Dr RUDOLF STEINER GA 11
Solens liv
Efter Saturnus stora världsperiod, som beskrivits i de föregående framställningarna, följer solens. Mellan dem ligger en viloperiod (pralaya). Under denna antar allt som utvecklats av människan på Saturnus en karaktär som förhåller sig till den senare solmänniskan som fröet till växten som spirar ur det. Saturnusmänniskan har så att säga lämnat efter sig sitt frö, som ligger i ett slags sömn för att sedan utvecklas till solmänniska.
Den senare genomgår nu på solen sitt andra medvetandetillstånd. Det liknar det tillstånd som människan ännu i dag faller in i under djup, drömlös sömn. Detta tillstånd, som nu avbryter vakenheten, är en rest, så att säga ett minne av solutvecklingens tid. Man kan också jämföra det med det dunkla medvetandetillstånd som växtriket befinner sig i. Ty i själva verket måste man betrakta växten som en sovande varelse.
För att förstå människans utveckling måste man föreställa sig att solen under denna andra stora cykel ännu var en planet och först senare upphöjdes till ett fixstjärnetillstånd. I esoterisk mening är en fixstjärna den som sänder livskrafter till en eller flera planeter på avstånd. Detta var ännu inte fallet under den andra cykeln. Solen var då fortfarande förenad med de väsen som den gav kraft åt. Dessa — alltså även människan på detta utvecklingsstadium — levde ännu på den. Det fanns ingen från solen avskild planetarisk jord och ingen måne. Allt som idag lever i och på jorden, och allt som nu tillhör månen, fanns ännu inom solen. Det utgjorde en del av dess materia, krafter och väsen.
Först under den nästa (tredje) stora cykeln avskildes det från solen som en särskild planet som inom esoteriken kallas månen. Detta är inte vår nuvarande måne, utan föregångaren till vår jord — så att säga dess tidigare inkarnation. Ur denna måne blev jorden, sedan den i sin tur hade avstött det som idag är vår måne. Under den tredje cykeln fanns alltså två himlakroppar i stället för den tidigare planetariska solen: fixstjärnan solen och den avskilda planetariska månen. Och denna måne tog med sig människan och de andra väsen som under solperioden utvecklats som hennes följeslagare ut ur solen. Solen skänkte dem nu utifrån de krafter som de tidigare hade fått direkt från den som sin boning.
Efter den tredje (mån-) cykeln följde åter en viloperiod (pralaya). Under denna förenades de två kropparna (sol och måne) och genomgick tillsammans ett fröliknande sömntillstånd. I den fjärde cykeln framträdde sedan sol och planetarisk måne åter som en kropp ur sömnens dunkel. Och under första hälften av denna cykel lösgjorde sig vår jord, med människan och hennes följeslagare, ur solen. Något senare kastade den av den nuvarande månen, så att tre delar nu existerar som avkommor till den ursprungliga solplaneten.
På solplaneten genomgick människan och de väsen som nämnts i beskrivningen av Saturnus under denna andra stora världsepok ett ytterligare utvecklingsstadium. Anlaget till människans senare fysiska kropp, som gradvis utvecklats på Saturnus, framträder vid början av solcykeln som en växt ur ett frö. Men den förblir inte sådan som tidigare. Den genomträngs av en andra, finare men kraftfullare kropp — eterkroppen. Medan människans Saturnuskropp var som en automat (helt livlös), blir den nu genom eterkroppen, som gradvis genomsyrar den, ett levande väsen. Människan blir därigenom ett slags växt. Hennes utseende motsvarar dock inte dagens växter. Det liknar snarare i viss mån människans nuvarande form. Huvudanlaget är — likt växtens rot — riktat nedåt mot solens centrum, och fotanlagen — likt blomman — riktade uppåt. Någon viljestyrd rörelse har denna växtmänniska ännu inte. (1)
Denna form uppstår dock först under den andra av de sju mindre cykler (”rundor”) som solen genomgår. Under den första finns ännu ingen eterkropp i människogestalten. Där upprepas kort allt som genomgåtts under Saturnusperioden. Den fysiska kroppen behåller sin automatiska karaktär men förändrar sin form något, eftersom den annars inte skulle kunna bära en eterkropp. Under de följande sex cyklerna utvecklas eterkroppen allt mer, och genom dess krafter får även den fysiska kroppen gradvis en allt fullkomligare form.
Denna omvandlingsprocess utförs av de andar som tillsammans med människan redan nämnts i beskrivningen av Saturnus.
De andar som kallas ”strålande liv” eller ”flammor” (i kristen esoterik: Troner) deltar nu inte längre. De avslutade sitt arbete under första hälften av den första Saturnuscykeln. Det som sker under den första solcykeln är i stället arbetet av visdomens andar (Herravälden eller Kyriotetes). De fortsätter under första hälften av denna cykel sitt arbete genom att i successiva steg åter upprepa den visdomsfulla struktur de tidigare givit den fysiska kroppen. Något senare ansluter sig rörelsens andar (Dynamis, Mahat). Därigenom upprepas den period då människokroppen fick förmågan till rörelse.
Därefter upprepar successivt formens andar (Exusiai), mörkrets andar (Archai/Asuras), eldens söner (ärkeänglar) och slutligen skymningens andar (änglar, Lunar Pitris) sina respektive arbeten. Därmed kännetecknas sex mindre perioder av den första solcykeln. I en sjunde period ingriper åter visdomens andar. De ger nu inte bara kroppen en vis form utan gör själva rörelsen till ett uttryck för visdom. Därmed avslutas den första solcykeln.
Efter en viloperiod följer den andra solcykeln.
Vid slutet av den första har människokroppen blivit mottaglig för eterkroppen. Visdomens andar har under tiden utvecklats så att de nu kan strömma ut sin egen substans — eter, det vill säga levande visdom eller liv. Människans eter- eller livskropp är alltså en utströmning från visdomens andar.
Från mitten av den andra cykeln börjar rörelsens andar arbeta på eterkroppen och inplanterar kraftfull verksamhet i den. Detta varar till mitten av den tredje cykeln, då formens andar ger eterkroppen en bestämd gestalt.
Vid mitten av den fjärde solcykeln uppnår formens andar ett medvetande som människan först kommer att ha på Venus — ett överpsykiskt medvetande. Som frukt av detta kan de omforma de tidigare bildade sinnefröna till levande sinnen.
Vid samma tid når mörkrets andar ett psykiskt medvetande (som människan först kommer att utveckla på Jupiter) och kan nu verka från astralvärlden på eterkroppen. De inplanterar självheten — självständighet och själviskhet — i denna kropp, liksom de tidigare gjort i den fysiska.
Eldens söner når nu människans nuvarande vakna medvetande och blir därmed ”människor”. De kan använda människokroppen som redskap för kontakt med omvärlden och utgjuter själens värme genom den. Denna värme har livgivande kraft, liknande ruvvärmen hos en höna. All reproduktionskraft i människan och hennes följeslagare härrör från denna impuls.
Omkring mitten av den femte cykeln kan de överföra denna förmåga till eterkroppen och övertar arbetet på den. Den fysiska kroppen överlämnas då till skymningens söner (änglar/Lunar Pitris), som utvecklar de fysiska verktyg som människans ande senare ska använda medvetet. Genom detta kan serafimerna uppenbara sig ännu fullkomligare genom människan än på Saturnus.
Från mitten av den sjätte cykeln kan människan själv omedvetet arbeta på sin fysiska kropp. Därigenom skapas fröet till livsanden (Buddhi). Liksom tronerna tidigare genomträngde fröet till andemänniskan med sin kraft, genomtränger nu keruberna livsanden med sin visdom.
Från mitten av den sjunde cykeln träder åter fröet till andemänniskan (Atma) fram, förenas med livsanden och bildar den levande monaden (Atma-Buddhi).
Under tiden arbetar skymningens söner vidare på eterkroppen genom att inge sina medvetandebilder i den och upplever i ett drömlikt tillstånd dess fortplantningskraft, vilket förbereder den senare utvecklingen av lust knuten till denna kraft under månperioden.
På Saturnus hade människan formats i sin fysiska kropp, som då var helt livlös — ett slags mineral. Därför kan man säga att människan då genomgick mineralriket. På solen blir detta ”människomineral” levande och stiger till ett växtlikt tillstånd — människan genomgår växtriket.
Men inte alla sådana anlag kunde bli levande. Växtmänniskan behövde en mineralisk grund, liksom växter idag behöver mineralriket. Därför måste en del av människans anlag stanna kvar på mineralstadiet och bilda ett särskilt mineralrike bredvid växtriket. Man ser alltså att människan stiger upp i ett högre rike genom att lämna kvar en del av sina följeslagare i ett lägre. Detta är ett grundlag i utvecklingen som återkommer på senare stadier.
Sammanfattning av utvecklingen på solen
I. Solen är den planet där det andra mänskliga medvetandet — den drömlösa sömnen — utvecklas. Den fysiska kroppen höjs till ett växtlikt tillstånd genom införlivandet av en eterkropp.
II. Utvecklingen sker genom sju understadier (cykler):
- Saturnusstadierna upprepas i förändrad form.
- Vid slutet av första cykeln börjar visdomens andar utstråla eterkroppen.
- I mitten av andra cykeln börjar rörelsens andar arbeta på den.
- I mitten av tredje cykeln börjar formens andar ge den form.
- Från mitten av fjärde cykeln får den självhet genom personlighetens andar.
- Den fysiska kroppen har utvecklats så att eldens söner kan nå människostadiet genom den.
- I mitten av femte cykeln övertar eldens söner arbetet på eterkroppen; skymningens söner verkar på den fysiska kroppen.
- I mitten av sjätte cykeln övertar skymningens söner arbetet på eterkroppen; människan arbetar själv på den fysiska.
- I mitten av sjunde cykeln uppstår den levande monaden.
Anmärkning
(1) För en människa bunden till dagens sinnliga perception är det naturligtvis svårt att föreställa sig att människan som växtväsen levde på själva solen. Men solväxtväsendet hade andra livsvillkor som motsvarade de dåvarande solförhållandena.
Lämna ett svar