Dr RUDOLF STEINER GA 11
Jorden och dess framtid
Den fjärde huvudfasen av människans utveckling genomlevs på jorden. Det är det medvetandetillstånd i vilket människan för närvarande befinner sig. Innan hon nådde fram till detta måste hon — och med henne hela jorden — i tre mindre kretslopp (de så kallade «runderna» i den teosofiska litteraturen) efter varandra upprepa Saturnus-, Sol- och Måntillståndet. Nu lever människan i det fjärde jordkretsloppet. Hon har redan kommit ett stycke förbi mitten av detta kretslopp.
På denna medvetandenivå uppfattar människan inte längre endast bilder på ett drömlikt sätt, vilka som verkningar av omgivningen uppstår i hennes själ, utan föremål uppträder för henne «ute i rummet». På månen och även under upprepningsstadierna på jorden steg till exempel en färgbild upp i hennes själ, när ett motsvarande föremål kom henne nära. Hela medvetandet bestod av sådana i själen upp- och nedvågande bilder, toner och så vidare. Först med uppträdandet av det fjärde medvetandetillståndet framträder färgen inte längre blott i själen, utan på ett yttre, rumsligt avgränsat föremål; tonen är inte längre blott ett inre klingande i själen, utan ett föremål i rummet ljuder. Därför kallar man i hemläran detta fjärde, jordiska medvetandetillstånd även det «föremålsmedvetandet».
Detta har långsamt och gradvis utbildats under utvecklingens gång, i det att de fysiska sinnesorganen efter hand uppstod och därigenom gjorde de mest skiftande sinnliga egenskaper hos yttre föremål förnimbara. Och utöver de sinnen som redan nu är utvecklade finns andra ännu blott som anlag, vilka under den följande jordtiden kommer att utvecklas och visa sinnevärlden i en mycket större mångfald än vad som redan nu är fallet. I det föregående har detta jordmedvetandes gradvisa växande framställts, och i de följande utläggningarna kommer denna framställning att få väsentliga utvidgningar och kompletteringar.
Den färgade världen, den ljudande och så vidare, som den tidigare människan alltså uppfattade i sitt inre, möter henne under jordelivet ute i rummet. I stället uppstår i hennes inre en ny värld: föreställnings- eller tankevärlden. Om föreställningar och tankar kan man inte tala vid månmedvetandet. Detta består enbart av de kännetecknade bilderna.
Ungefär vid mitten av jordutvecklingen — egentligen förbereds saken något tidigare — uppträder hos människan förmågan att bilda föreställningar och tankar om föremålen. Och denna förmåga utgör också grunden för minnet och självmedvetandet. Först den föreställande människan kan utveckla minnet av det hon uppfattat; och först den tänkande människan når fram till att skilja sig själv som ett självständigt, självmedvetet väsen från sin omgivning, att lära känna sig själv som ett «jag».
De tre första skildrade stadierna var alltså medvetandestadier; det fjärde är inte blott medvetande utan självmedvetande. Men redan inom det nuvarande självmedvetandet, tankelivet, bildas åter anlaget till ännu högre medvetandetillstånd. Dessa medvetandetillstånd kommer människan att genomleva på de följande planeter till vilka jorden kommer att omvandlas efter sin nuvarande gestalt.
Det är inte orimligt att uttala något om dessa framtida medvetandetillstånd, alltså också om livet på de kommande planeterna. Ty för det första går den klarsynte i sin utveckling — av vissa skäl som skall anges på annat ställe — före sina medbröder. Hos honom utbildas alltså redan nu de medvetandetillstånd till vilka hela mänskligheten med den fortskridande planetutvecklingen måste nå. Man har alltså i klarsynsmedvetandet redan bilder av mänsklighetens framtida stadier.
Och vidare finns ju tre kommande medvetandetillstånd redan nu som fröanlag hos alla människor; och klarsynsforskningen har medel att ange vad som kan bli av dessa anlag.
Visserligen måste det som sägs här — att den klarsynte redan nu utvecklar de medvetandetillstånd till vilka hela mänskligheten i framtiden skall fortskrida — förstås med en inskränkning. Den klarsynte utvecklar till exempel i dag inom den själsliga världen ett skådande som i framtiden hos människan kommer att uppträda i fysisk form. Men detta framtida fysiska tillstånd hos människan kommer att vara den trogna avbilden av det motsvarande nuvarande själsliga hos den klarsynte.
Jorden själv kommer ju att utvecklas, och därigenom kommer hos dess framtida fysiska invånare helt andra former att framträda än de som nu finns; men dessa fysiska former förbereds i dagens själsliga och andliga. Vad den klarsynte i dag ser som ett ljus- och färgmoln kring den fysiska människokroppen — den så kallade «auran» — kommer senare att omvandlas till en fysisk form; och andra sinnesorgan än de nuvarande kommer att ge framtidsmänniskan förmågan att uppfatta dessa former. Den klarseende ser alltså redan i dag de andliga förebilderna till de framtida sinnesväsendena (till exempel auran) med sina andliga sinnen. För honom är en blick in i framtiden möjlig, vars egenart dock mycket svårt kan göras åskådlig genom dagens språk och för de nuvarande mänskliga föreställningarna.
Föreställningarna i det nuvarande medvetandetillståndet är skugglika och bleka i jämförelse med yttervärldens färgade och klingande föremål. Människan talar därför också om föreställningarna som om något «overkligt». En «blott tanke» ställs i motsats till ett ting eller väsen som är «verkligt», därför att det uppfattas genom sinnena. Men föreställningarna och tankarna bär i sig anlaget att åter bli verkliga, bildmässiga.
När människan i dag talar om föreställningen «rött» utan att ha ett rött föremål framför sig, så är denna föreställning liksom endast en skuggbild av den verkliga «rödheten». Senare kommer människan att nå dithän att hon inte bara låter den skugglika föreställningen om «det röda» stiga upp i sin själ, utan när hon tänker «rött» kommer verkligen också «rött» att vara framför henne. Hon kommer att kunna skapa bilder, inte blott föreställningar.
Något liknande kommer därigenom att uppnås som redan fanns vid månmedvetandet. Men bilderna kommer inte att drömlikt våga upp och ned i henne, utan hon kommer att framkalla dem i sig med fullt självmedvetande, liksom de nuvarande föreställningarna. En tanke på en färg kommer att vara färgen själv; en föreställning om en ton kommer att vara tonen själv och så vidare.
En bildvärld kommer i framtiden att våga upp och ned i människans själ genom hennes egen makt, medan under måntillståndet en sådan bildvärld utan hennes medverkan fyllde hennes inre. Och den rumsliga karaktären hos den föremålsliga yttervärlden kommer inte att försvinna. Färgen som uppstår samtidigt med färgföreställningen kommer inte blott att vara en bild i själen, utan den kommer att utveckla sig ute i rummet.
Följden av detta blir att människan kommer att kunna uppfatta väsen och ting av högre art än dem som tillhör hennes nuvarande omgivning. Det är ting och väsen av finare själslig och andlig natur, vilka inte kan kläda sig i de föremålsliga färger som är förnimbara för dagens fysiska sinnesorgan, men som uppenbarar sig genom de finare själsliga och andliga färger och toner som framtidens människa kommer att kunna väcka fram ur sin egen själ.
Människan närmar sig alltså ett tillstånd i vilket hon kommer att ha ett för sådana förnimmelser lämpat självmedvetet bildmedvetande. (1) Den kommande jordutvecklingen kommer å ena sidan att föra det nuvarande föreställnings- och tankelivet till allt högre, finare och fullkomligare utveckling; å andra sidan kommer under denna tid också det självmedvetna bildmedvetandet gradvis att formas.
Till fullt liv kommer detta emellertid först på den nästa planet till vilken jorden kommer att omvandlas och som i hemläran kallas «Jupiter». Då kommer människan att kunna träda i förbindelse med väsen som är fullständigt dolda för hennes nuvarande sinnesförnimmelse.
Det är begripligt att inte bara förnimmelselivet därigenom blir helt annorlunda, utan att även handlingarna, känslorna och alla relationer till omgivningen fullständigt omvandlas. Människan kommer då att medvetet kunna påverka helt andra krafter och makter än dem hon nu endast kan påverka inom sinnevärlden; och hon själv kommer att ta emot inflytanden från helt andra riken än dem som nu är fullt begripliga för henne.
Om födelse och död i nuvarande mening kan det på denna nivå inte längre vara fråga. Ty «döden» inträder ju endast därigenom att medvetandet är hänvisat till en yttervärld med vilken det står i förbindelse genom de fysiska sinnesorganen. När dessa fysiska sinnesorgan upphör att tjäna, upphör varje relation till omvärlden. Det är just det som kallas att människan «har dött».
När hennes själ däremot blivit så utvecklad att den inte mottar inflytanden från yttervärlden genom fysiska redskap utan genom bilder som den själv skapar, då har den också nått den punkt där den kan reglera sitt umgänge med omvärlden efter egen vilja; det vill säga dess liv avbryts inte utan dess egen vilja. Den har blivit herre över födelse och död.
Allt detta kommer alltså att inträda med det uppnådda självmedvetna bildmedvetandet på «Jupiter». Detta själstillstånd kallas också det «psykiska medvetandet».
Det nästa medvetandetillstånd till vilket människan utvecklas på en ytterligare planet, «Venus», skiljer sig från det föregående därigenom att själen då inte bara kan skapa bilder utan själva föremålen och väsendena. Detta sker i det självmedvetna föremålsmedvetandet eller överpsykiska medvetandet.
Genom bildmedvetandet kan människan uppfatta något av översinnliga väsen och ting, och hon kan påverka dem genom att väcka sina bildföreställningar. Men för att till exempel det skall ske som hon vill av ett sådant översinnligt väsen, måste detta självt sätta sina egna krafter i rörelse. Människan är alltså herre över bilderna och kan genom dem åstadkomma verkningar, men hon är ännu inte herre över själva krafterna.
När hennes självmedvetna föremålsmedvetande blivit utbildat kommer hon också att vara herre över skapande krafter från andra världar. Hon kommer inte bara att uppfatta och påverka väsen, utan själv skapa dem.
Sådan är medvetandets utvecklingsgång: först börjar det i dunkel; man uppfattar inget av andra ting och väsen, utan endast de egna själens inre upplevelser (bilder). Sedan utvecklas förnimmelsen. Och till sist förvandlas förnimmelsemedvetandet till ett skapande.
Innan jordtillståndet övergår i Jupiterlivet måste — efter det fjärde jordkretsloppet — ännu tre mindre kretslopp genomlöpas. Dessa tjänar till ytterligare fullkomning av jordmedvetandet på ett sätt som skall beskrivas i följande uppsatser, när utvecklingen av de mindre kretsloppen och deras underavdelningar på alla sju planeter framställs.
När jorden efter en vilopaus (Pralaya) förvandlats till Jupiter och människan anlänt till denna planet, måste under fyra mindre kretslopp åter de fyra föregående tillstånden — Saturnus-, Sol-, Mån- och Jordtillståndet — upprepas; och först under det femte Jupiterkretsloppet når människan det stadium som ovan betecknats som det egentliga Jupitermedvetandet.
På motsvarande sätt framträder Venusmedvetandet under det sjätte Venuskretsloppet.
En omständighet som i följande uppsatser kommer att spela en viss roll skall här endast kort antydas. Den gäller den hastighet med vilken utvecklingen förlöper på de olika planeterna. Denna är nämligen inte densamma överallt. Livet förlöper först med störst hastighet på Saturnus, därefter avtar hastigheten på Solen, blir ännu mindre på Månen och rör sig långsammast på Jorden. På jorden själv blir det allt långsammare fram till den punkt där självmedvetandet utvecklas. Därefter ökar hastigheten åter.
I dag har människan alltså redan passerat den punkt då utvecklingen gick som långsammast. Livet har börjat påskyndas igen. På Jupiter kommer Månens hastighet, på Venus Solens hastighet åter att uppnås.
Den sista planet som ännu kan räknas till jordens förvandlingsserie — alltså den som följer efter Venus — kallas i hemläran «Vulkan». På denna planet uppnås det provisoriska målet för mänsklighetens utveckling. Det medvetandetillstånd i vilket människan då inträder kallas «saligheten» eller också det andliga medvetandet. Hon kommer att nå detta efter upprepning av de sex föregående stadierna under det sjunde Vulkan-kretsloppet.
Om livet på denna planet kan inte mycket meddelas offentligt. I hemläran talar man om det så, att man säger: «Om Vulkan och dess liv bör ingen själ tänka, som ännu med sitt tänkande är bunden vid en fysisk kropp.» Det vill säga: endast de högre hemlärjungar som får lämna sin fysiska kropp och utanför densamma förvärva översinnliga kunskaper kan erfara något om Vulkan.
Så uttrycker sig alltså de sju medvetandestadierna i sju planetariska utvecklingar under mänsklighetens gång. På varje stadium har medvetandet åter sju underordnade tillstånd att genomlöpa. Dessa uppträder i de redan antydda mindre kretsloppen (som i teosofiska skrifter kallas «runder»).
Dessa underordnade tillstånd kallas i den västerländska hemläran «livstillstånd», i motsats till de överordnade «medvetandetillstånden». Man säger också att varje medvetandetillstånd rör sig genom sju «riken».
Enligt denna beräkning måste man alltså i hela mänsklighetens utveckling skilja mellan sju gånger sju, det vill säga fyrtionio mindre kretslopp eller «riken» (i vanlig teosofisk terminologi «runder»). Och vidare har varje mindre kretslopp åter sju ännu mindre att genomlöpa, vilka kallas «formtillstånd» (i teosofiskt språk «glober»). Detta ger för hela mänsklighetens kretslopp sju gånger fyrtionio — alltså trehundrafyrtiotre — olika formtillstånd.
De följande framställningarna, som kommer att behandla denna utveckling, skall visa att överblicken över helheten inte är så komplicerad som den vid första anblicken kan tyckas när talet trehundrafyrtiotre nämns. Det kommer att visa sig hur människan först då rätt kan förstå sig själv när hon känner denna sin utveckling.
Anmärkning
(1) Ordbildningen «självmedvetet bildmedvetande» kan verka främmande, men uttrycker sakförhållandet bäst. Man skulle också kunna säga: bildsjälvmedvetande.
Lämna ett svar