20. Den konungsliga konsten i ny gestalt 2 januari 1906
Missförstånd och fel inom frimureriet. Taxil-affären. Ursprunget till benämningen ”frimureri”. Kulturens tre sfärer eller pelare: visdom, skönhet och styrka. Betraktelser över 1100-talet och sagan om den heliga Graalen ur frimurerisk synvinkel. Motsättningen mellan den manligt-frimurariska och den kvinnligt-prästerliga principen: herravälde över den livlösa naturen och mottagandet av gudagivna levande krafter. Korsets tecken. Den heliga Graalen som symbol för framtidens herravälde över livskrafterna: den konungsliga konsten i ny form.
Kära vänner,
I dag vill jag tala till er om ett ämne som är utsatt för mycket stora missförstånd och kring vilket det råder en ovanligt stor mängd villfarelser i världen. De flesta av er vet att jag vid tillfälle av vår årets generalförsamling redan har talat om detta ämne, och att jag då – i enlighet med en gammal ockult sed – föreläste för män och kvinnor var för sig. Av vissa skäl, som kanske kommer att framträda ännu tydligare genom själva föredraget, har jag i dag avvikit från denna gamla ockulta sed, och det av det skälet att just de orsaker som i dag och även då föranledde mig att tala till er om detta ämne hänger samman med att man inom kort – förhoppningsvis mycket snart – helt kommer att bryta med denna gamla sed.
Jag sade: många missförstånd råder kring detta ämne. Jag behöver bara peka på ett faktum ur mitt eget liv för att visa er att det i vår tid verkligen inte är lätt att komma bortom rent äventyrliga och vidskepliga föreställningar som existerar i förhållande till denna sak; och å andra sidan behöver jag bara visa hur lätt det är att i mötet med dessa utomordentliga ting göra bort sig på ett helt otroligt sätt.
Det faktum ur mitt liv som jag vill berätta ska jag helt enkelt återge. Ni kommer kanske knappt att hålla det för trovärdigt – och ändå är det sant. Det är nu kanske sjutton eller arton år sedan som jag befann mig i ett sällskap av universitetsprofessorer och några mycket begåvade diktare. Bland professorerna fanns också några teologer från den teologiska fakulteten vid universitetet på den aktuella orten. Det var katoliker. I detta sällskap berättades då i fullt allvar följande.
Om en av dessa teologer, en mycket lärd man, gick ett inte helt ogrundat rykte att han på kvällarna inte längre gick ut, därför att han trodde att frimurarna då var ute och rörde på sig. Denne man representerade ett omfattande fackområde. Men det var inte han själv som berättade, utan en annan. Denne berättade att under sin vistelse i Rom hade ett antal munkar från en viss orden – det var elva, tolv eller tretton – åtagit sig att under ed intyga följande händelseförlopp.
I Paris skulle en gång en mycket betydande biskop ha hållit en predikan där han talade om den fruktansvärda fara som frimurarorden utgjorde i världen. Efter predikan trädde en man fram till honom i sakristian och sade att han var frimurare och ville ge honom tillfälle att en gång bevista ett möte inom orden. Biskopen samtyckte och sade för sig själv: Jag ska dock ta med mig några vigda reliker, så att jag är skyddad. – En plats bestämdes. Mannen förde biskopen in i logen, där han fick en dold plats anvisad, från vilken han dock kunde observera allt som försiggick. Han satte sig till rätta, höll sina vigda reliker framför sig och avvaktade de ting som nu skulle ske.
Vad han sedan såg återgavs på följande sätt – och jag betonar att bland dem som då befann sig i sällskapet fanns några som ansåg saken diskutabel.
Logen skulle ha öppnats – den bar i verkligheten namnet ”Satansloge”, medan den utåt bar ett helt annat namn – och en märklig gestalt skulle ha framträtt. Enligt gammal sed – varifrån berättaren kände till denna sed sade han inte – gick den inte; andar går ju som bekant inte, utan sägs enligt vissa uppfattningar glida. Denna märkliga gestalt skulle ha öppnat sammankomsten. Vad som därefter ägde rum ville biskopen absolut inte berätta; det skulle ha varit alltför fruktansvärt. Men han skulle ha åkallat hela kraften hos relikerna, och då skulle det ha dundrat som åskknallar genom alla led, ropet ljöd: ”Vi är förrådda!” – och den som lett sammankomsten försvann. Kort sagt: det var en glänsande seger för de biskopliga krafterna över det som där förmodligen skulle ha utförts.
Detta diskuterades alltså som en fullt allvarlig sak. Av detta kan ni se att det i vår tid finns människor – kanske mer lärda än många andra med stora namn – som likväl står på den ståndpunkten att sådana händelser kan äga rum inom frimureriet.
Nu är saken den att det i mitten av 1880-talet utkom en fransk bok som på ett ytterst kusligt sätt framställde frimureriets hemligheter – dock mer kusligt än hemlighetsfullt. Särskilt betonades i den hur frimurarna höll djävulsmässor. Denna bok iscensattes av en fransk journalist vid namn Leo Taxil. Han väckte särskilt mycket uppmärksamhet genom att dessutom föra fram en viss fröken Vaughan som vittne. Följden blev att kyrkan ansåg frimurarna med deras nattliga verksamhet så farliga att man fann det nödvändigt att skapa ett världsförbund mot frimurarna. I Trient hölls en slags koncilium – det var inget verkligt koncilium, men kallades det andra Tridentinska konciliet. Det besöktes av talrika biskopar och hundratals präster; en kardinal presiderade. [Kongressen blev en stor framgång för Taxil.] Men därefter författades motinlagor, och som följd av detta förklarade herr Taxil att hela innehållet i hans böcker samt de där nämnda personerna var en uppfinning av honom själv.
Ni ser: det finns gott om tillfällen att dra på sig en stor blamage i sådana frågor. Detta var en av de värsta blamager som en i världen vitt utbredd institution har ådragit sig. Därav måste ni åtminstone dra den slutsatsen att man egentligen vet mycket litet om frimureriet. Ty om man verkligen visste något väsentligt, om man lätt kunde informera sig om det, så vore det självklart att sådant prat och sådant handlande inte skulle vara möjligt.
I vidare kretsar av allmänheten råder i dag än den ena, än den andra uppfattningen om frimureriet. Det är ju numera inte heller särskilt svårt att bilda sig en åsikt, eftersom det finns en ganska omfattande litteratur – delvis skriven av sådana som studerat många dokument, delvis innehållande sådant som frimuraren själv skulle säga kommit ut i offentligheten genom förräderi. Den som någorlunda fördjupar sig i denna litteratur kan skaffa sig en viss föreställning om vad det rör sig om. Men att få en riktig uppfattning är helt uteslutet – och detta därför att det i ännu högre grad i dag gäller vad Lessing, som själv var frimurare, har sagt.
När han nämligen hade blivit upptagen frågade honom den ordförande mästaren:
”Ni ser nu själv att ni inte invigs i något som är särskilt stats- eller religionsfientligt?”
Och Lessing svarade:
”Ja, jag måste medge att sådana ting har jag inte erfarit. Jag hade dock varit glad om jag fått erfara något sådant, för då hade jag åtminstone fått erfara något.”
Detta är yttrandet av en människa som med sunt förstånd kunde betrakta saken och som erkände att han genom det som där bedrevs egentligen inte erfarit någonting alls. Därav kan ni åtminstone dra slutsatsen att de som står utanför frimureriet inte vet något, men att även de som står inom det inte vet något väsentligt; de kommer vanligen till resultatet att de inte haft någon särskild nytta av det. Och ändå vore det fullständigt fel att dra en sådan slutsats.
Nu finns det ytterligare en annan uppfattning, som emellertid inte har mycket med det egentligt frimureriska att göra. Det finns en skrift, utgiven 1875, där författaren hävdar att den förste frimuraren skulle ha varit Adam. Man kan förvisso knappast gå längre tillbaka än till den första människan när man söker efter grundaren av ett sällskap.
Andra menar att frimureriet är en gammal egyptisk konst; kort sagt det som man alltid kallat den ”konungsliga konsten”, och även denna förs av vissa tillbaka till uråldriga tider. Slutligen bär många riter – så kallar man det sätt på vilket frimurarna symboliskt verkar – egyptiska namn, så att ni redan i dessa benämningar har en antydan om att det rör sig om något som härstammar från den gamla egyptiska kulturen. I varje fall är uppfattningen spridd både inom och utanför frimureriet att det är något uråldrigt.
Nu är frimureriet något som verkligen kan föranleda människan till eftertanke. Redan namnet knyter an till två helt olika uppfattningar. Den ena hävdar – och detta är inte den största gruppen inom frimureriet – att all frimureri skulle ha sitt ursprung i den praktiska byggnadskonsten, i konsten att uppföra byggnader; medan den andra riktningen förklarar detta som en barnsligt naiv uppfattning och hävdar att frimureriet i själva verket alltid varit en själslig konst, och att de symboler som lånats från byggnadshantverket – såsom förkläde, hammare, murslev, mejsel, passare, linjal, vinkelhake, lod, vattenpass och så vidare – ska betraktas som sinnebilder för det inre arbetet på människan själv.
Så skulle man alltså under uttrycket ”frimureri” inte förstå något annat än byggandet på den inre människan, arbetet på den egna fullkomningen.
Om ni i dag samtalar med en frimurare kan ni ofta få höra att det vore en barnsligt naiv föreställning att tro att frimureriet någonsin haft något att göra med praktiskt byggnadshantverk. Det har, säger man, aldrig handlat om något annat än om byggandet på det underbara tempel som är den mänskliga själens skådeplats, om arbetet på denna människosjäl själv, som ska fullkomnas, och om den konst som därvid måste tillämpas. Allt detta skulle då – för att inte blotta det för profana blickar – ha uttryckts genom dessa symboler.
Ur vår nutida synvinkel är båda dessa uppfattningar helt och hållet felaktiga. Och detta av det skälet att den första uppfattningen – att frimureriet skulle ha vuxit fram ur byggnadshantverket – inte längre tänks tillräckligt betydelsefullt av den moderna människan; och att den andra uppfattningen, att symbolerna endast skulle vara till för att fungera som sinnebilder för själens arbete – även om den företräds av majoriteten av frimurarna som något oomtvistligt – i rätt förstådd mening är nonsens.
Det riktigare är att frimureriet visserligen har samband med byggnadshantverket, men inte på det sätt som man i dag uppfattar murarkonst och byggande, utan i en väsentligt djupare mening.
Inom frimureriet finns i dag överallt två riktningar. Den ena representeras av det vida största antalet av dem som i dag kallar sig frimurare. Och denna vida största del menar att hela frimureriet ryms inom det som de kallar den så kallade symboliska eller johannesfrimureriet, vilket utåt kännetecknas av att det är indelat i tre grader: lärlinge-, gesäll- och mästargraden; om det inre ska vi strax säga något mer. Vid sidan av detta johannesfrimureri finns dock ett stort antal frimurare som hävdar att detta endast är ett förfallsstadium av den stora, allmänna frimureriska idén.
Ett avfall från denna stora frimureriska idé menar de det vara när man påstår att frimureriet endast omfattar dessa tre symboliska eller johannesgrader, medan det väsentliga, frimureriets stora betydelse, ligger i de så kallade höggraderna, vilka renast har bevarats i den så kallade skotska eller accepterade riten, där man i viss mening har konserverat det som kallas den egyptiska riten, Misraim- eller Memphisriten.
Så har vi två motsatta riktningar: johannesfrimureriet och höggradfrimureriet. Johannesfrimurarna hävdar att höggradfrimureriet inte är något annat än ett gyckel, grundat på mänsklig fåfänga, som finner sitt nöje i att genom uppstigandet från grad till grad äga något särskilt, något andligt aristokratiskt, och att därigenom göra sig märkvärdig genom innehavet av den artonde, tjugonde eller ännu högre graden.
Ni har nu redan stött på ett ganska stort knippe företeelser som är ägnade att framkalla missförstånd.
Höggradfrimureriet härleder sitt ursprung från de gamla mysterierna, från de institutioner som – så långt det är möjligt – har beskrivits och beskrivs av vår teosofi: från anordningar som funnits i uråldriga tider och som ännu i dag består, och som bevarade det högre översinnliga vetandet åt människan. Detta för människan tillgängliga översinnliga vetande förmedlades till dem som kunde vinna tillträde till dessa mysterielokaler genom att man i dem utvecklade vissa översinnliga krafter, vilka möjliggjorde åskådandet av den översinnliga världen.
Inom dessa urmysterier – de har i dag blivit annorlunda, och vi ska inte tala om det nu – fanns också urfröna till all senare andlig kultur. Ty det som där visades i dessa urmysterier var inte det som i dag utgör den mänskliga kulturen.
Vill ni förstå den nutida kulturen och fördjupa er i den, så kommer ni att finna att den faller i tre områden: vishetens område, skönhetens område och styrkans område. I dessa tre ord ryms faktiskt hela den andliga kulturens omfång. Man kallar dem därför också de tre pelarna i den mänskliga kulturen. De är desamma som de tre kungarna i Goethes saga om den gröna ormen och den sköna liljan: den gyllene, den silverne och den av koppar gjutna kungen. Därmed hänger också samman att man kallar frimureriet den ”konungsliga konsten”.
I dag är dessa kulturområden åtskilda från varandra. Visdomen finns i huvudsak i det vi kallar vetenskap; skönheten är i huvudsak inkarnerad i det vi kallar konsten; och det som frimurariskt kallas styrka är inneslutet i människornas organiserade sociala samliv inom staten. Allt detta sammanfattar frimuraren som viljans förhållande till dessa tre led: visdom, skönhet, styrka.
Det som dessa skulle ge människan strömmade i uråldriga tider till mysteriekandidaterna ur åskådningen av mysteriernas hemligheter. Vi blickar där tillbaka på en tid då religion, vetenskap och konst ännu inte existerade åtskilda, utan var förenade. I själva verket har den som kan åskåda översinnligt, astralt, inte dessa tre led åtskilda framför sig: visdom, skönhet och viljeimpulsernas krets är för honom en enhet.
På de högre åskådningsområdena finns ingen abstrakt vetenskap. Där finns endast en vetenskap som lever i bilder, i det som endast har ett skugglikt vara i världen och som kommer till uttryck som skugga i imaginationen. Man beskrev inte det som i abstrakt form kan läsas i böcker, i olika skapelseurkunder [om världens och människans uppkomst], utan man förde det i levande bilder, färgrika och klingande, förbi elevens blick. Och det som han där upplevde som visdom var samtidigt konst och skönhet, något som i ännu högre grad väckte de känslor vi har när vi står inför upphöjda konstverk. Sanningsträngtan och skönhetsdrift, visdoms- och konstdrift, liksom det religiösa momentet, utvecklades samtidigt. Konstnärens blick riktades mot det som där utspelade sig [i mysterierna], och den som ville vara from fann i dessa högre skeenden, som spelade sig upp inför hans ögon, föremålet för sin religiösa innerlighet. Religion, konst och vetenskap var ett.
Sedan kom den tid då denna enhet splittrades i tre kulturområden, den tid då förståndet gick sina egna vägar. När de mysterier som jag just skildrat förlorade sin betydelse, uppstod vetenskapen. Ni vet att den västerländska filosofin och vetenskapen, den egentliga vetenskapen, börjar med Thales. Det är den tid då den utvecklades ur den tidigare fullheten av mysterieliv.
Då började också det som man i västerländsk mening uppfattar som konst: ur mysterierna utvecklades den grekiska dramatiska konsten. Medan man i Indien och ända fram till den egyptiska kulten hade att göra med den lidande och döende gudomen, har man hos de stora grekiska tragedidiktarna – Aischylos, Sofokles och andra – att göra med enskilda personer som är avbilder av den stora gudomen, genom vilka mysterielärjungen i sina dramer rekonstruerar den lidande, kämpande, försakande gudomen och därigenom visar guden för de åskådande människorna i hans mänskliga avbilder.
Den som vill förstå vad Aristoteles menade med reningen, katharsis, måste förklara begreppet ur det astrala, ur mysteriernas hemligheter. De uttryck han använder [för att förklara tragedin] är skugglika avbilder av det som lärjungen upplevde i mysterierna. Minns hur Lessing undersökte själskrafterna fruktan och medlidande som tragedin ska väcka. Detta har sedan Lessing varit föremål för många stora och lärda diskussioner. I verkligheten väcktes dessa känslor hos [mysterielärjungen] när guden framställdes för honom i sitt världsöde. Där skakades de lidelser som finns i människosjälen bokstavligen upp, drogs fram, likt hur man driver ut feber, och fördes till sin kulmen. Därigenom inträdde reningen, för att sedan möjliggöra återfödelsen. Allt detta framträdde i skugglika avbilder i de gamla grekiska tragedierna. Liksom vetenskapen har också konsten utvecklats ur dessa gamla mysterier.
Till dessa gamla mysterier härleder höggradfrimurarna sitt ursprung. I sina höggrader har de inget annat än efterbildningar av de grader i mysterierna i vilka mysterielärjungarna steg för steg invigdes. Nu kan vi också förstå varför johannesfrimureriet så envist hävdar att sådana höggrader inte längre borde finnas. I själva verket har höggraderna inom frimureriet under de senaste århundradena mer eller mindre förlorat sin betydelse. Det som under de senaste århundradena har utspelat sig inom kulturen har till stor del skett utan impulser från denna sida. Men det fanns en tid då just det som frimureriet är avsett att vara gav upphov till de stora kulturimpulserna.
För att förstå detta måste vi blicka något djupare in i en epok som jag redan flera gånger har hänvisat till, men som jag i dag vill belysa ur frimurerisk synvinkel: nämligen 1100-talet i den europeiska kulturutvecklingen.
Vid denna tid spelade för hela den moderna kulturen ockultismen – som då uppträdde under de mest skiftande namn – en långt större roll än man i dag över huvud taget kan föreställa sig. Men alla dessa olika benämningar är i dag oväsentliga, och jag vill också säga er varför. Genom ett exempel ur frimureriet självt vill jag visa er varför dessa namn inte bidrar med något väsentligt till förståelsen av saken.
Det jag nu ska berätta kan var och en som blir lärling inom frimureriet uppleva, och eftersom dessa ting åtminstone till namnet är kända, kan jag gott säga det.
En vanlig sed är det så kallade ”täckandet”. När logen öppnas, mästaren har intagit sin plats och dörrvakten står vid dörren, är mästarens första fråga:
”Broder dörrvakt, är logen täckt?”
De frimurare som förstår detta uttryck – ”är logen täckt?” – är förmodligen mycket få. Eftersom saken emellertid är enkel, kan jag redan nu ge er förklaringen. Vid den tid jag talar om betydde det att vara frimurare ungefär detsamma som att stå i den häftigaste opposition till allt som utgjorde den yttre, officiella makten. Därför var det nödvändigt att frimurarordens verksamhet bedrevs med ytterst stor försiktighet. Just av detta skäl var det nödvändigt att frimureriet uppträdde under olika, oskyldigt klingande namn. Man kallade sig bland annat Johannesbröder och så vidare.
I dag är en stor del av det som frimureriet då strävade efter redan förverkligat. I dag är frimureriet självt officiellt en makt i världen.
Om ni frågar mig vari frimureriet egentligen består, så måste jag med abstrakta ord säga: det består i att dess medlemmar under flera århundraden tänker igenom de händelser som ska föra världen framåt; att de på ett helt medvetet sätt utarbetar mänsklighetens höga ideal, så att dessa ideal inte bara är abstrakta idéer.
Om en frimurare i dag talar om ideal och man frågar honom vad han menar med de högsta idealen, så säger han: de högsta idealen är visdom, skönhet och styrka – vilket vid närmare betraktelse oftast inte är annat än en fras. När däremot de som verkligen förstår något av detta, då eller nu, talar om dessa ideal, så avser de något mycket bestämt; något så bestämt att det förhåller sig till händelseförloppet under de kommande århundradena på samma sätt som en arkitekts tanke, när han bygger en fabrik, förhåller sig till fabriken när den står färdig.
På 1100-talet var det farligt att i förväg veta det som sedan har skett. Därför var det också nödvändigt att använda oskyldigt klingande namn som täcknamn. Därifrån kommer också detta uttryck: ”Är logen täckt?” – vilket betyder ungefär: Är endast sådana närvarande som verkligen vet besked i dessa ting som genom frimureriet ska införlivas i mänsklighetens framtida utveckling? – Ty var och en måste säga sig: om vi träder fram offentligt, då får ingen känna igen oss som frimurare.
Denna försiktighetsåtgärd, som då var nödvändig, har bevarats ända in i vår tid. Om många frimurare i dag vet vad som därmed menas, är tveksamt. De flesta tror att det är någon formell talesätt eller tolkar det i mer eller mindre fyndig mening. På detta sätt skulle jag kunna ge er otaliga exempel som visar hur yttre omständigheter har lett till praktiska åtgärder ur vilka man i dag försöker utvinna djupt sinnrika symboliska tolkningar.
Nu emellertid till själva kärnan i det som man på 1100-talet ville. Detta kommer till uttryck i den symboliskt djupt betydelsefulla sägnen om den heliga Graal, om det underbara kärl som sägs ha kommit från det fjärran österlandet och som ska ha kraften att föryngra människor, att återuppväcka döda och så vidare.
Vad är nu den heliga Graal – frimureriskt talat – och vad är det som ligger till grund för hela sägnen? Det lättaste sättet att förstå vad som ligger till grund för sägnen är att påminna sig om en symbol hos vissa frimureriska sammanslutningar som i dag missförstås på det grövsta sätt. Det är en symbol hämtad ur könslivet. Det är fullkomligt sant att just det som hör till frimureriets djupaste hemligheter har symboler hämtade ur könslivet, och att många som i dag försöker tolka dessa symboler endast följer sin egen smutsiga fantasi när de uppfattar dem i andligt oren mening.
Det är mycket sannolikt att tolkningen av dessa könssymboler inom en snar framtid kommer att spela en inte obetydlig roll, och att just detta snart kommer att visa hur illa de gamla, stora frimureriska hemligheterna behandlas i vår tid – och å andra sidan hur nödvändigt det är just i denna vår tid att bevara frimureriets symbolers rena, ädla och djupa grund orörd och upphöjd.
De som hört mitt senaste föredrag vid generalförsamlingen vet att det hänger samman med den egentliga ursprungliga betydelsen av dessa symboler, varför man ända till för kort tid sedan inte tillät kvinnor inträde i frimureriet …
…och varför man ända till för kort tid sedan endast kunde tala om sådana ting skilt för män och kvinnor. Å andra sidan vet ni också att dessa symboler hänger samman – och detta vill jag särskilt starkt betona – med de två stora strömningar som genomlöper hela världen och når upp i de högsta andliga regionerna, och som möter oss som polaritetens lag även i det manliga och kvinnliga. Inom den kultur som här är relevant för oss uttrycker det frimureriska språket, i det kvinnliga principen på det andliga området – det andliga område som först och främst kommer i fråga för kulturutvecklingen – prästprincipen. Prästväldet uttrycks genom det kvinnliga. Det manliga principen är däremot allt det som är motpolen till detta prästvälde, dock på ett sådant sätt att denna motpol inte i mindre grad representerar det heligaste, ädlaste, största och mest andliga i världen. Det är alltså två strömningar vi har att göra med: en kvinnlig och en manlig strömning. Repräsentanten för den kvinnliga ser frimuraren i Abel, den för den manliga i Kain.
Därmed kommer vi till frimureriets grundtanke, som i sanning är gammal, uråldrig. Frimureriet uppstod i forna tider som motpol till prästkulturen. Nu måste vi dock också på rätt sätt klargöra vad som menas med prästkultur.
Det som här avses har ingenting att göra med småaktig opposition mot kyrkor eller trosbekännelser. Prästmentalitet kan nämligen uppträda även hos fullkomliga lekmän. Men också det som i dag uppträder som vetenskap och härskar inom många andliga skrån är inget annat än det som frimurariskt uttryckt kallas prästelementet; medan något annat i djupaste mening är frimureriskt. Vi måste alltså föreställa oss tingen i hela deras djup, om vi vill förstå dem rätt. Att det som uppträder inom vetenskapen ofta är just det som frimuraren betecknar som prästelementet, vill jag klargöra med ett exempel.
Vilken läkare skulle i dag inte hånskratta, om man talade för honom om helande kraften i Lourdes källa? Å andra sidan, vilken läkare skulle inte finna det självklart att det för vissa människor är det mest rationella att resa till Wiesbaden eller Karlsbad? Jag vet att jag uttalar något förfärligt kätterskt; men jag företräder varken prästprincipen eller medicinen; och det kommer en tid då man kommer att kunna döma nyktert om båda. Och om det i dag fanns en verklig medicin, så skulle till det som läkaren ordinerar också höra tron på läkekraften. Då vore nämligen skälen till att han skickar någon till Karlsbad desamma som när en annan skickar någon till Lourdes. Kalla det på ena sidan den största fromhet, på den andra sidan den grövsta vidskepelse – i sista hand är det samma sak.
Det som ligger till grund för ett på detta sätt förstått prästprincip kan betecknas som ett icke-gå-till-botten-med-tinget, som ett accepterande av tingen sådana de erbjuder sig från någonstans i världen, och ett nöjande sig med detta givna. Symbolen för det som människan själv inte har någon del i, den egentliga bilden för det som i ordets sannaste mening skänks henne, har hämtats från könslivet. Där är människan produktiv. Men det som uttrycks i denna produktivkraft har ingenting att göra med mänsklig konst, ingenting med mänskligt vetande och ingenting med mänsklig förmåga. Där är uteslutet det som låter sig uttryckas i den ”Kungliga konstens” tre pelare. När därför vissa frimurare ställer de sexuella symbolerna framför mänskligheten, vill de därmed säga: här uttrycker sig den mänskliga naturen inte sådan människan har gjort den, utan sådan den givits henne av gudarna. Detta finner sitt uttryck i Abel, jägaren och herden, som offrar offerdjuret, offerlammet, alltså det som han själv inte gjort något för att frambringa, det som blivit till utan hans medverkan.
Kain däremot – vad offrar han? Han offrar det som han själv har arbetat fram, det han vunnit som frukter av åkern genom att bearbeta jordens grund. Han offrar det som krävt mänsklig konst, vetande och vishet; det som man måste kunna överblicka, där man måste vara klar över vad man själv har gjort, det som i andlig mening vilar på människans frihet, på hennes självbestämmande. Detta måste köpas med skuld, genom att man först dödar det levande som skänkts av naturen eller de gudomliga makterna, såsom Kain dödade Abel.
Genom skulden går vägen till friheten. Allt som frambringas i världen – och där människan högst kan vara verksam genom sitt tillskott – allt som skänks människan av de gudomliga makterna, som finns till utan att hon själv rastlöst behöver lägga hand vid det, detta är oss först givet i naturens riken, över vilka vi inte har herravälde: i de riken vars krafter är undandragna mänsklig medverkan – växt-, djur- och människoriket, i den mån det där rör sig om det fysiska frambringandet. All fortplantningskraft i dessa riken är oss skänkt av naturen. I den mån vi tar det levande i anspråk för vårt bruk, genom att göra världen som är uppbyggd av det levande till vår boningsplats, offrar vi det givna offerdjuret, såsom Abel offrade det offerdjur som givits honom.
Symbolen för dessa tre riken är korset. Den nedre balken symboliserar växtriket, den mellersta, tvärbalken, djurriket, den övre människoriget.
Växten är med roten nedsänkt i jorden och riktar i blomman uppåt det som människan riktar nedåt. Det som framträder i blomman är växtens sexuella, könsliga. Den nedåtriktade delen, roten, är växtens i jorden nedsänkta huvud. Djuret är den halvt vända växten och bär ryggraden horisontellt mot jordytan. Den helt omvända växten, så att det nedre är riktat uppåt, är människan.
Denna åskådning ligger till grund för alla korsets mysterier. Och när teosofin visar oss hur människan under sin utveckling måste gå genom de olika rikena, genom växt-, djur- och människoriket, så är detta detsamma som Platon uttrycker med de sköna orden: Världssjälen är spikad vid världskroppens kors. — Människosjälen är en gnista av världssjälen, och människan som fysisk varelse är samtidigt växt, djur och fysisk människa. I det att världssjälen splittrats i de enskilda gnistorna av människosjälar, har den i viss mening blivit korsfäst vid världskorset, vid det som kommer till uttryck i de tre rikena – växt-, djur- och människoriket. I dessa riken verkar krafter som människan inte behärskar. Vill hon bli herre, måste hon göra ett nytt rike till sitt allra innersta eget, ett som inte uttrycks i korset.
När jag talar om detta ämne frågas det ofta: var blir då mineralriket av? – Mineralriket är inte symboliserat i korset. Ty det är det rike där människan redan i dag kan uttrycka sig i klar, ljus medvetenhet, där hon lär sig att tillämpa konsten att väga och mäta, geometrin och aritmetiken, kort sagt alla de ting som tillhör den oorganiska naturen, på det oorganiska, det mineraliska riket.
När ni har ett tempel framför er, vet ni att det rests av människan med måttstock, passare, vinkelhake, lod och vattenpass, och slutligen med de tankar som den oorganiska naturen förmedlat arkitekten genom geometri och mekanik. Och genomtränger ni hela templet, kommer ni att finna att detta tempel, i den mån det är livlöst, har uppstått ur mänsklig frihet och huvudarbete. Men det kan ni inte säga när ni betraktar en växt eller ett djur.
Så ser ni att det som människan behärskar, där hon kan vara herre, hittills är det livlösa rikets område. Och allt som människan för över från det livlösa riket till harmoni och ordning är symbolen för hennes kungliga konst på jorden. Det hon genom denna sin kungliga konst lägger in i mineralriket, det var till en början utflödet och inkarnationen av den gudomliga visheten. Gå tillbaka till de gamla kaldéernas och egyptiernas tid, då man inte bara byggde med förståndet utan genomträngde allt med höga känslor – då upplevde man behärskandet av den oorganiska naturen som ”Kunglig konst”. Och därför kallade man detta naturbehärskande för ”fri murarkonst”. Det må först förefalla som fantasi, men det är mer än så.
Föreställ er ett ögonblick den tidpunkt i jordens utveckling då ännu ingen människa lagt hand vid gestaltningen av den oorganiska naturen, då hela jordklotet överlämnats åt människan så som det lämnats av naturen! Och vad har sedan skett? Se tillbaka på byggandet av de egyptiska pyramiderna, hur där sten fogats till sten genom människohand. Genom mänskligt tänkande har det som naturen format förvandlats till nya former. Så har den mänskliga visheten omgestaltat jorden. Detta uppfattade man som den fria, byggande människans egentliga mission på jorden. Genom mångfalden av verktyg har människans krafter från urtiderna fram till vår tid – där den mänskliga kraften utan mekanisk förmedling kan verka över de största avstånd – gradvis åstadkommit omdaningen av det mineraliska ur mänsklig vishet. Detta är den första pelaren: vishetens pelare.
Något senare ser vi den andra pelaren träda fram: skönhetens, konstens pelare. Genom konsten utgjuts också den mänskliga anden i den livlösa materien, varigenom en besjälning (en bemästring) av det livlösa i naturen äger rum. Försök att levande föreställa er hur visheten gradvis övergår i konsten och bemästrar den döda naturen, och ni kommer att se hur stycke för stycke av det som finns utan mänsklig verksamhet omgestaltas av människan själv. Föreställ er, om så på fantasins väg, det ögonblick då hela jorden omdanats av människohand, då hela jorden blivit ett vishetsfullt och skönhetsstrålande konstverk, uppbyggt av människohand, uttänkt av människovishet! Fantastiskt kan det förefalla – men det är mer än så. Ty det är människosläktets mission på jorden att konstnärligt omgestalta jordklotet. Detta har ni uttryckt i den andra pelaren, skönhetens pelare.
Till detta kan ni som tredje pelare lägga gestaltningen av människosläktet i stats- och folkgemenskapen, och ni har människandens utbredning inom världen; även här inom det livlösa rikets område.
Därför sade sig medeltidens människor på 1100-talet, när de blickade tillbaka på den gamla visheten, att forntidens vishet bevarats i marmormonument, medan nutidens vishet ännu vilar i människans bröst. Den träder fram hos konstnären och blir genom hans händers arbete till konstverk. Det konstnären känner, präglar han in i det oformade stoffet, mejslar fram ur den döda stenen. I den döda stenen lever visserligen inte, men framträder människans själsinre. All konst är vigd åt denna mission. Likgiltigt om bildhuggaren mejslar marmor, om målaren fördelar färg, ljus och skugga – det är alltid en bemästring av den livlösa, den oorganiska naturen. Och även statsmannen formar naturen […] – alltid har ni, i den mån det inte rör sig om växt-, djur- och människokraft, att göra med människans egen ande.
Så blickade 1100-talets medeltida tänkare tillbaka på den gamla kaldéiska ockulta visheten, på den grekiska konsten och skönheten, och på styrkan i den romerska statstanken. Det är de tre stora världshistoriska pelarna: vishet, skönhet, styrka. Goethe framställde dem i sitt ”Märchen” genom de tre kungarna: den gyllene genom den ockulta visheten; den silverfärgade genom skönheten, såsom i Grekland; den bronsfärgade genom styrkan, som fann sitt världshistoriska uttryck i den romerska statstanken och sedan övergick i organisationen av den kristna kyrkan. Och medeltiden, med sitt kaos genom folkvandringarnas rörelse och sina blandade stilar, kommer till uttryck i den oformade blandkungen, bildad av guld, silver och malm. I honom är sammanblandat det som i forntiden var fördelat på de olika kulturerna. Först senare måste de enskilda krafterna åter utvecklas ur kaos till en högre nivå.
Att föra dessa enskilda krafter till en högre nivå genom mänskliga krafter gjorde de till sin uppgift som under medeltiden såg den Heliga Graalen som sin stora symbol. Den Heliga Graalen skulle vara något väsentligt nytt, även om den i sin symbolik först knyter an till uråldriga, sägenomspunna traditioner med deras bilder.
Vad är då den Heliga Graalen? För den som förstår denna sägen rätt betyder den – och detta kan till och med litterärt beläggas – följande:
Hittills har människan endast bemästrat det livlösa i naturen. Förvandlingen av de levande krafterna, av det som spirar och växer i växten, som framträder i den djuriska och mänskliga fortplantningen, ligger utanför hennes makt. Dessa naturens hemlighetsfulla krafter måste människan lämna orörda. Där kan hon inte ingripa. Det som uppstår genom dessa krafter kan hon inte helt genomskåda. Konstnären kan visserligen skapa en Zeus i underbar skönhet, men han kan inte helt genomskåda denne Zeus. I framtiden kommer människan att nå ett stadium där hon också kan det. Lika sant som det är att människan har erövrat herraväldet över den livlösa naturen, behärskar tyngdkraften med vattenpass och lod, riktningens krafter med det som står till hennes förfogande i geometri och mekanik, lika sant är det att hon i framtiden genom sig själv kommer att behärska det som hon i dag endast har som naturens eller de gudomliga makternas gåva: det levande.
När Abel i det förgångna offrar det han mottagit ur gudomlig hand, offrar han även på det levandes område endast det som han mottagit från naturen. Kain däremot offrar det han genom eget arbete har avringat jorden som frukten av sitt slit. Därför uppträder under denna tid [medeltiden] en väsentligt ny riktning inom frimureriet. Och denna riktning är den som betecknas med symbolen den Heliga Graalen: självuppoffringens kraft. Jag har ofta sagt: harmoni inom mänskligheten skapas inte genom att predikas, utan genom att grundläggas. Där verkliga krafter väcks i människonaturen finns ingen obroderlighet längre. I det som kommer till uttryck i frimurarsymbolerna har majoritet och minoritet ingen betydelse. Där kan det inte finnas någon strid, ty det handlar endast om kunna eller inte kunna. Ingen majoritet kan avgöra om lodet eller vattenpasset ska användas; där måste saken själv avgöra. Där är alla människor bröder, där finner alla varandra. Där kan ingen strid uppstå, om var och en går objektivitetens väg, den väg som består i förvärvandet av högre krafter. Så är förbundet [frimureriet] självklart ett broderskapsförbund som i vidaste mått stöder sig på det som är gemensamt för människan i den livlösa naturen.
Men inte alla krafter finns längre i den livlösa naturen. Mycket som en gång fanns har åter försvunnit, eftersom den naturcykel vi nu befinner oss i – som vi kallar jorden – sätter den materiella kunskapen i förgrunden och den intuitiva gått förlorad. Jag vill här bara peka på ett faktum: inom byggnadskonsten har man helt förlorat förmågan att skapa verkligt akustiska byggnader. Denna konst behärskade man förr. Den som endast konstruerar en byggnad ytligt kommer aldrig att åstadkomma akustik. Men den som tänker intuitivt, vars tänkande har rötter i högre områden, kommer att kunna skapa den akustiska byggnaden. De som vet detta vet också: liksom tyngdkraft, ljus och elektricitet har erövrats av människan i den livlösa naturen, så måste även de krafter som vi ännu inte har något herravälde över i den yttre naturen erövras i framtiden.
Även om vår tid ännu inte nått dit att kunna härska över den yttre levande naturen, även om den kulturperiod ännu inte uppnåtts där också de levande, livgivande krafterna bemästras, finns det redan i dag en förskola till detta, invigd genom den rörelse som kallades Logen av den Heliga Graalen. Men tiden kommer – och det är en helt bestämd tidpunkt – då människorna, avvikande från sin nuvarande läggning, kommer att inse att man inte kan avgöra inre, djupare själsliga krafter genom majoritetsbeslut, att det är omöjligt att genom omröstning avgöra det omfattande området av kärlek, av det man känner och upplever. Den kraft som lever enhetligt i alla människor och som i det intellektuella uttrycker sig i den stora enhet där ingen strid kan finnas, kallas Manas. Och när människorna nått så långt att de inte bara är eniga till förståndet, utan även harmonierar i sitt känsloliv, i sitt djupaste själsliv, när de finner varandra i det ädla och goda, i kärlek finner varandra i det objektiva, det gemensamma, på samma sätt som de i dag utan strid finner varandra i att två gånger två är fyra och tre gånger tre är nio – då är tiden kommen då människorna också kommer att kunna bemästra det levande. Enighet, objektiv enighet i känsla och förnimmelse, ett verkligt över mänskligheten utgjutet objektivt liv i kärlek – detta är förutsättningen för bemästringen av det levande.
Denna bemästring av det levande fanns en gång – så säger de som på 1100-talet grundlade den Heliga Graalens rörelse – hos de gudar som skapade kosmos och sänkte sig ned för att ge människan fröanlagen till dessa gudomliga krafter som de själva ägde; så att människan i dag är en blivande gud, eftersom det i hennes inre finns något som strävar uppåt, dit där gudarna en gång stod. I dag är förståndet, intellektet, den härskande kraften; i framtiden kommer kärleken [Buddhi] att bli det, och i ännu fjärmare tider kommer människan att nå Atma-stadiet.
Denna samlade kraft (gemenskapskraft), som ger människan makt över det som symboliseras genom korset,
uttrycks – i den mån det gäller denna kraft hos gudarna – genom en symbol, nämligen triangeln med spetsen nedåt. Och i den mån denna kraft uttrycks i människonaturen, såsom den frölikt strävar upp mot den gudomliga kraften, symboliseras den genom en triangel vars spets är riktad uppåt. Gudarna har höjt sig ur människan och avlägsnat sig från henne; men de har i henne lämnat triangeln, som vidare kommer att utvecklas i henne. Denna triangel är också symbolen för den Heliga Graalen.
I triangelns form uttryckte den medeltida ockultisten symbolen för den Heliga Graalen, bilden för uppväckandet av mästerskapet över det levande.
För detta behövs ingen gemensam kyrka som i stel organisation snärjer sig runt jordklotet; en sådan kan visserligen ge den enskilda själen något, men ska alla själar klinga samman, måste Graalens kraft väckas i var och en. Den som vill väcka denna Graalens kraft i sig själv har ingen nytta av att vända sig till de officiella kyrkliga makterna för att höra om de kanske kan säga honom något; han måste inte fråga mycket utan ur sig själv väcka denna kraft. Från tröghet går människan ut och stiger genom tvivlet upp till kraften. Denna själens pilgrimsvandring uttrycks i gestalten Parsifal, som vandrar till den Heliga Graalen. Detta är en av de mångfaldiga, djupare betydelserna i Parsifalsgestalten.
Vad gagnar det mitt vetande om en hur stor institution som helst genom sina myndighetsorgan förkunnar matematikens sanning? Vill jag lära mig förstå matematik, måste jag själv sysselsätta mig med den och tillägna mig förståelsen. Och vad gagnar det om en institution rymmer korsets kraft? Vill jag tillämpa korsets kraft, bemästringen av det levande, måste jag själv erövra den. Det kan ingen annan säga mig, inte meddela mig genom ord; han kan högst visa mig den i symbol, ge mig Graalens lysande symbol, men inte säga den i förståndsformler.
Den första uppfyllelsen av denna medeltida ockultism skulle alltså vara det som gör sig gällande i de mest skiftande rörelserna i Europa: strävan efter individualitet i religionen, frigörelsen från den stela, enhetliga kyrkoorganisationen. Ni kan knappast ana hur mycket som i denna riktning redan ligger till grund för Wolfram von Eschenbachs ”Parzival”. Det som först i reformationen kom till uttryck ligger redan helt i den Heliga Graalens symbol. Den som har en känsla för den stora betydelsen av det som kan möta oss i denna symbolik kommer att inse det stora, djupa kulturvärdet i en sådan symbolik. Inte ur det högljutt klingande, inte ur det tumultartade föds det stora i världen, utan ur det intima, det stilla. Inte med kanondån förs mänskligheten framåt i utvecklingen, utan ur kraften i det som intimt föds i sådana hemliga sällskap, ur kraften i det som uttrycks i sådana världsomspännande symboler som mänskligheten reser sig mot.
Genom otaliga källor har sedan den tiden influtit i människornas hjärtan det som de tänkte, de som i mitten av 1100-talet var invigda i den Heliga Graalens mysterier, som måste dölja sig för världen under täcknamn, men som i själva verket var förberederna, kulturens surdeg under de senaste fyrahundra åren.
Så lever i de ockulta sällskapen bevararna av stora hemligheter och av de krafter som verkar vidare i mänsklighetens utveckling. Jag kan endast antyda vad det egentligen rör sig om; ty saken själv går djupt, djupt in i det ockulta området.
För dem som verkligen vinner tillträde till sådana mysterier följer som praktisk konsekvens en fri överblick över det som [i framtiden] sker i världen.
Långsamt och gradvis griper de organiska, de levande krafterna in i mänsklighetens nuvarande utvecklingscykel. En tid kommer – hur fantastiskt det än kan förefalla för dagens människa – då människan inte längre endast kommer att måla bilder, inte längre endast framställa livlösa skulpturer, utan då hon kommer att kunna levandegöra det som hon i dag endast kan måla, forma med färg och mejsel.
Vad som däremot kommer att förefalla mindre fantastiskt är det faktum att redan i dag, i det sociala livets verkningar, den första morgonrodnaden av bruket av de levande krafterna börjar lysa upp: det egentliga hemlighetsfulla som slingar sig kring Graalen. Den sista händelsen på det sociala området som den gamla frimureriet frambringade var den franska revolutionen, där grundidén i den gamla frimureriet – frihet, jämlikhet, broderskap – konsekvent trädde fram offentligt på det sociala området. De som vet detta, vet också att genom otaliga kanaler spreds de idéer som utgick från Graalen, och att det var dessa som utgjorde de verkligt verksamma krafterna i den franska revolutionen.
Endast som ett misslyckat, som ett omöjligt försök, som en sista – jag vill säga – desperat kamp inom den mänsklighetsvåg som nu håller på att ebba ut, står det som man i dag kallar socialism. Den kan inte åstadkomma något verkligt positivt resultat. Det som genom den vill uppnås kan endast nås genom levande verkan; styrkans pelare räcker inte längre. Socialismen kan inte längre bemästras genom livlösa krafter. Den franska revolutionens idéer – frihet, jämlikhet, broderskap – var de sista idéerna som ännu flödade ur det livlösa. Allt som förblir i samma fåra är ofruktbart och dömt att dö bort. Ty det stora onda som i dag råder i världen, den oerhörda nöd som med så fruktansvärd kraft ger sig till känna i det som kallas den sociala frågan, kan inte längre bemästras med det livlösa. Därtill krävs en kunglig konst; och det är denna kungliga konst som har invigts genom symbolen för den Heliga Graalen.
Människan måste genom denna kungliga konst få något i sin hand som liknar den kraft som spirar i växten, den kraft som magikern använder när han får växten framför sig att växa snabbare. På liknande sätt måste en del av denna kraft användas till socialt helande. Denna kraft, som har beskrivits av dem som känner något av de rosenkreutziska hemligheterna – till exempel av Bulwer i hans framtidsroman Vril – befinner sig ännu endast i ett elementärt fröstadium. Den kommer i framtidens frimureri att utgöra det egentliga innehållet i de högre graderna. Den kungliga konsten kommer i framtiden att vara en social konst.
Återigen – jag vill säga: på grund av idéernas omfattande och allomfattande karaktär – måste jag säga något som för oinvigda kommer att förefalla fantastiskt. Evigt, oförgängligt är det som människan, i form av sin själ, präglar in i materien på vår jord. Även om den yttre formade materien förfaller, är det oförgängligt som den kungliga konsten sedan urminnes tider har format i pyramider, tempel och kyrkor. Det som människans ande har format i materien finns kvar i världen som en verksamt fortlevande kraft. Detta blir fullständigt klart för den som invigs i sådana ting. Till exempel: den gotiska domen i Köln förgår; men att atomerna en gång har funnits i just denna form är av vidsträckt betydelse. Själva formen är det oförgängliga, som hädanefter verkar vidare i mänsklighetens utvecklingsgång på samma sätt som den levande kraften i växten verkar vidare i naturens utvecklingsgång. Målaren som i dag målar en tavla, som präglar sitt själblod i det döda materialet, skapar också något som inom kort tid kommer att upplösas i tusen atomer. Men att han har skapat det, att något ur hans själ har flutit in i materien, att överhuvudtaget något har blivit format – det har ett oförgängligt, bestående värde, det har evighetsvärde.
Även stater och alla andra mänskliga gemenskaper uppstår och förgår inför våra ögon. Men det som människorna har format ur sina själar som sådana gemenskaper – det är de idéer som lagts in i dem, med evighetsvärde och evigt verksamt innehåll. Och när detta människosläkte en gång i framtiden åter framträder på jorden i ny gestalt, då kommer det att skåda frukterna av dessa element med evighetsvärde.
Den som i dag riktar blicken upp mot stjärnhimlen ser en underbar harmoni. Denna harmoni har blivit till; den har inte alltid funnits. På exakt samma sätt som vi i dag lägger sten på sten när vi bygger en dom, färg bredvid färg när vi målar bilder, lag på lag när vi organiserar samhällen, så har även formande väsen en gång arbetat på det som i dag träder oss till mötes som kosmos. Varken månen eller solen skulle lysa, inget djur och ingen växt skulle fortplanta sig, om inte allt i kosmos hade blivit bearbetat av väsen, om inte väsen hade funnits som tidigare arbetade på samma sätt som vi i dag arbetar på att omforma kosmos. Såsom vi i dag bygger vidare på kosmos genom vishet, skönhet och styrka, så har också de väsen som inte tillhör det nuvarande människoriket en gång byggt kosmos.
Harmoni är alltid resultatet av disharmonier i tidigare tider. Såsom stenarna har formats till det grekiska templet, hur de därigenom har övergått i nya former och hur ur förvirrande mångfald en ordnad byggnad uppstod, såsom färgernas kaos på paletten i bilden fogas samman till mening, så var även det materiella i andra sammanhang kaotiskt innan den formande anden gestaltade det till detta kosmos. På en ny nivå upprepas detsamma, och endast den verkar riktigt även i det minsta som överblickar det största.
Allt som i världen verkligen har haft betydelse för mänsklighetens framåtskridande har uppstått med förutseende och insikt, med invigning i världsplanens stora lagar. Det som dagen skapar är förgängligt. Oförgängligt är däremot det som ur insikten i de eviga lagarna förs in i dagen. Att föra in något i dagen ur insikten i de eviga lagarna – det betyder att frimurra i egentlig mening.
Så ser ni att det som möter oss i konst, vetenskap och religion – i den mån det inte är en gåva från gudarna och uttrycks i korsets symbol – har sitt ursprung i fri frimureri. Ur detta har det vuxit fram som verkligen har byggts i världen. Därför hänger frimureriet till en början samman med allt som människohand har format i världen, med allt som ur rå, livlös materia har skapat kultur. Gå tillbaka till vad kulturepokerna i det stora har frambringat – se till exempel på Homeros diktningar! Vad finns i dem? Det som de invigda har lärt människorna som de stora, världsomspännande idéerna. De stora konstnärerna har inte uppfunnit sitt stoff; de har format det som omfattar hela mänskligheten. Är en Michelangelo tänkbar utan de kristna tankekrafterna? Försök på liknande sätt att spåra ursprunget till det som har fått djup, verkligt genomgripande betydelse i kulturen, och ni kommer överallt att ledas tillbaka till det som har utgått från initiation, från invigning.
Allt måste slutligen genomgå en skola. De senaste fyra århundradena har också varit en skola för mänskligheten: gudsförgätenhetens skola, där det endast funnits ett mänskligt prövande, från en viss ståndpunkt ett återfall i kaos. I dag prövar var och en för sig, utan att känna sammanhanget med de högre världarna – med undantag för dem som åter har sökt och funnit detta sammanhang. I dag lever nästan varje människa för sig själv, utan att märka något av det verkliga, allgenomträngande gemensamma uppbygget. Därav har också den fruktansvärda otillfredsställelsen på alla områden uppstått.
Vad vi behöver är en förnyelse av graalriddarväsendet i modern form. Den som kan närma sig detta kommer därigenom att lära känna de verkliga krafter som i dag ännu är dolda i mänsklighetens utvecklingsgång.
Det som i dag görs av många människor som tar de gamla symbolerna utan att förstå dem och framställer könssymbolerna på ett missvisande sätt, kommer inte ens i närheten av en riktig förståelse av den frimureriska tanken. Förståelsen måste sökas i det som just löser sig från den blotta naturkraften: att bemästra och genomtränga det levande på samma sätt som geometern bemästrar det livlösa med linjal, passare och vattenpass; att skapa det levande så som den som bygger ett tempel fogar samman livlösa stenar. Det är frimureriets stora framtidstanke.
I frimureriet finns ett uråldrigt symboltecken, det så kallade tau-tecknet:
Detta tau-tecken spelar en stor roll i frimureriet. I grunden är det inget annat än korset där den övre balken har tagits bort. Mineralriket är utelämnat – människan behärskar det redan. Låter man växtriket träda i verksamhet får man det uppåtriktade korset.
Det som ur jorden, ur själen, utvecklas som makt över jorden är symbolen för framtidens frimureri.
Den som har hört mitt föregående föredrag om frimureriet minns kanske hur jag där anförde att det i den frimureriska legenden om Hiram Abiff berättas att han vid ett bestämt tillfälle ingrep med tau-tecknet. Drottningen av Saba önskade att han skulle sammankalla arbetarna vid tempelbygget ännu en gång. På Salomos vink visade sig aldrig de människor som verkade tillsammans i social gemenskap. Men på tau-tecknet – upplyft av Hiram Abiff – strömmade människorna till från alla håll. Detta tau-tecken symboliserar en helt ny makt, grundad i frihet, och bestående i uppväckandet av en helt ny naturkraft.
Jag får nu åter anknyta till den anmärkning med vilken jag avslutade förra gången. Jag sade er vart den stora bemästringen av den livlösa naturen leder. Utan större fantasi kan man göra detta klart för sig med ett exempel: den trådlösa telegrafin verkar på avstånd från sändarstation till mottagarstation. Man kan där, om man vill, sätta apparaten i rörelse och utlösa verkningar på stora avstånd och därigenom meddela sig. En liknande kraft som verkar i denna trådlösa telegrafi kommer i framtiden att stå människan till buds även utan apparater, varigenom det blir möjligt för henne att på stora avstånd åstadkomma förödelse utan att man ska kunna upptäcka ursprunget till denna förstörelse. När höjdpunkten av denna utveckling har nåtts, kommer det till slut att leda till att den slår över.
Det som uttrycks genom tau är en drivkraft som endast kan sättas i rörelse genom den självutgivande kärlekens makt. Den kommer själv att kunna användas till att driva maskiner – men dessa kommer att stå stilla om egoistiska människor betjänar dem.
Det är kanske bekant för er att Keely konstruerade en motor som endast fungerade när han själv var närvarande. Han bedrog inte människorna, ty han bar inom sig just den drivande kraft som utgår ur det själsliga och kan sätta det mekaniska i rörelse. En drivkraft som endast kan vara moralisk – det är framtidens idé, den viktigaste kraft som måste inplanteras i kulturen om den inte skall slå över i självförstörelse. Det mekaniska och det moraliska kommer att genomtränga varandra, eftersom det mekaniska då är intet utan det moraliska. Just inför denna gräns står vi i dag. I framtiden kommer maskinerna inte bara att drivas med vatten och ånga, utan med andlig kraft, med andlig moral. Denna kraft är symboliserad genom tau-tecknet och har redan poetiskt anats i bilden av den Heliga Graalen. Såsom människan inte längre endast är hänvisad till att använda det som naturen frivilligt ger henne, utan formar och omgestaltar naturen och har blivit mästare över det livlösa, så kommer hon att bli mästare även över det levande.
Som något som måste erövras står det gamla könssymbolen vid frimureriets utgångspunkt. Liksom man skulle ställa en vildvuxen, ur klippan uthuggen sten bredvid en underbart gestaltad skulptur av en bildhuggare, så kan man ställa det gamla könssymbolen i frimureriet bredvid den nya symboliken för framtidens frimureri. Detta visste de som var någorlunda invigda i den kungliga konsten. Goethe har till exempel i andra delen av Faust, i episoden om Homunculus, på ett underbart sätt gett uttryck för detta. Där ligger ännu många mysterier som först måste uppdagas.
Allt detta skall peka på att mänskligheten står inför en ny utvecklingsepok av den ockulta kungliga konsten. Minst av allt vet de som i dag officiellt representerar frimureriet vad detta framtida frimureri kommer att vara. Minst av allt vet de att något helt nytt kommer att träda i stället för de gamla symbolerna, som de så ofta har missförstått, och att dessa kommer att få en helt ny innebörd.
Så sant det är att allt verkligt stort i det förflutna har sprungit fram ur den kungliga konsten, lika sant är det att allt verkligt stort i framtiden kommer att springa fram ur vården av den kungliga konsten. Visst – i dag kan varje skolpojke bevisa Pythagoras sats; men att upptäcka den kunde endast Pythagoras, därför att han var mästare i den kungliga konsten. Så är det också med framtiden för den kungliga konsten. Därför ser ni att den frimureriska konsten står vid en vändpunkt i utvecklingen och att den står i det närmaste sambandet med det som var verksamt i graallogen och som kan framträda som läkedom i de fruktansvärda strider som i dag omger oss.
Dessa strider är endast i sin början. Mänskligheten vet inte att den dansar på en vulkan – men den gör det. De revolutioner på vår jord börjar nu som gör en ny fas av den kungliga konsten nödvändig. De som inte lever tanklöst kommer att veta vad de har att göra; de kommer att veta att de måste medverka i jordens utveckling. Därför måste denna uråldriga kungliga konst i viss mån skildras i en ny form och åtfölja det uråldriga. I detta uråldriga ligger trots allt en outsinlig kraft. De som fattar de nya frimureriska tankarna kommer åter att slå gnistor ur de gamla frimureriska symbolerna. Då kommer det också att visa sig att tvisten om Johannes- eller höggradsmureri saknar betydelse i jämförelse med strävan hos den sanna frimureriet.
Därtill är det nödvändigt – vilket för oss tillbaka till utgångspunkten – att besvara frågan: Vad har den kungliga konsten hittills varit? Denna kungliga konst har hittills varit vår kulturs själ. Och denna vår kultur har två grundegenskaper. Å ena sidan är den uppbyggd på de krafter i människans själ som sysslar med det livlösa, å andra sidan på de krafter bland människorna som framför allt gör detta bemästrande av det livlösa till sin uppgift genom de krafter som deras organism frambringar: det är männen. Därför har den kungliga konsten hittills varit en manlig konst.
Kvinnorna var därför uteslutna och kunde inte delta i den.
Avskilda, åtskilda utfördes arbetena i logerna – hur i detalj är här inte avgörande – från det som hänger samman med familjen, med fortplantningen på människosläktets rena naturgrund. I frimureriet levdes därför ett dubbelliv: de stora idéerna som kom till uttryck i logen fick inte sammanblandas med det som hör samman med familjen. Logearbetet, som avsåg det innersta själslivet, löpte vid sidan av vården av familjelivet. I kamp stod den ena strömningen mot den andra. Kvinnorna var uteslutna från frimureriet. Detta upphörde i det ögonblick frimureriet inte längre blickade bakåt utan riktade blicken framåt. Ty just det som tillfördes utifrån betecknades som den kvinnliga strömningen; det som av naturen fanns där betecknades av frimureriet som prästerligt. Och detta såg frimureriet hittills som fientligt.
Mannen är av sin natur representanten för den kraft som verkar i det livlösa, medan kvinnan är representanten för den livsskapande kraft som ur naturgrunden för mänskligheten för utvecklingen vidare. Denna motsats måste övervinnas.
Det som skall åstadkommas i framtiden kan endast åstadkommas om det som stöder sig på de gamla symbolerna, som just uttrycks i det könsliga, övervinns i världen. Det föråldrade frimureriet har därför dessa symboler just för att säga: detta måste övervinnas; men det könsliga måste bestå utanför, i de institutioner som hänför sig till det naturliga; endast genom avskiljande kan det övervinnas.
Byggmästaren, konstnären, statsmannen – de har alla, naturligtvis i sitt tänkesätt, ingenting att göra med könslighetens naturgrund. De arbetar alla med förståndet, med intellektet, på att bemästra de livlösa krafterna. Detta uttrycks i de frimureriska symbolerna. Att i en avlägsen framtid övervinna denna naturgrund, att bemästra de levande krafterna – såsom människan sedan den lemuriska rasens tider har börjat bemästra de livlösa krafterna – detta kommer att uttryckas i nya symboler. Då kommer inte bara det livlösa utan även det levande att ha övervunnit sin naturgrund.
När vi begrundar detta framträder de gamla könssymbolerna för oss som just det som i vidaste mening måste övervinnas. Och då finner vi i tanken på föreningen av manliga och kvinnliga andekrafter det som i framtiden skall vara det skapande, det verkligt verksamma. Den yttre händelsen för detta framsteg i frimureriet är därför kvinnans inträde.
Det finns en meningsfull sed i frimureriet som hänför sig till detta. Den som införs i logen får två par handskar: det ena paret för att själv bära, det andra paret skall han ge åt den han håller mest av. Därmed skall antydas att de endast skall beröra varandra med handskar, så att sinnligheten inte har något att göra med det som angår frimureriet. Även i en annan symbol uttrycks denna tanke: förklädet är symbolen för övervinnandet av det sexuella. Det täcks av förklädet. Den som inte känner igen denna djupa idé i frimureriet kommer inte heller att ha någon aning om vad förklädet egentligen betyder. Med frimureriet i snäv mening kan man inte sätta förklädet i samband.
Vi har alltså å ena sidan övervinnandet av det naturliga genom den fritt skapande anden, å andra sidan också åtskillnaden genom handskarna. Men dessa handskar kommer vi slutligen också att kunna ta av, efter övervinnandet av det lägre, genom bruket av den omedelbara fria andliga kraften hos båda könen. Först då kommer det som i dag uttrycks i könsligheten slutligen att vara övervunnet. I ett fritt, helt fritt mänskligt skapande, i ett samarbete mellan man och kvinna vid det stora mänsklighetsbygget, kommer handskarna inte längre att delas ut, därför att de fritt kan räcka varandra handen, därför att nu ande talar till ande, inte sinnlighet till sinnlighet. Detta är den stora framtidsidén.
Den som i dag vill knyta an till det gamla frimureriet står endast då på höjden av den frimureriska tanken för mänsklighetens framtida gestaltning, om han verkar i denna mening och trots ordens ålder har förståelse för vad tiderna kräver av oss. Om det blir möjligt att vinna förståelse för det som kallas den kungliga konstens hemlighet, då kommer framtiden utan tvivel att skänka oss återfödelsen av det gamla, goda, härliga – men i dag förfallna – frimureriet.
En av de vägar genom vilka ockultismen kommer att tränga in i mänskligheten kommer att vara det återuppståndna frimureriet. Just det allra bästa utmärker sig genom att vara mest utsatt för sina dygders fel. Och även om man i dag endast kan beteckna frimureriet som en karikatyr av den stora kungliga konsten, så får vi ändå inte misströsta i ansträngningen att återuppväcka de krafter som slumrar i den – ett arbete som åligger oss på ett område som löper parallellt med den teosofiska rörelsen. Om vi inte betraktar den fråga som vilar på oss slarvigt, utan verkligen vill fatta den ur världshändelsernas djup, om vi vill förstå vad som i dag kommer till uttryck i könens själar och i könens kamp, då kommer vi att se att ur dessa krafter måste den formande kraften för framtiden flyta fram.
Allt det som man i dag pratar omkring är intet. Dessa frågor kan inte besvaras om inte svaret hämtas ur djupen. Det som i dag existerar i världen som social fråga eller kvinnofråga är intet, om det inte förstås ur världskrafternas djup och bringas i samklang med dem.
Så sant det är att stora handlingar i det förflutna har hämtats ur frimureriet, lika sant är det att framtidens stora praktiska handlingar måste hämtas ur djupen av de framtida frimureriska idéerna.
_____________________________________________________
Anteckningar i Rudolf Steiners notisbok till föredraget Berlin, 2 januari 1906
(Notisbok, arkivnr 225)
OM GOETHE OCH HANS FÖRHÅLLANDE TILL ROSENKREUZERIET
För att tränga in i Goethes rosenkreuzeriska mysterium finns det två vägar: en exoterisk och en esoterisk eller ockult.
Den esoteriska vägen framträder genom studium av de av Goethes diktverk som är ett yttre uttryck för hans rosenkreuzeriska sinnelag och hans därmed sammanhängande kunskap. Dit hör:
- Dikten »Geheimnisse» (»Hemligheter»).
Den framställer mysteriet kring logen av de tolv, med den trettonde i spetsen. Innehållet är en hänvisning till upplevelserna i förgården till den rosenkreuzeriska Parsifal-invigningen (Gralsinvigningen). - Grundmotivet i »Faust».
Homunculus är astralkroppen; vandringen till »Mödrarna» är framställningen av uppsökandet av den »gyllene triangeln» och av det »förlorade ordet». - De ställen i »Wilhelm Meister» som skildrar »själens vandring och förvandling» fram till medvetandets utvidgning till kosmiskt skådande (kontemplation av de kosmiska skeendena). Makariés vision är en sådan kontemplation.
- Sagoberättelsen om den gröna ormen och den sköna Liljan framställer den alkemiska invigningen i den form som instiftades av Christian Rosenkreutz: det som i korrekt skrift – inte enligt logernas bristfälliga tradition – betecknas som 030 graden (i vulgär frimurarterminologi den 30:e graden).
Denna saga innehåller i symboliskt språk alla denna grads hemligheter, på samma sätt som Heraklessagan innehåller alla hemligheter i Royal-Arch-graden, vilken i korrekt skrift betecknas 013 graden och även kallas den fjärde graden. - Viktiga upplysningar om rosenkreuzer-invigningen finns även i dikten »Pandora».
*
De medel genom vilka man på esoterisk-ockult väg kan tränga in i Goethes rosenkreuzeriska väsen ges vid invigningen i den verkliga 020 graden, som – för att fördölja hemligheten – skrivs 6 3 graden och läses 6 × 3 = 18, alltså Rose-Croix-graden.
Där visas på ockult väg att Goethe mellan sin Leipzig- och sin Strassburgsvistelse mottog en invigning, som dock först gradvis blev fruktbar i honom, och som gjorde det möjligt för honom att fullgöra en helt bestämd rosenkreuzerisk mission.
Mer än så kan inte nedskrivas om detta. Muntligen skulle man kunna säga något mer; ännu mer endast inom en verklig rosenkreuzerisk loge av 63 = 6 × 3 = 18:e graden.
Denna text föreligger endast i Marie Steiner-von Sivers handskrift. Förmodligen nedtecknades den av Rudolf Steiner för Édouard Schuré omkring år 1906, eftersom denna nedskrift hos Marie Steiner omedelbart ansluter till den av Rudolf Steiner år 1906 för Schuré nedskrivna texten »Tecknen och utvecklingen av de tre Logoi i mänskligheten» (tryckt i Nachrichten der Rudolf Steiner-Nachlaß-Verwaltung nr 14, Mikaeli 1965, samt i Johannesapokalypsen, bibl.nr 104, 6:e upplagan, GA 1979).
Lämna ett svar