Nionde föredraget Düsseldorf, 18 april 1909, förmiddag
Rörelseimpulser och omvridningar av planeterna längs djurkretsens tecken; gradvis bildning av anlagan till människokroppens lemmar. Den sanna kosmiska människan. Världskropparnas karma, som deras ledare tar på sig. Jagets arbete på kropparna och deras omgestaltning. Den skapande verksamhetens uppglödande; utvecklingen från skapad till skapare.
Mina kära vänner!
Det är helt naturligt att frågor nästan hopar sig inför en sådan framställning som den i går, och att mycket kan förbli oklart när man för första gången hör en framställning av så omfattande sanningar, som dessutom hänför sig till kosmos. Jag har dock redan i går betonat – och jag ber er alltid ta detta i beaktande – att det här inte sker någon karakteristik utifrån spekulation eller något schema, utan utifrån verkliga fakta, sådana fakta som man kallar Akashakrönikans fakta; och därför kan dessa fakta först i efterhand fogas samman till något slags systematik. En av de frågor som dock kan uppstå för många vill jag i dag ta upp i förväg, nämligen frågan: Hur förhåller det sig egentligen med den färdiga planeten? Vi har ju i går i viss mening följt planetens tillblivelse fram till dess fullbordan, fram till den tidpunkt då den så att säga står där som en enskild synlig planet. Och nu skulle någon kunna säga: Ja, men de planeter vi nu ser på himlen, de har ju inte uppstått före den tidpunkt som beskrevs i går, de är ju inte under tillblivelse nu.
Så är det inte heller. Vi måste vara klara över att för planeten inträder egentligen en ny tidsålder när den punkt som jag talade om i går har nåtts. Anta att vi vill följa planetbildningen, inte såsom den gick till på den gamla Saturnus, där ju endast denna gamla Saturnus fanns, utan såsom den gick till vid jordens tillblivelse. Då bildades ju först återigen den gamla Saturnus som en upprepning, så att efter förloppet av Saturnus-, sol- och mån-utvecklingen, vid början av jordutvecklingen, först på nytt formades en mäktig värme- eller eldkropp, och där uppstod allt det som jag har beskrivit i samband med Saturnusutvecklingen. Då inträdde också den tidpunkt då, i en punkt i denna mäktiga eldkula som rörde sig kring sig själv, genom inflytanden från zodiakregionen Lejonet, denna enskilda Saturnus – det som vi i dag kallar Saturnus – avskildes, där han så att säga nådde sin höjdpunkt i denna avskiljning. Då hade den enskilda planeten uppstått.
Men ni får inte föreställa er att detta lugnande genom Lejonet skulle innebära att Saturnus nu hejdas, utan saken är denna: Saturnus hade alltså uppstått, de rörelser som tidigare funnits hade kommit till vila. I sig själv hade Saturnus blivit ett väsen som hade sugit upp och förenat i sig allt det som tidigare var fördelat över omfånget. Allt detta hade skett genom detta – som vi skulle kunna kalla det – lejoninflytande. Men den stora kula ur vilken Saturnus avskildes drar nu ihop sig; den finns nu som en mindre boll i det inre. Eftersom hela detta bildverk drar sig inåt, behåller Saturnus, efter att detta inflytande har verkat och hans inre rörelser har kommit till vila, i viss mån den rörelse som han ursprungligen fick. Tidigare behövde han sin egen rörelseimpuls, eftersom han så att säga var tvungen att fortsätta röra sig i denna kula, som simmande. När denna kula drog sig tillbaka från honom, då fortsatte rörelsen av sig själv, trots att den inre rörelsen var bruten. Och detta av-sig-själv-fortgående, efter att den första impulsen givits, det är den nuvarande rörelsen, den nuvarande rotationen hos Saturnus.
Så är det på liknande sätt med Jupiter. Ty när jorden började bildas, skedde det som nu har beskrivits; därefter inträdde differentieringen i den kula som hade dragit sig inåt. Under Skorpionens stjärnbild inträdde de enskilda kulornas död; de lagrade sig i varandra, men i stället började nu det egna inre livet. Efter att Jupiter så att säga som stort levande väsen hade dödats, började livet hos de enskilda väsen som levde på honom, och när hela kulan åter drog sig samman fortsatte han sin rörelse, efter att på detta sätt ha funnit impulsen i sig själv. Det vi i dag observerar som Saturnus’ rörelse, Jupiters rörelse och så vidare, är en följd, en konsekvens, som först uppstod när den bildningsprocess som jag beskrev i går hade avslutats.
En annan svårighet synes ha uppstått genom att jag har sagt att den andra planeten som avskildes är vår nuvarande Jupiter, den tredje vår nuvarande Mars, medan man ju i den tidsmässiga följden talar om att först fanns Saturnusutvecklingen, därefter solutvecklingen, därefter mån-utvecklingen. Detta är fullt berättigat, ty vi har, som sagt, i de nuvarande planeterna att göra med det som skedde som upprepning under det fjärde tillståndet, under jordutvecklingen. När Saturnus först bildades, fanns verkligen endast Saturnus. När solutvecklingen skedde, var förhållandena i den andra kropp som bildades sådana att vi måste tala om en sol. Men när solutvecklingen följde på Saturnusutvecklingen, då var hela processen med solutvecklingen avslutad. Så att vi, när vi blickar tillbaka på dessa första planetariska utvecklingar av vår jord, måste vara medvetna om att de då också var avslutade.
När vi talar om jordutvecklingen är det inte så. Där uppstår först Saturnus, därefter visserligen solen som upprepning; men detta rör sig vidare inåt, det avslutas inte, utan Jupiter lämnas kvar som resten av solutvecklingens upprepning. Det är detta vi måste ta i beaktande. Därefter upprepas mån-utvecklingen av jorden. Denna var då, när vi blickar tillbaka på hela utvecklingen, avslutad. Vid jordutvecklingen är månperioden inget avslut; det går vidare inåt; det som då lämnas kvar vid upprepningen är Mars.
Så ser vi alltså att de nuvarande planeterna, som är synliga för oss på himlen, helt och hållet måste tänkas som uppkomna under den tid som vi i vårt Akashakrönikesystem betecknar som den fjärde, som jordutvecklingens tid. Det är dessa ting vi måste beakta – det är inte möjligt att tala om hela världen och nämna allt. Men en sak kommer säkert ha slagit er: att det ju först finns en slags kula. Jag talade till exempel vid Saturnus om en eldkula eller ett slags stort brinnande ägg, och därefter talade vi egentligen om rotation.
Så är det också i verkligheten. Vi kan ursprungligen tänka oss ett slags ägg eller kula. I det att denna kula, som motsvarar det allra ursprungligaste Saturnustillståndet, roterar, bildas alltmer och mer det följande. En slags bälte avskiljs, som inte går runt hela ägget, utan som endast är som ett brett band. Och inom detta bälte samlas så att säga de enskilda former som bildas runtom. Denna bältesbildning är en allmän kosmisk lag. Bland annat ser ni den lag som säger att allt egentligen beror på en samling längs en slags ekvator eller ett bälte, utbildad i kosmos så långt ni kan överblicka det, ty Vintergatan har sin tillvaro att tacka denna lag. När ni ser denna Vintergata som ett yttersta bälte runtom i rymden, och däremellan sparsamt med stjärnor, så beror detta på lagen att så snart rotation börjar, samlar sig tingen i ett bälte. Vårt världs-system, sådant vi har det, har egentligen redan därigenom en slags linsform. Det är inte direkt klotformat, som man antar, utan linsformat, och vid den vida ekvatorn är bältet samlat. Ett sådant bälte måste ni också föreställa er vid tillblivelsen av en planet. Om man alltså, trivialt talat, tog ett ägg och ville schematiskt rita de olika tillstånden på det, så skulle man först ta hela ägget, därefter skulle man på ägget, till exempel med röd färg, måla ett sådant bälte. Man skulle inte få färga hela ägget rött, utan endast ett bälte. Längs detta bälte samlas de kroppar som är utvalda att bilda den ena världs-kroppen. På ett ställe skulle man rita den punkt där allt samlas. Så ser vi att konfigurationen, stjärnornas fördelning såsom den är i rymden omkring oss, är ett resultat av andliga väsen eller hierarkier. Ty när vi talar om sammandragningen av den stora massan, måste vi bli medvetna om att denna sammandragning inte sker av sig själv, utan genom verkan av de väsen som har beskrivits som de högre hierarkiernas väsen. Och om vi sammanfattar det vi har beskrivit, måste vi säga: medan den gamla Saturnus bildades, medan alltså först den väldiga eldmassa ur vilken i grunden hela vårt solsystem har uppstått formade sig till den gamla Saturnus, genomgick personlighetsandarna sitt människoblivande; under solbildningen genomgick ärkeänglarna eller eldandarna sitt människoblivande; därefter, under mån-utvecklingen, änglarna; och på jorden genomgår människan sitt människoblivande. Därvid är det dock så att denna människa har haft att göra med allt som skedde tidigare. Det som vi i dag kallar den fysiska kroppen fick sin första anläggning under den allra första Saturnusbildningen. Då var denna fysiska kropp ännu inte genomdragen av någon eterkropp, ännu inte genomdragen av någon astralkropp, men den anlades redan då så att den, efter de ombildningar den senare har genomgått, kunde bli bärare av vår nuvarande andliga jordemänniska. Helt långsamt och gradvis anlades denna mänskliga fysiska kropp under den gamla Saturnusutvecklingen, och i det att den gamla Saturnus själv bildades, roterade längs zodiakens olika tecken, uppstod lem för lem i anläggningen av människokroppen. Så som anläggningen till hjärtat uppstod under den tid då Saturnus stod under Lejonets tecken, så uppstod anläggningen till bröstkorgen medan Saturnus vistades under Kräftans tecken. Anläggningen till människans symmetriska gestaltning, det vill säga att hon är likformad åt två sidor, uppstod medan Saturnus vistades under Tvillingarnas stjärnbild. Och så skulle vi kunna följa människokroppen stycke för stycke. När vi blickar upp mot zodiaken där Väduren står, kan vi säga: anläggningen till vår övre huvuddel uppstod, införlivades för första gången, när den gamla Saturnus stod under Vädurens tecken. Anläggningen till vårt talorgan införlivades när Saturnus stod under Oxens tecken. Och om ni nu tänker människan uppdelad på detta sätt, kan ni i zodiaken där ute skåda de skapande krafterna för alla människolemmar.
Detta har man bildligt föreställt sig i de gamla mysterierna på så sätt att man också ritade zodiaken ungefär såsom den här är avbildad i salens tak. Man ritade tidigare inte zodiaken så att den var uppdelad i sina motsvarande djurformer, utan så att man ritade in de enskilda människolemmarna i de respektive regionerna: till Väduren huvudet; vidare det som är struphuvudets område till Oxen; det som mest uttrycker symmetrin, de båda armarna, till Tvillingarna; bröstkorgen till Kräftan; hjärtat till Lejonet; och så gick man vidare tills man ritade de nedre delarna av benen till Vattumannen, fötterna till Fiskarna. Tänk er alltså en sådan zodiak som en människa inritad i kosmos, då har ni det som ur kosmos, det vill säga ur de motsvarande krafterna hos hierarkierna, Tronernas, Serafimernas, Kerubernas, skapade de ursprungliga anläggningarna till den mänskliga fysiska kroppen. Detta är den stora kosmiska människan, människan som genomgår alla världssagor och världsmýter, ur vilken den enskilda människan på jorden har formats i de mest mångskiftande gestalter. Tänk på jätten Ymir, utbredd i det stora kosmos, ty den mikrokosmiska människan bildas ur jätten. Ni finner honom överallt, den stora makrokosmiska människan, som är skapare, som utanför sig innehåller det som människan innehåller i sitt inre. Ty det ligger en djup sanning till grund för sådana framställningar, en sanning som träder fram mer eller mindre brutet beroende på folkens klärvoajanta förmåga. Och den lyser också emot er genom den visdom som har funnit sitt yttre uttryck i Gamla testamentet. Den lyser fram i den visdom som som gammalhebreisk hemlig lära går tillbaka till den hemliga lära som ligger till grund för Gamla testamentet: i kabbalans Adam Kadmon. Den makrokosmiska människan är ingen annan än den människa som vi nu har ritat in i kosmos. Men vi måste på rätt sätt bilda oss föreställningen om detta.
Det jag nu har utvecklat för er och som kulminerar i läran om den makrokosmiska människan, är en lära som i sanning innehåller de djupaste världshemligheterna, en lära som småningom kommer att flyta in i den allmänna mänskliga bildningen. Man är i dag ännu långt ifrån att förstå denna lära, ty om någon som bara är lärd hade hört dessa föredrag, skulle han sannolikt ha hållit denna åhörarskara för något annat än en förståndig församling. Man är i dag mycket långt ifrån att förstå dessa ting. Men vi står vid utgångspunkten av en tid då de fakta som man finner mot dagens vetenskaps fantastiska teorier driver människorna att söka vägen till dessa stora urvärldens sanningar. Och aldrig kommer man att tidigare tränga in i hemligheten kring till exempel den så kallade befruktningsprocessen, som man i dag spekulerar så barnsligt kring, innan man kan göra läran om den makrokosmiska människan fruktbar för förståelsen av befruktningsprocessen. Just det som utspelar sig som ett verkligt mysterium och som i högsta grad undandrar sig instrument och verktyg, just detta kommer att få sin belysning som så att säga forskningens minsta punkt. Ty hur liten är inte cellen inom vilken befruktningen äger rum i förhållande till kosmos! Men enbart hemligheterna hos det stora kosmos kommer att lösa det som sker i den minsta cellen. Inget annat kan lösa hemligheterna hos processerna i cellen. Inför befruktningsproblemet är den yttre vetenskapens forskning inte värdelös, den har sin viss förtjänst, men den är allt ett barnsligt spel i jämförelse med det stora mysterium som här föreligger och som endast kan lösas när man inser hur svaret på händelserna i punkten ligger i cirkeln, i omkretsen. Därför sade den gamle mysterieläraren: Vill du förstå punkten, så utforska omkretsen, ty den innehåller lösningen. Det är detta det kommer an på: att man först kan förstå punkten när man har förstått omkretsen.
Om ni nu minns att de enskilda världs-kropparna behåller sin rörelse efter att de så att säga har funnit sitt avslut i sig själva, blivit färdiga för sig själva, då kommer ni också att förstå vad man måste kalla dessa världs-kroppars karma. Från det ögonblick då planeten för sig själv har nått sitt avslut, måste de väsen som hör till den räkna med dess upplösning, med dess försvinnande ur världssammanhanget. Om vi till exempel följer den gamla Saturnusutvecklingen, måste vi säga oss: fram till sammanfogandet av hela värmekulan är Saturnusutvecklingens förlopp ett uppåtstigande – eller också, om ni vill, ett nedåtstigande, ty det är en förtätning. I det ögonblick då Saturnus fortsätter att rotera – men nu vid den första Saturnusutvecklingen – då är Saturnuskulan given, då finns de ting som det handlar om. Om andarna är delaktiga i detta, måste de vid upplösningen räkna med det som byggts samman fram till dess, och detta är karma. Man kan inte undkomma detta, tingen måste lösas upp på samma sätt som de byggdes samman. Så fullbordas den första hälften av evolutionens karma i den andra hälften. Det byggs ned steg för steg i evolutionens andra hälft vad som byggdes upp i den första. Världstillblivelse är skapande av karma; världsundergång i ordets vidaste mening är inget annat än lidande under karma och samtidigt även utplånande av detta karma. Så är det i det stora, men så också i det lilla hos varje planet. Ty varje planet återspeglar troget förhållandena i det stora. Även hos ett folk kan ni se samma förlopp. Föreställ er ett folk i uppåtstigande ungdomsutveckling, fullt av handlingskraft, fullt av energi; föreställ er detta folk ur sig själv födande epok efter epok, de mest mångskiftande bildnings- och kulturelement. Allt detta måste nå en höjdpunkt, men i det att allt detta samlas, samlas också folkets karma. Precis som karma samlas under Saturnusutvecklingen, i det att man måste räkna med det som har uppstått, så samlas också karma hos ett folk medan kulturen byggs upp. Detta karma är närvarande i sin högsta punkt, i sitt starkaste mått, just där folket så att säga har fött fram sina ursprungliga elementarkrafter ur sig självt.
Nu har vi sett att det överallt finns ledande väsen. Vi har sett hur högre andliga väsen – änglar, ärkeänglar, urkrafter – stiger ned vid jorden och hur de, där mänskligheten ännu inte själv kan hjälpa sig framåt, leder mänskligheten och för den till en viss höjd. Det är hierarkiernas andliga väsen som i tidigare tider har nått sin fullbordan och mognad. Men när denna höjd är nådd, när så att säga de andar som stiger ned från himmelska höjder för att leda folken har nått sitt mål, då måste andra andliga väsen göra sig till ledare, till styrande för de motsvarande folken. Om folken efter sin höjdpunkt på något sätt ännu skall stiga vidare, då måste ledande personligheter frivilligt ställa sig till förfogande som bärare av högre andliga väsen; endast då är det möjligt att föra vidare det som låg i den ursprungliga planen och så att säga överskrida vissa steg. Men ett måste då ske: de som stiger ned i de väsen som skall vara folkens ledare, de som efter en viss punkt skall föra kulturen vidare, de måste, eftersom karma har samlats, ta detta karma på sig. Detta är den betydelsefulla lagen om att ta på sig folkens och rasernas karma. Från en viss tidpunkt måste de ledande personligheterna bära folk- eller raskarmat i sig, i viss mening överta det. Det är det väsentliga, att sådana individualiteter som till exempel Hermes var, måste överta det som låg i deras folks karma, det som fram till dess hade samlats i viss grad. Dessa ting är på den enskilda planeten spegelbilder av de stora kosmiska förloppen.
Men vi har ännu fler sådana spegelbilder. Vi har sett att Tronerna endast blev Troner genom att de förmådde bli skapare ur varelser, genom att gå från ett tillstånd av mottagande till ett tillstånd av givande. Vi har sagt: Tronerna har också en gång i andra världssystem genomgått sin utveckling; de har nått så långt att de kunde utströmma sin substans. Det är en högre utvecklingsgrad att kunna ge, att kunna offra, i stället för att själv tillägna sig det som finns i kosmos. Detta framträder återigen speglande hos människan. Hur är då denna människoutveckling? Blicka i anden tillbaka genom den atlantiska tiden, genom den lemuriska tiden, och blicka framåt. Fysisk kropp, eterkropp, astralkropp och jag mottar människan, och därefter följer åter arbetet tillbaka från jaget in i de övriga leden, omgestaltningen av astralkroppen, omgestaltningen av eterkroppen, den fysiska kroppens omgestaltning till Manas, Buddhi, Atma, till Geistsjälv, Livsande, Andemänniska. Så har urvärldens visdom i alla tider lärt att människan omgestaltar sin astralkropp så att denna först delvis ännu består av den gamla astraliteten och delvis av Manas, men att den efter hand helt och hållet omgestaltas, helt och hållet genomträngs av jaget och dess arbete. Ta en människa som ännu inte har nått den utvecklingsgrad där hennes astralkropp helt och hållet är genomträngd av jagets arbete. I detta fall befinner sig i grunden ännu alla människor med mycket få undantag. Det som människan redan har omarbetat följer med henne genom alla evigheter; det hon ännu inte har omarbetat, så att jaget ännu inte har tagit del i det, det måste, när människan har gått genom Kamaloka, avlägsnas som ett slags astralt skal, det löses upp i den astrala världen – inte utan att kunna ställa till betydande ofog, om det bestod av dåliga begär och lidelser. Så kan vi säga att människans utveckling består i att hon lämnar allt mindre och mindre kvar av sig själv i den astrala världen.
Följer vi processen: människan dör, kort efter döden lossnar eterkroppen, ett extrakt blir kvar. Människan går genom Kamaloka, där lossnar det obearbetade skalet; det som är bearbetat går med jaget genom evigheten, det förs tillbaka till en ny inkarnation. Ju fullkomligare människan är, desto mindre blir dessa rester som hon lämnar kvar i den astrala världen, tills hon slutligen är så långt kommen att inget mer av hennes astralkropp blir kvar i Kamaloka, tills hon är så långt kommen att hon så att säga inte kan skada någon på jorden genom de rester hon lämnar kvar i Kamaloka. En sådan människa har då också möjligheten att skåda in i de andliga världarna. Ty det är ju inte möjligt att nå detta tillstånd utan att ha nått en viss grad av klärvoajans i det astrala. Hela astralkroppen är då förandligad, har blivit Geistsjälv; hela astralkroppen tas med. Tidigare måste det dåliga lämnas kvar; nu kan hela astralkroppen tas med in i hela den följande tillvaron. Och i det ögonblick då astralkroppen är så långt kommen att den helt och hållet är genomarbetad, då avspeglar sig den nya formen av astralkroppen, Geistsjälvet, i eterkroppen, så att eterkroppen då blir ett avtryck av denna omarbetade astralkropp. Den behöver ännu inte själv vara helt omarbetad, men det som har kunnat arbetas in i astralkroppen är avtryckt i eterkroppen. Kort sagt: ni ser att vi därmed har beskrivit ett särskilt högt väsen, som i eminent mening har nått långt genom att ha utvecklat hela Geistsjälvet. Detta väsen kallas i den österländska vetenskapen Nirmanakaya, ty dess astralkropp, dess astrala kaya, har nått det stadium där den inte lämnar några rester. Detta är en Nirmanakaya.
Låt oss nu gå vidare. Människan kan arbeta allt vidare och vidare; hon omarbetar slutligen sin eterkropp, omarbetar sin fysiska kropp. Vad inträder då när eterkropp och fysisk kropp omarbetas så att de kommer under människans herravälde? När eterkroppen omarbetas, när människan alltså inte bara har sitt Geistsjälv i astralkroppen, utan i sin eterkropp gradvis utvecklar Buddhi eller Livsanden, och när denna Livsande eller Buddhi avspeglar sig i den fysiska kroppen, då har en ännu högre utvecklingsgrad nåtts, ett slags mellanstadium. Genom detta mellanstadium når människan dit att hon inte heller behöver lämna något kvar av sin eterkropp, att hon behåller denna eterkropp i samma form för alla tider som hon har utformat den till Livsande eller Buddhi.
Människan kommer alltså genom sådana inflytanden alltmer och mer i stånd att bli herre över sin astralkropp och sin eterkropp. Ett sådant herravälde gör det sedan möjligt för människan att i viss mening också dirigera denna astral- och eterkropp. Den som ännu inte har bringat astralkroppen under jagets herravälde måste naturligtvis vänta tills han har kommit så långt. Men den som redan har herravälde över astral- och eterkropp kan nu fritt förfoga över dem. Han kan säga sig: genom att jag med mitt jag har genomgått alla de inkarnationer som har lärt mig att omforma min astralkropp och min eterkropp så långt, har jag blivit i stånd att, när jag åter skall gå ned till jorden, av eterisk substans och astralisk substans bilda en ny astralkropp och eterkropp som är lika fullkomliga. Och därigenom blir han i stånd att, som man säger, offra sin egen astral- och eterkropp, att överföra dem till andra. Ni ser alltså att det finns individualiteter som genom att ha blivit herrar över sin astral- och eterkropp också blir i stånd att offra dessa, eftersom de har lärt sig att bygga upp dem. Vill de åter till jorden, kommer de att bygga upp en ny astralkropp och eterkropp ur det befintliga materialet. Men det de har uppnått i fullkomlighet överlämnar de till andra personligheter som har att utföra vissa uppgifter i världen. Så invävs sådana astral- och eterkroppar från forntida personligheter i senare personligheter. När detta sker, ser ni att den forntida personligheten inte bara verkar där den själv står, utan att den med det som finns i den också verkar in i framtiden. Så kunde till exempel Zarathustra, som var i stånd att handha sin astralkropp och som senare förde över den till Hermes, säga sig: jag lever, men jag kommer inte bara att verka såsom jag själv nu verkar som yttre personlighet, utan jag genomväver också ännu astralkroppen hos den egyptiske Hermes, hos den med vilken den egyptiska kulturepoken börjar. En sådan personlighet har en kropp, en kaya, som inte bara verkar på den plats där den är, utan som verkar in i framtiden, som anger lagen för den framtida utvecklingen. Lag in i framtiden kallas Dharma. En sådan kropp kallas Dharmakaya. Detta är vissa uttryck som ofta återkommer i den österländska vetenskapen. Här har ni den sanna förklaringen, sådan den alltid har givits i urvärldens visdom.
Och nu blickar vi på hela den mångfald av ting som under dessa dagar har dragit förbi oss. Då kan en fråga lägga sig djupt på själen: Vad har vi egentligen hittills kallat människa? Människa har vi kallat ett visst utvecklingsstadium. Vi har funnit att personlighetsandarna var människor på den gamla Saturnus; vi har funnit att till och med Tronerna en gång måste ha varit människor; vi har funnit att människan utvecklar sig vidare, att hon stiger upp till högre väsen; vi har till och med lärt känna de första etapperna av uppstigningen i änglarna, ärkeänglarna; vi har i dessa väsen lärt känna varelser som offrar något. Vi har sett början till offret i dess högsta mening hos Tronerna. Det första uppflammandet av skapande verksamhet ser vi hos dem som är folkens och rasernas ledare, som visste att bearbeta sina egna kroppar så att dessa kunde utstråla något. Såsom Tronerna utströmmade sitt väsen, så utströmmade Nirmanakayerna i annan grad sina egna kroppar in i framtiden för senare individualiteter, som annars inte skulle ha kunnat nå så långt vid den aktuella punkten i sin utveckling, om de inte hade fått det införlivat som de tidigare väsendena utströmmade.
Så sammanfogas för oss utvecklingsbegreppet från den punkt där man tar, till den där man utströmmar, skapar. Vi ser Skaparens begrepp träda fram för vårt inre öga, och då säger vi oss: alltså utvecklar sig varje väsen från skapelse till skapare. Men nu: ärkeänglarna utvecklades till människor på den gamla solen, personlighetsandarna på den gamla Saturnus, änglarna på den gamla månen, vi människor på jorden, och så kommer det att fortsätta; det kommer alltid att utvecklas väsen till människor. Går allt detta oändligt vidare? Är detta verkligen bara ett evigt kretslopp, där till exempel på solen upprepas det som redan fanns på Saturnus, bara så att ett antal väsen kommer till senare? Ty eldandarna kommer ett steg senare än personlighetsandarna. Är det verkligen så att alltid väsen utvecklas från hjälplösa skapelser i början till sådana som kan offra? Är det inte så att människoblivandet på Saturnus, som personlighetsandarna genomgick, människoblivandet hos ärkeänglarna på solen, hos änglarna på Mars, är detsamma som det människoblivande vi genomgår här på jorden? Ser vi till exempel i änglarnas natur bara bilden av vår egen nästa epok, Jupiter-epoken? Ser vi i eldandarna bara bilden av de väsen vi kommer att vara på Venus? Finns det verkligen skäl att säga: här står vi på jorden, vi kommer att nå högre stadier i världsutvecklingen, vi kommer själva att stiga upp i hierarkin, men de väsen vi kan bli, de finns redan alla, och vårt eget stadium har ju redan tidigare genomlöpts av andra väsen? Är det så? Detta är den stora konsekvensfrågan som egentligen måste träda fram för själen hos var och en som utan förutfattade meningar har låtit dessa föredrag verka på sig.
Om vi bara har att göra med ett människoblivande som evigt upprepar sig, då är vi som personlighetsandarna på den gamla Saturnus, som ärkeänglarna på den gamla solen, som änglarna på Mars. För oss må detta vara viktigt, men för de högre gudarna vore det bara en förökning av deras skapelser, och de skulle inte ha uppnått något särskilt som framsteg. Men en annan fråga är: kommer människorna kanske en gång, just genom att de blir människor på jorden, att utveckla sig till väsen som kan något som änglarna inte kan, som inte heller ärkeänglarna och personlighetsandarna kan? Har hela skapelsen lärt sig något genom att den efter ärkeänglar och änglar har frambringat människor? Har skapelsen gjort ett framsteg? Har människan, genom att hon har förmått sig till att stiga djupare ned, kanske därigenom fått anspråk på att stiga ännu högre upp? Denna fråga ställer vi nu upp som en slags konsekvensfråga. Resten av våra betraktelser måste ägnas åt den: åt människans hela betydelse i kosmos och åt människans relation till de högre hierarkierna – vad kommer människan att bli inom hierarkiernas stege?
Lämna ett svar