Det tredje ljuset är stjärnornas ljus, firmamentets ljus. Det första är solljuset, det som lyser upp vår dag. Det som låter oss förnimma genom våra fem sinnen. Det andra ljuset är månljuset, det lunära ljuset, som låter oss söka och finna i minnenas arkiv. Men det tredje ljuset låter oss se drömmar, visioner, inre syner. Och detta ljus är tolvfaldigt – det belyser ett fenomen från tolv olika perspektiv.
Detta ljus kallas det himmelska, eftersom det är det mest statiska och ursprungliga av de tre givna ljusen. Vart och ett av de tolv perspektiven är en ”himmel”, vilket även är förklaringen till en fråga som ytterst få människor ställer sig, och än färre finner något vettigt svar på: Varför sägs den himmelske faderguden vara ”i himlarna”? Frasen står att finna i Herrens bön. Inte i de svenska översättningarna, men både i den latinska översättningen och i det grekiska originalet, där den inledande raden lyder ”Páter imón o en toís ouranoís”. Ouranoís är alltså en pluralform av ouranó, som går tillbaka till namnet på den faderliga himlaguden Ouranós, eller i sin latiniserade form: Uranus. Precis som Hades både är ett rike och det väsen som genomstrålar detta rike, så är Uranus både ett rike och det väsen som genomstrålar det, dvs som är i det.
Detta rike är alltså uppdelat i tolv provinser, eller uranier, himlar. Därav bönens inledning: Fader vår, du som är i himlarna! På latin: Pater noster, qui es in caelis!
Bara som en liten bakgrundsskiss att ha med sig, det fördjupar förståelsen.
Detta det tredje ljuset, som alltså strålar in från tolv håll, modifieras av sju intelligenser. Dessa intelligenser är som raster, som filtrerar bort allting utom det som därmed lyfts fram. Sju aspekter av det uraniska, alltså himmelska, ljuset lyfts alltså fram av respektive intelligens. Intelligenserna rör sig i olika rytmer och cykler. Därför kallas de planeter. Från grekiskans plănáō, πλᾰνάω, vilket vi har i svenskans flanera, alltså att vandra. På tyska och på äldre svenska kallas de även vandrarstjärnor, till skillnad från de egentliga stjärnorna som kallas fixstjärnor.
Fem av de sju flanörerna, eller planeterna, ser ut ungefär som stjärnor. Ett otränat öga ser vid första anblick knappast någon skillnad. De två som så att säga sticker ut är månen och solen. Astronomiskt kallar vi inte månens och solen för planeter, men astrologiskt sett är de lika mycket planeter som de andra fem, eftersom de ju vandrar från överrand till västerrand precis som de andra – från människan sett.
Astrologin utgår som bekant från människan, det är en antropocentrisk vetenskap. Förstår man inte det så kommer man att tro att den bygger på ett missförstånd (att jorden och inte solen är solsystemets gravitationscentrum). Men astrologin bygger inte på något missförstånd. Det enda eventuella missförståndet som har smugit sig in ligger i begreppet geocentrisk. Detta begrepp tillkom för att framhäva det objektivt riktiga i den astrofysiska kosmologin, som är heliocentrisk, alltså solcentrerad.
Men astrologin är alltså varken helio- eller geocentrisk, den är antropocentrisk. Eftersom människan, med kropp, själ och ande, tills vidare (det kan ju i teorin komma att ändras, fråga Elon Musk!) föds, lever och dör på jorden så kan man lätt tro att distinktionen geocentrisk – antropocentrisk är semantiska hårklyverier. Och astrologer gör generellt inte så mycket väsen av saken, om de ens reflekterar över den. De flesta astrologer, även mycket kompetenta sådana, är nämligen främst pragmatiker, inte teoretiker. De ser till vad som faktiskt fungerar, inte till hur eller varför.
Eftersom erfarenheten visar att en rätt utförd astrologi faktiskt fungerar.
Försöker man däremot förstå astrologins hur och varför så hamnar man snart på kollisionskurs med hela vår gemensamma världsbild, och det är inte så smart. Eller för att vara mer specifik: Det är inte förenligt med social kompetens. Man kommer att betraktas som någon som hävdar – om inte rakt ut, så implicit – att hela det naturvetenskapliga etablissemanget i grund och botten utgår från felaktiga premisser. Enskilda forskare på elitnivå må spetsa sina öron men på det hela taget bygger hela det storslagna idébygget på ett fåtal grundsatser som helt enkelt är etablerade teorier, alltså i grund och botten en tro.
Och hur ofta hör vi inte att man måste tro på vetenskapen!
Det vi måste tro på är vår förmåga att förstå. Och på vår förmåga att ändra oss när vi ställs inför nya fakta. Den vetenskapliga hållningen är alltså: Förutsatt att våra grundsatser stämmer – och ingen har väl förklarat universum på ett mer vederhäftigt sätt hittills – så förhåller det sig just så som astrofysiken stipulerar. Att det vi kallar rymden i grund och botten är ett gränslöst tomrum. Och att materiebildningar, kraftfält och strålning är isolerbara fenomen inom detta tomrum. Detta är de resultat vi ärligt når genom de premisser vi förutsätter. Det är så att säga praktiken. Teorin är den filosofiska existentialismen. I korthet går den ut på att existensen skapar essensen, och inte omvänt, som man ”trodde förr”.
Den motsatta filosofin, essentialismen, anses tillhöra ett övervunnet stadium i idéhistorien. Essentialismen tillskrev varje varelse en oföränderlig essens, en idé, som mer eller mindre – men kanske aldrig helt och hållet – manifesterar sitt väsen i energi och materia. Denna filosofi ser det alltså inte som givet att summan av energi och materia måste vara konstant. För existentialismen är denna tes avgörande. Världen av energi och materia är för existentialismen ett slutet system. Någonting utanför densamma är både otänkbart och överflödigt. Det var denna tanke som, enligt Nietzsches berömda formulering, dödade Gud. När han bittert bröt med Wagner gav han sig hän åt denna världsbild, förlorade sin essens och blev dement. I ett decennium stirrade han stumt ut i tomrummets avgrund.
Gud är död. Så dog han.
Kanske inte Gud. Men Nietzsche. Och den filosofi som kunde inrymma något utöver energi och materia. Essentialismen är död. Existentialismen är dess gravsten. En gravsten lever inte. Den är oföränderlig. Livet är föränderligt. Det kan därför mycket väl hända att essentialismen återföds. Möjligen i någon helt annan gestalt. Utan att belastas av de ålderskrämpor som en gång fick den på fall.
Är en fungerande, odogmatisk astrologi ett texten på essentialismens renässans?
Det får nog tiden utvisa. Vi astrologer har inte pratat ihop oss om saken och tror nog olika i den frågan, men blotta förekomsten av en fungerande astrologi är kanske en nagel i ögat på existentialismens filosofiska materialism och ett finger som pekar på denna essentialismens renässans. Som sagt, det får tiden utvisa.
Vad vi redan idag kan se är att inte ens damtidningarnas astrologispalter är lika ytliga idag som deras solkiga rykte från igår säger. Saker utvecklas. Det dåliga har ingen marknad. Visst finns det ytliga och fåfänga kvar men inte alls på samma platta sätt som när veckotidningsastrologins dåliga rykte uppstod.
Fortsättning följer…
Lämna ett svar