En väg till självkännedom 3

Tredje meditationen

Den mediterande söker bilda sig föreställningar om den klarseende insikten av den elementariska världen.

När man inte varseblir genom den sinnliga kroppen, utan utanför densammagenom den elementariska kroppen, erfar man en värld som är okänd för sinnesvarseblivningen och det vanliga förståndstänkandet. Vill man jämföra denna värld med något som hör till det vanliga erfarandet erbjuder sig minnesvärlden, föreställningarna ur minnet. Liksom dessa stiger upp ur själens inre, så sker det också med de översinnliga erfarenheterna genom den elementariska kroppen.

Men vid en minnesföreställning vet själen att denna syftar på ett tidigare erfarande inom sinnevärlden. Den översinnliga föreställningen bär också en relation i sig. Liksom minnesföreställningen, genom sig själv, tillkännager sig som något som man inte kan beteckna som ett blott fantasifoster, så gör även den översinnliga föreställningen det. Den kämpar sig fram ur det själsliga erfarandet, men den uppenbarar sig genast som ett inre erfarande som syftar på något yttre.

Genom minnesföreställningen blir något i själen närvarande som man har erfarit. Genom den översinnliga föreställningen blir ett inre själsligt erfarande som någonstans eller någon gång finns i den översinnliga världen. Det uppenbarar sig alltså genom själva de översinnliga föreställningarnas väsen, att man kan betrakta dem som inre meddelanden, som öppnar sig från en översinnlig värld.

Hur långt man kommer med erfarenheterna i den översinnliga världen på detta sätt, det beror på hur energiskt man driver förstärkningen av själslivet. Att får en föreställning om att en växt inte enbart är det som man varseblir inom sinnevärlden, eller att få en liknande föreställning om hela jorden, det är ändå samma område av översinnligt erfarande. Betraktar den, som förvärvat förmågan att varsebli utanför sin sinnliga kropp, en växt, så kan han utöver det som sinnena visar av den, varsebli en fin gestalt, som genomtränger hela växten.

Denna gestalt framträder för honom som ett väsen av energi; och han kommer till att betrakta denna kraftgestalt som det, som ur sinnevärldens ämnen och krafter gestaltar växten, som åstadkommer kretsloppet av dess safter. Han kan säga, om han vill använda ett brukbart om än inte helt träffande uttryck: I växten finns något som sätter saften i kretslopp så som min egen själ lyfter min arm.

Han blickar på ett inre i växten. Och han måste tillerkänna detta inre i växtens väsen en självständighet gentemot det som sinnena uppfattar av växten. Han måste också tillerkänna detta väsen, att det finns före den sinnliga växten. Han kommer till att iaktta hur en växt växer, vissnar, driver skott, och hur ur dessa skott en ny växt uppstår.

Den översinnliga kraftgestalten är särskilt mäktig när iakttagelsen sker gentemot växtens skott. Där är den sinnliga uppenbarelsen i viss mån oansenlig; den översinnliga däremot är mångfasetterad. Den innehåller allt som från den översinnliga världen medverkar i växtens uppbyggnad och tillväxt.

Vid den översinnliga iakttagelsen av hela jorden framträder en kraftgestalt om vilken man med säkerhet kan veta att den fanns innan allt det uppstod, som både på och i jorden är sinnligt varseblivbart. Man kommer på denna väg till att erfara de översinnliga krafter vilka medverkat under jordens förtid.

Vad man så erfar kan man lika väl kalla växternas och jordens eteriska eller elementariska grundväsenheter eller kroppar, som man kallar den kropp, genom vilken man varseblir utanför den fysiska kroppen, den egna elementariska eller eteriska kroppen.

Redan i början av den översinnliga iakttagelseförmågan kommer man utöver de sinnliga egenskaperna att kunna tillskriva vissa fenomen och förlopp sådana elementariska energigestalter. Man kommer att kunna tala om en växts eller om själva jordens eteriska kropp.

Men de på detta sätt iakttagna elementariska energigestalterna är knappast de enda som blottas för det översinnliga erfarandet. Om en växts elementariska kropp kommer man att säga att den gestaltar sinnevärldens ämnen och krafter och därigenom lever ut sig i en sinnlig kropp.

Men man kan också iaktta väsen som äger en elementarisk tillvaro utan att leva ut sig i en sinneskropp. Det finns alltså för den översinnliga iakttagelsen också rent elementariska väsen. Man erfar inte blott något tillagt till sinnevärlden; man erfar en värld, inom vilken sinnevärlden framträder så som isbitar som flyter i vatten.

Den som blott kunde se isen och inte vattnet, för honom vore det möjligt att enbart tillerkänna isen verklighet, men inte vattnet. Den som blott vill hålla sig till det, som uppenbarar sig genom sinnena måste förneka den översinnliga världen, inom vilken sinnevärlden är en del, så som isbitarna i vattnet är en del av hela vattenmassan.

Man kommer nu att finna att de människor som kan göra översinnliga iakttagelser beskriver det de skådar så, att de använder uttryck som är lånade från de sinnliga förnimmelserna. Så kan man finna den elementariska kroppen hos ett väsen i sinnevärlden, eller ett rent elementariskt väsen, beskrivet så, att det sägs uppenbara sig som en i sig sluten, mångfaldigt färgad, lysande kropp. Det blixtrar i färger, glöder eller skimrar och låter märka, att denna färg- eller ljusuppenbarelse är dess levnadsyttring.

Vad iakttagaren där egentligen talar om är fullkomligt osynligt, och han är medveten om att med det som han varseblir har ljus- eller färgbilden intet annat att göra, än vad skriften, i vilken en händelse meddelas, har att göra med själva händelsen.

Ändå har man inte på ett blott godtyckligt sätt uttryckt ett översinnligt fenomen genom sinnliga förnimmelseföreställningar; utan man har under iakttagelsen verkligen gjort en erfarenhet som liknar ett sinnesintryck. Detta kommer därav att i det översinnliga erfarandet befrielsen från den sinnliga kroppen inte är fullständig. Denna kropp lever ännu med den elementariska kroppen och bringar det översinnliga erfarandet i en sinnlig form.

Beskrivningen, som man så ger av ett elementariskt väsen, är då i själva verket så hållen att den framstår som en visionär eller fantastisk sammansättning av sinnesintryck. När beskrivningen ges så, är den ändå den sanna återgivningen av det erfarna. Felet som kan begås ligger inte i att man beskriver bilden som sådan. Ett fel föreligger först när man tar bilden för verkligheten, och inte det som bilden syftar på, såsom den verklighet som motsvarar den.

En människa som aldrig varseblivit färger – en blindfödd – kommer, om han förvärvar den motsvarande förmågan, inte att beskriva elementariska väsen så, att han säger, att de blixtrar som färguppenbarelser. Han kommer att använda de förnimmelseföreställningar som är honom vanliga, som uttrycksmedel. Men för de människor som sinnligt kan se, är en beskrivning fullkomligt lämplig som kanske använder uttrycket att en färggestalt blixtrade fram. De kan därigenom bilda sig en förnimmelse av vad iakttagaren av den elementariska världen skådat.

Och detta gäller inte blott för meddelanden som en klärvoajant – må en människa så kallas, som kan iaktta genom sin elementariska kropp – gör till en ickeklärvoajant, utan också för klärvoajantas inbördes förståelse. I sinnevärlden lever människan ju i sin sinnliga kropp, och denna klär de översinnliga iakttagelserna i sinnesformer; därför är inom det mänskliga jordelivet uttrycket av de översinnliga iakttagelserna genom de av dem framkallade sinnebilderna till en början en brukbar form av meddelande.

Det kommer an på att den som mottar ett sådant meddelande i sin själ har ett erfarande som står i rätt förhållande till den företeelse som kommer i betraktande. De sinnliga bilderna meddelas blott för att genom dem något skall erfaras. Så som de framträder, kan de inte förekomma i sinnevärlden. Det är just deras egenart. Därför framkallar de också erfarenheter som inte syftar på något sinnligt.

I början av sin klärvoajans kommer människan svårligen att kunna frigöra sig från uttrycket genom sinnebilder. Vid en vidare framskridande förmåga kommer dock behovet att uppstå, att mer godtyckliga framställningsmedel uppfinns för meddelande av det skådade. Vid dessa framträder då alltid nödvändigheten att först förklara de vissa tecken som man använder. Ju mer tidens kultur fordrar att de översinnliga insikterna görs allmänt kända, desto mer kommer behovet att framträda, att förmedla dessa insikter genom de uttrycksmedel som hör till det vardagliga livet i sinnevärlden.

De översinnliga erfarenheterna kan framträda så, att de inställer sig vid vissa tider. De överväldigar då människan. Hon får då tillfälle att själv erfara något om den översinnliga världen, i den mån hon så att säga mer eller mindre ofta begåvas därmed, att den lyser in i hennes vanliga själsliv. En högre förmåga består emellertid i att godtyckligt framkalla klärvoajant iakttagelse ur det vanliga själslivet. Vägen till förvärvandet av denna förmåga framträder i allmänhet genom en energisk fortsättning av den inre förstärkningen av själslivet.

Men mycket beror också på förvärvandet av en viss själsstämning. Ett lugnt, samlat beteende gentemot den översinnliga världen är nödvändigt – en inre hållning som är lika avlägset från den brinnande önskan att erfara så mycket som möjligt, och så tydligt som möjligt, som från den personliga likgiltigheten gentemot denna värld.

Den brinnande önskan verkar så, att den breder en osynlig dimma framför det kroppsfria skådandet. Likgiltigheten verkar sig så, att de översinnliga tingen verkligen uppenbarar sig, men helt enkelt inte uppfattas.

Denna likgiltighet kommer ibland till uttryck på ett helt särskilt sätt. Det finns människor, som på det ärligaste sätt önskar ha upplevelsen av klärvoajans. Men de skapar sig på förhand en helt bestämd föreställning om hur denna måste vara, om de skall erkänna den som äkta. Och sedan kommer verkliga upplevelser; dessa glider dock förbi utan att intresse ägnas dem, därför att de just inte är så som man föreställt sig att de borde vara.

Vid den medvetet framkallade klärvoajansen kommer, i förloppet av den inre själsverksamheten, en gång den stund då man vet: nu erfar själen något som hon förut inte erfarit. Erfarandet är inte ett bestämt, utan den allmänna känslan att man inte står inför den sinnliga yttervärlden, att man inte är i den, men att man heller inte är i sig, så som man är i det vanliga själslivet. Det yttre och det inre erfarandet flyter samman i ett, i en livskänsla, som hittills varit själen obekant, och om vilken hon vet, att hon inte kunde ha den om hon blott levde med sinnena i yttervärlden, eller om hon levde i sina vanliga känslor och minnesföreställningar.

Man erfar sedan vidare att i detta själsliga tillstånd något skjuter in från en hittills okänd värld. Men man kan inte komma till en föreställning om detta okända. Man erfar, men man kan inte föreställa. Däremot överväldigas den som erfar detta av en känsla, som om han vid sin fysiskt-sinnliga kropp hade ett hinder, som hindrar att föreställa det, som tränger in i själen.

Fortsätter man nu den inre själsansträngningen upprepade gånger så kommer man efter en tid att känna sig som segraren över sin kropps motstånd. Den fysiska förståndsapparaten var hittills blott ägnad att bilda föreställningar som ansluter sig till upplevelser i sinnevärlden. Förståndet är till en början oförmöget att föreställa sig det som vill uppenbara sig ur den översinnliga världen. Det måste först bearbetas så, att det förmår detta.

Liksom barnet har yttervärlden omkring sig, men dess förståndsapparat först måste förberedas genom upplevelserna av yttervärlden för att också bilda sig föreställningar om omgivningen, så är människan i allmänhet oförmögen att föreställa sig den översinnliga världen. Den blivande skådaren utför med sin föreställningsapparat detsamma på en högre nivå, som sker med barnet. Han låter sina förstärkta tankar verka på denna apparat. Därigenom ombildas den så småningom. Den blir i stånd att ta upp den översinnliga världen i föreställningslivet.

Man känner hur man genom själsverksamheten formande verkar på den egna kroppen. Först gör sig kroppen gällande som ett tungt mottryck mot själslivet; man känner den som en främmande kropp i sig. Sedan märker man hur den alltmer anpassar sig till själsupplevelsen; till sist känner man inte längre kroppen, men man har i stället framför sig den översinnliga världen, på samma sätt som man inte varseblir ögat genom vilket man ser färgvärlden.

Kroppen måste bli omärklig innan själen kan skåda den översinnliga världen.

Har man på detta sätt lyckats göra själen skådande genom eget val, då kommer man i regel att kunna framkalla detta tillstånd på nytt, när man koncentrerar sig på en tanke som man särskilt kraftfullt kan erfara i sig.

Som en följd av hängivenheten till denna tanke kommer man då att finna skådandet framkallat. Till en början kommer man ännu inte att vara i stånd att själv välja vad man vill inrikta skådandet på. Översinnliga ting eller förlopp kommer att spela in i själslivet, på vilka man inte på något sätt är förberedd, och som man inte avsett att framkalla. Men i den fortsatta inre ansträngningen kommer man till att också rikta den andliga blicken på sådana ting, som man avser att erkänna.

Liksom man kan erinra sig något genom att framkalla ett besläktat minne i själen, så kan man som skådare utgå från en erfarenhet om vilket man på god grund kan antaga, att det står i ett förhållande till det eftersökta. Om man intensivt ger sig hän sig åt det bekanta, så kommer ofta – efter kortare eller längre tid – det som man avser att erfara, att tillkomma.

I allmänhet bör man dock beakta, att för skådaren är ett lugnt avvaktande av de gynnsamma stunderna av allra största värde. Man bör inte vilja framtvinga något. Inställer sig en eftersträvad erfarenhet inte, är det gott att tills vidare avstå och anställa ett nytt försök vid ett senare tillfälle. Den mänskliga insiktsapparaten behöver ett lugnt mognande till vissa kunskaper. Den som inte har tålamod att avvakta ett sådant mognande, han kommer att göra oriktiga eller oprecisa iakttagelser.