17:GA93

17. Frimureri och mänsklig utveckling (endast för män) 23 oktober 1905
Den fysiska uppdelningen av det tvåkönade i man och kvinna under lemurisk tid. En andlig återupprepning av detta under den postatlantiska tiden: kunskapens delning i en manligt inriktad visdom och en visdom med kvinnlig prägel. Kain och Abel som representanter för denna uråldriga mysterielära och frimurarnas tempellegend som dess symboliska uttryck. Frimureriets tolkning av framtidens skapande krafter centrerade i Ordet. Ensidiga strävanden inom frimureriet och jesuitismen. Övervinnandet av den gamla visdomen genom teosofins nya visdom, som har sitt ursprung i en högre könlöshet.

Berlin, 23 oktober 1905 (klockan tio)
(Endast för män)

Jag har bett er att komma till ett mindre samtal om ockulta frågor av det skälet, att man måste vara av den uppfattningen att den som deltar i den teosofiska rörelsen inte bara måste vara klar över de yttre ting som uttrycks i program, utan också över vart denna teosofiska rörelse kan leda. De ockulta strömningar som lever i den teosofiska rörelsen är nämligen i själva verket i viss mening besläktade med tidigare ockulta strömningar. Särskilt en av dessa, som ännu sträcker sig in i nutiden, skall vara den som vi i dag knyter an till: frimureriet.

Ni vet att det inom frimureriet, åtminstone fram till slutet av 1600-talet, var strängt förbjudet att ha några kvinnliga medlemmar. Det hade då sin goda grund. Ty när det en gång i världsutvecklingen inte längre finns någon grund till varför frimurarna inte hade kvinnliga medlemmar, då kommer också den tid då frimureriets arbete på det fysiska planet kommer att ersättas av det teosofiska arbetet. För närvarande är det teosofiska arbetet ett förberedande arbete. I det teosofiska arbetet kommer män och kvinnor att delta i lika hög grad.

Om jag nu kort skulle vilja säga varför kvinnorna borde vara uteslutna från frimureriet, så kan jag bara säga det på det sättet att man inte just förråder sina hemligheter för motståndaren; man skickar honom inte just sin fälttågsplan. Det gör man inte i någon krigföring. Och det kommer att visa sig att det i frimureriet i en viss bemärkelse rör sig om ett motståndsförhållande gentemot kvinnovärlden.

Frimureriet är en fortsättning av uråldriga hemliga förbund och brödraskap. Sådana hemliga förbund, åtminstone i den form i vilken de lever vidare i frimureriet, har sitt ursprung redan vid den första framträdandet av den fjärde underrasen i vår femte rotras, alltså den underrasen ur vilken senare kristendomen sprang fram.

Ni vet att man daterar den yttre redaktionen av Bibeln till bara några århundraden före Kristi födelse, och det med rätta. Men som tradition hade den bibliska uppenbarelsen redan funnits i årtusenden dessförinnan. Förr var det inte brukligt att skriva ned sådana ting, utan att föra dem vidare från mun till mun. Därför finns det fog för antagandet att de hemligheter som Moses anförtrodde prästerskapet först senare skrevs ned.

Nu infaller i den tid då Bibeln trädde fram i världshistorien som dokument även den yttre redaktionen och framträdandet av det som man kallar den frimurariska legenden.

I världsutvecklingen måste man alltid betrakta det som en lag att det som tidigare har skett senare upprepas i kort form. Varje människa upprepar i moderlivet de stadier som rasen redan har genomgått. Varje planet upprepar i sina första stadier de utvecklingssteg som redan har genomlöpts. Alltid upprepas i korthet det som redan har funnits. Så är det också med raserna. Därför är den första, andra och tredje underrasen i vår femte rotras en upprepning av tidigare jordiska förhållanden, men på ett visst högre område. Det som från den lemuriska rasen och genom Atlantis utvecklades, upprepades på ett visst högre område i våra tre underraser. Så att vi alltså har en upprepning av det som tidigare under den lemuriska tiden fanns på ett underordnat område. Detta var – innan tvåkönigheten uppstod – en sorts dubbelkönighet; enkönighet i den meningen att båda könen var representerade i individen. Först därefter följde uppdelningen i de två könen. Det manligt-kvinnliga blev då först ett manligt och ett kvinnligt.

På det andliga området upprepas nu något liknande i vår rotras. I själva verket har den insikt, den visdom, som var egen för det gamla, förvediska Indien, något manligt-kvinnligt och därigenom samtidigt något som är helt oberoende av varje dualitet, av varje yttre princip. Därefter kom den andra underrassens kultur. Denna är i högsta grad en tvåkönad andlig kultur. Därför uppträder där dualismen: Ormuzd och Ahriman, gott och ont. Allt detta blandas in i insikterna.

Låt oss nu göra klart för oss hur detta har kommit till. Det har kommit till på så sätt att det till en början, innan det fanns ett manligt och ett kvinnligt kön, fanns en tvåkönighet i den enskilda individen. Vi måste nu fråga: vad var i denna individ det som befruktades, och vad var det befruktande? I den gamla grekiska mytologin framställs Zeus med mäktiga kvinnobröst. Där uttrycks en sanning som var känd i de gamla mysterierna och som även urkunderna lär oss: att det kön – om jag får kalla det så – som omedelbart föregick vårt eget, till sin yttre, fysiska gestalt inte liknade det manliga utan det kvinnliga könet. Så att vi alltså före den yttre uppdelningen har båda könen i en individ som till sitt yttre – i sitt fysiska uttryck och i hela sitt känslo- och väsenstillstånd – var kvinnlig. Vi har alltså vid människosläktets ursprung att göra med en tvåkönad individ som lutade åt den kvinnliga sidan. Det manliga könet uppstod först senare.

Nu måste vi göra klart för oss att i denna individ, som bar båda könen i sig, också fanns något befruktande, en manlig säd. Kvinnan bar mannen i sig. Om vi gör detta klart för oss, att kvinnan bar mannen i sig, kan vi också enligt våra vanliga naturvetenskapliga begrepp föreställa oss att fortplantningen var säkrad. Att detta då skedde genom kvinnan, det skall vi hålla fast vid.

Nu inträdde den tid då tingen skulle skiljas åt. Vilken karaktär hade då i kvinnan egentligen det befruktande, det som på det fysiska planet befruktade kvinnonaturen? Det som verkade som säd på det kvinnliga var det manliga; och detta var det andliga, visdomen. Kvinnan gav stoffet, anden gav formen. Gestaltning på det fysiska planet är förverkligad visdom. I kvinnan verkade visdomen.

Nu differentierades de båda, i det att de två ting som tidigare hade samverkat framträdde som två åtskilda poler. Det som tidigare var sammanpressat i ett enda organ hos människan skildes åt, och därigenom uppstod en dualitet i människobildningen. Denna dualitet uppstod så att till en början i den ena individen fruktbarheten, möjligheten att det kvinnliga ägget kunde fortplanta sig, upphörde. Det kvinnliga ägget förlorade möjligheten att befruktas ur den egna kroppen. Så har vi att göra med ett ofruktbart kvinnligt och ett däröver stående andligt. Genom avspjälkningen av de fysiska organen skedde åtskiljandet av de båda könen, och möjligheten till befruktning ges nu genom det andra könet. Två individer uppstår: den ena med fysisk kvinnlighet och den andra med fysisk manlighet. Visdomen har hos mannen kvinnlig, hos kvinnan manlig karaktär.

Åtskiljandet är en exakt process som man kan följa. Men vi måste här nöja oss med antydningar. Vi har alltså att göra med manligt färgad visdom hos kvinnan och kvinnligt färgad visdom hos mannen. Denna kvinnligt färgade visdom är passiv, lämpad att ta emot, att höra, att skåda, att upptaga det som finns runtomkring. Den manligt färgade visdomen, den aktiva visdomen, frambringar. Därför har vi en dubbel visdom: den kvinnliga visdomen, som är aktiv och som naturligtvis också kan överföras till män, så att det också finns tillräckligt många män som övertar den kvinnliga visdomen. Nedtill fortskrider könet, och upptill har vi att göra med en aktiv intuition som härstammar från kvinnan och med en passiv kunskap som har utpräglat manlig karaktär.

Den gamla mysterieläran framställer detta som motsatsen mellan Abels söner eller gudasönerna och Kains söner eller människosönerna. Abel representerar den kvinnliga aktiva intuitionen. Därför är han inte i stånd att ta upp något utifrån som skall bearbetas. Han tar upp det gudomliga som genomströmmar honom, som flyter in i hans intuitiva väsen. Detta symboliseras av ”fåraherden”: han vårdar och sköter livet, såsom intuitionen vårdar det gudomliga visdomslivet. Kain har den manliga visdomen som tar emot utifrån. Den tar sig an jordmånen för att bruka den; materialet finns utanför. Han blir ”åkerbrukaren”.

Vad åstadkommer nu denna Kains-visdom, denna Kains-vetenskap, eftersom den som passiv vetenskap endast är mottagande? Vad åstadkommer den?

Det finns nu en mycket intressant och viktig legend där dessa sanningar kommer till symboliskt uttryck för frimureriet. Det är tempellegenden. Och att den finns har följande grund.

Bibeln själv, Gamla testamentet, har uppstått ur den kvinnliga, den intuitiva visdomen; den bär dess grundkaraktär. Gamla testamentet är kvinnlig visdom. Den manliga visdomen nådde inte fram till intuition. Den begränsade sig till byggande och arbete; den tog stenar och gjorde byggnader, den tog metaller och gjorde redskap. Tempellegenden framställer detta på följande sätt: en av Elohim befruktade Eva, och därav uppstod Kain. Därefter skapade Jehova – en annan av Elohim, även kallad Adonai – Adam. Och Adam avlade tillsammans med Eva Abel.

Denna legend ställer nu Kains-visdomen mot den bibliska visdomen, så att vi vid framträdandet av den fjärde underrasen har två motstående strömningar: Bibeln som kvinnlig visdom och tempelvisdomen som den manliga oppositionen däremot. Det som mannen [den manliga visdomen] ville, ställdes redan i förkristen tid emot den kvinnliga visdomen.

Det fortsatta förloppet är sådant att Kain dödar sin broder Abel. Detta står också i tempellegenden. Jehova satte fiendskap mellan Kains släkt och Abels släkt, och Kain dödade Abel. Det betyder ingenting annat …
[Här följer i efterskriften några mycket oklara satser.]

Vad blev följden av att denna Kains-visdom uppstod? Följden var att det fruktbara, det som fortplantade sig genom sin egen visdom, dödades. Genom att Kain dödade Abel dödade den manliga kunskapen i honom det som hade frambringats av gudarna: möjligheten till fortplantning ur sig själv. Det vill säga: genom att kunskapen övergår till mannen dödas Abel i honom.

Detta är en process i människan själv. Genom den manliga kunskapen dödas den skapande kraften, Abel. Nu står Kains efterkommande och det släkte som sätts i Abels ställe, Seths efterkommande, fientligt mot varandra. Kains efterkommande är de som använder sin manliga visdom till att bygga den yttre världen; den passiva visdomen används till byggandet av den yttre världen. Ingen gudomlig visdom strömmar ned till dem. Ur frihet måste den mura världen. Den har ingen gudomlig intuition. Genom prövande, genom erfarenhet uppstår sammanfogandet av jordens rent mineraliska produkter. Så föds ur detta Kains-släkte Tubal-Kain, och så föds senare Hiram-Abiff eller Adon-Hiram ur detta släkte.

Jag har förbehållit mig …

Bland abeliterna finner ni den starkaste representanten i Salomo. I den tredje underrasen hade de alla sina representanter i prästerna. Den gamla prästvisdomen var den intuitiva visdomen. Denna visdom, som tidigare hade verkat i kvinnan som befruktning, var på ett högre stadium omvandlad till andlig visdom. Och ur denna prästvisdom har Bibeln uppstått. På detta sätt blev Bibeln kvinnlig visdom. Denna kvinnliga visdom är i stånd att ge stora uppenbarelser om det gudomliga, att säga hur det förhåller sig med änglar och andar. Att skapa på jorden är Kains-sönernas sak. Därför är också Tubal-Kain smedernas urfader. Därför måste Salomo kalla till sig Hiram-Abiff, som kan bygga templet åt honom. Han bygger templet åt kung Salomo, efterföljaren till den gamla prästvisdomen, åt honom som omsätter prästvisdomen i yttre makt. Kungadömet som yttre institution gick fram ur prästväldet.

Salomo lät alltså kalla Hiram-Abiff, och så byggs det salomoniska templet. Men nu kommer drottningen av Saba till kung Salomos hov, och där firas en slags förlovning mellan dem båda. Templet visas också för henne, och hon begär att få lära känna byggmästaren till detta härliga tempel. När hon lär känna byggmästaren till detta härliga tempel sker något alldeles egendomligt i henne. En blick från Hiram-Abiff föll på henne, och det verkade antändande i henne.

Och det andra som sker är följande. När hon vill se arbetarna och hur allt går till på det fysiska planet, tar Hiram-Abiff Tau-tecknet, håller det upp i luften, och arbetarna springer alla samman som myror. Därigenom blir hon Salomo otrogen. Några av Hiram-Abiffs gesäller, som Hiram inte ville göra till mästare, kommer Salomo till hjälp. Dessa vill nu förhindra Hirams mästerstycke, gjutningen av det kopparhavet. I stället för att ett konstverk uppstår, strömmar eldströmmarna nu åt alla håll. Hiram försöker dämpa allt med vatten, men bringar därigenom allt ännu mer i oordning. Ett eldregn sprutar ned, och alla dras med – även Hiram-Abiff. Men en röst ropar till honom att han inte skall vara rädd, ty därav skall hans största framgång uppstå.

Nu leds han av en gestalt till jordens medelpunkt. Där möter han Kain själv, till vilken han har förts genom Tubal-Kain, smedekonstens skapare. Där uppenbaras nu en viktig visdom för honom. Det sägs till honom: känn nu den egentlige Jehova, som är orsaken till att du är till. Men Jehova hatar eldsönerna och vill förinta dem; han vill förinta sin egen skapelse. Men ni har inget att frukta. Åt dig skall födas en son, som du inte själv kommer att se, men ur vilken ett släkte skall utgå, ur vilket en ny eldskult på jorden skall uppstå.

Med hammaren som han fått av Tubal-Kain är han därefter i stånd att få det planerade kopparhavet till stånd och därigenom ännu mer vinna drottningen av Sabas gunst. Under en promenad visar sig för henne en fågel i luften som uppvisar det mystiska Tau-tecknet. Därav känner drottningens amma igen att under detta Tau-tecken är visdomens framtid dold. Vid en fest, där Salomo hade berusat sig, drar drottningen av Saba åter förlovningsringen av hans hand. Men Hiram-Abiff överfalls och dödas av gesällerna. Han förmår endast skriva det förborgade ordet på en gyllene triangel och dölja denna. Den blir senare sökt och innesluten i en sten av kubisk form. På denna sten, som döljer det förborgade ordet, står de tio budorden.

Detta är tempelvisdomen som har ställt den manliga vetenskapen mot den kvinnliga visdomen. Detta är ting som bara behöver förklaras, som bara behöver undersökas med avseende på sitt ockulta innehåll, för att deras djupa innebörd skall framträda.

Föreställ er att Hiram-Abiff förs till sitt släktes urfader. Där får han en instruktion: det sägs till honom att Jehova är en fiende till eldsönerna. Vilka är eldsönerna? Det är de som först kunde uppstå genom könens åtskiljande, genom den fysiske mannens inverkan på den fysiska kvinnan. Elden är den manliga sädens verkningskraft. I den manliga säden lever elden i ockult mening. Denna grundkraft måste Jehova skapa för att släktet skulle kunna fortplantas. Jehova skapade eldsönerna, vilket endast var möjligt på grund av denna eld. Därför är han det Nya fiende. Han var den som lät den gamla fortplantningsarten leva vidare. Det var alltså ett nödförsvar som skapades, och därför vände han sig åter till prästerna och gjorde dem till sina förkunnare. Genom prästvisdomen lät han förkunna sin makt och sin egen visdoms härlighet.

Hiram-Abiff är alltså kallad att överta kopparhavet, det vill säga mineralrikets förvandling genom konsten. Det sägs honom också att åt honom skall födas en son som, även om han själv inte får se honom, skall frambringa ett nytt släkte. Denne son är inget annat än det nya släkte som en gång skall träda i det gamlas, det nuvarandes, ställe; det nya släkte där det inte längre är nödvändigt att båda könen förenar sig med varandra, utan där fortplantningen åter kan ske genom den enskilda mänskliga individen. Här hänvisas till en avlägsen framtid.

Den gamla kvinnliga kulturen avlöstes av den manliga. Det kvinnliga som fysisk gestalt kommer att dö bort. Då måste det manliga bära i sig en kraft att frambringa en individ ur sig självt. Och var sitter denna kraft?

Förr var det manliga och det kvinnliga i en och samma individ. Och när dessa båda skildes åt uppstod en uppvindning av den nuvarande individen. Den övre delen uppstod. Det som i dag är den övre delen var då förenat med könsorganen. Det som i dag är könsorgan är hälften av den dåvarande [alstrande] kraften. Därför är också den kraft som sitter i struphuvudet den andra hälften. Språket frambringar i dag ännu ingenting. Det måste först genomträngas av Kains-visdomen och därefter frambringa. När människan kommer att ha vunnit den kraften att hennes struphuvud blivit så utvecklat att hennes ord blir skapande, så att hon genom ordet kan frambringa sin like, då kommer hela den produktiva kraften att övergå till det manliga könet. Då kommer på människorna att övergå det som en gång skapades genom gudarna.

När gick ordet förlorat? När tvåkönigheten uppstod. Det är nedgrävt, förborgat. Kains-sönerna hade det endast hos sin urfader. Hiram-Abiff skulle åtminstone få profetian om det. Men han dödades omedelbart därefter.

Ordet är förborgat, men det finns där. Om det inte vore förborgat, skulle människan vara självskapande, såsom Elohim är självskapande. Därför är ”ordet” i frimureriet inte det riktiga utan det falska ”ordet”. Det riktiga ordet är förborgat. De tio budorden är inhuggna i den sten som innehåller det förborgade ordet. Vad är de tio budorden? Det är den sedliga världsordningens lagar. De upprätthåller det yttre umgänget så som det nu är under inflytande av människor av båda könen. Sådana bud behövs inte när det inte längre finns två kön. Det är den människoordning som uppstått under inflytande av de båda könen.

Så har vi i frimureriet bevarandet av minnet av det förlorade ordet, som skall erövras inom dem som arbetar i frimureriet, och som endast kan erövras när den passiva manliga visdomen i sig själv väcker aktiviteten. Därför säger frimureriet: allt som inte frambringas ur den egna, över världen spridda vetenskapen härstammar ännu från de gamla tiderna av kvinnlig prästherravälde. Detta vill vi inte bara överta [övervinna?], utan också påbörja en ny virvel i tillvaron; vi skall själva ge den manliga Kains-kunskapen intuition. Detta vore omöjligt om man tog kraften från mannen genom att göra kvinnan till medvetare av hemligheten. I det ögonblick då man skulle tala inför kvinnor, skulle det hela bli verkningslöst.

Det har alltså varit en nödvändighet att hela det kvinnliga könet varit uteslutet från frimureriet. Detta hänger samman med att ordets organ hänger samman med könsligheten, sexualiteten. Därför muterar också mannen när han blir könsmogen. Målbrottet är inget annat än uttrycket för den gamla samhörigheten mellan språkorgan och könsorgan. Nu kommer ni också att förstå vad frimuraren säger: det är överhuvudtaget endast mannen som är kallad att uttala det förlorade ordet och att gjuta om det; endast den manligt byggda struphuvudet är i stånd att säga och veta det som genom det förlorade ordet åter kan uppnås. Om man uppfattar det så, kommer man att förstå varför man inte tillät kvinnan att föra det nya genom munnen. – Det är komiskt att se lärda ange som skäl: kvinnor tas inte upp eftersom de skvallrar. – Den kvinnliga struphuvudet har blivit kvar som ett rudiment. Den manliga struphuvudet är däremot det som bildar sig till framtidsorgan.

Ni ser att det rör sig om djupa och betydelsefulla sammanhang, och att uttrycket ”murare” skall tas i en så bokstavlig mening som möjligt. Därför var murarna under grekisk och romersk tid uppbyggarna av det som skulle uttrycka skönhet. Katedraler, tempel och andra betydande byggnadsverk uppfördes av dessa byggmästare.

Saken är nu den att naturligtvis en del av det som utförts genom frimurarförbundet ändå åter måste ha tagits från den gamla prästvisdomen. Så har ni åter en blandning av kvinnlig visdom och manligt strävande. I grund och botten är frimureriets hemlighet det som ännu inte är uppenbarat, det som ännu inte alls finns, och som man därför inte heller kan förråda, eftersom det ännu inte finns. Det är det som kommer att uttalas när ordet en gång kommer att bära produktiv kraft.

Detta är några ord som för ockultisten skall klargöra frimureriets tanke. Ända in på 1700-talet visste man att tingen var sådana. Först när man förlorade sammanhanget med de högre världarna förlorade man också inom frimureriet medvetandet om det man hade förlorat. Och ändå inte helt. Man förvattnade frimureriet; man sade att man inte längre visste betydelsen. Men man måste vara klar över att allt som existerar som symboler härstammar från den gamla prästvisdomen, och att det som ligger i symbolerna ännu måste komma fram. Den egentliga kvinnliga visdomen går gradvis helt förlorad. Därför har man låtit de så kallade höggraderna, bevararna av den kvinnliga visdomen, försvinna. Kvar har endast blivit det som kallas Johannes-frimureriet, som endast sysslar med världsliga ting och endast förstår något av dessa.

Detta är emellertid också helt naturligt, ty när materialismen utvecklades måste prästvisdomen gå förlorad. Vad kan nu ske? Den gamla visdomen är borta. Vi skall leva i det yttre. Vad blir följden av detta? Den blir att något bättre först då kan komma in, när en visdom kommer som åter är okönad, som inte längre hänger samman med kvinnlig och manlig visdom, inte längre med det kvinnliga bibelväsendet, inte längre med den manliga tempellegenden. Denna visdom möter vi i teosofin. I denna visdom förstår sig båda könen. Där verkar på kvinnan mannen som finns i kvinnan, och där verkar på mannen det som åter är okönat. Där möts i kunskapen om det högre planet det manliga och det kvinnliga. Det är alltså helt naturligt att den egentliga ockulta grunden har förts fram som frimureri, och att ett nytt anslag har gjorts. Något sådant kallar man en ”virvel”.

Så flätas verkligen tingen samman i vår tid. Så måste vi tänka dem som sammanlöpande. Därför har teosofin varken stött sig på bibellegenden eller på tempellegenden, utan sökt visdomskärnan i allt, som måste återställas, okönad. Nu ser ni hur teosofin är det fredsstiftande, det harmoniskapande.

Hur är detta sammanfogat i vår rotras? Vår rotras upprepar det som redan funnits tidigare. Den motsättning som redan fanns under den lemuriska tiden kom till tydligt uttryck på det andliga området. Oppositionen måste framträda därför att det kvinnliga könet var tidigare och befinner sig i nedåtgående linje, medan det manliga könet befinner sig i uppåtgående linje och söker i sig den sädeskraft som kvinnan bär i sig. Om vi håller oss till de lägre regionerna måste vi genom ockultismen noggrant skilja: den som är ras-människa av atlantiskt slag behöver inte samtidigt vara själ-människa av atlantiskt slag. Så är också själen inte bunden till könet. De kvinnliga själarnas själar vandrar igenom tills de kan medbo de av männen själva skapade kropparna, och ett enda kön kommer att finnas på jorden.

Så länge männen stod i opposition mot det kvinnliga måste de tiga. Sambandet mellan könen förbereddes genom att adoptionsloger grundades på 1700-talet. År 1775 grundades den första. Där bedrevs ett frimureri som hade andra symboler än det manliga frimureriet. Genom att sådana adoptionsloger inom det manliga frimureriet även tog upp kvinnor, förbereddes sambandet mellan könen. Medlem i en sådan adoptionsloge var också grundarinnan av vårt sällskap. Där spelar alltså även det in som måste betecknas som teosofins början. Teosofin är alltså en världsuppgift som hänger samman med ockulta strömningar och som måste arbeta fram ur frimureriet. Det skulle till och med kunna väckas till liv på nytt och hjälpa oss.

Men detta är den djupare tanken: att på det teosofiska området måste denna ensidigt manliga strävan övervinnas. Det finns redan under hela medeltiden en storslagen förberedelse för att på andligt sätt frambringa det andra könet i mannen. Mannen frambringar genom koncentration i sig först som tanke det som senare skall uppstå i honom som varande. Därför uppstod under hela medeltiden som förberedelse därtill Mariakulten. Den är inget annat än koncentrationen till att frambringa det kvinnliga i det manliga, medan hos kvinnan Jesus-kulten tjänar samma syfte. Mariakulten har sitt ursprung i denna grund.

Nu kommer ni att inse vilken förvirring som måste uppstå när en orden uppträder som bryter med allt detta och vill återerövra den kvinnliga visdomen. Det handlar om herraväldet över världen, som skall erövras. Vill någon låta den gamla visdomen förbli som den är, måste han erövra världen för de gamla krafterna. En sådan orden finns: det är jesuitorden. Den har medvetet ställt sig denna uppgift. Därför står jesuiter och frimurare så skarpt mot varandra.