Penetrant genomslag. Autodidakt. Konservativ. Mördad inför öppen ridå.
Men hur var han egentligen funtad? Vad dolde han? Vad visade han? Vad visste han om sig själv? Vi vågar oss på en hypotetisk, karaktärsanalytisk skiss.
”Jag tycker inte om ordet empati, det är ett New Age-ord. Det är bättre att tala om sympati och om medlidande” Charlie Kirk
Det egentliga citatet är lite mer nyanserat: ”I can’t stand the word empathy, actually. I think empathy is a made-up, new-age term, and it does a lot of damage. I much prefer the word compassion, and I much prefer the word sympathy. Empathy is where you try to feel someone’s pain and sorrows as if they’re your own. compassion allows for understanding.”
Samtidigt när han lovprisar sin hustru, Erika, så framhåller han just hur empatisk hon är och hur underbart hon förkroppsligar de kvinnliga dygderna, som just empati, intuition och omsorg. Och menar att han själv inte alls har sådana egenskaper. Han har andra.
Så, vilka egenskaper hade alltså Charlie Kirk, han som reste runt och förde sokratiska dialoger med studenter och professorer på olika lärosäten i USA?
Vi saknar en viktig pusselbit som krävs för att man skall kunna förstå vad han vet om sig själv och vad som helt enkelt går på autopilot; vad andra märker och vad bara han själv vet om, när det gäller hans karaktärsegenskaper. Men eftersom vi känner till såpass mycket om hans karaktär genom de sokratiska dialogerna, genom intervjuer och poddsamtal samt genom hur han förhåller sig till sin familj, så har vi ledtrådar och kan gissa oss till vad pusselbiten är. Det är otillfredsställande och generellt otillrådigt med sådana spekulationer, men vet man att det är en spekulation så kan man leva med den hypotetiska bild som framträder ur den, och stämma av den med vad vi vet ur verkliga livet.
Om vi accepterar arbetshypotesen att vi har rätt pusselbit, då ger sig följande:
Att möta Kirk är att möta Kirks bestämmelse. Det första man märker när man ser honom är att han är målinriktad. Han vill något. Han utstrålar målmedvetenhet. På sätt och vis hade han en hockeyspelares utstrålning. Och med den outtalade auktoritet som följer av att kunna dräpa men även kunna avstå från att just dräpa. Som en elak människa som är snäll. För att han själv väljer att vara snäll. Utan att någon riktigt fattar varför. Han kunde lika gärna vara elak. Dräpande. En mobbare. Men valde något annat och fick därmed pondus. Hans ord har, trots hans ungdom, gravitas.
Han kanske inte är vassaste kniven i lådan rent filosofiskt men han är förbluffande påläst, han utnyttjar sin intellektuella kapacitet i ovanligt hög grad och han gör det övervägande inifrån, ur sin egen agens, inte för att någon extern struktur eller individ kräver eller förväntar sig det av honom. Hans bildning är i den meningen ovanligt äkta. Han läser det han vill läsa, inte det en läroplan kräver eller en professor förväntar sig att han skall läsa. Han hoppade av college på ett tidigt stadium för att ägna sig åt debatter på heltid. Han har en fallenhet för att vända på sina motståndares resonemang. Att använda dessa för att bevisa att han har rätt. Folk retar sig på det och tycker att det är oschysst, men det är sokratiskt och ingår i den västerländska bildningstraditionen och det vet han.
Kirk har en talang för att genomskåda sammanhang, jämföra fakta och dra slutsatser även om det skulle kosta honom sociala poäng, dvs gör honom obekväm. Han kompenserar med att vara en svärmorsdröm – hövlig och tillmötesgående – men hans jagkänsla är inte riktigt där. Den är stark, både visionär och diplomatisk, men den är inte självklart närvarande i den där skarpt undersökande och bedömande processen. Som att han hela tiden även tänker på något annat än det som är här och nu. Han lär känna maktmänniskor och gör sig relevant, eller kanske man skall säga: utstrålar relevans. Han känns som någon som är bra att ha på sin sida. Maktmänniskor dras till honom.
På det hela taget är Kirk tämligen läsbar. Han känns inte mystisk, inte hemlighetsfull, inte poetisk, spännande eller som att han har någon mörk sida som en äventyrslysten dam skulle dras till att utforska. Det enda drag han själv har svårt att sätta fingret på varför han har det, det är hans känsla av att åtstramning, lag och ordning, traditionalism och god sed är lösningen för samhällets problem. Han kan inte identifiera källan till denna känsla, och han kan därför inte påverka den, men han har en stråle av den rakt in i hjärteroten. Och hans hjärtlighet är på full display, den syns, och den är upptagen med moralfrågor. Är det något han i själ och hjärta är klar över så är det att gränssättning är av godo och att gränslöshet är av ondo. I sådana frågor kan han uppfattas som rigid – strikt och sträng – hur mycket han än försöker framstå som tolerant och avspänd. Är han bara framför brasan med familjen så känns han nog inte så speciellt domderande men så fort han interagerar med människor i världen så kommer den stränga sidan fram.
Men är han då så gärna framför brasan med familjen eller är det där mest en bra idé som han gärna lanserar?
Hans känsla för intimitet, närhet, myspys och, i ordets båda betydelser, skönhet är inte direkt stark. Men den är ren. Han är den trogne typen. Det är mobilfria helger hemmavid och det myses, läses, fikas och solas på stränder. Erika, frun, är hyfsat bildad och kan sin Aristoteles så det blir säkert stimulerande samtal, och hon kan ju bevisligen få barn.
Men något med att vara sådär ren, ordentlig och saklig är en smula plågsamt för Kirk. Nu skyr han inte plåga, men plågan är där. Det som har hjälpt honom att övervinna den naturliga motviljan mot plåga, mot existentiell smärta, är givetvis kristendomen. Genom sin tro har Kirk kunnat vända smärtan till en länk mellan det han har med sig in i livet i form av talang, och det han tog med sig ut ur livet i form av en närmast smittsam målmedvetenhet. Han inspirerade miljontals till att finna och famna sitt syfte, och med sin död lär inspirationen multipliceras, men det får visa sig.
Inspiration:
Få känsla för saken,
oavsett personliga känslor.
Och Kirks egen inspiration, hur såg den ut?
Inspiration filtreras alltid genom ett raster. Skulle vi helt ofiltrerat ta emot inspirationer så skulle vi omedelbart överväldigas och förlora greppet om vår verklighet. Vi skulle inte ens ha någon egen verklighet längre. Vår jag är beroende av ett skyddande hölje för att kunna vila i sig självt och ge oss en trygg medelpunkt att utgå från. En ofiltrerad inspiration vore oss lika outhärdlig som en ofiltrerad upplevelse av yttervärlden. Även den filtreras av ett raster, nämligen våra sinnen och deras begränsningar. Blindfödda som opererats och blivit seende rapporterar ibland att det är plågsamt och överväldigande och ibland på gränsen till outhärdligt att behöva ta ställning till ytterligare en dimension av varseblivning.
Kirk filtrerar bort det som inte direkt eller indirekt handlar om syfte och mål. Därför framstod han också som så driven och målinriktad. Han inspirerar de han inspirerar till att finna och leva sitt syfte. Även nu efter sin död. Men som sagt: Kirks egen inspiration då? Hur såg hans raster ut, vad filtrerades bort och vad återstod?
Det som filtrerades bort var i stort sett alla egenskaper som inte kunde associeras med relation. Det som inspirerade Kirk var relation. Det var händelsevis även relation som var hans medfödda talang. Han var en naturbegåvning på att relatera till de mest olikartade individer, grupper och idéströmningar. Det var denna begåvning som sköt som en stråle rakt in i hans känsla för känsla; hans emotionella intelligens, och samtidigt – eftersom denna känsla för känsla var placerad där – in i hans känsla för kallelse. Kirk kände i hög grad en kallelse. Han kände att denna kallelse var så viktig att han hellre levde ut den än att stanna kvar på college. Han började faktiskt på college, men han hoppade snart av, eftersom han, med en gammal laptop och en lånad bil, hellre körde runt till olika college och universitet för att hålla sokratiska dialoger om vikten av att tro att man betyder något i det stora hela, att ens röst kan göra skillnad och att det därför är av största vikt att man inte överlåter ansvaret för sin bildning till människor vars syfte man inte genomskådar. Han var på den tiden inte alls speciellt angelägen om att studenterna skulle komma till tro; han ville att de skulle vara allsidigt orienterade och han hade märkt att både läroplanerna och resultaten inte alls pekade på att amerikanska lärosäten hade detta syfte i åtanke.
Han använde sin medfödda talang för relation – och sin inspiration att ha en känsla för relation – till att inspirera sina generationskamrater att förkovra sig, läsa både liberala, socialistiska och konservativa författare, diskutera dem sinsemellan och att inte förutsätta att professorerna och läroböckerna gjorde ett allsidigt och opartiskt urval. Det korstågsartade i hans mission – för så får man nog kalla det – var att få sina generationskamrater att se dolda agendor och att få dem att förstå att vänsterliberalismen för det första inte alls var tolerant och för det andra så till den grad hade infiltrerat både media och utbildningsväsende att dessa helt enkelt inte var att lita på.
Talang: skapa relation. Syfte: väcka syfte. Så kan man sammanfatta Kirks ärende.
Och metoden?
Kirks metod var i grund och botten att acceptera allt som skaver, svider, tynger och betungar. Utan knot. Inte ens i sitt inre ville han beklaga sitt öde, att ha den kallelse han visste att han hade. Det fann han omöjligt, så han vände sig till bönen.
Medelst bön och tro – tro av ett slag vi i Sverige är ovana vid, utom för speciellt enfaldiga och maniska människor – axlade han sitt kall; att utsätta sig för spott och spe, bemöta hån med hövlighet, sarkasmer med saklighet och angrepp med fakta. Han lät sin bildning bli ett städ och publiken bli en slägga; det som glödgade honom var helt klart hans tro. På så sätt smidde han om sin karaktär. Inte till något substantiellt nytt – råmaterialet var ju hans naturgivna karaktärsegenskaper – men till något förädlat. Något modifierat. Som svärd till plogbill. Han var exempelvis tämligen bitsk av naturen. Genom bön och självtukt, alltså självbegränsning, lyckades han (inte alltid men allt oftare) få hövlighet och en vänlig inställning att vinna över hans naturgivna lust att förringa och förlöjliga sina meningsmotståndare.
Kirks kommunikativa och kognitiva talang var påfallande penetrant, dessutom flankerad av å ena sidan lusten att kämpa och å andra sidan av förmågan att dräpa. Och den gällde inte i första hand personliga angelägenheter, utan sådant som har relevans för större sammanhang; för generationen han tillhörde, för studenter, för de formella och informella nätverk som upprätthåller de sammanhang som samfällt utgör samhället vi lever i.
Hur framstod Kirk för de som mötte honom? Som en man med en mission. Penetrant, vältalig, stridbar och med ett osedvanligt rättspatos i kombination med en närmast optiskt synlig samhällsvision och en känsla för vikten av sitt ärende.
Hur framstod Kirk själv, för de väsen, idéer, andor och strömningar som inspirerade honom? Som relationell och relationellt begåvad, inte mycket mer. Från andevärlden sett är han mest ett tomt ark, en projektionsyta med relationella egenskaper, och det är i någon mening perfekt. Inget som stör eller hindrar själva inspirationerna att nå ända in. Så Kirk var väldigt inspirerad, väldigt fylld av kraft och övertygelse. Det betyder inte att han hade någon speciell böjelse för mystik eller lusten att utforska det fördolda, nästan tvärtom. Han tycker att sånt helst skall sköta sig självt.
Där har vi även källan till hans aversion mot den nyandliga rörelsens anspråk på direkta, erfarenhetsbaserade kunskaper om de högre tingen (”I can’t stand the word empathy, actually”) och till hans iver att lita på bibeln. Letter, chapter and verse. Han befarar, delvis med rätta förstås, att sådana (egentligen gnostiska) anspråk ofta bygger på, eller leder till, övermod, illusioner och därur följande besvikelser, vilka i sin tur förr eller senare leder till cynism och ateism. Och den cyniska ateismen är grogrund för de politiska strömningar han viger sitt liv åt att bekämpa. Gud, familj och nation – den ordningsföljden var Kirks uttalade priolista av saker att leva och dö för, och i hans egen uppfattning var det så det blev.
Kirk hade en okonventionell syn på karriär och social status. Medan han definitivt gav intryck av att starkt förespråka en högst konventionell syn på sådant, gjorde han sig själv till ett tydligt undantag. Granskar man hans inställning närmare så ser man emellertid att de karriärvägar han förespråkade egentligen inte alls byggde på konventionella steg. Han såg åtminstone dagens lärosäten som ineffektiva och korrupta och ville uppmuntra studenter att följa hans egen väg in i den stiglösa skogen av samlad lärdom och erfarenhet, och med öppet sinne plocka än här och än där för att få en allsidig uppfattning av världen vi lever i, levde i och skall leva i. Men inte i syfte att skapa nya profeter och visionärer, demagoger och politiska profiler, utan i syfte att var och en, i sann liberal anda, finner sitt eget syfte och sin egen väg – till (och nu kommer det) den traditionella kärnfamiljen. Dör den så dör samhället som sådant, det var hans fasta övertygelse. Mammapappabarn är själva urcellen för allt samhällsbygge, menar han, men vägarna dit är oräkneliga, unika och skall inte klippa någons vingar, tvärtom.
Eftersom den existentiella smärtan var hans personliga länk mellan talang och mål så kände han alltmer att den kristna vägen, som bejakar det tunga, det mörka och det plågsamma som en oumbärlig del av vandringen mot ljuset och friden, var en förutsättning för vår civilisations särart och storhet. Han tillskrev verkligen USA rollen som fyrbåk i mörkret och menade att inget kan nå världens fyra hörn som inte först går genom USA. Hans nationalism var alltså inte provinsiell, utan hade anspråk på att komma varje annan nation tillgodo. Storvulet och övermaga? Möjligen. Men för Kirk var det en slutsats av de studier och erfarenheter han på egen hand hade gjort – och den resan började med den socialistiska litteraturen.
Att hans egen väg på sätt och vis tycks strida mot hans fäbless för det hävdvunna kan tyckas motsägelsefullt, men det som ger honom en så stark känsla för det okonventionella och det nytänkande är egenskaper som hos honom är begravda djupt nere i de själsskikt som inte kan nås av det reflektiva medvetandet, men som kanske just därför har en speciellt stark verkan. Det är samma sak med hans konservatism, den går på autopilot och han har svårt att reflektera över den på ett nyanserat och distanserat sätt. Okonventionell, nytänkande och konservativ, det är bara vad han är, det är så det är att vara Charlie Kirk. En konstig cocktail, kan man tycka, men samtidigt en viktig del av det som gjorde honom såpass enastående.
Ty vad man än tyckte om hans vision och hans sätt att vara, de flesta kan vara överens om att Charlie Kirk var outstanding.
Ovanstående omdömen är mina slutsatser av detta hypotetiska födelsehoroskop.
Ett hastigt liv. Charles Kirk, 1993 – 2015.
