En väg till självkännedom 4

Fjärde meditationen

Den mediterande söker bilda sig en föreställning om «tröskelns väktare».

När själen nått förmågan att skåda något utanför sinneskroppen, kan vissa svårigheter i känslolivet uppstå för henne. Hon kan se sig nödsakad att inta en helt annan hållning till sig själv än hon tidigare varit van vid. Mot sinnevärlden stod hon så, att hon betraktade denna som en yttervärld, och de inre erfarenheterna som sin egendom.

Till den översinnliga yttervärlden kan hon inte förhålla sig på detta sätt. Så snart hon varseblir denna yttervärld flyter hon så att säga samman med den; hon kan inte föreställa sig vara så avskild från den som från den sinnliga yttervärlden.

Därigenom får allt, som hon gentemot denna översinnliga yttervärld kan beteckna som sin egen inre värld, en viss egenart, som till en början är svår att förena med föreställningarna om något inre. Man kan inte längre säga: jag tänker, jag känner, eller jag har mina tankar och jag gestaltar dem. Man måste säga: något tänker i mig, något låter känslor i mig blixtra fram, något gestaltar tankarna, så att de framträder på ett helt bestämt sätt och i medvetandet visar sig som närvarande.

Denna känsla kan nu vara något oerhört tryckande, när arten av det översinnliga erfarandet visar sig vara sådan att den giver visshet om att man verkligen erfar en verklighet, och inte överlåter sig åt fanatiserade föreställningar eller illusioner.

Så som denna känsla framträder kan den visa att den översinnliga yttervärlden visserligen vill erfara sig, vill tänka sig; men att den hindras i det som den vill åstadkomma. Samtidigt får man förnimmelsen att det som där vill tränga in i själen är den sanna verkligheten, och att den allena kan upplysa om det som man hittills erfarit som verklighet.

Ifrågavarande känsla antar även den formen, att den översinnliga verkligheten framträder som något som i värde vida överglänser den verklighet som hittills varit själen bekant. Denna förnimmelse har därför något tryckande, emedan man kommer till tanken att nästa steg som man nu måste ta, det måste man själv vilja.

Det ligger i naturen av det, som man genom sitt inre erfarande har blivit, att ta detta steg. Som en förnekelse av det som man är – ja, som en självutplåning – skulle man erfara det, om man inte tog steget. Och likväl kan också känslan uppstå, att man inte kan ta det, eller om man företar det så som det är möjligt, så förblir det ofullkomligt.

Allt detta omvandlas till föreställningen: Så som själen nu är, så ligger framför henne en uppgift som hon inte kan bemästra, emedan hon, sådan hon är, inte upptas av den översinnliga yttervärlden, emedan denna inte vill ha henne i sig.

Sålunda kommer själen att känna sig stå i motsättning till den översinnliga världen. Hon måste säga till sig själv: Du är inte sådan, att du kan flyta samman med denna värld. Men den allena kan visa dig den sanna verkligheten, och också hur du själv förhåller dig till denna sanna verklighet.

Du har alltså avskilt dig från det äkta iakttagandet av det sanna.

Denna känsla innebär ett erfarande som alltmer blir avgörande för hela värdet av den egna själen. Man känner sig med hela sitt liv stående i ett villospår.

Men detta villospår skiljer sig från andra villospår. Dessa tänkes, men detta erfaras. Ett villospår, som tänkes, undanröjes, när man i stället för den oriktiga tanken sätter den riktiga. Det erfarna villospåret har blivit en del av själva själslivet; man är villospåret; man kan inte enkelt rätta det, ty man må tänka hur man vill, det är där, det är en del av verkligheten, och just av den egna verkligheten.

Ett sådant erfarande har något förintande för det egna jaget.

Man erfar sin inre värld smärtsamt tillbakastött från allt som man längtar efter. Denna smärta som erfares på en viss nivå av själens vandring överträffar allt som man kan erfara av smärtor i sinnevärlden.

Och därför kan denna smärta också överträffa allt som man genom det hittillsvarande själslivet vuxit sig stark nog för. Den kan verka förlamande.

Själen står inför den ängsliga frågan: varifrån skall jag taga krafterna att uthärda det som här ålägges mig? Och hon måste inom sitt eget liv finna dessa krafter. De består i något som man kan beteckna som inre mod, som inre oräddhet.

För att nu komma vidare i själens vandring, måste man föras till att ur det inre framlocka sådana krafter till att uthärda sina erfarenheter; krafter som giver inre mod och inre oräddhet, vilka man inte behövt för livet inom sinneskroppen.

Sådana krafter frambringas endast genom sann självkännedom.

Man inser i grunden först på denna nivå av utveckling hur litet man hittills verkligen vetat om sig själv. Man överlät sig åt det inre erfarandet utan att betrakta detta så som man betraktar en del av yttervärlden.

Men genom de steg som lett till förmågan att erfara utanför kroppen, erhåller man särskilda medel till självkännedom. Man lär sig så att säga att betrakta sig från en synpunkt som endast framträder när man är utanför den sinnliga kroppen. Och det beskrivna tryckande känsloläget är redan självt ett begynnelsestadium av sann självkännedom. Att erfara sig i ett villospår i sitt förhållande till yttervärlden, det visar ju det egna själsväsendet så som det verkligen är.

Nu ligger det i människosjälens natur att erfara en sådan upplysning om sig själv som plågsam. Först när man erfar denna plåga inser man hur stark den helt självklara längtan är att hålla sig själv, sådan man är, som värdefull, som betydelsefull. Det kan förefalla fult att det är så; man måste dock fritt ställa sig själv inför denna fulhet hos det egna jaget. Tidigare erfor man inte denna fulhet av det skälet, att man aldrig med sitt medvetande verkligen trängt in i det egna väsendet. Först i en sådan stund märker man, hur man älskar det hos sig själv som man nu bör erfara som fult. Egenkärlekens makt visar sig i sin fulla storlek.

Och samtidigt visar sig hur liten benägenhet man har att lägga av denna egenkärlek. När det gäller själens egenskaper, som kommer i betraktande för det vanliga livet, för förhållandet till andra människor, framstår svårigheten redan som nog stor. Man erfar genom sann självkännedom exempelvis att man hittills trott sig stå välvilligt gentemot en människa, och att man likväl i själens djup hyser en dold avund, eller hat, eller något liknande. Man inser att dessa känslor, som hittills inte kommit i dagen, helt visst en gång kommer att vilja uttrycka sig. Och man blir varse att det vore helt ytligt att säga till sig själv: nu har du ju insett, att det förhåller sig så med dig, utplåna alltså avunden, hatet i dig.

Men man upptäcker, att man med en sådan tanke helt visst en gång kommer att visa sig mycket svag, när driften att tillfredsställa hatet, att leva ut avunden, såsom med en naturkraft bryter fram ur själen.

Sådana särskilda självkännedomsinsikter framträder hos den ene eller den andre människan beroende på beskaffenheten av hennes själsväsen. De inställer sig när erfarandet utanför sinneskroppen inträder, emedan självkännedomen då blir sann, och inte längre kan grumlas av önskan att finna sig själv på det ena eller andra sättet, så som man dock blott älskar att vara.

Dessa särskilda självkännedomsinsikter är smärtsamma, är tryckande för själen. Den, som vill förvärva förmågan att erfara utanför kroppen, kan inte undgå dem. Ty de framträder nödvändigt genom det helt särskilda förhållande i vilket man måste ställa sig till den egna själen.

Men de starkaste själskrafterna erfordras, när det gäller en helt allmänt mänsklig självkännedom. Man iakttar sig från en synpunkt som ligger utanför det hittillsvarande själslivet. Man säger till sig själv: Du har efter ditt mänskliga väsen betraktat tingen och förloppen i världen och dömt över dem. Försök en gång föreställa dig att du inte kunde betrakta dem så, inte döma över dem så. Då vore du överhuvudtaget inte det som du är. Du skulle inte ha några inre erfarenheter. Du själv vore ett intet.

Så måste inte blott den människa säga som står mitt i vardagslivet och blott sällan gör sig föreställningar om världen och livet. Så måste varje vetenskapsman, varje filosof säga. Ty även filosofi är blott en iakttagelse och bedömning av världen efter måttstocken av det mänskliga själslivets egenskaper.

En sådan bedömning kan emellertid inte flyta samman med den översinnliga yttervärlden. Den avvisas av densamma. Därigenom avvisas emellertid allt som man hittills varit. Man ser tillbaka på hela sin själ, på sitt «jag», som på något man måste lägga bort om man vill beträda den översinnliga världen.

Nu kan själen emellertid inte annat än att före intåget i den översinnliga världen hålla detta «jag» för sitt egentliga väsen. Hon måste i det se det sanna mänskliga väsendet. Hon måste säga till sig själv: Genom detta mitt jag måste jag bilda mig föreställningar om världen; detta mitt jag får jag inte förlora om jag inte vill förlora mig själv som väsen. Den starkaste driften i henne är att överallt bevara jaget, för att inte förlora all mark under fötterna.

Vad själen så i det vanliga livet med rätta måste erfara, det får hon inte längre erfara, så snart hon träder in i den översinnliga yttervärlden. Hon måste där överskrida en tröskel, vid vilken hon inte blott måste lämna den ena eller andra värdefulla egendomen, utan vid vilken hon måste lämna det, som hon hittills själv varit. Hon måste kunna säga till sig själv: Det, som hittills för dig gällt som din starkaste sanning, det måste nu på andra sidan tröskeln till den översinnliga världen kunna framstå för dig som det starkaste villospåret.

Inför ett sådant krav kan själen rygga tillbaka. Hon kan erfara det som hon borde göra så starkt som ett överlämnande, en ogiltigförklaring av det egna väsendet, att hon vid den nämnda tröskeln mer eller mindre erkänner sin egen vanmakt att uppfylla kravet.

Detta erkännande kan anta alla möjliga former. Det kan framträda helt instinktivt, och för människan, som i sitt sinne tänker och handlar, framstå som något helt annat än vad det verkligen är. Hon kan exempelvis erfara en djup motvilja mot alla översinnliga sanningar. Hon kan hålla dem för drömmerier, fantasiartade föreställningar. Hon gör detta blott av det skälet att hon i sina för henne själv okända själsdjup hyser en hemlig fruktan för dessa sanningar. Hon erfar, att hon blott kan leva med det som sinnena och förståndsomdömet uppenbarar. Hon undviker därför att närma sig tröskeln till den översinnliga världen. Hon formulerar detta undvikande så, att hon säger: Det som sägs ligga bortom denna tröskel är inför förnuftet och vetenskapen inte hållbart. Det handlar emellertid blott om, att hon älskar förnuftet och vetenskapen så som hon känner dem emedan de är bundna till hennes jag. Det handlar om en helt allmänt mänsklig form av egenkärlek.

Men denna kan inte tagas med in i den översinnliga världen.

Det kan emellertid också inträffa att det inte slutar med detta instinktiva stannande inför tröskeln. Att människan medvetet träder fram till den och sedan vänder om, emedan hon känner fruktan för det som förestår henne. Hon kommer då inte lätt att kunna utplåna de verkningar som genom hennes framskridande till tröskeln inställer sig för hennes vanliga själsliv. Dessa kommer att ligga i de följder som den vanmakt hon erfarit, sprider över hela hennes själsväsen.

Vad som bör inträda består däri att människan gör sig förmögen att det som hon i det vanliga livet erfar som den starkaste sanningen, vid beträdandet av den översinnliga världen lägga bort, och inställa sig på ett annat sätt att erfara och bedöma tingen. Hon måste dock också vara klar över, att hon, när hon åter står inför sinnevärlden, också åter måste använda den för denna giltiga erfarenhets- och bedömningsarten. Hon måste inte blott lära sig att leva i två världar, utan också i båda på helt olika sätt leva. Hon får inte för det vanliga ställandet i sinnes- och förståndsvärlden låta det sunda omdömet försämras, emedan hon för en annan värld är nödsakad att tillämpa en annan omdömesart.

För det mänskliga väsendet är en sådan hållning svår. Förmågan till den erhålles endast genom fortsatt energisk och tålmodig förstärkning av själslivet. Den som gör erfarenheterna vid tröskeln erfar att det, för det vanliga mänskliga själslivet, är en välgärning att inte föras fram till denna tröskel. De förnimmelser som i henne framträder är sådana att man inte annat kan, än tänka denna välgärning såsom härrörande från en väsensmakt vilken skyddar människan från faran att erfara självutplåningens fasor vid tröskeln.

Det ligger bakom den yttervärld som är given för det vanliga livet, en annan. Inför dess tröskel står en sträng väktare, som åstadkommer att människan ingenting erfar om det som är lagar i den översinnliga världen. Ty alla tvivel, all ovisshet om denna värld, är dock ännu lättare att uthärda än skådandet av det som man måste lämna om man vill beträda den.

Människan förblir skyddad från de beskrivna erfarenheterna så länge hon inte själv träder fram till denna tröskel. Att hon tager emot berättelser om dessa erfarenheter från de som beträtt eller överskridit denna tröskel, det ändrar inte på att hon är skyddad. Däremot kan ett sådant mottagande tjäna henne i god mening om hon närmar sig tröskeln. Det är också i detta fall så, som i många andra, att en handling bättre fullbordas om man dessförinnan kan bilda sig en föreställning om den, än i det motsatta fallet.

Men det som vandraren i den översinnliga världen skall vinna i självkännedom, det ändras inte genom ett sådant vetande. Det är därför inte i överensstämmelse med fakta, när somliga skådare, eller med skådandets väsen förtrogna personer, menar att om sådana ting överhuvudtaget inte bör nämnas i kretsen av människor som inte står omedelbart inför beslutet att själva bege sig in i den översinnliga världen. Vi lever för närvarande i en tid i vilken människorna alltmer måste bli förtrogna med den översinnliga världens väsen om de själsligt skall vara vuxna livets fordringar. Spridandet av de översinnliga insikterna, och sålunda också av dem om tröskelns väktare, hör till nutidens och den närmaste framtidens uppgifter.