18:GA93

18. Frimureri och mänsklig utveckling (endast för kvinnor) 23 oktober 1905
Den fysiska uppdelningen av det tvåkönade i man och kvinna under lemurisk tid. En andlig återupprepning av detta under den postatlantiska tiden: kunskapens delning i manligt och kvinnligt färgad visdom. Kain och Abel som representanter för denna uråldriga mysterielära och frimurarnas tempellegend som dess symboliska uttryck. Frimureriets tolkning av framtidens skapande krafter centrerade i Ordet. Ensidiga strävanden inom frimureriet och jesuitismen. Övervinnandet av den gamla visdomen genom teosofins nya visdom, som har sitt ursprung i en högre könlöshet.

FRIMURERI OCH MÄNSKLIGHETSUTVECKLING II

Berlin, 23 oktober 1905 (halv tolv)
(Endast för kvinnor)

Kära vänner,
De ting som vi i dag vill tala om har hittills inte diskuterats inför kvinnor. Därför är det egentligen en djärvhet, när jag i dag talar om dem till er. Men vissa ockulta strömningar gör det nödvändigt.

Inom dessa strömningar finns det många ting av intim natur som fram till nyligen inte fick diskuteras inför kvinnor, därför att de ockulta brödraskapen – vilka hade till uppgift att vårda dessa intima ting – stod under det stränga budet att inte uppta några kvinnliga medlemmar. Det som de hade att utföra i världen skulle de inte göra med det kvinnliga elementets medverkan. Ända till nyligen har detta bud strikt upprätthållits. Numera finns det emellertid endast en enda möjlighet att skapa en utjämning mellan de två könen, och den ges endast inom Teosofiska Samfundet. Här finns också den enda platsen där dessa ting kan diskuteras inför kvinnor.

Vi frågar nu: varför har denna åtskillnad mellan könen ägt rum, som i frimurarlogerna fått ett så groteskt uttryck? – Om man vill förstå varför denna splittring överhuvudtaget praktiserades, måste man uttrycka det med en något grotesk jämförelse: om två makter för krig mot varandra, vore det mycket dåraktigt om den ena fältherren avslöjade sin krigsplan för den andre, fientlige, innan kriget ens börjat. På samma sätt skulle det innebära att överlämna vapnen till fienden, om man inom frimureriet hade dragit in kvinnorna. Ty det rör sig om ett krig hos frimurarna – och detta är ett krig mot den kvinnliga anden, en skarp opposition mot den kvinnliga anden som sådan. Denna kamp var nödvändig; ja, det ockulta frimureriet grundades rentav i detta syfte. Därför var det sed att tala om ockulta ting åtskilt inför könen. Först måste en form hittas där man kan tala om dessa ting inför kvinnor.

Frimureriets grundande går tillbaka till en avlägsen forntid. Det uppstod vid början av den fjärde underrasen av vår nuvarande femte rotras. Vid samma tid nedtecknades också för första gången Gamla testamentet, vilket ger oss upplysning om dessa ting. Det sägs att högre andar gav Mose de uppenbarelser som han sedan skrev ned. Men kunskapen om de högre fakta fanns redan långt tidigare och fördes muntligt vidare från släkte till släkte, från prästmuns till prästmuns, tills den – vilket tillskrivs Esra – fixerades skriftligt. När Gamla testamentet nu började bli en makt i världshistorien genom prästerskapet, uppstod inom frimurarnas brödraskap, av en bestämd orsak, en mäktig opposition mot denna prästerliga bok, Bibeln. Denna opposition har alltid funnits, och den var nödvändig. Vi måste klargöra varför.

Vi måste vara överens om att allt som sker på det fysiska planet först på ett visst sätt måste upprepa tidigare skeenden. På jorden sker ständigt en upprepning av händelser från äldre tider. Människan måste före födelsen genomlöpa de stadier som hon i sitt dunkla djurmedvetande redan genomgått tidigare. Till exempel var renässansen under medeltiden en upprepning av den gamla grekiska tiden. Även i planetariska skeenden finner vi sådana upprepningar. Innan jorden blev vad den är i dag, måste den genomgå en upprepning av tidigare tillstånd, innan den i den fjärde rundan blev en självständig planet, nämligen vår jord. Så upprepas alltid tidigare stadier i ny form, när nya fakta skall uppträda i världen. Så genomgick människans ande i den femte rotrasen en upprepning av den lemuriska rasens tillstånd, då människan ännu var enkönad och sedan blev tvåkönad, något som hade ett stort inflytande på hennes andliga utveckling. I den tredje underrasen av den femte rotrasen, den babylonisk-egyptiska tiden, upprepades nu gradvis på det andliga livets område det som i den lemuriska tiden skedde med den fysiska människan.

Innan det fanns manligt och kvinnligt var båda förenade; sedan trädde de två könen isär. Samma sak har vi i den femte rotrasen i fråga om den andliga utvecklingen.

Tredje rotrasen: splittring av den fysiska utvecklingen i manligt och kvinnligt, i två kön.
Femte rotrasen: splittring av den andliga utvecklingen i manlig ande och kvinnlig ande; i Jehovatjänst eller prästerskap och frimureri.

I den första underrasen, den indiska kulturen, är allt ännu upphöjt över det fysiska planet. Den uråldriga indiska visheten, som härrör från den första underrasen av den femte rotrasen, har andligt samband inte med dagens fysiska plan utan med tidigare tillstånd, då människan ännu var manligt-kvinnlig. Därför tas där överhuvudtaget ingen hänsyn till könens faktum. Något dualistiskt princip talas det inte om; detta framträder först i den följande underrasen. Vedorna är från långt senare tid. I den andra underrasen uppträder redan en mäktig splittring. Det sätt på vilket denna splittring yttrar sig framställs för oss i Gamla testamentet i en underbar bild. Mycket vackert och tydligt står det i Genesis: innan Jahve skapade människan, skapade han på jorden frukter, djur och så vidare, och sist skapade han människan, Adam, och denne delade han sedan i två kön.

Denna framställning bygger på ockult kunskap om de fysiska fakta. All ockult vishet framställer nämligen ett samband mellan fysiska fakta och senare andlig vishet. Ty de fysiska fakta har uppstått ur den gudomliga visheten, och visheten uppstår senare åter ur det fysiska livet, ur människan. Det finns ett samband mellan vishet, kunskap och det fysiska livet.

Hela den befruktande och fruktbärande kraft som frambringar en ny människa var tidigare förenad i ett enda kön. Sedan delades människan i manligt och kvinnligt. Vilket kön har den egentliga rätten till alstringskraften? Det är det kvinnliga. Därför avbildas Zeus i den äldsta grekiska mytologin – han som dyrkades som mänsklighetens fader – med en kvinnlig byst. Zeus som övermänskligt väsen stod det kvinnliga könet närmare. Det kvinnliga könet var alltså det första, det tidigare, och hade då i sig kraften att frambringa hela den mänskliga individen. Denna skapande kraft fanns hos den enkönade människan, vars yttre fysiska form mer närmade sig kvinnans. I denna enkönade människa var det befruktande elementet visheten, det andliga självt, och en senare upprepning av detta är befruktningen av den kvinnliga anden med inspirerad vishet. Denna människa från den enkönade tiden var resultatet av den i kvinnan givna substansen och befruktningen genom den gudomliga anden.

Nu måste ni klargöra vad det var som gjorde det möjligt för kvinnan att frambringa människan. Fysiskt har vi först kvinnan som befruktas uppifrån. Det befruktande var den gudomliga anden i kvinnan. När könssplittringen inträdde skedde differentieringen så, att de andliga befruktningsorganen hos kvinnan omvandlades till vishetsorgan. Den manliga kraft som kvinnan hade i sig omvandlade den skapande kraften till vishetsorgan. Så behöll kvinnan hälften av den skapande kraften; mannen behöll den fysiska skaparkraften. Genom denna uppdelning uppstod fysiskt ryggmärgen och hjärnan med nervsträngarna, framställda i Livets träd och Kunskapens träd. Visdomsorganet är utbildat i ryggradens ringar med ryggmärgen och dess utbredning i hjärnan. Från och med detta finns en dualitet i människan: de två träden i den bibliska urkunden, Kunskapens träd och Livets träd.

Nu anpassar sig de nya varelserna till denna omvandling. Inte alla tidigare kvinnliga individer antog senare kvinnlig form. Hos en del drog sig den kvinnliga sidan, möjligheten att frambringa människor, tillbaka, och som ersättning blev kraften att befrukta kvar i helt annan form. Den fysiska naturen hade delats i ett befruktande och ett mottagande. På samma sätt har också den andliga naturen delats. Hos kvinnliga individer har anden manlig karaktär och färgning; hos mannen har det andliga kvinnlig karaktär. Det är det kvinnliga i mannen.

Den bibliska legenden framställer detta mycket exakt. Det är bekant att den tvåkönade människan förbjuds att äta av Kunskapens träd. Den kraft som Jehova hade lagt i människan var att låta sin vishet verka i kvinnan. ”Du skall inte äta av Kunskapens träd” betyder: du skall inte avskilja den befruktande kraften och göra den självständig. Ty därigenom förlorar kvinnan Jehovakraften, den befruktande kraften. När kvinnan åt av Kunskapens träd lade hon grunden till att bli självständig i visheten och därmed upphöra att vara ett osjälvständigt redskap för Jehova, såsom han hade planerat det. Men därigenom förlorade hon tillsammans med Jehovakraften förmågan att befrukta sig själv med vishet. Hon lade ut denna kraft ur sig själv genom att äta och ge mannen av äpplet. Därigenom blev kvinnan beroende av mannen. Det var Lucifer som förde människan in på denna väg för att göra henne självständig. Jehova motsatte sig detta och utfärdade därför förbudet mot att äta av Kunskapens träd. Kvinnan åt dock och gav mannen, och även han åt, och därefter följde straffet, utdömt av Jehova. Nya kroppar måste uppstå som bär tidigare livs karma; död och födelse trädde in i världen. Kvinnan blev nu inte längre fruktbar av sig själv utan ofruktsam. Och genom att befruktningen kommer utifrån har också möjligheten till döden kommit in i världen.

I bilden av den bibliska paradisberättelsen framställs detta djupa samband. Gamla prästtraditioner hade blivit innehåll i dessa bilder; gammal prästvishet var åskådligt förkroppsligad i dem. Kvinnan blev därefter ofruktsam i fråga om andlig vishet genom att hon längtade efter fysisk kunskap. Hon gav mannen, han åt också; de blev skyldiga och fördrevs ur paradiset, till vars tillblivelse de inte själva hade bidragit. Detta är den gamla prästtraditionen om könens uppkomst. Det ligger en djup kunskap om verkliga skeenden däri.

Vad hade nu skett genom att det kvinnliga avskildes från det manliga? I vilket kön bevarades skuggan av den produktiva andliga vishetskraften starkare – i det manliga eller i det kvinnliga? Vi har sett att den kvinnliga visheten egentligen har manlig karaktär: det är det skapande, det produktiva, intuitionen, det originella som frambringar. Samma gudomliga kraft som tidigare verkade befruktande i kvinnan för att frambringa den fysiska människan, verkar nu befruktande på insikten om det gudomliga väsendets kärna i människan. För att främja denna process verkar religionerna genom ord och bild.

Det kvinnliga väsendet blir fysiskt ofruktsamt, det vill säga kan inte längre sätta avkomma ur sig självt såsom förr. Den manliga, passiva anden är den som är andligt ofruktsam, men mannen är den som fysiskt kan befrukta. Andligt låter han sig nu befruktas av allt som finns i världen. Han blir andligt befruktad för att själv kunna befrukta fysiskt. Hela världen tränger först in i honom. Han blir andligt befruktad, kvinnan fysiskt. Kvinnan däremot är andligt självbe­fruktande; mannen blir andligt befruktad. Genom att man samlade och kombinerade allt utifrån blev den manliga visheten befruktad. Så uppstod männens vishet, inriktad på att samla världslig vishet. Den fanns först inte, såsom den tidigare som strömmade in uppifrån. Den måste först samlas genom insikten i den fysiska världen. Den kvinnliga visheten däremot övergick faktiskt till prästerskapet. Prästvisheten blev det gods som ursprungligen härstammade från den gamla kvinnliga visheten. Jehova kunde endast bevara människosläktet genom att dela det i två kön. Två oppositioner uppstod: frimureri och prästerligt herravälde, symboliserade genom Kain och Abel.

Det finns nu en skillnad mellan den kvinnliga prästvisheten och det manliga strävandet. Detta framställs för oss i legenden om Kain och Abel. Abel var herde; han sysslade med livet som redan finns: han är symbolen för den medfödda gudomliga kraft som verkar som vishet i människan, som hon inte själv förvärvar utan som strömmar in i henne. Kain skapar något nytt av det som omgivningen erbjuder: han representerar den passiva manliga visheten, som först måste befruktas utifrån, som går ut i världen för att samla och skapa ur den samlade visheten. Kain dräper Abel; det betyder: den manliga visheten sätter sig till motvärn mot den kvinnliga visheten, ty den känner att den måste erövra och omforma den fysiska visheten.

Att ta upp denna opposition satte de gamla frimurarna upp som sitt ideal. De ville motarbeta den kvinnliga visheten, som övergått till prästerskapet, genom den manliga visheten. Bibeln i sina stora bilder skulle ses som den intuitiva kvinnliga visheten överförd till prästerskapet; mot denna ville man ställa den av mannen själv förvärvade visheten. Denna kamp mot prästvisheten var uttrycket för frimurarnas opposition. Man måste hålla dem som deltog fria från varje inflytande av kvinnlig vishet. Denna kamp rörde den fysiska utvecklingen, och därför var det nödvändigt för frimurarna att avhålla sig från allt umgänge med det kvinnliga könet i fråga om sitt arbete. De visste att deras opposition mot den kvinnliga anden endast kunde genomföras om de inte stördes av kvinnliga tankar. Man måste ställa det positiva i förgrunden och helt undvika att ett störande element trädde emellan.

Frimureriet skapade nu som motpol till bibellegenden tempellegenden. Denna skulle utgöra stridssvärdet mot prästerskapet. Denna tempellegends innehåll är följande:

Ursprungligen skapade en av Elohim Kain genom att förbinda sig med Eva. Mot detta ställde Elohim Jahve Adam. Denne förenade sig med Eva, och därav uppstod Abel. Kain dräpte Abel, och Jehova gjorde därefter Kains släkte underdånigt Abels släkte.

Det betyder: ursprungligen vände sig den världsliga visheten mot prästvisheten och underläg, ty i Set fortsattes Abel-principen, och all världslig vishet underordnades prästvisheten.

Legenden berättar vidare hur Kains ättlingar erövrade jorden, hur de utvecklade konsterna. Musik, konster och vetenskaper odlades av dem. Tubal-Kain (1 Mos 4:21–22), mästare i koppar- och järnarbete, Jubal, från vilken flöjt- och strängspelarna härstammar, Hiram, byggaren av Salomos tempel (1 Kung 7:13), räknas till Kains efterkommande.

Här – med Hiram – står vi vid gränsen mellan den tredje och fjärde underrasen, där prästherraväldet övergick i kungaherravälde. Det uppstod ett kungadöme av Guds nåde, vars representant var kung Salomo. Salomo hade inte fått sin makt genom arbete på det fysiska planet, utan genom det som kommit av Guds nåde. Prästvisheten övergick till kungaherraväldet. Detta betraktas som efterföljaren till prästherraväldet, som var oförmöget att ur sig självt göra det som var nödvändigt för jordens fortskridande. Ur Kains ättlingar måste den hämtas som skulle bygga templet, eftersom han ägde självförvärvade tankar.

Legenden berättar vidare att drottningen av Saba, Balkis, var trolovad med kung Salomo. Hon kom till honom och beundrade tempelbygget, han hennes vishet. Hon krävde att få se byggmästaren själv, ty hon kunde inte begripa att detta underbara verk uppstått genom mänsklig vishet. Hiram kom och gjorde redan genom sin blick ett mäktigt intryck på henne. Därefter ville hon också se tempelarbetarna. När Salomo sade att detta inte var möjligt, gjorde Hiram det mystiska tau-tecknet i luften, och genast strömmade arbetarna till. I tau-tecknet ligger de krafter genom vilka Kains söner arbetar på det fysiska planet.

Tre av Hirams gesäller är missnöjda därför att han inte befordrat dem till mästargraden. De beslutar att skada Hiram. De vill förstöra hans huvudverk. Han vill nämligen utföra det Kopparhavet: ett stort konstverk som skall gjutas ur ett flytande element, ur smält metall. Det är en symbol för det stora konstverk genom vilket hela mineralriket skall omformas: uppgiften för vårt manvantara. De tre gesällerna bringar gjutningen i oordning. Hiram försöker genom att tillsätta vatten återställa gjutningen; då sprängs allt i en eldig regnskur. När Hiram i förtvivlan tror sig förlorad, förs han av en gestalt, i vilken han känner igen Tubal-Kain, till jordens medelpunkt. Där sägs till honom: Jehova eller Adonai är inget annat än en fiende till eldandarna. Han vill förgöra eldandarna. Men dig skall en son födas, som du visserligen inte själv skall få se, men som skall föra ett nytt släkte till jorden. – Därefter ger Tubal-Kain honom en hammare, med vilken han kan fullborda gjutningen av Kopparhavet. De tre gesällerna mördar honom emellertid. Före sin död andas han ännu fram ett ord, skriver det på en gyllene triangel och sänker ner den. Ordet förstås inte. Detta ord är frimurarnas förlorade ord. Hiram begravs, en akaciakvist planteras på hans grav. Triangeln grävs upp en gång till, men ingen vet att värdera den. Den sänks åter ner och en kub ställs ovanpå, på vilken de tio budorden är skrivna.

Vad betyder nu att Jehova hatar eldssönerna? – Det är de människor som frambringats på vägen av enkönighet (Kain). Visheten är hos dem sammanblandad med kama, den jordiska, kamiska elden. De som vände sig till det kvinnliga prästerskapet är Abels söner. Hiram utlovas: du skall ha en son som skall grunda ett nytt släkte. Du skall visserligen inte känna honom. – Detta nya släkte skall framträda när det förlorade ordet återfår sin kraft, när det uppstår på nytt sätt. Att låta detta ord åter uppstå är det arbete som den ockulta traditionen, förkroppsligad i frimureriet, ägnar sig åt. Den arbetar för att i det manliga elementet till det passiva åter tillföra det aktiva, för att det självt åter skall vinna den befruktande kraften i anden, för att göra det passiva aktivt, så att Kains söner kan frambringa något ur sig själva.

Den följande traditionen formades: det kvinnliga var den ursprungliga kraften. Den har givit världen all den vishet som funnits i världen. Men den har förlorat en del av den fysiska produktionskraften och överfört den till det manliga. Nu förandligas allt åter, och i denna förandligande strävar den manliga kraften efter att ta herraväldet. Det manliga tänkandets element strävar efter att överleva det kvinnliga. Men det kommer en tid då åter könlöshet inträder, och kampen gäller vilket av de båda könen som först erövrar denna könlöshet. Frimureriet strävar efter att det manliga könet – rättare sagt den manliga anden – skall överleva det kvinnliga och erövra könlösheten.

Det finns nu ett ockult samband mellan språkets kraft och den könsliga produktionskraften. ”Ordet” har frambringat allt. Det levde ursprungligen i människan. Sedan har människan förlorat det. Hon kan inte längre skapa självständigt eftersom hon saknar ordet. Endast den kan känna det som var närvarande vid skapelsen. Tubal-Kain kände det och gav det till Hiram. Detta ord måste den tillägna sig som åter vill ha skaparkraft. Den verkligt produktiva kraften måste förena sig med ordet. Ordet kommer att frambringa framtidens människa. Då kommer Hirams son verkligen att bli synlig. Elden, den gudomliga kraften, skall då uppstå på nytt sätt. Ett nytt släkte skall avlösa det gamla. – I det gamla hebreiska språket finns ett ord, ett mantram, om vilket det sägs att det – tillräckligt starkt uttalat – frambringar världen. Så kommer människan, när ordet tillräckligt stegrats, genom språket självt att frambringa den andliga människan. Nu förstår vi vad som framställs i Kunskapens träd: ormen är det som slingrar sig upp i ryggraden som ryggmärg. Kunskapen i det fysiska är den som uppstår ur nervsystemet. ”Fiendskap skall råda mellan dig och kvinnan, mellan din säd och hennes säd”: därmed avses fiendskapen mellan den fysiska kunskapens säd och den andliga kunskapens säd. Det andliga, kvinnan, krossar visserligen ormens huvud, men först efter att denna stuckit henne i hälen. Det är det som tränger från jordens medelpunkt till fötterna.

Vid mannens mognad blir språkets kraft en annan. Detta betraktades som förebud för Hirams nye son (2 Krön 2:13). Att verka för att frambringa denne son ur det manliga könet, han som skall uppstå genom struphuvudets kraft, var det ideal som frimurarna ställde upp för sig. Allt som senare uppstått på jorden i det fysiska har sitt ursprung i det andliga. I urtiden verkade endast det som uppstod ur den gudomliga anden på jorden. Sedan uppstod å ena sidan den kvinnliga bild- och prästvisheten, å andra sidan den bildlösa Kains-visheten. Och det är intressant att när man sökte ett bildligt innehåll för Kains-visheten, tog den manliga visheten ett lån från den kvinnliga visheten: tempellegenden och hela frimureriets innehåll härstammar ur den gamla prästvisheten, ur uppenbarelsen uppifrån. Detta höljdes i symboler. Men symbolerna upphörde efter hand att förstås. Allt ockult försvann gradvis ur frimureriet. De tre Johannesgraderna är helt beräknade för det fysiska planet.

När vi nu har sett varför dessa andliga strömningar löpte sida vid sida, kommer vi också att förstå betydelsen av den teosofiska rörelsen. Den förbereder på det andliga planet det som senare skall ske på det fysiska planet: könens återförening. Även den splittrade visheten måste åter flyta samman till den ena gudomliga visheten. I människan måste genom teosofisk vishet en utjämning ske mellan den religiösa prästvisheten och den frimureriska visheten. Framtidens vishet måste hämtas ur den högre människan, som lever lika i både kvinnan och mannen. Att utveckla detta, som det fysiska planet inte längre har något inflytande över, det är den teosofiska rörelsens syfte.

Teosofin är i själva verket den manligt-kvinnliga visheten, den vishet som gäller lika för båda könen. Genom läran om reinkarnation inser man att det som vid varje ny inkarnation kommer till uttryck inte är den enskilda jordelivets personlighet, utan att kausalkroppen, entelekin, bygger upp sig könlöst. När vi blir medvetna om denna, lever det i oss andligt upp som står över det könsliga, som är oberoende av det som motsättningen mellan de två strömningarna grundade sig på. Så är teosofin den utjämnande rörelsen, och den ensam kan åstadkomma denna utjämning. Endast inom teosofin kan man tala om en ockultism som angår båda könen lika. Endast därifrån kan man tänka sig en verklig utjämning mellan könen. Endast den teosofiska rörelsen kan fullborda detta. Allt annat är efterverkningar av den tidigare tvåkönigheten.

Frimureriet ställer sig uppgiften att förbereda framtiden. Därför avstod man redan på 1700-talet från den tidigare helt uteslutande principen. År 1775 grundades den första så kallade adoptionslogen: en kvinnologe, därför att man insåg lagen om könens utjämning. Så upprättades ett samband mellan män och kvinnor genom grundandet av en kvinnologe. Men varje medlem av en kvinnologe måste vara adopterad av en man i en manlig loge. En sådan adoptionsloge tillhörde också H. P. Blavatsky. Ur frimureriet självt gjordes alltså detta teosofiska försök. Detta visar er att det som är riktigt alltid föregås av ett försök; endast orsaken till varför ett sådant försök görs kan inte genast förstås. Men man kan inte heller kräva att det som verkar som världens grundkraft alltid omedelbart skall förstås: det kan vara så att man föredrar den ena eller den andra strömningen. Därför kommer de två strömningarna ännu länge att flyta sida vid sida. Det kan till och med vara nödvändigt, för att åstadkomma en lugn utjämning, att gjuta in i frimureriet det som för det över till den teosofiska rörelsen.

Nu kommer ni också att förstå varför kyrkan under medeltiden måste utveckla ett mycket bestämt ideal. Frimureriet skapade sitt framtidsideal, kyrkan skapade sitt framtidsideal. Med frimureriet hade den inget att göra. Som ideal levde i kyrkan Kristus, alltså ett manligt ideal. Detta manliga ideal kunde inte tillfredsställa den ockulta strömningen inom kyrkan. Mannen behövde till det passiva också det aktiva; han måste tänka till sig det som själv saknades honom. Han behövde som koncentrationsmedel något som kompletterade honom. Man var han redan; kvinnan måste han tänka till. Ockultisten som förstod något av dessa ting, och som inte var frimurare, måste tänka kvinnan. Så uppstod ur klosterväsendet medvetet Mariakulten. Denna kom som en tredje strömning till kyrkan, det vill säga till prästerskapet och frimureriet.

Alla tre strömningarna hade i grunden samma mål: att göra människan oberoende av könen. Men arbetssättet för att nå målet var olika. Den kristne ockultisten sökte i kvinnan det manliga principen för att införliva det med sig själv.

Man måste vara klar över att den sanna inre människan är oberoende av det kön som skiljer; att hon därför går genom båda könen i olika inkarnationer. Och nu måste ni betänka att frimureriets kamp fördes på det yttre fysiska planet, för att alla individualiteter som inkarnerar i kvinnliga kroppar gradvis skulle föras över till det manliga, så att det manliga skulle bestå längre än det kvinnliga. Det manliga skulle överleva det kvinnliga, eftersom detta var det tidigare. Detta var frimureriets ideal; men det var en ensidighet.

Vad är då teosofins ideal? Teosofins ideal är: genom den vishet som kommer från de högre planen även på det fysiska planet frambringa ett mänskligt släkte som står över könligheten. Därför är teosofin också en vishet som inte är differentierad i religioner, som inte stöder sig på någon särskild religion, utan återgriper till den uråldriga vishet som skapade världen och som träder i stället för den vishet som som prästvishet differentierats i de olika religionerna. Den måste göra detta därför att prästvisheten under tidens lopp fullgjort sin uppgift. Teosofin vill däremot erövra framtiden, det som ännu skall uppstå i motsats till det som varit. Den är i viss mening en fortsättning av den gamla prästvisheten, av mysterierna, men står samtidigt i ett visst motsatsförhållande till den.

Motståndare till den teosofiska rörelsen skulle vara de som stelt vill hålla fast vid den gamla prästvisheten, som försöker bevara den, så att säga balsamera den i dess gamla gestalt. Den högre planen för världens gestaltning är att föra den över i den nya tidens ande, som skall skapa framtiden. Den allra första gryningen till bildandet av en ny vishet, som skall komma, gick upp under en tid som förde in det nya tidens andliga liv i mänsklighetens utveckling på 1400-talet genom rosenkreuzarna. Det handlade om att ett nytt inslag trädde in i världen. Dess tema var: den gamla prästvisheten måste övergå i något nytt.

Det fanns också makter som ville återerövra världen för den gamla prästvisheten. Därför grundades en orden i syfte att återvinna jorden för den gamla prästvisheten. Denna orden [jesuitorden] valde i motsats till Mariakulten det manliga idealet. Den använde de ockulta krafterna för att resa något som en vall, för att hålla allt självständigt spirande liv nere, för att fasthålla det som vill klättra upp längs korset. Den representerar det manliga principen: korset utan rosorna. En annan orden lade däremot rosorna till korset, ur vilka nytt liv spirar.

Där har vi två nytidens strömningar. Den ena satte det gamla in i nuet och vill därigenom med våld hämma framåtskridandet. Den andra omgav det gamla korset med rosor, sänkte ner ett nytt skott: korset omgivet av rosor. Dessa två strömningar löpte sida vid sida: den ena orden med korset utan rosor; den andra, som vördar rosorna på korset – det nya som skall komma. Det är rosenkreuzarna. På denna strömning bygger den teosofiska rörelsen; den härstammar ur rosens nya, grönskande skott, som skall växa in i framtiden.

Så har vi sett hur denna kamp uppstod, till vilken kvinnorna inte tilläts tillträde. Vår uppgift är att överbrygga klyftan mellan frimurarna och rosenkreuzarna. Arbetet är svårt, men det måste göras. Det består i att nå fram till insikten om den högre, överkönsliga människan. Det är svårt att tränga igenom till detta, men det är möjligt, och det kommer att lyckas, det kommer att bli verklighet.