Framgång genom balans

Solen går genom Oxen
Tid: 21 april – 20 maj.  Dygd: Balans.  Nåd: Framgång

Utan en specifik dygd finner nådegåvorna inte vägen in i våra hjärtan, och de blir utanpåverk med oönskade biverkningar åt endera håll, antingen genom överdrift eller underdrift. Ett överdrivet offer har vi exempelvis i försakelser som ger andra människor skuldkänslor eller avund om de inte kommer upp med en motprestation. Ett underdrivet offer har ingen verkan alls, förutom att vi blir en smula självgoda. Att offra wienerbrödet eller kaffegrädden är liksom inget att ställa fram inför vår Herre. Därför är det devotionens dygd, hängivenhet, som bäddar för det adekvata offret. Den kristna påskens mysterium är kanske det högsta uttrycket för Vädurens speciella dygd och den därigenom möjliggjorda nåden.

Väduren initierar men Oxen följer upp, så länge solen, hjärtat, är där. Och nu går solen in i Oxen. Det påverkar oss alla, inte bara de som föddes under denna årstid.

Låt oss titta lite på vilken inre kvalitet som är utmärkande för denna tid på året.

Efter den första entusiasmen är det dags att finna fortsättningar, framsteg, och det ligger redan i ordet framsteg att själva stegandet, gången, bär på hemligheter här. 

Otaliga legender målar upp hur aposteln Andreas lunkade på under hela fyra vandringar runt hela världen och skapade enorma framsteg för sitt ärende, att sprida den kristna impulsens magi. Den kvalitet som utgår från Oxens stjärnbild när solen riktar den mot vårt hjärta — hjärtat, som är den mikrokosmiska solen liksom solen är det makrokosmiska hjärtat — är det praktiska driv som antingen kan resultera i närsynt upptagenhet med materiella och administrativa detaljer eller helt enkelt som mental, känslomässig och materiell stagnation, en besatthet med det bestående.

Oxen kan bli en smula trist.

Det stabbiga, tungfotade och konstlösa kan emellertid förlösas genom den dynamiska balans som rytmisk verksamhet ger, så att det finns lunk, andning i arbetet, puls i tillvaron och en stadig progression i projekten. Den uppenbara sinnebilden för en sådan dynamisk balans och vad den bäddar för finns i själva gåendet, vilket genom sin rytmiska natur leder till framgång. Gåendet är en realsymbol, dess verksamhet är överförbar till livets alla områden. När den rytmiska verksamheten har samordnat pust och puls, andning och hjärtslag, när lunken har samordnat det perifera och det riktade seendet, då är det något inom oss som öppnar för framsteg, ja för framgång. Gångande är förmer än ett blott stegande; gången har rytm och flöde. När man är i gång kommer in i en lunk, en andra andning, och bärs fram av den. Men det skall en gnutta tur till, och tur i den trefaldiga bemärkelsen vara på en tur, stå på tur och ha tur.

Framgång är dock inget man producerar; framgång är en nådegåva. Och nådegåvorna försöker ideligen nå oss men vi måste öppna för dem, göra oss disponibla, och den dygd som öppnar för nådegåvan framgång är lunken, den rytmiska balansakten.

Men är inte all balans dynamisk? Det statiska vilar, det balanserar inte. Om någonting balanserar så är det ett tecken på en självkorrigerande närvarokraft, en lodlinje, och detta något är egentligen en någon. Ty föremål, objekt, har ingen agens; de agerar inte, de vilar. Enbart väsen, subjekt, balanserar som akt. Och att balansera med en riktning, ett fokus på förändring av det givna, möjliggör framgång. 

Livet motigt? Lunka på!

Nästa tema börjar den 21 Maj.