Torborg Nedreaas — en sorts nödlösning
Snabbanalys:
Född med Weltschmerz, siktar på storhet.
Sitt hjärta i det fördolda, länkat till poetisk vision i det som rör det privata.
Kommunikation och begreppsbildning måste vara vackra, svårt med disciplin.
Desto lättare att använda smärta och rättspatos i sitt sätt att skriva vackert.
Relationer är intuitiva och hon vet att de tar slut, ibland när.
Hennes idé om en karriär är helt tänkt utanför boxen.
Elegant. Mån om sin framtoning. En smula kokett — men ger blanka fan i vad folk tycker och tror om henne. Paradoxalt? Det är bara förnamnet. Schitzofrent? Njä, men kanske en smula bipolärt. På ett hanterbart sätt. Om man inte är Nic, förstås.
Nic och Tob hade kul. Hon var 24 och han 37, vilket på den tiden var perfekt. Hon var ung, snygg och smart. Utbildad konsertpianist. Han var stilig, stabil, utbildad sjöfartsjurist med kompetens att vara Norges näste dispachör, han var violinist, frimurare och kom från en av Bergens VIP-familjer. Tob kom från enklare förhållanden, fadern en försupen lanthandlare på ön Stord, modern en klippa med både moral, intellekt — och judisk far. ”Den gamle patriarken”, som Tob ända upp i hög ålder kunde muttra om sin morfar när hon gick förbi hans porträtt på väggen hemma i Blylaget.
Det tycks ha varit en släkt av starka kvinnor. Kanske var Nicolay Johan Kieding inte svag nog. Han hade rykte om sig att vara sträng och självsäker och hade flera äktenskap efter det med Tob. Han fördes sällan på tal och som barn — sonson — fick jag ofta känslan att jag inte borde fråga om min mytiske farfar. Han hörde till det förflutna. Farmors förflutna. Pappas förflutna. Inte mitt förflutna. Till mig hörde han inte alls. Jag fann mig i det. Mitt Blylaget var Farmors och Axels.
Blylaget var legendariskt. En gammal bankfastighet som flyttats timmerstock för timmerstock tvärs över Norges alla fjäll och dalar från den regniga hamnstaden Bergen till glittrande Nesodden. Huset låg på en klippa med utsikt tvärs över fjorden till den kungliga huvudstaden Oslo. Dit gick det båtar. Veslefrikk och Tyrihans hette de. Vitmålade järnskrov, en gång i tiden säkert ångdrivna.
Har du någonsin som barn stått vid en dörr och blivit nästan lite yr, kanske inte ens i huvudet, men i magen eller i händerna, och bävande tvekat att knacka på?
För det mesta slapp jag denna känsla. Farmor stor redan utanför dörren och strålade av glädje när jag och pappa körde in mellan grindstolparna. När jag har tänkt tillbaka på dessa högtidsstunder så har jag reflekterat över hur liten hon var. Det tänkte jag aldrig på i realtid. Då var hon stor, lika stor som sin aura, och den smalt in i landskapet, stenläggningen, farstutrappen och den öppna dörren.
Det fanns förresten ingen riktig farstu. Och det var nog lite talande. Man kom liksom direkt in i atmosfären. Utan sluss. Det första man såg var en liten brasa som sprakade i en stor öppen spis av mörkt tegel. Lite som i AI-bilden här:
Gamla par har en speciell doft och Blylaget doftade dessutom av tjära, torsk, syltkok, tobak och siameskatter. Jag hör att det låter som något en vinprovare skulle kunna säga. Men visst. Blylaget var ett gott vin. En sorts sherry. Atmosfären var tät och god, som ett innerligt djupt samtal i största förtroende. Frukostarna var legendariska. Tob höll hov vid kortänden mot den varmt gråsvarta, ständigt slutna sängkammardörren. Vi andra satt längs långsidorna av bordet. Aksel höll faten fulla, det var bokstavligen ett smörgåsbord. Ingredienserna kunde skifta lite men det fanns alltid rostat kneippbröd, pumpernickel, kex, nysköljda salladsblad, lök att skiva — både gul och röd — mjukost, Jarlsberg och inte minst den mytiska Gammelosten, som fick hålla sig i ostkupan, för husfridens skull.
Den kunde vara en smula svår på näsan. Sådär så det nästan ilade i näsroten av ammoniakångor. Och den var alldeles mörkbrun av ålder. Man dolde den mellan dubbla lager smör, så att aromen skulle brisera i och inte framför munnen.
Så fanns det Aksels ofta helt nyrörda tyttebärssyltetöj och — om man hade tur och det var säsong — bringebärssyltetöj, alltså sylt från hallon han plockat i snåren samma morgon. Kanske på väg upp från bryggan eller in från dasset. Så småningom fick de, tack vare min fars försorg, en mulltoa under den branta trappen till loftet, där Tob hade sin skrivkammare, men utedasset var rätt välbesökt sommartid ändå. Mycket brännässlor där. Och starka intryck för en lillgammal liten pojke.
Men åter till Nesoddfrokosten. Man säger frokost, inte frukost. Den drog igång sakta som ett gammalt godståg vid nio eller halv tio. När den fått upp trycket pågick den mer eller mindre oavbrutet till fram på eftermiddagen. Full av spännande samtal och långa, ofta passionerade utläggningar om ett eller annat som hänt i världen.
För en lillgammal pojke med stora öron var det en högtid att få vara med när de vuxna med liv och själ gav sig in i brännande ämnen, nästan utan att bli osams och alltid utan att jamsa med varandra för att slippa obehag. Det var skarpa tankar och starka åsikter. Det dracks svart te — Liptons mest, men även Earl Grey — och det dracks nymalt kaffe. Doften av nymalt kaffe är magisk och höjde taket i huset. På en av timmerväggarna, apropå det magiska, tittade en mörk mask av gammalt valben ner på oss alla. Kanske var det bara jag som tittade tillbaka, men den var intensiv. Primitiv, den såg mest ut som en gråbrun klump om man tittade slarvigt, men kom man på rätt våglängd så såg man det dunkla eskimåansiktet och dess outgrundliga blick.
Det tog många år innan jag vågade fråga vad det var.
Det kan nog ha funnits både Tuborg och Ålborg på bordet men ingen överdrev och det var på den tiden då vuxna ogenerat var vuxna. Jag gillade det. Det fanns svackor i ätandet. Då tände Farmor en Benson and Hedges i det svarta munsycket och hällde upp lite starkt kaffe eller en dram. Min far rullade en Gullsnitt och gjorde samma.
Aksel varken rökte eller drack. Däremot diskade han av och fyllde på faten. Och kunde på ofta stående fot komma med initierade inpass om de senaste turerna mellan Breszjnev och Kissinger och de olika geopolitiska intrigerna, alltid med Sovjet som de hederliga i spelet. Ljög de så var de så illa tvungna.
USA ljög av bara farten.
Kalla kriget var aldrig kallare eller mer krigiskt än under VM i schack mellan Bobby Fischer och Boris Spasskij. Stämningen var elektrisk. Allt annat fick liksom vänta. Aldrig hade de varit mer öppet rasande på USA för den där Fischer. Som säkert fuskade på ett eller annat sätt. Med fula knep och psykningar och vad vet man egentligen. Ultraljud? För vann gjorde han. Stort. Det var profetiskt, och det kände man. Det onda USA kommer att vinna Kalla kriget men det skall aldrig, aldrig accepteras. Kampen fortsätter. I Indokina. I Sydafrika. I Chile.
Och vid det storslagna frokostbordet på Blylaget. Det var ofta gäster där, inte bara vi. Jag var väl lite för liten för att hålla reda på vad de alla kom från men ofta var de rätt unga och vackra. Rödblonda vänstertjejer och deras mörklockiga killar. Stödgruppen för ANC minns jag. Säker fanns det många som sympatiserade med Ulrike Meinhof också, hon och hennes Rote Arméefraktion romantiserades.
När Tob fyllde 70 var många där. Även Åsa, min mor, de hade varit nära vänner ända sedan hennes korta äktenskap med Jörgen, min far. Min mor berättade hänfört att Tob bröt ett av benen i underarmen den dagen. För att hon argt slog näven i bordet. I ett gräl med en pacifist. Hennes späda fågelkropp var inte skapt för våldsamheter men hon ville verkligen markera skillnaden mellan en mördare och en beväpnad frihetskämpe. Det håller två helt olika sorts pistoler även om de är precis likadana!
Pacifister är så naiva.
Min mor berättade om en annan kväll. En grupp unga vuxna hade samlats kring Tob och Aksel och de samtalade om världsfreden, befrielsekampen, stormakterna och terrorbalansen. Alla oroade sig för kärnvapenkrig. Ett nytt Hiroshima var bara en knapptryckning bort och alla mindes Kubakrisen. Och så var det Angola…
Plötsligt, berättade Åsa, öppnade en av kvinnorna munnen. Hon hade varit mer eller mindre tyst hela kvällen, men nu ville hon säga något. Eller något ville sägas genom henne. Mer så. Liksom i trance sade hon profetiskt: I framtiden kommer araberna att ockupera Europa. Stämningen stelnade. Ingen förstod vad hon menade. Kanske inte ens hon själv. Araberna? Det var tidigt 1970-tal och svårt att föreställa sig. Att Algeriets livstidspresident Boumedienne just hade sagt samma sak under en extra generalförsamling i FN var det nog ingen där som visste. Och ingen skulle ha förstått det heller. Någon bröt den förvirrade tystnaden och samtalet tog en annan vändning.
Livet som politiskt kontroversiell kulturpersonlighet passade henne ganska bra. Hon skrev fortfarande med edge och svärta. Hon stack sina läsare i ögonen på ett oemotståndligt sätt. Och höll sig relevant med intervjuer, kåserier i radio.
Dessutom hade hon nu Aksel.
Juristen Aksel Bull-Njå träffade hon under ockupationsåren, när hon lämnat Nic. Eller om de två överlappade varandra något, min far antydde det en gång. Aksel må ha varit en sorts nödlösning, men han var stabil, hade mod och ideal. Nic var högborgerlig och tyckte inte alls om kommunister. Aksel var kommunist, ingick i den hemliga motståndsrörelsen och ombesörjde vapentransporter från England. Livsfarliga resor, men de måste göras. Även han var musikaliskt begåvad — cellist — men framför allt var han en ordets man. Bland annat översatte han Betty Friedman, Sally Trench, Kenneth Galbraith, John D. Bernal, Michael Sayers & Albert E. Kahn samt skrev åtskilliga debattartiklar.
Jag såg Lenins samlade verk i hans bokhylla på loftet.
En av alla familjelegender handlar om när Aksel just kommit hem från en lyckad resa till England. Vapentransporterna hade framgångsrikt arrangerats, nu skulle han hem. Men så långt kom han inte. Han hade blivit förföljd. Gestapo haffade honom på gatan. Han fördes ner i en källare och skulle förhöras. Skarp belysning. Två förhörsledare. De hade haft koll på honom en längre tid, lät de förstå, och han skulle komma lindrigt undan om han angav sina medarbetare. Annars kunde han dessvärre inte räkna med ett angenämt öde, sådan var lagen och det var inte så mycket att göra åt den saken. Tysk Notwendigkeit.
Aksel lyckades se uppriktigt förvånad ut. Helt oförstående. Han hade visserligen varit i England, det var helt riktigt, men han hade varit på semester efter en ansträngande prestation med orkestern i vilken han var cellist. Någon vapenleverans kände han inte till och någon motståndsrörelse var han verkligen inte med i, de måste ha fått tag på fel man.
På något sätt gick det och han släpptes, tackade och gick lugnt upp för trapporna och ut på gatan. Rätt vad det var kom en förrymd liten tax pinnande. Då brast det. Aksel tappade fullständigt kontrollen och sprang i vild panik.
Det brast aldrig för Aksel. Nu brast det för Aksel.
En gång till brast det för Aksel. Det var när Tob dog. Vi återkommer till det.
Aksel var i praktiken Tobs fru. Det var han som städade, diskade, lagade mat, betalade räkningar och skötte det praktiska. Varje morgon gick han ner till bryggan och tog ett morgondopp. Klockan sju, året runt. Vattnet i Oslofjorden är väldigt salt så det fryser sällan, dessutom hålls det öppet av Tyrihans och Veslefrikk och deras regelbundna trafik. Tob svarade på brev, skrev radiokåserier, lade patiens, klappade Ylajali, Tatiana, Taise eller någon av de andra siameserna, rökte och kämpade med skrivkrampen. Det var svårt att skriva något djupsinnigt efter Kåres olycka.
Jörgen och Kåre var hennes två barn. Sönerna. Några döttrar fanns inte. Jörgen, senare min far, föddes 1931, när Tob var en nygift 25-åring. Kåre kom ett par år senare. Bröderna var påfallande olika. Jämfört med Jörgen så var Kåre en charmig spelevink. Kåre var kvick i repliken, skicklig på dansgolvet och poppis hos damerna. Hemma var han påhittig, lite busig och såg till att storebror fick skulden och stryket. Jörgen hatade honom.
En av helgonlegenderna var att Kåre, när han muntorr och med sprängande huvudvärk vaknade upp efter en narkos på sjukhuset såg en syn för unga gudar: Den sötaste sjuksköterska som tänkas kan. Med vän röst frågar hon om hon får bjuda honom på något uppfriskande. Kåre bränner förstås av ett leende, och underverket böjer sig fram mot den yrvakne charmören med en klase nysköljda vindruvor framför den välmatade barmen. Plötsligt flyger något i Kåre och med kall röst frågar han varifrån druvorna kommer. Den förskräckta sköterskan svarar cafeterian. Kåre blir irriterad. Nej jag undrar förstås var druvorna är odlade. Det hade hon ingen aning om. Men så gå och ta reda på det då, fräste Kåre. Hon skyndar sig iväg med sin druvklase, återkommer och meddelar lättat: Sydafrika.
Kåre vänder bort huvudet så gott han kan i gipskragen och säger hårt att då skall han inte ha några, tack.
Det var precis efter Olyckan. Vid ca 33 drabbades Kåre av en svår bilolycka. Troligen var han själv vållande, han dansade även i trafiken, men han bröt nacken och förlamades. Mitt enda personliga minne av honom är i en rullbar sjuksäng, på Blylaget. Våra blickar möttes. Det betydde något för mig. Jag var kanske fem. Han dog strax därefter. Och blev ett sorts familjehelgon bortom all kritik, såklart.
Tob blev helt förkrossad och under många år var Kåre och trafiksäkerhet det enda hon med någon sorts patos kunde tala om. Hans ande vägrade lämna rummet, han var överallt nu. Jörgen hade irriterat sig på Kåre under hela Kåres liv. Hade ofta fantiserat om att dräpa honom. Nu när de var vuxna så dog Kåre i sviterna efter en plötslig olycka och gick inte att bli av med.
När Jörgen fyllde 80 så samlade jag mig till att äntligen fråga vad den där konstiga klubban var till. Den hade ett kort skaft och ett stort, tungt, droppformat huvud. Troligen gjord av en rot. Kanske hörde den ihop med eskimåansiktet. Jörgen var tyst en stund. Sedan sade han: Den snidade jag. För att slå ihjäl Kåre med.
Jag ställde inga fler frågor.
När jag vid 40-nånting blev frimurare och nämnde saken för Jörgen tystnade han också. Jag tänkte att han, som gammal kommunist, skulle ha problem med det. Men så log han ett återhållet litet leende och utbrast eftertänksamt: Det var som fan. Det var farsan också. Och sedan, efter en lång tystnad:
– Tror du att de skulle släppa in en sån som mig?
Min nyfikenhet på Nic tog fart där. Jag hade alltid trott att han var nazist. Att tystnaden kring honom berodde på något alldeles onämnbart. Tob hade antytt det till Åsa, min mor, som citerade ”Tänk att jag som är judinna har varit gift med en nazist!”. Jag hade tagit det efter bokstaven och inte vågat fråga mer. Nu när min far var 80 och jag just fått reda på att min farfar var frimurare så anade jag att det där med hans nazism nog inte var någon teknisk realitet. Det var kanske mer av en frånskild kvinnas vanliga sätt att legitimera en skilsmässa. Idag heter det att de lämnade männen har varit sociopater och narcissister, där och då var det nazister.
Nazisterna hatade både judar och frimureri, det var alltså dubbelt osannolikt att Nic varit just nazist. Jag tog mod till mig och frågade min gamle far. ”Nej för helvete” sade han utan att förlora det eftertänksamma i rösten, ”han hatade nazisterna. De tog hans hus”. Som många med strategiskt placerade villor hade han vräkts, förmodligen mot en ekonomisk kompensation, men utan att ges något val, varpå de förvandlade hans smakfullt inredda residens till ett logement för ockupationssoldater, och var rasande på nazisterna för det. Dessutom hade tyskarna invaderat och vandaliserat det pampiga ordenshuset i Oslo och dragit ut en massa väl valda symboliska föremål på gatan och gjort ”utställningar” för att framställa frimureriet som en sionistisk infiltrationscentral.
Och så har jag gått och trott att min farfar var nazist! När det var min oantastliga och vida vördade farmor som hade en skorpioniskt vass tunga. Det har jag lite svårt att ta in. Det var elakt. Tob och Nic var ett coolt par under sina få år tillsammans. Och de fick två barn. Även om jag ser en teoretisk möjlighet att Kåre kan ha haft en annan far. Sådant är vanligare än man tror. Och pojkarna var så olika. Och Jörgen accepterade aldrig Kåre riktigt. Men ändå. Tob skulle ha hedrat minnet av de fina åren och nöjt sig med det. Ja ja. Lätt att vara efterklok.
Speciellt åt andra.
Jag vill inte sätta mig till doms. Men jag vill dra lärdom. Så att förtalet inte har skett i onödan. Nic gick aldrig i försvar. Än mindre till motangrepp. Hon hade orden. Han tystlåtenheten. Det hedrar honom.
Jörgen menade, den där gången när han var 80, att han nog var den ende på Nics begravning som var uppriktigt ledsen. Han ville såklart framhålla sin respekt och tänkte säkert inte på att han samtidigt framhöll att Nic inte var speciellt omtyckt av de som stod honom såpass nära att de gick på hans begravning.
En annan sak han nämnde var att han som nioåring hörde genom golvet att de stundom hade sina älskogsnätter även en tid efter den uppslitande skilsmässan.
Någonting tycks ha fungerat mellan dem ändå.
När jag känner mig in i Tobs mentalitet så får jag en ganska distinkt förnimmelse. Tob hade en vision om ett bättre samhälle. Och hon kunde omtolka känslor så att de passade visionen. Gick inte det så kunde hon omtolka visionen så att de passade känslorna. När tyskarna invaderar eller Nato tränger sig på: Även, som hon skriver i den svarta novellen Krutrök, nationalkänsla.
Och i detta med känsla och vision kunde hon kännas väldigt närvarande och väldigt djup. Hon siktade på att göra, eller bli, något storslaget. Och det där med samhällsfrågor plågade henne egentligen alltid, det var medfött. Känslan av att ha koll och av att det är något som skaver. Den var medfödd. Och direkt kopplad till en annan stark känsla: socialt rättspatos.
Fick hon alltid ihop det där med kommunismen? Nej, det tror jag inte. Men hon levde med en övertygad kommunist och hon kunde jämka ihop känsla och vision. Skavde inte det? Jo, det tror jag. Men det fanns konjak. Och katter.
Under mitt sista djupa samtal med henne, dagen innan hon dog, berättade jag för henne om Steiners sociala tregrening. Idén att rättslivet skulle vara statens primära uppgift och att näringslivet och kulturlivet skulle ge varandra kraft med minimal inblandning av staten. Kulturlivet, inklusive skolväsendet, skulle ge vision och inspiration till näringslivet och näringslivet skulle ge kraft och stöd till kulturlivet genom fria gåvor, stipendier och promotion. Kultur skall inte behöva löna sig och industri skall inte behöva detaljstyras av staten. Bara när saker börjar spåra ur. Tob lyssnade, fascinerat och ödmjukt. Och sade ja, kanske har du rätt. Sluta inte undersöka saken.
Det lovade jag.
Vid fyratiden på morgonen kom sköterskan ut till mig. Jag sov på soffan i storstugan. Hon såg lite förtvivlad ut och jag fattade. Gick in i sängkammaren. Det allraheligaste. Jag tror inte jag hade varit där förut, någonsin. Förutom då på kvällen innan, när vi hade vårt sista samtal. Och jo. Hon var död. Hennes fågelsmala handleder var redan ganska svala. Hon hade andats tungt på kvällen, efter vårt samtal, och det var logiskt att hon nu hade andats ut för sista gången. Folk dör i gryningen. Gryningen är dagens vårvinter. Jag tände ett stearinljus på Tobs nattduksbord.
Aksel sov.
Jag tror det var stearinljuset som väckte honom. Det störde hans ordning. De har inte stearinljus i sängkammaren. Varför brinner det ett stearinljus i sängkammaren? Det är fel. Varför är Alexander här? Blås ut ljuset.
Gryningsljuset hittade in genom fönstret och man såg ändå.
”Tob är död”.
Aksel fattade inte. ”Tob är död”. ”Farmor är död”.
Det gick inte in. Aksel klev upp. Nattskjorta av flanell. Ut i köket. Muttrande och mumlande sina smålustiga ordvitsar och små ramsor. Men utan glimten i ögat. Ingen glimt. Bara rabbel och gallimatias. Han visste inte vart han skulle ta vägen. Koka kaffe. Kaka koffe. Tob är död. Löskokt ägg. Tob död. Mata katterna kata matterna, kattemattemata. Död. Dödeliröd, rödeglöd och kaffebröd. Sådär höll det på. Jag såg honom bokstavligen tappa förståndet. Ord rann ur honom lite på måfå.
Det tog tio minuter. Han kom aldrig till sans igen.
Han kom på vårdhem, Aksel. Rymde ibland. Eller rymde och rymde, han skulle nog bara ner till fjorden och ta ett morgondopp. Efter några år dog han.
Jörgen tyckte inte alls om tanken på att hans grav skulle ligga bredvid Tobs. Han hade aldrig riktigt dragit jämnt med Aksel. Och Tob var väl inte någon bullmamma direkt. Jörgen växte inte upp i hennes ljus, sade han, utan i hennes skugga. Ljuset, det gav hon till världen. Sådär som hon gav bort Jörgens gunghäst till de fattiga grannbarnen som inte hade några leksaker. Det var en nödlösning han kunde han inte förlåta. Men han behöll kommunismen. Något skulle han ha.
Nu är alla döda. Även kommunismen dog till slut. Kvar är bara jag. Och Tobs böcker. De lever ett eget liv. Är de odödliga? Svårt att säga. Jag tror de dör då och då, sedan återföds de. Får en renässans. I Norge händer det rätt ofta. Även i andra länder händer det. Penguin Books UK köpte just rättigheterna. Så även Frankrike. Och Polen. Och Spanien. Och nu har hennes debutroman, Av månsken växer ingenting åter kommit ut i Sverige. Den gavs ut här redan året efter den kom, 1948, men fick inget genomslag. Dödfödd. Nu tycks tiden vara mogen.
Någon feelgoodlitteratur är det inte. Den är rätt mörk. Och rätt verklig. Inte socialrealistisk direkt, den är för poetisk för det, men den skär djupt. Och visar — snudd på bevisar — att livet består av nödlösningar. Ja, att vi alla är en sorts nödlösningar.
Att till och med döden kan vara en sorts nödlösning.
Och om sällskapet inte faller oss i smaken: Är Kristus själv inte en sorts nödlösning?
Jag läser första kapitlet i den svenska översättningen av Tobs debutroman:
https://www.youtube.com/watch?v=CQVTf7n0sfE
ANTECKNINGAR
Tobs himmel:
Född med Weltschmerz, siktar på storhet.
Sitt hjärta i det fördolda, länkat till poetisk vision i det som rör det privata.
Kommunikation och begreppsbildning måste vara vackra, svårt med disciplin.
Desto lättare att använda smärta och rättspatos i sitt sätt att skriva vackert.
Relationer är intuitiva och hon vet att de tar slut, ibland när.
Hennes idé om en karriär är helt tänkt utanför boxen.
En vän skriver:
Noen ord om mine to møter med Torborg og Aksel. Jeg møtte dem for ca 50 år siden, så mye mye har blitt borte i glemselen…
Mitt første møte med Torborg og Aksel var våren 1974. Jeg hadde skrevet et filmmanus basert på Torborgs novelle ”Kruttrøyk”som særoppgave i litteratur 3. gymnasklasse. I den anledning tok jeg kontakt med henne med tanke på å få tillatelse til å filmatisere novellen. Torborg og Aksel inviterte Torborg og Aksel meg på middag på Teaterkafeen i Oslo. Vi møttes i det innerste rommet i kafeen og for første gang i mitt liv fikk jeg servert laks, noe jeg aldri hadde smakt. Dette var før lakseopprettets tid, så et slik måltid var ren luksus. I dag ville man nok sagt at jeg ble starstruck: gynasiasten i møte med den mest kjente forfatteren i etterkrigstidens Norge. Torborg var generøs, og etter å ha lest manus ga hun meg tillatelse til å lage film av novellen hvis det lot seg gjøre. Filmatiseringen ble ikke noe av da jeg ikke klarte å få inn nok sponsorkroner, men prosessen var svært lærerik og spennende.
Det neste og siste møte med henne fant sted på slutten av 1970tallet og var relativt kort. Min daværende kjæreste, som var ekssvigerdatter til Torborg, var på frokostbesøk på Blylaget. Disse frokostene hadde jeg hørt mye om, og de samlet ofte mange mennesker. Morgenfuglen Aksel hadde tatt sitt daglige morgenbad fra Blylagsbrygga før han forberedte frokostbordet. En etter en kom det frokostgjester, mange fra Oslo, men Torborg, som i motsetning til Aksel, var en natteravn, kom ikke til bordet før godt ut på dagen. Når hun så hadde spist, ryddet Aksel bordet og begynte å forberede middag.De hadde altså vidt forskjellige døgnrytmer
Lämna ett svar