Carl XIII, analys

@ Alexander Kieding, 2022

Självförståelse
Hertig Carl av Södermanland, sedermera kung Carl XIII, var nog inget helgon. Men han var en stor människokännare och en kompetent astrolog. På den tiden räknade man inte med det vi kallar de yttre planeterna, de permanenta kometerna Uranus, Neptunus och Pluto med sin vallhund Kiron, utan enbart med de man kan se med blotta ögat. Hertigens självförståelse var alltså visserligen astrologiskt förankrad men hade inte dessa tre komponenter. 

Vi har dem, och bör således använda dem, om vårt mål är att förstå Hertigens personlighet som den var. Vill vi hellre förstå honom så som han förstod sig själv, då får vi tänka bort de osynliga smygarna. 

Med vad rätt?
Men vare sig vi försöker se honom som han såg sig själv, eller se honom även med hjälp av det han inte kunde se, så ställs vi inför frågan: Med vad rätt vågar vi försöka tillägna oss denna kunskap? Skulle Hertigen ge sitt tillstånd till det? Skulle han känna sig förstådd av att just jag förstod honom? Skulle det vara en lättnad för honom eller skulle det öka hans börda? 

Nalkas honom som om han fanns. Som om han finns. Som om han kommer att finnas i din närhet  någon gång, kanske när du själv dör, och du då kan se honom i ögonen. Tänk på honom som om han vore mänsklig. Inte som ett spöke, inte som en mytiskt väsen eller fantasifigur, inte som en historisk gestalt eller som en hypotes, inte heller som en symbol för det svenska frimureriet, utan som en man och människa med sina sorger och förhoppningar, glädjeämnen och ambitioner. Då vet du också om ditt samvete säger dig att det är ömsesidigt önskvärt att du beträder det rum som mellan åren 1748 och 1818 var Carls inre, själsliga rum, och som nu utgör en nyckel till förståelse av hans livsgärning som helhet. 

Samvetsfrågan
Är ditt uppsåt ärligt; är kärleken din drivkraft? Ty varken den kvinnliga eller den djärva nyfikenheten är värdiga skäl för att nalkas den helgedom som är eller har varit en annan människas själsliga rum.

Ge dig själv några ögonblicks betänketid. Lämna sedan ödmjukt dessa rader med hedern i behåll — eller gå vidare i ljuset av det Allseende Ögat och en dömande och straffande gudoms närvaro. Vasa? Du tror inte på en sådan gudom? Då är denna bok inte alls för dina ögon. Inte någon enda del av den. Inte en rad. Det finns oräkneliga böcker som passar dina ögon bättre. Eller du ser dig visserligen som troende, men tror bara inte att en så liten förseelse skulle ha någon betydelse? 

Vem vet, käre läsare, vilka förseelser, vilka avvikelser från det egna bättre vetandet, som är små och vilka som är stora i det där ögats ljus! Minns därför dina första steg under Samvetets ledning under ett av dessa ögonblick av betänketid.

Välsignelsen
Vill du gå vidare i texten? Säger dig ditt samvete att du har Carls välsignelse? 

Han blev nästan 70 år gammal, Carl, men led under sitt sista decennium av en tilltagande demens. Så länge han kunde arbetade han hårt, både med att sköta rikets angelägenheter och med att bädda för denna framtid genom att skapa vår rit. Han föddes in i, och verkade i, en tämligen toxisk psykosocial miljö, med ständiga intriger och bakhåll. Man visste aldrig riktigt vem man kunde lita på.  Carl plågades av det och ville ändra på det. Han ville till den grad ändra på det att han planerade att skapa ett hemligt nätverk av tusentals etiskt skolade män med snudd på jesuitisk nit för saken; att bygga en övergripande kultur, en sorts metakultur.

I hans vision skulle officerare, arkitekter, jurister och andra samhällsbärare enbart kunna göra karriär om de samtidigt genomgår sinnrika moraliska prövningar med överraskningsmoment, lärdom och karaktärsdanande processer. 

Målet var en korruptionsfri samhällsordning. 

Denna vision begränsade sig inte till Sverige, utan var tänkt att med tiden omfatta hela västerlandet, även Ryssland, och skulle utgöra en diskret, överstatlig struktur där en man var en man och ett ord var ett ord. Med detta samhälle av samhällen skulle man ha all anledning att hoppas på varaktig fred, blomstrande utveckling och berikande handel. 

Nu ville ödet, och Carls fiender, annorlunda. Och dagens motsvarighet till det Carl påbörjade – EU – saknar väl något av den lyster av heder och idealism som föresvävade visionären Carl. 

Hertig Carl av Södermanland, sedermera HMK Carl XIII, var på sin tid inflytelserik och hans liv är relativt väldokumenterat, inte minst genom hans okonventionella hustrus minutiösa dagböcker och många brev. Biografiskt material finns ett klick bort och böcker har skrivits. Detaljer ur hans levnad finner man i böcker som Christopher O’Regans I stormens öga samt Kärlekens krigare. My Hellsing har också skrivit initierat om det glamorösa och frisinnade hertigparet Carl och Lotta.

Har du Carls välsignelse? 

Om så är fallet
Då kör vi. Nalkas denna himmel som du skulle nalkas Carl själv. Med respekt, aktning, återhållsam nyfikenhet och en god portion självförglömmande människointresse.

En Air
Har du flanerat på en väg och sett en liten prick i fjärran, och vetat att det är någon du känner? Fastän du enkelt kan konstatera att dina ögon faktiskt bara kan se en liten prick, eller kanske ett streck? 

Gestalten kommer närmare. Du vet vem det är. Men ju närmare gestalten kommer desto mer osäker blir du. Man kan ju faktiskt inte identifiera gestalten, det skulle ju kunna vara vem som helst. Du kanske rentav slår den där första säkra intuitionen ur hågen som en flyktig fantasi, och glömmer bort att du haft den. För att ett ögonblick därefter faktiskt se vem det är, och det är den du trodde från början, då, när du bara såg, eller rättare sagt, förnam, kände av, själva utstrålningen. 

Varje människa har en air, en atmosfär omkring sig som är unik som ett fingeravtryck. Varje människa har en speciell prägel. Det var den du först uppfattade. Den går såklart inte att se med ögonen men den har en utsträckning i rummet. I dess rum råder den där speciella atmosfären som bara kan tillhöra den specifika individ det är frågan om. 

Carl är ju död sedan ett par sekler och hans aura är sedan länge upplöst men genom att studera hur himlen såg ut när han föddes kan vi ändå återskapa den där känslan. Carlkänslan. Det är den det kommer an på. Inspireras vi av den känslan så kan vi får en betydligt djupare förståelse av hans livsgärning, hans felsteg, hans snilleblixtar, hans vision och hans öde. 

Låt oss nalkas Carl som en vi ser på håll, på trottoaren ett par kvarter bort, och omedelbart vet vem det är, även om vi inte vet hur vi vet. Men låt oss göra det i någon sorts aning om att hans aura är en flik, eller snarare en miniatyrversion, av den himmel som såg honom födas, och som han har varit omsvept av sedan dess. Eller som han var omsvept av så länge han hade en kropp av kött och blod och puls och pust. Och som präglat hans verk.

Carls halo
Vi kan tänka oss denna himlasfär i miniatyr som en halo runt hans huvud. Och stjärnekransen som en instrålande omkrets, en tolvfaldig omkrets, i vilken olika intelligenser sätter sin speciella färg på det som strålar in. Dessa planeter står i olika relation till varandra, beroende på vilken vinkel de har från mitten sett, alltså från den tid och plats där Carl tog sitt första andetag, och som nu permanent präglar honom. 

Vi skall här åskådliggöra dessa planeter, som är intelligenser, och betrakta dem en och en samt i deras resonanser med varandra och med de tecken de står i. Men det första vi har att göra är att se vilka som är över och vilka som är under horisonten. För det är även Carls medvetandes horisont. 

De intelligenser som ligger under horisonten är lika verksamma, men ägaren, i detta fall Carl, kan inte riktigt sätta fingret på hur de fungerar och vad som aktiverar dem. Utom indirekt, förstås, genom att blicka bakåt och analysera sitt handlingsmönster. Och förstås genom att, som här, blicka nedåt, på horoskopet. 

Vid första anblicken kan ett personligt födelsehoroskop tyckas bestå av ett kaotiskt virrvarr av prickar och streck och konstiga symboler. Speciellt som symbolerna tecknas ganska olika av olika astrologer. Vi skall senare gå igenom urbilderna för planetsymbolerna: Sol, jord och måne i olika kombinationer. Dessa stiliseras olika av olika astrologer och olika skolor. 

När jag ritar upp ett horoskop brukar jag, med variationer, använda följande stil. Variationerna är ungefär som en handstil och kan variera beroende på till vem, och om vad, jag skriver. 

Färgerna är dock symboliska, så finns de med så är de konstanta. Bekanta dig i lugn och ro med denna rollbesättning, återkom då och då, besinna deras inbördes förhållanden som om de var väsen, intelligenser, och som om de var verkligheter du egentligen, i egenskap av människa, är djupt förtrogen med. 

Carl har bara två omedvetna skaparkrafter och han har tre för andra synliga intelligenser. Neptunus och Pluto är osynliga var de än befinner sig, och har därför, liksom för övrigt Uranus och Kiron, ritats i moln, osynlighetsmoln. Dessutom är de inte intelligenser i egentlig mening, även om de är intelligensbefrämjande. De är snarare utifrån kommande kaosmakter som provocerar fram en specifik intelligens hos oss. Skulle vi inte själva skapa extra intelligens när de påverkar oss så skulle de förgöra oss. Sådant sker ju emellanåt, om än bara i undantagsfall, då kanske speciellt ovanligt kreativa och begåvade människor drabbas av psykisk ohälsa, skörhet, psykos och liknande. 

Då har man inte klarat att bemöta de tre — fyra med Kiron — osynliga provokatörerna med att utveckla egenskaper som tar ut deras verkningar. Normalt klarar man av det.

Låt oss skissa upp även dessa kaosmakter för överblickens skull:

För att lättare komma till ett spontant första intryck av ett horoskop gör man som sagt skillnad mellan över och under horisonten. Står en planet över horisonten har den en annan verkan än om den är under horisonten. Samma med öster och väster. En planet öster om mittlinjen har en annan verkan än om samma planet är väster (höger i bilden) om mittlinjen. 

AC=Ascendenten DC=Descendenten, östra och västra horisonten, planeternas upp- och nedgångsort

MC=Medium Coeli, IC=Imum Coeli, planetbanornas höjd- och lågpunkter

Detta är den grova indelningen, och skissas därför med grov penna. 

Jaget, mikrokosmisk treenighet
Själva jaget är inte en summa av kosmiska omständigheter, utan är en beständig, immateriell närvarokraft som gör sig mer eller mindre gällande under livets olika faser och situationer. Jaget i denna mening är tvåfaldigt, det både omfattar helheten och är dess centrum. 

I spänningsfältet mellan centrum och periferi finns jaget på ett tredje sätt; som jagkänsla. Denna jagkänsla, ur vilken vi fattar våra avgörande beslut, ur vilken vi låter samvetet bedöma situationer och ur vilken vi älskar de vi älskar, representeras i horoskopet av en strålande punkt som rör sig mellan punkt och periferi och som därför förbinder dem på ett differentierat, specifikt sätt: den lysande, värmande solen. 

Vår jagkänsla verkar olika beroende på var den står när vi föds: över eller under horisonten, öster eller väster om den linje som förbinder dess högsta och dess lägsta punkt. På så sätt är jaget tre i ett, och en representant för det gudomliga i själen. 

Kvadranterna
Står solen i kvadranten “Min och andras bild av mig” så brukar andra tycka att jag har en stark och distinkt närvarokraft, De vet då ofta vem de har att göra med om jag så bara träder in i ett rum. Låt oss kalla den “kvadrant 1”.

Står solen i kvadranten: “Min egen bild av mig” så är jag själv klar över var jag står, men andra ser det nog inte om jag inte aktivt väljer att visa det. Låt oss kalla den “kvadrant 2”.

Det var över horisonten. Och under?

Står solen i kvadranten “Andras känsla av mig” så är varken du eller andra speciellt bra på att reflektera över dina egenskaper men det kommer att kännas vad du är för sorts människa, vad du gillar och ogillar och vilken typ av människor du är bekväm och obekväm med. Låt oss kalla den “kvadrant 3”.

Slutligen, om solen står i “Min egen känsla av mig”-kvadranten, så är din närvaro starkast i liv, lek och arbete. Troligen är släkt och familj viktiga för dig, du gillar skratt och lek, intimitet, bygga på hemmet och att göra bra ifrån dig på jobbet, men varken du eller andra har så lätt att reflektera över dina inre egenskaper. Låt oss, slutligen, kalla den “kvadrant 4”. 

Alltså: Över horisonten: reflekterbar bild. Under: oreflekterad känsla. 

Vänster om mittlinjen: andras uppfattning. Höger: mitt eget inre.

Zoom
Då kan vi våga oss på en mer nyanserad skiss. Vi zoomar in. Här betecknas öster med symbolen för luft, väst med jord. Söder och norr betecknas som eld och vatten, allt i enlighet med den klassiska, aristoteliska elementlärans stränga logik. 

En sak att notera är att vi nordbor befinner oss i spänningsfältet mellan ekvator och nordpol, och att solens höjdpunkt och lågpunkt därför inte är synonyma med zenit och nadir. När solen står som högst står den i söder, inte rakt upp. Och när den är som djupast ner i underjorden står den, även om man inte kan se det, i norr. 

Därför betecknas MC här med en röd trekant för söder och eld, och IC med en grön, för norr och vatten. Detta finns med i de horoskop jag ställer. 

Nu över till den nyanserade skissen, först generellt och därefter i fallet Carl:

1. En generell skiss av de fyra kvadranternas betydelse för själen

2. Hur den övre och undre hemisfären korsar den östra och västra i Carls aura

Med detta i bakhuvudet är vi så redo att betrakta Carls himmel så som den var från den stund han föddes till dess han dog. Så tog det eviga i honom intryck och så gav det uttryck, i tid och rum. 

Initialt ser vi Carls himmel som den var när han föddes och som han omsveptes av den under hela sin levnad men utan att resonanserna mellan planeterna är markerade. Vi skall emellertid, steg för steg, undersöka inte bara vad det innebär att planeterna är placerade som de är, i de fyra kvadranterna, utan dessutom hur de eventuellt resonerar med varandra. Sådana resonanser påverkar deras verkan. De kallas aspekter. Men innan vi undersöker aspekterna skall vi alltså titta på själva positionerna, så att vi kan börja få en känsla för grunddragen i Carls karaktär. 

Jämför symbolerna på denna karta med dem i listan och försök minnas vad de står för. De färgade är intelligenser och de i osynlighetsmoln är hämmande krafter som provocerar oss att vara skapande i tanke, känsla och vilja, samt, avseende Kiron, med vår existentiella smärta.

Det vi ser här är det mest grundläggande. Det finns alltid mer. Men det vi ser här är tillräckligt för att ge oss en säker känsla för Carls, som han själv skulle kalla det, geometri, i bemärkelsen proportionaliteten och dynamiken mellan hans sätt att vara, tänka, känna, agera och reagera. Och det första vi skall se på är också det enklaste, nämligen: Vilka intelligenser ligger i de två övre kvadranterna och vilka ligger i de två undre? 

Vi ser då att allra överst har vi den punkt som symboliseras av den gröna symbolen för Venus; cirkeln över korset. Vi ser också att den ligger på gränsen mellan två stjärntecken, nämligen Jungfrun och Lejonet, kanske pyttelite in i Jungfrun, men inte mer. Vi ser även att den röda Mars (det till pil förvandlade korset över cirkeln) ligger strax intill, ungefär i mitten av Jungfrun. 

På västra (högra) sidan om Venus ser vi den södra noden, som markerar ödets ursprung, i praktiken det som känns tryggt och hemtamt redan från början. 

Väster om sydnoden, i osynlighetsmolnet, lurar Neptunus. Det visste alltså inte Carl, men det förklarar en hel del. 

Mellan AC och MC har Carl en hel rad intelligenser, märkbara för både honom själv och hans omvärld. Precis öster om MC, i ett osynlighetsmoln, har vi Kiron och därmed källan till den Weltschmerz Carl förknippade med sitt kall. Vi återkommer till detta tema senare. 

Kiron är inte bara genom sin närhet till MC i förbindelse med Carls kallelse, utan dessutom med själva jagkänslan, solen, som i sin tur har samma förbindelse även med kommunikationens intelligens Merkurius.

Det är en ganska dominerande kedja och den befinner sig i Vågens balanserande, avvägande tecken: ♎︎ och i ambitiösa Hus 10.

I sin plågade nit att väga in alla relevanta faktorer i ett beslut kunde vågen Carl framstå som velig och obeslutsam, vankelmodig och detta utnyttjades ofta av hans rivaler och de som ville ta sig fram på hans bekostnad. 

Det i sig kunde göra den vänskaplige Carl tillbakadragen och misstänksam. 

Och denna egenskap förstärktes av nästa planet, Saturnus, som befann sig i den miljö som utgörs av Skorpionens tecken. När en planet befinner sig mitt i denna kvadrant, i hus 11, har den en speciellt stark verkan på mellanmänskliga möten. Skorpionen är inträngande, hemlighetsfull, känslosam och fullt kapabel till hämnd och intriger. Saturnus är stram, sträng, effektiv, kylig och kan ofta framstå som en smula svårmodig. 

Bindande löften, hemligheter och dolda agendor var därför Carls livsluft, något som stod i ganska skarp kontrast till hans soliga, kvicktänkta och verbala läggning. Han vördade vänskapens väsen som något gudomligt.

I den meningen var Carl en dubbelnatur och kunde lätt ha blivit en riktig lurifax. Det var personlig moral, social status och höga ideal som gjorde att Carl inte valde att bli en svindlare och bedragare. Vi kommer att se hur detta är förankrat i hans himmel. Han kunde nog kännas som en skum och svåråtkomlig typ, någon man inte riktigt visste var man har. Men samma komplicerade drag gjorde honom väl ägnad åt statsmannaskap och diplomati. Det svåråtkomliga och hemlighetsfulla kunde genom axlad, existentiell smärta (Kirons konjunktion med både solen och MC) förädlas till en stark personlig integritet. 

Carl var en självklar diplomat, en lågmäld ledare. På sätt och vis gjorde dessa medfödda egenskaper att han var närmast predestinerad att betyda mycket för frimureriet. 

Pluto
Dessutom tillkommer ytterligare en faktor, även om han inte kände till den själv. Ingen på den tiden gjorde det. Han skulle dock säkerligen ha nickat igenkännande om någon berättade att det finns en ännu inte upptäckt, för ögat osynlig planet som en gång skulle benämnas efter dödsrikets gud, Hades, eller Pluto, och som ligger och lurar precis under österrand, precis under AC. Den östra horisonten är själva kontaktytan mellan omvärlden och Carls värld och det är precis där Pluto lurar. Pluto är makt. Dold makt. 

Plutos placering kastar ljus över vissa markanta kvaliteter i Carls karriär och karaktär, som på den tiden måste ha framstått som obegripliga och ganska skrämmande. Det kan Pluto på AC fortfarande göra, speciellt i Skorpionen, men med dagens astrologi kan vi åtminstone sätta fingret på vad det är frågan om. 

Pluto i Skorpionen just under Österrand ger Carl precis de egenskaper han behöver för att få en blick för maktens dolda strukturer, för dess till synes disparata och betydelselösa beståndsdelar. Det kan gälla allt från statsmakt och hovets intriger till vanlig hederlig uppfinningsrikedom; hur man konstruerar fiffiga och praktiska verktyg av saker man råkar ha i närheten. 

Verktyg är makt. Både begreppsliga, verbala, sociala och fysiska verktyg, ända till vapen, som pistoler, stiletter och för den delen arsenik. Eller bedrägliga kontrakt, nesliga förbindelser och hemliga avtal. Eller psykologiska mekanismer. Och för den delen astrologi. 

Carl hade en blick för allt sådant, vare sig han missbrukade denna blick eller inte, men det blotta faktum att han hade lättare än sin omvärld att förstå sig på maktens mekanismer gav honom en air av farlig karisma och därmed både fler fiender och fler fans än han var helt bekväm med. 

Ty både fiender och fans är förbannelser för en som, liksom Carl, faktiskt vördar vänskap och gemensam dyrkan av det som är heligt och upphöjt. Även det heliga och upphöjda är ju något man kan ha ett speciellt sinne för. Och detta sinne, sinnet för det heliga, är inget annat än en förädlad variant av samma sinne som på ett lägre plan är sinnet för hur man skapar finurliga redskap av spridda ting, ja, för dold makt. Pluto i Skorpionen på AC är helt enkelt sinnet för det fördolda. 

Det var hertig Carl som lät sin vän Reuterholm effektivisera Gustav III:s nätverk av hemliga informatörer och agenter, ett svenskt Stasi, eller kanske rentav Gestapo, som effektivt höll reda på och vid behov likviderade konspiratörer. Efter mordet på Gustav III tog man inga risker även om man höll en relativt lågmäld profil. 

Reuterholm var en innerlig mystiker och själsfrände till Carl men de var samtidigt båda iskalla och blixtsnabba när det gällde att diskret eliminera förrädare och samtidigt framstå som fredliga och närmast folkliga. Carl var känd för att benåda busar och stackare och på så sätt få folkets kärlek. Ingen hovman vågade förstås protestera mot det. 

Hades på Österrand, dvs Pluto på AC, skapar otrygghet hos andra även när den kosmiska fonden inte är Skorpionens hemlighetsfulla tecken. Detta är förstås en belastning på ett personligt, mellanmänskligt plan, men en tillgång för en maktmänniska och politiker, eftersom man inte behöver utöva eller ens demonstrera makt för att få det inflytande saken kräver. Kort sagt, folk blir rädda och gör som man vill bara man ger dem en blick. Inte alltid förstås, men ofta nog. Någon “kruka bland lejon” var han inte, men han styrde utan yttre åthävor. Det behövdes inget buller. Vilka visste till exempel att han i egenskap av frimurare i elfte timman avstyrde det planerade tvåfrontsangrepp som skulle dela Sverige mellan Danmark och Ryssland? Danmarks norra gräns hade gått vid Motala ström, resten hade varit ryskt om hertig Carl inte hade agerat i det fördolda och fått sin smorde och krönte danske ordensbroder att avstå från kuppen. Med Pluto på AC kan man lyckas med sådant. Man kommer inte att agera förhastat. Oftast behöver man inte agera alls, det räcker med en tanke och en blick åt rätt håll, just för att man egentligen inte drar sig för någonting om det skulle vara nödvändigt för ett högre syfte. Och ett högre syfte är oftast närvarande hos den med Pluto på AC. 

En annan sak som brukar vara närvarande, och av samma skäl, är farliga fiender. Carl visste det, och misstänkte kanske de flesta men kanske inte den farligaste av dem alla. Eftersom hon stod honom allra närmast och kunde alla hans svagheter, alla hans knep och alla hans hemligheter. Han kan ha blundat för det.

Syfte, öde och nordnod
Men känslan av ett högre syfte blundade han inte för. Även om han heller inte genom introspektion kunde sätta fingret på vad saken rörde sig om.

Mitt emot den södra noden har vi den norra noden. Noderna är alltid mitt emot varandra, de markerar en axel, månens bana fluktuerar kring denna axel. Strax väster om den norra noden ser vi Jupiter, samt, i ett osynlighetsmoln Uranus. Men den var inte upptäckt på Carls tid, så den ingick inte i hans självförståelse. Dessa nedre planeter finns i Vattumannens tecken. De är i retrograd, alltså tycks backa, vilket sprider deras verkan en aning, gör den mindre punktuell, mindre påfallande.

Vi skall strax försöka närma oss en förståelse av vad detta innebär. Men låt oss först bli färdiga med intelligensernas placeringar. 

Vi ser att MC/IC-linjen är ganska lutad. Det innebär ett större medvetet inre rum och ett motsvarande mindre rum för det omedvetna. Samtidigt innebär det ett mindre medvetet yttre rum och ett större omedvetet känslorum. I alla fyra rummen finns det intelligenser. Venus, som är högst upp, är ändå helt klart i det inre medvetna rummet. Andra kan inte se Carls veneriska intelligens. Där finner vi även Mars. Kan vi se in i osynlighetsmolnet (det kunde ingen på Carls tid) så ser vi dessutom Uranus, lite längre västerut, samt södra noden. Detta har vi gått igenom.

Men vad innebär det? Jo, Carl är klar över att han har både stridbarhet och estetik i sin hand. Och att dessa intelligenser inte riktigt syns utåt. MC/IC-linjen hindrar insyn. Men mellan AC och MC finns full insyn, och där har Carl tre tungt vägande intelligenser, nämligen själva jagkänslan, solen, i tätt sällskap med ordrikedomens och kommunikationens Merkurius, i Vågens avvägande tecken, vilket skissades således: 

Kiron, som ger smärta, var inte upptäckt på Carls tid men hade helt klart sin verkan ändå. Full middag, MC, är som en bergskam från vilken man båda kan blicka ut i världen och in i själen. Där har man ett janusansikte. Detta innebär att man vid MC blir klar över vad man passar för, vilket ämbete eller yrke man känner sig kallad att vara verksam inom. Och denna kallelse var för Carl, även om han inte kunde sätta fingret på exakt varför, förknippad med smärta. 

Den från Kiron kommande smärtan är hanterbar. Man hanterar den genom att acceptera den. Då får den en helande, upplysande verkan. Att Carl blev så styvmoderligt behandlad som barn hade säkert sina familjedynamiska skäl, den psykosociala miljön på hovet var väl inte alltid på topp, trots den relativt fria uppfostran de små prinsarna fick, och modern var helt öppen med att hon favoriserade Gustaf. Men det ödesmässiga skälet är att den gudomliga rättvisan, av för oss outgrundliga anledningar, i sin vishet lät Carl födas när Kiron stod som högst, och solen alldeles inpå. Då är existensen smärta. 

Sydnoden i Lejonet och åttonde huset visar att Carl var bekväm med det storslagna och praktfulla han fötts in i. Han kunde vila i lyxen även om han inte upplevde den som meningsfull i sig. Men Neptunus i Kräftans tecken gjorde att han, och hans generation, inte hade samma självklara förhållande till nära relationer. Romanser, älskarinnor, eskapader och erotisk rastlöshet var periodvis påtagliga. Inga barn. I alla fall inte med sin hustru. Hon var för övrigt ovanligt initiativrik och självständig, visste att utnyttja Carls rastlöshet och var dessutom likadan själv. I någon mening kan man nog kalla dem swingers. 

Men lika ytliga som större delen av sin generation och klass var de inte, speciellt inte den innerst inne rätt svårmodige Carl. Hela Carls generation hade Neptunus i Kräftan (Lotta var elva år yngre och hade Neptunus i Lejonet) men vid 11-tiden den dagen hade denna känslogäckande spökplanet glidit in i mystiska Åttonde Huset. 

Hus 8 ligger mitt i den kvadrant som bara Carl kan uppleva och är en miljö med skorpionisk atmosfär. Nu visste ingen om Neptunus på Carls tid men den var ju ändå verksam. Och Neptunus i Hus 8 innebär en psykologiskt och ockult grävande läggning. Man vill veta vad som försiggår under ytan, bakom sinnevärldens kulisser, man intresserar sig, och har en blick för, de krafter och väsen som skapar den skenvärld vi har gemensamt med varandra, liksom den skenbara värld var och en av oss upplever sig leva i. 

Kort sagt, han var en smula besatt av hur andra fungerar i huvudet, vad som driver människor och hur man kan påverka sådant. Carl har skrivit ganska utförliga anteckningar om olika mer eller mindre skrämmande och groteska väsen han har upplevt; väsen vars åsyn skulle ge oförberedda människor panikångest och psykoser. Carl var visserligen rätt väl rustad för sådana möten rent mentalt men frågan är om inte hans demens orsakades eller iallafall påskyndades av alltför intensiv interaktion med den lägre astralvärldens spöklika befolkning. Hans hjärna gick på högvarv ändå. 

Carl garderade sig noga när han gjorde sin forskning i det fördolda och han kunde hantverket väl. Han visste hur man skyddar sig och vid vilka tider och platser olika väsen skulle utforskas. Exempelvis beskriver han detaljerat “i vilken skepnad månens och måndagens änglar brukar visa sig”. Jag använder nutida stavning för att inte distrahera från innehållet: 

Deras kroppar är vanligen stora, tjocka, flegmatiska, deras färg är som en svart och mörk sky; de har uppblåsta ansikten, röda ögon och fulla av vatten, flintskalliga, vildsvinständer. Deras rörelse är som en häftig storm; deras tecken på ankomst är ett starkt regn som de låter falla omkring cirkeln [Carl står i en nogsamt skapad cirkel för att skydda sig]. Deras enskilda figurer är: en kung med en båge i handen buren av en råbock, ett ungt barn, en jägarinna väpnad med båge och pilar, en ko, en gås, ett litet rådjur, en grön eller silverfärgad klänning, en pil och en mänsklig figur med flera fötter. 

Än mer groteska är exempelvis lördagens väsen:

Skepnad i vilken Saturnus eller Lördagens varelser brukar visa sig.
Deras kroppar är vanligen långa och magra, de har ett argt och bistert utseende, de har fyra ansikten, det ena fram på huvudet det andra bak i huvudet, de andra två på vardera knäskålen, vardera ansiktet har en lång näbb, deras färg är svart och glänsande som stråpärlor. Deras rörelse är som ett väder vilket tycks vara följt av jordbävning. Deras signal är att göra jorden vit som när det snöat. Deras enskilda figurer är: En konung med långt skägg sittande på en drake; en gammal man med långt skägg: En åldrig kvinna lutande sig på en stav. Ett svin, en drake, en uggla, en svart klänning, En lie, enträd.

Det är inte att vänta att en vuxen man av idag tar för givet att Carl var vid sina sinnens fulla bruk. Den där typen av syner ser vi som ett säkert tecken på en blommande psykos. Eller på Carls esoteriska språk: Vi har all anledning att befara att Carl inte alltid kunde skilja mellan det astrala och det lunära ljuset.

Å andra sidan har vi anledning att hålla oss öppna för att han faktiskt kunde det. Men att det han såg i det astrala ljuset var ganska kraftiga saker och att han stundom fick anstränga sig för att hålla isär nivåerna. Hans intensiva andakts- och böneliv, som inte så många visste om, var en del av denna ansträngning. Samtidigt led han av de klassiska biverkningarna av sitt sinne för mystik och andra dimensioner, han hade dokumenterat svårt att hålla reda på pengar och han hade en böjelse för problematiska rusmedel. Även de erotiska eskapaderna hör dit, då de både tillfredsställer behovet av gränsöverskridande och behovet av vardagsflykt. 

Nu har vi kartlagt planeterna över horisonten. Låt oss se vad som lurar under ytan! 

Hades rike
Det som är precis under ytan, i österrand, är i ett osynlighetsmoln, Pluto, vars verkningar vi redan har beskrivit. Pluto vid AC gör att man tänker på döden när Carl äntrar rummet, eller när man möter hans blick. Man kanske inte tänker på att man tänker på döden, om han inte uttryckligen uppmanar en till detta, men likaväl blir man medveten om sin dödlighet. 

Detta ger Carl en blick för makt, inte minst för dolda och informella maktstrukturer. Han ser vem som drar i trådarna och hur de är riggade. Han kan även själv dra i trådar, få saker att hända utan att någon förstår att det är han som orkestrerar. 

Längst ner i djupen, i Vattumannen, har vi alltså den starkast lysande planeten, Jupiter, flankerad av å ena sidan Uranus och å andra sidan den norra noden. Ingen av dem är synliga. Noden är en positionsbestämmelse, en punkt, och Uranus är för långt borta för att synas även om den är över horisonten. Och på Carls tid var den så nyligen upptäckt (1783) att man ännu inte hade kartlagt dess beskaffenhet, egenskaper, verkningar och gång, som Carl själv formulerar saken i våra akter. Vi skulle återkomma till denna konstellation och nu är vi här. 

Jupiter, Jovis på latin, är jovialitetens intelligens. Vad karakteriserar en jovial man? Jo, att han inte dömer. Han gillar alla. Varför? För att han ser det positiva med alla, var och en på sitt sätt. Han ser det som kan bli något bra, inte bara det som redan är bra. 

Ibland är det inte så mycket som är bra. Med en människa eller med en situation. Men det skall till en starkt lysande Jupiter för att uppfatta potentialen. I Carls fall är denna intelligens överskuggad av en helt annan storhet, nämligen den osynlige och på den tiden inte ens utforskade jätten Uranus. Och båda backar, vilket gör deras verkningar mer utspridda. Idag vet vi dessutom vad Uranus har för verkningar: Uranus gör vanliga tankar otänkbara. Eller åtminstone osannolika. När Carl ser en potential med en människa, en idéströmning, en situation eller en relation så är det inte den för andra självklara tanken som dyker upp. Den spontana tanken blockeras av Uranus. Men närvaron av potential är fortfarande påtaglig. Så Carl tänker nya tankar, andra tankar, alternativa tankar i stället för den tanke som Uranus har blockerat. 

Kontentan är att Carl är ovanligt nytänkande. 

Inom vilket område? Det som aktualiseras av den miljö vi kallar Vattumannen. Och det är området för sociala sammanhang, men sociala sammanhang som går utöver de personliga relationerna, familjebanden, släkten och den egna bekantskapskretsen. Vattumannen aktualiserar samhällsfrågor, dynamiken i mellanmänskliga nätverk som går utöver det personliga. Där är Carl särdeles nytänkande. Eftersom de gamla vanliga tankarna, som man normalt skulle få  när man ser möjligheterna som slumrar i det fördolda, döljs av Uranus. 

Får Carl möjlighet att ansvara för ett samhälle — det må vara hovet, regeringskonseljet, den ockulta forskningslogen, flottan vid ett utmanande sjöslag, missnöjda bönder, lömska och lismande aristokrater eller den radikala reformen av den svenska frimurarorden — så kommer han därför upp med kreativa, originella och ofta snillrika lösningar. Och han gör det med en känsla av att sådan är hans uppgift i livet. Det beror på närheten till nordnoden, som är den karmiska kompassnålens riktmärke. Så som den södra noden, för Carls vidkommande i pompösa Lejonet, är rastplatsen och kuddrummet, så är den norra noden den meningsskapande arbetsplatsen. Det är dit han strävar. I den meningen var han född till politiker och reformator. Carl svarar an. Men på sitt sätt. Han måste känna sig både fri och exekutiv, annars kan han inte vara kreativ. 

Månen
Nu utspelar sig denna dynamik djupt nere under ytan och i Hus 2, som har en ganska praktisk atmosfär. Det är lika mycket andras aktioner och reaktioner som får Carl att fatta sin livsuppgift som det är en egen inre känsla av syfte. Hade Jupiter, Uranus och nordnoden befunnit sig väster om IC, i hus 4, 5 eller 6, så hade andras inflytande inte varit lika avgörande. 

Har Carl något i den egna omedvetna känslans kvadrant? Ja, månen, känslans intelligens. Känslans intelligens i känslans kvadrant! Månen står där i Vädurens initiativrika tecken och Kräftans territoriella hus, alltså Hus 4.

Ett initiativ har ena foten i nuet och den andra i framtiden. Initiativ hämtar ner impulser till den fysiska världen, ödets arena. Carl hade känsla för timing när det gällde initiativ, de måste komma i rättan tid och i rätt sammanhang. Sånt måste man känna på sig, det går inte att kalkylera fram. Carls måne skötte detta åt honom utan att han själv riktigt visste hur det gick till. Vilket gav denne både talföre och svårmodige furste en underliggande ton av lekfullhet. Liksom sin favoriserade storebror Gustaf hade han vuxit upp med teater och charader i en miljö som i sig själv var en sorts teater där alla hade sina givna roller och masker. Det där med att vara sig själv var knappt uppfunnet, än mindre efterfrågat. Man bar sin mask och spelade sin roll så gott man kunde, i lager på lager av drama. Och Carl gjorde det med den äran, även när spelet var på liv och död, vare sig han blev omtyckt för det eller inte. 

Aspekterna
Nu har vi kartlagt alla intelligenser, alla planeter, på Carls himmel. Och vi har nog börjat få en viss aning om grunddragen i hans karaktär. Låt oss nu se hur dessa intelligenser samverkar med varandra. Vissa gör det, andra inte, det beror på i vilken vinkel de stod till varandra, från Carls födelse sett, alltså från Stockholms ganska nybyggda slott klockan 11 på förmiddagen den 7 oktober 1748. 

Vi skall göra det ganska enkelt för oss. Det finns alltid fler nyanser och aspekter, människosjälens landskap är precis lika nyanserade och detaljerade som den yttre naturens landskap. Men vi nöjer oss här med de enklaste och mest påtagliga aspekterna. Som vi skall se så räcker det ganska långt. 

Der är fyra olika typer av aspekter vi räknar med här. Två av dem kommer att markeras i blått, två i rött. De blåa aspekterna kan ses som gynnsamma eller harmoniska, de röda som utmaningar eller problem. För tydlighetens och respektens skull börjar vi med de blåa aspekterna. 

De blå: trigoner och sextiler
Den kraftigaste av de två blåa aspekterna kallas en trigon. Den utgörs av en cirka 120° bred vinkel mellan två punkter på himlavalvet, från födelsen sett. Det finns en liten marginal, men är vinkeln större än ca 125 eller mindre än ca 115° så uppstår ingen resonans, då påverkar inte punkterna varandra. Liksom en gitarrsträng klingar med samma ton fast svagare och en oktav högre om man vidrör den exakt på mitten när den klingar, så finns det en resonans även vid 60°, alltså om det blåa strecket är hälften så långt. Denna aspekt kallas en sextil. Precis som på gitarrsträngen är sextilen svagare än trigonen, men har en högre frekvens. Den är snabbare. De två punkterna kommer då att påverka varandra på ett svagare men snabbare sätt. I Carls fall har MC och Pluto en sådan koppling, vilket innebär att även MC och AC har den (eftersom Pluto ligger en ynka grad under AC). Här är en bild av dessa med blått markerade sextiler, de ligger som sagt tätt inpå varandra och är i praktiken en enda:

Det är inte så vanligt att MC och AC ligger så nära varandra att dessa punkter i sig bildar en sextil. Men det händer trots allt några gånger per år och då sker en distinkt resonans mellan ens yttre framtoning, AC, och ens kallelse, MC, i bästa fall ens ämbete eller yrke. Eftersom sextilen även når Pluto innebär det att Carl å sitt ämbetes vägnar blixtsnabbt och diskret kan sätta stopp för både företeelser och personer som kan skada hans verk eller hindra hans väg. Det må gälla världsliga eller andliga ambitioner. Världsligt sett vet vi att Carl sedan 1784, efter en seans och en magisk ritual av Henrik Ulfvenklou, närde ett hopp om att en dag smörjas och krönas till kung. Andligt sett vet vi att Carl inte drog sig för vedermödor och försakelser för att med full säkerhet vinna konkreta kunskaper byggda på personliga erfarenheter av den andliga världens väsen, från de ringaste elementarväsen till serafer och keruber i de högsta sfärerna. Själsligt sett vet vi också att Carl hade en ovanligt stark inlevelseförmåga, ständigt strävande att förstå vilka inre tankar och impulser som driver andra människor till beslut och handling. 

Allt sådant får kraft och talang av sextilen mellan Pluto och MC. Att Kiron är så nära MC spelar in och ger kraften ett drag av ädel uppoffring. Han vore bra mycket mer manipulativ utan Kiron i konjunktion med MC. 

Trigon Österrand Neptunus
Carl kunde lätt uppfattas som en smula paranoid och överdrivet misstänksam mot de som ville honom väl. Och det blev inte bättre med åren. Psykologiskt kan man förstå det när man beaktar tidsandan och alla intriger i maktens boningar, som ju var slottet han växte upp i, med sin elaka och favoriserade storebror, sin bortskämda lillebror och sin kallsinniga mor, som öppet hånade honom. Fader konungen var en tröst, när det blev för mycket hemma i slottet drog han och Carl ut och seglade. Men det var avgörande för den unge Carl att utveckla strategier för att bevara självkänsla och värdighet. Med en annan himmelsk grund, och i synnerhet utan den då okända Neptunus starka relation till Österrand, hade han utvecklat andra strategier för att hantera det sociala livet. 

Så som Uranus gör vanliga tankar otänkbara, så att man utvecklar nytänkande, så gör Neptunus vanliga känslor, alltså normala och naturliga känslomässiga reaktioner, okännbara, så att man utvecklar vad man kan kalla nykännande, alltså alternativa känslomässiga reaktioner. 

Neptunus trigon till AC, där Pluto dessutom lurade, kunde därför göra Carl öppen för människor som normala människor aldrig hade öppnat sig för. Man kan, förenklat, kalla det naivitet. Men egentligen är det något annat, det där med nykännande. Det är, i Carls fall, mer av ett kreativt högriskbeteende. 

Hur kunde då detta nykännande se ut i praktiken? Man möter en lömsk typ? Lita på honom så blir han nog pålitlig! En lurig brud? Lita på henne så blir hon nog ärlig! Tillitens magi är helig som en vit ko i Bombay. Neptunus, inte minst i åttonde huset, kan finna äkta lycka i bedrövelsen, genuin sinnesfrid i raseriet, rent vemod i glädjen och dold sorg i segern. Och, med trigonen till AC, även i andras bedrövelse, raseri, glädje och seger. 

Neptunus är som springaren i schack, den enda pjäsen som kan hoppa över hinder. På så sätt kan man verkligen komma under ytan på både vänner och fiender. Men man kände inte till Neptunus på Carls tid, så detta närmast klärvoajanta högrisktagande var oförklarligt, utom som en sorts välsignelse eller kanske förbannelse. Ty förbannelse blir denna egenskap med åren om man inte utvecklar ovanliga försiktighetsåtgärder. Vilka Saturnus i Skorpionen förstärker. Därav det lätt paranoida draget.

Behovet av tillgång till en annan värld, en rent andlig värld utan svek och sammansvärjningar, förstärks. Porten till denna inspirationernas värld är Västerrand, DC, och den ligger för Carls vidkommande i Oxens praktiska tecken. Därför denna för oss så exotiska rituella magi med sina andebesvärjelser, skyddscirklar, pentagram, altare, rökelse, dolkar, särkar, böner, sigill, amuletter, heliga tysthetslöften och formler komponerade efter konstens alla regler. För Carl var detta inte en fråga om estetik eller dramaturgi, utan en rent praktisk sak. Tröskeln till den andra världen måste gestaltas med precision och värdighet, ända in i det fysiska, annars kan något gå på tok. Lika mystisk som Carl var i det sociala livet, med Österrand i Skorpionen, lika praktisk var han i det andliga livet, med Västerrand i Oxen. 

Neptunus hade, som vi ser, även en trigon med Pluto. Det hade alla i den generationen och ingen kommer att ha det igen förrän år 2087. Det speciella med Carl var alltså inte att Pluto harmonierade med Neptunus, utan att Pluto precis skulle stiga upp över horisonten när han föddes. 

Pluto på AC innebär i hans fall därför inte enbart en blick för dolda maktförhållanden, inte enbart en förmåga att utöva sådan makt, utan innebär att allt sådant, som i grund och botten är olika nyanser av dödsmedvetande, ständigt hade en harmonisk resonans med en känslornas vändbarhet; med alternativa spontankänslor inför människor och relationer. 

Sympati kan vara illavarslande, aversion lovande, misstro intressant och så vidare, vilket kan blotta den ädla pärlan i det slemmiga ostronet och det kan även innebära att det som redan är bra kan bli mycket bättre. Men det initialt dåliga kan av samma skäl bli katastrofalt. 

Carl kan knyta spännande medarbetare till sina mest vansinniga och exotiska projekt på ett sätt som ingen annan skulle kunna göra. Och dessa medarbetare kan vara människor som ingen annan skulle få för sig att interagera med, som den mystiske finnen Gustav Björnram, den småländske trollgubben Håkan Pärsson, den profetiske aristokraten Carl Plommenfelt eller den unge magikern Henrik Ulfvenklou, som bland annat fick med sig Carl, då 32, och hans vänner på en skattjakt i källaren till fastigheten på Österlånggatan 24. Skatten vaktades av en magisk drake, en astral skräckhöna och ett svartsjukt rå, som skulle blidkas med en gröt av snus och vin. 

Ja. Skräckhöna.

En av vännerna, den skeptiske Reuterholm, saboterade emellertid de nattliga utgrävningarna innan de funnit någon skatt och den 24-årige magikern föll i onåd. Gubben Håkan, projektledaren, siade att Carl en gång skulle krönas, så han fick betalt ändå. Reuterholm tog sig för pannan. Men antecknade noga. Och gjorde sig oumbärlig. Hans tid skulle komma.

Både Björnram och Ulfvenklou är värda ett studium, liksom Plommenfelt och de andra, dock icke här och nu. Här skulle bara visas några exempel på den typ av människor som Carl, på grund av den där trigonen som landar på AC, kunde tänka sig att lita på och samarbeta med, till och med ge anställning vid hovet. Tills han, bittert besviken, jagar dem i landsflykt, och fortsätter på sitt livsverk med all den kreativa fantasi, sinnesfrid och språkkänsla saken kräver. 

Självförebråelserna och grubblerierna kan hålla honom vaken nätterna igenom men han har självdisciplin nog att stålsätta sig och oförtrutet arbeta vidare. 

Solens trigoner

Jagkänslans intelligens i balanserade Vågens tecken och socialt ambitiösa Hus 10, huset med Stenbockens atmosfär, har en dold förstärkning av duon Jupiter och Uranus i samhällsorienterade Vattumannen, långt nere i Hus 2, där även den ödesinriktande nordnoden finns. 

Detta ger honom den klassiske ädlingens disposition: Obekymrad om pengar och konventioner. Världsliga ting löser sig. Ibland är man stenrik, ibland jagas man av arga gäldenärer. Sånt är livet. Det viktiga är att man känner sig fri och otvungen. Att man är frimodig, generös och har en omutlig tro att Gud är god och vis, och att man får hjälp när man minst anar och mest behöver det. 

Det där med “minst anar” hänger förstås ihop med Uranus. Det är den oväntade tanken som förlöser, inte den konventionella, inte den förutsägbara. Och den är, tack vare Jupiter, visionär, storslagen och full av tillförsikt. 

Tack vare denna soliga läggning har Carl råd att bjuda sig själv även på svårmodet, det gnagande tvivlet och de hårda självförebråelserna. Han såg det som en nödvändig plikt, som en kristen mans oumbärliga själshygien eller som en form av bikt. Det ordnar sig för den som inte smiter från sitt samvete. Samtidigt: Det gäller att ha fart, då kommer man runt på fötter när man faller. Gud är outgrundlig men i grund och botten vis och god. 

Månens trigon med Venus

Här har vi en trigon som är stark för Carl själv men dold för omvärlden. Det betyder inte att dess effekter är dolda. Det betyder att det är svårt för andra att förstå vad det är med Carl som gör att dessa effekter tycks omge honom. Vilka effekter är detta? 

En av dem är lättja. Visserligen mest skenbar lättja, men för omvärlden tedde han sig loj. Han är laidback, tar det lugnt och leker sig fram. Men fick enormt mycket gjort. Oklart hur, iallafall för andra. Och det blir snyggt. Elegant. Rentav vackert, det han gör. 

Han har en lätt magnetisk personlighet, är kvick och vältalig, karismatisk och charmant. Utan att anstränga sig och, oftast, utan att vara inställsam. 

Carl tar initiativ utan att det märks, plötsligt händer det saker i hans närhet och ingen förstår riktigt hur det går till. Han har magkänsla och ett nästan magiskt sinne för timing. Han ser livet som en teater och sig själv som scenograf, dramaturg och regissör i ett. Han vet vad ensemblen går för, vilken skådespelare som passar till den roll han skapar, och han gestaltar miljöerna med finess. Gärna, men inte nödvändigtvis, med sig själv i huvudrollen. 

När känslans och skönhetens intelligenser har ett så finstämt och fördolt samspel blir kreativiteten sprudlande och kreationerna medryckande. Carl var en Beethoven i sitt fält. Eller kanske en Stravinskij, fast filosofiskt djupare, men på gott och ont lika oemotståndlig för det täcka könet. 

Periodvis var Carl ganska egensinnig; ofta påfallande långhårig, som här vid kröningen, och, sägs det, en tid prydd med en ytterst otidsenlig hängmustasch. Bildbevis för den våldsamma mustaschen saknas dock.

De röda: oppositioner och kvadraturer
Allt är, som vi har förstått, emellertid inte enkelt inom Carl. Nu skall vi, med den aktning hans person tillkommer, se lite närmare på hur det kommer sig. Vi skall alltså undersöka Carls oppositioner och kvadraturer. En opposition är när två planeter står mitt emot varandra på himlavalvet. En kvadratur är en halv sådan sträcka, alltså 90°. Oppositionerna och kvadraturerna har ett motsatt styrkeförhållande till varandra jämfört med trigonerna och sextilerna. Här är oktaven det starkare inflytandet. 

Trigonen är starkare än den snabba sextilen, men oppositionen är svagare än den skavande kvadraturen. 

Låt oss nu lägga dessa aspekter, en i taget, på vår karta över Carls aura och se vad som successivt framträder utöver det vi redan har förstått.

Månens oppositioner
Här skönjer vi det tragiska sökandet efter äkta och varaktig vänskap och det som ideligen ställer sig ivägen. Han vill så väl, Carl, men det tenderar att skita sig i slutänden eftersom den innerligt åstundade och djupt kända vänfastheten kräver något som inte kan samsas med det som till förväxling liknar självhävdelsebehov. Kompromisslösa ideal, ständigt fler och inte sällan motsägande sociala faktorer att väga in (solen i Vågen) och den där sprudlande ivern att vara regissören, manusförfattaren och scenografen i ett. 

Personligt nu: Jag vet, käre Carl, att du på din frimurarheder hävdar att det inte alls är självhävdelsebehov som driver dig, utan en kallelse, en äkta mission, en ärlighet inför Gud. Men du kunde aldrig ta in att de flesta som gav sken av att respektera dig för denna mission egentligen solade sig i din glans och i slutänden skulle svika dig. När du väl satt på tronen dröjde det inte länge förrän både den yttre och den inre isoleringen började äta sig in i din själ och omge dig med dimmor och trötthet. Du grånade. De du såg som dina vänner, ja även de som delade din vision, uppfattade dig för ofta som arrogant och svår. De höll dig diskret på avstånd och en del av dig fattade inte vad som höll på att hända. En annan del fattade. Och led. Och du upphöjde detta ditt lidande till dygd. Vad annat fanns att göra! 

Carls sol och hans Merkurius var visserligen i konjunktion. Jagkänslan och begreppskonstnärens intelligenta ordrikedom talade med en mun. Men det var en gles konjunktion, det fanns luft, det fanns reflektionsutrymme mellan jagkänslan och den vittra kvickheten. Samtidigt var de tillräckligt nära varandra för att båda ha den där plågsamma oppositionen till den av Venus förstärkta månen, känslans egen intelligens. Som för Carl var ren nåd, eftersom han på grund av dess läge i djupt dolda Hus 4 inte kunde detektera denna egenskap medelst introspektion. Den geniala konstnärligheten, känslan för känsla, skönhetens magi, allt det där upplevdes som något annat, som ett annat väsen, som något som inte riktigt var Carl själv, kanske som en musa eller ett genius, men som ett väsen som inte utan vidare var på Carls sida. Och det blev inte bättre med tiden, tvärtom. Det blev hans bane. 

Visste Carl att hans hustru sedan länge var hemlig informatör i Napoleons tjänst? Förstod han att hon kan ha orkestrerat mordet på hans bror, den ende av hennes många älskare hon inte uttryckte sympati för? Var det därför han lätt lägga ner utredningen när den började fokusera på kretsen kring honom själv? Och varför lät han den uppviglade folkmassan slita hennes älskare Axel von Fersen i stycken? Ville han varna henne? Eller tvingade hon honom? Axel var ju en barndomsvän!

Carl måste ha slitits halvt till vansinne av inre konflikter. 

Den typen av frågor leder lätt till spekulationer men kan i ljuset av denna dubbla opposition inte bara ignoreras. De hör till kärnan i Carls problematik. Det merkuriala intellektet och den veneriskt färgade känslan hade ingen naturlig harmoni. De befann sig i en livslång, påfrestande opposition; ett recept för utbrändhet även utan hovets intriger. 

Dessa två oppositioner var dock Carls enda. Men till dem kom fyra svårartade kvadraturer. 

Två av dessa kvadraturer utgör en osynlig bro, en sorts rätvinklig tjuvkoppling mellan Merkurius och månen för de stunder Carl inte orkar med oppositionen. Dessvärre är brons härskare havsguden Neptunus och bor i Hus 8, intrigernas hus. Det innebär att flykten från oppositionen mellan Merkurius och månen lätt blir en psykedelisk mardröm. 

Vägen över Neptunus dimhöljda bro innebär att ingen säker känsla kan leda hans steg med mindre än att tankeklarheten är absolut på topp, och att Carl är fullt på det klara med vad som är minnen av verkliga händelser, inre såväl som yttre, och vad som är inbillning, hjärnspöken och ogrundade farhågor. Neptunus gör ju vanliga känslor okännbara, och tvingar oss därigenom att komma upp med omtolkningar och alternativa känslomässiga reaktioner. Som det sedan gäller att förstå och sätta i kontext. Och även när Carl, med sin skolade tanke, klarar detta — hur skall han förmedla det till andra? Hur skall han förverkliga sitt gudomliga uppdrag som fridsfurste, som själva Salomos vikarie, med makt att ena kristenheten i en ny tid; att för tredje gången återuppbygga templet?

Skall han skriva en bok? Ord räcker inte, inte poetiska eller ens profetiska ord. Skall han bara tiga, lida, bedja och hoppas på nåden? Nej. Det rimmar varken med hans världsbild eller hans självbild. Han skall, han vill, han måste förmedla sin vision. Den är inte hans egen, den tillhör världen. Men världen kan inte ta emot den. Carls uppgift är alltså att vara en ambassadör för en andlig uppenbarelse, för en himmelsk vision som skall förverkligas på jorden, och det av tusenden. 

Hur gå till väga?

Kanske fanns det flera möjligheter. Carls konstnärliga disposition, hans svårigheter att få genomslag samt hans upphöjda sociala position bjöd honom att göra det steg för steg, omsorgsfullt och pedagogiskt. Metoden fick bli ett sorts allkonstverk: ett modernt mysterietempel, egentligen ett gille, en bygghytta till det egentliga templet. 

Richard Wagner var alltså inte först med denna impuls. 

I Wagners konception tar processen en vecka. Man vallfärdar till Bayreuth, gör sig hemmastadd i sitt övernattningsrum och tar del av mysteriedramat som utspelas i nedsläckt salong. I Carls konception tar processen flera år. Den som åstundar sanning och ljus och hyser tillit får försöka ta steget, om två invigda går i god för honom. I processen varvades, med dramaturgisk precision, överraskningar och upprepningar. Färger och former i kombinerades skickligt i ömsom kontrast och harmoni, upplevelser av plågsam intensitet varvades med upplevelser av innerlig stillhet. Mytologiska berättelser, försåtliga frågor och prövningar, klassisk och nyskapande symbolik och den kristna esoterikens tänkesätt tillfördes steg för steg, och det i en serie slutna, nogsamt gestaltade rum. Utan minsta insyn. Utan att behöva recenseras av utomstående, av oinvigda tyckare. Så var det tänkt.

Då kanske det skulle gå. Men bara kanske. Och bara ibland. Och bara för vissa. Det är allt Carl kan hoppas på. Men ge upp kan han inte. Så han startar för detta ändamål diverse hemliga sällskap. Eller han tar över gamla sällskap och ger dem en delvis ny innebörd och ett delvis ett nytt innehåll. Svenska Frimurarorden är ett av dessa sällskap. De andra överlevde inte, iallafall inte vad man vet. 

Men vad vet man om sånt.

Missförstånd och smärta
Det som kanske smärtar Carl djupast av allt, förutom svek, är att bli missförstådd, misstrodd och misstänkt för egennytta. Men sådant är oundvikligt och något han får räkna med. För den goda sakens skull. För meningen med hans liv. Även när dessa misstankar och missförstånd kommer från hans närmaste. 

Eftervärlden må döma. Inte hans samtid. Den kan inte veta.

För samtidens blickar måste allt Carl gör och vill se fel ut. Och därför hållas osynligt, eller förkläs till något annat. Helst i flera lager, som vishetsskolan som är förklädd till en välgörenhetsorganisation som i sin tur är förklädd till en sällskapsklubb för fina herrar. Annars uppstår med matematisk nödvändighet missförstånd.

Och källan till dessa missförstånd är kvadraturen mellan Neptunus och Merkurius. Smärtan skapas av kvadraturen mellan Neptunus och månen. 

Och det värsta av allt? Det är att dessa två kvadraturer var okända för Carl. Eftersom Neptunus var okänd för Carl. Den upptäcktes först 1846. Carl måste alltså ha trott att hans svårigheter att göra sig förstådd och betrodd berodde på hans egen lättja, fåfänga eller andra personliga tillkortakommanden. Eller på andras illvilja. 

Men han var alltså född med denna disposition. Den var en gudagåva. Om än en svår sådan. Hans val var att antingen bli vansinnig, bli eremit eller att göra konst av gåvan. Poetisk, dramatisk, själsförvandlande hemlig konst. 

Och sådan gjorde han. 

Dimmornas bro
Här ser vi den dimhöljda bron som kringgår oppositionen mellan Merkurius och månen. Vi ser tydligt hur denna farliga bro utgörs av två kvadraturer i rät vinkel, och att bron skapas av Neptunus. Det är i sanning en själsprövande skakig bro, en riktig Bifrost, över en fasansfull avgrund. 

Saturnus kvadrat Jupiter och Uranus
På Carls tid kunde man inte räkna med den nyupptäckta och outforskade Uranus. Men Jupiters betydelse vad välkänd. Jupiter och Saturnus resonans hos Carl korsar gränsen mellan den överjordiska och den underjordiska himlavärlden. Visionära Jupiter, i konjunktion med nytänkandets Uranus, är djupt nere i det pragmatiska Andra huset, i samhällsorienterade Vattumannens tecken. Kritiska Saturnus är i sociala Elfte huset, i hemlighetsfulla Skorpionens tecken. Dessa två är förbundna genom en resonans som upplevs som motig, skärande, och som kräver konstant inre aktivitet för att bära god frukt. Men som just därför är desto godare. Signaturen är otålig ambition. En mental oro kan lätt hindra tankar och mål att mogna fram. Känslan är att tiden är dyr, livet är kort och att målen är allt för höga. Att det brådskar, allt. Att folk är tröga och står i vägen, medarbetarna opålitliga och fienderna många. 

Denna kvadratur gör det lätt att känna sig distraherad, uppgiven och bitter. Speciellt i Carls fall, som dessutom alltid hade sin begåvade — och av deras mor favoriserade — storebror Gustaf att reflexmässigt jämföra sig med.

Avund var en ständigt spökande djävul och det enda som verkligen kunde rädda hoppet var självvald människokärlek och dito gudstro. 

Alternativet var depressionens svarta avgrund. 

Med en kvadratur mellan Saturnus och Jupiter ligger det alltid nära till hands att vilja skylla ifrån sig, lasta omständigheter och illvilliga män och kvinnor för den egna oförmågan att få till något av värde. Den fällan var Carl blott alltför väl medveten om. Därför var gudstro och dyrkan inte bara vackra ideal för honom, utan livsnödvändiga medel mot det svarta hålet i själen och dess demoner av hopplöshet. 

Kanske var det tur att Carl inte såg Uranus lura bakom Jupiter. Kanske hade han då överväldigats av mörkrets makter och givit upp. Vi vet inte.

Men vi vet idag vad Uranus gör. Tankar som naturligt infinner sig för folk flest blir otänkbara i Uranus närvaro. Man får hjärnsläpp, blir konspiratorisk eller så lyckas man uppbåda kraften till nytänkande. Carl lyckades ofta, men inte alltid, med det. Mindre lyckade försök resulterade i nyckfulla beteenden, erotiska eskapader, fylleslag och vredesutbrott. När det låste sig blev han sjuk och deprimerad och kunde bli sängliggande ett tag. Den energiska Lotta var påpasslig. hade koll på det mesta, och kunde då ta över förhandlingarna med omvärlden. 

Venus kvadrat Pluto/AC
Kvadraturen mellan Venus och AC skapar en viss lättsamhet som kan vara behaglig och ganska charmant. Möjligen kan den ge Carl ett drag av nonchalans och otacksamhet, men det var inte ovanligt och inte ens helt fel bland personer av betydelse. Det visste astrologer även på Carls tid, och Carl var en flitig astrolog, med sin arkivarie Johan Åbom som personlig mentor, även om man inte brukade lägga så mycket kraft på personliga horoskop. Förutom för personer av betydelse. Och Carl räknades givetvis som en sådan, både av sig själv och av andra. 

En loj, charmig och lite bortskämd adelsman hade man säkert kunnat leva med. Men när Carl föddes var Österrand inte så tom som den såg ut. En enda ynka grad under horisonten lurade nämligen Pluto. Den resonans som träffar AC träffar därför även dödsgudens aura och medvetandet om alltings förgänglighet aktiveras. Memento mori! Även detta tar slut! Gam zot ta’avor! Tänk på döden! Venus och Pluto i kvadratur förklarar en hel del som Carl och hans samtid inte hade begrepp för. Som varför både romanserna med hovdamer som Brita Horn och Augusta Löwenhielm och så många vänskapsförhållanden var så laddade och besvikelserna så många. 

Augusta Löwenhielm födde honom rentav en oäkting, Carl Axel. 

Eller som varför Carl kunde verka så lynnig. Som varför han umgicks med så konstiga typer. Och varför han inte alltid visade dem på porten i tid. Som om han var inställd på snöpliga slut. Ja, som om han inte riktigt trodde att andra skulle stå ut med honom i längden. Andra kunde uppfatta honom som fjäskig och inställsam när han själv uppfattade sig som vänlig och generös. Andra kunde uppfatta honom som kolerisk och svartsjuk när han själv uppfattade sig som konsekvent och resolut.

Ja, på många sätt levde han — utan att varken vilja eller veta det — upp till nidbilden av en kort kille. Han var också ovanligt kort i rocken även för sin tid, av frimuraruniformerna att döma var både han och Gustaf ungefär 155 cm långa. Deras bror Fredrik likaså. Men Carls utstrålning, hans nimbus, kunde fylla en stor sal. Både med vrede, glädje, fruktan och hopp.

Venus hade passerat sin höjdpunkt och stod i ambitiösa Hus 9, som inte riktigt kan uppfattas av andra. Själsvärmen fanns, men kom inte igenom. Men genom kvadraturen till AC och Pluto vibrerade hans framtoning ändå av den veneriska elegans kvadraturen medförde. Carl var stilig, hade ett hemlighetsfullt leende och kändes inte så kortvuxen som han faktiskt var. 

Detta drag i Carls utstrålning kunde locka fram det sämsta i andra. Vilket i sin tur kunde locka fram det sämsta i Carl. Detta bidrog till hans behov av ensamhet och kontemplation. Vilket å andra sidan lockade fram det bästa i honom. Det där med andra människor kunde lätt bli för mycket. Inte för den både ystra och listiga Lotta, men för Carl själv. 

Sammanfattning
Nu när alla dessa aspekter, röda som blåa, har tänkts över och besinnats är det dags att låta allt detta sjunka in. När det åter stiger fram kommer bilden att ha klarnat. Låt det ta sin tid, det brådskar inte med den här typen av undersökningar. Helheten liknar inte delarna mer än den färdiga soppan liknar ingredienserna. Vatten, värme och tid måste få göra sitt. Vattnet, det motsvarar vår känsla för saken. Värmen, elden, motsvarar vår kärlek till personen, i detta fall Carl. Jodå, man kan hysa kärlek till en person även om man inte delar vederbörandes värderingar, moral eller strävan. Och tiden, den motsvarar… ja, rummet. Det inre rummet. Eller mer specifikt: Den yttre tiden som soppan kräver för att bli en välsmakande måltid motsvarar den inre tid det tar att ge ett utrymme i vårt inre för den person vars själ skall framträda. Yttre tid, inre rum. 

Och när Carls atmosfär då och då stiger upp i ditt inre — när du gör rum för detta, ger det tid, känsla och värme — nalkas den som om han fanns. Som om han finns. Som om Carl kommer att finnas i din närhet någon gång, kanske när du själv dör, och du då kan se honom i ögonen. Tänk på Carl som om han vore mänsklig. Inte som ett spöke, inte som en mytiskt väsen eller fantasifigur, inte som en historisk gestalt eller som en hypotes, inte heller som en symbol för det svenska frimureriet, utan som en man och människa med sina sorger och förhoppningar, glädjeämnen och ambitioner. Fråga, med blick och hållning, om det är i sin ordning att du går in i det rum, i den atmosfär, som mellan åren 1748 och 1818 var Carls inre, och som nu utgör en nyckel till förståelse av hans livsgärning som helhet. 

Minns bara: Den jag inte älskar kan inte uppenbara sitt väsen för mig. Detta gäller inte bara vördnadsvärda eller speciellt kärnfulla människor, det gäller precis alla vi av någon anledning intresserar oss för. 

En än mer nyanserad bild framträder om man tar även tar med aspekterna till norra och södra noden, alltså til ödets spjut. Här ser vi även att

Aeneiden
En gammal grekisk myt var viktig för både Reuterholm och hertig Carl, och det var myten om Aeneas med sitt nikodemiska nedstigningstema:

Sammanfattning av den sjätte sången

Den sjätte sången i Aeneiden är av stort religions- och kulturhistoriskt intresse då den ger en ganska utförlig framställning av den senhellenistiska tidens och av Roms upptagna och där modifierade Hadesföreställningar; livet efter detta.

Aeneas landstiger vid Kumae där han besöker Sibyllans grotta och Apollos orakel. Han lyckas övertala Sibyllan att ta med sig honom till dödsriket – men framförallt tillbaka – och efter att ha utfört alla de instruktioner hon krävt, beger de sig mot Hadesporten och de dödas rike.

Dödsrikets förhall

De tar sig genom Hadesporten och fortsätter förbi Orcus portar och förhall där Sorger och Samvetskval har sitt läger, Sjukdomar bleka bor, och Ålderdomen, den dystra, Hungern, som jagar till brott och det trasiga Armod och Ångesten. Slitet och Släpet och Döden, Sömnen, hans broder, även dessa här bor, och Skadeglädje och Hånskratt och främst vid dess tröskel det mansmördande Kriget. Sist passerar de Furiers järbädd och den vanvettsyrande Trätan.

Aeneas blir slagen av plötslig skräck och griper om svärdet, och hade det inte varit för att Sibyllan förklarat vilka tomma och blödlösa väsen de mött, så hade han säkert gått till strid mot dessa.

Suckarnas flod

Tillslut når de Acheronfloden, Suckarnas flod, som kokar av grumligt dy, som vaktas av färjkarlen Charon. Han är hemsk att beskåda och hans färja är lika gammal och ful, men på den fraktar han de döda. Fram till honom kommer otaliga skaror av flickor och pojkar, ynglingar, män och kvinnor i olika åldrar. Vissa tar han emot och andra kör han bryskt iväg.

Aeneas står undrande och ser på och Sibyllan förklarar att de arma som nekas färden är de döda som inte fått begravas. I hundra år måste de sväva omkring kring dessa gräsliga stränder, innan de äntligen får åka över till den efterlängtade stranden på andra sidan floden.

Här får Aeneas syn på flera han känner, som ryckts ifrån livet, som här vankar fram och tillbaka längs stranden. Sist bland fränder som han känner igen är Palinuros, rorsmannen som nyligen hamnade i havet och Aeneas frågar honom, vilken gud som ryckte bort honom och därmed svek trojanerna.

Palinuros svarar att ingen gud svikit Aeneas och att inte heller någon gud sänkte honom i havet. Han hade förvisso i havet kastats, men efter att ha kämpat bland vågorna i fyra dagar, lyckades han tillslut nå Italiens kust. När han nådde fast mark möttes han av ett grymt strandfolk, som genast överföll och dräpte honom. Nu ber han Aeneas att denne ska förbarma sig över honom, och åtminstone kasta lite jord på den strand där han bragtes om livet, men Sibyllan tillrättavisar honom snabb för hans försök att gå emot lagen. Därefter lugnar hon honom med lugnt tal och berättar att det ska resas en hög på platsen för hans stoft, offer ska brännas och stranden ska för alltid bära hans namn. Med detta låter sig Palinuros lugnas och Aeneas tar farväl och fortsätter med Sibyllan längs floden.

När de når stranden och Charons färja, spänner Charon blicken i Aeneas och kräver att få veta vem han är och varför han kommer med beväpnad. Sibyllan svarar och förklarar att han är son till Anchises och endast är där för att besöka honom. Hon fortsätter med lugnande tal övertala Charon som tillslut går med på att föra dem över med sin färja.

Hadeshunden Kerberos

På andra sidan stranden når de en djup håla och där ligger Kerberos, helveteshunden, skällande med sina tre käftar. Men innan han hinner rusa fram till attack, kastar Sibyllan fram bröd som hon doppat i sömnmedel och honung och med glupska käftar kastar Kerberos i sig brödet och strax därefter lägger han sig ner och sträcker ut sin hemska lekamen och somnar. Snabbt skyndar Aeneas och Sibyllan förbi den sovande vakthunden och bort från floden.

Mötet med Dido

De passerar en port och kommer in i träskmarkerna mellan floderna och här möts de av kvidande läten, ljudet av gråtande barn, som ryckts bort från sina mödrars bröst, innan de ens förstått att de levde. Därefter kommer de som oskyldigt dömts till döden och här får de en rättvis dom och den evighetslott de förtjänar. Näst efter dem bor de som själva bragt sig om livet, som nu bittert ångrar att de släckte livet ljus.

Strax kommer de fram till en vidsträckt slätt som benämns Tärande sorgernas fält och som är platsen för de offer som gått förlorade i kärlekskval. Trånaden plågar dem fortfarande och för alltid och det är här Aeneas plötsligt får se Didos vålnad träda fram bland skuggorna. Med rinnande tårar försöker han möta hennes blick:

Alltså var det sant, olyckliga Dido, det budskap ryktet förmält om din död,
att själv du dräpt dig med svärdet.
Ack, är det jag, som har vållat dig din död? Vid stjärnorna svär jag,
svärd vid de himmelska gudar och underjordens desslikes,
om här vördas en ed: till min flykt var jag tvingad, o drottning.
Gudarnas tvingande bud, som ock hit genom skuggornas rike,
hit i en kolsvart natt på de vildaste vägar ha fört mig,
drevo mig fram även då; ej kunde jag tänka för övrigt,
att så mördande sorg min bortfärd kunde dig vålla.
Stanna, jag ber, o kära, och drag dig ej bort från min åsyn!
Varför flyr bort? Ej ödet oss mer lär förunna att mötas!

Så försökte Aeneas släcka den vredesglöd som brann i hennes ögon, men hon rör inte en min och vägrar möta hans blick och tillslut vänder honom honom ryggen. Längre bort skymtar han hennes tidigare gemål, älskad och fortfarande älskande, men ändå är hennes öde bittert.

De trojanska hjältarnas vålnader

Tillslut fortsätter Aeneas tillsammans med Sibyllan och de når den avskilda plats som är ämnad åt de krigiska hjältarna och möter han många av sina fallna kamrater, hjältar från Troja och från tidigare krig och slag. Här möter han även män från Agamemnons armé, som stupade vid slaget om Troja, och när dessa får syn på den beväpnade Aeneas grips flera av dem av skräck. Vissa tar till flykten medan andra försöker skrika av förtvivlan, men rösten sviker dem.

Här ligger Priamos son, Deïphobos, plågad och slagen, kroppen sargad efter flertalet sår, öron och händerna avhuggna och näsan stympad. Aeneas knäböjer bredvid honom och ber att få veta vad som hände, efter deras sista festmåltid i Troja och han berättar sin version om hur de dragit in den trojanska hästen och hur nesligt grekerna, mitt i natten, klättrat ur dess innanmäte och därefter släppt in sina fränder för sedan lemlästa och mörda sig fram genom Trojas gator.

De fördömdas boning

Nu nalkas natten och Sibyllan manar på honom och de når ett vägskäl. Den högra vägen leder, längs Hadeskonungens borgmur, till Elysium, dit de rättfärdiga får färdas. Den vänstra vägen leder till straffdomens ort, Tartaren, där brottslingarna hamnar.

Aeneas blickar längs den vänstra vägen och i slutet av den ser han en väldig borg, omgärdad av tre höga murar. Runt borgen brusar Phlegethon, Tartaros flod, skummande mot de höga murarna. Porten i muren är för jättar byggd, för kraftig för att av en människa kunna bräckas, knappt ens av gudarna.

Över de höga murarna hörs jämmer och skrik, suck och stön, rasslet från kedjor och piskande ljud av gissel. Innanför portarna, berättar Sibyllan, får de arma tillslut bekänna sina synder och gudarna utmäter deras straff, som dem för evigt kommer att plåga.

Elysium och Aeneas ättlingar

Mot Elysium går de och Sibyllan leder in dem genom dess höga portar. Innanför sträcker sig grönskande nejder, så långt ögat kan nå och det är här de saliga bor, i glädjens härliga lundar.

Här bor Assarakos, Ilos och Dardanos, Trojas grundare. Allt som de älskat i livet har de med sig här, och överallt, runtomkring Aeneas, syns festmåltider uppdukade, ljudet av sånger hörs över nejderna och en härlig doft sprider sig genom luften.

Tillslut kan Aeneas inte hålla sig och han ber sierskan visa honom var hans far finns och hon visar honom vägen, en behaglig väg, som leder till en kulle och där möter han sin far, Anchises, och nu får han höra om sin ätts framtid, om kungar och andra betydelsefulla personer som ska följa i hans släktträd.

Här får han se sin ännu ofödde son Silvius, som han kommer få tillsammans med Lavinia, som ska bli kung av kungar, att härska i Alba longa.

Han får även höra om kommande slag och Roms historiska syfte i världen; att råda med makt över folken, bjuda fred och ordning i världen, skona de ödmjuka och nedslå de övermodiga.