Andevetenskap 1905

Föredrag hållet i Berlin den 17 oktober 1905

Av Dr Rudolf Steiner.

Mina högt ärade, kära vänner, låt oss i dag betrakta människans plats i världens stora kretslopp, där hon står inom den femte rotrasen, i dess femte underras, den anglosaxisk-germanska kulturepoken. Denna femte rotras, som vi vanligen benämner den ariska, omfattar som sin första underras den forna indiska kulturen, vilken utvecklades på Sydasiens jord. Där fanns en uråldrig sydasiatisk folkstam, långt innan Vedaskrifterna tog form. Vad vi finna i Veda är blott en svag efterklang av den oändligt djupa religionsvisdom som de gamla rishierna förkunnade.

Därefter skådar vi i Främre Asien den forntida persiska rasen, som erhöll sin religionslära och kultur genom Zarathustra. Endast efterklanger av detta är de senare zarathustriska kulturerna i Asien.

Som den tredje underrasen framträder de egyptisk-kaldeisk-babylonisk-assyriska folken, ur vilka så småningom den semitisk-judiska kulturen utvecklades.

Den fjärde underrasen är den grekisk-latinska kulturen i Sydeuropa, som sträcker sig fram till de germanska folkens uppstigande i Nord-, Central- och Västeuropa.

Två ytterligare underraser skola följa. Sju underraser bildar samman en rotras.

Före denna rotras beboddes Atlantis av den föregående rotrasen, den del av jorden som senare översvämmades av den Atlantiska Oceanen. Denna rotras omfattar följande sju underraser: för det första Rmoahalerna, för det andra Tlavatlierna, för det tredje Toltekerna, för det fjärde Urturanierna, för det femte Ursemiterna, för det sjätte Akkadierna, och för det sjunde Mongolerna.

Ännu längre tillbaka nå vi kontinenten Lemurien, belägen mellan Amerika, Asien och Australien. Där träda vi in i tider med helt andra förhållanden. Ännu längre tillbaka finna vi den andra rotrasen, den hyperboreiska, och den första, den polariska.

Ytterligare två underraser och två rotraser skola följa.

När vi blicka tillbaka, finna vi människan bestående av allt finare materia. I begynnelsen av sin utveckling var jorden av fin, eterisk materia; alla varelser voro då också av sådan eterisk substans. Vid slutet av sin utveckling skall jorden åter bli av denna fina eteriska materia.

Ett sådant tillstånd, där jorden genomgår en utveckling från den finaste eteriska materien, förtätas och sedan återgår till ett tillstånd av fin, fysisk etermateria, benämna vi en glob. Den fysiska globen utvecklas således ur ett ännu finare tillstånd än den finaste fysiska etern. Det eteriska uppstår ur det astrala och återgår till det astrala.

Alla varelser voro på den föregående globen i ett astralt tillstånd.

Den astrala globen svävar icke någonstans i världsrummet, ty de väsen som befann sig därpå förtätades, och den astrala globen förtätades med dem. Denna förtätade glob är själva jorden. Övergången från den astrala till den fysiska globen är en förvandling av tillstånd. På den astrala globen utvecklades också sju på varandra följande tillstånd.

I teosofisk litteratur har man vant sig vid att kalla även dessa tillstånd för ”raser”; således fanns sju astrala raser. Den astrala globen förtätades först gradvis till astralmateria. Tidigare var den av ännu finare materia, den som våra tankar i dag vävas av, varför vi kalla den mental materien och globen en mentalglob. Där, på mentalgloben, fanns sju på varandra följande mentala raser av mänskligheten, med allt vad därtill hör.

Före denna låg ett ännu finare utvecklingstillstånd, av ännu finare materia, en arupa-mentalglob, så kallad emedan inga former ännu fanns, utan allt blott var antytt. Vi tala om fyra glober, men i sanning äro det fyra på varandra följande former av jorden. Således hava vi sju glober:

• Den första: arupa-mentalglob.
• Den andra: rupa-mentalglob.
• Den tredje: astralglob.
• Den fjärde: Fysisk glob.
• Den femte: plastisk-astral glob.
• Den sjätte: rupa-glob (intellektuell).
• Den sjunde: arupa-glob (arketypisk).

Låt oss så följa den fysiska jorden tills dess slut. Den övergår åter i en eterjord, sedan i en astraljord. På den tidigare astrala jorden voro väsendena ännu obestämda, formade av krafter utifrån. När människan åter befinner sig på en astral jord, skall hon själv kunna giva sig sin form. På den tidigare astrala jorden gåvo Jehova och hans skaror människan hennes form. Men på den plastisk-astrala jorden skall människan ur sin inre kraft skapa sin egen gestalt, varför vi kalla denna den plastiska globen. På liknande vis förhålla sig de följande globerna: en rupa- och en arupaglob.

Människan måste fullständigt förfina sig, tills hon till sist blott är som ett frö, ett fröartat tillstånd av allt hon inneslutit. Alla hennes erfarenheter äro då såsom samlade i en punkt, som en kraft. De frön som funnos på den första globen innehöllo ännu icke detta, men å den sista globen bära fröna allt vad de erfarit på de olika globerna.

Mellan de materiella graderna av dessa glober finnes icke en gradvis skillnad, utan ett mer markant tillstånd. Liksom när man tager salt, löser det i vatten och sedan låter det återframträda, så träder en glob in i ett sovande tillstånd, Pralaya, varur den följande globen framgår. Mellan två vakentillstånd genomgå globen ett kortare sovande tillstånd.

När människan nått den sista, den sjunde graden, genomgår hon ett längre sovande tillstånd. Hon är då berikad och kan åter vandra vägen på en högre nivå. För detta måste hon först genomgå ett längre Pralaya. Detta är dock icke ett odifferentierat, enformigt sovande tillstånd, utan högst differentierat.

När människan utvecklat ockulta förmågor så att hon medvetet sover i den drömlösa sömnen, har hon utvecklat ett devachaniskt medvetande. Detta gör henne förmögen att följa vad som sker mellan döden och nästa födelse.

Detta medvetande kan stegras ytterligare. Då blir hon förmögen att iakttaga vad som sker mellan glober.

Som en tredje grad av medvetande når man förmågan att iakttaga vad som sker mellan rundorna. Detta tredje tillstånd motsvarar således ett medvetande mellan två rundor.

Att kunna iakttaga mellan två jordeliv, det vill säga mellan död och ny födelse, är den första graden av högre medvetande; mellan två glober den andra; och mellan två rundor den tredje graden. Den medvetna sömn som möjliggör detta är av helt annan art.

Mellan den sista rundan av ett planetariskt tillstånd och den första av det nästa ligga, bortom medvetandet, ytterligare fem tillstånd. De sju rundorna och de fem pralayatillstånden bildar tillsammans världsårets tolv grader. Därefter genomgås det hela åter, men på en högre nivå.

Vi befinna oss nu i jordens fjärde runda, och tre andra gingo före. Innan fröna till den nuvarande människan funnos, var människan redan tre gånger i ett fröartat tillstånd, en gång i varje runda. I varje runda finna vi sju utvecklingstillstånd, som vi kalla glober, och i varje glob åter sju, som vi kalla raser. Sju sådana rundor bildar tillsammans en planet.

När den första jordrundan uppstod, var hela följden av vad som utvecklats på Månen närvarande i fröform. Mellan den sista månrundan och den första jordrundan låg ett långt pralayatillstånd. Då voro månmänniskorna människofäder, stående på en mellansteg mellan dagens människor och dagens djurväsen.

Dagens djur äro något nedstigna månmänniskor, och människorna äro uppstigna månmänniskor.

Även växterna voro på Månen annorlunda än i dag. Växtriket stod mellan det nuvarande mineralriket och växtriket, likt hur ett torvmosse nu är halvt mineraliskt, halvt växtartat. Månen var i grunden en stor växt. Dess jord bestod av sammanflätade växter; stenar funnos ännu icke.

Detta växtartade mineralrike förtätades först på jorden till det nuvarande mineralriket. Våra dagens kvarts, malakit och dylikt äro förtätade ur månväxter; dolomitmassorna ha uppstått ur ursprungliga växter. På Månen fanns således ett rike mellan mineral och växt, ett rike mellan växt och djur, och ett rike mellan djur och människa. Detta voro de frön som fördes över till jorden.

Under den första jordrundan avskildes gradvis människans rike. Människan blev mänskligare, djuret djuriskare. Människans yttre kroppar började under den första jordrundan anta mänsklig gestalt.

Under den andra rundan avskildes djurriket, under den tredje växtriket, och under den fjärde mineralriket.

Därefter började människan en ny uppstigning. De första tre rundorna voro upprepningar av tidigare tillstånd och en förberedelse för att i den fjärde rundan, i den lemuriska rasen, mottaga det nya. Nu bearbetar människan mineralriket. När hon fullständigt omdanat mineralriket till ett verk av sin verksamhet, kommer en tid då intet korn av mineralriket finnes kvar som människan icke konstfullt bearbetat. Då kan det hela förvandlas till astrala former.

Detta är ett rikes frälsning. I den fjärde rundan frälser människan mineralriket, när hon omformat det till konstverk. Då genomgår allt en pralaya, och mineralriket finnes icke mer; hela jorden har då blivit en växt. Människan lyftes då en halv grad högre, och allt annat med henne. Till exempel kommer katedralen i Köln i den femte Rundan att framträda som en växt.

Man arbetar icke förgäves när man formar mineralriket. Maskinen, Kölnerdomen, växa sedan som växtvärld ur det som då blir jord. I den femte rundans atmosfär finna vi, i levande molnbildningar, allt vad som i dag målats. Vi ha här att göra med en upprepning på en högre nivå, där all vår gärning i den mineraliska världen växer upp omkring oss.

I den femte rundan frälsa vi växtvärlden, i den sjätte djurvärlden, och i den sjunde människovärlden. Då är människan mogen att beträda en ny planet. För att hon kunnat stiga upp, måste de andra rikena nedstigas något, och hon måste sedermera frälsa dem. Efter den sjunde rundan och ett pralaya övergår hon till en annan planet.

Sju rundor, vardera med sju glober, vardera med sju raser, bildar sammanlagt 343 tillstånd på jorden. Hela jordens utveckling har till syfte att i människan frambringa ett vaket dagsmedvetande, medan månens utveckling syftade till att frambringa bildmedvetandet. Före detta låg det drömlösa sömnmedvetandet på Solen; då var människan ännu en sovande växt. Ännu tidigare, på Saturnus, fanns ett djupt transtillstånd, som ännu i dag framträder i vissa sjukliga tillstånd. Varje planet har således till syfte att utveckla på varandra följande medvetandetillstånd:

1. Saturnus: Djuptransmedvetande.
2. Solen: Drömlöst sömnmedvetande.
3. Månen: Drömsömn eller bildmedvetande.
4. Jorden: Vaken- eller föremålsmedvetande.
5. Jupiter: Psykiskt eller medvetet bildmedvetande.
6. Venus: Överpsykiskt eller medvetet livsmedvetande.
7. Vulkan: Spirituellt eller självmedvetet allmedvetande.

Såsom mänskliga förhållanden i dag riktas efter naturens grundvalar, så skola de senare riktas efter det sedliga. De skola ordnas efter karmagrader, efter sju sedlighetsgrader, etiska mänsklighetskategorier. Kastindelningen är ett föregripande av denna senare sedliga ordning. Genom karmakategorier antyddes detta.