Khan

Imran Khans bilder ur manuskriptet till boken Maktens hemligheter

Den skygga skuggan

Först ett par ord från Tröskelväktaren. Får man ställa såpass närgångna frågor om en levande människa? Ja, det är en samvetsfråga. En sak är säker: Det får inte spela någon roll för frågan om man råkar känna sympati eller motvilja för hans personlighet eller hans åsikter. Han, liksom du och jag, spelar sin roll i livets teater. Det i sig kan man värdesätta. Och det i sig kan väcka en respekt. Ur det perspektivet kan man känna respekt även för osympatiska män och kvinnor. Vem gillar inte en riktigt otäck filmskurk! Och vilken skicklig och ödmjuk pedagog kan inte låta bli att gilla även sina mest trotsiga, lata, vimsiga, stöddiga och lismande elever, väl vetandes att de bakom fasaden är äkta människor med både låga och höga kort på handen, och ett öde att leva.

Hyser man ett verkligt tvingande, moraliskt förpliktande agg mot en människa så är det tillsvidare bäst att avstå från att försöka närma sig vederbörandes mer intima sidor. Det är inte etiskt försvarbart. Och man kan ändå inte lita på insikter man får, eller tycker sig få, om ett gott samvete inte lyser upp det rum man hoppas kunna blicka in i.

Visst finns det andra ljuskällor, men inga som visar verkligheten. Ett starkt ljus kastas t ex av nyfikenheten. I det ljuset ser man vad man vill se. Inte så att det man ser inte är där, men nyfikenheten filtrerar samtidigt bort sådant man av olika skäl inte vill, eller är villig, att se. Samma sak med ett maniskt intresse, baserat på positivt eller negativt laddad passion. Man ser vad man vill se. Änglar och demoner. Men söker man inte bekräftelse på de egna förutfattade meningarna, utan sanning och det ljus i vilket sanning kan visa sig som den är, då har man en strimma av en möjlighet — om man samtidigt är villig att titta på det i en själv som ställer sig ivägen. Det kan vara svårt. Inte att se det, men att vilja se det. Och man måste vilja se, och vara villig att ta till sig det man ser, för att det ens skall visa sig. Ens egen skugga är skygg. Försöker man kasta ljus på den för att se den bättre så bleknar den. Man får vara lite ödmjuk. Och ha tålamod. Göra sig klar över vad man egentligen vill med att blicka in i en annan människas själ. Detta behöver faktiskt påpekas varenda gång, med snudd på rituell nit. Man får inte bli moraliskt slarvig. Det straffar sig.

Vem är där? Och vem är det som frågar?

Krigaren
Något av det första man ser här, är Mars, på väg upp genom den östra himlaranden, vilket i Imrans fall kan kallas vinnarskalle. Det första han sade när det blev tydligt att han hade röstats bort av sitt parlament var att han aldrig någonsin har accepterat en förlust. Mars är precis på horisonten, vilket även är hans medvetandes horisont, gränslandet mellan det medvetna och det undermedvetna. Så krigaren i honom är halvt en instinkt, halvt något han kan manövrera själv. Han har använt den till att erövra blondiner, till att bli cricketstjärna och till att bli sitt lands initialt mycket populäre politiska ledare och ansikte mot världen.