan är det att tillskriva, att på den gamla Solen, ur soldimman, bildades de första anlagen till det som vi i dag kalla djurriket. Såsom på den gamla Saturnus de första anlagen till människoriket i den fysiska människokroppen uppstod, så bildas på Solen — ur röken, ur gasen — de första anlagen till djurriket. Ur värmen bildades på den gamla Saturnus de första anlagen till människokroppen; på den gamla Solen bildas, genom de kerubgestalter som spegla sig i dessa solgaser, de första rökartade, rörliga, fysiska djurkroppsanlagen.

Så är det som där, runt Solen, utbreda sig såsom kerubgestalter, den helhet av höga väsen som å ena sidan med öppna armar så att säga möter ärkeänglarna och å andra sidan under solnätterna framlockar de första fysiska anlagen till djurriket ur solgasen. Ur solhimlen växer djurriket i sina första fysiska anlag. Därför hava de av våra förfäder, som ur mysterierna hade kännedom om dessa djupt betydelsefulla ting av den andliga kosmologin som från de olika sidorna av världsrymden verkade in på den gamla Solen, kallat dessa väsenden för djurkretsen. Det är urbetydelsen av begreppet djurkretsen.

På den gamla Saturnus anlades först mänskligheten, i det att stoftet, som hon i dag har i den fysiska kroppen, utgjutes, offras, av tronerna. På Solen bildas de första anlagen till djurriket, i det att ur det till gas förtätade värmestoffet, genom de sig speglande gestalterna av keruberna, framlockas de första djurformerna. Och så bliva djuren först solavbilder av djurkretsen. Det är en verklig inre relation mellan djurkretsen och de på Solen uppkommande djuren. Våra djur äro karikatyrartade efterföljare till de på Solen uppkommande djuren.

Helt visst har man icke förgäves givit tingen sådana namn. Man må aldrig tro, att i de gamla tiderna namnen uppfanns på måfå. I dag, när en ny stjärna ur planetoidkedjan upptäcks, vad gör då den berörda astronom som haft lyckan att spana upp stjärnan? Han slår upp ett lexikon och söker ett namn ur den grekiska mytologin, som ännu är ledigt, och tilldelar stjärnan det. Så har man i de tider då man i namnen sökt uttryck för saken – så har man i de tider då mysterierna voro mäktiga – aldrig givit namn; utan i de namn som då gavs kunna ni överallt finna den djupa betydelsen av saken.

Formerna hos våra djur, om de i dag ock äro förvrängda till karikatyrer, äro nedtagna ur universums omkrets, ur djurkretsens gestalt, som då var förhanden. Nu kan det falla eder in, att här allenast fyra namn av djurkretsen äro nedskrivna. Det äro just allenast de förnämsta uttrycken för keruberna, ty i grunden taget har varje sådan kerubgestalt till vänster och höger en sorts efterföljare, eller följeslagare. Tänk eder var och en av de fyra kerubgestalterna utrustad med två följeslagare, då hava ni tolv krafter och makter i Solens omkrets, som i viss antydan ock redan vid den gamla Saturnus voro förehanden. Vi hava tolv sådana makter, som tillhöra kerubernas rike och som på det sättet hava att fullgöra sin uppgift, sin mission i universum, såsom vi nu sagt.

Nu kunde ni ju ännu fråga: huru förhåller det sig då med de vanliga djurkretsnamnen? Därom skola vi ännu tala ett ord de närmaste dagarna. Ty i namnens följd har något förändrats. Man börjar vanligen räkna med Väduren, Oxen, Tvillingarna, Kräftan och Lejonet, sedan kommer Jungfrun och Vågen. Örnen har genom en senare förvandling måst finna sig i benämningen Skorpion — av helt bestämda skäl. Och sedan de två följeslagarna Skytten och Stenbocken. Människan heter av vissa skäl, som vi också skola lära känna, Vattuman eller Vattenmänniska. Och sedan Fiskarna.

Ni se alltså så att säga den verkliga gestalten, varur djurkretsen sprungit, allenast lysa igenom i Tjuren, i Lejonet, ännu något i människan, som i den vanliga exoteriska benämningen heter Vattumannen, eller Vattenmänniskan. Varför djurkretsen genomgått denna förvandling, skall diskuteras de närmaste dagarna.

Så se ni alltså, att höga andliga väsen, höga hierarkier — tronerna först — av sin egen substans utsöndra eldmaterian på den gamla Saturnus. Och ni se huru ännu högre andar, som vi beteckna såsom keruber, kunna taga in i sig och förhärliga, upphöja, det vilket såsom ljus, som ljusvardande, uppstår ur denna eldmateria.

Men varje gång en upphöjning inträffar i universum, måste även, för att skapa den motsvarande utjämningen, en sänkning inträffa. För att ärkeänglarna under dagarna finna tillfälle att utsträcka sitt andliga varande, måste keruberna under nätterna fortsätta att verka och frambringa de under mänskligheten stående djuriska väsendena, djuriska former i det till dimma, till rök, till gas förtätade värme-stoffet.

Därmed hava vi i urvärldsvetskapens mening så att säga vunnit den första föreställningen om samverkan av vissa andliga väsen av universum med vår egen världskropp, och vi hava därmed även sett huru det som möter oss yttre-fysiskt, alltid är att föra tillbaka på andliga väsen. Vad man i dag så materiellt kallar ”djurkretsen”, är att föra tillbaka på kerubernas ringdans som från världsomkretsen verkade in på den gamla Solen, vilken utstrålade sin kraft såsom lyskraft i detta universum.

Därmed hava vi alltså härlett den ena viktiga föreställningen, föreställningen om djurkretsen, och vi skola i morgon i denna betraktelse fortsätta. Vi skola småningom kunna stiga upp till de andra föreställningarna om världskropparna och alltmer belysa sammanhanget med de andliga hierarkierna.