En befolkad underjord

Kaos som ordning. En djup skog. Sagans bildspråk. En alfabetisk katalog.

Att försöka göra en ordnad katalog av de ktoniska väsendena är nästan en självmotsägande uppgift eftersom kaos så att säga är en del av den ktoniska ordningen. Det rör sig om en värld där himlablossen förneka oss sitt sken, en skuggvärld; en skog, motsvarande det område i oss själva där vi inte vet att vi vet. I horoskopet motsvaras detta av hela hemisfären under horisonten, eller möjligen tredje kvadranten. I en sådan värld gives ingen överblick, ingen klarhet. Att försöka kartlägga den blir lite som att försöka undersöka mörkret genom att belysa det så att man skall se det bättre.

När vishetsskolorna successivt började ersätta mysterieskolorna uppstod ändå en sådan strävan och helt fruktlös var den förstås inte. Både romerska och grekiska filosofer, som var invigda i mysterierna, gjorde tappra försök att identifiera och karakterisera de väsen man mötte i invigningen, utan att fördenskull röja hur processen gick till och därmed göra sig skyldiga till mysterieförräderi. Man klädde allt i mytens och sagans bildspråk; den invigde förstod liknelserna, den oinvigde kunde känna kraften av något verkligt i bildspråket men utan att fördenskull behöva förstå mer än man klarade av att leva med.

Här följer, som ett sorts smakprov för att vi skall kunna få en känsla av vilken värld vi rör oss i, och som rör sig i oss, under medvetandets horisont, en rent alfabetisk uppräkning av ett antal ktoniska väsen. Det ligger i sakens natur att den inte kan vara komplett men det är inte heller nödvändigt. Det handlar mest om att få en känsla för den miljö man rör sig i, som sökare efter sanning och ljus i underjordens både levande, besjälade och befolkade mörker, så att man fördjupar sin förståelse för Astronomien i esoterisk mening, för den egna själen och kanske även för den värld vi i det fördolda besöker under våra nattliga hugflykter, men här klädd i Antikens klassiska bildspråk.

Aglaia. Zevs dotter med havsnymfen Eurynome och syster till Eufrosyne och Talia. Dessa tre systrar utgör De tre gracerna och är den veneriska gudinnan Afrodites ljuva tjänarinnor. Afrodite föddes ur havsskummet efter det att havet befruktats av Uranos avskurna testiklar som sjunkit ner i djupen, ty hans son Kronos kastrerade sin fader med en skära när fadern lägrat Gaia. Aglaia, glansen, är skönhetens väsen, hennes systrar är munterhet och blomning. Hon och hennes dansande systrar är blott perifert kopplad till djupens mörka värld men utan att ha berörts av hennes graciösa väsen — förvandla arbete till lek — klarar man knappast nedstigningen oskadd, varför vi börjar med att åkallande nämna henne.

Afaia. En till hälften ktonisk gudinna som under detta namn möttes i det stora mysterietemplet på den lilla ön Egina utanför Aten, men som på Kreta var känd som Diktynna, i Aten som Pallas Atena och i Rom som Minerva. Instinktiv klokskap, livskänsla och handlag är hennes gåvor. Vi minns henne från profilporträttet mellan passare och vinkelhake i kapitlet om själens säte, i början av denna utläggning, och från Acta Masonica Scandinavicas konvolut.

Aiakos. En av den ktoniska sfärens stränga domare. Ursprungligen en mäktig man, härskare på Egina, fick efter sin död detta domarämbete som belöning. Att möta en ktonisk domare är att oförberedd och hjälplös få blixtbelysning på personlighetsdrag och egenskaper man upplever som ens egna men som visar sig vara något annat; något man egentligen har stulit, eller fått men underlåtit att plikta för, och som därför dränerar ens själ. Domarens blick kan alltså antingen vara förkrossande eller befriande — eller bådadera samtidigt.

Akeron. Ett mäktigt flodväsen; väktaren av underjordens suckande smärtflod, Aktos, vars strida ström bevakade Hades gränser. Den färjkarl som förde de dödas själar över dess grumliga, beska vatten är Karon. Det är oftast denna sorgens och smärtans ström, inte hatets stygiska flod Styx, man egentligen åsyftar när man refererar till ”den stygiska floden” och liknande.

Amfiaraos. Profetisk vålnad vördad i ett ktoniskt mysterietempel i Oropos. På jorden var Amfiaraos en siare och hjälte. Han härskade i Argos, deltog i den kalydoniska vildsvinsjakten och, motvilligt, i De sju hjältarnas fälttåg mot Thebe vars olyckliga utgång han förutsåg; han övertalades därtill av sin korrupta hustru som Polyneikes hade bestuckit med Harmonias olycksbringande halsband. När stormningen af Thebe krossats lät Zeus honom sjunka genom jorden med stridshästar och allt. Efter döden dyrkades hans nu ktoniska ande i flera mysterietempel, men särskilt i Oropos i norra Attika där han hade ett berömt drömorakel. Fester med tävlingslekar firades i hans namn.

Arai. Förbannelsernas feminina demoner. I bysantinska texter kallas de suider. Dessa ropas upp från underjorden när förbannelser skall slungas.

Askalafos. Sköter Hades enorma granatodlingar. Granatäpplet utgjorde en väsentlig ingrediens i den narkotiska kykeon som försänkte initianden i det hypnotiska tillstånd där den ktoniska sfären öppnade sig för medvetandet. Han bröt mot Tystlåtenheten genom att förråda Demeters dotter Persefone, när hon olovligen “smakat av granatäpplets frön”. Demeter begravde honom då levande under ett enormt stenblock. När Herkules senare grävde fram honom hade han förvandlats till en glupsk kattuggla vars skri fick blod att isa sig. Här känner vi igen den ktoniska uggla som övervakar vår vandring och ser våra synder. Askalafos får blodet att isa sig i de dödliga.

Deira. Ktonisk havsnymf som blivit najad genom att dväljas i Efesos brunn och där bli djupens vetandes väsen, tjänarinna till Persefone. I de eleusinska mysterierna har hon en avgörande betydelse för kandidaten.

Empousai. Skräckinjagande, kvinnliga underjordsdemoner av varulvs- eller vampyrkaraktär som, förställda till yppiga nymfer, förför och förgör sökande män. Egentligen är de groteska, med brinnande hår, olika ben — exempelvis ett getben och ett ben av brons — och frånstötande former. Grekerna skrämde och fostrade sina barn med varnande sagor om dem.

Epiales. Mardrömmarnas och de tvångsmässiga skräckfantasiernas demon, som i mörkret smyger sig på och våldtar den naiva själen. Släkt med Oneiri och andra drömväsen. När Erik Johan Stagnelius, som var ktoniskt bevandrad, i sin kanske mest berömda dikt Vän! skriver när ditt inre av mörker betäckes, när från din nattomtöcknade själ eldvingarna falla, så är det inget generellt optiskt eller ens blott inommänskligt fenomen han åsyftar, utan just detta väsen. Epialio betyder “att betäcka”.

Erebos. Mörkets urgud. Liksom den andra protogenierna var han en ursubstans i mörkret snarare än en antropomorf gudom eller demon. Hans mörka töcken omgav underjorden och fyllde jordens håligheter.

Erinyerna. Vedergällningens tre mörka gudinnor. De kallades ut från underjorden för att låta lidande och vansinne löna den onda gärningen, för att bringa torka och hungersnöd till förtappade folk och för att straffa de fallna själarna i Hades.

Eurynomos. Den ktoniske demon som ombesörjer att köttet skiljer sig från benen; han sliter köttet av benen på de dödas lik. Framträder i djupen som en man med blåsvart hud och, när så påfordras, en gams huvud. Det som yttrar sig som likmaskar hör till hans hjälparväsen.

Gorgyra. En negativt laddad underjordsnymf. Hustru till flodväsendet Akeron och moder till Askalafos, han som skvallrade, förbannades och blev till en skrikuggla. Hon kallas även Orfne, vilket betyder Mörker eller Natt. Gorgyra betyder en som dränerar, tömmer, släpper ut eller skäktar.

Haides, eller Hades. (Aidoneus) Den ktoniske konungen, döda själars bistre härskare i djupen. Han erhöll sin status i denna dunkla domän när Kronos tre söner, Hades, Poseidon och Zeus, drog lott om världsalltets uppdelning. Alla tre har tillgång till Gaia, jordens väsen.

Hekate. Gudinnan över trolldom och åkallan av de dödas andar; hon som får gengångarna att gå i gen. Hon vandrar upp från underjorden med ett tåg av fackelbärande lampader, demoniska lamier, vålnader och helveteshundar när så påfordras. Hekate välsignar och tjänar Persefone.

Hermes Ktonios. De dödas vägvisare som ledde vålnader till deras sista viloplats i Hades. Hermes är egentligen en av de tolv olympiska gudarna, Merkurius, men som med sin bevingade kvickhet kan korsa alla gränser.

Hypnos. Sömnguden som bodde i en tyst värld vid Hades gränser. Han vandrade från underjorden med sin moder Nyx, Natt.

Kakoi. Förstörande andar som sänds till jordens yta från ktonos för att hindra och skada.

Kerberos. Hades skräckinjagande, trehövdade vakthund med en yvig man av ormar vid porten till underjorden.

Keutonymos. Ett gåtfullt väsen med ett namn som betyder ungefär “djupens syfte” eller “syftets djup”, fader till Hades boskapsherde Menoetes. Möjligen var han Iapetos innan hans broder Kronos kastrerade honom med en skära. Iapetos var en av de fyra titaner som likt mäktiga pelare bar upp himlavalvet innan de slungades ner i djupen. Iapetos son Atlas blev sedermera den västra pelare hans fader fordom varit. I norrön gudasaga betecknas dessa fyra pelartitaner lustigt nog som dvärgar, och kallas Nord, Öst, Syd och Väst. Iapetos betyder talande nog ett djupt sticksår, ett styng eller spjuthugg. Är hans ktoniska roll det djupa sårets syfte?

Karon. Färjkarlen som för de dödas själar över Akerons sorgeflod Aktos in i Hades. Karons avgift är ett offer som symboliserades av ett mynt som placerades under de dödas tunga. Färjkarlen i Goethes Sagan om den gröna Ormen och den sköna Liljan har drag av Karon.

Kokytos. Floden av gråt och tandagnisslan och dess väktarväsen

Kore. ”Jungfrun”, en aspekt av Persefone. Jungfrulig i denna mening är att vara intakt, att vara i sin ursprungliga kraft, suverän, obesegrad och aldrig erövrad. Latinets Virgo har en ordrot, vir, som även finns i ord som viril, viral och virtu, alltså dygd, och som konnoterar hård stav, påk.

Kronos. Tidens väsen. Av sin son Zeus krönt till konung över de invigdas öar, hem för de gynnade döda, efter att ha befriats ur den kosmiska fängelsehålan, Tartaros. Saturnus dolda sida. Äter gärna sina barn.

Keres. Sjukdomarnas och den onda, bråda dödens hondemoner. Arrangerar slagfältets blodbad, bär dödens vapen och sliter själarna från de döende. Den norröna traditionens valkyrior har drag av dessa väsen.
Lamiai. Lömska demoner i gudinnan Hekates följe. De är en sorts spindellika vampyrer som antar formerna av fagra kvinnor för att förföra, förlama och förtära unga män.

Lampader. Fackelbärande nymfer i gudinnan Hekates tåg. Leder de välsignade döda, de eleusinska mysteriernas invigda, till deras sista viloplats i Elysium.

Lete. Glömskans flod och dess väktarinna. De dödas själar drack, enligt Legenden om Er i Platons Republiken, hennes vatten för att glömma sina tidigare liv. Den flöt förbi Hypnos grotta. Vissa mysterier beskrev även en minnenas flod och dess väktarinna, Mnemosyne.

Leuke eller Leukippe. Yppig, vitskimrande havsnymf. Liksom sin väninna Persefone rövade Hades bort henne till underjorden. Vid de eleusinska fälten förvandlades hon sedermera till en vit poppel.

Erinys Makaria. Gudinnan över den välsignade döden, eller ledarinnan för de välsignade döda, alltså de eleusinska mysteriernas invigda. Dotter till Hades. Den välsignade döden är ingen vanlig död, utan en död där personligheten är så genomströmmad av ande att den inte löser upp sig i den purgatoriska luttringen efter döden, utan förblir intakt, som hos helgon.

Melinoe. Skräckväsen som hämtar upp gengångare från underjorden för att hemsöka jorden. Hennes ena sida är kolsvart, den andra kritvit. Möjligen är hon identisk med Hekate. Den norröna gudasagans underjordsgudinnan Hel har liknande egenskaper och samma attribut.

Menoites. Demon som slaktade Hades svarta boskap. Han brottades ner av Herkules, som knäckte hans revben. Menos oitos torde betyda fördömd makt. Persefone hjälpte honom.

Minos. Den främste av de dödas tre domare. En gång var han självaste kung Minos av Kreta, den minoiska kulturens fader, tilldelad sin position i Hades som en belöning för stiftandet av rättvisa lagar under sin tid på jorden.

Minte. Yppig nymf, en najad tagen av Hades. När Persefone fångades blev Minte svartsjuk och förklarade sin ljushyllta skönhet överlägsen det nya bytets behag. Persefone förvandlade henne då i vredesmod till jord, ur vilken det växte upp en väldoftande ört, den vi efter nymfen kallar mynta. Antikens folk beredde sina lik med mynta, tillsammans med rosmarin och myrten, delvis för likluktens skull, men framförallt var dessa tre örter viktiga ingredienser i den psykoaktiva, sedativa kykeon mysten fick dricka som minnets dryck i de ktoniska mysteriernas tempel. Extrakt från granatäpple var en annan ingredient.

Moirai. Motsvarar de tre nornorna i norrön gudasaga, Urd, Skuld och Vardande. De sitter och siar vid Hades fötter, skådande in i fortidens, framtidens och samtidens dolda ting.

Mormolykeia, eller enbart Mormoi (lykeia betyder vargar). Feminint förföriska demoner i Hekates följe. Liknade Lamiae. Förställda till yppiga nymfer men var till sitt väsen varulvsliknande vampyrer och succubi som sög säd, blod och liv ur ynglingar. Deras väsenslika uppenbarelse var outhärdlig, som om de haft ormar till ben, eller ett åsneben och ett ben av brons, och hår som brann. Grekiska mödrar skrämde sina barn med sagor om sådana skräckvargar.

Nyx. Natt. Nattens uråldriga gudinna. Hon går ut från sitt hem i underjorden och släpade sina mörka slöja över himlen, barmhärtigt höljande våra dumheter i mörker men hindrar även ljuset att blotta brott, dråp och dunkla drifter.

Oneiroi. Dessa väsen är det klara drömmandets bildskapande andar. De stiger nattetid upp från underjorden genom en av två portar: de som passerar genom porten av horn skapar falska, försåtliga drömmar; medan de som passerade genom den av elfenben ger sanndrömmar.

Persefone. Den ktoniska världens drottning. Hon rövades bort, våldtogs och gifte sig med sin förövare. Förgjorde rivaler, som Minte. Hennes moder, gudinnan Demeter, säkrade till slut hennes partiella frigivning, så att hon kunde återvända till jordens yta under det grönskande sommarhalvåret. Det är därför skördar kan bära frukt. En mängd mysterieinvigningar hade detta drama i fokus.

Pyriflegeton. Den flammande svavelflodens väktare. Dante beskriver floden, Flegeton, som kokande blod och förlägger den till underjordens sjunde krets, där rånare, mördare och tyranner plågas till bot. Platon beskriver den, i Faidros, som en eldflod som slingrar sig runt jorden för att sedan strömma ner i Tartaros avgrundshålor.

Radamantys. En av de dödas tre domare, tillika härskare över de elyseiska fälten, de invigda dödas harmoniska hemvist. En gång en konung på Kreta som stiftade rättvisa lagar. Son till Zeus och Europa, far till kung Minos och Sarpedon. Kung Minos av Kreta blev domare själv.

Styx eller Stygos. Hatets gudinna. Vaktar hatets ktoniska flod vars strömmar omringade hela Hades rike. Gudarna svär sina heliga eder vid den stygiska flodens nattsvarta vatten. Dessa eder är absolut bindande.

Tartaros. Avgrundens väsen. Själva urhålet, alla svarta gropars moder, med väggar av blank brons som inte ens de fängslade titanerna kan klättra upp på. Väggarna vaktas dessutom av Hekatonkeires, väsen med “hundra händer”. Det är nere i Tartaros som den övermodige kung Sisyfos, som två gånger överlistat Tanatos, är dömd att, förgäves, försöka balansera en tung stenbumling på toppen av en kulle.

Tanatos. Dödens bevingade väsen, ett av barnen till Nyx, tvillingbror till Hypnos, sömnens väsen, och broder till storheter som Geras (Ålderdomen), Oizys (Tungsinnet), Moros (Ödet, som kan förebåda Tanatos ankomst), Apate (Sveket), Momos (Hånet), Eris (Tvedräkten), Nemesis (Vedergällningen) samt självaste Karon.

Trofonios. I likhet med Hades, men inte lika mäktig, är Trofonios en ktonisk Zevs som en gång var en hjälte på jorden. Han och hans broder Agamedes byggde Apollos tempel vid Oraklet i Delfi. Enligt en legend byggde bröderna även en hemlig skattkammare åt en mäktig man på Hyria. Bröderna stal skatten, gick i en fälla och Agamedes dödades. Trofonios skar av och gömde broderns huvud för att dölja hans identitet och gömde sig därefter i en underjordisk håla från vilken han aldrig återkom. Denna håla blev sedermera ett känt orakel.

Det vore möjligt att fortsätta. Men genom att stundom läsa och leva sig in i ovanstående uppräkning kan man få en känsla för den värld kom kallas den ktoniska, dödsriket eller underjorden, och där de flanerande väsen vi kallar planeter får en helt eller delvis annan verkan och karaktär även om de essentiellt sett är samma.

Flera av dessa väsen har ett sorts dubbelliv. De är ömsom ktoniska, ömsom olympiska. Till de med dubbelliv hör de väsen vi ser som planeterna i vårt solsystem. Från uppgången öster över höjderna till nedgången i väster har de en karaktär. Och från nedgången i väster genom djupen till uppgången i öster har de en annan, ibland en helt annan, karaktär. Bågen genom höjderna, den olympiska bågen, symboliseras i många traditioner av regnbågen. Och vägen genom djupen beskrivs ibland som en kulvert, en tunnel, ofta gjord av något syrabeständigt som guld. Ibland är det tre tunnlar, beroende på hur djupt ner i underjorden vandraren skall resa. I fornnordisk symbolik är det en tunnel. Den kallas Gjallarbron, och går genom en djup sjö. I sumerisk symbolik är det tre tunnlar under varandra. Dessa åskådliggörs i menoran, som judarna tog med sig efter den babyloniska fångenskapen. Den kallas för den sjuarmade ljusstaken. Men symboliken försvinner, eller döljs, om man sätter stearinljus i den. Det man idag ofta tror är ljushållare är egentligen skålar för olja, så att lågorna flammar direkt från horisonten.

En eldslåga är ett gränssnitt, en övergång mellan olika element.

Betraktar vi en menora så ser vi att den fjärde lågan är den magiska, som vänder nedgång till uppgång, oavsett nivå. Denna skenbart banala iakttagelse innehåller en värld av vishet. Överför man den till det mänskliga medvetandet så berättar den exempelvis hur glömmandet vänds till erinring; hur insomnandet vänds till uppvaknande samt hur döendet vänds till födelse. Det som går under dyker upp.

Vi kan även notera hur de fyra elementen förhåller sig till varandra, och varför deras symboler ser ut som de gör.

Elementet Luft symboliseras av en uppåtpekande pil som skär genom horisonten i öst. Motsvarande naturfenomen är morgonbrisen, som uppstår när solen värmer upp den mörka nattluften så att den expanderar och ljusfylld fläktar in den nya dagen.

Höjdpunkten, krönet, är den punkt där solen har som kortast väg genom atmosfärens filtrerande höljen, och symboliserar elementet Eld. Återigen en pil som pekar uppåt, men utan att genomkorsas av någon horisontlinje.

Följer vi rörelsen så ser vi hur den mognar och gör sig redo att genomgå det stora skiftet till en underjordisk tillvaro. Genom graven. Genom jordfästningen. Jord till jord. Och elementet Jord symboliseras av en nedåtriktad pil som genomkorsar horisontlinjen. Som symbolen för Luft, fast omvänt. Och i Västerrand.

Vårt öga är jordiskt även om vår blick stundom må vara en smula himmelsk. Så vårt öga kan inte följa med ner i djupen. Men befrias blicken från ögat i en hugflykt så kan denna blick, åtminstone glimtvis, följa med ner. Genom guldkulvertens mörka gång, upplyst av den klara hågens eget ljus. Detta ljus är den flämtande lilla låga som, ofta knappt förnimbar, lever i hjärtats djup. I dagens bjärta ljus syns den inte. Precis som man knappast hör sina hjärtslag mitt i dagens larm. Men den finns där ändå, den lilla lågan, och när vägen bär ner i djupen och väggarna täcks av det renaste guld, då kan lågan lysa upp våra trevande steg. Det må låta poetiskt men innebär en undergång. Man går vapenlös. Skyddslös. Principiellt naken, blottad, utsatt för okända väsens granskande blickar och kanske mer. Askalafos gör sig påmind, men nattugglor flyger ljudlöst. Ser desto mer. Och blickar kan påverka.

Djupens botten är där man korsar vattnet. Längst ner är det alltid vatten. Svarta vatten av okända djup. Det är även en tvagning. Eller ett dop. På andra sidan börjar vägen åter bära uppåt. Först närmast omärkligt, därefter allt brantare. Men längst ner är det alltså vatten. Symbolen är en pil som pekar neråt. Utan horisontlinje. Eller om man så vill: Pilen är en triangel vars bas är horisonten. Som symbolen för elementet Eld, fast omvänt.

Den stjärnkunnige känner givetvis igen horoskopets rundel i bilden här ovan. Det är meningen. Och det är meningen att denna betraktelse skall kunna tillföra en dimension i tolkningen av ett födelsehoroskop. Planeter i Hus 1 – 6, för att uttrycka det torrt och krasst, har en annan verkan än samma planeter i Hus 7 – 12.

Och här kan vi se varför.

Genom att se varför kan man även känna sig in i hur.

Så blir astrologin levandegjord och de psykologiska porträtten kan besjälas.