Dr Rudolf Steiner, Prag den 20 mars 1911
Första föredraget. Människans väsen
Hjärna och ryggmärg, vardagsmedvetande och drömsömn. Auriska färger.
Högt ärade, kära vänner,
I denna föredragsserie, som hålls på uppmaning av våra vänner i Prag, skall ett ämne behandlas som ligger människan mycket nära, eftersom det direkt berör hennes väsen och handlar om det som rör hennes fysiska liv.
Även om detta ämne å ena sidan ligger människan så nära, just därför att det angår henne själv, får man ändå säga att det å andra sidan är ett mycket svårtillgängligt ämne. Ty redan en blick på den fordran som genom alla tider, man kunde säga från mystiskt-ockulta höjder, har trängt fram till människan – »Känn dig själv» – visar oss att självkännedom, verklig och sann självkännedom, i grunden är mycket svår för människan. Och detta gäller inte endast den individuella, personliga självkännedomen utan framför allt kännedomen om det mänskliga väsendet överhuvudtaget.
Och eftersom människan – som man kan se av denna eviga fordran »Känn dig själv» – står sitt eget väsende så fjärran, har en så lång väg att gå för att förstå sig själv, därför kommer det som skall bli föremål för betraktelserna under dessa dagar i viss mån att te sig som något avlägset, till vars förståelse mycket olika ting är nödvändiga.
Inte utan skäl kom jag själv först efter längre tid och moget övervägande till beslutet att tala även om detta ämne. Ty det är ett ämne som, om man skall komma till en sann och verklig betraktelse, oundgängligen kräver något som så ofta lämnas åt sidan vid en vanlig vetenskaplig betraktelse: Det är nödvändigt att man inför det mänskliga väsendet — observera, inte inför den enskilda människans väsen, särskilt inte när denna enskilda människa är vi själva — att man inför människans väsen i allmänhet hyser vördnad. Och det måste betraktas som en grundförutsättning för våra följande betraktelser att man hyser vördnad inför det som det mänskliga väsendet i sanning betyder.
Hur kan man då hysa en verklig vördnad inför detta?
På intet annat sätt än att man först ser bort från det sätt på vilket människan — likgiltigt om det är vi själva eller någon annan — ter sig i det dagliga livet, och att man höjer sig till följande synsätt:
Denna människa, med hela sin utveckling, är inte till för sin egen skull. Hon är till för att vara en uppenbarelse av anden, av hela den gudomligt-andliga världen. Hon är en uppenbarelse av världsgudomen; av världsanden.
Och för dem som inser att allt som omger oss är ett uttryck för gudomligt-andliga krafter, för dem är det också möjligt att känna denna vördnad, inte endast för det gudomligt-andliga självt utan också för dess uppenbarelser.
Och när vi talar om att människan strävar efter en allt fullkomligare självkännedom, skall vi vara medvetna om att det inte endast är nyfikenhet, eller om man så vill vetgirighet, som skall driva oss till att sträva efter självkännedom, utan att vi måste känna det som en plikt att göra kännedomen om världsandens uppenbarelser genom människan allt fullkomligare.
I denna mening skall orden förstås:
Att förbli okunnig där kunskap är möjlig är en synd mot människans gudomliga bestämmelse.
Ty världsanden har i oss nedlagt kraften att bli vetande; och om vi inte vill bli vetande, då avvisar vi – vilket vi egentligen inte får – att vara en uppenbarelse av världsanden, och vi framträder alltmer inte som en uppenbarelse av världsanden utan som en karikatyr, en förvrängd bild av honom.
Det är vår plikt att sträva efter kunskap för att alltmer bli en bild av världsanden.
Först när vi kan förbinda en reell mening med dessa ord, »att bli en bild av världsanden», först när det blir betydelsefullt för oss att i denna mening säga: Vi måste kunskapa, det är vår plikt att inse – först då kan vi på rätt sätt uppleva den uppfordrade känslan av vördnad inför det mänskliga väsendet.
Och för den som i ockult mening vill betrakta människans liv, människans väsen, för honom är detta genomströmmande med vördnad inför den mänskliga naturen redan därför en oundgänglig nödvändighet, eftersom detta genomströmmande med vördnad är det enda som är ägnat att väcka våra andliga ögon och våra andliga öron, ja hela vår andliga åskådningsförmåga, det vill säga de krafter som låter oss tränga in i den andliga undergrunden till den mänskliga naturen.
Den som i egenskap av skådare, som andeforskare, inte i högsta grad kan hysa vördnad inför den mänskliga naturen — den som inte kan genomträngas ända in i sin själs innersta fibrer med känslan av vördnad inför människonaturen, andens avbild — för honom förblir ögat, hur öppet det än må vara för den ena eller den andra andliga hemligheten i världen, slutet för allt det som rör det egentliga, djupare väsendet hos människan själv.
Och det kan finnas många klarseende som kan skåda ett eller annat i den andliga omkretsen av vår tillvaro: Om de saknar denna vördnad, då saknar de förmågan att skåda in i djupen av den mänskliga naturen, och de kommer inte att kunna säga något riktigt om vad människans väsen är.
Man kallar ju läran om människans livsprocesser för »fysiologi». Denna lära skall här inte betraktas på det sätt som sker i den yttre vetenskapen, utan så som den framträder för det andliga ögat, så att vi från de yttre gestaltningarna hos människan, från formen och livsprocesserna hos hennes organ, alltid blickar hän till den andliga, översinnliga grundvalen för organen, livsformerna och livsprocesserna.
Och eftersom det inte är avsikten att driva denna »ockulta fysiologi», som man också kan säga, på något osakligt sätt, kommer det att bli nödvändigt att på vissa ställen på ett ganska oberoende sätt göra antydningar om ting som för den mer eller mindre utomstående i början kan låta ganska osannolika.
Det måste uttryckligen betonas att denna föredragsserie, ännu mer än många andra som jag har hållit, bildar ett helt, och att man inte får bedöma enskilda föredrag, särskilt inte inledningsföredragen, lösryckta ur sammanhanget, eftersom vissa ting måste sägas på ett ganska oberoende sätt.
Först när man har hört slutföredragen kommer man att kunna bilda sig ett omdöme om vad som egentligen skall sägas, ty ämnet behandlas här på ett något annorlunda sätt än i den yttre fysiologin. Inledningsgrunderna kommer också att bekräftas genom det som till sist möter oss. Vi kommer så att säga inte att beskriva en rak linje från början till slut, utan vi kommer att gå i en cirkel, så att vi till sist återkommer dit varifrån vi utgick.
En betraktelse av människan är det som här framläggs. Först träder denna människa för de yttre sinnena till mötes i sin yttre form. Vi vet ju att det som en lekman idag kan veta om människan nu har berikats med mycket som vetenskapen har utforskat. Därför måste vi sammanställa det som vi idag kan veta om människan på yttre väg, ur den yttre erfarenheten och iakttagelsen, av det som redan lekmannen kan iaktta hos sig själv och hos andra människor, och det som vetenskapen har lyckats utforska med beundransvärda metoder och beundransvärda instrument beträffande människans kroppslighet.
Om man håller samman allt vad man som lekman rent ytligt kan se hos människan, vad man kanske redan har lärt känna genom någon populär beskrivning, då blir det kanske inte oförståeligt om man påpekar att redan den yttre gestalten hos människan, sådan den möter oss i yttervärlden, består av en tvåhet. För den som vill tränga in i djupen av människonaturen är det alldeles nödvändigt att bli medveten om att redan den yttre människan till form och gestaltning i grunden utgör en tvåhet.
Det ena som vi tydligt kan skilja hos människan är allt det som visar sig vara inneslutet i organ som ger det största möjliga skyddet mot yttervärlden. Det är allt det som vi kan räkna till området för hjärnan och ryggmärgen. Allt som i detta avseende hör till den mänskliga naturen, till hjärna och ryggmärg, är fast omslutet av säkra, skyddande benbildningar.
Om vi schematiskt vill framställa vad som hör till dessa båda områden, kan vi göra det på följande sätt:
Om a (se teckning) schematiskt framställer summan av de över varandra lagda ryggkotorna som löper längs ryggmärgen, b skallbenet och skallkotorna, så är inneslutet inom den kanal, som bildas genom de över varandra lagda ryggkotorna samt genom skallbenen, allt det som hör till området för hjärnan och ryggmärgen.
Man kan inte betrakta människan utan att bli medveten om att allt som hör till detta område i grunden utgör en i sig sluten helhet och att allt det övriga hos människan, som vi på olika sätt kan foga till fysiologiskt – hals, bål, lemmar – står i förbindelse med hjärna och ryggmärg genom, bildligt talat, mer eller mindre trådformiga eller bandformiga bildningar. Dessa måste först genombryta skyddshöljet för att en förbindelse skall kunna uppstå med den del som är innesluten inom dessa benbildningar.
Så kan vi säga: Redan för en ytlig betraktelse visar sig allt som finns hos människan som en tvåhet; det ena ligger inom de karakteriserade benbildningarna i fasta och säkra skyddshöljen, det andra utanför dem.
Nu måste vi först kasta en helt ytlig blick på det som ligger inom dessa benbildningar. Där kan vi åter lätt skilja mellan den stora massan som är inbäddad i skallbenen som hjärna, och den andra delen som liksom en stjälk eller sträng hänger fast vid den, som står i organisk förbindelse med hjärnan och sträcker sig som ett slags trådformigt utskott av densamma in i ryggradskanalen, ryggmärgen.
Om vi nu skiljer dessa två bildningar från varandra, måste vi redan påpeka något som den yttre vetenskapen inte behöver påpeka, men som den ockulta vetenskapen, som har att tränga in i tingen djup, väl måste påpeka. Det måste påpekas att allt vi säger på grundval av en betraktelse över människan till en början endast avser människan. Ty i det ögonblick då man tränger in i de djupare grunderna för de enskilda organen blir man varse — vi skall under loppet av föredragen se att det är så — att ett organ kan ha en helt annan uppgift i sin djupare betydelse hos människan än ett liknande eller likartat organ i djurvärlden.
Den som i den vanliga yttre vetenskapen betraktar tingen kommer att säga: Vad du här har sagt oss kan man ju också säga med avseende på däggdjuren. Men det som sägs om organens betydelse med avseende på människan kan inte, om man tränger djupare in i saken, sägas på samma sätt för djuren, utan den ockulta vetenskapen har till uppgift att betrakta djuren för sig och undersöka om detsamma som kan sägas om människan beträffande ryggmärg och hjärna också gäller för djuren.
Ty att djuren som står människan nära också har ryggmärg och hjärna, det bevisar ännu inte att dessa organ har samma uppgifter för människa och djur, lika litet som man, för att använda en jämförelse, kan ha en kniv i handen för att stycka en kalv med den eller också för att skrapa bort lite text med den. Båda gångerna har man att göra med en kniv, och den som endast tar hänsyn till knivens form kommer att tro att det i båda fallen rör sig om samma sak. I samma läge befinner sig den som tror att därför att samma organ, hjärna och ryggmärg, finns hos människa och djur, skulle dessa tjäna till samma förrättningar.
Detta är emellertid inte sant. Detta är något som har blivit allmänt i den yttre vetenskapen och har lett till vissa inexaktheter, och som endast kommer att kunna rättas till om den yttre vetenskapen så småningom finner sig i att gå in på det som ur djupen av den översinnliga forskningen kan sägas om olika väsens karaktär.
Om vi nu betraktar ryggmärgen å ena sidan och hjärnan å den andra sidan, skall vi lätt se att det har en viss sanning i sig, som tänkande naturforskare redan för mer än hundra år sedan har påpekat. Det har en viss riktighet att säga: Om man betraktar hjärnan, så ser den ut som en ombildat ryggmärg.
Detta blir ju ännu lättare begripligt om man erinrar sig att Goethe, Oken och andra naturforskare framför allt riktade blicken på att skallbenen har vissa formlikheter med ryggkotorna i ryggraden. Det var Goethe som mycket tidigt i sina betraktelser fäste uppmärksamheten vid organens formlikheter och fann att om man tänker sig enskilda ryggkotor ombildade, tillplattade och uppblåsta, så kommer man genom en sådan omgestaltning av ryggkotorna till huvudbenet, till skallbenet. Liksom genom att man blåser upp en ryggkota åt alla håll så att den blir platt i sina utsträckningar, skall man småningom kunna härleda skallbenets form ur en ryggkota.
Så kan man i viss mån kalla skallbenen ombildade ryggkotor.
Precis som man kan betrakta skallbenen som ombildade ryggkotor, så kan man tänka sig ryggmärgsmassan liksom uppblåst, differentierad, komplicerad, och man ur ryggmärgen, liksom genom omvandling, får en hjärna. Ungefär som en växt, som först endast har gröna blad, ombildar dessa; differentierar dem för att frambringa färgglada blomblad, så kan vi tänka oss att genom omgestaltning, genom differentiering av formen, genom upphöjandet av ryggmärgen till en högre nivå, hjärnan kunde bildas.
Man kan alltså föreställa sig att vi i vår hjärna kan se en differentierad ryggmärg.
Nu betraktar vi från denna synpunkt de båda organen. Vilket av dessa organ måste vi på naturlig väg betrakta som det yngre? Det är den fråga vi måste ställa oss.
Utan tvivel inte det som visar den härledda formen, utan det organ som har den ursprungliga formen. Det vill säga, vi måste tänka oss att ryggmärgen står på en första utvecklingsnivå, det är yngre, och hjärnan står på en andra nivå. Den har först genomgått ryggmärgsnivån, den är en förvandlad ryggmärg och är alltså att betrakta som det äldre organet.
Med andra ord, om vi tar i betraktande denna nya tvåhet som möter oss hos människan som hjärna och ryggmärg, så kan vi säga: Alla krafter som har lett till hjärnans bildning måste vara äldre krafter, ty de måste på en tidigare nivå först ha bildat anlagen till ryggmärgen och sedan fortsatt att verka till ombildningen av ryggmärgen till hjärna.
Det måste alltså liksom ha gjorts ett andra försök i vår ryggmärg, vilken som sådan ännu inte har kommit så långt utan just har stannat kvar på en tidigare utvecklingsnivå. Vi har alltså, om vi nu vill uttrycka oss pedantiskt exakt, i ryggmärgsnervsystemet att se en ryggmärg av första ordningen och i vår hjärna en ryggmärg av andra ordningen, en ombildat äldre ryggmärg, en ryggmärg som en gång var en sådan men har blivit ombildad till hjärna.
Därmed har vi till en början på ett helt exakt sätt pekat på det som nödvändigtvis måste tas i betraktande när vi på ett sakligt sätt vill betrakta de organmassor som är inneslutna inom dessa benskyddshöljen.
Nu kommer emellertid något annat i betraktande som först kan möta oss på ockultismens fält. Man kan ställa frågan: Om en sådan ombildning äger rum från ett organanlag av första nivån till ett organanlag av andra nivån, är då utvecklingsprocessen ett fortskridande eller ett tillbakagående? Det vill säga, kan det vara en sådan process som leder till nivåer av högre fullkomlighet hos ett organ, eller en sådan process som får organet att degenerera, att småningom dö bort?
Om vi nu betraktar ett organ som till exempel vår ryggmärg; så som det nu är, ter den sig för oss som ett förhållandevis föga framskridet organ, man kunde kalla det ungt, ty det har ännu inte kommit så långt att det har blivit en hjärna.
Vi kan emellertid tänka på denna ryggmärg på två sätt. Å ena sidan kan vi tänka oss att det har i sig krafterna att en gång också bli en hjärna, då är det i fortskridande utveckling. Eller att det överhuvudtaget inte har anlagen att nå denna andra nivå, då vore det i nedåtgående utveckling, det skulle gå mot dekadens och vara bestämt att antyda den första nivån men inte komma till den andra nivån.
Om vi nu tänker oss att vårt nuvarande hjärna en gång har haft ett ryggmärg som grund, så har den dåvarande ryggmärgen utan tvivel haft fortskridande krafter, ty det har ju blivit en hjärna. Frågar vi oss emellertid nu om vårt nuvarande ryggmärg, då säger oss det ockulta betraktelsesättet: Så som vår ryggmärg idag är, har den i själva verket inte i sig anlagen till en fortskridande utveckling, utan den förbereder sig att avsluta sin utveckling på den nuvarande nivån.
Om jag får uttrycka mig groteskt: Människan får inte tro att hon en gång skall ha blåst upp sitt ryggmärg, sådan den idag är i form av en tunn sträng, lika mycket som den nuvarande hjärnan.
Vi skall ännu se vad som ligger till grund för den ockulta betraktelsen för att kunna säga något sådant. Redan genom en ren jämförelse av formen hos detta organ, ryggmärgen, sådant det uppträder hos människan och hos djuret, ser ni en yttre antydan om det som nu har sagts.
Där ser ni, om ni till exempel tar en orm, hur i otaliga ringar bakom huvudet ryggraden börjar, är utfylld av ryggmärg och hur ryggraden är bildad på ett sätt som nästan kunde fortsätta i det oändliga. Hos människan ser vi hur ryggmärgen, från den plats där den ansluter sig till hjärnan och löper nedåt, i själva verket alltmer sluter sig samman och nedåt blir allt otydligare i den bildning som det visar i de övre partierna.
Så kan det redan genom en yttre betraktelse falla oss i ögonen hur det som hos ormen fortsätter bakåt hos människan hastar mot ett avslut, en slags degeneration.
Detta är till en början ett yttre, jämförande betraktelsesätt.
Vi skall se hur den ockulta betraktelsen ser saken.
Om vi nu håller detta samman, får vi säga: Vi har inneslutet, i det benbildning som skallbenet utgör, en ryggmärg som i fortskridande bildning har blivit hjärna, som står på en andra nivå av sin utveckling. Och vi har liksom ännu en gång ett försök att bilda en sådan hjärna i vårt ryggmärg, men ett försök som redan nu visar att det inte skall lyckas.
Låt oss nu bortse från denna betraktelse och gå över till det som vi också återigen redan känner från en yttre lekmannabetraktelse: till de uppgifter som hjärna och ryggmärg har att fullgöra.
Det är ju mer eller mindre känt för alla att verktyget för de så kallade högre själsverksamheterna är hjärnan, att dessa högre själsverksamheter dirigeras av hjärnans organ. Det är vidare känt för alla att de mer omedvetna själsverksamheterna dirigeras av ryggmärgen och de anslutande nerverna, nämligen de själsverksamheter där endast en liten överläggning sker mellan det yttre intrycket och den handling som eventuellt följer.
Om ni till exempel blir stucken av ett insekt i handen, drar ni tillbaka handen. Ni rycker till. Då inskjuts det ingen stor överläggning mellan sticket och rycket. Dessa själsverksamheter ser redan den yttre vetenskapen som något som ryggmärgen är verktyg för. Vi har andra själsverksamheter, där en rikare överläggning skjuter sig in mellan det yttre intrycket och det som till sist leder till handling. Dessa har sitt organ i hjärnan. Tänk, för att genast ta ett markerat exempel, på en konstnär som betraktar den yttre naturen, som anstränger sina sinnen och samlar otaliga intryck; sedan går en lång tid, under vilken han i sin själ bearbetar dessa intryck. Slutligen, ofta först efter år, går han till att genom yttre handlingar fixera det som ur de yttre intrycken under lång själsverksamhet har blivit.
Där skjuter sig mellan yttre intryck och det som genom människan görs av det yttre intrycket en rikare själsverksamhet in. Detsamma gäller också för den vetenskaplige forskaren, men också för varje människa som överlägger om de ting hon vill göra och inte störtar sig vilt på dem som en tjur när den ser röd färg. Överallt där människan inte handlar ur en reflexrörelse utan överlägger sina handlingar, talar vi om hjärnan som ett verktyg för själsverksamheten.
Om vi går ännu djupare in på denna sak, skall vi fråga oss: Ja, hur visar sig då denna vår själsverksamhet, för vilken vi tar hjärnan i anspråk som verktyg? Den visar sig på två sätt. Först varseblir vi den i vårt vakna liv. Vad gör vi då? Vi samlar genom sinnena de yttre intrycken och bearbetar dessa genom hjärnan med förnuftig överläggning. Vi måste föreställa oss att de yttre intrycken genom sinnenas portar vandrar in i oss och väcker vissa processer i vår hjärna.
Om vi kunde blicka in i hjärnan och i det som där sker, skulle vi se hur vår hjärna sätts i verksamhet genom den ström av yttre intryck som rinner in i den, och vi skulle se vad som blir av dessa intryck genom det som den mänskliga överläggningen åstadkommer. Vi skulle då se hur även det som påverkas mindre av överläggning infogar sig, det vill säga gärningar och handlingar som vi mer har att tillskriva dess verktyg, ryggmärgen.
Nu måste vi rikta vår uppmärksamhet på de två tillstånd i vilka den nutida människan under hela sitt liv växelvis lever, det vakna vardagslivet och det medvetslösa sömnlivet. Ur tidigare föredrag är det oss välbekant att på dagen är människans fyra väsensled tillsammans, medan vid sömnen astralkroppen och jaget svävar ut.
Nu känner vi alla det speciella tillstånd som blandar sig mellan det vakna vardagslivet och det medvetslösa sömnlivet: drömlivet. Det skall till en början inte talas om drömlivet på något annat sätt än så som lekmannen kan iaktta det. Vi ser att drömlivet har en märklig likhet med den underordnade själsverksamhet som vi knyter till ryggmärgen. Ty när drömbilderna uppträder i vår själ, uppträder de inte som föreställningar som springer fram ur överläggning, utan de uppträder med nödvändighet, liknande hur den ofrivilliga handrörelsen uppträder när vi jagar bort en fluga som har satt sig på vår hand; en handling som infinner sig som en omedelbar, nödvändig avvärjningsrörelse.
Vid drömlivet är det något annorlunda; det kommer inte till någon handling, men med en lika omedelbar nödvändighet träder bilder in i vår själs horisont. Men lika litet som vi i det vakna vardagslivet har något överläggningsinflytande på den handrörelse vi gör när en fluga sätter sig på vår hand, lika litet har vi något inflytande på de kaotiskt böljande drömbilderna. Därför kan vi säga: Om vi ser en människa i det vakna vardagslivet och ser bort från allt det som försiggår i henne, om vi endast betraktar hennes reflexrörelser, alla gester och fysionomiska uttryck som hon endast utför på yttre intryck, alltså utan överläggning, så har vi där en summa av sådana handlingar framför oss som inträder hos människan av nödvändighet. Ser vi däremot en drömmande människa, så ser vi en summa av bilder verka in i människans väsen, som nu inte leder till handlingar utan endast har bildkaraktär.
Liksom i det vakna vardagslivet de reflexmässiga handlingarna utför sig själva, så framträder i människan bildvärlden av de kaotiskt inbördes böljande drömföreställningarna.
Om vi nu blickar på vår hjärna och också vill betrakta den som ett verktyg för drömmens medvetande, vad måste vi då göra? Vi måste tänka oss att det i denna hjärna finns något som på ett visst sätt beter sig snarlikt vår ryggmärg, som leder till de omedvetna handlingarna. Vi ser ju spontant hjärnan som verktyg för det vakna själslivet, där vi skapar våra överlagda föreställningar. Vi skulle nu behöva finna hur drömföreställningarna liksom har en hemlighetsfull ryggmärg som grund, som liksom är inpressad i hjärnan, som dock inte bringar oss till handlingar utan endast till bilder.
Medan vår ryggmärg bringar oss till handlingar, även om de inte uppkommer genom överläggning, bringar den i detta fall hjärnan endast till bilder. Den stannar liksom på halva vägen; det finns något i hjärnan, som ett hemlighetsfullt underlag för en omedveten själsverksamhet, som man kan föreställa sig som ett slags inskott med ryggmärgens karaktär.
Kunde vi alltså inte säga:
Drömvärlden leder oss på ett märkligt sätt till att hemlighetsfullt kunna peka på den gamla ryggmärgen som en gång låg till grund för hjärnan?
Om vi betraktar vår hjärna, sådan den idag är utformad som verktyg för det vakna vardagslivet, så är den oss så välbekant som den ter sig när vi tar den ur skallhålan. Men det måste finnas något inneslutet däri som uppträder när det vakna vardagslivet är utsläckt. Och den ockulta betraktelsen visar att det i hjärnan finns en hemlighetsfull ryggmärg som verktyg för drömlivet.
Om vi schematiskt vill teckna det, kunde vi göra det så att i hjärnan, för det vakna vardagslivets föreställningsvärld, ligger en för den yttre varseblivningen osynlig, hemlighetsfull gammal ryggmärg, som på något sätt är insmusslad i den.
Jag vill till en början, helt hypotetiskt, uttala att denna ryggmärg då kommer i verksamhet när människan sover och drömmer, och då är så verksam som det passar sig för en ryggmärg, nämligen så att det med nödvändighet frambringar sina verkningar.
Men eftersom den är inpressad i hjärnan leder den inte till handlingar utan endast till bilder, till bildhandlingar; ty vi handlar ju i drömmen endast i bilder. Så skulle vi också ur detta speciella, besynnerliga, kaotiska liv som vi för i drömmen ha antydningar om att vårt verktyg för det vakna vardagslivet, som vi med rätta betraktar som vår hjärna, har ett hemlighetsfullt organ som grund, som kanske är en äldre bildning, och som den har utvecklat sig ur.
När nyskapelsen, den nuvarande hjärnan, tiger; ja då visar sig det som hjärnan en gång var; då trollar denna gamla ryggmärg fram det som den kan trolla fram. Men eftersom den är innesluten, bringar denna gamla ryggmärg inte det framtrollade till handlingar utan endast till bilder.
Så skiljer oss alltså betraktelsen av livet självt hjärnan i två nivåer. Det faktum att vi kan drömma pekar på att hjärnan har genomgått en utveckling i vilken den ännu stod på den nuvarande ryggmärgsnivån innan den utvecklade sig till verktyg för det vakna daglivet. Men när det vakna daglivet tiger, då gör sig det gamla organet fortfarande gällande.
Genom det hittills sagda har vi redan vunnit insikt om något typiskt, som redan kan påvisas genom en yttre betraktelse av formerna: Det vakna vardagslivet förhåller sig till drömlivet som den utformade hjärnan till ryggmärgen.
Om vi nu går vidare till en klärvoajant betraktelse, kan vi tillägga något till det som formbetraktelsen kan ge oss. På vilket sätt det ockulta skådandet, det seende ögat, kan tjäna som underlag för betraktelsen av den mänskliga naturens väsen, och på vilken ockult forskning som rönen om organen i skallen och i ryggraden inneslutna organen stöder sig, det kommer senare att visa sig.
Nu vet vi ju från tidigare betraktelser att människans synliga kropp endast är en del av hela det mänskliga väsendet. I det ögonblick då det klarseende ögat öppnas gör man erfarenheten att denna fysiska kropp visar sig innesluten, inbäddad i en översinnlig organism, i det som man, grovt talat, kallar den mänskliga auran.
Detta anförs här till en början som ett faktum,
och vi skall senare återkomma till i vad mån det kan rättfärdigas.
Denna mänskliga aura, i vilken den fysiska människan endast är som en kärna inuti, visar sig för det seende ögat som en färgbildning, i vilken olika färger flödar upp och ned. Man får emellertid inte föreställa sig att man kunde måla denna aura. Man kan inte återge den med vanliga färger, ty aurans färger är i ständig rörelse, i ett ständigt uppstående och förgående. Varje bild man ville måla av den kunde endast bli ungefärligt riktig, så som heller ingen kan måla en blixt riktigt, det skulle bara bli en stel bildning. Liksom man inte kan måla blixten riktigt, så kan man ännu mindre göra det med auran, ty de auriska färgerna är oerhört labila och rörliga, de uppstår och förgår oavbrutet.
Nu drar sig de auriska färgerna på ett märkligt sätt olika över hela den mänskliga organismen; och det är intressant att peka på den auriska bild som visar sig för det klarseende ögat när vi betraktar skalltaket och ryggraden bakifrån. Om vi föreställer oss den del av auran – betraktad bakifrån – i vilken skalle och ryggrad, alltså hjärna och ryggmärg, är inbäddade, så visar det sig att vi för den del av auran som hör till de nedre partierna av ryggmärgen kan ange en särskilt tydlig grundfärg: den visar sig grönaktig.
Och vi kan återigen ange en tydlig färg, som på sitt sätt inte framträder i någon annan del av kroppen, för de övre partierna av huvudet, där hjärnan är: det är en slags blålila. Denna färg lägger sig liksom en kåpa eller en hjälm bakifrån framåt över skallen.
Under de blålila partierna ser man i regel en nyans som man lättast kan föreställa sig om man jämför den med färgen hos en ung persikoblomma.
Mellan denna färg och den grönaktiga färgen hos de nedre delarna av ryggraden har vi i den mellersta delen av ryggen andra, obestämda färgnyanser som är oerhört svåra att beskriva, eftersom de inte förekommer bland de vanliga färger som vi känner från vår sinnliga omvärld.
Så ansluter sig till det gröna en färg som inte är grön, inte blå och inte gul, utan som ett blandverk av alla tre; det visar sig färger mellan hjärna och ryggmärgsände som i grund och botten inte finns inom den fysiskt sinnliga världen.
Även om detta nu är svårt att beskriva, kan man dock säga en sak med bestämdhet: att vi uppe vid den så att säga uppblåsta ryggmärgen har en blålila och neråt till slutet av ryggraden, kommer till en tydligt grönaktig färgton.
Vi har alltså idag till en ren yttre betraktelse av den mänskliga gestalten knutit några fakta som endast den klarseende forskningen lär oss. I morgon skall nu ett försök göras att också betrakta de andra delarna av den fysiska människokroppen, som fogar sig till de redan behandlade, i deras tvåhet, så att vi sedan kan gå vidare och se hur hela det mänskliga väsendet ter sig för oss.
Lämna ett svar