Blod är en helt särskild saft

Blod är en helt särskild saft

Av Rudolf Steiner
Berlin, 25 oktober 1906

Inledning: Koppling till Goethes Faust

Högt ärade åhörare. Var och en av er har utan tvivel i minnet, att dagens föredrag, enligt sin titel, anknyter till ett ord ur Goethes Faust. Ni vet alla, att i detta poem skildras hur Faust, representanten för det högsta mänskliga strävandet, ingår ett förbund med de onda makterna, vilka å sin sida i poemet återges genom Mefistofeles, helvetes sändebud. Ni vet alla, att Faust skall sluta ett kontrakt med Mefistofeles, och att detta skriftliga dokument sedan skall undertecknas av Faust med blod. Faust håller detta först för ett skämt; Mefistofeles uttalar emellertid vid denna plats den av Goethe utan tvivel allvarligt menade satsen: ”Blod är en helt särskild saft”.

Något märkligt har hänt med denna plats i Goethes Faust hos de så kallade Goethe-kommentatorerna. Ni vet ju, att det existerar en så omfattande litteratur över Goethes Faust, att man kunde fylla hela bibliotek därmed. Naturligtvis kan det inte vara min uppgift att vidare utveckla vad dessa olika Goethe-förklarare just säger om denna Faust-stad; men de bringar inte mycket annat till skänks än det, som Faust-kommentaren, en av de sista, av universitetsprofessorn Minor, ger ett exempel på. Han såväl som andra kommentatorer behandlar denna sats som något, som av Mefistofeles skulle ha uttalats som en slags ironisk anmärkning, och Minor gör den märkliga, i sanning högst märkliga bemärkelsen – lyssen noga till vad han säger, för att möjligen också kunna förundra er över vad allt en Goethe-förklarare kan komma på – bemärkelsen: ”Djävulen är blodets fiende”, och han hänvisar därvid till, att blodet är det, som egentligen höjer och upprätthåller människans liv, och att djävulen, som mänsklighetens fiende, därför också blott kan vara blodets fiende. Han påpekar med rätta, att redan i den äldsta bearbetningen av Faust-sagan, såsom också i sagan överhuvudtaget, detta blod spelar samma roll.

Blodets roll i sagan och kommentarernas missförstånd

I en gammal Faust-bok beskrivs oss tydligt, hur Faust måste rispa upp sin vänstra hand något med en liten fjäderpenna, hur han sedan tar det utflödande blodet i pennan och skriver sitt namn under pakten, hur blodet sedan stelnar på den vänstra handen och bildar orden: ”O människa, fly!” Allt detta är riktigt. Men nu bemärkelsen, att djävulen är en fiende till blodet och därför begär underskriften med blod, just emedan han är blodets fiende.

Jag skulle vilja fråga er, om någon kan föreställa sig, att han just begär det, som är honom osympatiskt. Förnuftsmässigt kan man blott förutsätta, att vid denna plats Goethe menat – att inte blott Goethe, utan också huvudsagan och den äldre Faust-diktningen enbart kunnat mena – att djävulen fäster något särskilt vid blodet och att det inte är honom likgiltigt, om han får pakten undertecknat med vanligt, neutralt bläck eller med blod. Man kan här inte förutsätta något annat, än att representanten för de onda makterna tror, ja är övertygad om, att han genom att åtminstone bemäktiga sig en droppe av Fausts blod skall ha honom helt särskilt i sin hand. Detta är helt självklart, och ingen kan förstå denna plats annorlunda, än att Faust inte skall underteckna med blod därför att djävulen är blodets fiende, utan emedan han vill bemäktiga sig blodet.

Härvid ligger en märklig känsla till grund, känslan att den, som bemäktigar sig människans blod, har herraväldet över människan, och att blodet därför är en helt särskild saft, emedan det så att säga är det, som egentligen måste kämpas om, när det gäller människan med avseende på det goda och det onda.

Myter och den djupare betydelsen av blod

Alla de ting, som från folkens sagor och myter har nått oss och som hänför sig till människolivet, skall i vår tid genomgå en särskild omvandling med avseende på hela människans åskådning och uppfattning. Det tidevarv ligger bakom oss, då man betraktade sagor, sagor och myter som om de blott uttryckte en barnslig folkfantasi. Ja, även den tid ligger bakom oss, då man på ett barnsligt lärt sätt talade om, att i sagan kommer den diktande folkets själ till uttryck. Den diktande folkets själ är inget annat än ett verk av det gröna lärda bordet, ty det finns lika väl ett grönt lärt bord som ett grönt byråkratiskt bord. Den, som kastat en blick in i folkets själ, vet mycket väl, att det inte i folket gäller påhitt och dylika ting, utan något mycket djupare, som i dess sagor och sagor kommer till uttryck genom underbara makter och underbara händelser.

Om vi från den nya ståndpunkten av andeforskningen åter försänker oss i sagorna och myterna, om vi låter de storslagna och väldiga bilder, som nått oss från urtiden, verka på oss, sedan vi utrustats med andevetenskapliga forskningsmetoder, så framträder dessa myter och sagor för oss som uttryck för en djupsinnig urvishet.

Sant är det, att människan först frågar sig, hur det kan komma sig, då vi ursprungligen har att göra med primitiva folkstadier, primitiva folkåskådningar, att den naiva människan kunde skildra världsgåtorna bildligt i dessa sagor och sagor och att, om vi idag försänker oss i dessa sagor och sagor, vi i bilden skådar det, som andeforskningen idag klart uppenbarar. Detta måste först väcka vår förundran. Men den, som allt djupare försjunker i det sätt, varpå dessa sagor och myter uppkommit, för honom försvinner allt förundran, all tvivel, och han finner inte blott det, som kallas naiv åskådning, i dessa sagor och sagor, utan erkänner det vishetsfulla uttrycket för en urgammal, sann vishetsåskådning av världen.

Mycket mer, ja mycket mer ännu kan man lära, om man positivt genomforskar myternas och sagornas grundval, än om man upptar den nuvarande förstånds- och erfarenhetsmässiga vetenskapen i sig.

Naturligtvis måste man närma sig dessa ting utrustad med andevetenskapliga forskningsmetoder. Allt, som i sagorna och de gamla världsåskådningarna finnes om blodet, plägar vara av betydelse, emedan man i dessa urtida tider hade en vishet, som kände till blodet, den särskilda saften, som själv är det flödande människolivet, och dess betydelse för världen.

Blodets ockulta betydelse och hermetiska principer

Det skall inte idag sysselsätta oss, varifrån denna vishet i urtiden kom, ehuru föredragets slut också måste antyda detta. Den egentliga betraktelsen av detta ämne skall senare föredrag reserveras för. Men blodet självt, i dess betydelse för mänskligheten och den mänskliga kulturprocessen, vill vi idag en gång betrakta. Inte någon fysiologisk eller rent naturvetenskaplig betraktelse skall här bjudas, utan en betraktelse från den andliga världsåskådningens synpunkt. Och då tränger vi bäst in i varje ting, om vi först blir medvetna om vilken betydelse en urgammal sats har, en sats, som hänger samman med den urkultur som fanns i det gamla Egypten, där Hermes prästvishet rådde, en sats, som gäller som grundsats för all andevetenskap, som kallats den hermetiska grundsatsen och som lyder: Ovan som nedan.

Ni kan finna många dilettantiska förklaringar av denna sats. Den förklaring, som först idag här skall sysselsätta oss, är följande. All andevetenskap är enig om, att världen, som först är tillgänglig för människan genom hennes fem sinnen, inte representerar hela världen, utan att den blott är ett uttryck för en djupare, bakom denna dold värld, den andliga världen. Denna andliga värld kallas i denna hermetiska grundsats den övre världen, och den sinnliga världen, som breder ut sig omkring oss, vilken vi uppfattar med våra sinnen och kan utforska med vårt förstånd, gäller som den nedre, som uttrycket för den andliga världen. Så att andeforskaren ser inte i denna sinnliga värld något fullbordat, utan en slags fysionomi, som uttrycker för honom en bakomliggande själslig och andlig värld, precis som man, när man betraktar det mänskliga ansiktet, inte får stanna vid formerna av ansiktet och gesterna, utan naturligtvis från gesterna och fysionomien leds till det, som själsligt och andligt uttrycker sig i dem.

Det, som varje människa naivt gör, när hon står inför ett besjälat väsen, det gör ockultisten eller andeforskaren gentemot hela världen. Ovan som nedan skulle, tillämpat på människan, betyda: De impulser, som ligger i hennes själ, uttrycker sig i hennes ansikte: i ett hårt, rått ansikte själens råhet, i ett leende inre glädje, i tårpärlorna själens lidanden.

Vishet som kristalliserad smärta och blodets roll

Låten mig vid frågan, vad som egentligen är vishet, en gång framställa den hermetiska grundsatsen. Det har i andevetenskapen alltid talats om, att människans vishet har något att göra med erfarenheten, och väl med smärtsam erfarenhet. Den, som omedelbart befinner sig i smärta och lidande, visar kanske inom detta smärta och lidande något, som är inre disharmoni. Den emellertid, som övervunnit smärtorna och lidandena och bär deras frukt i sig, säger er alltid blott det, att han därmed upptagit något av vishet. Livets glädjeämnen och lyster, det, som livet bjudit mig i tillfredsställanden, det tager jag tacksamt emot; men mindre än allt detta ville jag ge upp mina smärtor och lidanden, som ligger bakom mig: Mina smärtor och lidanden har jag att tacka för jag min vishet. Så har andeforskningen från urminnes tider sett i visheten något som kristalliserad smärta, som är övervunnen och förvandlad till sitt motsats.

Intressant är det nu, att den nuvarande mer materialistiska forskningen på ett egendomligt sätt just återkommit till detta. På sista tiden har en vacker bok utkommit om tankens mimik, en bok, som är läsvärd. Boken är inte skriven av någon teosof, utan av en natur- och själsforskare. Han försöker visa, hur människans inre liv, hennes sätt att föreställa sig, kommer till uttryck i fysionomien, och också denna forskare påpekar, att tänkaren alltid har något i sitt ansiktsuttryck, som påminner om absorberad smärta.

Så ser ni, som en vacker bekräftelse på en urgammal grundsats i andevetenskapen, denna grundsats åter uppstå i den mer materialistiska åskådningen i vår tid. Detta skall ni inse allt djupare, och ni skall finna, hur steg för steg det, som är uråldrig vishet, åter blir tillgängligt för den nuvarande vetenskapen.

Det utmärker andeforskningens väsen, att allt, som omger oss i världen – det mineraliska skelettet, växttäcket, djurlivet på vår jord – anses som det fysionomiska uttrycket eller det nedre för ett övre, ett bakomliggande andligt liv. Från den ockulta eller andevetenskapliga synpunkten blir det, som ges oss i den sinnliga världen, först rätt förstått, när man därjämte känner det övre, de andliga förebilderna, de andliga urskapelserna från vilka allt detta uppkommit. Så skall oss idag sysselsätta, vad som ligger dolt bakom blodets uppenbarelse, det, som i blodet skapat ett fysionomiskt uttryck här i sinnenas värld. Har man då denna andliga bakgrund till blodet, så skall man också inse, hur en sådan insikt måste inverka på vårt hela andliga kulturliv.

Stora frågor och blodets betydelse

Stora frågor tränger sig i vår tid på människan: Frågor om uppfostran inte blott av den unge människan, utan frågor om uppfostran av hela folk, och också den stora uppfostringsfråga, som framtiden skall ställa till mänskligheten. Den måste var och en se, som riktar sitt öga mot de stora sociala omvälvningarna i vår tid, mot de sociala kraven, som uppstår överallt, vare sig de förkroppsligas i kvinnofrågan, den sociala frågan, fredsfrågan och så vidare.

Allt detta träder fram för vår oroliga själ. Alla dessa frågor blir klara och ljusa, om vi känner det, vilket som andligt väsende ligger bakom blodet. Vem skulle förneka, att med denna fråga också rasfrågan hänger samman, vilken betecknande nog också i vår samtid åter uppstår? Vi förstår rasfrågan blott, om vi förstår det hemlighetsfulla verket av blodet och blodblandningen bland folken.

Slutligen hänger också ännu en fråga därmed samman, som blir allt mer och mer aktuell, ju mer man frigör sig från ett blott mållöst förfarande i denna sak och kämpar sig fram till ett enhetligt förfarande på detta område. Frågan, som här antydes, är kolonisationsfrågan, den fråga, som uppstår, när människor från kultiverade folk kommer i beröring med okultiverade folk: I vad mån kan okultiverade folk taga upp nya kulturer i sig? Hur kan en neger, hur kan en barbarisk vilde kultiveras, hur bör man förhålla sig till dem?

Här kommer inte blott skuggliknande moraliska känslor i betraktande, utan även stora, allvarliga och betydelsefulla livsfrågor om tillvaron. Den, som inte vet, under vilka förhållanden ett folk står, om det befinner sig i upp- eller nedåtgående linje av utvecklingen, om det ena eller det andra är blodsbetingat, han förmår inte finna den rätta vägen för att införa någon kultur hos ett annat folk.

Allt detta träder fram, när denna betydelsefulla fråga om blodet väckes.

Blodets natur och dess andliga koppling

Vad blodet som sådant är, det känner ni väl alla från den vanliga naturvetenskapen. Ni vet, om ni betraktar människan och de högre djuren, att detta blod verkligen är det flödande livet. Ni vet, att genom blodet människans inre öppnas mot det yttre, och då detta sker, tar människan genom blodet upp livsluften, syret. Blodet genomgår genom denna syreupptagning en förnyelse. Det blod, som likt det mänskliga inre erbjuder det inströmmande syret, är en slags giftämne för organismen, en slags förstörare och nedbrytare. Detta blåröda blod omvandlas genom upptagning av syre, genom en slags förbränningsprocess, till rött, livsskapande blod. Detta blod, som tränger in i alla kroppens delar, avsätter näringsämnen i alla kroppens delar, har till uppgift att omedelbart taga upp stoften från den yttre världen och på kortaste vägen använda dem till väsendets näring. Människan och de högre djuren har nöd att först överföra dessa näringsämnen i blodet, bilda blodet, taga upp luftens syre i blodet och uppbygga och upprätthålla kroppen genom blodet.

Ej utan rätt har en andlig själskännare sagt: Blodet med sin rörelse är som en andra människa, som förhåller sig till den andra, bestående av ben, muskler och nervmassa, som en slags yttre värld. Och i sanning tar hela människan ständigt upp sina upprätthållandekrafter från blodet och avger å andra sidan det, som hon inte behöver, till blodet. I blodet finnes alltså en verklig dubbelgångare till människan, som ständigt följer henne, från vilken hon ständigt överraskande nya krafter och till vilken hon avger det, som hon inte längre behöver. Med fullt rätt har man därför kallat blodet det flödande människolivet och tillmätt det liknande betydelse som cellstoffet för de lägre organismerna. Vad cellstoffet är för den lägre organismen, det är den så mångfaldigt omvandlade ”särskilda saften”, blodet, för människan.

En betydande forskare, Ernst Haeckel, har blickat djupt in i naturens verkstad och med rätta påpekat i populära verk, att blodet egentligen uppstår senast i organismen. Om man följer människogroddens utveckling i moderlivet, finner man, att anlagen till ben- och muskelbyggnad sedan länge är utformade, innan anlaget till blodbildning uppstår. Först mycket sent blir anlagen till blodbildning – med dem blodkärlssystemet – synliga hos människan; först mycket sent träder de fram. Därav konkluderar naturvetenskapen med rätta, att blodbildningen överhuvudtaget först sent uppträdde i världens utveckling, att så att säga andra krafter, som funnes där, först höjdes till blodets höjd för att på denna höjd verka det, som inom människan skall verkas. När människan som människofrö genomgår de tidigare stadierna av mänsklighetens utveckling, upprepar dem ännu en gång, tillägnar hon sig först det, som före blodbildningen fanns i världen, för att sedan sätta kronan på evolutionen i omvandlingen, i upphöjandet av allt det tidigare till denna särskilda saft, blodet.

Andevetenskapliga begrepp och blodets ursprung

Vill vi nu studera de bakom blodet verkande hemlighetsfulla lagarna i det andliga universum, då måste vi bekanta oss något med andevetenskapens elementäraste begrepp. Dessa elementära begrepp i andevetenskapen har ofta här skildrats. Ni skolen se, att dessa elementära begrepp i andevetenskapen är det övre, och att detta övre, när vi lärt känna det, uttrycker sig för oss i de betydelsefulla lagarna för blodet, såsom också för det övriga livet, som i en fysionomi.

De, som sedan länge känner dessa elementära lagar i andevetenskapen, tillåter mig väl, att jag för dem, som för första gången är här, kort upprepar dem. Därvid skola också för er sådana lagar bli allt klarare och klarare, om ni lär er tillämpa dem ständigt i nya särskilda fall. Naturligtvis är det för dem, som ännu inte vet något om andevetenskap, som icke ännu levt sig in i den livs- och världsåskådning, det här gäller, det jag nu skall säga, mer eller mindre blott en samling ord, under vilka de inte kan tänka sig något. Men det är ju inte alltid bristen på ett bakom ordet liggande begrepp, som är skulden, om någon inte kan tänka sig något vid ett ord. Här kan en anmärkning, som den strålande Lichtenberg gjort, något förändrad, antagas: Om ett huvud och en bok stöter samman och det klingar ihåligt, så är det inte alltid boken, som bär skulden. Så är det också vid bedömandet av andevetenskapliga sanningar från våra tidsmäns sida. Om dessa sanningar för människan ofta klingar som blott ord vid öronen och de inte kan tänka sig något därvid, så är det inte alltid andevetenskapen, som bär skulden. Den emellertid, som lever sig in i dessa ting, han skall se, att bakom beteckningarna och hänvisningarna till högre väsenden verkligen finnas sådana väsenden som inte är att finna i vår sinnliga värld.

I den andevetenskapliga världsåskådningen ser vi, att människan, i den mån hon träder oss i möte i den yttre världen för våra sinnen, i den mån hon är form och gestalt, blott utgör en del av det mänskliga väsendet, och att även bakom den fysiska kroppen finnas många andra väsenden.

Denna fysiska kropp har människan gemensamt med alla omkring henne liggande mineraliska, så kallade livlösa ting. Därutöver har emellertid människan den så kallade eter– eller livskroppen. Eter förstås här inte i den mening, som den fysiska vetenskapen gör det. Denna eter- eller livskropp är en princip, som för den andevetenskaplige forskaren inte blott är något påhittat, inte blott något uttänkt, utan något, som för hans öppnade andliga sinnen är lika verkligt förekommande som de yttre sinnliga färgerna för det sinnliga ögat.

Att se, verkligen att se, är för den skådande människan denna eter- eller livskropp. Den är det, som uppmanar de oorganiska stoften till livligt väsen, lyfter dem upp ur livlösheten för att träda dem på livets tråd.

Tro inte, att denna livskropp för den ockulta forskaren blott är något, som han tillfogar det livlösa. Detta försöker naturforskarna. De försöker komplettera det, som de med mikroskopet och så vidare kan se hos ting, genom att tänka ut något, som de sedan kallar livsprincipen. På denna ståndpunkt står inte den andevetenskapliga forskningen; han har en bestämt princip. Han säger inte till sig själv: Här står jag som forskare sådan, som jag nu en gång är. Det, som finnes i världen, måste anpassa sig till min nuvarande ståndpunkt. Det jag inte kan erkänna, det finnes inte. – Detta är ungefär lika klokt, som om en blind sade, att färgerna vore en fantasiaktig sak.

Det har inte den att avgöra över en sak, som inte vet något därom, utan den, som upplevat något därom. Människan är stadd i utveckling. Därför säger andevetenskapen: Om du förblir sådan, som du är, så kan du inte se något av eterkroppen, och kan i sanning tala om ”vetandets gränser” och om ”ignorabism”; bliver du emellertid en annan, tillägnar dig de nödiga förmågorna för att uppfatta de andliga tingen, så kan inte talas om vetsndets gränser. Blott så länge finnas dessa, som människan inte öppnat sina inre sinnen.

Därför är också agnosticismen intet annat än en tryckande börda för vår kultur. Den säger: Människan är så och så, och om hon är så och så, så kan hon också blott erkänna detta och det. Därpå är att svara: Om hon idag är så och så, så måste hon bliva annorlunda, och då skall hon också erkänna annat.

Det andra ledet hos människan är alltså eterkroppen, som människan har gemensamt med växtvärlden.

Det tredje ledet är den så kallade astralkroppen, mycket vacker och betydelsefullt så kallad, och det skall här också senare en gång visas, att denna astralkropp med rätt kallas så. Teosofer, som velat välja ett annat namn för denna, har ingen aning om, vad det gäller här. Det åligger astralkroppen att i människan och djuret uppmana det levande till en känslosubstans, så att inom det levande inte blott safter rör sig, utan att det uttrycker det, som man kallar lust och lidande, glädje och smärta. Därigenom haven ni i det väsentliga också antydt skillnaden mellan växt och djur, ehuru det finnes övergångar.

En ny naturvetenskaplig forskargrupp har trott, att också tillskriva växterna förnimmelse i direkt mening. Detta är emellertid blott ett lek med ord. Det är förvisso växter naturligt, att de ha upphetsningstillstånd, när något kommer i deras närhet, när något verkar på dem. Detta är emellertid ingen förnimmelse. Det måste inom varelsens inre uppstå en bild som reflex av upphetsningen. Om också hos vissa växter en motverkan sker på ett yttre intryck, så är det dock inte något bevis för, att växten också inre lyfter ett sådant stimulus till en förnimmelse, att hon upplever det inre. Det, som man upplever inre, har sitt säte i astralkroppen.

Så ser vi alltså, att det, som uppkommit till djuret, består av den fysiska kroppen, eter- eller livskroppen och astralkroppen.

Människan står nu över djuret genom något helt särskilt, och det, varigenom hon står över djuret, ha andliga människor alltid känt. Det påpekas genom det, som Jean Paul i sin levnadsbeskrivning själv säger om sig: han minnes helt tydligt, hur det som litet barn i gården till sitt föräldrahem tanken sköt genom själen: du är ju ett ”jag”, du är ju ett väsende, som inre kan säga sig själv jag. Detta gjorde ett betydande intryck på honom.

All så kallad yttre själskunskap överser det viktigaste, som det gäller på denna punkt. Följ mig några minuter in i en subtil betraktelse, som emellertid skall visa er, vad det gäller:

Inom hela den tyska språkets omkrets finnes ett enda litet ord, som principiellt skiljer sig från alla andra ord. För varje ting, som här finnes i denna sal, kan var och en av er benämna namnet på detta ting. Borden kan var och en kalla bord, stolen kan var och en kalla stol. Men ett ord, ett namn finnes, som ni inte kunna uttala utom för det, som detta namn tillkommer: det är det lilla ordet jag.

Ingen kan till en annan säga jag. Jag måste ljuda fram ur den innersta själen själv, det är namnet, som blott själen själv kan tillägga sig. Varje annan är för mig ett du, och jag själv är för varje annan ett du.

Alla religioner uppfattade detta jag som uttrycket för det väsen i själen, genom vilket själen i sig själv kan låta sin grundväsenhet, sitt gudomliga, tala. Där börjar då det, som aldrig kan tränga in genom de yttre sinnena, som aldrig i sin betydelse kan benämnas från utsidan, utan måste ljuda fram ur det innersta. Där börjar den monolog, det självssamtal hos själen, varigenom det gudomliga själv i själen tillkännager sig, när vägen blir fri för andens intåg i själen.

I de äldre kulturreligionerna, ännu i det gamla hebreiska, kallades detta namn ”det outtalbara namnet på Gud”, och vad också den nuvarande filologien kan översätta, det gamla judiska gudsnamnet betyder intet annat än det, som idag uttryckes genom det tyska ordet ich (jag). Rörelse gick genom lyssnarnas rader, när namnet på ”den okände Guden” uttalades av den invigde, när det anades, vad som uttrycktes genom detta ord, när Jag är den jag är ljöd i templet. I detta ord uttrycker sig det fjärde ledet i det mänskliga väsendet, som människan inom omkretsen av sitt jordiska väsen har för sig allena.

Detta ”jag” omsluter ånyo och bildar inom sig groddarna till högre steg i mänskligheten. Blott antytt skall det vara, vad i den mänskliga utvecklingen genom detta fjärde led i framtiden skall bringas till väsen, antytt skall det vara, att människan består av den fysiska kroppen, eterkroppen, astralkroppen och jag eller det egentliga inre livet, och att i detta inre liv finnas groddarna till tre ytterligare steg i utvecklingen, som skola uppstå ur blodet, nämligen Manas, Buddhi och Atma, eller med tyska ord: Manas = andesjälv i motsats till kroppens själv, Buddhi = livsande, Atma = andemänniska, den verkliga, sanna andemänniskan, som idag blott svävar för människan som ideal, som som liten grodd är anlagd i det inre och i fjärran framtid skall nå sin fullbordan.

Så hava vi, såsom i regnbågen sju färger, såsom i tonsskalan sju toner, i atomernas rike sju steg i atomvikterna, den sjufaldiga skalan av människoväsendet, som ånyo delas i fyra nedre och tre övre steg.

Blodets fysionomiska uttryck och utveckling

Försöke vi nu en gång klargöra för oss, hur detta övre, andliga, skaffar sig ett fysionomiskt uttryck i det nedre, hur det träder oss för ögonen i sinnenas värld. Tag först det, som i människan utkristalliserats till hennes fysiska kropp. Hon har det gemensamt med den så kallade livlösa naturen. Om vi andevetenskapligt tala om denna fysiska kropp, då tala vi inte en gång om det, som ögat ser, utan om samhörigheten av krafter, som konstruerat den fysiska kroppen, om det, som som kraftnatur står bakom den fysiska kroppen.

Ser vi på växten som det väsen, som redan har eterkroppen, vilken lyfter de fysiska stoften till liv, det vill säga det, som är sinnlig materia, omvandlar det till livssafter. Vad är det, som så omvandlar de så kallade livlösa krafterna till livssafter? Vi kalla det eterkroppen, och denna eterkropp gör samma i djuret och också i människan; hon uppmanar det, som blott är sinnligt, till levande konfiguration, till levande gestaltning. Denna eterkropp genomtränges ånyo av astralkroppen. Och vad gör denna astralkropp? Hon uppmanar den rörliga substansen till inre medupplevelse av kretsloppet i de stoffliga safternas rörelse, så att den yttre rörelsen speglar sig i inre upplevelser.

Vi är därmed så långt komna, att vi förstår människan, i den mån hon är ställd i djurriket. Alla substanser, av vilka människan är sammansatt, finnen ni också ute i den livlösa naturen: syre, kväve, väte, svavel, fosfor och så vidare. Skall det, som är omvandlat genom eterkroppen till levande substans, uppmanas till inre grepp, till skapelse av inre spegelbilder av det, som förekommer ute, så måste eterkroppen genomträngas av det, som vi kalla astralkropp.

Astralkroppen framkallar förnimmelser. Men nu, på denna steg, framkallar astralkroppen förnimmelser på ett helt särskilt sätt. Eterkroppen omvandlar oorganisk substans till livssafter, astralkroppen omvandlar denna levande substans till förnimmande substans. Men – och detta ber jag er särskilt iakttaga – vad förnimmer ett väsende, som blott är utrustat med dessa tre kroppar? Hon förnimmer blott sig självt, blott de egna livsprocesserna, hon för ett i sig själv avslutat liv!

Detta är en högst intressant sanning av utomordentlig vikt, värd att fästas vid.

Betrakta gång ett lägre djur. Vad har det utvecklat? Det har omvandlat livlös substans till levande substans, levande, rörlig substans till förnimmande substans. Och förnimmande substans finnes blott där, där åtminstone anlaget till det, som senare uppträder i det utvecklade nervsystemet, är förekommande.

Så ha vi alltså livlös substans, levande substans och av förnimmelsebegåvade nerver genomträngd substans. Om ni ser på en kristall, så har ni först att föreställa er i denna kristallform ett uttryck för vissa naturkrafter, som råda därute i det så kallade livlösa riket. Ingen kristall kunde uppkomma utan den hela natur, som omger den. Ni kunna inte rycka något led ur kosmos och ställa det för sig självt, likasom ni inte kunna rycka människan ur hennes hela omgivning, som, om hon blott höjdes några mil över jorden, måste dö.

Såsom hon blott är tänkbar på den plats, där hon är, där de motsvarande krafterna måste sammanfogas i henne, leva i henne, så är det redan fallet med kristallen, och den, som rätt betraktar kristallen, skall i henne se hela naturen, hela kosmos i ett enskilt avtryck.

Det är helt riktigt, som Cuvier sagt, att en fullkomlig anatom ur en ben kan sluta, vilket djur det tillhört, emedan varje djur måste hava sina helt särskilda benformer.

Så lever också i kristallens form hela kosmos. Och likaså uttrycker sig i den levande substansen hos ett enskilt väsen hela kosmos. De rörliga safter hos ett väsen är redan en liten värld, ett avtryck av den stora världen. Och när substansen uppmanas till förnimmelse, vad lever då i det enklaste väsens förnimmelser? I dessa förnimmelser är de kosmiska lagarna speglade, så att det enskilda levande väsendet mikrokosmiskt i sig själv förnimmer hela makrokosmos.

Förnimmelselivet hos ett enkelt väsen är alltså ett avtryck av kosmos, som kristallen är ett avtryck av sin form. Med ett dunkelt medvetande har man att göra i ett sådant enkelt levande väsen. Men vad detta medvetande har av större dunkelhet, det är på andra sidan uppvägt genom det större omfånget.

Hela kosmos lyser upp i det dunkla medvetandet, i det inre hos levande väsendet.

Nu är emellertid även i människan intet annat förekommande än en mer komplicerad utveckling av de tre kroppar, som finnas i det enklaste förnimmande levande väsendet. Tag människan och bortse från hennes blod, tag henne som ett väsen som är format av den substans i den omgivande fysiska världen, som likasom växten innehåller safter i sig, som hon uppmanar till levande substans, och i vilken hon infogat ett nervsystem. Detta första nervsystem är det så kallade sympatiska. Det sympatiska nervsystemet hos människan sträcker sig på båda sidor längs ryggraden, har på varje sida en rad av knutar, förgrenar sig och skickar sina trådar till de olika organen: lunga, matsmältningsverktyg och så vidare. Det är genom sidosträngar förbunden med ryggmärgen.

Först betyder detta sympatiska nervsystem det förnimmelseliv, som just skildrats för er. Människan kan emellertid med sitt medvetande inte nedreka till det, som genom dessa nerver avspeglas från världshändelserna. Dessa nerver är uttrycksmedel. Och som människolivet är uppbyggt ur den omgivande kosmiska världen, så speglar sig denna kosmiska värld i det sympatiska nervsystemet. Dessa nerver leva ett dunkelt inre liv. Kunde människan dyka ned i detta sympatiska nervsystem, så skulle hon, om hon sovde sitt övre nervsystem, som i ett ljusliv se de stora lagarna för kosmos verka och inverka.

Det fanns hos människan i urtiden ett idag övervunnet klarseende, vilket man kan erkänna, när genom särskilda händelser det övre nervsystemets verksamhet utsläcks och därmed det nedre medvetandet frigöres. Då lever människan i det nervsystem, som blir en spegel för världen omkring henne, på ett egendomligt sätt. Vissa lägre djur ha emellertid bevarat detta medvetandesteg och bevara den ännu idag. Det är alltså ett dunkelt, skymningsaktigt medvetande, men det är väsentligt mer omfattande än det nuvarande människomedvetandet. Det speglar som dunkelt inre liv en vida sträckande värld, inte blott det lilla utsnitt, som den nuvarande människan uppfattar.

För människan träder emellertid något annat in. Har i utvecklingen till det sympatiska nervsystemet kosmos funnit en spegelbild, så öppnar sig på denna utvecklingssteg väsendet ånyo mot det yttre: till det sympatiska systemet fogas ryggmärgen. Ryggmärgs- och hjärnsystemet leder sedan till de organ, som upprätta förbindelsen med den yttre världen.

När i människan bildningen är så långt kommen, då är hon inte längre kallad att blott låta de ursprungliga bildningslagarna för kosmos spegla sig i sig, utan spegelbilden själv träder i ett förhållande till omgivningen. När det sympatiska nervsystemet fogats samman med de högre delarna av nervsystemet, så är detta ett uttryck för den förekomna omvandlingen av astralkroppen.

Denna lever då inte mer blott det kosmiska livet med, i det dunkla medvetandet, utan hon fogar sitt eget särskilda inre liv till detta. Genom det sympatiska nervsystemet förnimmer ett väsen, vad som förekommer ute, genom det högre nervsystemet det, som förekommer i henne.

Och genom den högsta formen av nervsystemet, som nu i den allmänna mänsklighetens utveckling träder fram, tages ånyo material från den högre organiserade astralkroppen för att skapa bilder av den yttre världen, föreställningar.

Människan har alltså förlorat förmågan att uppleva de ursprungliga dunkla bilderna av den yttre världen; hon förnimmer sitt inre liv och bygger ur detta sitt inre liv på högre steg en ny bildvärld, som visserligen speglar ett mindre stycke av den yttre världen, men i klarare, fullkomligare sätt.

Med denna omvandling går, på högre utvecklingssteg, en annan hand i hand. Omvandlingen av astralkroppen utsträcker sig till eterkroppen. Liksom eterkroppen i sin omvandling framkallar astralkroppen, som till det sympatiska nervsystemet ryggmärgs- och hjärnsystemet kommer till, så framkallar det, som från eterkroppen efter upptagandet av de lägre vätskecirkulationerna vuxit fram och blivit fritt, omvandlingen av de lägre vätskor till det, som vi kalla blod.

Blodet är likaså ett uttryck för den individualiserade eterkroppen som hjärnan och ryggmärgen är ett uttryck för den individualiserade astralkroppen. Och genom denna individualisering kommer det till stånd, som utlever sig i ett jag.

Om vi från denna synpunkt följt människan i hennes utveckling så långt, så ser vi, att vi först hava en femledad kedja, som sammanfogas för oss sålunda: för det första den fysiska kroppen, för det andra eterkroppen, för det tredje astralkroppen – eller för det första de oorganiska, neutrala, fysiska krafterna, för det andra livssafterna, som också finnas i växten, för det tredje det lägre eller sympatiska nervsystemet, för det fjärde den från den lägre astralkroppen upphöjda högre astralkroppen, som finner sitt uttryck i ryggmärgen och hjärnan – för det femte den princip, som individualiserar eterkroppen.

Som dessa två principer blivit individualiserade, så bliver också för människan den första principen individualiserad, genom vilket de livlösa stoften från utsidan tränga in och uppbygga den mänskliga kroppen. Denna omvandling är hos den nuvarande människan först i första anlaget förekommande.

Vi se, hur de yttre formlösa substanserna inflyta i den mänskliga kroppen, hur eterkroppen uppmanar dessa substanser till levande gestalter och hur sedan genom astralkroppen bilder av den yttre världen formas; hur vidare denna reflex av den yttre världen utvecklar sig till inre upplevelser och sedan detta inre liv ur sig själv ånyo skapar bilder av den yttre världen.

Griper nu omvandlingen över på eterkroppen, så uppstår blodet.

Blodkärlssystemet med hjärtat är ett uttryck för den omvandlade eterkroppen, som ryggmärgs- och hjärnsystemet är ett sådant för den omvandlade astralkroppen. Som genom hjärnan den yttre världen inre görs, så görs genom blodet denna inre värld i människans kropp till ett yttre uttryck.

Jag måste tala i liknelser, om jag skall skildra de här i betraktande kommande komplicerade processerna. Blodet tar upp de genom hjärnan inre gjorda bilderna av den yttre världen, omformar dem till levande bildningskrafter och formar, genom dem, den nuvarande människokroppen.

Blodet är så det stoff, som uppbygger den mänskliga kroppen.

Här träder en process för oss, genom vilken blodet tar upp det högsta, som det kan hämta från omgivningen, syret, nämligen det, som ständigt förnyar blodet, försörjer det med nytt liv. Därigenom bliver blodet uppmanat att öppna sig mot den yttre världen.

Därigenom har vi följt vägen från den yttre världen till den inre världen och åter från det inre till det yttre. Nu är en tvåfaldighet möjlig. Vi ser, att blodets uppkomst ligger där, där människan som självständigt väsen träder mot den yttre världen, där hon ur de förnimmelser, till vilka den yttre världen blivit, självständigt ånyo skapar gestalter och bilder, där hon blir skapande, där alltså jag, egenviljan, kan uppstå.

Inget väsen, i vilket denna process ännu inte ägt rum, kunde ur sig själv säga jag.

I blodet ligger principen för jagblivandet. Ett jag kan blott komma till uttryck där ett väsen förmår forma de bilder, som det skapar från den yttre världen, i sig själv. Ett jagväsen måste vara förmöget att taga upp den yttre världen i sig och inom sig ånyo återskapa den. Hade människan blott hjärna, så kunde hon blott skapa bilder av den yttre världen i sig och uppleva dem i sig; hon skulle då blott kunna säga till sig: Den yttre världen är i mig såsom spegelbild upprepad ännu en gång; kan hon emellertid uppbygga denna upprepning av den yttre världen till en ny gestalt, då är denna gestalt inte mer blott den yttre världen: den är jag.

Ett väsen med blott sympatiskt nervsystem speglar den yttre världen. Detta väsen förnimmer alltså denna yttre värld ännu inte som sig, ännu inte som inre liv. Ett väsen med ryggmärg och hjärna förnimmer speglingen som inre liv. Ett väsen med blod upplever emellertid som sin egen gestalt sitt inre liv. Genom blodet bliver med hjälp av syret från den yttre världen efter bilderna av det inre livet den egna kroppen formad.

Denna gestaltning kommer till uttryck som jaguppfattning. Genom två sidor visar jaget sig, och blodet är det yttre uttrycket för denna hänvisning. Inåt riktat är jagets blick, utåt riktat är jagets vilja. Inåt är blodets krafter riktade, de uppbygga det inre; utåt är de riktade mot syret från den yttre världen.

Därför går människan i det omedvetna under när hon faller i sömn, hon går under i det som medvetandet kan uppleva i blodet. När emellertid människan öppnar sitt öga mot den yttre världen, tar blodet upp de genom hjärna och sinnen skapade bilderna i sina gestaltande krafter.

Blodet står så i mitten; mellan den inre bildvärlden och den levande gestaltvärlden i det yttre. Denna roll skall bliva klar för oss, om vi betrakta två uppenbarelser. Den ena uppenbarelsen är härkomsten, släktskapet hos de medvetna väsendena. Den andra uppenbarelsen är erfarenheten av världen; av de yttre upplevelserna.

Härkomsten ställer oss dit, där vi, som man vanligtvis kallar det, genom blodet stå. Människan blir utburen ur en samhörighet, en ras, en stam, ur sin förfäders rad, och det som från hennes förfäder ärver sig på henne, finner sitt uttryck i blodet.

I blodet sammanfattas likaså, vad som utformat sig ur människans materiella förflutna. Men i blodet bildas också, vad som förbereds för människans framtid.

När människan därför dämpar sitt högre medvetande, när hon är i hypnos, somnambulism eller atavistisk klarsyn, då dyker hon ned i ett mycket djupare medvetande och uppfattar de stora världslagarna, i en drömlik form, blott mycket klarare och ljusare än i de klaraste drömmarna i den vanliga sömnen.

Människan har då undertryckt hjärnans verksamhet, och vid djupaste somnambulism också ryggmärgens; hon upplever det sympatiska nervsystemets verksamhet, det vill säga i en dunkel, skymningsaktig form livet i hela kosmos.

I ett sådant fall frambringar blodet inte mer de inre livets bilder, som förmedlats genom hjärnan, utan det, som den yttre världen byggt in i henne.

Nu har emellertid vid henne byggt krafterna från hennes förfäder. Som hon har näsans form från en förfader, så ock formen av sin hela kropp.

Hon förnimmer så vid dämpat medvetande sina förfäder i sig, som hon vid vaket medvetande förnimmer de genom sinnena skapade bilderna av den yttre världen. Det vill säga: hennes förfäder brusar i hennes blod. Hon lever då ännu livet hos sina förfäder med i dunklet.

Allt i världen är statt i utveckling, också det mänskliga medvetandet. Den medvetandeart, som människan nu har, var inte alltid hennes egen. Om vi i tiden gå tillbaka till våra fjärran förfäder, så finna vi en annan medvetandeart. Nu tar människan i sitt vakna vardagsliv genom sina sinnen upp de yttre tingen och omformar dem till föreställningar. Dessa föreställningar av den yttre världen verka på hennes blod. Därför lever och arbetar i hennes blod allt det, som hon genom de yttre sinnenas upplevelser mottagit.

Minnet är nu fyllt med dessa upplevelser, med sinnenas erfarenheter. Däremot förblir detta för den nuvarande människan omedvetet; det som genom ärftligheten från hennes förfäder ärvt sig i hennes levande inre. Hon vet intet om formerna av sina inre organ.

Så var det inte i urtiden. Då levde i blodet inte blott det, som sinnena från utsidan mottagit, utan också det, som finnes i kroppsgestalten. Och emedan denna kroppsgestalt är ärvd från förfäderna, så förnam människan i sig livet hos förfäderna.

Föreställer man sig ett sådant medvetandeliv stegrat, så erhåller man en föreställning om, hur det också i ett motsvarande minne kommer till uttryck. En människa, som blott upplever, vad hon genom sina sinnen uppfattar, hon minnes också blott det, som hon genom den yttre sinnsupplevelsen upplevat. Hon kan blott ha ett medvetande om det, som hon sedan barndomen på detta sätt erfarit.

Annorlunda var det hos människan i urtiden. Hon upplevde vad som var i henne, och då detta ”inre” är ett resultat av ärftligheten, medupplevde hon, i sina föreställningar, förfädernas upplevelser. Hon mindes inte blott sin barndom, utan också förfädernas upplevelser.

Detta liv hos förfäderna var närvarande i de bilder, som hennes blod mottog.

Så oerhört det också är för den nuvarande materialistiska föreställningsarten: det är dock sant, att det en gång funnits ett medvetande, genom vilket människorna inte blott betraktade sina egna sinnsuppfattningar som sina egna upplevelser, utan också förfädernas upplevelser. Då sade de: ”Jag har upplevat det” inte blott till det, som deras egen person upplevat, utan också till det, som förfäderna erfarit; de mindes det. Visserligen var denna tidigare medvetandeform hos människan gentemot det nuvarande vakna vardagsmedvetandet skymningsaktig, mer som ett levande stegrat drömmande, men den var däremot mer omfattande. Den sträckte sig över förfädernas erfarenhet. Sonen kände sig förenad med fadern, farfadern, i ett jag, emedan han medupplevde deras upplevelser som sina egna.

Emedan människan hade detta medvetande, emedan hon inte blott levde i sin personliga värld, utan emedan i hennes inre medvetandet om hennes föregående generationer uppvaknade, betecknade hon därför inte blott sin person med ett namn, utan en hel släktledsrad. Sonen, barnbarnet och så vidare betecknade det gemensamma, som genom dem alla gick, med ett namn.

Människan förnam sig som ett led i hela släktledsraden.

Detta var en verklig och sann förnimmelse. Och varigenom förvandlades denna medvetandeform till en annan? Det skedde genom ett händelseförlopp, som den andevetenskapliga historien väl känner. Om ni i historien gå tillbaka, då träder för alla jordens folk ett ögonblick fram, som kan angivas helt exakt för varje enskilt folk. Det är det ögonblick, då folket inträder i ett nytt kulturstånd, i vilket det upphör att ha gamla traditioner, då det upphör att besitta urvishet, den vishet, som genom släktledens blod rullat fram.

Folken har ett medvetande därom, och detta medvetande finna vi uttryckt i de gamla folkens sagor. Stammarna förblev nämligen i tidigare tid slutna inom sig själva, de enskilda medlemmarna i familjerna gifte sig inbördes. Detta finner ni ursprungligen hos alla raser och folk. Och ett viktigt ögonblick för mänskligheten är det, då denna princip brytes, då främmande blod blandas med främmande blod, då närgiftermålet övergår i fjärrgiftermål.

Närgiftermålet bevarar släktledens blod, det låter samma blod rinna genom de enskilda leden, som sedan generationer genomflödat stammen, nationen. Fjärrgiftermålet gjuter nytt blod i människan, och denna brytning av stamprincipen, denna blodsblandning som finnes hos alla folk och uppträder förr eller senare, betyder födelsen av det yttre förståndet, intellektets födelse.

Det är just det viktiga, att i gamla tider fanns en art av skymningsaktig klarsyn och att myter och sagor uppstodo ur denna klarsynta förmåga, vilket kunde utleva sig i det släktskapliga blodet som i det blandade blodet det nuvarande medvetandet.

Med fjärrgiftermålets inträde sammanfaller också födelsen av det logiska tänkandet, intellektets födelse. Så förvånande det också är, så sant är det. Det är en insikt, som allt mer och mer skall bekräftas genom den yttre forskningen.

Begynnelserna är redan gjorda. Blodsblandningen, som inträder med fjärrgiftermålet, är tillika det, som först utsläcker det tidigare klarseendet för att upphöja mänskligheten till en högre utvecklingssteg. Som den, som genomgår en ockult utveckling, återupprättar detta klarseende och omformar det till en ny form, så har å andra sidan det nuvarande vakna vardagsmedvetandet utvecklats ur ett gammalt skymningsaktigt klarseende.

Nu uttrycker sig hela omgivningen, som människan överger sig åt, i blodet. Och denna omgivning formar därför det inre efter det yttre. Hos urmänniskan uttryckte sig mer det levande inre i blodet. I urtiden ärvdes, med minnet av förfädernas upplevelser, också deras böjelse till det ena eller det andra goda eller onda.

I blodet hos den efterkommande kunde man spåra verkan av förfädernas böjelse.

När sedan blodet genom fjärrgiftermålet blandades, blev också denna samhörighet med förfäderna avbruten. Människan gick över till det personliga egenlivet. Hon lärde sig rikta sig i sina moraliska böjelser efter det hon upplevat i det personliga livet. Så uttrycker sig, i ett oblandat blod, förfäderslivets makt; i det blandade sig den egna upplevelsernas makt.

Därom berätta folkens sagor och myter. De säga oss: Den som har makt över ditt blod, den har makt över ditt jag. Makten av folktraditionerna upphörde, då de inte längre kunde verka på blodet, då dess mottagningsförmåga för sådan förfädersmakt slocknade genom tillblandningen av främmande blod.

Och denna sats gäller i vidaste mått. Vilken makt som helst, som vill bemäktiga sig en människa, måste så verka på henne, att denna verkan uttrycker sig i blodet. Vill således en ond makt vinna inflytande på människan, då måste hon hava herraväldet över hennes blod.

Det är det djupa och andliga draget i det nämnda ordet ur Faust. Därför säger representanten för den onda principen: Skriv ditt namn med blod under pakten! Har jag ditt namn skrivet med ditt blod, då har jag fattat dig vid det, varigenom människan överhuvudtaget kan fattas; jag har dragit dig till mig. Den som blodet tillhör, honom tillhör också människan, eller människans jag.

När två människogrupper stöta på varandra, såsom plägar vara fallet vid kolonisation, då kan den som känner evolutionen säga om en främmande kultur kan upptagas eller inte. Tag ett folk, som vuxit fram ur sin omgivning, i vilkens blod denna omgivning infört sig, och försök att ympa en främmande kultur på det. Det är omöjligt! Det är också grunden till, varför vissa ursprungsbefolkningar måste gå under, då kolonisatörerna kommer till vissa trakter. Från denna synpunkt måste man bedöma denna fråga, och då skall man inte mer tro, att man kan ympa allt på allt. Blodet får blott utsättas för det, som det kan uthärda.

Blodets begränsningar och kulturella påfrestningar

Den nyare vetenskapens upptäckt, att om man blandar blodet av ett djur med blodet av ett annat, som inte är besläktat med det, att det ena blodet då dödar det andra, det är en gammal ockult insikt. Blanda människoblod med blodet av lägre apor, så inträder förintelse, emedan de ligga för långt från varandra. Blanda människoblod med blodet av högre apor, så döda de inte varandra. Som blandningen av blod från djurarter, när de är för avlägsna, frambringar den verkliga döden, så dödade det det gamla klarseendet hos den lägre människan, när hennes blod blandades med blodet av den icke stambesläktade.

Hela det nuvarande andelivet är intet annat än resultatet av blodblandningen, och man skall, i inte alltför avlägsen framtid, också kunna studera – och i människolivet återfölja – inflytandet av blodblandningen, om man från denna synpunkt åter bedriver forskning.

Alltså: Blod till blod av i utvecklingen avlägsna djurarter dödar; blod till blod av besläktade djurarter dödar inte.

Människans fysiska organism bevaras, även om främmande blod kommer till främmande blod, men den klarseende kraften dör under inflytandet av blodblandningen, eller fjärrgiftermålet.

Människan är så gestaltad, att när blod och blod blandas, och denna blodblandning inte kommer från en sida som i utvecklingen står för långt borta, föds intellektet. Därigenom förintas den ursprungligen från det animaliska kommande klarsynskraften, och ett nytt medvetande födes i utvecklingen.

Blodets roll i medvetandets utveckling

Det finnes alltså i den mänskliga utvecklingen på högre steg något liknande som på lägre steg i djurvärlden. I djurvärlden dödar främmande blod det främmande blodet. I människovärlden dödar det främmande blodet det, som är förknippat med det besläktade blodet: det dunkla, skymningsaktiga klarseendet. Det vakna vardagsmedvetandet hos den nutida människan är alltså ett resultat av en dödande process.

I utvecklingens lopp har andelivet i närgiftermålet dödats, men därför har också ur fjärrgiftermålet det nya – intellektet, det vakna vardagsmedvetandet – fötts.

Vad som alltså kan leva i människans blod, det lever i hennes jag. Som den fysiska kroppen är uttrycket för det fysiska principet, eterkroppen för livssafterna och deras system, astralkroppen för nervsystemet, så är blodet uttrycket för jaget. Fysiskt princip, eterkropp, astralkropp äro det övre, blodets tillstånd och jaget äro det mellersta, och fysisk kropp, livssystem, nervsystem äro det nedre. Vad som därför vill bemäktiga sig en människa, det måste bemäktiga sig hennes blod.

Detta måste beaktas, om man i det praktiska livet vill komma framåt.

Man kan till exempel döda ett främmande folk i dess egenart, om man koloniserande utsätter dess blod för det, som detta blod inte kan uthärda. Ty i blodet uttrycker sig jaget.

Först då hava skönhet och sanning människan, när de hava hennes blod. Mefistofeles bemäktigar sig Fausts blod, emedan han vill äga hans jag.

Satsen, som bildar ledmotivet för detta fördrag, är därför tagen ur insiktens djup. Ja, blod är en helt särskild saft!

_________________________________