(Nikodemos evangelium, Kap. XVII–XXVII)
När Herren Jesus Kristus hade givit upp andan på korset, kom ett stort och oväntat ljus plötsligt ner i dödsriket. Mörkret flydde undan, och alla de döda blev varse ett klart och strålande sken. Hades, dödsrikets hövding, greps av stor fruktan och sade till Satan, de onda andarnas furste:
»Vem är denne mäktige som kommer hit till oss? Han är inte lik de andra döda. Han bär med sig gudomlig kraft, och hela mitt rike skakar. Vem är denne konung av ära som bryter ner våra portar?»
Satan svarade honom: »Det är Jesus från Nasaret, som de kallar Kristus. Han är en människa, men han säger sig vara Guds son. Jag har länge försökt få honom dödad, och nu har det äntligen lyckats.»
Då sade Hades i vrede: »Du dåraktige furste! Varför stred du mot honom? Om han är så mäktig i ord och gärning, hur kunde du tro att du skulle kunna hålla honom kvar här? Se, hela mitt rike darrar, och portarna skall inte stå emot honom. Om du har fört honom hit, då har du fört vår egen undergång till oss!»
Medan de talade så hördes en väldig röst utanför dödsrikets portar, stark som åska:
»Lyften upp edra huvuden, I portar! Och öppnen eder, I eviga dörrar, så att ärons konung må ingå!»
Hades blev förskräckt och sade till sina tjänare: »Stäng portarna hårt och lägg järnslå för! Håll emot med all makt, så att denne konung inte kommer in!»
Men rösten ljöd ännu starkare en andra gång: »Lyften upp edra huvuden, I portar! Och öppnen eder, I eviga dörrar, så att ärons konung må ingå!»
Då brast dödsrikets portar sönder av sig själva, järnslåarna bröto itu, och ljuset från Kristi närvaro flödade in som en sol. Herren Jesus Kristus trädde in, lysande i gudomlig härlighet, och döden och Hades darrade.
Kristus vände sig till Hades och sade: »Du skall nu bli bunden med eviga bojor.»
Sedan grep han Satan och överlämnade honom åt Hades i evig fångenskap. Därefter vände han sig till Adam, de rättfärdigas fader, och sade: »Kom med mig, du och alla dina barn som äro här.»
Då reste sig Adam upp och alla de heliga patriarkerna och profeterna – Abraham, Isak, Jakob, David, Esaias, Johannes Döparen och många andra. De föllo ned för Kristi fötter och ropade med stor glädje:
»Välsignad vare du som kommer i Herrans namn! Du har kommit och befriat oss ur mörkret och dödsskuggan!»
Kristus tog Adam vid högra handen och ledde honom ut ur dödsriket, och alla de heliga följde efter. Och medan de gingo ut sjöngo de och prisade Gud med en röst:
»Upp, I portar, och öppnen eder, I eviga dörrar!»
Så lämnade Kristus dödsriket öde och tomt på de rättfärdiga. Endast de ogudaktiga och de som hade förkastat honom lämnades kvar i mörkret.
När de heliga hade kommit ut ur Hades, vände sig Kristus till dem och sade: »Frid vare med eder. Gån nu och prediken mitt evangelium i hela världen, och döpen alla folk i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.»
Sedan steg han upp till himlen i deras åsyn, och de heliga följde honom med glädje.
Källhänvisning
- Huvudkälla: Nikodemos evangelium (Evangelium Nicodemi / Acta Pilati), Kap. XVII–XXVII (standardutgåvan i de latinska och grekiska handskrifterna).
Här är de viktigaste texterna som beskriver Kristi nedstigning i Hades.
1. Nikodemos evangelium (Evangelium Nicodemi / Acta Pilati)
Den mest detaljerade och dramatiska skildringen (300–400-talet). Detta är den text som ger den rikaste berättelsen med dialoger.
När Herren Jesus Kristus hade givit upp andan, kom ett stort ljus plötsligt ner i dödsriket… Hades, dödsrikets hövding, greps av fruktan och sade till Satan: »Vem är denne mäktige som kommer hit till oss?… Hela mitt rike skakar.» …En väldig röst ljöd: »Lyften upp edra huvuden, I portar! Och öppnen eder, I eviga dörrar, så att ärons konung må ingå!» Portarna brusto sönder… Kristus trädde in i gudomlig härlighet. Han grep Satan och överlämnade honom åt Hades i evig fångenskap. Därefter tog han Adam vid handen och ledde ut honom och alla de rättfärdiga ur dödsriket.
2. 1 Petrusbrevet 3:18–20 (Nya Testamentet)
Den viktigaste kanoniska bibeltexten:
Ty Kristus led en gång för synderna, den rättfärdige för de orättfärdiga, för att han skulle föra oss till Gud. Han blev dödad till köttet men levandegjord i anden. I den gick han bort och predikade för andarna i fängelset, som en gång hade varit olydiga…
3. Efesierbrevet 4:8–10 (Nya Testamentet)
Därför heter det: »Han steg upp högt och tog fångar med sig, han gav människorna gåvor.» (Men att han »steg upp», vad betyder det annat än att han också hade stigit ner till jordens nedre delar? Den som steg ner är densamme som steg upp högt över alla himlar för att uppfylla allt.)
4. Apostlarnas trosbekännelse (tidig kyrklig sammanfattning)
…pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven. Han for ner till dödsriket. På tredje dagen uppstod han igen från de döda…
5. Odes of Solomon (särskilt Ode 42) – tidig kristen poesi (100-talet)
Jag öppnade dörrarna som var stängda… Jag krossade järnportarna… Jag befriade de fångna… Jag gick ner till dem som var döda och talade med dem… De reste sig upp och prisade Herren.
6. Evangelium enligt Bartolomeus (apokryft, 400–500-talet)
Innehåller en lång dialog mellan Kristus och Hades där Hades klagar: »Vem är du som kommer hit med sådan makt? Du har plundrat mitt rike!» Kristus svarar och befriar de rättfärdiga.
7. Tidiga kyrkofäder (kortare referenser)
- Irenaeus (Mot heresierna, ca 180 e.Kr.): Kristus »gick ner till de döda» och befriade Adam och de rättfärdiga.
- Justin Martyr (Dialog med Tryfon): Kristus predikade för de döda.
- Tertullianus: Talar om att Kristus »bröt sönder dödsrikets portar».
Sammanfattning av vilka som är viktigast:
- Mest levande och berättande: Nikodemos evangelium (den du redan arbetar med).
- Mest auktoritativ (kanonisk): 1 Petrus 3:18–20.
- Stödjande bibeltexter: Efesierbrevet 4:8–10 och Apostlarnas trosbekännelse.
- Poetisk och tidig: Odes of Solomon 42.
Lämna ett svar