Dr RUDOLF STEINER GA 11
Saturnus liv
Den stora mänskliga utvecklingen genom de sju medvetandestadierna från Saturnus till Vulkan har i en tidigare framställning jämförts med människans liv mellan födelse och död — genom spädbarnstiden, barndomen och så vidare fram till ålderdomen. Man kan driva jämförelsen ännu längre. Liksom de olika livsåldrarna hos den nuvarande mänskligheten inte bara följer på varandra utan också existerar samtidigt, så är det också med utvecklingen av medvetandestadierna. Den gamle, den mogne mannen eller kvinnan, ynglingen och så vidare — de vandrar sida vid sida. På samma sätt fanns på Saturnus inte bara människans förfäder som varelser med det dunkla Saturnusmedvetandet, utan bredvid dem också andra väsen som redan hade utvecklat högre medvetandestadier. Det fanns alltså redan när Saturnusutvecklingen började naturer med solmedvetande, andra med bildmedvetande (månmedvetande), sådana med ett medvetande som liknar människans nuvarande medvetande, vidare en fjärde art med självmedvetet (psykiskt) bildmedvetande, en femte med självmedvetet (överpsykiskt) objektmedvetande och en sjätte med skapande (andligt) medvetande. Och därmed är raden av väsen ännu inte uttömd. Efter Vulkanstadiet kommer människan nämligen att fortsätta utvecklas och nå ännu högre medvetandestadier. Liksom det yttre ögat blickar ut i dimgrå fjärran, blickar siarens inre öga in i andliga vidder mot ytterligare fem medvetandeformer [162] som det dock är helt omöjligt att beskriva. Man kan alltså tala om sammanlagt tolv medvetandestadier.
Saturnmänniskan hade alltså elva andra slags väsen i sin omgivning. De fyra högsta arterna hade sina uppgifter på utvecklingsstadier som föregick Saturnuslivet. När detta liv började hade de redan nått en så hög nivå i sin egen utveckling att deras fortsatta existens nu utspelade sig i världar som ligger bortom människoriket. Om dem kan och behöver därför inte talas här.
De övriga väsenarterna — sju stycken utöver Saturnmänniskan — deltar alla i människans utveckling. De förhåller sig som skapande makter och verkar på ett sätt som ska beskrivas i det följande.
De mest upphöjda av dessa väsen var de som, när Saturnusutvecklingen började, redan hade nått ett medvetandestadium som människan först kommer att uppnå efter sitt Vulkanliv — alltså ett högt skapande (överspirituellt) medvetande. Också dessa “skapare” hade en gång genomgått mänsklighetens stadier. Det skedde på världskroppar som föregick Saturnus. Deras förbindelse med människoutvecklingen bestod dock ännu fram till mitten av Saturnuslivet. Inom esoterisk vetenskap kallas de på grund av sin upphöjda, finstrålande kropp för ”strålande liv” eller också ”strålande flammor”. Och eftersom den substans som deras kropp bestod av har en viss avlägsen likhet med människans vilja, kallas de också ”viljans andar”.
Dessa andar är Saturnmänniskans skapare. Ur sin egen varelse strömmar de ut den substans som kan bli bärare av det mänskliga Saturnusmedvetandet. Den utvecklingsperiod under vilken detta sker kallas den första lilla Saturnuscykeln (i den teosofiska litteraturen: ”första rundan”). Den substanskropp som människan på detta sätt får är det första anlaget till hennes senare fysiska kropp. Man kan alltså säga att fröet till människans fysiska kropp läggs under den första Saturnuscykeln genom viljans andar — och att detta frö vid denna tid besitter det dunkla Saturnusmedvetandet.
Efter denna första mindre Saturnuscykel följer ytterligare sex. Under dessa uppnår människan ingen högre medvetandegrad, men den kropp hon fått bearbetas vidare. I denna bearbetning deltar på mångfaldiga sätt de andra väsenarter som tidigare antytts.
Efter viljans andar kommer väsen med skapande (andligt) medvetande liknande det som människan kommer att uppnå på Vulkan. De kallas ”visdomens andar”. Den kristna esoteriska traditionen kallar dem ”herravälden” (Kyriotetes), medan viljans andar där kallas ”troner”.
*
Den som verkligen känner den kristna läran vet att föreställningarna om dessa människan överordnade andliga väsen i högsta grad hör till den. De har dock i en ytlig religiös undervisning under senare tid gått förlorade. Den som verkligen tränger in i saken kommer att inse att kristendomen inte har någon som helst anledning att bekämpa esoterisk vetenskap, utan att denna tvärtom står i full överensstämmelse med den sanna kristendomen. Om teologer och religionslärare ville studera esoteriken, skulle de för sin kristendoms skull se i den sin bästa hjälpare i nutiden. Men många teologer tänker numera helt materialistiskt; och det är betecknande att man till och med i en populär skrift avsedd att främja kristen kunskap kan läsa orden att ”änglar” är till för ”barn och ammor”. Ett sådant påstående vittnar om en fullständig missuppfattning av den äkta kristna andan. Endast den som offrar den sanna kristendomen åt en förment framåtskriden ”vetenskap” kan uttala något sådant. Men tiden kommer då en högre vetenskap kommer att gå förbi sådana barnsliga påståenden utan vidare. [164]
Visdomens andar för sin egen utveckling framåt under den andra Saturnuscykeln och bearbetar samtidigt människokroppen så att en ”visdomsfull ordning”, en förnuftig struktur, inpräglas i den. Noggrant betraktat börjar deras arbete redan strax efter mitten av den första cykeln och avslutas ungefär vid mitten av den andra.
Den tredje typen av andar med självmedvetet (överpsykiskt) objektmedvetande kallas ”rörelsens andar” eller ”verksamhetens andar”. I kristen esoterik kallas de ”makter” (Dynamis). Med sin egen utveckling för de från mitten av den andra Saturnuscykeln vidare bearbetningen av människans substanskropp och planterar i den förmågan till rörelse och kraftfull verksamhet. Detta arbete når sitt slut omkring mitten av den tredje Saturnuscykeln.
Därefter börjar den fjärde väsenartens arbete — de så kallade ”formens andar”. De har ett självmedvetet bildmedvetande (psykiskt medvetande) och kallas i kristen esoterik ”väldigheter” (Exusiai). Genom deras arbete får människans substanskropp — som tidigare var som ett rörligt moln — en avgränsad plastisk form. Denna verksamhet fullbordas omkring mitten av den fjärde Saturnuscykeln.
Sedan följer verksamheten hos ”mörkrets andar”, också kallade ”personlighetens andar” eller ”självhetens andar” (egoismens andar). De har på detta stadium ett medvetande liknande människans nuvarande jordiska medvetande. De bebor den formade människokroppen som ”själar” på ett sätt liknande hur människosjälen idag bebor kroppen. De inplanterar en sorts sinnesorgan som är fröet till de sinnesorgan som senare utvecklas under jordutvecklingen.
Man måste dock inse att dessa ”sinnefrön” väsentligt skiljer sig från dagens sinnesorgan. Jordmänniskan skulle inte kunna uppfatta något genom dem. För att sinnesintrycken ska kunna bli tillgängliga för henne måste de först passera genom en finare eterkropp som bildas på solen och genom en astralkropp som har sitt ursprung i månens utveckling. (Allt detta klargörs senare.) Personlighetens andar kan däremot bearbeta dessa intryck genom sin egen själ så att de uppfattar yttre föremål ungefär som människan gör på jorden.
Genom sitt arbete på människokroppen genomgår dessa andar själva sitt ”människostadium”. De är alltså människor från mitten av den fjärde till mitten av den femte Saturnuscykeln. De planterar självheten — egoismen — i människokroppen. Eftersom de själva först på Saturnus når sitt människostadium förblir de länge knutna till människans utveckling och har även i senare cykler viktiga uppgifter. Deras verksamhet verkar alltid i riktning mot att inge självhet. Deras inflytande är både orsaken till egoismens urartning i själviskhet och till människans självständighet. Utan dem skulle människan aldrig ha blivit en självständig personlighet.
Den kristna esoteriken kallar dem ”urmakter” (Archai), och i teosofisk litteratur kallas de Asuras.
Deras arbete ersätts omkring mitten av den femte Saturnuscykeln av ”eldens söner”, som på detta stadium har ett dunkelt bildmedvetande liknande människans månmedvetande. De når sitt människostadium först på nästa planet — solen. Deras arbete är därför här ännu delvis omedvetet, drömlikt. Genom dem vitaliseras de tidigare sinnefröna. De ljusbilder som de frambringar strålar ut genom dessa frön, och människans förfader blir därigenom en slags lysande varelse. Medan Saturnuslivet annars är mörkt lyser människan nu upp ur det allmänna mörkret.
Människan själv kan dock ännu inte använda sin ljuskraft. Den tjänar i stället som medium genom vilket högre väsen kan uppenbara sig. Genom människornas ljusstrålning strålar dessa upphöjda väsen något av sin natur ner till planeten. Den kristna esoteriken talar här om serafimernas uppenbarelse — ”kärlekens andar”.
Denna situation varar till mitten av den sjätte Saturnuscykeln.
Därefter börjar arbetet av väsen som har ett medvetande liknande människans djupa drömlösa sömn — ”skymningens söner”, även kallade ”skymningens andar” (i teosofin: Lunar Pitris eller Barhishad-Pitris). De når sitt människostadium först på månen. På jorden är de därför redan högre väsen — det som kristen esoterik kallar änglar, medan eldens söner där kallas ärkeänglar.
Dessa skymningssöner utvecklar nu en slags förstånd hos människans förfader, ett förstånd som denne ännu inte själv kan använda. Genom detta förstånd uppenbarar sig nu åter högre väsen — liksom tidigare genom sinnefröna. Genom människorna låter de andliga väsendena förståndet strömma över planeten; dessa väsen kallas i kristen esoterik keruber.
Omkring mitten av den sjunde Saturnuscykeln inträder en ny verksamhet. Nu har människan blivit så utvecklad att hon omedvetet kan arbeta på sin egen kropp. I den fullständiga dunklet skapar hon därigenom det första fröet till den egentliga ”andemänniskan” (Atma), som först vid slutet av mänsklighetens utveckling når full blomning. Detta är det högsta ledet i människans monad.
För människan själv är detta ännu helt omedvetet. Men liksom serafimer och keruber tidigare uppenbarade sig genom människan, så gör nu tronerna — de väsen som från början utstrålade människokroppen ur sin egen natur — detsamma. Fröet till andemänniskan genomträngs helt av viljans andars kraft och behåller denna genom alla följande utvecklingsstadier.
Denna verksamhet är ännu inte avslutad vid slutet av Saturnuslivet utan fortsätter in i den första solcykeln.
Man bör lägga märke till att de högre andarnas arbete inte sammanfaller med början och slutet av en cykel, utan sträcker sig från mitten av en cykel till mitten av nästa och är starkast under viloperioderna mellan cyklerna.
Därav framgår också i vilken mening den kristna esoteriken säger att i ”begynnelsen av tiderna” uppenbarade sig först serafimer, keruber och troner.
Därmed har Saturnusbanan följts fram till den punkt där dess liv genom en viloperiod övergår i solens liv.
Sammanfattning av den första planetens utveckling
I. Detta är planeten där det mest dunkla mänskliga medvetandet utvecklas (djup trance). Samtidigt bildas den första anläggningen till den fysiska människokroppen.
II. Utvecklingen går genom sju understadier (cykler). På varje stadium arbetar högre andar med kroppens utformning:
- Viljans andar (Troner)
- Visdomens andar (Herravälden)
- Rörelsens andar (Makterna)
- Formens andar (Väldigheterna)
- Personlighetens andar (Urmakterna)
- Eldens söner (Ärkeänglar)
- Skymningens söner (Änglar)
III. I den fjärde cykeln når personlighetens andar människostadiet.
IV. Från den femte cykeln uppenbarar sig serafimerna.
V. Från den sjätte cykeln uppenbarar sig keruberna.
VI. Från den sjunde cykeln uppenbarar sig tronerna — människans egentliga skapare.
VII. Genom denna sista uppenbarelse uppstår fröet till andemänniskan (Atma).
Lämna ett svar