Man, 54:
Din halo: Vi ser här en man som sedan sitt första andetag har burit med sig en himmelsk prägel mot vilken han mäter och märker allt han möter. Denna prägel utgör hans karaktär. Inte vad han tänker men hur han tänker, präglas av denna karaktär. Och den går djupare än den prägel han fått av blod och jord; av arv och miljö, av ras, kön, klass och kultur. Det var den han sveptes i när han inkarnerade och den lämnar honom inte. Det är han som till sist lämnar den. Men då har den givit honom ett arvode av lärdomar att införliva med sitt väsen.
Samvetsfråga
Får man tränga så djupt in i en annan människas väsen att man blottlägger hennes himmelskt vordna karaktär? Det är inte givet. Det måste samvetet svara på. Och samvetet måste leverera sitt svar till dygden, det vill säga man måste göra sitt bästa och lägga frukten av sin möda på rätt nivå, så att den får avsedd verkan, eller åtminstone inte får en oönskad verkan. Därefter måste frukten föras vidare till det av himmelsk rättvisa genomkorsade förnuftet, så att man ser allt man för ordet till, men utan att föra ordet till precis allt man ser. Det som sägs måste ha måtta, det måste vara balanserat, och framförallt måste det leda till måtta och balans.
Detta gäller givetvis oavsett karaktärsanalysens metod men i synnerhet om den är astrologisk. Detta av flera skäl, men ett av dem är att astrologin som metod är esoterisk; den hör egentligen inte hemma i det exoteriska, offentliga rummet, och den stöter sig med den vedertagna världsbilden. Dagens astrofysiska kosmologi lämnar knappast utrymme för något som skulle kunna förklara astrologins anspråk. De förefaller absurda. Därför, bland annat, måste man fråga sig om man verkligen vill gå in på vad en astrologiskt baserad analys har att säga om en människas karaktär. Rätt förstådd och rätt använd är astrologin en exakt vetenskap, men dess kriterier skiljer sig från den gängse naturvetenskapens.
Detta påpekande må tas som en varning. Man kan både ge och ta emot astrologiska upplysningar på ett lättsinnigt och flyktigt sätt. Det är att våldföra sig på själen. Både sin egen, på den som analysen gäller och på världens själiska aspekt. Påpekandet må även tas som en anmodan att finna en balans. Astrologisk såväl som annan esoterisk upplysning landar även fel om den behandlas tungsint och dogmatiskt.
Men påpekandet må även tas som en anmodan. En uppmuntran till mod — mod att tåla sanning och mod att uthärda det ljus i vilket sanning syns.
Med detta mod i hågen går vi nu åter till ämnet: din himmel:
Del 1: Planeternas placeringar
Låt oss först introducera huvudaktörerna, de sju intelligenserna:
De kallas planeter eftersom de flanerar, vandrar, längs en väg, ekliptikan. Dock inte alltid i just denna ordning, som utgår från oss själva som jordiska varelser. Månen är närmast oss, Saturnus längst bort. Men de är utspridda på himlen, liksom placerade av en gudomlig vishet, och de rör sig olika fort. Från jorden sett backar vissa då och då. Låt oss först kisa lite och se på planeternas placeringar som de stod vid din födelse, innan vi går in på hur vissa av dem klingar mot varandra för att skapa det speciella ackord av klanger som är själva du i detta jordeliv.
Vad är det vi möts av?
Det som i den yttre, stora världen är planeter, det är i den inre, lilla världen intelligenser, eller om man så vill: olika former av intelligens. Under renässansen kallades planeterna ofta himmelska intelligenser. Man såg kosmos som något besjälat och differentierat, som en gemenskap av väsen genomstrålade av en världsarkitekt. Denne arkitekt ser och förstår världen, tänkte man sig, i ljuset av var och en av dessa intelligenser. Och eftersom renässansen var en sorts återfödelse (renässans betyder just det) av den hellenska vishetskulturen så tänkte man sig att den besjälade rymden ovanför horisonten var den olympiska gudavärlden, och att rymden under horisonten var den ktoniska gudavärlden. Samma intelligenser blev alltså olika gudar, eller fick olika personligheter, beroende på om de var över eller under horisonten. Du har nästan alla dina gudar i underjordens djupa mörker. Även solen, som är på väg att bryta igenom till den synliga, olympiska halvsfären. Nordiska morgnar i sena november är mörka.
Solen, Neptunus och Ascendenten
Tittar vi lite närmare på solen så ser vi den i och för sig osynliga isjätten Neptunus, en ktonisk havsgud, tätt inpå. Denna konjunktion, mellan solen och Neptunus, är talande för en viktig aspekt av din karaktär, nämligen din nästan hudlösa överkänslighet. Att du är lite tjock beror på att du har behövt bygga dig en sköld mot andra människors känslor. Du tar in dem innan du vet ordet av och du har svårt att sätta fingret på hur det går till, eftersom denna konjunktion trots sin närhet till AC, skötet i österrand varur allt ljus föds, är strax under ytan.
Solen är solo. Därav dess namn. Den är enastående och visar var man har sin jagkänsla. Även med sitt inre jag står var man allena. Men i ditt fall smyger den känslostörande Neptunus precis bakom solen och skruvar upp volymen på allt som känns hos alla som känner.
Dessutom skapar den osäkerhet. Neptunus säger oss, viskande, att varje känsla även vittnar om sin motsats. Precis som varje färg inom sig bär sin komplementfärg som en lysande efterbild — och världssjälens känsloregister uttrycker sig som det vi kallar färger — så bär varje känsla inom sig sin komplementkänsla. Det döljer sig frid i vreden. Det döljer sig glädje i sorgen. Det döljer sig stolthet i skammen och vemod i ivern. Och omvänt. Om sådant viskar Neptunus. Det är förvirrande men låter sig förädlas.
Då kloknar man till.
Komplementfärger att kännande kontemplera
Och Neptunus gör oss medvetna om detta, vilket både ställer till det för oss och låter oss bli en smula klokare, rentav mer förstående. Du är förstående, det är ett framträdande drag. Du tror säkert att det beror på de många svåra upplevelser du har genomlidit men det är medfött. Egentligen är det tvärtom. Detta medfödda drag har lockat fram de svåra situationerna. Resultatet är hursomhelst att du framstår som en känslig man. Dock icke som en vek man. Det beror på solens läge strax under österrand, AC, i det så kallade första huset, som bär prägel av Väduren med sin initiativkraft. Utan att mena det kan du lätt överväldiga folk du möter. Din aura tar plats. Då kan andra bli lite osäkra på vad de känner, men känna mer, och då kan du med din starka medkänsla gå in i dessa känslor. Det är en komplicerad process och kan lätt leda till mellanmänskliga förvecklingar men i sin genom vedermödor och försakelser förädlade form kan du bli en mästerlig själasörjare.
Neptunus kan göra det nödvändigt för dig att vara ensam mycket och få tid att låta känslorna sortera ut sig. Det kan nämligen vara svårt, i och precis efter ett starkt människomöte, för dig att veta vad som är den andres känslor och vad som är dina egna. Just då finns det ingen skillnad. Du skäms med den som skäms, fruktar med den som fruktar, gläds med den som gläds och vredgas med den som vredgas, utan att ens försöka distansera dig, vilket hursomhelst i stunden vore lönlöst.
Efteråt är det desto viktigare. Så ensamheten är viktig.
Generationspionjär
En stark och ganska ovanlig tillgång är att du har din kärnpersonlighet och ditt sociala jag på ungefär samma ställe. Det får dig att verka — och vara — förhållandevis äkta. Du är den du verkar vara. Och det trots att både solen och österrand befinner sig under Skorpionens hemlighetsfulla tecken, som alltid vill dölja det egna, blotta det andra, penetrera och hantera det dolda, det hemliga och det bakomliggande. Och det trots att den bakomliggande Neptunus faktiskt inte strålar in sin känslostarka kraft från detta tecken, utan från Skytten. Vilket den gör för hela den generation, 1970 – 84, av vilken du var en av pionjärerna. Du föddes helt enkelt in i en tidsanda som producerade sökare, idealister, svärmare, psykfall, fanatiker och en och annan äkta mystiker.
Detta på grund av Neptunus position i Skytten.
Mars dilemma
Och vad säger din kämparglöd? Den är fast i spänningsfältet mellan två ytterligheter men med en gemensam nämnare som lustigt nog är fenomenet spänningsfält som sådant. Tvillingarnas hus — en jordisk miljö — och Fiskarnas stjärntecken är de motpoler som håller Mars krigarkraft på tå. Den jordiska miljön, Hus 3, eggar dig att argumentera och övertyga, men det himmelska ljuset får dig att se det fåfängliga i att polarisera och polemisera. Fiskarna belyser det illusoriska i det vi uppfattar som olikheter och motsättningar.
Denna känsla av fåfänglighet har ett och annat gemensamt med den som beskrivs i Predikaren, där den uppgivet luttrade kung Salomo suckar över sakernas evinnerliga tillstånd. Intet nytt under solen. Det är som det är och det går som det går, hur mycket man än kämpar och står i.
Den känslan.
Imum coeli
Känslan av fåfänglighet är alltså latent sedan födelsen och förstärks i ditt fall av att det gränsupplösande astralljuset från Fiskarna även omfattar den allra djupaste punkten i den ktoniska halvsfären, den mytiska Tantalos kvalfyllda grop av begränsning. I detta fall gränslös begränsning. Om Janus blickar ut åt två håll och skådar både den yttre och den inre världen så blickar detta väsen in från två håll — och ser bara sig själv. Med djup kommer moderligt, höljande mörker.
Översatt till jordiska förhållanden säger denna miljö något om tidig barndom i allmänhet och modersrelationen i synnerhet. Att det vilar något otryggt över själva tryggheten. Något opålitligt och gäckande, kanske skrämmande. Något man inte bottnar i.
Denna djupa förnimmelse av att djup kan vara något hotfullt kan förädlas. Din yoga, din skolningsväg, är att djupna och förädla det hotfulla i allt du gör. Tampas med Ran. Skam och fruktan är av samma art som ginnungagapets eld och is, om än i en mikrokosmisk form och i mildare grad, och dessa urkrafter är, rätt hanterade, nödvändiga för att hålla huvudet kallt och viljan varm. Detta vet du. Även om du inte vet hur du vet det. Psykoanalytisk introspektion eller terapi avslöjar knappast något av hur denna vetskap går till. Den är nämligen medfödd. Speciellt om man har IC i Fiskarna. Det har du.
Svidande Kiron
Nästa faktor kallas Kiron. Kiron svider. Kiron stod, egentligen backade, i Väduren när du föddes och präglade då din karaktär med smärta inför initiativ. Den smärta Kiron ger är inte alltid medveten, eller lätt att sätta fingret på, speciellt inte när Kiron backar, men den utgör själva grundsmärtan i en människas liv. Och i ditt liv är den förknippad med agens. Det betyder givetvis inte att du avstår från att agera, bara att det är plågsamt att behöva ta första steget.
Som vi såg när vi tittade på solen så är du ändå benägen att ta första steget. Detta innebär att du är van vid smärta. Du kan till och med vara så van vid denna specifika typ av sting att du har slutat göra motstånd mot den. Och smärta som man inte gör motstånd mot, inte värjer sig mot, den genomgår en förvandling. Den blir ljus. Inte ett bländande ljus, utan ett åskådliggörande ljus. I ditt fall innebär det att du kan se när du initierar en process. Trots att denna process utspelar sig i din mest intuitiva, instinktiva och omedvetna själsregion, Hus 4, så har du som ett bogsvall av medvetande om att nu, nu händer det; jag gör det! Och det beror på svedan från Kiron. … ”
”… Västerrand
Nu kommer vi, i denna preliminära presentation av huvudfaktorer, till Västerrand. Descendenten. Det är en betydelsefull plats. Det är där man har sitt sinne för det heliga. Det ljus som strålar därifrån avgör hur man vördar, vårdar och vaktar det som för en själv är heligt. Och detta ljus är, i ditt fall Oxens ljus. Oxen är systematisk, praktisk och resursmedveten. Oxen ser till att man inte övertrasserar sitt konto eller har döda pengar liggande. Det som finns behövs, det som inte finns behövs inte heller. Och vad finns på Västerrand? Vad är sinnet för det heliga? Jo, det är portalen till den värld varur inspirationer strömmar. Det och de som inspirerar gör detta via denna portal. Tröskeln till den vaktas av ett väsen som inte låter oss nalkas, än mindre överskrida denna tröskel, med mindre än att vi har rannsakat våra bevekelsegrunder och i samvetets ljus funnit dem värdiga vår vandring. Därför startade vi våra betraktelser med en samvetsfråga. Därför startar varje legitim vandring in i inspirationens regioner med en sådan samvetsfråga. Vem är jag att beträda mark där änglar bävar? Och tröskelväktaren ser precis ut som allting i en själv som man blundar för. För att man innerst inne precis vet hur det ser ut. Men man tycker inte om det. Tröskelväktaren är, med andra ord, en skräddarsytt förfärlig gestalt. I ditt fall ser detta arrangemang ganska praktiskt ut. Effektivt. Ändamålsenligt. Och så är det. Även om det är obehagligt.
Gränsväktaren
Och nu stiger vi upp i den olympiska halvsfären, den vi har ovan vår horisont. Den första, och faktiskt enda, intelligens vi ser där är den som markerar gränsen mellan det vi kan se och det vi, trots att det är inom vårt synfält, inte kan se. Detta gränssättandets väsen kallas Saturnus. Innanför dess bana råder tiden; utanför, evigheten. Saturnus är tidens intelligens. Saturnus äter sina barn; det som har en början och en fortsättning har även ett slut, det går ur tiden. Den saturniska intelligensen är den intelligens som vet när processer tar slut. Saturnus i oss vet när det är dags att lägga på luren, knyta ihop säcken, avrunda, kort sagt sätta stopp. Så att man slipper tjat och rundgång. Och du har denna intelligens i relationernas astralljus, alltså i Tvillingarnas tecken. Du känner dig helt enkelt mer ensam i relationer vars tid är ute än med sig själv allena. Och du drivs att ta det där smärtsamma initiativet. Det är helt enkelt du som lägger på luren. Iallafall i det inre.
Till skillnad från alla de underjordiska intelligenserna och faktorerna är detta med Saturnus något som du faktiskt vet om dig själv. Du vet med dig att du avslutar saker när tid är. Det är du som märker när det är dags. Däremot kan det vara svårt för andra att veta detta om dig. Det beror på att Saturnus befinner sig väster om den brandvägg som utgörs av linjen mellan IC och MC. Allt väster om denna linje är dolt för omvärlden. Dock inte för den värld du inspireras av. Därifrån syns allt som är väster om IC/MC-linjens brandvägg. I ditt fall är det dock enbart Saturnus intelligens som syns där. Och Saturnus backar dessutom, vilket gör dess verkan något mer diffus, om än inte svagare fördenskull. Bara lite svårare att inringa. Det väsentliga är att denna gränssättande intelligens befinner sig i spänningsfältet mellan relationernas tecken och rättvisans Hus 7. Du känner när det är obalans i en relation. Då kan det vara dags.
MC och memento mori
MC, medium coeli, alltså intelligensernas höjdpunkt på sin gång över himlavalvet, är den punkt från vilken utblick åt båda håll är möjlig. Ofta är det ur denna punkts medvetande man finner sitt kall, vad man är skickad för att göra och vad världen behöver. Kombinationen av dessa två ger vid handen vad man har att inrikta sin gärning på. Och i ditt fall är denna punkt upplyst av det avskalade, rena och sanna. Jungfrun.
Men. Det finns ett “men” här. Och detta “men” är dödens väsen. Hades. Medvetandet om döden. Medvetandet om att saker tar slut, att Saturnus äter sina barn, att livet såsom vi känner det är ändligt. Denna faktor är ingen intelligens i mänsklig mening men den triggar till intelligens, och den triggar framförallt till att vi värdesätter livet. Eftersom det tar slut och eftersom vi inte vet när. Kanske innan solen går ner. Kanske innan vi vaknar till en ny dag. Detta memento mori håller oss levande, vakna och relevanta.
Att vara irrelevant är att vara andligen död. Det är vi medvetna om tack vare Pluto. Hades är Pluto. Och Pluto står så tätt öster om MC att de i praktiken är samma sak. Det är alltså ditt dödsmedvetande som kallar dig till det du är skickad till. Möjligen har du känt dödens vingslag och därigenom bestämt dig för att bli präst.
Snitt och ledarskap
Samtidigt står dödsväsendet Pluto i dynamiken mellan strävsamhetens anspråksfulla tionde hus och rättskänslans stjärntecken Vågen. Du vill göra en skillnad. Du ryggar inte för att med ett snitt skära halsen av det förlegade och förfelade så att det nya och rätta kan framträda. Du ryggar inte för att träda fram som herde och visa vägen vidare. Samtidigt kan denna faktor, liksom flera andra i din himmel, göra det svårt att uppnå kontinuitet och förbindlighet i rent personliga förhållanden. Äktenskap äventyras. … ”
Kvinna, 75:
” … En aspekt jag vill betona här, är att din yrkesgärning för dig var ett sätt att klara dig förbi ett antal hinder när det gällde att, genom katarsis, förädla det du kom in i detta liv med, så att du – med stolt ödmjukhet – kunde lägga det på framtidens altare. Jag skall berätta varför detta var så viktigt för dig, men först skall jag visa hur det gick till: Den medfödda gåva jag har i åtanke, är även den egenskap som folk såg i dig redan när du var liten, och som vi började denna analys med; alltså gåvan att känna hur folk har det med sin moraliska balans – både hur de själva känner inför den och dessutom vad som döljer sig i denna känsla.
I känslan av att vara ett offer döljer sig inte så sällan en känsla av seger, av triumf. Den är ju rätt lätt att se. Men alla känslor har en sådan komplementkänsla. Varenda en. Och Neptunus är det fjära väsen som, liksom med en svart spegel och från långt håll, speglar in känslans baksida.
Neptunus – djupens gäckande väsen, som visar oss alla känslors dolda baksida. Baksidan på sorg är glädje. All sorg döljer glädje. All glädje döljer sorg. Vrede döljer frid, och frid vrede. Ett nederlag döljer sig i varje seger, och omvänt. Förlustens inre rikedom. Rikedomens ekande tomhet. Den förmörkande belysningen och det upplysande mörkret. Känslovärldens dolda hemlighet blottas av Neptunus. Vårt svar är den poetiska blicken. Inspirationen.
Vågen är den himmel under vilken detta sker. Vågen blottar frågor om moralisk balans. Ärkeängeln Mikaels tecken. Och där har du även södra månnoden, det vill säga: den punkt som visar vad du har med dig in i detta liv; den erfarenhet som i destillerad form sipprar in som naturbegåvning. Den begåvningen är, i ditt fall, förmågan att uppfatta och bedöma den dolda sidan av både din egen och andras känslor i rättvisefrågor. I grunden en fördjupad empatiförmåga. Vilket inte är något som alltid applåderas, såklart, så man får sköta det med en smula finess – men det är nog en läxa du har lärt dig. Denna läxa skall nu, som sagt, med ödmjuk stolthet läggas på initiativets flammande altare. Inte så att du nu vid uppnådda 75 plötsligt skall börja ta en massa nya initiativ. Det kanske du skall, men det är inte alls säkert. Det som är säkert är att detta ditt liv har handlat om att förvandla bedömningen av djupet i moralisk balans – karmamedvetande, om du så vill – till initiativkraft. På vanlig, bonnig svenska:
Den gåva du har att ge är att ingjuta mod i andra! Få dem att våga!
Våga vad?
Våga leva. Våga vara sig själva. Våga lita på sina egna moraliska intuitioner.
Hur får man till sånt? Man tror på folk. Speciellt människor som står inför något stort beslut eller projekt. Som barn. Alla barn gör det. De står inför det stora som är deras liv som vuxna. De behöver mod för att inte bli vingklippta av hela raden av vänliga tanter som står som en allé längs deras livsväg med skarpa saxar i högsta hugg. Och vänliga socialtantsleenden. De skall löpa gatlopp mellan dessa saxtanter av alla kön och åldrar och då gäller de att ha mod. Integritet. Och en enda blick från någon som dig kan vara det som gör skillnad.
Hur kan en blick välsigna?
En blick välsigna genom att bära på erfarenheten av ett liv fyllt av försakelser. Speciellt försakelser som var så helhjärtat gjorda att de inte ens upplevdes som försakelser. Eftersom de var gjorda i kärlek. Ett kärt besvär är inget besvär.
Med en så stark sol i Lejonets tecken, så nära himlakrönet, och så nära Plutos offerdolk, så kan man nog vara ganska säker på att ditt liv har kantats av en och annan försakelse. Även, eller kanske speciellt, sådana som du själv aldrig tänkt på som just försakelser. Eller som du kanske har förbjudit dig själv att se så.
Men en myriad mysiga möjligheter måste man försaka för varje beslut man fattar att förverkliga en enda av dessa möjligheter. Görs detta helhjärtat, utan dunkla baktankar och utan inre gnäll, så ackumuleras en kraft någonstans, ofta utom räckhåll för våra giriga fingrar och nyfikna blickar, och det är denna kraft som mognar och förtätas till mod. Till initiativkraft.
Eventuellt i andra, som möter din blick.
( … )
Neptunus sextil med Pluto är gemensam för hela din rebelliska generation. Men att Pluto är i konjunktion med MC är personligt. Dessa sextiler ger dig mandat att vid behov runda ett hörn eller två, och de flesta regler är trots allt en smula elastiska. Fråga dina generationskamrater, modsen, proggarna och hippisarna!
Du har för övrigt en precis likadan vinkelhake mellan själva Österrand – horisontlinjen – solen och nordnoden. Det är inte helt oviktigt. Det betyder att du genom att vara innerlig, hjärtlig och i din kraft – vara i solens jagkraft – kan förbinda ditt sociala jag med ditt karmiska ärende att ingjuta moraliskt mod i människor som behöver det.
Och du. Om det där med ditt karmiska ärende och målet för din vandring verkar lite suddigt och hypotetiskt för dig så beror det på att nordnoden är placerad under horisonten. Som även är medvetandets horisont. Du kan fortfarande märka av det vi har beskrivit som nordnodens karaktär, men indirekt, genom att du helt enkelt kan notera vilken effekt det kan ha på andra att möta dig.
Ju äldre du blir desto starkare är denna effekt. För att du har offrat mer. För att du har mognat. Är varmare. Mer förlåtande.
Det är skönheten i åldrandet. Något blir faktiskt effektivare. Det är inte synen och hörseln. Det är inte simultanförmågan och kvicktänktheten. Det är inte lusten och orken. Det är förmågan att välsigna.
Och vad kunde väl ha större vikt än den förmågan!
Alla dessa kvadraturer – för din himmel är verkligen späckad med räta vinklar – ger dig motstånd att antingen lyckas övervinna eller att duka under för. Båda möjligheterna måste ju finnas. Men kampen med kvadraturerna har inte kunnat annat än att göra dig vibrant. Stark genom segrarna, ödmjuk genom förlusterna.
Även när du känner dig trött och sliten utgår det något från din varelse som är välgörande för den som får din … ja, välsignelse. Det låter lite bombastiskt att säga välsignelse, men du har trots allt solen, din inre jagkänsla, i Lejonet, så du kommer inte att missförstå detta.
Och nu över till turhjulet.
Tur är ett ord med tre betydelser. Man kan vara på tur. Det vill säga, man kan ha vågat sig utanför sina invanda rutiner, in i den fysiska eller sociala eller för den delen intellektuella vildmarken där det mesta är oförutsägbart, överraskande och ofta skrämmande. Man kan också stå på tur. Alltså det kan vara din tur att betala något, få betalt för något, ta ton, ta plats eller omvänt tystna och lämna plats. Och så finns det tur i den vanliga meningen: oförtjänt och oväntad fördel. Att ha tur. Tre turer: Vara på tur, stå på tur och ha tur. Turhjulet består av tre trigoner som är sammankopplade genom tre olika planeter. Och som bäddar för den trefaldiga tur vi just beskrev.
I ditt fall har Venus, månen och Jupiter denna resonans med varandra. Det blir som en positiv rundgång, en god cirkel av egenskaper som förstärker varandra.
Vilka egenskaper har då månen, Jupiter och Venus i denna treklang?
Ja, kort sagt: Allt som är sympatiskt med dig har du fått tack vare den här trion och deras harmoniska relationer med varandra. Och med sympatiskt menar jag det gamla vanliga. Sånt som man spontant gillar med en människa. Inte minst med en människa av honkön. Ljuv. Älsklig. Charmant. Klok. Sånt.
( … )
Och de flesta som har gjort bestående intryck på dig är nu döda. De är inte borta ur ditt liv för det. Det är inte döden som skiljer människorna åt. De som verkligen vänder dig ryggen, och de som du vänder ryggen, må vara aldrig så borta, men av andra skäl än att de kanske vid det här laget är döda. Allt som av kärlek är fyllt skall bestå, diktar Dan Andersson (som är död) och det faktum att vi kan låta oss inspireras av människor som är döda pekar ju på saken.
Men visst blygs man en aning inför den där tröskeln. Kalla den Västerrand eller kalla den helig bävan eller kalla den ett akut medvetande om de egna bristerna och tillkortakommandena – kalla den vad du vill – men det finns något som hindrar oss att bara klampa på när vi närmar oss inspirationernas sfär. Den esoteriska tradition jag arbetar i ser källan till denna tvekan som ett eget väsen, och kallar detta väsen för Tröskelväktaren, eller helt enkelt Väktaren. Den utgörs av allt du blundar för i ditt eget väsen, men omformat till en gestalt oberoende av din. Den ansvarar för att ingen ovärdig överskrider tröskeln. Det skulle skada både den värld som ligger bakom tröskeln och den person som av barnslig nyfikenhet klampar på. Innerst inne vet många om detta och tvekar därför att närma sig denna värld. Även du gör det, för även du har mött Väktaren.
Hur vet jag det?
Du har nordnoden precis under tröskeln och nordnoden pekar på målet för din vandring. Du dras dit och då måste du ha mött Väktaren. Dess aura är ångest. Såsom eld utstrålar värme, så utstrålar Väktaren ångest. Du ser elden för att du har ögon att se med. Det är inte lika säkert att de själens ögon varmed du kan se något så motbjudande som Väktarens gestalt är öppna hos dig, men även utan ögon känner man eldens värme och även utan själens öppnade ögon förnimmer man Väktarens närvaro. Du är luttrad av livet och drivs inte av nyfikenhet på samma sätt som en ung kvinna gör. Du vet att det här är allvar. Precis som du inte slår ett nummer på måfå för att busringa, så testar du inte diverse knep för att se om du får kontakt med något väsen från andra sidan. Din anständighet förbjuder dig sådant. Och det är sunt.
Samtidigt har du det mogna modet precis där tröskeln är. Det är dit du vill.
Ångest kan vara en faktor, du har en svag kvint mellan Kiron och nordnod, men källan till ångest i dig själv är just att självbild och verklighet inte riktigt stämmer ihop. Det är alltid glappet mellan föreställningar och verklighet som är ångestens källa. Självbedrägeriet.
I tre års tid nu har du kunnat närma dig vissa sanningar om dig själv som du av helt legitima skäl vägrade att ens leta efter under din världsligt aktiva tid. Du hade din karmiska uppgift i världen. Vid 72 var den färdig för den här gången. För att göra sin gärning behöver man ibland illusioner, inte minst om sig själv. Du har också behövt sådana. Vid 72 behöver man inte sådana illusioner längre.
Det betyder givetvis inte att alla illusioner faller bort av sig själva. Men det betyder att det är dig karmiskt tillåtet att göra dig av med dem.
Ett sätt är förstås att nogsamt och ödmjukt begrunda sitt horoskop. I ljuset av sina rika, svåra och ibland även alldagliga livserfarenheter. Och välkomna de kanske obehagliga faktorer som då kommer i dagen.
En sådan introspektiv process är i grund och botten ett sätt att lära sig mer om sin plats i den bildväv av ödestrådar som ett liv skapas av. Och då menar jag inte bara en enskild individs liv, som ditt, utan det liv i vilket ditt liv är en del. Dina vägar och andras vägar är sammanflätade på ytterst intrikata sätt. Mycket ser säkert bara ut som trassel och tovor. Ofta döljer sig vishet just där. Och ljuset från Kiron kan vara det ljus som stillsamt och lågmält strålar på ödesvägen, såsom den gröna, streckade linjen visar att Kiron strålar något på nordnoden i ditt horoskop.
Vilket ju även innebär att nordnoden strålar något av sitt ärende på Kiron.
Syftet med ditt liv är något som nordnoden ruvar på. Något av energin i detta syfte – som vi har beskrivit som förmågan att ingjuta moget mod i andra – strömmar till smärtljusets källa, Kiron, i det att Kirons sveda strålar till ödets syfte, nordnoden. Det är en ömsesidighet i alla aspekter, så även den dova vibration som kvinten mellan Kiron och nordnoden är. Smärtljus åt ena hållet, insikt om syfte åt andra hållet. Och nu, sedan tre års tid, är det fritt fram för dig att låta dig sjunka så djupt ner under ytan – i dina drömmar, i dina stilla stunder av försjunkenhet – att något av den där strömmen blir verklig för dig, och du kan se varför det ena och det andra hände dig under livets gång. När du drabbades av hårda ödesslag. När du vederfor djup sorg. När du utsattes för orättvis behandling och inte kunde värja dig, inte kunde få upprättelse, inte kunde svara för dig.
Den tid som nu är framför dig har du att besinna detta ditt öde i ljuset av det Väktaren kan tillåta dig att se, känna och beröras av.
Både Jupiter och Mars är ju, genom storkorset, direkt länkade till nordnoden. Genom vedermödor och försakelser har du erövrat kämparglöden från Mars och visheten från Jupiter så att de kan stå till förfogande när du vill blicka tillbaka på din livsgärning från nordnodens perspektiv.
Dödens och dödsrikets väsen, Pluto, är länkad till nordnoden med en trigon. Det betyder att du har en intuitiv förmåga där. Medvetandet om döden gör oss intuitiva. Vi kan genom Pluto se livets händelser i nuet från framtiden, från det kommande, och därigenom vara på plats redan innan det kommer. Sinnet för det kommande. Och sinnet för de kommande. Viljeyttringarnas dolda baksida. För att vi vet att allting har ett slut, även våra egna jordeliv. Trigonen ger dig inte motstånd. Trigonen som länkar nordnoden och Pluto ger dig intuition.
Och betänk att Pluto i ditt fall är direkt kopplad till det krön varifrån du blickar likt en Janus, både in i själen och ut i världen på samma gång. Kallelsens krön, varifrån du vet vad du har att göra i livet. Du ser världens behov och du ser själens skatter, och du gör en uträkning. Den processen är, i just ditt fall, länkad med en trigon till din norra nod, den som pekar på målet för din vandring.
Vad mer är länkat till denna ödespil? Jo, ditt inre jag. Det i dig som är solo. Solen. Den är också länkad till nordnoden med en trigon.
Vi har tagit upp det förut, i samband med betraktelsen av den blåa bryggan från Neptunus, från sydnoden och från Österrand via MC till nordnoden. Nu tar vi upp denna trigon i samband med din retrospektiva process, ditt återblickande på livets vedermödor och försakelser i det ljus som låter illusionernas kulisser och statister bli transparenta.
Och där, i den processen, måste vi gå in på den stora krossaren och skaparen av illusioner, nämligen Uranus. Som är belägen i Revirets tecken och i Syftets hus, alltså Kräftans tecken och Hus 9.
Krossaren och skaparen av illusioner?
Ja. Uranus kan egentligen bara göra oss blinda för det vi har inför våra ögon. Eller rättare sagt, för det vi av vana, konvention och slentrian föreställer oss att vi har inför våra ögon. I ditt fall handlar det om revir. Hem och härd på ett personligt plan i första hand, men även saker som arbetsplats och position.
Men bara för att våra personliga och kollektiva föreställningar krossas, eller iallafall avslöjas som just föreställningar, så betyder det inte att sanningen automatiskt kommer i deras ställe. Vi är föreställande väsen, det är så vi är funtade. Skulle vi inte göra oss föreställningar om verkligheten så skulle vi inte ha något utrymme, något svängrum för viljans frihet. Så när Uranus i Kräftan, alltså hela din generation av bildstormare och alternativskapare, kastar ut konventionerna med Scener ur ett äktenskap och protesterar mot allt som är förljuget, förstelnat och förlegat, då är det fritt fram för nya illusioner att etableras. Vem minns inte bokstavsvänsterns härjningar! Vem idag tar sig inte för pannan av genans inför kårhusockupationen, palestinaschalarna och de argsinta näbbstövlarna, gruppterapierna, högmodet, p-pillret och den alldeles snart förestående världsrevolutionen! Allt det där var alternativföreställningar som ersatte de krossade familjelyckornas småborgerliga dockskåpsverkligheter.
Och ändå. Uranus gör oss blinda för kulisser och statister. Och det innebär att vi, som de blinda hönor vi då är, kan hitta ett och annat korn. Konspiratoriska och paranoida människor har ofta Uranus i en stark position, liksom fanatiska visionärer och revolutionärer. Din sextil mellan Uranus och Merkurius kan till exempel ha förorsakat en instinktiv känsla av att bli lurad när du gör affärer, eller kanske snarare en tendens att just därför undvika att göra affärer. Trigonen mellan Uranus och Österrand, AC, ger dig en blick för bedragare och fuffens som troligen ingen misstänker att du har, eftersom Uranus är väster om MC. Men tror du verkligen att månlandningen ägde rum? Att japanernas flygangrepp på Pearl Harbor kom som en överraskning för Pentagon? Att Covid uppstod på en fiskmarknad eller att Joe Biden verkligen vann över Trump?
Oavsett vad du svarar så vet du vad jag menar.
Uranus genomskådar inte illusioner. Men Uranus gör dig blind för vissa av dem och tillåter dig på så sätt att komma med något mer sannolikt. Uranus är en farlig vän. Uranus vill oss inte väl. Men utan Uranus skulle vi aldrig utveckla vår visionära förmåga. Precis som vi inte skulle utveckla vår intuition utan Pluto eller kunna skilja inspirationer från personliga känslor utan Neptunus.
Och nu, när du har varit över 72 i tre års tid, är det tillåtet för dig att använda dig av Uranus för att spräcka de illusioner om dig själv som står ivägen för mötet med Väktaren på ett mer medvetet plan. Nu har du det lugn som behövs. Du har inte alls samma investeringar i livet som du har haft. Du är redo att se klarare nu och du vet att du inte kommer att förbittras. Din källa är moget mod.
När vi ändå är inne på Uranus. En källa till inre säkerhet hos dig är Uranus sextil med Saturnus. Den ger dig respekt för sanning och kunskap och en viss talang för att tillämpa dina insikter. Du vet ditt värde, och du vet värdet av vetande som sådant. En stor del av din professionalism har sin orsak i denna sextil. Du kan tillämpa ditt intellekt utan att distraheras. I och med att det rör sig om en sextil, och att sextiler är så snabba, så kan det vara lite svårt för dig att ta in att saker som är lätta för dig att fatta kan vara svåra för andra. Där kommer ditt tålamod in i bilden. Eller den frustration som med ålder och erfarenhet mognade till tålamod. Du har inte alltid haft så lätt att relatera till människor som du uppfattar som trögtänkta, även om du tappert håller god min. Vilket stundom kan ha givit dig en känsla av inre ensamhet även när du har varit omgiven av vänliga och välvilliga människor. Känslan av att bli bemött på samma nivå har ofta lyst med sin frånvaro men den har bragt desto större fröjd när den väl har infriats. Själsfränder växer verkligen inte på träd!
Och det mesta här i sinnevärlden ändå en del av den stora illusionen. Det mesta är maya. Det betyder förstås inte att det är föraktansvärt, eller att det är rena lögner vi omges av. Allting sinnligt är blott en liknelse, som Goethes Faust konstaterar, men det gäller att förstå dessa liknelser på rätt sätt.
Och det kan man bara göra när man är helt konsekvensneutral. När man inte längre har några investeringar i att det borde vara si och inte så. Det är det du är mogen för nu. Hur det än känns. För det är inte längre så viktigt att allt känns bra hela tiden. Den dramatiken är över nu.
Nu börjar introspektionen och retrospektionen att finna varandra och kan hand i hand möta kontemplationen och därmed Väktaren vid tröskeln. Och din blick kommer att bli allt mer av en välsignelse för de som behöver moget mod.
Vare sig de söker dig från världens vimmel eller från andens värld.
… ”
Kvinna, 61:
” …
Det blev en flicka! Din födelseort var ett vitalt industrisamhälle med stor framtidstro och en stark produktion, alla som ville försörja sig på hederligt arbete kunde få ett bra jobb, detta var början av de så kallade Rekordåren, då Sverige, tack vare orter som din, under ett helt jupiterår skulle etablera sig som trygghetens och välståndets paradis på jorden. Alla var mätta och glada och framtiden hade aldrig sett ljusare ut. In i detta paradis föddes nu alltså en flicka.
Alldeles självklart var det inte, men föddes gjorde hon. Och fick ett namn.
När hon andades in för allra första gången, då andades hon in den atmosfär som var genomstrålad av hela kosmos precis som det var just då. Och så är hon.
Låt oss så zooma in på din person.
Det första som slår mig är att skönhetens och utbytets intelligenser hos dig verkar vara en och samma intelligens. Verkar: Egentligen är de ju olika saker även hos dig, men jag tvivlar på att du själv uppfattar det så. Du kanske inte lyckas, men du känner verkligen att allt utbyte egentligen borde vara vackert, vare sig det är intellektuellt, emotionellt, ekonomiskt eller ett rent praktiskt utbyte av varor och tjänster. Jag skulle gå så långt som att säga att du faktiskt finner något heligt i det där med utbyte.
Och omvänt: Jag tror att du vill dela med dig när du upplever något vackert.
Ja men det vill väl alla? Nej. Faktiskt inte. Men du vill det. Det känns lite ensamt att se en extra vacker solnedgång, stjärnhimmel, fullmåne eller vattenspegel och inte ha någon vid din sida som delar din upplevelse.
Den där upplevelsen får gärna vara sinnlig. Materiell. Inte bara bestå av tankar och ord. För när det sinnliga är vackert – känner du – då får det andliga plats i det. Då blir det sinnliga ett uttryck för det översinnliga. Och egentligen är det först då som det blir heligt. När det är bådadera. Inte bara andligt och inte bara sinnligt. Egentligen borde alla innerliga samtal vara poetiska. Och hudnära.
(bild)
Tajta Venus och Merkurius i trofast praktiska Oxen på vördnadens horisont
Varför skall det vara så svårt! Det ljuva utbytets dubbla klokskap är så helt inom ditt medvetandes räckhåll, om än dolt för andras nyfikna blickar, eftersom en vis och troligen kärleksfull gudom har placerat denna konstellation helt på den västra sidan, men över ditt medvetandes horisont. Du är alltså helt klar över att det är sådan du är. Varför ser inte världen detta?
För att världen, kära du, är öster om dig. Andens värld, inspirationernas värld, den och dess väsen ser. Men världsliga varelser ser inte så långt in i din själ. Och det är precis som det skall vara. Du är faktiskt född sån. Du är född med en hemlig längtan efter intimt samförstånd.
Och detta sinne för det intima samförståndet, det sköna utbytet av tankar, känslor, perspektiv och även köttigare saker som kroppsvätskor, är något som står i största harmoni med det du har med dig in i detta liv.
Va? Vad jag menar?
Jag menar att din talang för intimt utbyte på alla plan – bara det är inspirerat – rimmar bra med det du tog med dig in i livet. Vilket uttrycker sig som en trigon till södra månknuten, den så kallade sydnoden. Du behöver bara tänka på intimt utbyte så aktiveras känslan av att vara grundad, av att ha den trygga hörnan inom räckhåll. Där du är ohotad.
Just ohotad.
För hot har varit en del av din vardag. Jag vet ju inte helt säkert, men vad jag kan se i din himmel så finns det mycket som pekar på det. Det måste inte alltid röra sig om fysiska, konkreta hot. Det kan lika gärna vara en vag känsla. En air av misstro. En varningssignal – en inre lampa som blinkar att nu, nu är det läge att vara lite på sin vakt. Nu kan det smälla när som helst. Som att gå i väntans dagar och veta att näe, det lär inte bli något den här gången heller. Den känslan.
Du har tur som har den där trigonen mellan Venus-Merkurius och sydnoden. Den är din goda ängel. Och är det inte lite spännande att ängel och vinkel heter likadant på engelska! Att vissa vinklar bär på budskap, andra inte. Ängel är grekiska – angelo – och betyder just budbärare. Ett angelion är ett budskap.
Det budskap du får av trigonen Venus-Merkurius och sydnoden är: lugn, det löser sig! Inte just som du tror och hoppas att det skall lösa sig, utan på ett mycket bättre sätt. De smällar du får av livet är inte förbannelser, de är dolda välsignelser. Andas, återkoppla till källan, hämta kraft där. Strävsam kraft.
Trigonen mellan Venus-Merkuriuskonjunktionen i Oxens tecken och sydnoden i Stenbocken
Det bör påpekas att du har sydnoden under ambitionens himmel. Stenbocken. Det är medfött hos dig att gneta på, sträva, inte ge upp, resa dig, borsta av dig och kämpa på. Det bör av samma skäl noteras att sydnoden, återkopplingen till källan och till din karmiska gårdag, befinner sig på den trofasta och jordnära arenan, Hus 2, alltså det segment av det moderliga som är Oxens trygga grund.
Som du alltså inte kommer åt med ditt reflekterande medvetande eftersom den alltid ligger under ditt vardagsmedvetandes horisont. Nere i djupet av ditt väsen.
Det du – inte andra, bara du – kommer åt är följande: Sydnodens betryggande verkan / på din venerisk-merkantila natur / i den moraliska balansens arena / under den praktiska trohetens himmel / vid tröskeln till inspirationernas rike.
Vissa meningar måste man nog värma upp och suga på ett tag. De har märg.
När vi ändå är nere på Oxens trygga grund, låt oss känna på vad månen har där att göra. Din känsla för känsla – alltså månen – är lite för långt från sydnoden för att kunna omfatta den med sin aura, men den är i samma tecken och samma hus. Och har en harmonisk vinkel till både intuitiva Pluto och till den MC, det vill säga till den utkikspunkt där du både kan blicka ut över världen och in i själen samtidigt, som en Janus, den romerska guden med två ansikten.
Trigonerna mellan månen och Pluto-MC ger dig intuition, sinnet för det kommande
Den som har månen så nära sydnoden och i det fasta elementets mest förfinade tecken, Stenbocken, i det fasta elementets mest ursprungliga hus, Oxens Hus 2, och har en trigon mellan den och dödsängeln, Pluto, den har en tendens till föraningar. Den känner ofta på sig vad som är på gång, vad som är på väg att hända. Den kan ofta – inte alltid, men ofta – skilja vanligt lugn från lugnet före stormen. Den kan stundom skilja lösa skott från skarpa. Redan innan de avfyras.
Inte alltid? Nej du. Så synsk är ingen psykiskt frisk människa i vårt samhälle. Den som alltid skulle veta vad som komma skall, den skulle brytas ner av en värld som styrs av klockan, schemat, fikarumsjargongen och statusjakten.
En tredje trigon i din aura är den mellan din smärta och ditt sociala jag. Det låter ju lite jobbigt, och kan förvisso också vara besvärande, men går att skapa magi med. Din existentiella smärtpunkt – det blödande såret som aldrig kan läka, men vars blod kan läka andra sår och vars sveda kan vändas till helande ljus – är Kiron. Kiron har du långt nere i själadjupen, strax väster om IC, under det simmiga gränsöverskridandets flödande himmel och på revirets arena. Det är en vacker paradox, inte sant: Gränsernas hus och gränslöshetens himmel. Där svider det till varje gång du rör dig. Svider och blöder. Utan att du direkt kan göra något åt saken och utan att du kan sätta fingret exakt på var det gör ont. Eller ens varför. Det är bara att vänja sig. Svider gör det vare sig du spänner dig eller slappnar av. Du kan lika gärna vara avspänd och leva på, iallafall vad den existentiella smärtan anbelangar. Den är som den är. Men magin är att i samma mått som du verkligen accepterar den – och inte gör motstånd mot den – så visar den vad smärta är för en gåva:
Smärta är ljus. Ljus vi gör motstånd mot.
Och omvänt: Det vi kallas ljus (och ingen har någonsin sett ljus, tänk på det!) är smärta vi sedan länge har accepterat. Ögonen är transformerade sår. Vad gör Jesus med spiksåren genom händerna och fötterna? Jo, han ser. Att se med handflatorna är att se hjärtligt, rakt in i det man berör. Därav hans helande beröring. Och vad med spiksåren genom fötterna? Han ser vart han går. Han ser vägens sanna liv och sanningens levande väg. Intuitivt. Och varför berättar jag allt det här för dig? För att Kiron. För att din Kiron är i händernas och fötternas tecken. Beröringsytornas tecken.
Och för att denna din smärtpunkt av läkeljus har en harmonisk resonans med ditt sociala jag, med gränssnittet till andra människor. Möten, människomöten, kan läka. Och, som vi vet, såra. Den avgörande skillnaden ligger i din för stunden rådande förmåga att äga ditt agg, vaka över det som svider i dig så att det inte fräter sig in i det mellanmänskliga. Allt det där vet du förstås, du är ingen vårkyckling, men nu vet du lite mer vad det beror på – hur dina sladdar är dragna – och därmed hur du kan förhålla dig på ett moraliskt kreativt sätt. För där måste man improvisera. Man kan inte tänka ut strategier i förväg, då blir det bara stelt. Ta människomöten på volley, men äg smärtan, annars sticks du.
Sveda eller läkande ljus – trigonen (trigornerna) mellan Kiron och AC och Neptunus
Håll även i minnet att en resonans är ömsesidig. Det som händer på ytan påverkar dig även i djupet. Människomöten triggar din smärta, och du kan äga den, och den blir då ett läkeljus. Så din existentiella smärta kan, och kommer att, påverka dina interaktioner. Ömsesidigheten innebär att dina interaktioner även kan påverka din existentiella smärta, och faktiskt tillföra något av övergående eller bestående värde till den. Smärtsamma erfarenheter kan genomsyra din varelse och göra dig antingen klokare eller mer förbittrad. Det gäller ju vem som helst, men i mycket högre grad den som är begåvad med den där trigonen mellan AC och Kiron.
Nu är ju AC, alltså det sociala jaget, inte en tom foajé i din aura. Det finns någon där. Någon osynlig, men med en känsla av närvaro. Spooky. Är det en dold kamera? Ett kikhål? En vålnad av en väktare?
På sätt och vis är det en vålnad, den vars atmosfär fyller din foajé.
Foajén är nämligen genomstrålad av det svarta spegelljuset från neptuniska rymder. Såhär: Tänk dig att en människa kommer dig till mötes, aura och allt, och har en spegel bakom sig. Du ser då även ryggen. Och om det är en svart spegel, en sån där som medeltida magiker hade för att uppenbara det osynliga, då hade den speglat det i auran som döljs i de medvetna och öppna känslorna. Om den som kommer vill visa att den exempelvis är ett offer för onda omständigheter, att det är Väldigt Synd om den, så ser du i den svarta spegeln att det bakom dessa känslor av ynkedom döljer sig en kaskad av triumferande överlägsenhet.
Just den är ju rätt lätt. Men det finns såklart mer komplicerade dubbelheter i känslolivet och det är sådant som syns i “ljuset” av denne vålnad. Som är djupets gäckande gudom, Neptunus. De nattsvarta havsdjupens lurige gud.
Du kan spela enkel för att inte skrämma eller förvirra folk med din blick. De ser inte att du ser, men de känner det och kan bli osäkra. Att du dessutom har den blixtrande Skorpionens himmel till tak i din foajé underlättar inte välkomnandet heller; din känsla för diskretion syns lång väg. Vilket är en paradox som passar Neptunus.
Frågan är hur du hanterar så mycken power.
För när du inte kontrollerar den, så kontrollerar den dig. Den är en suverän slav men en fasansfull herre. Är du herre över din kraft så är du magisk. Är du det inte – och det kan bero på dagsform – så blir du offer för din egen magi.
Det beror nu inte bara på den ganska dramatiska entré du gör med din Neptunus i Skorpionen på AC. Utan även på den blixtsnabba sextilen till dödsängeln Pluto på MC. Vi återkommer till den. Först tittar vi lite mer på den där foajén liksom underifrån.
För det är inte bara så enkelt som att du har den där trigonen mellan Kiron och Neptunus. En trigon är fin. Stark och lagom snabb, så att samvetet hänger med.
Men.
Skulle du till äventyrs vilja röra dig snabbare än samvetet någon gång, och det liksom smygande, så finns det faktiskt en liten genväg. Via din känsla för känsla eller det som kallas din emotionella intelligens, nämligen månen. Månen, Luna, är lynnig. Stundom full, stundom helt borta och ibland, som när du föddes, är den i kommande. Den ger dig både reflektion, yta, och djup. Därav lynnigheten. Och när resonansen mellan gränslöst läkeljus, K♓︎, och mellanmänskliga känslohemligheter, ♆♏︎☌AC, tycks dig för långsam så kan du lyssna in Luna och få dubbel fart på kopplingen mellan Kiron och MC. Det gör dig lite läskig, men bra att ha på sin sida. Förutsatt att du är på din egen sida. Vilket inte alltid är fallet. Du är inte alltid överens med dig själv. Det finns en inre dialog – tack och lov! – och den kan ibland urarta till surmulen tystnad eller fullt gräl. Lite beroende på månen. Det var nog värre när du var yngre. Saker lugnar sig lite med åren. Som kvinna är du inte längre lika månstyrd, dvs lynnig, och det är en tillgång. Dina fordom så plötsligt blixtrande insikter kan nu förädlas till mer av en jämnklok vishet.
Och ändå finns den där sextilkopplingen mellan Kiron och AC via månen. Det kan alltid blixtra till. Eftersom det är under horisonten så är det inte så mycket du kan göra åt saken. Förrän efteråt. Det är bra om du visar människor att du vill väl. De kan vara osäkra på det. Trigonen och de två sextilerna bildar en egen resonans, en rundgång av kvaliteter som förstärker varandra, och det alldeles under ditt medvetandes horisont. Såhär ser den ut (bild)
♆✱☽✱K△♆ – en snabb och sluten cirkel som aktiveras av människomöten
Men denna måne är ingen vanlig måne. Den är inte ens en vanlig sextilströmförande måne mellan trippade Neptunus och svidande Kiron. Den är en måne som står i en trigon med Pluto och MC.
Precis som Venus-Merkuriuskonjunktionen har en trygg återkoppling till din sydnod så har din Pluto-MC-konjunktion en trygg återkoppling till månen. Du känner varken av månens eller sydnodens läge, men du känner deras verkningar genom dessa trigoner. Och vad beträffar månen så innebär dess resonans med Pluto att du upplever att du närmast är den du umgås med. För även här har du en sluten cirkel. Här är det inte månen som är mellan sextiler, det är ditt sociala jag med Neptunus, som får den blixtsnabba smyghjälpen från båda håll.
Om människor ibland överväldigas av din personlighet och tycker att du är rätt intensiv, så har detta en helt naturlig förklaring. Du är född sån. Det är inte det att du fick en elektrisk stöt eller drack något konstigt som barn. Din astrala himmel gör dig helt enkelt väldigt inträngande. Man kan få svårt att värja sig. (bild)
Din yttre personlighet får sin elektriska sextilkraft från både höjden och djupen
Det här är kraftfulla saker och inte lätt att hantera. Vore det inte för att dessa två slutna system överlappar varandra så hade det varit ohanterligt. Men de tar i viss mån ut varandras labila energi genom att sitta ihop med den stabiliserande oppositionen mellan Pluto/MC och Kiron. Du har åtminstone i teorin förmågan att hantera denna elektriska personlighet genom att det alltid kommer att vara en smula besvärande att vara du. Du kan projicera smärtan på sjukdomar, och det är nog tur, för smärtan hade funnits där ändå, bara svårare att begripa sig på. Grejen med oppositionen är att den alltid skaver lite. Den är alltid en uppförsbacke, så den håller dig alltid i arbete, medan de två trianglarna bara aktiveras när de stimuleras utifrån, alltså när du interagerar med någon. Därför stabiliseras du av oppositionen. Smärtan lär du dig leva med ändå. Även om den kan stänka lite på folk som kommer för nära. (bild)
Såhär ser de elektriska trianglarna ut när de binds ihop av oppositionen:
Här ser vi figuren i sitt sammanhang (bild)
Tre sextiler skapar en tyst, blixtsnabb kedja runt din yttre personlighet
Hela din generation har sextilen mellan Pluto och Neptunus. Alltså en potentiellt rätt tajt relation mellan i bästa fall intuition och inspiration, och i sämsta fall haveri och förvirring. Men hos dig kopplar den ihop yrke med social identitet. Det är inte lika vanligt. Och beror på årstiden och klockslaget för ditt första andetag. Det var inte längre midsommarhöjd på solens bana, så MC är bara 37 grader från AC, vilket innebär att om Pluto är vid MC så är Neptunus vid AC, vilket ger den där tysta blixten mellan yrkesintuition och folkinspiration – om man med “folk” menar folk du möter och får ögonkontakt med. En sekund räcker. Det tar inte tid. Det som sker, det sker under, inte i, tiden. Och det som sker är att du intuitivt får en känsla för deras dolda känslor.
Allt det här torde du vid det här laget veta om, med dig själv, men det finns faktorer som kan grumla både insikten och själva den kognitiva processen som ligger till grund för insikten. Det är ju ganska subtila saker, det här, även om det kan ha både stora och grova verkningar i det mellanmänskliga livet.
Och då har vi inte ens gått in på den saftiga konjunktionen – den mellan Mars och Uranus. Men innan vi gör det, låt oss försöka vara riktigt tydliga med dessa de så kallade yttre planeterna.
Egentligen är de ju inga planeter i vanlig mening. Planeter syns. Planeter har en motsvarighet i vad vi idag kallar chakrasystemet, och som gör vår aura till en mikrokosmisk avbild av vår makrokosmiska närmiljö, alltså själva solsystemet.
Lite esoterisk kosmologi här: Vårt solsystem är ett system i samma mening som vårt organsystem är ett system. Ett system av organ är en organism. Solsystemet är i den meningen också en organism. Men ingen organism lever i ett vakuum. Det finns inga verkligt slutna system. Huden i vårt solsystem är den osynliga sfär som omskrivs av Saturnus. Om Saturnus vore kulan i en kulspetspenna med vilken en gud drog ett streck runt en badboll, så vore badbollen vårt solsystems hud. Den är ibland något större och ibland något mindre och sätter man människan i centrum – alltså den inkarnerade människan på jorden, som har ett horoskop – så fluktuerar denna badboll beroende på om Saturnus, från jorden sett, vandrar framåt eller om den backar. Den går två steg framåt och ett bakåt och tar nästan 30 år på sig att fullborda ett varv. Saturnus är vårt solsystems väktare, eller immunförsvar; sfären den omskriver är dess hud och solsystemet är därmed en levande organism – som andas. De andra planeterna, som är inuti denna badbollshud, har sina egna rytmer och utgör organen i denna makrokosmiska organism. Solen är organismens hjärta, Merkurius dess lungor,
Venus dess kön och månen dess rot, med strömmar ut i fotvalven; allt som pirrar vid upplevd fysisk fara. Hon “står på månen”. Månen är en filial till jorden, och styr elementarvärlden. Mars är strupen och stämbanden: Jupiter är ögonen och pannan, det där som lyser upp när man får en lysande idé. Saturnus är hjässan och dess stundom snudd på synliga krona, som man kan känna som en tillnyktrande allvarskraft när man vet vad man är villig att döda och dö för.
Och utanför Saturnus – långt, långt utanför – smyger osynligt den vassa lilla flisan Kiron, dödsängeln Pluto, psykedeliska Neptunus och paradoxala Uranus. På grund av dem utvecklar vi läkande ljus, intuition, inspiration och imagination. De förgör oss annars. De vill oss inte väl men gör oss ofta gott.
Så var stod Saturnus när du föddes? Var är Saturnus i din aura?
Du har denna kraft – den karmiska kronans kraft – i abstraktionens stjärnbild på relationernas arena i djupet av ditt väsen där ingen kan se, men vissa kan känna den. På vanlig astrologiska: Du har Saturnus i Vattumannen och Hus 3. Eller med vårt skriftspråk: ♄♒︎⌂♊︎. Hus 3, relationernas arena, har tvillingkaraktär.
Och den backar.
Saturnus backar ofta, och det är nog tur, eftersom den är så skarp ändå. När den backar är dess verkan mer utsmetad. Inte svagare, men mer generell. Inte så på.
Denna utsmetade tuktens kalla kraft har en harmonisk resonans med ditt inre jag som befinner sig i relationernas tecken och på mysteriets arena. Alltså: Du har solen i Tvillingarna och i Hus 8, som har skorpionkaraktär. ☉♊︎⌂♏︎. Det saturniska inflytandet kan ge dig förmågan att komma ur sängen på morgnarna, gå ut med hunden regelbundet och över huvud taget leva ett liv som är lite mer disciplinerat än man kan vänta sig. För det sker liksom automatiskt, eftersom Saturnus ligger så långt ner under ditt medvetandes horisont. Är du på dåligt humör så kan den saturniska energin göra dig betryckt och lite missmodig. Är det värt det? Borde jag? Kan jag verkligen ro iland med det? Sånt. Men du kan också, och av samma skäl, ta dig i kragen och rycka upp dig. Bita ihop.
Nu utgör Saturnus även en bro mellan trippade Neptunus och den andliga världens tröskel, DC. Det står inte utskrivet, men det finns även en opposition där. Vilket gör din inspirativa (alternativt känslomässigt förvirrade) relation till Tröskeln aktiv, inte passiv. Och kanske inte helt enkel. Och bron via Saturnus består av kvadraturer. Vägen förbi oppositionen är alltså svårare än det man kanske, om det går, vill undvika.
Ett inspirerande människomöte kan säga dig att andevärldens närhet, där vid Västerrand, har något viktigt att förmedla. Du skiftar fokus dit, det känns motigt så du går automatiskt en kortare väg. Men på den vägen möter du kylans stränga väsen som ser dig hårt i ögonen och frågar efter leg. Är din önskan att nalkas porten till andens värld legitim? Hur är den berättigad? Är det äkta intresse eller är det ytlig nyfikenhet som driver dig? Vad får dig att våga? Hur har du mage?
Kort sagt: Skäms du inte?
Och om du skäms, då vänder du. Är ditt uppsåt rent och ditt samvete gott, då kan ingen saturnus i världen hindra dig från att fortsätta. Du är tacksam för den där strängheten. Du vill inte dra med dig skingrade tankar och strödda sinnen in i inspirationernas rike. Du kan råka illa ut – psykosvarning – och du kan skita ner i atmosfären där. Så det är tur att Saturnus står där stadigt mitt på bron och ifrågasätter dig. Vem vet hur det skulle ha gått annars! Du är ju synsk nog ändå.
Men helt kul är det förstås inte.
Du får ta det som en man. Bita ihop. Strama upp dig och stå rak. Ta ett nej. Och så får Saturnus göra det Saturnus gör: Gödsla och vattna ditt samvete. Få dig att vilja bli en bättre människa. Oavsett hur bra du redan råkar vara. Sånt bedömer man inte själv, det får livet visa. Du blir oavsett omständigheter bättre genom att Saturnus står där mitt på bron, som redan i sig är svår att gå på. Kvadraturer!
Men kvadraturen mellan Saturnus och DC är ganska svag och egentligen lite för kort för att riktigt kicka in. Den är på gränsen till Saturnus aura, eller orb, som vanligen räknas ha sju graders radie.
Den starkare kvadraturen från Saturnus går till konjunktionen Venus-Merkurius, där den har en klart avkylande effekt. Nu har du lärt dig att leva med den, men ditt behov av intimt utbyte har fått finna sig i begränsningar och obegripligt snåla villkor på grund av denna trigon. Som dock är en trigon, och alltså vill dig väl, det vill säga: du sköter det där rätt snyggt. Ändå. Trots allt. Och liksom automatiskt, eftersom Saturnus är där nere och backar runt i relationella Hus 3. (bild)
Väktaren på bron genom djupen är den backande Saturnus i den tunna luftens tecken
Som du minns från inledningen till denna analys så klarar sig Venus-Merkurius på den harmoniska återkopplingen till din karmiska gårdag; intima utbyten skall helt enkelt vara karmiskt legitima, annars kan Saturnus lika gärna sätta stopp för dem innan de ens har startat. Trots din skorpioniskt förföriska framtoning.
Saturnus har en svag opposition till Uranus, som befinner sig ynka två grader från Mars, alltså i en rätt tät konjunktion. Formellt är oppositionen såpass försvagad redan vid Uranus så att den inte riktigt når Mars. Men den gör det, jag lovar. Mars och Uranus är så tätt inpå varandra att de från dig sett har samma aura, och den träffas av en stråle av det saturniska ljuset.
Nära relationer kan bli krävande. Stubinen tycks krympa för varje månad och ribban höjs i samma takt. Du har inte så mycket tålamod med andras olater, iallafall inte i längden, och kan uppfattas som både sträng, bitsk och nyckfull.
Ändå är det ett gott hem du längtar efter. På din dödsbädd, om inte förr, så vill du vara omgiven av nära och kära, sanna vänner och trogna valfränder. Helst förr, men det får bli som det blir. Målet är i alla fall att när det här är över för den här gången, då skall du veta vilka som hör till och vilka som inte hör till.
Hör till vad?
Ja, det går nästan inte att uttala. En vanlig borgerlig kärnfamilj är det knappast. Inte ett politiskt parti heller, eller ens en spännande sekt. Men något är det. Och du kommer att veta vad det är när det är dags att runda av det hela. Det brådskar inte, men du är inte naiv och du räds egentligen inte döden. Livet är värre.
Din flock är en karmisk gemenskap, ett ödesförbund som inte skingras för vinden eller backar för döden. Din flock stoppas inte av dödsrikets portvakt. Den må spridas över jorden, den kanske inte alltid är inkarnerad samtidigt, men den sammanstrålar i avgörande tider, tro inget annat.
Den här resan handlar mycket om att fatta att det faktiskt finns en flock i den här meningen. Att den inte är vad man tror att den är. Att den inte består av alla man tror hör till och att vissa av dem man aldrig skulle tro hör till rentav kan vara nyckelspelare. När allt börjar dra ihop sig för den här gången kommer saker och ting att peka åt samma håll. Du rör dig som ett gudaspjut.
Nordnoden är själva spjutspetsen: (bild)
Ödets pil i revirets tecken på mysteriets arena: nordnoden i Kräftans tecken, Skorpionens hus
Den första identiteten vi har består av den vi får genom de första människor som gör intryck på oss. Vår uppfattning om deras uppfattning om oss. Det blir grunden för vårt sociala jag. Men denna uppfattning kommer att färgas av den himmel som strålar in sitt speciella ljus över denna mötesplats. Vi har kallat den en foajé. Du har ju Skorpionen som dess himmel och en osynlig dörrvakt i form av Neptunus. Detta jag har ett komplement i öppningen mot det andliga, DC, eller Västerrand, i ditt fall mot Oxens, den praktiska trohetens himmel.
Dessa två jagpunkter hör i all sin olikhet ihop. De är på samma nivå. Alltid i det liminala, mellan det reflektiva och det direkta medvetandet. Mellan två hus.
Sedan har du ditt inre jag, där du är solo. Solen. Mellan den relationella himlen och på Mysteriets grund. Du är alltså rätt spännande att vara med, om man pallar din intensitet och dina ganska höga krav. Hus 8 ser du tydligt själv, det vill säga: Du kan identifiera och reflektera över det inre jagets egenskaper.
Men så har du ytterligare en jagpunkt. Det hör till ditt eviga jag. Det som är beständigt, oföränderligt, bortom tid och rum, och bortom egenskaper. Navet.
Detta ditt eviga jag, som går från liv till liv och växlar ras, kön, klass och historisk epok, markeras av horoskopets mittpunkt. Alla oppositioner går mer eller mindre nära denna mittpunkt.
Men det finns bara en enda opposition som skär matematiskt absolut precis rakt genom själva mittpunkten och som aldrig kan annat än att göra det, och det är linjen mellan noderna. För denna linje är ödets spjut, som flyger mellan föregående och nästa jordeliv, slungat av karmas herre.
Detta spjut är din karmiska framfart.
Det du kommer från är ambition. Det du siktar på är revir. Något att kalla ditt eget rike. Inte nödvändigtvis riktigt än. Även om det säkert skulle kännas tillfredsställande. Men det vore hursomhelst preliminärt. Det verkliga riket är icke av detta livet. Utan av nästa.
Summan av denna livsgärning, i all sin mångfald, skall för ditt vidkommande bli något du kan se och känna är ditt eget. Andra får säkerligen plats där, eller kan komma att finna sin plats och sin funktion i detta rike. Men att det är ditt, det kommer varenda sten och varenda grässtrå att andas, varenda trädkrona att viska i vinden om.
Jag menar inte att detta ditt rike “inte är av denna världen” eller så. Det är ett jordiskt rike. Men det är inte av denna tiden och inte av detta livet. Utan nästa.
Jag säger det två gånger för att det skall nå in i både ditt direkta och ditt reflekterande medvetande. Det är det viktiga i allt. Kärnan.
Varifrån – varthän.
Allt annat är övergående. Efemärt. Men ditt eviga jags riktning är konstant.
Linjen mellan noderna är ditt ödes spjut och din karmiska framfart
På grund av detta gudaspjut klarar du av en stundom knagglig bana genom livet, kantad av konflikter och missförstånd, besvikelser och svek. Allt detta har du bejakat innan du dök in i detta liv. Utan de motstånd du har mött skulle du inte ha renats och utan renhet vore resan utan mening. Eftersom du inte kan dra med dig vilka oluttrade lidelser som helst genom dödens port och in i skärselden. Du vill vila mellan liven, expandera genom sfärerna, låta hölje efter hölje falla av och stå andligen naken inför din gud. Som skall visa dig vad du har varit och låta dig veta vem du vill bli. Vilka du bör möta igen. Vilka risker du är villig att ta för att kunna tända ett vishetens ljus på kärlekens altare. Vad du är villig att blöda för, svettas för och gråta för. Vad, vem och vilka. De dina.
Hade du fötts lite senare så hade Mars hunnit lite längre och då hade du haft ett storkors att bära på. Det har du inte. Men det var på håret. Ren nåd. Det hade kunnat knäcka dig. Å andra sidan hade du då även haft en stortrigon. Ser du? (bild)
Jag tror att du kan det här ganska bra, men vill ändå bibringa den samling skrivtecken vi använder i astrologin, och med ett ord eller två redogöra för hur jag ser dem:
Våra arbetsredskap i sammanfattning
Stjärnekransens 12 tecken
♈︎ 1. Väduren – Initiativ
♉︎ 2. Oxen – Resurser
♊︎ 3. Tvillingarna – Relation
♋︎ 4. Kräftan – Revir
♌︎ 5. Lejonet – Storslagenhet
♍︎ 6. Jungfrun – Renhet
♎︎ 7. Vågen – Balans
♏︎ 8. Skorpionen – Hemligheter
♐︎ 9. Skytten – Målmedvetenhet
♑︎ 10. Stenbocken – Strävan
♒︎ 11. Vattumannen – Abstraktion
♓︎ 12. Fiskarna – Transcendens
De 7 vandrarna
☽ Månen – Känsla för känslor
☉ Solen – Känsla för jagkraft
☿ Merkurius – Känsla för utbyte
♀ Venus – Känsla för skönhet
♂ Mars – Känsla för strid, seger
♃ Jupiter – Känsla för potential
♄ Saturnus – Känsla för gränser
De tre smygarna
♅ Uranus – Alternativ tanke (mental fantasi)
♆ Neptunus – Alternativ känsla (psykisk paradox)
♇ Pluto – Alternativ vilja (intuition om döden)
Stingaren
K Kiron – Sår som kan läka andra sår och ge klarhet
Aspekterna (Relationer mellan flera planeter)
▢ Kvadratur – kärv relation
△ Trigon – gynnsam relation
☍ Opposition – utmanande relation
✱ Sextil – snabb relation
☌ Konjunktion – Unison relation
Dessutom:
⌂ Hus – jordisk grund, arenans karaktär av stjärntecken
° Grad – visar var, från 0 – 30, i ett tecken en planet står
☊ Nordnoden – Meningskänslans (ödets) riktning
☋ Sydnoden – Ödets ursprung, den karmiska gårdagen
r Retrograd – en backande planet – mer utspridd verkan
AC Ascendenten – hur man möter och bemöts socialt
DC Descendenten – hur man inspirerar och inspireras
MC Media Coeli – Hur man känner sin kallelse; det faderliga
IC Imun Coeli – Hur man känner sin fredade zon; det moderliga
MC ser både ut i världens behov och in i själens gåvor
De beskrivande orden efter varje symbol är inte tänkta att vara uttömmande eller definitiva, utan något som pekar på en unik kvalitet. Det vet du sedan förut, det är astrologins ABC. Astrologins tecken är deskriptiva, inte definitiva – precis som i matlagning kan dessa kvaliteter betyda olika saker och få olika verkan beroende på sammanhang. En planet som för tillfället backar har exempelvis en mer spridd verkan än när den rör sig framåt.
Från jorden sett backar vissa planeter ibland. Som hos dig Saturnus. Det kallas retrograd, och markeras med ett litet r. Uttryck som “Skyttens brinnande himmel” eller ”Syftets glödande grund” (Skytten gynnar målmedvetenhet) grundar sig på att Skytten är ett eldtecken. Eller i ditt fall exempelvis “visionen i initiativets brinnande himmel över en grandios glödbädd” om Jupiter i Väduren och i femte huset.
Jag räknar med tre nivåer av vart och ett av de fyra elementens kvaliteter i zodiaken och Skytten är den högsta nivån av eld. Jag brukar inte framhålla elementens kvaliteter så starkt i mina tolkningar – det är astrologins DEF – men det kan vara bra att ha det med sig, det fördjupar förståelsen, inte minst när man ser att de fyra elementen i människan är de fyra temperamenten. Eld är det koleriska, luft det sangviniska, vatten det flegmatiska och jord det melankoliska temperamentet. Trigonerna är såpass odramatiska och harmoniska för att de kopplar ihop tecken av samma element. Ditt paradexempel är väl elementet jord, där du har en trigon mellan den täta Venus-Merkuriuskonjunktionen i det mest basala jordtecknet, Oxen, och sydnoden i det mest förfinade jordtecknet, Stenbocken, där du även har månen. Den trigonen är väldigt grundande för dig.
Vi har alla en intrikat och unik kombination av dessa fyra element, där något eller några av dem brukar vara speciellt påfallande medan andra kan lysa med sin frånvaro.
I astrologiska diagram har konventionen tillskrivit elementen fyra färger.
Därför tecknas Skytten i rött (eld) liksom Väduren och Lejonet. Lufttecken – Tvillingarna, Vågen och Vattumannen – är gula. Sedan har konventionen förenklat saker och tecknar vattentecken i blått och jordtecken i grönt. Det borde vara omvänt, men att gå in på det är astrologins XYZ. Kortfattat beror det på ett missförstånd, nämligen en ytlig och materialistisk tolkning av grön som jordens färg eftersom gröna växter växer på jorden, och blått för vatten för att vatten ser blått ut när det reflekterar den blå himlen en vacker dag. Den klassiska läran från Aristoteles via medeltidsmystikerna till renässansmagikerna är att vatten symboliseras av växternas gröna färg och jord av den första färg som lösgör sig ut mörkret, nämligen blått. Färghjulet och elementen sammanfaller med väderstrecken, så gult, öster, luft, rymd, morgon och rörelse samt våren korresponderar med varandra. Och mittemot finns blått, väster, jord, tyngd och fasthet. Kväll och höst. Det är östvästaxeln. Nordsydaxeln är grön-röd. Nord är vatten, djup, strömmande, spegelyta, natt och vinter. Gröna färger. Söder är eld, hetta, midsommar, middag, resning, förvandling, mannakraft.
Tecknen, eller himlarna, är faderliga i sin kvalitet. Den moderliga kvaliteten finner man givetvis i husen, som jag ömsom kallar arenor, ömsom grund och stundom just hus, beroende på vilken kvalitet jag vill betona. De hör jorden till.
Håll det där med tolv faderliga himlar och tolv moderliga hus i minnet när du läser om denna text. Och läs om den då och då. Den kommer att förändras lite varje gång. Visa dig lite mer för varje gång. man är inte redo att ta hela saken vid en första genomläsning. Det ligger i självkännedomens natur att ha sin egen takt och sina egna rytmer.
När det hela har sjunkit in lite kan du boka en telefontid så tar vi det därifrån.
Lämna ett svar