– och deras återspegling i den fysiska världen
Ur Geistige Hierarchien und ihre Widerspiegelung in der physischen Welt (GA 110),
Rudolf Steiner, Düsseldorf, 12 april 1909, kväll
Andra föredraget
Av Rudolf Steiner
Ur Geistige Hierarchien und ihre Widerspiegelung in der physischen Welt (GA 110), Andra föredraget, Düsseldorf, 12 april 1909, afton
Urvärldsvishhetens insikt om det andliga i naturen
Mina kära vänner. Det var en insikt som i sanning gick tillbaka till tillvarons andliga källor, den lära som förkunnades av de heliga rishierna i den första kulturepoken av den efteratlantiska tiden. Och det är just det betydelsefulla med denna lära, med denna forskning från begynnelsen av vår efteratlantiska tid, att den så djupt trängde in i alla naturprocesser, att den i dessa naturprocesser kunde urskilja det andligt verkande.
I grunden är vi alltid omgivna av andliga händelser och andliga väsen. Allt som materiellt sker är ju blott ett uttryck för andliga fakta, och alla ting som materiellt möter oss är blott det yttre höljet för andliga väsen.
När det nu, i den nämnda urgamla heliga läran, talades om de företeelser som omger oss, de vi förnimmer i vår omgivning, så pekades det alltid på en företeelse i synnerhet, på den viktigaste, den mest betydelsefulla naturföreteelsen som omger människan på jorden. Och som denna mest betydelsefulla naturföreteelse betraktades av denna andevetenskap det faktum som utgörs av elden.
Vid alla förklaringar av det som försiggår på jorden ställdes i centrum den andliga forskningen om elden. Vill vi emellertid förstå denna, vi kunna säga, österländska lära om elden, som i forna tider var så vittgående för all insikt och även för allt liv, vill vi förstå denna lära om elden, då måste vi något se oss omkring bland de andra naturföreteelserna och naturföremålen, såsom de betraktades av denna urgamla, men ännu i dag för andevetenskapen fullt giltiga lära.
De fyra elementen i andevetenskapens ljus
Då fördes allt, som först och främst i den fysiska världen omger människan, tillbaka till de så kallade fyra elementen. Dessa fyra element respekteras i dag av vår moderna materialistiska vetenskap visserligen inte mer. Ni veta ju alla att dessa fyra element äro: jord, vatten, luft och eld. Men med jord förstod man, där andevetenskapen blomstrade, inte det som i dag betecknas med ordet jord. Med jord betecknades ett tillstånd av det materiella varat, tillståndet av det fasta. Allt det som vi i dag kalla fast kallades i andevetenskapen jord. Alltså – vare sig vi hava fast åkerjord eller ett stycke bergkristall, ett stycke bly eller guld – allt som är fast betecknades som jord.
Allt det som är flytande, inte blott det nuvarande vattnet, betecknades som vattenartat, eller som vatten. Om ni alltså tager exempelvis järn och bringen det till glödgning, så att det efter hand genom värmen smälter och flyter ut, så är det som där flyter ut som järn för andevetenskapen vatten. Alla metaller, när de äro flytande, betecknades som vatten.
Allt det som vi i dag kalla luftartat, detta tillstånd som vi i dag även beteckna som gasartat, det kallades, oavsett vilken kropp det gällde – antingen syrgas, vätgas eller andra gaser – allt detta betecknades som luft.
Som fjärde element betraktades nu elden. Den nutida vetenskapen – det veta de som erinra sig de fysikaliska grundbegreppen – ser i elden inte något ting som man kan jämföra med jord eller luft eller vatten, utan den nutida fysiken ser däri blott ett rörelsetillstånd. Andevetenskapen ser i värmen, i elden, intet annat än något som har en ännu finare substantialitet än luften. Liksom jord, eller det fasta, förvandlas till det flytande, så övergår det luftartade efter hand för andevetenskapen i eldtillståndet, och elden är ett så fint element att det genomtränger alla de övriga elementen. Elden genomtränger luften och gör den varm, likaså vattnet, likaså jorden. Medan alltså så att säga de andra tre elementen äro fördelade, se vi elementet elden genomtränga allt, allt.
Eldens särskilda natur: en bro mellan materia och själ
Nu sade den gamla, och med henne även den nya, andevetenskapen: Det är ännu en annan, en betydande skillnad mellan det vi kalla jord, vatten, luft och det vi kalla eld eller värme. Hur kan jord eller det fasta förnimmas? Jo, säger vi, genom att vi vidröra det. Vi förnimma det fasta genom att vi vidröra det, och det utövar ett motstånd.
Likaså är det ännu med det vattenartade. Detta ger visserligen lättare efter, motståndet är inte så stort, men vi förnimmer det dock som något för oss yttre, som ett motstånd. Och så är det även med elementet luften. Även den förnimma vi blott såsom något yttre.
Annorlunda är det med värmen. Här måste något framhävas, som den nutida världsåskådningen inte anser som betydelsefullt, men som måste anses som betydelsefullt om man vill blicka in i tillvarons verkliga gåtor. Värmen förnimmer vi nämligen även utan att vi vidröra den i det yttre. Det är det väsentliga: vi kunna förnimma värme genom att vi vidröra en kropp som har en viss grad av värme; vi kunna yttre förnimma värme som de tre andra elementen, men vi känna värme även i våra egna inre tillstånd.
Därför har den gamla vetenskapen – redan hos indierna – framhävt: jord, vatten och luft förnimmer du i yttervärlden allena; värme är det första element som vi även i det inre kunna förnimma.
Värme eller eld har alltså så att säga två sidor: en yttersida som visar sig för oss när vi i det yttre förnimma den, en inre sida när vi i oss själva förnimma ett visst värmetillstånd. Människan känner sitt inre värmetillstånd – det är henne hett, eller hon fryser – däremot bekymrar hon sig medvetet inte mycket om det som i henne är luftartat, vattenartat, fast; vad alltså luft, vatten och jord är i henne. Hon börjar först så att säga att känna sig själv i elementet värmen. En inre och en yttre sida har elementet värmen. Därför säger den gamla andevetenskapen, och med henne den nya andevetenskapen: värmen eller elden är det där det materiella börjar bliva själsligt. Vi kunna därför i ordets sanna mening tala om en yttre eld som vi förnimma lika med de andra elementen, och en inre, själslig eld i oss.
Elden som porten till det själsliga
Så bildade elden för andevetenskapen alltid bron mellan det yttre materiella och det själsliga som blott inre förnimmer av människan. Man ställde elden eller värmen i centrum av all naturbetraktelse, emedan elden så att säga är porten varigenom vi från det yttre tränga in till det inre. Den är verkligen — denna eld — som en dörr, framför vilken man kan stå; man ser den utifrån, öppnar den och kan betrakta den inifrån. Så är elden bland naturföreteelserna. Man vidrör ett yttre föremål och lär känna elden som strömmar till utifrån som de andra tre elementen; man förnimmer den inre värmen och känner den som något som man själv tillhör: man står innanför porten, man träder in i det själsliga. Så talade andevetenskapen om elden. Därför såg man också i elden något där det själsliga och det materiella samspela.
Ljus och rök: eldens två sidor
Det är verkligen en elementarlektion av den första mänskliga vishetens grad, det vi nu en gång vilja ställa inför vår själ. Där sade lärarna ungefär så: Se, ett brinnande föremål som förtäres av elden! Två ting ser du i detta brinnande föremål. Det ena kallade man i denna gamla tid, och kunde man ännu i dag så kalla, rök, och det andra kallade man ljus. Ty dessa två naturföreteelser träda fram för oss när ett föremål förtäres av elden: ljus å den ena sidan, rök å den andra. Så såg alltså andeforskaren elden stå i mitten mellan ljus och rök. Läraren sade: likasom ljuset födes ur lågan å ena sidan, så födes å andra sidan röken.
Men nu måste vi en gång med avseende på ljuset, som är fött av elden, ställa en högst enkel, men vittgående sanning klart inför våra ögon. Det är högst sannolikt att väldigt många människor, om man skulle fråga dem: ser du ljuset? skulle svara: nog ser jag ljuset! Men detta svar är så falskt som något kan vara, ty i sanning ser intet fysiskt öga ljuset. Det är absolut oriktigt när man säger att man ser ljuset.
Man ser genom ljuset de föremål som äro fasta, flytande, luftartade, men själva ljuset ser man inte. Tänk dig en gång hela världsrummet genomlyst av ljuset, och ljusets källa vore någonstans där ni inte kunna se den, bakom er, och ni skåda nu in i världsrummet som är genomlyst av ljuset – skulle ni se ljuset? Ni skulle då över huvud taget inte se något. Ni skulle först då se något om något föremål ställdes in i det genomlysta rummet. Man ser inte ljuset, utan blott det fasta, det vattenartade, det gasartade genom ljuset. Alltså i sanning blir det fysiska ljuset över huvud taget inte sett med de fysiska ögonen.
Detta är nu något som med en särskild klarhet ställer sig inför det andliga ögat. Andevetenskapen säger därför: ljuset gör visserligen allt synligt, men själva ljuset är osynligt. Och detta är en viktig sats: det är oförnimmligt, ljuset. Man kan inte genom yttre sinnen förnimma det. Man kan förnimma det fasta, det flytande, det gasformiga, man kan ännu som sista element yttre förnimma värmen eller elden; men det kan man även redan börja förnimma i sitt inre. Men själva ljuset kan man inte mer i det yttre förnimma.
Om ni tro att när man ser solen man ser ljus, så är det falskt: man ser en flammande kropp, en brinnande substans, från vilken ljuset utströmmar. Skulle ni pröva det, så skulle ni se att ni hava gasartat, flytande, jordiskt. Ljuset ser ni inte, utan det som brinner.
Från det materiella till det eteriskt-andliga
Alltså träda vi, när vi stiga upp – så säger andevetenskapen – från jord genom vatten, genom luft till eld och sedan till ljus, vi träda där från det yttre förnimbara, synliga, in i det osynliga, in i det eteriskt-andliga. Eller, som man även säger: elden står vid gränsen mellan det yttre förnimbara, materiella och det som är eteriskt-andligt, som inte mer är yttre förnimmligt.
Vad gör alltså en kropp som förtäres av lågan, det vill säga av elden? Vad sker när något brinner? När något brinner, så se vi å den ena sidan ljuset uppstå. Det första yttre oförnimmliga, det som verkar in i den andliga världen, som inte mer är blott yttre materiellt så att säga, giver värmen när den är så stark att den blir en ljuskälla. Den avger något till det osynliga, till det som inte mer kan yttre förnimmer, men detta måste den betala genom röken. Den måste ur det som förut var genomskinligt genomlyst låta framträda det ogenomskinliga, det rökiga. Och så se hur i sanning värmen eller elden skiljer sig, delar sig. Den delar sig å den ena sidan i ljus, och därmed öppnar den en väg in i den översinnliga världen. För att den sänder något uppåt som ljus in i den översinnliga världen, för det måste den sända något nedåt i den materiella världen, i det ogenomskinligas, men synligas värld. Intet uppstår ensidigt i världen. Allt som uppstår har två sidor: när genom värme ljus uppstår, så uppstår på den andra sidan grumling, mörk materia. Detta är urgammal andevetenskaplig lära.
Det andliga i elden och röken: elementarväsens förtrollning
Men nu är den process som vi nu beskrivit blott yttersidan, blott den fysiskt-materiella processen. För denna fysiskt-materiella process ligger nu något väsentligen annat till grund. När ni hava blott värme framför er, alltså något som ännu inte lyser, då är det på sätt och vis värmen själv, som ni förnimma, den yttre fysiska värmen, men det är något andligt därinne. När denna värme nu blir så stark att ljus uppstår och rök bildas, då måste något av det andliga som var i värmen gå in i röken. Och detta andliga som var i värmen, som övergår i röken, i något luftartat, alltså i något som står under värmen, det är nu införtrollat i röken, i det som framträder som förgrumling. Andliga väsen som äro med värmen måste så att säga låta sig införtrollas i det som blir tätt, som blir rökigt. Och så är det så en förtrollning av andliga väsen förknippad med allt som så att säga som en förgrumling, som en materialisering framträder ur värmen.
Vi kunna framställa det än skarpare. Tänk er en gång att vi bringa, vilket ju redan idag är möjligt, luften till flytande form. Luften själv är intet annat än förtätad värme, den är uppkommen ur värmen genom att rök bildats. Det från det andliga är förtrollat in i röken, vilket egentligen ville vara i elden. Andliga väsen, som man nu även kallar elementarväsen, äro förtrollade i all luft, och de bliva ännu vidare förtrollade, så att säga förvisade till ett ännu lägre vara, när luften överföres i vatten. Därför ser andevetenskapen över huvud taget i det som är yttre förnimbart något som uppkommit ur ett urtillstånd av elden eller värmen på det sätt att det först blev luft eller rök, eller gas, genom att värmen förtätades till gas, gasen till flytande, det flytande till fast. Se tillbaka – så säger utforskaren av det fördolda – se på något fast: det var en gång flytande, det har först i utvecklingens lopp blivit fast; och det flytande var en gång gasartat och det gasartade bildades som rök ur elden. Men med denna förtätning, med detta blivande gasformigt och fast, är alltid en förtrollning av andliga väsen förknippad.
Allt är fött ur elden: elementarväsen i världen
Blicka vi alltså nu på vår omgivning, se vi på de fasta stenarna, de strömmar av vatten som flyta fram, se vi det som av vatten dunstar, som likt dimma stiger upp – se vi luften, se vi allt fast, flytande, luftartat och eld – så ha vi i grunden intet annat än eld. Allt är eld, blott förtätad eld. Guld, silver, koppar är förtätad eld. Allt var en gång eld, allt är fött ur elden – men i allt detta förtätade vila som förtrollat överallt något andligt!
Vad uppnå då de andligt-gudomliga väsen som omge oss, med att – som det är på vår planet – ett fast uppstår, att ett flytande, ett luftartat uppstår? De sända sina elementarandar som leva i elden nedåt, de inspärra dem i luft, vatten och jord. Detta äro de sändebud, de elementarsändebud som de andligt skapande formbildningsväsendena sända. Först ha man dessa elementarandar i elden. I elden känna de sig – om vi tala bildligt – ännu väl, och nu bliva de så att säga dömda att leva i förtrollning. Och vi blicka omkring oss och säga oss: dessa väsen, som vi hava att tacka för allt det som är omkring oss, de hava måst stiga ned ur elementet elden, de äro förtrollade i tingen.
Människans roll i elementarväsendenas befrielse
Kunna vi som människor göra något för dessa elementarandar? Detta är den stora frågan som de heliga rishierna ställde sig. Kunna vi göra något för att befria det som där är förtrollat?
Ja, vi kunna göra något! Ty det som vi människor göra här i den fysiska världen är också intet annat än det yttre uttrycket för andliga processer.
Allt vad vi göra har tillika sin betydelse i den andliga världen. Tag följande som exempel: en människa står inför något, låt oss säga en bergkristall eller ett stycke guld eller dylikt. Hon betraktar detta. Vad sker när en människa blott stirrar, betraktar med sitt sinnliga öga något yttre föremål, vad sker då?
Där är ett ständigt växelspel mellan det förtrollade elementarväsendet och människan. Det som där i materien är förtrollat och människan, de ha något med varandra att göra. Antag nu att människan blott stirrar på föremålet, så att det blott faller henne in vad som tränger fram till ögat; då går ständigt något av dessa elementarväsen in i människan. Oavbrutet går något av de förtrollade elementarväsendena in i människan, från morgon till afton. I det ni förnimmer går från er omgivning oavbrutet en skara av elementarväsen som var förtrollade och som oavbrutet förtrollas genom världens förtätningsprocesser, oavbrutet går en sådan skara av väsen in i er.
Antag nu att människan som så stirrar på föremålen över huvud taget inte har lust att tänka över föremålen, att i sin själ låta något leva av tingens ande. Hon gör det bekvämt för sig, går blott så genom världen, bearbetar det inte andligt, inte med idéer, inte med känslor, med ingenting; hon förblir så att säga en blott åskådare av det som materiellt i världen möter henne. Då gå dessa elementarandar in i henne och sitta nu i henne, äro i henne och hava intet annat vunnit i världsprocessen än att de stigit in från yttervärlden i människan.
Men antager vi nu att människan är en sådan som andligen bearbetar intrycken av yttervärlden, som med sina idéer, begrepp gör sig föreställningar om världens andliga grunder – som alltså icke blott stirrar på ett stycke metall, utan tänker över väsendet, efterkänner sakens skönhet; som förandligar sitt intryck – vad gör hon då? Hon befriar genom sin egen andliga process de elementarväsen som strömmar från yttervärlden över till henne; hon lyfter det upp till vad det var, hon befriar elementarväsendet ur dess förtrollning.
Så kunna vi genom vårt eget förandligande befria de väsen som i luft, vatten och jord äro förtrollade, vi kunna antingen inspärra dem i vårt inre utan att förändra dem, eller ock kunna vi genom att vi själva mer och mer förandliga oss befria dem, lösa dem, återföra dem till deras element.
Hela sitt liv igenom på jorden låter människan från yttervärlden elementarandar strömma in i sig. I samma mån som hon blott stirrar på tingen, i samma mån låter hon dessa andar helt enkelt vandra in i sig och förändrar dem inte; i samma mån som hon söker att i sin ande bearbeta yttervärldens ting genom idéer, begrepp, känslor av skönhet och så vidare, i samma mån befriar och löser hon dessa andliga elementarväsen.
Elementarväsendenas öde efter döden
Och vad sker nu med dessa elementarväsen som så att säga trätt från tingen in i människan, vad sker med dem? De äro först i människan. Även de befriade måste först förbliva i människan, men blott till människans fysiska död. När människan träder genom dödens port, då träder en skillnad in mellan de elementarväsen som blott vandrat in och som människan inte åter uppfört till ett högre element, och mellan dem som människan genom sin eget förandligande har återfört till deras forna element. De elementarväsen som människan inte förändrat ha först intet vunnit därmed att de vandrat över från tingen till människan; de andra däremot hava vunnit att de med människans död kunna återvända till sin ursprungliga värld.
Människan är i sitt liv en genomgångspunkt för dessa elementarväsen. Och när nu människan genomgått den andliga världen och återföds i ett nytt förkroppsligande, då komma vid människans återförkroppsligande, när människan går genom födelsens port, alla de elementarväsen som människan förut icke befriat åter till den fysiska världen; de hon befriat medför hon icke åter när hon nedstiger, de äro återvända till sitt ursprungliga element.
Så se vi hur människan genom sin utveckling har det i sin hand, genom det sätt varpå hon förhåller sig till den yttre naturen, att antingen befria de för tillkomsten av vårt jordeväsen nödvändiga förtrollade elementarväsen eller att ännu mer fästa dem vid jorden, än de var förut.
Vad gör en människa som betraktar ett yttre föremål så, och – genom att hon förklarar föremålet för sig – befriar elementaranden därur? Andligt gör hon det motsatta av vad förut skett. Medan förut så att säga ur elden bildats rök, bildar människan åter ur röken andlig eld.
Hon avsänder blott denna eld först efter sin död.
Tänk nu hur oändligt djupa, och oändligt andliga, gamla offerbruk äro, om ni betrakta dem i ljuset av urgammal helig andevetenskap! Tänk er en gång prästen vid offeraltaret i de tider då religionen byggdes på verklig insikt i de andliga lagarna, tänk er hur prästen tänder lågan och rök stiger upp och rökens uppstigande verkligen görs till ett offer, det vill säga följs med böner!
Vad sker då? Vad sker över huvud taget med ett sådant offer?
Prästen står vid altaret där rök åstadkoms. Där det fasta träder ut ur värmen förtrollas en ande, men genom att människan med sina böner följer hela processen upptages denna ande i människan så, att den efter döden åter stiger upp i den högre världen.
Vad sade då den som tillhörde den gamla visheten till dem som borde förstå detta?
Han sade: om du ser på yttervärlden så, att din andliga process inte är ett fastklamrande vid röken utan en upphöjning av det andliga till eldelementet; då befriar du efter döden den i röken förtrollade anden.
Och nu talade människan som förstod detta om den i människan övergångna, ur röken förtrollade anden: har du låtit anden förbli som den var i röken, då måste den återfödas med dig, då kan den efter din död inte återvända till den andliga världen; har du emellertid befriat den, har du återfört den till elden, då stiger den efter din död upp i de andliga världarna och behöver inte återvända till jorden med din födelse.
Och nu ha ni en del av dessa djupa satser ur Bhagavad Gita, som i föregående föredrag nämnts. Det är där inte tal om det mänskliga jaget, det är tal om dessa naturväsen, dessa elementarväsen som från yttervärlden gå in i människan, och det sägs: se elden, se röken! Det som människan genom sina andliga processer gör till eld, det äro andar som hon befriar med sin död. Vad hon låter förbli som det är i röken, det måste vid hennes död förbli förenat med henne och måste återfödas när hon föds.
Ödet för elementarandarna är oss därmed först utstakat: genom visshet som människan utvecklar i sig befriar hon oavbrutet vid sin död elementarandar; genom ovisshet, genom blott materiellt fastklamrande vid sinnenas sken binder hon elementarandar till sig och tvingar dem att alltid följa med i denna värld, att alltid återfödas med henne.
Elementarväsen i dag och natt
Men inte blott med elden, och det som hör till den, äro sådana elementarväsen förknippade. Sådana elementarväsen äro sändebuden för de högre gudomligt-andliga väsendena vid allt som yttre sinnligt sker. Aldrig hade exempelvis i världen det samspel av de krafter som frambringar dag och natt kunnat inträffa, om inte sådana elementarväsen i stora skaror arbetat för att få planeterna att kretsa på rätt sätt i världen, just för att detta skifte mellan dag och natt skulle ske.
Allt som sker åstadkoms av skaror av andliga under- och överväsen från de andliga hierarkierna. Vi är invid de allra mest underordnade väsendena, invid sändebuden. När natt blir till dag och dag blir till natt, lever där också elementarväsen. Och så är det att människan nu åter står i en innerlig förbindelse med väsendena i elementarrikena, som har att verka med dag och natt.
Om människan är trög, lat, om hon släpar efter, då verkar hon på dessa elementarväsen som har att göra med dag och natt på annat sätt än om hon är skapande, arbetsam, flitig, produktiv. Om människan är trög binder hon sig nämligen till helt bestämda elementarväsen, likaså om hon är flitig, men på ett helt speciellt sätt. De som nu nämnda andra klassen av elementarväsen tillhör, som utvecklar sitt liv under dagen, som så att säga vältrar fram dagen, äro åter i sitt högre element. Men liksom elementarväsendena i den första klassen – av elden – äro bundna i luft, vatten och jord, så äro genom mörkret vissa elementarväsen bundna, och dagen kunde inte skiljas från natten om inte dessa elementarväsen så att säga fängslades i natten.
Att människan kan njuta dagen tillkommer henne genom att de gudomligt-andliga väsendena drivit ut elementarväsendena och fängslat dem i nattiden. Om människan nu är trög flyter dessa elementarväsen oavbrutet in i henne, men hon låter dem förbli som de äro. De elementarväsen som i natten äro kedjade vid mörkret låter människan genom sin lättja förbli som de äro; de elementarväsen som träda in i henne när hon är flitig, arbetsam, när hon gör något, dessa leder hon andligt åter till dagen.
Hon löser alltså oavbrutet dessa elementarväsen av andra klassen.
Hela livet igenom bära vi i oss alla elementarväsen som trätt in under vårt tröghetstillstånd och som trätt in under vårt flitiga tillstånd. När vi gå genom dödens port kunna åter de väsen vi återfört till dagen gå till den andliga världen; de väsen vi låtit förbli i natten genom vår tröghet förbli fängslade vid oss, och vi föra dem med oss vid det nya återförkroppsligandet. Det vi blott genom sinnenas villfarelse låta yttre elementarväsen strömma in i oss, vad vi genom lättja och tröghet från nattväsendena låta strömma in i oss, det blir återfört med vår återförkroppsligande.
Och nu ha ni den andra punkten i Bhagavad Gita. Åter är det inte det mänskliga jaget, utan denna sort av elementarväsen som pekas på med orden: Se dig om dag och natt. Vad du själv befriar genom att du genom din flit gör ett nattväsen till ett dagväsen – det som går ut från dagen när du dör – det träder in i den högre världen. Vad du som nattväsen medför, det dömer du att återfödas med dig.
Elementarväsen och månens växlingar
Och nu kunna ni väl ana hur saken fortgår. Liksom med de företeelser som nyss behandlats, så är det även med mer omfattande naturföreteelser, så exempelvis med det som frambringar våra 28 månadsdagar, växlingen i den tilltagande och avtagande månen. Där måste en hel skara av elementarväsen verka för att få månen att röra sig så att denna vår månperiod kunde uppstå, att allt som hänger samman med månväxlingen verkligen kunde utbreda sig på vår synliga jord.
Och till detta måste åter från de högre väsendena vissa väsen förtrollas, dömas, fängslas. För det klarsynta ögat visar det sig alltid att när månen tilltar komma ständigt andliga väsen från ett lägre rike till ett högre rike. Men för att ordning ska råda måste även andra andliga elementarväsen trollas ned i underordnade riken. Även dessa elementarväsen av tredje riket stå i växelverkan med människan. Om människan är glad, om hon är nöjd med världen, om hon förstår världen så att hon i ett glatt sinne omfattar alla ting, då befriar hon oavbrutet de väsen som genom den avtagande månen fängslas.
Väsendena komma in i henne och bliva genom hennes själsro, genom den inre tillfredsställelsen, genom den harmoniska världsförnimmelsen och världsåskådningen oavbrutet befriade. De väsen som träda in i människan när hon är missmodig, när hon är surmulen, när hon inte är nöjd med något, när hon genom allt möjligt blir stämd, de förbliva i förtrollningstillståndet de hade genom den avtagande månen.
Ack, det finnes människor som genom att de nått en harmonisk världsförnimmelse, genom att de äro glatt sinnade, verka oändligt befriande på en helt stor mängd av elementarväsen som just uppstått som skildrat!
Människan är genom en harmonisk världsförnimmelse, genom inre tillfredsställelse över världen, en befriare av andliga elementarväsen. Människan är genom sin surmulenhet, sitt missmod, genom sitt missnöje en fängslare av elementarväsen som kunde befrias genom hennes glädje.
Så se ni hur människans sinnesstämning inte blott för denna människa själv har en betydelse, hur människans glädje eller surmulenhet är något vilket som antingen befrielse eller fängslande strömmar ut från hennes väsen. Det går i alla väderstreck ut i det andliga vad människan gör genom sina blotta sinnesstämningar.
Där ha vi den tredje punkten i den viktiga läran i Bhagavad Gita: se hit, om en människa så verkar genom sin sinnesstämning att hon befriar andar, som vid den tilltagande månen andar befrias, då kunna dessa befriade andar när människan går genom dödens port återvända till den högre världen. Om människan genom sitt missmod, sin hypokondri, kallar till sig de andar som äro runt henne och låter dem förbli som de äro, som de måste vara för att månens ordning skulle kunna frambringas, då förbli dessa andar fängslade vid henne och måste återfödas när hon träder in i ett nytt väsen.
Så ha vi en tredje grad av elementarandar som antingen befrias med människans död, återvända till sitt hemland, eller som måste återfödas i denna värld med människan.
Elementarväsen och årets solgång
Och slutligen hava vi en fjärde art av elementarandar. Det äro de som ha att verka med årets solgång för att sommarens sol vaknande och befruktande skall kunna lysa ned på jorden, för att det som växer från vår till höst verkligen skall växa.
Till detta måste vissa andar under vintern fängslas, måste förtrollas under vintersolens tid. Och på samma sätt verkar människan, som förut skildrats, för de andra stegen av de andliga väsendena i elementarrikena.
Tag en människa som träder in i vintertiden, som säger sig: nätterna bli längre, dagarna bli kortare, vi komma till den del av årets solgång där så att säga solen drager sina befruktande krafter från jorden. Den yttre jorden dör, men med denna döende jord känner jag mig desto mer förpliktad att andligen uppväckas. Jag måste nu så att säga allt mer och mer taga in anden i mig.
Tag en människa som mot julhelgen alltmer tar upp en from feststämning i sig, som lär sig förstå julhelgen i dess betydelse att den yttre sinnliga världen är mest döende, anden däremot måste vara mest levande; tag att människan genomlever vintertiden till påsk, hon erinrar sig att med det yttres uppvaknande är förknippat det andligas död, hon genomlever påskfesten med förstånd. En sådan människa har inte blott yttre religion utan religionsförstånd för naturprocesser, för den ande som råder i naturen, och hon befriar genom denna sin fromhet – sin andlighet – den fjärde klassen av elementarväsen som ständigt strömma ut och in i människan, som hänga samman med solens gång.
Och en människa som i denna mening är ogudaktig, som förnekar anden eller inte känner till den, som i materialistiskt kaos sörjer fram, i henne strömma elementarandarna av denna fjärde grad in och förbli såsom de är. Och genom döden inträder nu, att dessa elementarandar av fjärde graden återigen antingen befrias till sitt element eller förbli fängslade vid människan och åter måste visa sig när hon träder in i ett nytt förkroppsligande.
Så blir människan, om hon binder sig till vinterandarna utan att göra dem till sommarandar, utan att genom sin andlighet befria dem, så dömer hon dessa andar att återfödas, medan de annars inte återfödas, inte behöva återvända med henne.
Befrielse och återfödelse av elementarväsen
Se elden och röken! Binder du dig så till den yttre världen att din andligt-själiska process är något som när eld och rök uppstår; att du själv förandligar tingen i din känslo- eller förnimmelseprocess, då hjälper du vissa andliga elementarväsen att stiga upp.
Binder du dig till röken, då dömer du dem till återfödelse.
Binder du dig till dagen, då befriar du åter de motsvarande andarna av dagen.
Se på ljuset, se på dagen, se på den tilltagande månen, på årets solhalva! Verkar du så att du återför elementarväsendena till ljuset, till dagen, till den tilltagande månen, till årets sommartid, då befriar du dessa elementarväsen som är dig så nödvändiga med din död; de stiga upp i den andliga världen.
Binder du dig till röken, stirrar du blott på det fasta, binder du dig till natten genom tröghet, binder du dig till andarna av den avtagande månen genom ditt missmod, binder du dig till de andar som fängslats i vintersolens tid genom din gudlöshet eller andefattighet, då dömer du dessa elementarväsen till att de måste återfödas med dig.
Nu veta vi först varom det egentligen är tal vid denna plats i Bhagavad Gita. Den som tror att det är tal om människan förstår inte Bhagavad Gita; den däremot som vet att allt mänskligt liv är ett oavbrutet växelspel mellan henne och andar som i vår omgivning leva förtrollade och måste förlösas, han ser ett uppstigande eller ett återförkroppsligande av fyra grupper av elementarväsen.
Hemligheten med denna lägsta art av hierarki är oss bevarad vid denna plats i Bhagavad Gita. Ja, om man ur urvärldsvisheten måste hämta vad som överlämnats oss i de stora religionsurkunderna, då märker man vad stort som ligger i dessa religionsurkunder och hur orätt de ha som ytligt förstå dem eller inte vilja förstå dem i deras djup. Man förhåller sig först då rätt till dem när man säger sig: det finnes ingen vishet hög nog att utröna vad som inhämtningsvis är inlagt i dem.
Då först genomträngas dessa urkunder med den förtrollande andedräkten av verkligt fromma känslor, då först bliva de i ordets sanna mening det de böra vara: själva förädlande och renande medel för den mänskliga utvecklingen. De visa oss ofta ännu på oerhörda avgrunder av mänsklig vishet. Och vad som från de ockulta skolornas och mysteriernas källor från och med nu av kan strömma in i mänskligheten i gemen, det först skall dessa i avglans – ty sådana äro de ju blott – låta framträda av urvärldsvisheten i dess storhet och i dess ljus.
Människans ansvar och världsförbindelse
Vi måste en gång med ett förhållandevis svårt exempel visa hur man i urvärldsvisheten känt till samverkan av alla dessa andar som omge oss, som äro överallt, som strömma ut och in i människan, och hur man också vetat att människans gärningar utvisa en växelverkan mellan den andliga världen och hennes egen inre värld. Då först blir människogåtan viktig för oss när vi blir varse att vi med allt vad vi gör, även med hur vi äro stämda, återspeglar ett helt kosmos, att denna vår lilla värld har en oändligt vittgående betydelse för allt blivande i makrokosmos.
Just upphöjandet av ansvarskänslan är det skönaste och mest betydelsefulla vi kunna vinna ur andevetenskapen. Det lär oss att fatta livet i ordets sanna mening och att så högt värdera detta liv som vi ha, att kasta in detta i livets utvecklingsström – att kasta in det som något djupt betydelsefullt.
Lämna ett svar