Föredrag XXVI – 28 oktober 1905
Översikt över jordutvecklingen III: den fjärde jordrundan. Solens och månens separation. Föreningen av den mänskliga astralkroppen med monaden. Den luciferiska impulsen och striden mellan Jehova och Lucifer. Elementarväsen under den atlantiska tiden. Metallernas uppkomst. Veckodagarnas namn och deras samband med jordens planetariska utveckling.
Mina kära vänner!
I dag vill vi behandla den fjärde jordrundan. I hela vårt utvecklingsförlopp har vi sju planeter – Saturnus, Solen, Månen, Jorden, Jupiter, Venus, Vulkan – och i förhållande till varje planet har vi sju runder att betrakta. Genomgången av en runda kallar vi också ett rike, och den fjärde rundan på jorden kallar vi mineralriket. Vi befinner oss nu på den fjärde planeten, i den fjärde rundan och inom denna runda på det fjärde formtillståndet eller globen. Det fysiska är alltid den fjärde globen.
Vi står alltså just i mitten av vår evolution. Detta upplevs ofta som något utomordentligt betydelsefullt för människan. Tre planeter, tre runder, tre glober har vi bakom oss, och lika många har vi ännu framför oss. Men om vi stod på månen, skulle vi ännu se en planet före Saturnus; om vi stod på Jupiter, skulle vi inte längre se Saturnus, men däremot en planet bakom Vulkan. Den exakta mitten av vår nuvarande utveckling inföll vid den fjärde underrasen av den fjärde rotrasen, hos urturanierna, den fjärde atlantiska underrasen.
Ett slags andlig förmörkelse inträdde vid ett bestämt ögonblick i utvecklingen. Mänskligheten gick in i ett mörkt tidevarv. Detta mörka tidevarv kallar man Kali Yuga. Det som människan vet i dag, det vet hon ännu från den ståndpunkt där hon stod i tidigare utvecklingsskeden. Vid slutet av den femte rundan kommer mänskligheten åter att kunna se andligt och kunna blicka bakåt och framåt.
Den fjärde jordrundan började med att ur pralayas mörker, i vilket allt var upplöst, den första arupiska jordgloben trädde fram. Där var allt som i dag finns på jorden närvarande i formlösa tankar. Man kan få en riktig föreställning om detta om man inskränker sig till allt som är fysiskt och föreställer sig detta som tankefrön. Gestalterna fanns ännu inte, utan endast tankarna före gestaltningen. Frågar vi: vem hade då dessa tankar?, så får vi svaret: dessa tankar hade då andliga väsen som stod i förbindelse med jorden. Jehova och hans skaror var till exempel sådana andliga väsen som uppfyllde allt runt omkring oss på jorden. Som andarnas tankar var då alla tankar närvarande i arupagloben.
Vad föranledde gudarna att just avse människotanken? Vad gav dem modellen till detta? Det var de monader som redan då fanns till, men ännu inte var förenade med det mänskliga. Långsamt bildades de som gudarnas tankar.
Sedan förtätas arupakulan; allt växer ut till tankegestalter. Hela jorden var fylld av detta, såsom om vi blickade in i en större modell fylld av små kristaller. Där fanns alla människors, djurens och växternas gestalter närvarande såsom schabloner. Andliga väsen arbetar med detta såsom en byggmästare med sina modeller. De sammanställs utifrån. Det hela övergår därefter i astral materia. Den astrala jordgloben uppstår. Däremellan finns korta pralaya-tillstånd. Även här är det de utifrån verkande gudomliga makterna som utströmmar den astrala materien och fyller formerna med ljus och färg. Här befinner sig alla människors och djurens astralgestalter, likaså hela växtriket, i ett stort astralt hav. Sedan förtätas detta mer och mer, och den fysiska jorden uppstår som den fjärde globen.
Fram till dess, fram till början av den fjärde rundan, var solen och månen ännu förenade med jorden; de bildade en kropp tillsammans med jorden. Under det stora pralaya före den första jordrundan hade de åter smält samman med jorden, och under de tre första jordrundorna förblev de förenade. Det uppstod då en slags kexform. I den tredje jordrundan stack jorden på ena sidan ut ur jord-solklotet som en bula, och på den andra sidan månen. Kroppen släpade då faktiskt omkring på två sådana säckar. I den fjärde jordrundan var kroppen först åter rundad, men sedan uppstod på nytt de säckliknande bildningarna i etern och stack ut på sidorna.
Vi har alltså här att göra med en jord som ännu är förenad med solen och även med månen. Mest liv fanns då i regionen mellan månen och jorden. Detta har på ett riktigt sätt bevarats i den muhammedanska paradislegenden.
Nu inträffar följande. När den andra rotrasen i den fjärde jordrundan närmar sig, avskiljs solen, och i den tredje rotrasen avskiljs månen. Allt det fysiska utvecklas nu fram, som tidigare endast fanns på den astrala globen. Nu framträder även människan fysiskt, men nu så leddelad att hon kunde ta emot monaden i sin allt mer renade astralkropp. Om människan hade upptagit monaden tidigare, skulle hon tillsammans med monaden ha upptagit manas, buddhi och atma, och blivit mycket vis, men denna vishet skulle ha varit en slags drömvishet.
Över den fysiska kroppen och eterkroppen har människan till en början ingen makt. Hon förmår till en början heller ingenting över sina lägre lidelser som härstammar från månen; dessa måste med nödvändighet komma till uttryck fram till den tidpunkt då människan inleder sin jordetid. Hade människan helt enkelt upptagit monaden i den förädlade djurheten, skulle hon inte ha kunnat fela. Hon skulle ha blivit sådan som Jehova avsett: visserligen utrustad med all vishet, men samtidigt formad till en levande staty. Då trädde de väsen in som på månen hade utvecklats snabbare, bortom månutvecklingens mått: de luciferiska väsendena. Lucifer är en makt som hyser en entusiasm för visheten lika stark som djurets sinnlighet. Begäret efter visdomens utveckling – det är Lucifer. Han är utrustad med allt det som härstammar från månen. Om Lucifer ensam hade tagit över utvecklingen, skulle en kamp ha uppstått mellan Lucifer och de gamla gudarna.
Jehovas strävan var formens utgestaltning. Lucifer hade kunnat utveckla lidelsen för en förtida andliggörelse i det astrala materialet. Följden skulle ha blivit en häftig kamp mellan Jehovageisterna och Lucifers skaror. Det förelåg en fara att några genom Jehova skulle bli levande statyer och andra genom Lucifer för hastigt andliggjorda väsen. Om en möjlighet till utjämning skulle finnas, måste material till detta hämtas från ett annat håll. Den just begynnande vita logen måste, för att neutralisera kampen mellan Jehova och Lucifer, hämta material från en annan planet. Detta material skilde sig väsentligt från den astrala materia som kommit över från månen, från djurhetens astralkamiska material. Det fanns möjlighet att föra över stoff från andra planeter: nya lidelser, mindre häftiga men inriktade på självständighet. Det nya materialet hämtades från Mars. Under den första hälften av vår jordutveckling infördes alltså astralt material från Mars. Ett storslaget framsteg åstadkoms genom införandet av det astrala materialet från Mars.
Den yttre kulturen på jorden gavs därigenom att å ena sidan förhårdningen och å andra sidan andliggörandet förhindrades. Lucifer gjorde till sin bärare det som gavs av Marskrafterna. Det nya på jorden betecknas som Mars. Så fortgick det fram till mitten av den atlantiska rasen. Då uppstod åter en ny fråga. Människan hade upptagit visheten i sig, men visheten ensam skulle i framtiden inte kunna uppträda gestaltande. Man skulle kunna bygga upp mineralriket genom Lucifer, men ge liv skulle Lucifer inte kunna. Liv skulle människan aldrig ha kunnat ge under de andra makternas inflytande. Därför måste en solgud komma, ett högre väsen än Lucifer. Det var de så kallade solarpitrierna. Den främste av dem är Kristus. Såsom Lucifer representerar manaselementet, så representerar Kristus buddhielementet.
De mänskliga astralkropparna måste ännu få ett tredje tillskott. Detta hämtades ner från Merkurius. Kristus förenar sitt herravälde med Lucifers. Vill man nu finna vägen upp till gudarna, behövs gudarnas budbärare Merkurius. Han är den som från mitten av den atlantiska rotrasen förberedde Kristi vägar, för att senare kunna träda in i de astralkroppar som upptagit merkuriuselementet.
Alla våra nuvarande metaller har först gradvis blivit sådana som de är i dag. Guld, silver, platina och så vidare beter sig alla så: när man upphettar dem blir de först varma, sedan flytande, sedan gasformiga. Så var en gång alla metaller i den gasformiga jorden. Guldet har också först förtätats tillsammans med jorden; det var en gång helt eteriskt guld. Går vi tillbaka till den tid då jorden ännu var förenad med solen, fanns där ännu inget fast guld. Delarna av den vita sol-etern blev flytande och sedan fasta. Det är de guldfyndigheter som nu finns i jorden. Guld är förtätat solljus, silver däremot är förtätat månljus. Alla mineraliska ämnen har gradvis förtätats. När människorna alltmer kommer att andliggöras, kommer kvicksilvret (Merkurius) att stelna. Liksom vattnet nu, så bildade en gång även guld och silver droppar. Det hänger samman med hela jordutvecklingsprocessen att kvicksilvret ännu är flytande. Det kommer att stelna när gudarnas budbärare Merkurius har fullgjort sin uppgift. Från Merkurius hämtades då, i mitten av den atlantiska rotrasen, kvicksilvret i eterisk form. Hade vi inte kvicksilvret, skulle vi inte ha Kristusprincipen. I kvicksilvrets droppar kan man se det som införlivades med jorden i mitten av den atlantiska tiden.
När Marsprincipen (kama-manas) införlivades med jorden, hämtades järnet ner till jorden från Mars. Järnet härstammar från Mars. Det fanns först i astral form och förtätades sedan. Om vi följer jorden tillbaka till denna tidpunkt, finner vi allt färre varmblodiga djur. Först i mitten av den lemuriska tiden uppträder, samtidigt med Marsimpulsen, det varma blodet. Järn kom då in i blodet. Järn är det som i alla ockulta skrifter sammanförs med Mars, kvicksilver med Buddhi–Merkurius. Vissa människor har lärt detta av adepterna. Jorden uppfattas därför som Mars och Merkurius. Allt som inte härstammar från Mars och Merkurius har kommit över från månen.
Veckodagarna är en avbild av den planetariska utvecklingen. Planeternas följd är på ett underbart sätt nedskriven i veckodagarna:
Saturnus – lördag – Saturday
Solen – söndag – Sunday
Månen – måndag – Monday
Mars (Tyr) – tisdag – Tuesday
Merkurius (Oden) – onsdag – Wednesday, Mercredi
Jupiter (Tor) – torsdag – Thursday, Jeudi
Venus (Freja) – fredag – Friday, Vendredi
Vulkan (oktaven till Saturnus) – lördag – Saturday
I utsagan att Kristus har krossat ormens huvud finner vi ett djupt uttryck för esoteriken. Ormens huvud är den blotta visheten; den måste övervinnas. Den egentliga visheten sitter i hjärtat, därför måste ormens huvud krossas. I Herakles-sagan har samma sanning redan uttryckts. Han dödar den lerneiska hydran, vars huvud ständigt växer fram på nytt. Det blotta manas kommer alltid igen. Han måste avlägsna blodet (kama), då besegras hydran. Blodet kom till jorden med Marsvisheten (kama-manas).
Även i andra ting ligger en djup mening. Marsåldern föregås av månens avskiljande. Månen innehöll silvret. Ännu tidigare skedde solens avskiljande. Guldet är förtätat solljus. Det hör samman: solljus och guld – alltså den gyllene tidsåldern; månljus och silver – den silveråldern; Mars och järn – den koppar- eller järnåldern.
Vi befinner oss nu på den mellersta, den fjärde globen. På den femte globen uppträder förmågan att organisera sig själv inifrån. Då förvandlas jorden till en sådan kula där människan bildar sin gestalt inifrån. Jorden är då en plastisk glob. Den sjätte globen är den där människan inte bara plastiskt formar sig, utan kan lägga in sina egna tankar i gestalten. På den femte globen kan människan till exempel bilda sig en hand; på den sjätte globen kan hon sända ut sina tankar. På den sjunde globen blir allt åter gestaltlöst. Allt övergår då åter i frötillstånd.
Låt oss nu betrakta vårt nuvarande jag. I det finns en mängd föreställningar och begrepp. Betraktar vi kulturvärlden, säger vi: ur jaget har kulturvärlden uppstått. Allt detta fanns en gång i ett människohuvud; det var inneslutet i jaget. Därur har det kombinerats. Alla ting som uppstått konstgjort är födda ur jaget. I mitten av den lemuriska tiden var jaget ännu tomt; människan kunde då ännu ingenting. Hon lärde först efter hand, på det mest primitiva sätt, känna världen utifrån. Hennes jag var då som en ihålig såpbubbla. När hon betraktade en sten speglades den i henne; hon såg kanske dess skärpa och började hugga andra stenar med den. Så började hon forma den mineraliska världen. Det som fanns i hennes omgivning speglades alltmer i det till en början tomma jaget. Vid slutet av den fysiska globen kommer vi att ha allt som spegelbild i vårt jag. När vi då har allt därinne, formar vi allt inifrån. Det är det plastiska på nästa glob. Byggmästaren till Kölnerdomen kombinerade i sitt jag – detta innehåll i hans jag besjälas genom buddhi och formar då allt plastiskt ut på den femte globen. På den sjätte globen kommer allt detta att vara närvarande som tanke, och på den sjunde globen dras allt åter samman till atomen. I nästa runda skapar människan därefter det nya växtriket ur jaget.
Jaget var i mitten av den lemuriska tiden som ett hål borrat in i materien. Alla våra jag var då sådana hål i materien, vilka vi sedan dess har fyllt. I nästa runda kommer innehållet att träda fram som växt, ty i denna femte runda sker med växtriket detsamma som nu sker med mineralriket. Hela jorden är då ett enda stort, levande väsen. Medvetet, kännande liv har människan då uppnått och formar det därefter ur sig själv. I den sjätte rundan finns inte heller något växtrike längre; människan låter då i form av rent intellektuella bildningar levande, kännande tankar strömma ut i sin omgivning. I denna sjätte runda, på den sjätte globen, i dess sjätte utvecklingsstadium, motsvarande den sjätte rasen, avgörs något viktigt. Då kommer allt som kan utvecklas ur alla riken att ha nått devachantillståndet. Om någon då inte är så långt utvecklad att han kan upphöjas till devachanstadiet, då förblir han i djurheten. Detta avgörs vid talet 666, vilddjurets tal.
Vid den sjunde rundan har mänskligheten helt renats. Människoriket ger då sig självt sin ciselering. Det är den snabbaste rundan. När människan där träder ut, har hon blivit gud och utvecklar sig vidare över till Jupiter.
I varje runda är den första globen eller formtillståndet sådant att vi där ännu egentligen inte har att göra med en form, utan formen finns endast i anlaget. Därför räknar esoteriken till en början inte arupagloben till formtillstånden, utan till livstillstånden; likaså den sjunde globen, den arketypiska. Vi har alltså egentligen endast fem formtillstånd. Den första och den sista globen i varje runda är livstillstånd. Rundornas samtliga tillstånd kallar man också livstillstånd, eftersom genomgången av ett rike utgör ett livstillstånd.
I den första rundan var livet i det första elementarriket, i den andra rundan i det andra elementarriket, i den tredje rundan i det tredje elementarriket, i den fjärde rundan i mineralriket. I den femte rundan är livet i växtriket, i den sjätte rundan är livet i djurriket, i den sjunde rundan är livet i människoriket.
Betraktar man livet i den sjunde rundan, i människoriket, så är detta något som lyser in i nästa runda, där människan redan kommer att ha övergått till ett annat medvetandetillstånd. Meningen med en runda består i att nå ett nytt livsskede. Meningen med den sjunde rundan består i att leda över till en ny medvetandenivå. Esoterikern räknar därför endast sex livstillstånd och den sjunde rundan som ett nytt medvetandetillstånd.
Vill vi skriva upp form-, livs- och medvetandetillstånd i tal, får vi 5 glober eller formtillstånd, 6 runder eller livstillstånd, 10 planeter eller medvetandetillstånd. Räknar vi hela evolutionen från Saturnus till Vulkan, har vi detta uttryckt i det som ni finner hos Helena Petrovna Blavatsky som talet för Prajapatis: 1065, det vill säga 10–6–5.
Lämna ett svar