11. FÖRHISTORIA

Dr RUDOLF STEINER GA 11

Ju djupare man tränger in i sann hemlig vetenskap, desto ödmjukare blir man. Man inser hur gradvis man måste mogna för vissa kunskaper. Stolthet och brist på ödmjukhet förlorar sin mening. När man har förstått något litet ser man hur oerhört stor den återstående vägen är. Genom kunskap vinner man insikten om hur litet man vet — och man får en känsla för det ansvar som ligger i att tala om översinnliga ting. Men mänskligheten kan inte leva utan sådana insikter. Den som förmedlar dem behöver därför djup ödmjukhet, äkta självkritik och ett orubbligt strävande efter självkännedom.

Några nödvändiga mellananmärkningar

I dessa betraktelser skall man börja med meddelanden som rör människans och de med henne sammanhängande väsendenas utveckling före den “jordiska perioden”. Ty när människan började knyta sitt öde till den planet som kallas jorden, hade hon redan genomgått en rad utvecklingsstadier som på sätt och vis förberedde henne för det jordiska livet. Man skiljer här tre sådana stadier och betecknar dem som tre planetariska utvecklingsperioder. De namn som används inom hemlig vetenskap är Saturnus-, Sol- och Månperioden. Det kommer att visa sig att dessa benämningar till en början inte har något att göra med de nuvarande himlakroppar som inom den fysiska astronomin bär dessa namn, även om det i vidare mening finns ett samband som den framskridne mystikern känner till.

Man säger också ibland att människan före jordelivet bebot andra planeter. Med dessa “andra planeter” avses emellertid endast tidigare utvecklingstillstånd hos jorden själv och dess invånare. Jorden med alla till den hörande varelser har, innan den blev “jord”, genomgått Saturnus-, Sol- och Månetillståndet. Saturnus, Sol och Måne är så att säga tre tidigare inkarnationer av jorden. Och vad man i detta sammanhang kallar Saturnus, Sol och Måne finns i dag lika litet kvar som fysiska planeter som en människas tidigare fysiska inkarnationer existerar vid sidan av hennes nuvarande.

Hur denna “planetariska utveckling” av människan och de andra jordiska varelserna förhåller sig, skall behandlas i de följande uppsatserna ur Akasha-krönikan. Därmed är inte sagt att inte ytterligare tillstånd föregått dessa tre. Men allt som ligger före dem förlorar sig i ett mörker som den hemligvetenskapliga forskningen ännu inte kan belysa. Ty denna forskning bygger inte på spekulation eller begreppskonstruktion, utan på verklig andlig erfarenhet. Liksom det fysiska ögat endast kan se till horisonten, kan också “andens öga” endast blicka tillbaka till en viss tidpunkt.

Hemlig (”esoterisk”) vetenskap grundar sig på erfarenhet och håller sig inom denna. Endast begreppsmässigt hårklyveri vill undersöka vad som fanns “i världens allra första början” eller “varför Gud egentligen skapade världen”. För den hemlige forskaren gäller det i stället att inse att sådana frågor på en viss kunskapsnivå helt enkelt upphör att ställas. Ty inom den andliga erfarenheten uppenbarar sig allt som människan behöver för att fullgöra sin uppgift på jorden. Den som tålmodigt arbetar sig in i dessa erfarenheter finner att de kan ge full tillfredsställelse åt alla nödvändiga frågor. Man kommer till exempel att se hur frågan om “det ondas ursprung” kan lösas och mycket annat som människan måste fråga efter.

Det skall dock inte sägas att människan aldrig kan få klarhet i frågor om världens ursprung och liknande. Hon kan det — men först efter att ha gått igenom de insikter som den närmast tillgängliga andliga erfarenheten ger. Då inser hon också att frågorna måste ställas på ett annat sätt än tidigare.

Ju djupare man tränger in i sann hemlig vetenskap, desto ödmjukare blir man. Man inser hur gradvis man måste mogna för vissa kunskaper. Stolthet och brist på ödmjukhet förlorar sin mening. När man har förstått något litet ser man hur oerhört stor den återstående vägen är. Genom kunskap vinner man insikten om hur litet man vet — och man får en känsla för det ansvar som ligger i att tala om översinnliga ting. Men mänskligheten kan inte leva utan sådana insikter. Den som förmedlar dem behöver därför djup ödmjukhet, äkta självkritik och ett orubbligt strävande efter självkännedom.

Sådana mellananmärkningar är nödvändiga här, eftersom framställningen nu skall stiga till ännu högre kunskapsområden än dem som behandlats i tidigare delar av Akashakrönikan.

Till de återblickar på människans förflutna som ges i de följande meddelandena skall också komma utsikter mot framtiden. Ty sann andlig kunskap kan även öppna framtiden — i den mån det är nödvändigt för människans uppgift. Den som avfärdar allt sådant som fantasi och drömmeri från sina fördomars höga domarstol kommer minst att förstå detta förhållande till framtiden. Och ändå kan en enkel logisk betraktelse göra det begripligt — om man bara vill acceptera logiken även när den strider mot ens fördomar. Fördomar är nämligen mäktiga fiender till all logik.

Tänk till exempel på att om svavel, syre och väte sammanförs under bestämda förhållanden, måste svavelsyra uppstå — enligt en lag. Den som kan kemi vet alltså i förväg vad som kommer att ske. På detta begränsade område är kemisten en profet. Hans förutsägelse skulle bara slå fel om naturens lagar plötsligt förändrades.

Forskaren i det ockulta undersöker de andliga lagarna på samma sätt som fysikern eller kemisten undersöker de materiella. Människans utveckling beror av dessa lagar. Liksom svavel, syre och väte inte i framtiden kan förenas i strid med naturens lagar, kan inget i det andliga livet ske i strid med de andliga lagarna. Den som känner dessa kan därför blicka in i framtidens lagbundenhet.

Denna jämförelse används medvetet för att visa hur sann hemlig vetenskap menar med förutsägelsen av mänsklighetens framtid. Därmed faller också invändningen att sådan förutsägelse skulle upphäva människans frihet. Man kan förutsäga vad som motsvarar en lag — men lagen bestämmer inte viljan. På samma sätt som det är lagbundet hur ämnen förenas, beror det på människan om hon skapar de villkor under vilka lagen verkar. Så är det också med framtida världshändelser: de kan förutses, även om de framkallas genom mänsklig frihet.

En viktig skillnad finns dock mellan fysisk vetenskaps förutsägelser och andlig kunskaps. Den fysiska bygger på förståndets slutsatser. Den andliga bygger på ett verkligt högre skådande. Den hemlige forskaren måste därför avstå från spekulation, kombination och rent intellektuellt filosoferande, eftersom dessa hör till människans lägre natur och kan störa det högre seendet. Sann högre kunskap börjar först när denna lägre natur höjs till människans högre väsen.

Detta innebär inte att förståndets verksamheter saknar värde — de är fullt berättigade på sitt område. Ingenting är i sig högre eller lägre, utan endast i relation till något annat. Vad som i ett avseende är högt kan i ett annat vara lågt.

Men det som måste uppfattas genom skådande kan inte nås genom tankearbete, hur genialt det än är. En människa kan vara mycket kvick och intelligent i vardaglig mening, men det hjälper henne inte till översinnlig kunskap. Hon måste snarare avstå från denna intellektuella aktivitet och överlåta sig åt det högre seendet — liksom man ser blommorna på en äng utan att resonera sig fram till dem.

Det som på detta sätt kan sägas om människans framtid utgör grunden för alla ideal som verkligen har praktisk betydelse. Sanna ideal måste vara lika djupt förankrade i den andliga världen som naturens lagar i den fysiska. Annars är de endast fantasier utan möjlighet att förverkligas. Alla stora ideal i världshistorien har ytterst sprungit fram ur skådande kunskap — från stora invigda, medan andra människor medverkar medvetet eller omedvetet efter deras impulser.

Bakom vardagsmänniskan står uppfinnare, konstnärer och forskare; bakom dem de invigda; bakom dessa övermänskliga väsen. Världens och mänsklighetens utveckling blir begriplig först när man inser att det vanliga mänskliga medvetandet bara är en av många former — det finns högre och lägre.

Även här får man inte missförstå orden högre och lägre. De gäller endast ur människans aktuella perspektiv, ungefär som höger och vänster ändras när man flyttar sig.

Exempel på andra medvetandeformer finner man i en bikupa eller en myrstack. De olika individernas samverkan följer lagbundna och visa mönster. Resultatet är lika mycket ett uttryck för medvetande som människans samhällen, teknik och konst. Men detta medvetande finns inte i den fysiska världen på samma sätt som människans. För att finna bikupans eller myrstackens styrande väsen måste man söka i en översinnlig värld. Den klär sig endast i de fysiska individerna — bina eller myrorna.

En seende människa kan där möta “bi- eller myranden” som ett medvetet väsen. Det kan också vara så att detta medvetande en gång fanns i den fysiska världen men senare höjt sig och endast lämnat sina verktyg kvar där.

Ett liknande förlopp väntar människan i framtiden. Hennes medvetande kommer att höjas till högre världar, medan de fysiska beståndsdelarna blir lösare sammanbundna. Hos den klarseende kan detta redan nu anas: hjärnans molekyler står i en annan relation till varandra, vilket i bild kan jämföras med en myrstack — även om inga anatomiska instrument kan visa det.

En annan nivå av medvetande är det som kallas folk- eller rasande. Även här finns ett verkligt medvetande bakom de gemensamma livsformerna hos ett folk, men detta verkar från den så kallade astrala världen genom människornas astralkroppar, inte genom fysiska organ som i fallet med bina.

Här har man alltså en helt annan typ av väsen än människan eller insektskollektivet.

Fler exempel kunde ges, men det sagda räcker som inledning till den följande framställningen av människans utvecklingsvägar. Ty människans egen utveckling kan bara förstås om man beaktar att hon utvecklas tillsammans med andra varelser, vilkas medvetande ligger i andra världar än hennes egen. Det som sker i hennes värld beror också på sådana väsen — och kan därför bara förstås i samband med dem.