19:GA93

19. Förhållandet mellan ockult kunskap och vardagslivet 23 oktober 1905, kväll
Den ockulta kunskapens inträde i det omedelbara vardagslivet. Människans astralkropp. Uppfostranens betydelse. Den ”mellanliggande” astrala substansen. Astralsubstansens omvandling genom känslor, föreställningar och viljebeslut. Astrala tankeformer. Individuella astralkroppar och hela folks astrala substans. Nationella uppgifters uttryck på astralplanet. Hela folks temperament och karaktär. Slaviska och amerikanska folk som börjar inspireras av tanken på sin nationella uppgift. Andlig nationalinspiration i öster (slaverna), psykisk inspiration i väster (amerikanerna). Deras släktskap – i öster med det mongoliska elementet, i väster med det negroida elementet.

Berlin, 23 oktober 1905 (på kvällen)

Kära vänner,
I dag vill jag säga en del som kan betraktas som en fortsättning på många av de frågor som under dessa dagar har trätt fram för er själ. I dag vill jag utveckla sådant som kanske har väckts genom anmärkningar under de föregående dagarna. Det har talats mycket om relationerna mellan ockultism och teosofi, mellan esoterik och teosofi och så vidare, men ännu inte om relationen mellan teosofi och det dagliga livet. Jag antydde redan för åtta dagar sedan att jag just i detta ämne ville säga några ord till.

Och i dag vill jag rikta uppmärksamheten mindre mot höga synpunkter, och i stället tala om hur de ockulta insikterna omedelbart griper in i vardagslivet, och hur vi genom den teosofiska livsåskådningen inte bara får vår blick riktad över vida tider och rum, utan också genom ockultismens begrepp kan få en helt annan upplysning om de allra vardagligaste frågorna än vad som vore möjligt utan sådana begrepp. Då kommer vi också att se hur felaktig den ofta förekommande uppfattningen är, nämligen att ockultismen skulle vara något opraktiskt och ytterst avlägset från det vanliga vardagslivet.

Och ytterligare en fråga skall vi beröra. Det är frågan: hur kan den människa som ännu inte har nått dit – vilket dock i framtiden kommer att tilldelas varje människa – att få inblickar i de högre världarna, hur kan hon från den ståndpunkt som varje människa med normal bildning intar, vinna övertygelsen om att de teosofiska lärorna är sanna och att teosofins strävanden har verklig berättigande? Bevisen behöver alls inte uteslutande hämtas ur ockult iakttagelse; ja, de kan över huvud taget inte hämtas därifrån förrän de först har hämtats från ett annat område, nämligen från det dagliga livet. Det förbereder oss för att också kunna vinna övertygelse om tillvarons högre områden. Det som alltid har skett, det sker också i dag i vårt vardagsliv.

Om vi följer människan tillbaka till de tidigaste tiderna av hennes tillblivelse, finner vi att hon har sitt ursprung i en mycket finare, mer andlig materia än den hon i dag består av. Den nuvarande människan visar oss till sin form i huvudsak tre kroppar: den fysiska kroppen, eterkroppen och astralkroppen. Eterkroppen är ett slags urbild till den fysiska kroppen. Astralkroppen, den auriska hölje som omger och genomtränger människan, är det bildverk i vilket känslolivet, instinkt- och passionslivet samt varje tanke får sitt uttryck. Ur den ännu odifferentierade astralkroppen har i grund och botten hela människan utbildats under tidens lopp.

Om vi går tillräckligt långt tillbaka, till mänsklighetens tidigaste urtider, finner vi att den fysiska och eteriska substans som genomtränger dagens människa är upplöst i människans ursprungliga astralkropp, likt ett frö i jorden. Den nuvarande människan är så att säga förtätad ur den astrala grundsubstansen.

Denna process äger ännu i dag rum i det dagliga livet. När två människor står mittemot varandra, är det först och främst deras astralkroppar som står mittemot varandra i kärlek eller hat, välvilja eller misshag, vrede eller godhet, frånstötande eller tilldragande. Allt detta är företeelser som utspelar sig mellan astralkropparna. Umgänget mellan människor är ett ständigt utbyte av tillstånd och relationer mellan astralkroppar. När jag står mittemot en annan människa, erfar min fysiska kropp ingen större förändring, inte heller eterkroppen, men däremot astralkroppen. Om en människa säger något till mig som är fyllt av hat, då går de hatfyllda strömmarna in i min astralkropp och förändrar den. Jag måste ta upp det som strömmar ut från honom i min egen astralkropp, och denna får då helt andra egenskaper, beroende på om det som strömmar till mig från den andre är kärlek, tålamod, vrede eller otålighet.

Mellan uppfostraren och barnet utspelar sig något mycket liknande. Det är en stor skillnad om en uppfostrare är kärleksfull eller om han är en trånghjärtad egoist. I barnets astralkropp har vi något som ser annorlunda ut än den vuxnes astralkropp. Barnets astralkropp är ljus och klar; den visar sig för oss som något jungfruligt i jämförelse med astralkroppen sådan den utvecklas under livet. Vad är barnets astralkropp? Den framträder som ett odifferentierat ljusmoln som först efter hand formas. Det finns ännu lite ingraverat i den som gör den mer och mer bestämd i sig själv, så att allt möjligt ännu kan födas ur den. Den formas genom de föreställningar som barnet tar upp från omgivningen. Dessa går in i den, färgar den och gör den annorlunda.

Beroende på vilka föreställningar barnet tar upp, om de utgår från materialistiska eller idealistiska synpunkter, strömmar olika gestalter in i barnets astralkropp och formar den. Då inträder alltmer en uppfyllelse av själen med sådana föreställningar. Om barnet behandlas kärlekslöst, träder ekot av denna kärlekslöshet fram i barnets astralkropp. Den sluter sig då liksom med en hud mot yttervärlden.

Allt detta visar oss att det verkligen sker ett ständigt omdanande av astralkroppen och att umgänget med människor har ett stort inflytande på detta omdanande.

Barnet har alltså ännu en jämn astralkropp, men en som rymmer en oändlig mångfald av möjligheter. Föreställ er ett barns astralkropp som står inför en idealistisk uppfostrare, en som själv har en harmonisk själ och som med hängivelse blickar in i världen och är mottaglig för dess skönhet och storhet, en uppfostrare som är i stånd att i sig själv skapa en avbild av världens skönhet. En sådan uppfostrare kommer också att utveckla förmågan att gå in på den barnsliga själens anlag. Han formar då mjuka och mottagliga strukturer i barnet och sänder in strömmar i dessa, som löses upp av barnets egen astrala substans. En sådan i sig själv harmoniskt formad uppfostrare sänder fortlöpande harmoniska strömmar till barnet. Nästan av sig själv flyter då uppfostrarens karaktärsegenskap över i barnet, och därmed flyter också över all den världsharmoni som han har tagit upp ur omgivningen i form av skönhet. Det stora han tar upp som ädel människa och god iakttagare sänder han som uppfostrare in i barnets natur och för den därigenom till harmonisk utveckling.

Antag däremot att uppfostraren står inför barnet som en egoistisk, pedantisk människa, som en människa med trånga, envisa föreställningar och begrepp. Dessa egenskaper framkallar i hans egen astralkropp strukturer som sluter honom in likt en fast skorpa och gör honom till en genom och genom stel, svårbeweglig gestalt. Då sänder han ut strålströmmar som är fast slutna i sig själva, så att det blir omöjligt för barnets astralkropp att lösa upp dem. De skadar högst som en pil barnets astralkropp, men kan inte upplösas och går helt enkelt rakt igenom den.

Eller ta något ännu vardagligare. Två människor samtalar med varandra. Man kan mycket väl iaktta två sådana människor med avseende på hur deras astralkroppar verkar på varandra genom själva samtalet.

I den astrala substansen, i det astrala, bildas alltid något nytt. Jag vill göra detta begripligt på följande sätt. Människan bygger genom sina föreställningar ständigt in strukturer i astralkroppen. Dessa visar sig i de mest skiftande former. Den astrala substans som mellan de enskilda strukturerna förblir oanvänd kallar man intermediär astralsubstans, till skillnad från den som har formats till strukturer. Denna intermediära astralsubstans kompletteras ständigt ur vår omgivnings astralsubstans, strömmar ständigt in och ut, förnyas fortlöpande. Men strukturerna som människan har format genom sina känslor, tankar och viljebeslut förblir fasta.

Antag nu att två människor står framför oss och för ett vanligt samtal. Den ene har utvecklat stela, fasta begrepp, som också har skapat mycket fasta strukturer i hans astrala substans. Den andre talar till honom och försöker förklara något. Vad beror det på att man kan göra något begripligt för en annan? Det beror på att man sänder sin egen föreställning in i den andres astrala substans. Denna föreställning, denna tanke strömmar då först in i den främmande astrala substansen. Där måste den först lösas upp i mellansubstansen och därefter på nytt skapas och omformas i enlighet med de redan befintliga formerna.

Antag nu att den ene försöker göra något begripligt för den andre, till exempel något som rör reinkarnation. Den andre har emellertid redan bildat sig ett fast begrepp om reinkarnation. Antag att han är fördomsfull och har bildat sig uppfattningen att den är något dumt och meningslöst. Denna tanke har svävat i hans astrala substans. Nu kommer den förstes tanke och löses upp i den andres intermediära astralsubstans, men den måste kunna ombildas till de redan existerande tankeformerna hos honom. Det går dock inte, eftersom hans begrepp är för stelt, för fast. Han kan inte omforma den tanke som sänds till honom till sin egen tankeform, och därför förstår han den inte.

Ju mer en människa bevarar begreppens rörlighet, så att de ständigt kan lösas upp av den omgivande mellansubstansen, desto större förståelse kommer hon att visa för andra människor. Därav kommer det sig att det är så svårt att förmedla teosofiskt liv till akademiskt utbildade människor. De begrepp som upptas vid universitetet skapar stela, fasta, i sig slutna strukturer som inte lätt låter sig lösas upp. Uppfylld av sådana strukturer kommer akademikern vanligen till ett teosofiskt föredrag och är då oförmögen att uppfatta teosofiskt liv. Helt annorlunda vore det om han vore uppfostrad så att han vid alla begrepp sade till sig själv: ja, det skulle möjligen också kunna vara annorlunda, ty vi har ju endast en ringa grad av erfarenhet, och mycket av det vi nu håller för riktigt kommer i framtiden att behöva korrigeras. Gjorde han det, då vore själen fortfarande mottaglig.

Låt oss ta ytterligare ett fall. En människa står inför en annan med känslor av vördnad. Hur framträder vördnaden för den observatör som är begåvad med astrala sinnen? Vördnad innebär att sända sådana tankar som sänker sig in i den främmande astralkroppens substans och liksom suger upp den. När ni nämligen har en vördnadsfull tanke, kommer denna till uttryck genom att ni själva bär vördnaden som utstrålande värme mot den andre. Denna från er utströmmande värme har i den astrala världen sin spegelbild, som visar sig i blåaktig färg som tankens form för vördnad och hängivenhet. Den varma, vördnadsfulla känslan skapar en tankeform med blåaktig karaktär.

Vad är det då som framträder blåaktigt? Det kan ni förstå om ni blickar ut i den oändliga mörka världsrymden. Den förefaller er blå till följd av den upplysta atmosfären. På samma sätt framträder i det astrala, genom vördnadstanken, något som tidigare är mörkt men nu omlyses av den varma, ljusa känslan av vördnad, också i denna blåaktiga färg. Man omsluter ett mörkt rum med vördnadens känsla, och den mörka kärnan framträder då blåaktigt, ungefär som ni i lågan ser en blå kärna omgiven av ljus. Så är det också med vördnadstanken. Den är ett av värme genomflutet tomrum. Sänder man vördnadstanken till en annan, erbjuder man honom därigenom tillfälle att låta sitt eget väsen strömma in i detta tomrum. Så utspelar sig utjämningen mellan den som vördar och den som vördas.

Står ni däremot inför en annan med känslan av avund, då lever i er en annan tankeform som ni riktar mot honom. Ni sänder då den röda tankeformen av egoism, självkärlek. Denna omsluter i sin tur en annan tankeform, som är fylld av föreställningen om det egna jaget, kanske skapad genom äregirighet. Denna uttrycker sig inte i ett tomrum, i en hålig form, utan i en helt uppfylld form i vilken inget längre kan tränga in. Den är runtomkring omsluten av en känsla av kyla och har den motsatta tankeformen: runtom en blåaktig cirkel, i mitten en röd kärna. Den blå färgens kyla stöter bort allt som vill tränga in, och den fåfänga röda tankeformen förblir som den är. Den tar inte emot något. Så står den avundsjuke, som inte kan vörda, inför den andre.

Ni ser att det som utspelar sig i vår astralkropp inte är något annat än resultatet av vardagslivet. Det som sker i astralkroppen kan endast ses av den som är tränad för det. Men verkningarna av dessa processer i astralkroppen är ständigt närvarande i det fysiska, och dessa kan var och en övertyga sig om genom livet självt. Var och en kan göra följande prövning genom att säga till sig själv: jag lämnar helt öppet om ockultistens meddelanden är sanna eller falska. Men jag vill pröva dem fördomsfritt. Jag kan leva som om dessa meddelanden vore riktiga. Jag kan då förhålla mig därefter gentemot mina medmänniskor, och om jag gör detta försiktigt, då kommer jag ju att se om livet i varje enskilt fall bekräftar det ockultisten säger. Och livet kommer att bekräfta det i varje fall. Ni kommer att ha en oerhörd vinning av det.

Den som tänker igenom detta och till exempel som uppfostrare inte bara genomtränger sig med sina pedagogiska begrepp och idéer och inte bara verkar genom det han säger, utan också genom det han känner, erfar och tänker, den som genomtränger sig med medvetandet om att två astralkroppar verkar på varandra och vet vad som sker när dessa astralkroppar står mittemot varandra, han vet också att han har plikten att ständigt bli bättre och bättre. I den mån han blir bättre, verkar han också bättre på barnets anlag. Han dödar dem inte, utan lockar fram dem.

Det betyder något helt annat än att bara veta att det är en sanning, en verklighet, det som möter oss genom vördnaden för en annan människa som är värd vördnad; det betyder något helt annat att uppleva: när vi sänder otaliga sådana tankeformer, omslutna av värme, till andra människor, då växer vi genom den andres storhet. Detta är något helt annat än att bara förstå sådana ting ytligt med förståndet, än att bara veta vad de innebär.

Så lär vi oss genom ockultismen att gripa livet med större allvar, att inse att det som inte är handgripligt, det som inte kan uppfattas med sinnena, ändå har verklighet. Vi lär oss att förstå och värdera hela räckvidden och betydelsen av vår själsliga värld.

Det kanske någon säger: detta är ju schematiska omgestaltningar. Nej, det är det inte. Vi måste bli helt annorlunda genomträngda av räckvidden av våra handlingar och av det ansvar som livet ålägger oss. Det allra vardagligaste livet är det som på detta sätt kan påverkas av ockultismen. Den som vet vad som sker i den osynliga världen till följd av tankar och känslor, han kommer till sist dit att det blir lika viktigt för honom att inte sända en annan människa en ond känsla som det är viktigt för honom att inte behandla henne med gevärskulor. Han vet att det är lika skadligt för den astrala människan att kasta en hatets tanke på henne som det är skadligt för den fysiska människan om en tegelsten kastas på henne.

Att förstå detta kan man ganska snabbt; att känna och uppleva det kommer de att göra som finner samman i sådana sammanslutningar som de teosofiska. De tar då därifrån med sig en ny livskälla. De kan säga till sig själva att för andra finns det en enkel verklighet, för oss en trefaldig. Den andre upplever verkligheten endast genom sinnesvärlden och tänker inget ont med att säga: tankar är tullfria! Den som däremot har gått igenom den teosofiska världsåskådningen kan inte längre säga att tankar är tullfria, utan är övertygad om att han bär ansvar för vad han tänker och känner gentemot andra människor. Detta ansvarskänsla bär ni med er ut i världen som den vackraste frukten av den teosofiska världsåskådningen. Även om vi ännu är nybörjare, prövande, så verkar vi ändå redan från den dolda, ockulta världen in i den synliga. Vi förskönar och förbättrar världen från tillvarons dolda områden.

Detta är den ena sidan av hur vi förstår livet. Men det finns också andra. Människan lever inte ensam som individ i världen; hon tillhör också en familj, en stam, ett folk, alltså en helhet. Egentligen är hon endast avgränsad genom sin fysiska kropp och sin eterkropp. Jag har redan sagt att astralkroppen har flytande gränser, att mellansubstansen ständigt är benägen att ta upp strömmar utifrån och att förnya sig. Men när vi betänker att vi tillhör ett folk, en stam, en familj, då får saken ännu en vidare synpunkt.

Om vi betraktar den enskilda människans astralkropp, skiljer den sig nästan alltid i grundfärg från den andres astralkropp. Den har en viss nyans som yttrar sig utåt som temperament. Temperamentet kommer alltså till uttryck i en viss grundfärg. På detta sätt står människan i relation till hela sin omgivning, genom att familjens, stammens eller folkets karaktär präglar sig i grundfärgen.

Som ockultist kan man här göra intressanta iakttagelser, till exempel när man åter besöker en stad som man kanske såg för tio år sedan. Betraktar man barnens jungfruliga astralkroppar, finner man att dessa förutom den personliga grundfärgen också har en annan grundfärg. Har man vid det första besöket noggrant iakttagit barnens jungfruliga astralkroppar och jämför dem med dem hos de barn som lever i staden tio år senare, finner man att deras utseende har förändrats. Det finns något i den mänskliga individualiteten som fortskrider på samma sätt som stadens, stammens eller folkets utveckling. Detta beror på att strömmar från en kollektiv astralkropp, som omger mig utifrån, ständigt står i växelverkan med min egen astralkropp, som lever i denna kollektiva astralkropp. Därför har vi också ett folkstemperament, som uttrycker sig i folkets gemensamma astralkropp.

Varje folk och varje annan gemenskap har en sådan astralkropp, och denna strömmar in i de enskilda människornas astralkroppar. Det är orsaken till att en viss disharmoni kan uppstå mellan den enskilda människan och hela folkets uppgift. Det är nämligen inte så att alla utvecklingsanlag i världen alltid går samma väg. Det mer omfattande går mycket ofta före det mindre omfattande.

Betrakta till exempel ett folk. Ett folk är inte något godtyckligt hoprafsat i världen, inte något som uppstått av en slump, utan varje folk har sin bestämda uppgift i mänsklighetens utvecklingsgång. Den som betraktar ett folk från en högre synpunkt kan säga till sig själv att varje folk har en bestämd uppgift och att även hans folk har en viss uppgift att uppfylla. Han kan säga: jag tillhör detta folk, så att jag tillsammans med det måste tjäna den gemensamma folkuppgiften, och jag kan tjäna den eftersom det i mig lever en astralitet som tillhör hela folket. Denna folkets bestämmelse är tydligt uttryckt på astralplanet; den är en bestämd tanke, något som lever på plan som ligger högre än astralplanet. För att studera världens ordnings tankar måste man stiga upp över astralplanet till mentalplanet.

Den fjärde underrasen till exempel, ur vilken vår ras har uppstått, utvecklades ur en liten krets av människor i Asien och formades till den hebreisk-grekisk-latinska rasen. Den hade uppgiften att fullgöra kristendomens första mission ur folkens synpunkt. Denna ras tanke var att sprida kristendomen i dess första etapp över Europa och angränsande områden. Detta är en folkets tanke.

I tidigare tider gällde den omfattande tanken om reinkarnation och karma. Sedan inträdde en vändpunkt, och människorna uppfostrades i föreställningen att ett enda fysiskt liv var av betydelse. I den grekiska konsten träder detta tydligt fram genom att den utvecklade känslan för den yttre formens skönhet. Där låg förädlingen av det fysiska planet för de yttre sinnena. Hos det romerska folket utvecklades därefter rätten, juridiken, som utspelar sig omedelbart på det fysiska planet. Kristendomen genomsyrar slutligen denna rätt med moral, så att ett enda jordeliv får en sådan betydelse att en hel evighet görs beroende av det. Detta är en ensidig tanke, men den var riktig och nödvändig. De katolska folken övertog uppgiften att sprida kristendomen och bar den norrut i Europa, varigenom de germanska folken mottog en ny mission.

Vi ser alltså att en folkets tanke lever i hela folket, och att varje enskild tillhör denna tanke. Det som tidigare inom den grekiska konsten utbildades som sköna former av sinnesvärlden, det som utbildades som rätt och senare fördjupades till moralitet, det har i vår tid utbildats till nytta för medborgarna i det tekniska livet. Städer grundades, växte och blomstrade och formade så en egen kultur, borgerskapets kultur. Ur denna uppstod sedan en nyttomoral som gav impulsen till utvecklingen av en ensidig vetenskap, vilken torde ha nått sin höjdpunkt i vår nuvarande tid.

Här kan vi känna igen verkan av en devachanisk princip. Det är det omfattande i dessa förändringar under utvecklingens gång, som visar oss hur en folkets tanke verkar. Hur denna tanke kommer till uttryck beror på folkets gemensamma astralkropp, på folktemperamentet. Konsten till exempel skulle hos ett annat folk än det grekiska ha kommit till uttryck på ett helt annat sätt.

Fastän nu folkets tanke lever i varje enskild, går den enskilde ändå inte upp i folkets tanke. Han uttrycker därutöver sin personlighet. Här visar sig nu något mycket märkligt och egenartat. Det är först lättare för människan att finna sig till rätta i sitt folks tankevärld, i dess devachaniska bestämmelse, än att åstadkomma en utjämning mellan sina egna känslor och folkets känslor. Detta är inte så lätt, i synnerhet inte för dem som redan har uppnått en viss högre bildning och förfining. På lägre utvecklingsstadier är denna utjämning av känslor mellan människa och folk lättare möjlig, eftersom där alltid sker en starkare inordning av det individuella kännandet i det allmänna folkets kännande. Ju lägre den enskilde står, desto starkare kommer folkets känsla, folkets tanke till uttryck i honom, på liknande sätt som djuret är ett avtryck av djurarten.

Men när människan utvecklas, lyfter hon ut sin egen astralkropp, hon blir mer differentierad, mer bestämd. Då blir det möjligt att hennes astralkropp kan ta upp en form av mentalitet som ligger över hennes folks mentalitetsnivå. Om man, av det som strålar ner från denna högre nivå, endast fattar det förståndsmässiga eller tankemässiga, kan man lätt gripa idealen. Ibland händer det också att en människas astralkroppsliga känslor inte är lika utvecklade som hennes tankar. Ett folks tankar kan verka så starkt på en enskilds tankar att de griper honom innan han annars har utvecklat sig tillräckligt.

Individer hos vilka detta är fallet är idealiska svärmare, martyrer för sitt folks framåtskridande. De är det därför att de själva går före det som deras övriga astralkropp faktiskt är, därför att de i självutplånande sätt viger hela sin ädlare själ åt ett enda ideal. När sådana människor dör, träder deras outvecklade astralitet fram med desto större styrka; då träder det fram som inte låg i folkets ideal, ty de har då endast att göra med sin egen utveckling i framtiden. När en sådan människa, som i livet var en stor och ädel idealist och som vigde sig åt sitt folks ideal, har dött, blir hon överröstad av det personliga element som ännu finns kvar i henne. Då träder de lägre egenskaperna hos hennes astralkropp starkt fram.

Antag nu att ett sådant väsen blivit martyr. Han har skapat ädelt men blivit misshandlad av sitt folk, såsom sådana framskridna naturer ibland blir. Då kommer han visserligen under livet trots detta att modigt och tappert följa sitt ideal utan att se åt höger eller vänster. Men om han plågas eller till och med dödas för sitt ideal, då träder omedelbart efter hans död hämndtankarna fram. I Kamaloka blir då kvar det som han hade trängt tillbaka som personligt.

Ett folk som på detta sätt behandlar sina idealister skapar sig svåra krafter i Kamaloka, som verkar tillbaka på folket. Ryssland har skapat sig sådana svåra krafter. Under åratal har det med knutpiskan misshandlat vissa ädla personligheter. Dessa personligheters lägre krafter verkar nu i Kamaloka som fiender till det som lever i Ryssland, som fiender till dem för vilka de i livet har offrat sig. Man kunde se att sådana martyrer som nyligen hade avlidit nu kämpade på japanernas sida mot sitt eget folk. Detta är ett faktum som blir begripligt när vi ser in i de djupare verkande krafterna i själslivet. Framtidens företeelser blir oss klara när vi betraktar dem från denna synpunkt.

Vi lever som medlemmar av germanska folkgrupper, i öster omgivna av slaviska, i väster av engelsk-amerikanska folkgrupper. Både de amerikanska och de slaviska folken är uppåtstigande raser som i framtiden har sin uppgift att uppfylla, raser som ännu står i början av sin folktanke. Slavfolkens grundkaraktär uttrycker sig i en andlig disposition. Försök förstå den slaviska kulturen, och ni kommer att finna att den tenderar mot en andlig kultur, att något andligt håller på att växa fram där. Dessa slaviska folk har först haft att göra upp med de folkstammar som ligger i öster, med kineser och japaner. Dessa är kvarlevor av tidigare folk från atlanttiden, liksom alla mongoler är rester av den senatlantiska kulturen. De har astralkroppar som redan av sig själva tenderar mot spiritualitet. Med dessa har de slaviska folken att göra upp.

I Amerika finner vi något liknande. Materialismen är där driven till sin spets och radikalt genomförd i alla folkets åskådningar. Detta har i den nyare epoken lett till att man även uppfattar anden på materiellt sätt. Medan hos de slaviska folken enskilda personligheter uppträder, såsom Tolstoj, som vackert och storslaget försöker stimulera utvecklingen ur den andliga själen, strävar det amerikanska folket efter att uppfatta det själsliga och andliga på ett materiellt sätt. Därför finner vi hos dem en starkt materiell spiritualism och spiritism. Anden söks hos dem på exakt samma sätt som man söker fysiska sanningar. Men just i sättet att söka ligger skillnaden. Försöker man se det andliga med ögonen, blir det psykiskt, och denna psykiska sida har utvecklats starkt i Amerika.

De amerikanska folken har att göra upp med ett annat folkelement som härstammar från Atlantis och som är begåvat med psykiska anlag. Detta folkelement lever i de svarta folken. Sättet på vilket dessa två folk växer samman är karakteristiskt. Det psykiska har att göra upp med det psykiska, det andliga med det andliga. Så har vi i öster en andlig folktanke och i väster en psykisk.

Vi har upplevt vetenskap och konst på det yttre planet; nu skall också anden åter lyftas upp. Detta kan ske på två sätt: antingen på det andliga eller på det psykiska sättet. Det andliga sättet är framsteg, det psykiska är tillbakagång.

Ni ser hur världen blir begriplig när vi betraktar den utifrån den ockulta grunden. Återigen behöver man inte säga att man inte kan övertyga sig om dessa ting. Man behöver bara ta det som verkligen sker. Man kommer genom prövning att ledas till övertygelse när man jämför den psykiska världsbilden och den psykiska forskningen med ockultismens världsbild. Försöker vi förstå ockultismens världsbild, blir också företeelsevärlden alltmer begriplig för oss. En sådan ockult-andlig världsåskådning lämnar oss ingen lucka i förståelsen av världen. Därigenom vinner vi tron på den ockulta värld som ockultisterna berättar om, och genom denna tro uppfostrar vi i oss ett element som höjer oss. Detta är ingen blind tro, utan en prövande tro. Med varje erfarenhetstillväxt blir denna tro starkare och mer berättigad, allt fastare och säkrare. Och när tron har skapat denna säkerhet i sig själv, skapar den också anlaget till vetande.

Man har alltid prövat innan man har stigit upp till vetande. Den som vill ha vetandet före forskandet liknar den som vill ha frukten före fröet. Vetandet skall förvärvas av oss själva. Om vi redan visste, skulle vi inte behöva forska. Det som forskarna saknar i visshet och säkerhet måste kompletteras av trons visshet och säkerhet. Så måste de samverka, och så kommer de till sist att skapa i enhetlighet det som måste möta oss som något enhetligt: erfarenhetens frukt, vetandet.

Låt oss lyssna till ockultisterna och varken säga ja eller nej. Men låt oss betrakta deras ord som grund för vårt eget liv och vår livshållning; låt oss betrakta dem som om deras forskning vore användbara stegar för vårt liv. Då kommer vi att finna att de blir vägledare genom livet och till sist leder oss till ett inre vetande och till ett liv som genomströmmar oss. Då kommer vi att finna att de blir förtroendets vägledare till forskning, till tillfredsställelse och till ett harmoniskt liv i oss själva.