SUB ROSA

Arkiv för analyser

Slående: Du har sju starka intelligenser i Hemligheternas Hus – Hus 8 – Skorpionens hus. Den jordiska arenan är den att du vandrar på historisk mark. Med dina fotsulors öronlika rotchakraorgan förnimmer du liksom i skrevet alla sjunkna hemligheter, alla hålrum och tunnlar, hemliga gångar, isande, hjärtslitande dödsskrin och nedgrävda skatter och lik. Vart du än går kan du genom fotvalven förnimma de vaga signalerna av forna händelser. I en blinkning har du begivit dig ut på en hugflykt och innan ögonen hinner öppna sig är du återvänd med sju nätters erfarenhet att begrunda. Du skulle kunna göra något med all den upplysning som kommer dig till del på det viset, men du kan lika gärna avstå. Diskretion är en dygd, ambition är det inte. Kan vara. Men leder så lätt till pretention. Och pretention är en ganska larvig last. Larven är en sinnebild för det som förställer sig, som inte framställer sig som sig självt, utan som något annat. Ett annat ord för larv är mask. Och Hus 8 handlar om att avmaskera, genomskåda. Alla vill bli sedda, ingen vill bli genomskådad, och du genomskådar. Och håller dig därför tillbaka för att inte skrämma bort dina samtalspartners eller göra dem nervösa. ⌂8!

Där är även den intuitiva dödsängeln i konjunktion med stridens gud, alltså Pluto och Mars. De flesta av dina strider är därmed över innan de ens har börjat. Hades faiblesse för destruktion har tvingat dig att intuera fram ett sinne för det kommande. Du ser saker komma och utan pardon kväver du problemen i sin linda. Det onda bekämpas bäst på det ondas planhalva, innan det har hunnit samla momentum och börjar bullra. Och du är osentimental på det viset. Det är medfött. Sydnoden skvallrar om det, den står där, dikt an till det veneriska, och gör dig … magnetisk. 

Sydnoden visar vad du har med dig som frukt från förra inkarnationen. Denna frukt är alltså venerisk. Inte sentimental, men intim, vilsam, eller rentav vad man kallar härlig, som i “här är gudagott att vara” typ härlig. 

Men. 

Under revirets himmel svävar, fast utom synhåll, en gasjätte från förr. Om Venus visar din personliga gårdag så visar Uranus hela vår tillvaros gårdag. Och det som då var följdriktigt och självklart är idag obegripligt och ger oss overklighetskänsla. Uranus verkar nätt och jämnt in i Hus 8 från en annan himmel, nämligen revirets himmel. Men i intim samklang med din veneriska natur. Uranus viskar, Venus sjunger, men unisont.

Det här skruvar till det. 

Venus skapar omedelbarhet, känsla av psykiskt hudnära kontakt, och Uranus säger samtidigt att inget är på riktigt, inget är vad det tycks vara, inget kan tas efter bokstaven. Allt är kulisser och maya, The Matrix. Och det bakomliggande kanske man inte vill veta så mycket om egentligen. Om man inte står på en grund av Hus 8 förstås. Men det gör ju du. Gör de dina det? Nja. Du håller distans. Och dessutom är hela Hus 8 isolerat både från yttervärlden och från den omedelbara andevärlden. Hus 8 är verkligen hemligheternas hus. Hemlighuset. Bara du har full insyn där. Bara du vet vem du är. Och det har du alltid vetat, du är född sån. 

Hela Andra kvadranten, husen 7, 8 och 9, utgör det segment av din aura som bara du har tillgång till. Tänk: det man kallar bakhuvudet. Det du har i bakhuvudet. Det är där. Medvetandet som vem du är, hur du är och vad du går igång på, är likgiltig för, och i viss mån även vad du fruktar. 

Uranus i Kräftan, alltså revirets tecken, ger dig distans till hem och härd, och dess konjunktion med Venus gör att du är fri att skapa mysfaktor även i ett garage om så skulle påfordras. Uranus gör dig så att säga postmodern. Eller egentligen post- vad som helst. Postakademisk, t.ex.

Och i detta postande, som smälter bort kulisser med en blick, är du fri att skapa antingen nya illusioner, nya kulisser, eller låta imaginationer stiga upp. 

Du prövade en gång en tes på mig. Det var när vi arbetade ihop på Saltå. Du framkastade påståendet “alla imaginationer är subjektiva”. Flin.

Det är Venus i Lejonet i konjunktion med Uranus i Kräftan, i sin prydno.  

Vad Uranus bär inom sig, som Crazy Wisdom, är att utanför vår värld, utanför den saturniska gränsen, är det ingen skillnad mellan subjektivt och objektivt. Så frågan är en chimär. Det är som att fråga efter Guds existens. Gud är bortom polariteter och således även bortom polariteten existerande – ickeexisterande. Redan Augustinus begrep det. Det vi ser som imaginationer är objektiva i relation till det vi ser som fantasier. Poängen är skillnaden. Artskillnaden, inte gradskillnaden. 

Men det är något av ett hantverk som du har talang för; att framställa sakförhållanden som om de vore möbler man kan flytta runt lite som det passar. Och ingen kan säga emot. Fiffigt. Gått bra hittills. Och beror på skillnaden mellan revirets och storslagenhetens himlar. Så ock på jorden – om jorden, som i ditt fall, utgörs av Hus 8. Hus 8 är som att marken under ens fötter, ja, under ens källargolv, är full av hålrum, mörka gångar och kanske en vattenåder. En flod under gatan (Kaj Skagen). Det är där du har  din hemliga självuppfattning. Att allt är en smula trippat. 

Men det är inte allt. Detta definierar inte dig. Ditt egentliga jag är inte den hjärtliga konungslighetens suveränitet som gör dig solo – solen – och det finns mer till ditt väsen än det som finns i Hus 8. 

Apropå imaginationer och förmågan att visionera, att se det möjliga, så är din joviala intelligens – som är stark, det ser man på din panna – inte alls i hemliga Hus 8 tillsammans med de andra tjurarna. Den svävar under en himmel av relativisering och över en arena av övervägande. 

Relativiseringen i fråga är relationell, du ser saker i relation till andra saker och väsen i relation till andra väsen. Det är så du gör. Alla gör inte så, men du gör så. Och du gör det i ljuset av moralisk balans. Karma. 

Den moraliska jämviktens övervägande arena är Hus 7. Och relationens himmel är Tvillingarna. Eller om man så vill: Tecken 3. Mellan dessa två är din visionära intelligens. Inte imaginationsförmågan som sådan, den är uranisk, men din förmåga att hantera imaginationerna och inordna dem i ett större sammanhang. Som i sin tur kan vara sant eller falskt.

Är det sant så får det stöd utifrån, är det falskt så kan det bli en helt egen alternativ verklighet, om än i gemenskap med andra drömmares dito. 

Alltså i teknisk mening en sekt, en subkultur med egna koder, ord och värderingar, det må vara i stil med scientologerna, antroposoferna eller nibblianerna eller något annat, det är sekundärt vilken. Du kommer att hitta en plats där, om det är det du vill. Din visionära intelligens briljerar och ser till att du tillför precis lagom mycket och i rättan tid. Och att det du tillför är precis lagom inspirerat, i meningen lagom ångande av ande.

Eftersom Jupiter, den joviala visionens intelligens, är såpass nära den gräns genom vilken solen, och allt annat ljus (utom norrskenet), går i graven. Där det yttre ljuset begravs, där stiger vördnadens rökelse upp. Där är ande. På astrologiskans förfärliga språk kallar man denna heliga plats kort och krasst för DC. Descentdenten. Din Jupiter är såpass nära DC att visioner och imaginationer har en lätt, nästan omärklig, doft av ande. 

DC är tröskeln. Liminaliteten. Du har denna tröskel i relationernas himmel; i Tvillingarnas tecken. Hus 7 bär prägel av Vågens mikaeliska tecken och Mikael är det väsen som inom oss frågar efter det väsentliga, det som är äkta och beständigt. Gränsen mellan detta hus och den himmelska renhetens Hus 6, som är precis under medvetandets horisont, är tillika tröskeln till andevärlden. 

Hos dig tenderar de inre bilderna att andas relation, ande och moral, om än på ett sätt som hela tiden påminner dig om förgängligheten (Jupiters sextil till Pluto). Allt går över. Intet nytt under solen. Predikaren. 

Vilket i sin tur bäddar för en viss påpasslighet. Att knipa tillfället. Och det utan större åthävor eller nervositet. Bara det är något av bestående värde, annars får det vara. Du är både påpasslig och svårflörtad.

Subspace

Dyker vi så själva ner i underjordens ktoniska mörker, ner i tredje kvadranten, så passerar vi genom den himmelska renhetens hus utan att möta något, och så når vi förr eller senare Hus 5. Där är liv och känsla. Där är lekfullheten som gör dig pojkaktigt busig. Som ger dig en faiblesse för practical jokes, tokroliga upptåg och Merry Pranks. Denna känslans intelligens och dess sinne för liv befinner sig hos dig i det praktiska sinnelagets himmel. Du har ärligt ingen aning om hur det går till, du vet bara att du är full av infall, eller att infall faller dig in. Sedan kan du välja att låta tillfällena passera, säkert de flesta, men du missar dem inte. 

Och det i sig är för dig en källa till liv.

Den tredje kvadranten, alltså husen 4, 5 och 6, upptar inte ett speciellt stort utrymme i din atmosfär som helhet. Liksom den första kvadranten har den komprimerats. Förtätats. Men det som lever och verkar i dess ktoniska djup är desto mer kraftfullt. Du må dras med hälsoproblem såhär i höstens tid men på det hela taget har du nog varit ganska frisk. Din måne har fritt spelrum och en blixtsnabb koppling till din medfödda talang för det trevliga, trivsamma och uppmuntrande. Sydnod konjunkt Venus precis i början av Lejonets himmel. Där den är som barnsligast. 

Och den fjärde kvadranten, den mellan IC och AC? Vad har du där?

Det du har mellan AC och IC, är inget man kan se, vare sig med öppna eller med slutna ögon. Det du har där är framtiden och smärtan. Framtiden i samhället och smärtan i strävandet. Men denna smärta är liksom utsmetad och vänd inåt, den är inte distinkt som ett häftstift i hälen. Mer som skoskav. 

Låt oss först titta på nordnoden. Framtiden. Det du siktar på är att födas som administratör. Det är det du, när allt är sagt och gjort för den här gången, vill kunna säga dig att du har lärt dig såpass mycket om, att du i en framtida inkarnation kan vara medfött bra på det. Ha fallenheten. Vattumannen skapar utrymmet för större strukturer. Som skolor. Som samhällen, alltså sam-hällen, dvs allt som gör så att gemenskaper håller samman. Överenskommelserna, antagandena, regelverken, principerna.

Där, precis i den råaste, färskaste delen av Vattumannen, har du din ödespil. När du har undervisat så har det underliggande budskapet, oavsett vad du har undervisat i, varit att allt pekar på de mönster och flöden som strukturerar samhällen, tidsandor och historiska processer. Du har mött dina elever med en anda av din egen framtid, och den är så. Deras egen framtid har du låtit vara öppen. Du har inte försökt prägla de små liven, det du har vänt dig till var deras gårdag, inte morgondagen. 

Man kan nog säga att du har försökt få dem att finna sitt ikigai.

Detta om ödets spjut. Och Amfortas oläkliga sår? Ett sådant har varje levande människa, inte bara varje strävande människa. Men du har såret där du har din strävan. 

Så visst – looking back – du hade kunnat göra karriär. På sätt och vis gjorde du väl det, men mer genom att låta saker hända. Det finns en magi i det. Du kan se tillbaka på en yrkesväg som har givit din någon form av gott anseende i de kretsar du har verkat i. Såtillvida har du en karriär bakom dig. Men det du själv skulle se som karriär, då när du stod i början av ditt yrkesliv, det har varit en smula plågsamt att besinna. Inte så att du direkt har ljugit för dig själv, kanske, men så att du hellre har funderat på roligare saker. Och låtit det andra komma. Kreativ fatalism.

Både ödets spjut och ambitionens blödande sår är under ytan. Det är inte så att du slickar såret och slipar spjutet. De är där de är och det är inte så mycket du kan göra åt den saken. Det finns annat att tänka på. Och, som du ser är Kiron i retrograd. Smärtan är utsmetad och strålar inåt. Det kan betyda att du inte utan vidare förknippar denna smärta med ambition. Den kan kännas som ett allmänt obehag, en mild ångest. Med tanke på ditt temperament i stort kan du förmodligen mentalt isolera och i viss mån acceptera den. Varpå den i stället för att bara besvära och distrahera, kan åskådliggöra helt andra och kanske betydligt mer plågsamma områden och rentav kasta ett helande skimmer över dessa. Inte direkt kirurgibelysning, men såpass ljust att precis lagom mycket medvetande kan bära och ordna det som skaver, värker och pockar på lindring. Kirons sår läker andra sår. 

Din ångest inför karriären har, när du har burit den med värdighet, varit till lindring för andra. Inte minst folk med ångest inför sin egen karriär.

Men ditt ambivalenta förhållande till karriär beror inte på Kiron allena. Inte ens på Kiron i ambitiösa Stenbocken. För att förstå ditt flexibla sätt att möta frågan om en kallelse får man titta i första kvadranten. Vi började ju med andra, eftersom så många av dina planeter flockas där. 

Första kvadranten, den som är mellan AC och MC, är den arena som både du och andra har insyn i. De egenskaper, eller planeter, du har där, de definierar dig socialt. Vad har du alltså där?

Här kommer det fram. Restriktiva Saturnus, som ideligen tycker att det räcker, att det inte behövs mer och att återhållsamhet är dygden framför alla, befinner sig här i tät konjunktion med djupens luriga gud Neptunus. Fatta: Restriktion i kombination med total flexibilitet vad gäller känslomässig tolkning av tillståndet. Bound to be free.

Men inte nog med det. Neptunus är en enda ynka liten grad öster om en bergskam från vilken man ser lika bra in i själens landskap, i väster, som man skådar ut i världen, där solens strålar lysa, där människan besjälad, åt Anden boning ger, för att parafrasera en för oss välkänd morgonbön. Janusmedvetandet lever på Media Coeli. Krönet på den olympiska bron, på Bifrost, eller på Sinai om man så vill, är MC. 

När jag var ung och klättrade i Klippiga bergen hade jag en liten lapp på vilken jag nogsamt präntat följande lilla, för mig avgörande, påminnelse: 

When you come to the top of the mountain,
greet God and receive further instructions. 

Och det är MC. Det är där, på den toppen eller det krönet, som man tar emot sin faderliga kallelse. Inte den moderliga (maten är klar), utan den faderliga: Gå ut i världen, min son, med det mod och den klarhet vilken blott gives dig av hjärtats renhet i lydnaden gentemot din bestämmelse!

Då hittar man sin passion, och genom den sin energi, och genom den har man något, för att parafrasera den ostopplige Trump. Som har.

Och hur gör man sig mottaglig för denna kallelse? Man blickar åt båda hållen samtidigt. Man gör sig till en Janus. Genom att förena vilja med villighet. 

För precis som man kan förena känsla med känslighet, och tanke med tankfullhet, så kan man, i ett sorts inre hieros gamos, förena viljan med villigheten. Det som då händer med ens viljekraft är att den inte bara är full av den egna agendan; den är även mottaglig för signaler från det som vill bli till. Man är där pucken kommer att vara. Man köper eller säljer, tveklöst, precis innan det otippade konjunkturkastet. Talangen för intuition är principiellt medfödd (eller inte) och bottnar i forna liv. 

Var är de gamla mysteriernas mästare idag? I finans- och näringslivet! 

I ditt fall präglas MC inte så mycket av vilja och villighet som av känsla och känslighet. Det är inte den där blixtsnabba, tveklösa intuitionen som har präglat dina livsval, utan förmågan att städa bort känslor till förmån för känsla, som i sin tur blir ett membran för inspiration. En helt annan process. Städservicen sköts med bister, saturnisk effektivitet. Stålkvast och skalpell, osentimentala gester. Och det rum i vilken känslan inträder ägs av djupens gäckande gudom Neptunus! Vilket innebär att den känsla som skall äga rum har att dela det med den kraft som låter dig känna en känsla från båda hållen. Stundom samtidigt, stundom at will. Du kan därför utan vidare känna hur glädjande – det är för en människa att få sörja. Hur sorgligt det är för en människa att behöva glädjas. Eller hur spännande det kan vara att ha det riktigt tråkigt. Och hur urbota trist det kan vara med spänningsromaner och deckare. 

Så verkar Neptunus i alla människors liv. Och hela din generation har ju den kraften i det moraliska övervägandets mikaeliska tecken, Vågen. Ni boomers är värderelativister. Med en känsla av moralisk suveränitet. 

Men just i ditt fall är den saturniska tuktens väsen en neptunisk faktor. Återigen, under en fyra, fem års tid runt din födelse så var den det för alla som föddes, men i just ditt fall stod detta psykedeliska par på MC. 

Den blick varmed du skådar ut i världen, och in i själen, avdefinierar det den ser, vidgar trippat dina vyer samt villar bort eventuella vedersakare.

Hade du haft en mer definierbar agenda så hade du inte kommit undan med dina busiga upptåg av Crazy Wisdom och Merry Pranksters. Allsköns småpoliser och deras småpåvar hade vädrat agenda och satt dit dig för ett eller annat. Men de kan inte definiera dig, så du kommer undan. 

Denna frihet har du haft i din atmosfär även när livet har varit ganska styrt av plikter och rutiner. Man frestas säga “inom dig”, men det är en konvention. Själen gömmer sig inte nånstans i kroppen, det är verkligen kroppen som sitter i själen. 

Nu uppstår frågan: Om MC är själva krönet, från vilket jag fritt och olympiskt kan blicka både ut i världen och in i själen, och känna min kallelse, vad är så den motsatta punkten, den som befinner sig längst där nere i de ktoniska djupen? 

Det är en mer teoretisk fråga. Det olympiska krönet kan man besinna. Man kan erinra sig höjdpunkter av klarhet i livet då man tydligt kunde förnimma gudarnas närhet och det egna ärendets karaktär. Speciellt när man har lejonparten av livet bakom och inom sig som du har nuförtiden.

Den motsatta punkten är så långt ner under medvetandets horisont man bara kan komma. I de gamla mysterierna fick man dricka en kykeon, en trolldryck som lät sinnevärldens kanske skenbara objektivitet upplösas så att det yttre fick en innerlig karaktär och det inre fick en mer objektiv karaktär. Själ och värld beblandade sig och man blev mottaglig för teater i ordets ursprungliga mening – ett rituellt iscensättande av gudarnas och gudinnornas egen dramatik. Den trolldruckne trollbands och var inte längre kvar i sitt normala påtittarmedvetande. Alla man nu såg agera på den runda scenen i den underjordiska salens medelpunkt var man också. Man var själv Hades. Man var själv Persefone. Man var själv Demeter. I alla gestaltade roller kunde man se sig själv. Känna sig själv. Till den grad att man kände sig vara den man såg. 

Gränserna var avdefinierade med kemiska metoder. 

Kykeon betyder blandning, röra, och var en mix av olika örter, bland annat mynta, och malda frön, bland annat granatfrön, blandade med ett avkok av den sedativa och hallucinogena harmalabuskens frön och rot, samt akaciarotens dmt-rika innerbark, allt i en tjock, brun vallmosaft. Man varvar ner av vallmon och man expanderar av dmt. Då glömmer man den vanliga världen och kan helt gå in i mysteriernas värld av gudar och demoner. När det var dags att sträcka på benen och ta sig hemåt så fick man en annan, en centralstimulerande dryck, som gjorde att man kom till sig och kände av sitt separata jag i sinnevärlden som en vanlig människa. Man mindes då sin vanliga identitet och glömde det mystiska och märkliga man varit med om i underjordens dunkelt upplysta gångar och salar. Men det låg där i bakhuvudet och om situationer dök upp i livet där ett minne var av nöden så kunde man ana lagom mycket av saken för att få perspektiv på tillvaron. En sorts flashback. 

Och lite så är det med IC. Som ett underjordiskt mysterietempel där du möter dig själv i sällhet och skräck, omgiven av änglar och demoner.

Under vilken himmel möter du, i djupen, dig själv? Initiativets himmel!

Är detta möte medvetet? Inte alls. Inte på långa vägar. 

Bara på den längsta vägen, den som når ner till Gjallarens svarta sjö.

Visst, varje natt, när man sover som djupast, doppas man ner där. Man känner kanske av att man har varit med om något, men knappast vad. Det är den djupaste enstasens tillstånd, precis som tillvaron på MC är den högsta extasen. Och när just du doppas ner där, då möter du dig och liksom triggar dig själv att vilja saker. 

Imum Coeli är gränsen mellan två hus, två arenor: revirets hus och storslagenhetens hus, eller Hus 4 och Hus 5. Media Coeli är också mellan två hus: hemligheternas och målsättningarnas hus.

Det är linjen mellan MC och IC som är jaglinjen. Den skiljer yttervärlden från … tja, innervärlden. Mitt i yttervärlden är gränssnittet till oss andra. Det är AC, Österrand, soluppgångens hus. House of the Rising Sun, om man så vill. Eller egentligen gränsen mellan det gränsupplösande Hus 12 och det initiativrika Hus 1. Vilket förklarar människomötets magi. Man blandar sig lite samtidigt som man är beredd att ta initiativ. Hus 12 över ytan och Hus 1 precis under. Luften i mötets arena är gränsupplösande och grunden är initiativtriggande. Och i just ditt fall sker detta under en himmel av syfte. Skyttens tecken, ett eldtecken. Sådan framstår du i din persona. Som någon man kanske vill göra något med. Resa till Grekland eller bygga en skola eller vad som helst. AC är människomötenas plats. 

Och DC? Västerrand? Det har vi redan beskrivit: “DC är tröskeln. Liminaliteten. Du har denna tröskel i relationernas himmel; i Tvillingarnas tecken. Hus 7 bär prägel av Vågens mikaeliska tecken och Mikael är det väsen som inom oss frågar efter det väsentliga, det som är äkta och beständigt. Gränsen mellan detta hus och den himmelska renhetens Hus 6, som är precis under medvetandets horisont, är tillika tröskeln till andevärlden.. Ställ nu AC mot DC, alltså följ horisonten, och du har din kommunikativa jaglinje. MC/IC är lodlinjen, AC/DC våglinjen i ditt väsen. Du ser att de är markerade med ett tjockare streck:

Men det gives ett tredje. Det finns en dold, tredje jaglinje som visar ditt väsens väg genom den här inkarnationen; som visar varifrån och varthän i samsara. Denna den karmiska färdriktningspilen antydde vi på sidan 6.

Ödets spjut. Det skrivs sällan ut i ett födelsehoroskop. Normal astrologi har ingen större glädje av den. Men i ljuset av upprepade jordeliv blir en sådan linje plötsligt meningsfull. Från södra till norra månknuten, eller månens noder, där månens väg runt jorden skär genom jordens väg runt solen, där uppstår en linje som visar varifrån och varthän. I ditt fall såg vi att du kommer från en storslagen inkarnation och siktar på att vända denna forna storslagenhet till administrativ talang, alltså som medfödd förmåga, i nästa inkarnation. Låt oss rita ut det där ödesspjutet så vi ser:

Linjen mellan noderna skär alltid exakt genom medelpunkten, precis som de två andra linjerna gör. Det är dessa tre sammantaget som ger ditt jagväsen en gestalt i ett givet liv. Vi har redan påpekat att Venus i ditt fall sammanfaller med sydnoden. 

Jagkänslan, däremot, har sitt fokus där du är solo, suverän, konungslig, varm, strålande och hjärtlig, alltså där solen befinner sig. Och din sol är fullt synligt placerad i den himmelska renhetens jungfruliga tecken. Det gör att du kan uppfattas som lite torrare och sakligare än du kanske känner dig. Det där med torr och saklig beror på att vi lever i en fallen värld och att det jungfruliga egentligen inte är av denna världen. Utan en högre, mer himmelsk värld. Där uppfattas Jungfrun inte alls som torr och pedantisk, petig och saklig, utan som ren och välgörande. Och så kan du mycket väl känna dig. 

Nu har vi gått varvet runt och bekantat oss med alla intelligenserna. Nu är det dags att titta på hur de förhåller sig till varandra. Vissa planeter har ingen resonans alls, ens med planeter som står ganska nära. Andra har en stark resonans med planeter som kanske ligger helt på andra sidan. Och en viss typ av resonans klingar permanent. Medan en annan typ av resonans liksom aktiveras när dess faktorer stimuleras utifrån. Då först visar det sig att dessa intelligenser har med varandra att göra. 

Aspekterna
De permanenta resonanserna går mellan planeter vars vinkel till navet är delbar med tre. Man räknar med två sorter, en vid på 120° och en tajtare på halva vinkeln, alltså 60°. Den vidare är inte så snabb, men ganska stark. Den kallas trigon. Tre sådana efter varandra och man kommer hela varvet runt i en liksidig triangel, en så kallas stortrigon. Just du har ingen sådan, det är inte helt vanligt, men det förekommer och brukar ge ett visst grundläggande flyt i livet. Du har i alla fall en hel trigoner. Och du har en hel del sextiler; de som är 60°, hälften så starka signaler men dubbelt så snabba. 

Sextilerna är en smula luciferiska, kan man säga. Snabbare än samvetet och tystare än tjuven. Sex sådana på rad och man kommer varvet runt, men det är ovanligt. De ger begåvning men det är inte så lätt att arbeta med sådan begåvning eftersom den liksom bara finns där och är gratis. Fem trigoner har du – det är ganska många – och hela tolv sextiler. Det är påfallande många. Trigoner och sextiler markeras alltid i blått.

För att det inte skall gå alldeles för lätt så har du förstås även begåvats med hela 13 kvadraturer. En kvadratur är när två planeter (det kan även vara andra punkter av betydelse, som AC, MC, noderna eller de spöklikt konungsliga, osynliga gasjättar vi kallar Neptunus och Uranus, och de små, Pluto och Kiron, som egentligen inte riktigt hör till vårt solsystem men vars störningar låter oss utveckla högre kognition, som ett helande mörkerseende (Kiron), intuition (Pluto), inspiration (Neptunus) och imagination (Uranus). Vi skulle helt enkelt vara ganska torftiga utan de illvilliga inkräktarnas stimulans.

En kvadratur är, som namnet antyder, en 90° vinkel. Fyra sådana efter varandra och man har en kvadrat runt hela zodiaken. En sådan kallas ett storkors och brukar vara ganska tungt. Du har inget storkors. Men du har som sagt 13 andra faktorer som är på kant med varandra. 

Förutom kvadraturen så finns det oppositioner. Du har tre sådana. De är såklart 180°, alltså planeterna (eller t ex noderna) är mitt emot varandra. Eftersom just noderna per definition alltid är i opposition brukar man inte skriva ut detta. Det finns nog med streck ändå, det blir bara grötigt. Men det kan vara bra att veta om dem. Vi satte ju en fet pil mellan noderna för att tydliggöra den karmiska vägen. Oppositioner är inte lika påtagliga som kvadraturer. Kvadraturer ger mest motstånd. Men det är samtidigt motståndet man mognar genom. När man tar tag i det. 

När man lägger till alla resonanserna, aspekterna, även om man bara tar med huvudaspekterna, som vi har beskrivit i det ovanstående (det finns fler) så ser horoskopet plötsligt ganska komplicerat ut. Speciellt om aspekterna, som hos dig, ligger ganska nära varandra. Du har du ett helt stellum, alltså en tät radda med planeter helt nära varandra, vilket gör så att aspekterna kan vara lite svåra att urskilja för en ovan blick. 

Men vi gör ett försök. Och låt oss då börja med att fiska fram trigonerna. De är enkla att se och de är relativt trevliga att tänka på. Bra att börja där och gå vidare till det som är mer utmanande när man är grundad i det. 

Ta in helheten först. Vad hoppar fram av sig själv? 

För mig hoppar den där platta triangeln av sextiler fram först. Därefter den räta vinkeln av kvadraturer. Det beror förstås på att det är så många streck nästan på varandra, det blir tjockt. Vi sparar det och försöker ändå hitta en trigon som så att säga sticker ut. Det är rätt lätt: Kiron △ solen.

Kiron och solen har alltså i dig en positiv resonans med varandra. Trigonen skär rakt igenom horisonten och låter Kiron, där nere i djupen, informera din jagkänsla om ambitionens välgörande smärta. Hade det varit en kvadratur så hade du kanske inte upplevt Kirons smärta som så välgörande, men det är en trigon, en permanent resonans av ett positivt slag, så det känns som något du har med dig som en permanent resurs. 

Kiron är ett oläkligt sår vars blod kan läka andra sår. Som all smärta är den från Kiron ljus man gör motstånd mot, och därför inte upplever som ljus, men i samma stund man kapitulerar och accepterar smärtan visar den hur det ser ut i mörkret utan att ens störa mörkret. Som infraljus i vilket man kan se genom speciella glasögon och kikarsikten. Kiron ger din jagkänsla upplysningar (eller är det fel ord?) om hur det står till i djupen. Utan att du behöver göra så mycket med saken. Dessutom backar Kiron, så effekten blir mer utsmetad och inåtvänd, som ett milt skimmer; ett infraskimmer. I ambitionens region. Du vet därmed något om både strävan och initiativ som andra lätt förbiser. Strävan genom Stenbocken och initiativ genom Hus 1, arenan som har Vädurens känsla. 

Låt oss tjocka till den där trigonen lite så vi vet att vi ser den ordentligt:

Sedan har vi en smal kvast bestående av tre trigoner mellan Jupiter i Tvillingarna, Hus 7, och konjunktionen Saturnus – Neptunus – MC.

Saturnus, Neptunus och MC är så tätt inpå varandra att de i praktiken verkar som ett komplex. Men för att förstå detta komplex skall vi här se på varje komponent för sig och därefter se om vi kan få en känsla för hur de samverkar till en helhet – en helhet som har resonans med din joviala intelligens i relationernas tecken, alltså med Jupiter i Tvillingarna.

Vad gör Jupiter i Tvillingarna för dig? Andra kommer att vilja hjälpa till när de ser att du håller på. Eftersom det verkar som att du gör något bra. Vilket förmodligen även är fallet. Tvillingarna är relationella och det är där du har vision. Den smittar av sig, eller inspirerar. Andra kanske inte ser vad du ser, men de känner att du ser. Hus 7 är dessutom diplomatiskt och balanserat, du känns inte jobbig, utan tvärtom ganska behaglig.

Samtidigt innebär det att dina upptåg och skämt kan såra och besvära andra utan att du riktigt märker något. Du ångar muntert på. Och andra gillar läget. Din charm och naturliga karisma ger dig frisedel, dessutom tillför du gärna goda saker för helheten. Auktoriteter uppfattar dig som pigg och vaken och tolkar detta som ansvarsförmåga och pålitlighet. Du gör din grej, är nöjd med det, får cred och det väcker respekt. Jupiter är Jovis, du är relationellt jovial, men utan att behöva skriva under i blod.

Trigonen mellan Jupiter och Saturnus är gynnsam. Saturnus ger samvete och återkoppling bakåt, Jupiter ger framsynthet och trigonen låter dessa två befrukta varandra. En kvadratur hade låtit dem hämma varandra. 

Trigonen mellan Jupiter och Neptunus ger en metafysisk dimension till din forskarblick. Du ser komplementfärgerna, du ser komplementkänsla där de flesta andra bara ser den uppenbara känslan. Men lätt förstorade pupiller. Steiner passar dig. 

Trigonen mellan Jupiter och MC är hemligheten bakom din avspända karriär. Det ser ut som att du odramatiskt har lekt dig fram till uppdrag du anförtrotts. Jupiter lyser med sinnet för det möjliga från västra sidan om MC/IC-linjen, som är gränsen för insyn utifrån. Andra kan förnimma dina egenskaper ända fram till den gränsen, men bara du kan fortsätta in och känna din joviala hemort i den relationella himlen och balansens hus – och det gäller hela ditt stellum i Hus 8 också. Ingen kan se det! Eller jo, andevärldens varelser kan se det. För andarna är DC ett AC, så att säga.

Nu är det inte bara den trippade havsguden Neptunus som vaktar MC mot yttervärldens definierande rekryterare; han har tajt sällskap av den mest definierande av alla intelligenser, den nådlöst nyktre Saturnus. Det gör dig en smula misstänksam, försiktig eller avvaktande. Neptunus gör dig känslomässigt mångdimensionell (eller bara förvirrad, beroende på dagsform) och Saturnus lägger locket på och tycker att man ju kan vänta lite så visar det sig vad det rör sig om. Är det något att ha så vet man det.

Det stora med Saturnus och Neptunus i din karaktär är att dessa två är de enda planeterna som finns i den första kvadranten, alltså de tre hus i vilka planetära intelligenser kan förnimmas av andra. Och av dessa två är det bara Saturnus som egentligen är förnimbar. Neptunus är osynlig och egentligen inte en organisk del av vårt solsystem, men den påverkar Saturnus och båda två påverkas av sin närhet till MC och sina trigoner till Jupiter. 

En trigon har vi kvar att beskriva. Det är den mellan Mars och AC. Utan att vara direkt påflugen har krigaren ändå en stark närvaro i ditt rum för människomöten. Även när du är återhållsam, och det är du, märks det att du har agens. Man sätter sig inte på dig. Du hamnar helt enkelt inte i situationer där någon skulle få för sig att inkräkta på din integritet. 

Det finns en fara med det också. En viss aristokratisk lättsinnighet gentemot världslig omsorg ligger och lurar. Om din inre, slösaktiga slacker inte bryter fram så beror det på månen i Oxen, som ger dig en undermedveten (Hus 5 är under horisonten) känsla för resurser. 

Innan vi ger oss in i de röda streckens kärva dynamik måste vi se på alla de där sextilerna. Låt oss först bortse från månens två sextiler, till konjunktionen Uranus – Venus. Vi tar dem sist. Först ser vi på de andra: 

Som du ser utgör dessa en brygga mellan å ena sidan Jupiter och å andra sidan konjunktionen Saturnus-Neptunus-MC. Bryggan liknar en omväg men är egentligen en genväg. En hel knippe, som en flerfilig motorväg. 

Det finns en konjunktion mellan solen, Merkurius, Pluto och Mars i ditt stellum, och där är det solen allena som inte berörs av snabbkopplingen. Merkurius, Pluto och Mars är en genväg – en luciferisk genväg – mellan Jupiter och Saturnus-Neptunus-MC, men även en kommunikativ yta dem emellan. Genom solens konjunktion till Merkurius får även ditt jag del av det som händer mellan de andra. 

Och vad är då detta som händer mellan de andra?

Sextilen Jupiter – Mars ger dig ett stänk magiskt flyt. Jag höll på att säga mefistofeliskt … men glöm det (det kan du inte). Saker kommer din väg. Och du har en lätt uppiggande verkan på andra utan att göra något. De ser det där flytet, din élan, utan att du själv riktigt förstår varför, eller ens förstår att det finns något speciellt där att se. Du är ju van. Och vet att hålla dig väl med folk du ändå inte blir av med, typ grannar och kollegor. Eller hålla dig och hålla dig, det kommer automatiskt. Du är behaglig. 

Sextilen Jupiter – Pluto ger dig dold makt. Den exekutiva kraften i Mars och den intuitiva responsen på dödsmedvetandet i Pluto förenas i något som lätt kan göra att andra väljer dig till sin ledare. En mild patriark som hellre ser sig som en diskret samordnare. Trots en okonventionell aura utstrålar du sans och balans i etiska frågor och du drar dig inte för att stillsamt påpeka att kejsaren är naken, Pelle är mobbad eller metoden är kontraproduktiv. Mild charm och diskret auktoritet ger dig mandat till det. Du löser gärna upp stela konventioner men utan att demonstrera och debattera, ofta räcker det med en liten blick, ett höjt ögonbryn och en diskret sarkasm i en bisats, så faller Jerikos murar. Innerst inne är du nog ganska from. Mitt i all luftig flexibilitet. Du siktar ju på chefsposition i nästa liv, med din nordnod i lufttecknet Vattumannen. Ödmjuk? Nja.

Sextilen Jupiter – Merkurius är källan till ditt självgående kunskapande. Det går inte att stänga av, du skulle hitta hypoteser även i rent sedativa tillstånd och – med Kirons hjälp – alstra ljus nog att reflektera över dem, formulera teorier, pröva dem på andra (alla imaginationer är subjektiva) och anta intellektuella utmaningar – även där inga finns. Har du inte skrivit den där boken än så gör det, även om den spretar mellan Malmös förvirrade radiohandlare och den senhussrlska protohermeneutiken. Du är svårt beroende av att resa, se nya sidor av livet, men ser inte behovet av att ta med dig hela kroppen när det finns innernet. Sextiler är tysta och snabba. Du är libertarian till den toleransens grad att du tolererar andras intolerans. Man kan ju inte tvinga folk att ha rätt, liksom. 

Sextilerna från Mars, Pluto och Merkurius österut är följande:

Sextilen Mars – MC gör dig självständig i arbetslivet även om du till nöds kan samverka i grupp, speciellt som samordnare. Så att du slipper bli så otålig när andra inte riktigt fattar. Du kommer att vara drivande även om det inte alltid märks. Du vet ju, på ditt diskreta sätt, precis vad du vill. 

Det är inte otänkbart att du kände dig ganska förstådd av din pappa på den punkten, och att han inspirerade dig till att göra det bästa av de bra egenskaper du hade och reducera de andra egenskaperna så gott det gick och låta dem återkomma när de har legat till sig. Dåliga egenskaper kan bli bra med tiden. Och en sådan fadersrelation kan mogna till förmågan att ta till sig det bästa även av andra maskulina auktoriteter utan att det hotar den egna integriteten, utan tvärtom, som ett sätt att stärka den. 

Sextilen Mars – Neptunus gör dig ödmjuk. Jupiter – Pluto gjorde inte det. Mars är drivande men Neptunus ser alltid andra sidan av känslan, som i en svart spegel – låter dig bli antingen helpsykopat eller medkännande. Komplementkänslan drivs med Mars in i dig och gör dig en smula spak. Det är inte så lätt att sätta sig till doms när man ideligen känner det som döljs i det uppenbara. En lösning är att helt enkelt bli osjälvisk och viga sitt liv åt att hjälpa människor att leva. Inte för att få känna sig god, utan för att, tja, vad annat har mening! 

Dessutom har Neptunus i ditt fall en saturnisk karaktär, eftersom de är i en så tät konjunktion. Så du är försiktig, restriktiv och omsorgsfull, även när det gäller okonventionella arenor, som Grönholmen och Solvik. Det blir bättre på sikt – och det är om de långa perspektiven Saturnus viskar. 

Sextilen Mars – Saturnus ger dig den berömt nietzscheanska långa viljan och en till tålamod maskerad uthållighet. Masken består av avspändhet och konversabel espri. Meningsfulla samtal är dock inte enbart rökridåer för dig, de är en källa till andlig näring även om en god bok också duger.

Då har vi två sextiler kvar, månens, den under sinnets gräns dolda, till Uranus, och till den veneriska sydnoden, eller den gudagivna Venus. Sextilen månen – Uranus är en stundom milt panisk trängtan efter att ha ryggen fri, välja ditt eget sällskap, vara intellektuellt pigg och något av en Nicke Nyfiken. Månen ger sinne för liv och känsla, Uranus låter dig se att varken du eller någon annan hyser riktiga uppfattningar om verkligheten men att åtminstone du är i stånd att omgruppera begreppen och se saker i ett nytt och förhoppningsvis lite mer sant ljus. Du har känsla för sånt.

Hittills har vi övervägande fokuserat på de blåa strecken, trigoner och sextiler. Dessa aspekter karakteriseras av att de är permanent aktiva och därför inte riktigt märks, men att de gör livet lättare för oss. Lagom lätt med trigonerna och stundom olidligt lätt med sextilerna. Med detta i ryggen vänder vi oss nu mot the horror; mot de röda streckens realiteter. 

Så himla fasansfullt måste det inte vara att ha röda streck. Motstånd är vad vi mognar genom och medhållet är mest till för att vi skall orka med motståndet. Mycket av motståndet uppfattar vi inte ens som motstånd utom möjligen vid extrema situationer. Kroppens tyngd är ett exempel, den är oss bara en börda när vi är trötta, håglösa och sjuka. Den som är pigg och på, den känner knappt av kroppstyngden, ändå är den där. Och så är det med många av våra kvadraturer och så gott som alltid med våra oppositioner. Din opposition mellan Kiron och Uranus, för att ta ett exempel, innebär i och för sig att du ofta lider av att du inte kan leva ut det i dig som är unikt – men lider du av att du lider av det? Gör du en sak av det? Inte direkt. Du har andra sätt att hantera spänningen mellan det udda i ditt lebensraum och det smärtsamma i din strävan när den sticks.

Samma sak, egentligen med oppositionen mellan Venus och nordnoden. Visst kan det finnas en besvärande spänning mellan och stundom även en konflikt mellan de två brösten i den faustska själen och de två själarna i det faustska bröstet, men du löser det genom att vara behaglig och luftigt undvikande. Den långa viljan löser det mesta. På sikt. 

Några fler oppositioner har du inte. Däremot ett antal kvadraturer. Nu tar vi tjuren vid hornen och tittar på dem en i taget. Vi håller oss kvar vid månen. Det är Mars, Pluto och Merkurius som är på kant med månen. Solen spelar in lite från sidan men påverkas bara indirekt, via de andra tre. 

Kvadratur månen – Mars är ofta så stark att man misstänker att du i rätt unga år måste ha bestämt dig för att stänga av något inom dig för att inte bli offer för ting som egen avund, svartsjuka och mindervärdeskomplex. Nu har du många andra aspekter som balanserar ut detta drag, men det finns där och du har rimligen känt av dess beska malört någon gång. Ett exempel kan vara att inte vilja ta ansvar för andra människors känslor. Hela filosofier byggs ju upp kring den existentialistiska föreställningen att alla innerst inne är autonoma och helt ansvariga för sina egna tankar och varseblivningar men även känslor och förnimmelser. Werner Erhard och L. Ron Hubbard drev det kanske längst men det har blivit en del av vår normala parlör. Det finns något där som kan ha tilltalat dig just för att du däri såg ett sätt att kortsluta starka känslor av bitter avund. Ditt engagemang i vård, omsorg och familjeliv har nog varit av störst hjälp.

Mars och Pluto är ynka tre grader från varandra hos dig. Så att bli arg är att vilja döda. Vilket är karmiskt komplicerat och socialt osmidigt. Då är det lättare att inte bli arg, i alla fall inte så det märks, med lite buddhism.

Du känner inte var du har din källa till emotionell intelligens och sinne för vitalitet eftersom månen döljer sig under din horisont. Andra känner inte var du har månen heller. Och vad mer är, de känner inte var du har din krigiska sida, din vrede och din bossighet, eftersom Mars och Pluto är väster om MC/IC-linjen. Men de existerar, och genom retrospektion kan du se dem som verksamma krafter i ditt liv, åtminstone i ditt inre liv.

Allt går inte att se genom introspektion; det finns tre andra spektioner:

Självkännedomens fyra årstider

Såsom horoskopet har fyra kvadranter, så ock har självkännedomen fyra portaler, till vilka fyra vägar leder. Dessa fyra utesluter inte varandra.

Det man brukar kalla den tredje kvadranten, de tre husen mellan DC och IC, nås inte på introspektionens väg, men på retrospektiones. Den fjärde nås på cirkumspektionens väg, men det är för dig en fråga om smärta och syfte. Vi har nämnt dessa faktorer i samband med oppositionerna. Där finns även kvadraturer, så vi återkommer dit. 

Att hålla i minnet är att de röda aspekterna är latenta. De aktualiseras i det att de får stimulans. Annars tiger de still, som om de inte fanns. med det i åtanke ger vi oss på kvadraturen (kvadrant och kvadratur är alltså olika saker) mellan månen och Merkurius. 

Merkurius är sinnet för utbyte. Intellektuellt utbyte, emotionellt, sexuellt och rent praktiskt, även i den abstraherade formen pengar. Alla former av utbyte sker i det medium som den merkuriala atmosfären ger.

 

Du har inte längre än normalt mellan detta sinne och din inre jagkänsla, alltså solen. De är i konjunktion. Lite gles, kanske, men dock. De berör varandra. Men de befinner sig i olika tecken. Merkurius i Lejonet, solen i Jungfrun.

Det kan göra dig lite svår att läsa av. Du kan upplevas som lite svävande eller vag, eller så att du kanske inte menar allt du säger rent bokstavligt, utan mer metaforiskt, eller som att du döljer något med din öppenhet. 

Och här är det skumma: Ditt inre jag är inte på kant med känslan för liv. Men ditt sinne för utbyte är det. På kant med känslan för liv, alltså. Det innebär att det döljer sig en osäkerhet på huruvida ett utbyte är levande eller sterilt. Du har dåliga instinkter för sånt. Det kan du förstås väga upp med intresse för just sånt, men du kan också backa och bli knapp, för att slippa bli känslosam där det är obefogat och torrt saklig där detta är obefogat. Eller att du misstolkar andra i det avseendet. Du är en smula osäker på om du verkligen förstår och verkligen gör dig förstådd, och är istället lite mer reserverad än du egentligen vill vara, speciellt utåt. Ett sätt att stå ut. I familjen är du tryggare och mycket mer kommunikativ.

 

Så långt kvadraturerna med månen. Men det finns fler kvadraturer. Uranus i Kräftan och den väldigt täta konjunktionen mellan Venus och sydnoden har en gles konjunktion, och varsin uppsättning kvadraturer, till komplexet MC/Uranus/Saturnus, som vi såg på i studiet av sextilerna. Vi reder ut dem.

Kvadraturen mellan Uranus och Saturnus bakar in spänningar i hjärnan. Dessa kan under vissa omständigheter sippra ut i form av nyckfulla ryck i lekepedagogisk stil. Här har vi källan till ett inre tvång att begå frihet, vara häpnadsväckande och, tja, befriande knasig. Vi har tittat på en sida av detta i samband med Jupiter i Tvillingarna och Hus 7. Det här är andra sidan. Nu är du ju gammal och har det mesta av livet bakom och inom dig. Men när det låg framför och utanför dig, då kunde du nog kännas svårläst och på ditt sätt suverän. Återigen: Fråga Ceci. Det var så du var när hon drogs till dig. De där spänningarna kan också uttrycka sig som en viss velighet. Att man känner sig stå i en latent lojalitetskonflikt mellan det saturniskt traditionella, hierarkiska, auktoritära å ena sidan, och det uraniskt poetiska, psykedeliska picassoperspektivet å den andra.

Kvadraturen i all sin kärvhet är ju latent, den ligger inte och skaver för jämnan, utan träder i kraft när den aktualiseras av givna situationer. 

Om vi ramar in de aktuella kvadraturerna så får vi följande bild:

Samma sak måste man ha i åtanke när man besinnar den sista triaden av kvadraturer, de mellan MC/Uranus/Saturnus och Kiron. Vad visar oss den triaden om din karaktär?

Kiron ger edge åt ditt MC-kluster, allvar åt leken, och tar du leken graciöst, sådär schillerskt, så upplyser den kironska smärtan livsrummet med ett heimdallskt ljus som håller Lokes lockande låga på bra avstånd. 

Kiron är ett ständigt blödande sår vars blod av änglar förs i en arimateisk smaragdgraal till de onda sår som bäst behöver liv och ljus och läkedom. Hugger det till när kallelsen gör sig påmind så är det kvadraturerna som klingar fram Kiron i Stenbocken i initiativets dolda hus. 

Här har vi ramat in dem:

Den enda synliga planet, eller intelligens, för att tala med renässansens hermetiker, som du har i den del av auran som berör människor när du träffar dem – första kvadranten – är Saturnus. Att även Neptunus är där kan en sensibel människa räkna ut, men det är för världen en liten hemlighet. Saturnus ger din framtoning en aktningsvärd air. Hur mycket som döljer sig bakom denna respektabla fasad har vi nu sett. Man kan ha denna text som utgångspunkt för en djupare och mer intim analys över en längre tid, eller man kan låta den stå som den är och ha den verkan den kan ha i sinom tid. Den sjunker in, dess olika perspektiv kommer att finna sin väg in i de själens skrymslen som behöver lysas upp. Texten är ett grundlag för en astrospektion. Som kan inbjuda till introspektion. De många tecken man har att tänka med måste då bli ens egna verktyg. En liten rosettasten kanske man kan finna i följande uppställning. Men det förutsätter att man tar ledorden som portaler in i perspektiv, inte som definitioner. Det är ett arbete man bara kan göra själv. 

Om och när detta arbete i någon mån är utfört kan man gå vidare och studera något mycket spännande, nämligen horoskopets transiter. Det skulle föra alldeles för långt att göra detta i själva karaktärsanalysen, men om och när intresset växer fram för att se på månknutarna, Jupiters och Saturnus återkomster till sina utgångslägen och alla de andra rytmer som förklarar ett levnadslopp i nutid, dåtid och kanske i någon mån även framtid, så hör av dig. Antingen till mig eller till någon annan astrolog för vilken du hyser det rätta förtroendet. Här är alltså rosettastenen:

Stjärnekransens 12 tecken
♈︎ 1. Väduren – Initiativ
♉︎ 2. Oxen – Resurser
♊︎ 3. Tvillingarna – Relation
♋︎ 4. Kräftan – Revir
♌︎ 5. Lejonet – Storslagenhet
♍︎ 6. Jungfrun – Renhet
♎︎ 7. Vågen – Balans
♏︎ 8. Skorpionen – Hemligheter
♐︎ 9. Skytten – Målmedvetenhet
♑︎ 10. Stenbocken – Strävan
♒︎ 11. Vattumannen – Abstraktion
♓︎ 12. Fiskarna – Transcendens

De 7 vandrarna
☽ Månen – Känsla för känslor
☉ Solen – Känsla för jagkraft
☿ Merkurius – Känsla för utbyte
♀ Venus – Känsla för skönhet
♂ Mars – Känsla för strid, seger
♃ Jupiter – Känsla för potential
♄ Saturnus – Känsla för gränser

De tre smygarna
♅ Uranus – Alternativ tanke (mental fantasi)
♆ Neptunus – Alternativ känsla (psykisk paradox)
♇ Pluto – Alternativ vilja (intuition om döden)

Stingaren
K Kiron – Oläkligt sår som kan läka andra sår och ge klarhet

Aspekterna (Relationer mellan flera planeter)
▢ Kvadratur – kärv relation
△ Trigon – gynnsam relation
☍ Opposition – utmanande relation
✱ Sextil – snabb relation
☌ Konjunktion – Unison relation

Dessutom:
⌂ Hus – jordisk grund, arenans karaktär av stjärntecken
° Grad – visar var, från 0 – 30, i ett tecken en planet står
☊ Nordnoden – Meningskänslans (ödets) riktning
☋ Sydnoden – Ödets ursprung, den karmiska gårdagen
r Retrograd – en backande planet – mer utspridd verkan
AC Ascendenten – hur man möter och bemöts socialt
DC Descendenten – hur man inspirerar och inspireras
MC Media Coeli – Hur man känner sin kallelse; det faderliga
IC Imum Coeli – Hur man känner sin fredade zon; det moderliga

_________________________________________________________________________

Lovisas himmel

Ur en kristen mystikers själsliv 

Eldens höga väg och vattnets djupa

Den fördolda

Hon lärde sig läsa som treåring. Utan att någon visste. Växte upp i ett stall från fyraårsåldern. Ett stall som var en sekt. Vissa stall blir så. Andligen inavlade. Det finns en obestridlig ledare och han styr genom sin fru och hennes hierarkiska hackordning. Flickor arbetar. Hårt, hängivet, med metallsmak i svalget av fruktan för att inte duga, inte platsa, inte räknas. Lovisa var en sådan flicka. Men hon hade något med sig. En inre värld. Ett hemligt liv. 

Mötet med andra var plågsamt. Hästarna räddade henne. Hästarna och läsningen. Och Cecilia, en kristen mystiker som arbetade med hästar, och som tog sig an henne när hon var åtta. Men det skulle dröja ytterligare åtta år innan Cecilia avslöjade sin mystiska sida, och överföra traditionen. Innan dess var hon bara en omtänksam hästkvinna som själv var där på hierarkins nåder. 

Som tioåring hade Lovisa läst Harry Potter tolv gånger. I streck. Hela serien. Samt EQ för föräldrar och diverse andra böcker från föräldrarnas bokhylla. Oftast på natten, i smyg. Lagboken ville hon läsa som sexåring men då satte pappa upp den på översta hyllan. Hon var en tanig, egensinnig flicka som ingen riktigt förstod. Men som själv förstod det mesta. Och som växte upp, blev en beundrad ridlärare och gifte sig med en 32 år äldre man, en filosof som förstod henne. 

Hets och hån
Under uppväxten hade hon få vänner. Den hemliga mystikern Cecilia var den närmaste. Familjesammanhållningen var stark men hon kände sig utanför och blev inte sällan styvmoderligt behandlad. Mamma hetsade. Pappa hånade. Båda ville väl. Flickan tydde sig mer till pappan. Hennes två yngre bröder var enklare och fick mer värme av föräldrarna. 

Tonårstiden fylldes av hästskötsel, ridning, tävlingar och allt mer sprit, så småningom med en pojkvän att dricka och gräla med. En hästolycka föranledde narkos i tio dygn. Hon hade intensiva, distinkta men osorterade upplevelser av en annan värld under dessa dygn. Hon var då 19. I början försökte hon berätta om dessa upplevelser för pojkvän, föräldrar och Cecilia, men ingen förstod. Föräldrarna antog att hon hade fått en hjärnskada. 

Tre år senare dog Cecilia. Som bäst förstod henne. 

Lovisa är en fascinerande, gåtfull kvinna — vacker, introvert och intelligent — så mycket kan man konstatera utan andra redskap än ett aktivt sinne för det mänskliga. Men får vi se hennes himmel? Hon verkar inte vara typen som vill ha sitt horoskop ställt. Jag frågar. Svar nej. Jag släpper saken ett tag men frågan återkommer liksom av sig själv. Svar nej. Släpper och begraver frågan. Men den slinker på något sätt upp liksom i förbifarten och hon går med på att lära sig astrologins grunder. 

Vi tar det därifrån. Det får ta sin tid. Ett par timslånga telefonsamtal, det första om kvadranterna och planeterna och det andra om husen och stjärntecknen, sedan kunde hon grunderna. Sådant kan ta åratal, men hon är snabb. Extremt snabb. Känner sig förstådd av filmer som Lucy. Därefter, när hon fattade hur astrologin var sammansatt, var hon öppen för att se sin egen himmel.

Här är vad hon såg på det autogenererade horoskopet:

Ett ganska tomt himlavalv är vad som mötte hennes blick

Det fanns inte så mycket att se, tyckte hon. Lite som hon befarat. Kalt och ekande tomt så långt ögat kan se. Ögat, ja. Allt synligt är under ytan och väster om IC, i hus 5 och 6. Utom månen och Jupiter, i tredje huset. Som, tillsammans med de osynliga märkvärdigheterna Pluto och norra noden är strax öster om IC, i sagda hus. 

Innan vi går vidare i den här tämligen överraskande himlen (vänta bara!) är det alltså värt besväret att gnugga oss i ögonen, blinka ett par gånger och ta en ordentligt titt på vad det är vi ser här. 

1. Planeterna

Amalgam

`

För det första: Hur påverkas man av att två så till sitt väsen olika intelligenser som Saturnus och Merkurius, när dessa mer eller mindre talar i kör? Det är blott en enda ynka grad mellan den effektive Saturnus och den kommunikative Merkurius, i princip är de ett amalgam, alltså att två mjukare intelligenser blir en hårdare. En hårdare, effektivare kommunikation — ganska finsk, ganska fåordig — vilket gör att hon kan utnyttja sitt kargt purfinska påbrå maximalt. 

Merkurius-Saturnus i Fiskarna

Varje ord väger tungt och hon får, trots sin fagra, nästan barnsliga framtoning, en kärv utstrålning. Hon får mycket sagt med få ord. Använder gärna oavslutade eller sammandragna meningar så att lyssnaren skall vakna till och själv fullborda tanken. Pojkar presterar för att flickor. Flickor poserar för att pojkar. Så. För att Merk konj Sat. Det räcker. 

Om vi nu backar och kisar lite så ser vi denna konjunktions läge i perspektiv mot Lovisas personliga himmel som helhet:

Konjunktionen Saturnus-Merkurius strax under Västerrand, DC, i Fiskarnas tecken

Cosmonova
Hela den första kvadranten är en enda stor projektionsyta. Med ett subtilt drag av potentiellt obehag: Kiron på AC ger vassa klor även när infällda. Man känner det på de psykiska leopardfläckarna. Resten hittar man på, sådär som man fyller ut en osedd blindfläck i synfältet med något sannolikt. Hur stor den är vet man givetvis inte. I Lovisas fall fyller den hela första kvadranten, fältet mellan AC och MC. Där är hon fri att framställa sig och gör hon inte det så görs det av den som möter henne. 

Med Jungfrun i Österrand gör hon det. 

Första kvadranten är helt utan planeter — förutom den osynlige smärtkällan Kiron

Men var är Lovisas jagkänsla — och med vilka övriga intelligenser är den förbunden. Ty det är den. Den känner sig vara ett med den veneriska intelligensen och dess innerlighet, men står även nära den bossigt orädde krigaren Mars. Lovisa drar sig inte för att konfrontera falskhet. Hon synar kort, hon uppsöker svikare och hon ifrågasätter påståenden.

Solen och Venus talar som en intelligens; jagkänsla och innerlighet är ett

Jungfrulig persona
Hennes image, hennes persona, är precision; den jungfruliga renhet som inte går att påverka med hot, smicker eller grupptryck. Hon har inga nära vänner att förlora och är därför pålitlig, på ett närmast mekaniskt sätt, autistiskt, saklig som en själasörjare med tystnadsplikt. Men solen, jagkänslan, är i samma orb som hennes veneriska intelligens och innerligheten är en del av hennes självuppfattning. Hon känner sig, när hon är i sin kraft, innerlig.

Jagad boss
Jaget har för henne alltid varit något heligt, närmast överpersonligt. Det fanns en tid då hon vägrade uttala detta för henne heliga lilla stora ord, “jag”. Det var inte för avlägset, som man kanske skulle kunna tro, det var för nära, för stort. Hon hade en utvecklad jagfilosofi, inte helt olik Fichtes, redan som liten flicka. Av skäl vi kommer att se senare har detta alltid varit plågsamt för henne. Solen och Venus har alltså en konjunktion i Vattumannen, i de vagt medvetna men desto mer intuitiva femte och sjätte husen. I femte huset har hon även den exekutive krigaren Mars. Mars är inte fullt lika solnära som Venus men är i konjunktion i samma hus. Resultatet är att Lovisa rör sig, talar och tänker som en boss. Utåt. Inåt, privat, är hon följsam, tillgiven och ömsint. Får hon inte vara dominant utåt och sårbart undergiven inåt blir hon lätt olycklig och betryckt, otillgänglig och frånvarande. Då blir hennes kors för tungt att bära. Vi skall återkomma till det. 

Solo sol?

Ktoniska par
Alla Lovisas i och för sig synliga planeter är i praktiken osynliga, eftersom de alla befinner sig under himlaranden, i den underjordiska sfären. Och de har grupperat sig i tre konjunktioner. En är Merkurius och Saturnus, i Jungfruns hus, som vi först beskrev. En annan är triaden Venus, solen och Mars, som vi nyss nämnde, men som tarvar en närmare presentation: Venus och solen är nämligen i olika hus — Venus i Jungfruns och Solens i Lejonets hus — men ändå i tät konjunktion. Husen är den psykiska miljö i vilken stjärntecknen strålar in sitt ljus, eventuellt översatt till intelligens av planeter. I det här fallet översätter Venus Vattumannens astrala ljus till innerlighetens intelligens i renhetens själsliga miljö, medan solen, trots sin täta konjunktion med Venus, översätter samma astrala vattumansljus till hjärtlighetens intelligens i Lejonets själsliga miljö. 

Solen tätt intill Venus men i olika hus

Och där den är i samma orb (aura) som bossige Mars! 

Solen och Mars i samma hus och orb

Mars tar strid. Och hittar saker att strida för. Stridens intelligens är strategin. Strategi kan innebära att behöva tänka i flera steg, exempelvis att fatta ett beslut som på kort sikt inte är verksamt eller gynnsamt, för att ett annat, senare, beslut skall vara desto mer effektivt. 

Att vara en effektiv, förutseende strateg är därför helt i kongruens med Lovisas jagkänsla. Hon vågar göra sig impopulär när så påfordras. De kommer automatiskt när hon är i sin jagkraft. Att våga det är det enda sättet att göra sig populär, i meningen vinna en djupare respekt. Detta resulterar i få vänner men fler beundrare än hon vet om, och kan räkna.

Jovial och lynnig

Den tredje och sista konjunktionen består av Jupiter och månen i Hus 3, i Skorpionens tecken. Dessa två intelligenser är ganska vitala, även som kombination, och det gäller även kombinationen Skorpionens tecken och Tvillingarnas hus. De ger liv åt allt som går att jämföra, sätta i relation till annat, och de därur vunna slutsatserna. Lovisas intellektuella vitalitet är påfallande. Jupiter ser det som finns som potential i det som är. Månen ger känsla åt det. Skorpionen penetrerar djupen. Tredje huset, Tvillingarnas hus, skapar resonans i dessa djup, som ett ekolod. Resultatet är att Lovisa är disponerad för att loda djupen, att utforska det fördolda. 

Det allena gör en människa ensam. Sedan tillkommer aspekterna till andra planeter. Men innan vi går in på dessa kan vi konstatera att vi i Lovisa har att göra med en påfallande autonom själ. Hon har ställt in sig på att stå själv, att hålla sina rön inom sig, eller iallafall att kunna göra det. Hur länge som helst. Ta dem med i graven om så skulle påfordras. 

Osynliga paret
Därtill har hon ett osynligt par i underjorden, nämligen paret Neptunus och Uranus i Stenbockens tecken och Lejonets hus. Hennes generation har alla denna konjunktion och kommer nog att bibringa många nya perspektiv på de fördolda sammanhangen. 

Paret befinner sig i Stenbockens tecken och Lejonets hus. Det innebär även en annan syn på karriär. Hårt och hederligt arbete har ett egenvärde och att lyckas är en helt subjektiv sak. De ser ingen självklar mekanik mellan arbete och lön. Man arbetar för att man arbetar och har man tur så får man betalt för det. Helst jättemycket, förstås, men lite är också okay. Eller att man blir försörjd av någon, det är inte så noga. Relationen mellan lön och möda är ändå illusorisk, sedd genom denna lins. Känslan att det skulle vara etiskt tveksamt att vinna på lotteri eller nätpoker, OnlyFans eller spekulation är därför främmande för denna generation. Men hårt och hederligt arbete har som sagt — för henne — ett egenvärde. 

Isjättarna Neptunus-Uranus i Stenbockens tecken, Lejonets hus

Att hederligt arbete har ett egenvärde för Lovisa beror nu inte så mycket på de trippade isjättarna Neptunus och Uranus. De struntar i heder. Eller de kan vända på allt och se heder var de vill. De suddar inte ut samvetet men de gör samvetet flexibelt. Och de gör det med stil, i och med Lejonets hus. Många förbrytare i Lovisas generation kommer att föra sofistikerade och märklig övertygande resonemang för att legitimera sina illdåd. Så vad beror då Lovisas arbetsmoral på?

MC-aspekter

Lovisas arbetsmoral är mer komplicerad än den kan framstå som. Och den beror på ett antal resonanser med MC. Vilka då?

Trigon MC-Neptunus/Uranus

Den viktigaste kanske är trigonen mellan MC och Neptunus och, i konjunktion därmed, Uranus. Genom den är det inte alls givet att Lovisa sätter sina egna intressen i första rummet. Hon kan lika gärna — och av andra skäl hellre — sätta sakens egna behov i första rummet. Hon arbetar helst tills arbetet är utfört, inte tills klockan säger att det är ledigt eller tills hon är trött. Hennes olust inför ett oavslutat arbete kan se ut som stolthet och att hon är mån om sitt anseende — och det är hon — men beror på att ett oavslutat arbete ger henne obehagskänslor av samma art som tvångsbeteenden man inte lyckas utföra. Vill man vara lite elak så kan man se Lovisas arbetsmoral som ett tvångsbeteende. Hon måste bara få arbetet gjort, annars känns det fel i hela kroppen. Så hon idealiserar arbetet som sådant och sätter en heder i ett gott resultat. Hellre hög moral än en psykiatrisk diagnos!

En hemlig tillgång avslöjar sig här: Sydnoden i konjunktion med MC! Utkikstornet MC är även ett inkikstorn, dvs man ser lika tydligt in i sig själv som ut i världen från denna punkt, och den är således avgörande för ens bedömning av både vad man passar för att göra med sitt liv och av vad världen behöver av en. Denna punkt är i Lovisas fall tätt sammanvävd med en sfär av trygghet. Bekvämlighetszonen är i yrket, i värvet. Där kan hon hämta kraft. Där kan hon ladda batterierna. Gör hon det hemmavid är risken överhängande att hon inte kommer ur sängen, utan blir betryckt. En trigon med MC är alltså även en trigon med sydnoden och känslan av trygghet. Lovisa är därmed tämligen trygg med intellektuell och emotionell rörlighet, att befinna sig på intellektuellt och emotionellt djupa vatten utan land i sikte, utan sjökort och utan gps. 

Men Neptunus kommer ju inte allena. Den är tätt lierad med Uranus. Och Uranus säger henne att lönen inte utgörs av pengar — det är en illusion — utan av den tillfredsställelse som det väl utförda arbetet resulterar i. Pengarna kommer som en oväntad överraskning den 25 varje månad. En sorts nåd. _

Trigon MC/sydnod-Mars

Denna trigon ger Lovisa ett naturligt självförtroende. Hon vet sitt värde och behöver inte framhålla sina förtjänster. Därav hennes naturliga pondus och, delvis, hennes karisma. Hon sänker sig inte gärna till att konkurrera och tycker egentligen inte om att tävla, men har ett starkt inre krav på sig att göra sitt bästa och slår vakt om att ha ryggen fri. Självständighet är viktigt för henne; viktigare än avancemang och status.

Mars i trigon med MC och sydnoden ger Lovisa en orädd dådkraft att vila i

Andra aspekter
Den effektiva kommunikationens, eller den kommunikativa effektivitetens, förtätade intelligens har precis sjunkit genom Västerrand ner i underjorden och verkar genom att på ett intelligent sätt modifiera ljuset från transcendensen, Fiskarnas tecken, i det renhetssträvande sjätte huset. 

Vad innebär det? Det innebär, i det här fallet, att Lovisa — som sagt redan som treåring och utan att berätta detta för någon — lär sig läsa. Det innebär att hon hellre kvider och lider i tysthet än klagar. Det innebär att hon är pedantisk och plikttrogen. Långa timmar, låg lön och ensamma arbetspass är vad hon väntar sig av arbetslivet. Fysisk och psykisk smärta kan plåga henne men tar inte fokus från uppgiften. 

Det som kan störa henne är andras lättja och lättsinniga inställning till arbete. Får hon en uppgift så utför hon den helst själv, då vet hon att den görs väl. Men hon skulle aldrig framhålla sådant, hennes självaktning skulle inte tillåta det. Behöver hon hjälp så ber hon hellre Gud om kraft än chefen. Fiskarnas tecken är ju på Västerrand, DC, som är tröskeln till inspirationens värld. Och det är där hon har sin genomsläpplighet, och därmed möjligheten att öppna sig för hjälp, som i bönen. 

Naiv nit
Har man Fiskarnas tecken i Västerrand, då har man i Österrand Jungfruns tecken. Därav hennes rigorösa, kompromisslöst pedantiska framtoning. Som synbart utan minsta hänsyn till praktiska konsekvenser är omutligt ordentlig, sanningsenlig och nästan naivt nitisk. Mitt i denna liksom oskuldsfullt nitiska framtoning finns det något som skrämmer, eller kanske rentav svider till lite, när man möter henne. Hon har få vänner. Det är inte den sociala kompetensen som brister, det är känslan av att man behöver det där mellanmänskliga gemytet som är en smula svagt. Behovet och längtan finns för all del. Men hon har alltid tyckt att det är för dyrköpt. Man riskerar ideligen att behöva kompromissa bort det viktiga. Det verkligt viktiga. Det som gör att man har kontakt med sitt jag, sin lodlinje, sin rakhet. 

I egenskap av korsbärerska vet hon givetvis med sig att det viktiga inte är att bara skydda lodlinjen, den heliga ljuspelare som är hennes sanna väsen; nej, hon vet att det verkligt viktiga är att förena lod med våg, med det mellanmänskliga, till något både sant och gott. Den kristliga kärleken har alltid legat henne varmt om hjärtat; den har alltid varit henne något heligt. Det är den hon inte vill kompromissa med.

Låt oss en gång hämta andan, backa och blott föreställa oss och känna resonanserna mellan de olika intelligenserna i Lovisas himmel:

Med alla planeter under ytan drivs hon av intuition och ideal hon inte artikulerar

Månen
Månen är känslans, inte minst magkänslans, intelligens och står, med sin position i intuitiva tredje huset, i en positiv resonans med den effektiva kommunikationens dubbla intelligens, i noggranna sjätte huset. Månen, Luna, ger vitalitet och sensibilitet till Lovisas nästan helt automatiska kognitiva processer, vilket ger henne en både intellektuell och grovmotorisk intelligens som är så förfinad att den nästan kan sägas vara finmotorisk men i grovmotorikens — både den intellektuella, den emotionella och den fysiska grovmotorikens — område. Det lunära ljuset fungerar som en levande, känslig backspegel genom vilken hon förstår hur hon omedvetet tänker. Att skänkla en häst — alltså att styra den genom tydlig intention och närmast mikroskopiska spänningar och rörelser med insidan av vaderna — är därför en konst hon behärskar till fulländning. Hästen svarar an på den intelligens man har under ytan, i kroppen, mer än på den intelligens man hanterar medvetet från huvudet. Många bra ryttare och ryttarinnor är därför ganska enkla människor, rent intellektuellt, men oerhört förfinade och nyanserade i sin motoriska intelligens. I Lovisas speciella fall är det inte riktigt uppdelat. Hennes kognitiva processer förefaller vara av samma art som hennes känsla för ridning. 

Månen är också speciellt på så sätt att den är jordens sätt att medverka i den kosmiska dansen med solen och att den därför har olika faser från fullt synlig, till helt svart, till fullt synlig igen. Är vi i fas med dess faser kan den ge oss inblickar i livskraftens verkningar i våra själsdjup såväl som i vår hälsa och, för kvinnor, fruktsamhetscykeln, och är vi inte i fas med dess faser så gör den oss lynniga. Speciellt kvinnor bör beakta detta. 

I Lovisas fall är månen knuten till den joviala intelligensen, alltså hennes talang för att känna av det som är på väg, det som vill bli till men som ännu inte är här. Sinnet för det kommande. Samtidig är den på kant med självaste solen. Vi återkommer snart till det.

Resonansen mellan känslans vitala intelligens och det effektiva utbytets intelligens

Saturnus-Merkuriuskonjunktionen är visserligen placerad i sjätte huset, som är ungefär så introvert man kan bli, men samtidigt har den flera avgörande resonanser med omvärlden. Månen, som med sin kompanjon Jupiter har en sextil snabbkoppling till AC, är inte den enda. Två tydliga kvadraturer förbinder dessutom den knappa kommunikationen, eller det effektiva utbytet (låt oss för enkelhets skull kalla den täta Saturnus-Merkuriuskonjunktionen det effektivt utbytets intelligens) med omvärlden via två viktiga och snudd på sammanfallande punkter, nämligen MC och södra noden på söders höjder och IC, norra noden samt dödsplaneten Pluto i nordandjupen. Det är alltså en dubbel väg. 

Men i båda fallen rör det sig om kvadraturer, alltså olika nyanser av motstånd. I den hellenska teosofins termer är det en väg av olympiskt och en annan väg av ktoniskt motstånd. Man kan även se dessa vägar som prövningsvägar genom eld, i höjden, och vatten, i djupen. 

Vilken väg hon än väljer i en given situation, eldens eller vattnets, så kommer det att innebära motstånd. Och i övervinnandet av detta motstånd stärks hon. Målet? Att överbrygga inspirationens port i Västerrand och människomötenas port i Österrand. Eldens höga väg är tryggare för henne, eftersom södra noden befinner sig där. Det är hennes yrkesväg. Där kan hon vila i sin kompetens och det självförtroende den ger. Det är något hon har med sig från förr, något medfött. Vattnets mörka väg i djupen är dock av större relevans för hennes karmiska framtid, eftersom norra noden är där. 

Men norra noden är inte mol allena där. Även dödens ande lurar, passande nog, i skuggorna. Kan Lovisa röra sig i dödens skugga, kan hon vandra i dödsskuggans dal, så kan hon även korsa de svarta vatten som skiljer henne från målet. Målet är alltså att överbrygga avgrunden mellan den inspirativa och den mellanmänskliga verkligheten. Och den mellanmänskliga verkligheten är för Lovisas del förknippad med både den jungfruliga renhetens precision och noggrannhet och med den existentiella smärtan i form av Kiron. 

Kiron på AC i Jungfrun

Och Kiron är på kant med sin mäster Pluto! En kärvt klingande kvadratur förbinder dödsplaneten med sin stingande adept. Dödsmedvetandet och smärtpunkten resonerar obehagligt mot varandra. Smärtpunkten befinner sig på tröskeln till det medmänskliga mötet och dödsmedvetandet befinner sig vid djupens moderliga punkt — och vad mer finner vi där om inte Nordnoden, alltså den karmiska kompassens pekare mot framtiden. När allt är sagt och gjort skall resultatet bli djup, bli moderlighet och bli ett smärtsamt, eller ljusfyllt, medvetande om det dödligas dödlighet. Så att det odödliga framträder.

Vägen från djupen till människomötet

Fasorna och Kristi erbjudande
Denna del av vägen, den från de djupaste djupen till Österrand och ljusets födelse i det mellanmänskliga, är för Lovisa den väg som är fylld av fasa. Den är i sanning fasansfull. Hon ser, mer än andra, de reella faror som lurar på oss där. Hon vet, mer än vi andra, varför inte alla själar nappar på Kristi erbjudande om att i hans närvaro vandra med honom ur mörkret till ljuset. Hon förstår, mer än många, varför detta erbjudande måste vara frivilligt och varför man kan välja att avstå och förbli fången i sina egna illusoriska men kvalfyllda cirkelresonemang. För man måste gå igenom ett helvete för att komma upp. Visserligen i Kristi sällskap. Men det gör ju bara att man klarar vandringen, inte att den blir lättare. Att välja att vandra med Kristus, det är en vitglödgad verklighet, ingen loj promenad, och detta vet den som liksom Lovisa har ett stort kors att bära. Ett kors, där pålen utgörs av oppositionen mellan trygghet och yrkeskompetens i relationens tecken å ena sidan och ödesmål och dödsmedvetande i djupen å andra sidan. Och där bjälken utgörs av oppositionen mellan effektivt utbyte i det gränslösa å ena sidan, och människomöten i det kompromisslöst noggranna å andra sidan.

Känner hon sig stundom vanmäktig? Vill hon stundom bara fly? Absolut. Så måste det vara. Och vansinnet och vanmakten går hand i hand. Men samtidigt finns pliktkänslan där och återför henne, gång på gång, till korsets väg. Till vägen genom korsets mörker in i korsets ljus. Lod och våg. Lod men våg. Lod fastän våg. Lod trots våg. Det är smärtan i den paradoxen som, när den accepteras som paradox, alstrar det ljus som är korsets ljus. 

Den accepterade smärtans ljus. 

Den smärtan blir inte alltid mindre smärtsam för att den accepteras. Det händer, men är inget att räkna med. Men den blir ändå välkommen som ett sätt att orientera sig i en annars mörk och hotfull värld. Det är korsets ljus. Ty vad är lod om inte oppositionen mellan höjderna och djupen i ens egen själ, lod! Och oppositionen mellan inspirationens inre och medmänsklighetens yttre portar, den är våg. 

Lod må vara smärtsamt men inte som våg, inte för Lovisa. Att hitta och aktivera den inre autopiloten som automatiskt lägger sig på rätt nivå, som automatiskt söker och finner den relevanta våglängden i det mellanmänskliga, mellan själ och själ, det är att axla ett ok. Ett ok är i våg. Ett ok är det som bär. Ok är bärkraft. Och denna kraft är bejakat lidande, som därmed förvandlats till lätthet. Lovisa hör till de korsbärarinnor som vet att okets tyngd inte är okets, utan den börda man medelst oket kan bära. Oket i sig är inte tungt. Och utan oket hade hon inte kunnat bära en bråkdel av det hon bär. 

Så vad är det hon bär, Lovisa? Låt oss se:

Att bära sitt kors är för Lovisa att, liksom Trollflöjtens Tamino, gå genom eld och vatten;

den röda, uppåtriktade triangeln betecknar eldens element och den gröna vattnets element

Sydnoden lyfter och nordnoden tynger, och allt bär upp djupens Gjallarbro, den guldkulvert genom djupens fasor som går mellan det effektiva utbytet med inspirationens värld, DC, och det vassa stinget i de mellanmänskliga interaktionernas värld. 

Himlarandens ok mellan renhetens smärta och dödsrikets transcendens

Lovisa har här hjälp av sin kommunikativa koncentration, som från gränslandets eget tecken Fiskarna, det mest mogna tecknet, genom vedermödor och försakelser tar sig genom eld och vatten bara för att landa i smärtans Kiron som vaktar porten till oss andra — vaktar och upplyser. 

Lovisa utstrålar därför något som gör att man skärper sig. I offentliga sammanhang är hon avspänt korrekt, rutinerat formell och minutiöst grundlig. Hon väcker respekt. Stundom fruktan. Då går hon den södra vägen, den genom höjderna och elden. I privata sammanhang går hon snarare djupets nordanväg genom svarta vatten och dödens närhet. 

Samtidigt är det i dessa, så att säga privata sammanhang, som hon har sin ödesväg, markerad av nordnoden i konjunktion med dödens härskare Pluto i det fördoldas tecken, Skorpionen. 

Kommer hon att falla i strid? Själv fälla?

Det man kan påverka kan man inte förutsäga. 

Det man kan förutsäga kan man inte påverka. 

Den svaga men snabba sextilen mellan konjunktionen Pluto/Nordnoden och konjunktionen Neptunus/Uranus gör en stor skillnad. Vilken? 

Lovisa kan blixtsnabbt byta synsätt. Det är som att kunna koppla ett nytt grepp i en brottningsmatch innan motståndaren hinner förstå vad som händer. Det är kanske tveksamt om hon därmed får själva verkligheten på rygg, men hon står sig i förhandlingar. Utom med sin mor. Lovisa är visserligen både smartare och snabbare men moderns koppling till både IC, Pluto och Nordnoden gör att Lovisa måste övervinna det djupaste i sig själv, i sin egen skugga, för att kunna övervinna det grepp som modern har kopplat på henne. Ty det har hon. Det är en plåga för den konservativa Lovisa, som egentligen känner att fjärde budordet borde gå först. Att behöva vrida sig ur sin moders grepp, koppla ett nytt på henne och trycka henne till mattan tills hon ger sig, för att själv kunna bli den moder hon hade önskat sig, det är en uppgift vars blotta tanke dränerar henne. Samtidigt som sextilen mellan nordnodens ödespil och de nya greppens Uranus med de känslomässiga omvärderingarnas Neptunus gör detta realiserbart, åtminstone i teori och känsla. 

Dödsmedvetandet, ödespilen och moderligheten möter de nya greppens gudar

Lovisa har potential som en skicklig förhandlare. Hon signalerar att hon inte kommer att ge sig men samtidigt att segern inte är viktig för henne. Att hon inte räds förlusten. Ett sorts dödsförakt. Det är svårt att vinna över någon som inte räds döden, eller som inte har sina rädslor på de vanliga, förutsägbara ställena. De flesta är t ex rädda att förlora sin karriär eller sin födkrok. Lovisa är visserligen rädd om sitt anseende, sin image, men inte att förlora sitt liv eller ens sitt jobb. Att “leva i fattigdom”, som ideal, föresvävade henne redan som barn. 

Kvadraturen mellan vision och realisation — Jupiter och Mars — är lika svårgripbar som utmanande men håller henne på tå, eftersom båda är viktiga för henne. Risken är att hon söker både lösningar och flykt från problemen genom att ta onödiga risker. Liksom för att finta bort det som står i vägen genom att helt enkelt köra ifrån det, med två hjul i kurvorna. Ett chicken race mot demonerna. Och där har hon känslan att hon kommer att vinna varje gång. Eftersom döden inte skrämmer henne, iallafall inte än. Med Saturnus förestående återkomst kan detta ändras. 

På denna skiss ser man samtliga huvudaspekter i den aura som utgör Lovisas personliga himmel. 

Vi ser här betydligt mer komplexitet än i det initiala, autogenererade födelsehoroskopet

Nio knepiga kvadraturer och komplexa sextiler

Sol och Luna

Och nu åter till kvadraturen mellan sol och måne. De två mest påfallande himlakropparna, sol och måne, är för det nakna ögat lika stora. När månen är full. Det är den egentligen aldrig. Den är strikt talat alltid i avtagande eller i tilltagande. Men dess inflytande är desto starkare, inte minst för kvinnor i fertil ålder och det oavsett om deras fertilitetscykel samstämmer med månfaserna. Månen är jordens samvete. Den speglar in och modifierar dagsljus in i nattens mörka värld precis som samvetet, stundom, åskådliggör det som lever i vårt mörker. Men oavsett fas är månen en källa till känsla och hälsa. Solen är i det stora hela som det i själen som är solo, all-ena, som ett självklart nav. Äkta hjärtlighet strålar sitt ljus och sin värme därifrån. Hjärtlighet och jagkraft. I Lovisa är solen och månen på kant med varandra. Detta är rätt allvarligt. Inte nödvändigtvis dåligt, tvärtom, men allvarligt. Eftersom det kan innebära ständiga inre konflikter och därur följande mellanmänskliga svårigheter. Å andra sidan är det just svårigheter av denna art som låter sig förädlas. Svårmod kan adlas till djupsinne och argsint skamsenhet till samvete. Men månfaserna gör resonansen rörlig och är jagkraften inte riktigt på banan så uppstår lätt en viss lynnighet. Det solartade i Lovisa måste hela tiden ha koll på hur det månartade rör sig. Är det tilltagande? Avtagande? Full belysning eller kanske helsvart?

Solen är 13 grader in i Vattumannens tecken och en liten bit in i det hus som bär prägel av Lejonet. Månen däremot är 5 grader in i Skorpionens tecken och mitt i det hus som bär prägel av Tvillingarna. Båda dessa hus är under horisonten men Tvillingarnas hus är öster om brandväggen MC/IC och Lejonets hus är i den mer inommänskliga västra kvadranten. 

Detta läge präglar spänningen mellan sol och måne i Lovisas karaktär och ger henne ett speciellt verktyg för dess förädling. Tvillingarna låter henne jämföra och Skorpionen låter henne penetrera ytan, det förefallande, och loda det egentliga, i de underliggande djupen. Hon är alltså övervägande betjänt av denna kvadratur även om den givetvis även innebär ett stundom mödosamt arbete med att hålla balansen. Ju äldre hon blir desto mer kommer hon att identifiera sig med solen, med det hjärtliga, det centrerade och varma (Venus kommer att spela in) och kvadraturen med månen i Skorpionen kommer att få karaktär av en klangbotten som fördjupar känslan för det som är djupt. Hennes persona kommer att bli mer genomsläpplig; svidande Kiron i noggranna Jungfrun kommer inte längre att vara det hon primärt identifierar sig med när hon interagerar med andra. 

Jupiter kvadratur sol

Mars sext IC NN Pluto