Åttonde föredraget Düsseldorf, 17 april 1909, kväll
Den gamla Saturnus som exempel på en världskropps uppkomst. Samverkan av väsenheter utifrån och inifrån, från själslig och neutral värme. Första anlagan till de senare organen i människans fysiska kropp (hjärtat – från Lejonets område osv.). På den gamla solen ger herraskar eteriska kroppen, genom att de nu också verkar utifrån omkretsen. Den av eterisk kroppslighet genomträngda värmesubstansen blir nu ett inre levande väsen. Detta liv bringas, liksom den tidigare rörligheten hos Saturnus, till stillastående vid en viss punkt (Örnen och Skorpionen). På den till vattnighet avkylda Marskulan infogas astralkroppen i människan – det första medvetandet. (Stillastående av rörelsen vid Vattumannen.) Jorden och impulsen till jaget. (Stillastående och omvridning vid Oxen.)
Mina kära vänner!
Åttonde föredraget
Vi kommer i dag till ett kapitel i framställningen av de högre väsendena och deras förhållande till vårt världs- och solsystem, ett kapitel som egentligen hör till dem som för den nutida människan, som informerar sig om världen och dess förhållanden genom den vanliga populära vetenskapen, måste framstå som de mest anstötliga, ty här måste ting beröras som den moderne vetenskapsmannen absolut inte kan föreställa sig något om. Detta beror naturligtvis inte alls på ömsesidighet, utan den som står på ockultismens grund kan från sin synpunkt mycket väl överblicka den moderna vetenskapens fakta. Och ingenstans kommer ni att finna någon motsägelse mellan det som har sagts i dessa föredrag och den moderna vetenskapens fakta; bara är harmonin ibland inte så lätt att åstadkomma. Men de av er som har tålamod och efter hand följer allt, de kommer nog att se hur de enskilda tingen fogar sig samman till en stor helhet.
Vid detta tillfälle får kanske också sägas att mycket av det som även här tas upp i dessa föredrag har belysts från andra håll, låt oss säga i föredragscyklerna i Stuttgart och Leipzig, och den som ytligt tar dessa föredragsserier och jämför dem kan verkligen finna mången motsägelse mellan den ena eller andra utsagan. Det beror uteslutande på att det är min uppgift i dessa föredrag att inte tala om spekulativa teorier, utan om det klärvoajanta medvetandets fakta, och att fakta faktiskt ter sig olika när man betraktar dem från den ena sidan eller från den andra. Jämförelsevis kommer ju ett träd som ni målar från den ena sidan att se annorlunda ut än om ni målar det från den andra sidan, och ändå är det samma träd. Så är det också med skildringen av de andliga fakta när de belyses från olika håll. Om man däremot utgår från några få begrepp och därur konstruerar ett system, då är det lätt att från början ställa upp ett abstrakt system; men vi arbetar nerifrån och upp, och den harmoniska enheten kommer då att framträda som en kröning. I synnerhet måste man alltid tänka efter vid varje enskild utsaga, i vilken mening och i vilken riktning den är gjord. Om det till exempel har sagts att man i ett populärt verk kan finna påståendet att luften, gasen på Jupiter måste vara så tät som tjära eller honung, och att detta ur andevetenskapens synpunkt i viss mening till och med är en grotesk föreställning – och det uttryck jag använde skulle antyda det groteska i saken – så kan man ur dagens vetenskapliga ståndpunkt med full rätt säga: Vet du då inte att fysiken i dag kan framställa luft i ett så tätt tillstånd som honung eller tjära? Visst, det är ett självklart faktum inom vetenskapen, men det är inte det saken gäller, ty betraktelsen rör sig inte i den riktningen. Det som vetenskapen kallar luft kan visserligen förtätas på detta sätt; men för en andevetenskaplig betraktelse är detta inget annat än ett annat fall av att vatten kan göras så hårt som sten, nämligen till is. Visst är is vatten, men det handlar om huruvida man levande betraktar tingen i deras funktioner eller i den döda mening som den nutida vetenskapen gör. Att is är vatten är självklart, men om man skulle råda någon som är van att driva sin kvarn med vatten året runt att driva sin kvarn med is, vad skulle han då säga? Alltså beror det inte på den abstrakta föreställningen att is är vatten, utan på att förstå världens verksamhet. Där måste helt andra synpunkter råda än vid den abstrakta diskussionen om den rent materiella metamorfosen med avseende på täthet. Lika lite som man kan driva kvarnar med is, lika lite kan man naturligtvis andas en luft som är så tät som honung eller tjära. Och det är detta som är avgörande i den andevetenskapliga betraktelsen. Ty vi betraktar inte världskloten på det sätt som de i dag betraktas, som dessa materiella klumpar av en viss storlek som rör sig där ute i världsrymden och i vilka den moderna astronomiska mytologin bara ser klot av materiell art; vi betraktar dem i deras levande själsligt-andliga existens, med andra ord i deras helhet. Alltså har vi i denna helhet att betrakta det som vi i andevetenskaplig mening kallar de enskilda världskropparnas uppkomst. Och nu vill vi som första exempel på en världskropps uppkomst välja den gamla Saturnus, den gamla Saturnus som vi vet att vår evolution har utgått från. Jag har redan sagt er: denna gamla Saturnus var till en början så stor som i grunden hela vårt nuvarande solsystem. Det som man i vidare mening kallar den gamla Saturnus i dess begynnelseskede är alltså ungefär lika stort som hela vårt solsystem. Men vi får inte föreställa oss denna gamla Saturnus som enbart en materiell kula. Vi vet ju att den överhuvudtaget ännu inte har något av de tre materiella tillstånd som man i dag kallar fast, flytande och gasformigt, utan att den endast består av värme eller eld. Och nu vill vi föreställa oss att denna uråldriga värmekula är denna cirkel. Ni minns samtidigt att vi sade: där denna Saturnuskula vidareutvecklades till solkulan, där framträder tydligt i solkulans omkrets de väsenden som utgör zodiaken. Men jag antydde redan då att denna zodiak, om än ännu inte, så att säga, så tät och så kompakt närvarande som under soltillvaron, dock redan också fanns runt den gamla Saturnus. Alltså tänker vi oss i den gamla Saturnus omkrets verksamma troner, keruber och serafer, och dessa är för oss i andlig mening till en början själva zodiaken. Denna linje ska för oss till en början vara zodiaken i andlig mening. Ni kommer att säga: hur stämmer detta då överens med den nuvarande beteckningen av zodiaken? – Åh, det stämmer fullkomligt, som vi ännu helt kommer att övertyga oss om under de senaste föredragens gång. Men ni måste till en början föreställa er det på följande sätt: tänk er att ni kunde ställa er någonstans på denna gamla Saturnuskula på en bestämd plats. Lyft nu handen och peka med fingret utåt, så är över denna plats regionen för vissa troner, keruber och serafer. Förflyttar ni er ett stycke vidare och pekar utåt, så är det en annan av tronerna, keruberna och seraferna som befinner sig på den plats ni pekar på, ty dessa tre grupper av väsenden bildar en ringdans runt den gamla Saturnus.
Och tänk er nu att ni så att säga ville ange riktningen där vissa troner, keruber och serafer befinner sig. De är inte alls den ena som den andra, de är inte som tolv fullständigt likadana soldater, utan de skiljer sig mycket väsentligt från varandra; de är alla individualiserade, så att man pekar på olika väsenden när man pekar utåt från olika punkter. Och för att man så att säga ska kunna peka på rätt troner, keruber och serafer markerar man detta genom en bestämd stjärnkonstellation. Det är alltså ett märke. Och då säger man: i denna riktning ligger de troner, keruber och serafer som man kallar Tvillingarna, i en annan riktning de som man kallar Lejonet och så vidare. Det är alltså i viss mening märken för att ange riktningen där de ifrågavarande väsenheterna befinner sig. Som sådana märken uppfattar vi till en början de egenartade stjärnkonstellationerna. De är ännu något annat, men först måste vi göra klart för oss att vi har att göra med andliga väsenheter när vi talar om zodiaken.
Till en början är det alltså tronerna som utövar sin verkan på detta eldgestaltade väsen som vi kallar den gamla Saturnus. Tronerna har i sin utveckling kommit så långt att de kan låta sin egen substans flyta ut. De låter så att säga sin värmesubstans droppa in i denna Saturnusmassa. Därigenom uppstår, som jag har sagt er, runtom dessa gestalter som vi något groteskt har betecknat som ”ägg” – något groteskt, men de har ju verkligen denna form.
Nu kan ni fråga: hur förhåller det sig egentligen med substansen där? Fanns det redan tidigare en värmesubstans? – Det som fanns tidigare kan ni egentligen bara beteckna som en slags neutralt världseld, som i grunden är ett med världsrymden, så att jag lika gärna kunde säga: tidigare fanns bara rummet, som så att säga avgränsades, och nu droppas det in i ytan det som man kan kalla den gamla Saturnus värmesubstans. I det ögonblick då denna värmesubstans droppas in i den gamla Saturnus, är också från båda håll de väsenheter som kommer i fråga verksamma. Vi har ju redan sagt: här inne i Saturnusrymden finner vi makterna eller formens andar, rörelsens andar eller makterna och herrskaperna eller visdomens andar. De är verksamma i det inre. Utifrån verkar keruber, serafer och troner, och följden av detta är att ett samspel äger rum mellan väsenheterna utifrån och väsenheterna inifrån.
I det första föredraget sades att man kan skilja mellan den inre, själsliga elden, som man känner som inre värmebehaglighet, och den yttre, sinnesförnimbara elden. Mellan dessa båda ligger den neutrala värmen mitt emellan. Denna neutrala värme finns egentligen här inne i denna äggform. Däremot finner vi ovanför den den utbredda själsliga värmen, som om den strålade in utifrån men höll sig tillbaka. Det är som om den själsliga värmen strålade in utifrån men höll sig tillbaka inför det som därinne är neutralt eldsväsen; inifrån stöts den egentligen sinnesförnimbara värmen bort. Så att ni egentligen har det som tidigare ritades som ett sådant värmeägg inneslutet mellan två strömmar: en yttre själslig värmeström och en inre värmeström som skulle vara förnimbart för ett yttre sinne. Alltså är endast det som finns i det inre fysiskt förnimbart som värme. Och nu kommer genom samspelet mellan den yttre och den inre värmen varje sådant Saturnusägg i verklig rotation. Varje sådant Saturnusägg rör sig runt och kommer under inverkan av var och en av de troner, serafer och keruber som finns runtomkring. Och nu inträder något mycket egendomligt. Tänk er att detta ägg under sin vandring till sist åter når den punkt där det ursprungligen skapades – som sagt, jag återger fakta från andevetenskaplig observation –; när det når dit, stannar det stilla, där kan det inte komma vidare, där hålls det tillbaka.
Varje sådant ägg skapas vid en bestämd punkt, vandrar sedan runt cirkeln och hålls tillbaka när det kommer till den plats där det skapades. Själva skapandet varar dock bara till en viss tidpunkt, sedan upphör det, då skapas inga värmeägg mer. När nu alla dessa ägg hålls fast vid den ena punkten, så faller de över varandra, de bildar så att säga alla, genom att täcka varandra, ett enda ägg. Alltså på den plats där äggen överhuvudtaget ursprungligen skapades, där stannar de till sist, där kommer de till vila. Och naturligtvis, från det ögonblick då inga nya längre bildas, samlas de alla här och täcker till slut varandra. Det uppstår alltså här en kula i omkretsen. Denna kula uppstår naturligtvis först med tiden. Den är så att säga den tätaste eldmaterien, och det är också det som man nu i snävare mening kan kalla Saturnus, ty den står på den plats där dagens Saturnus står. Och eftersom allting på ett visst sätt upprepar sig, har hela denna process också upprepats vid vår jordbildning. Även den nuvarande Saturnus har uppstått på det sättet att den faktiskt har hållits fast på en bestämd plats – inte precis på samma plats som den gamla Saturnus hölls fast vid, eftersom tingen av vissa skäl förskjuts – men processen för den nuvarande Saturnus uppkomst är densamma. Det föds så att säga en liten Saturnuskula ur den stora, omfattande, ursprungliga Saturnus genom samspelet mellan alla de världsmakter som hör till hierarkierna.
Nu vill vi rikta blicken på den punkt där alla dessa kulor vid den allra första Saturnus till sist stannade. Om denna punkt sade urvärldsvisdomens vise följande. På denna gamla Saturnus har den första anläggningen till den fysiska människokroppen bildats. Den formas i sitt allra första anlag egentligen av värme, men i denna värmekropp är redan alla senare organ så att säga anlagda i grodd. Vid den punkt där den först igångsatta rörelsen åter kommer till vila uppstår anläggningen till det organ i människokroppen som senare, när det inställer sin rörelse, också försätter hela den fysiska kroppens maskineri i vila – det är hjärtat. Härifrån, från den första tillstymmelsen till rörelse, utgår anlaget till hjärtat, men det uppstår i sitt första anlag endast därigenom att rörelsen på denna punkt åter bringas till vila. Därigenom blir hjärtat det organ genom vilket hela den fysiska kroppen i sina funktioner bringas till vila när det upphör att slå.
Nu betecknade man i det gamla språket varje lem i människokroppen med ett helt bestämt namn. Hjärtat betecknade man som lejonet i kroppen. Så sade urvärldsvisheten till sig själv: åt vilken riktning i zodiaken måste man peka om man vill träffa den region varifrån det första anlaget till människohjärtat har lagts in? Man pekade uppåt och kallade dessa troner, serafer och keruber som verkade därifrån för lejonets region. Människan har projicerat sitt anlag ut i världsrymden, och den region i sin kropp som man var van att invärtes kalla lejonet har hon också utvärtes kallat lejonets region i zodiaken. Så hänger dessa ting samman.
Så har också alla andra anlag hos människan bildats genom denna zodiak. Hjärtat har bildats ur lejonets region. Det som ligger i hjärtats närhet, bröstkorgens betingelser, alltså det som måste finnas där för hjärtats skydd, kallade man i människokroppen bröstpansaret. Det måste naturligtvis i anlaget ha bildats i en region tidigare, före hjärtats slutbildning. Och ett annat namn för bröstpansar bildades genom att man tog beteckningen från ett djur som av naturen har ett sådant pansar, nämligen kräftan. Egentligen heter det som finns där ute i zodiaken ”bröstpansaret”, men hos kräftan finns ett naturligt pansar; därför kallade man denna region ”Kräftan”. Den ligger vid lejonets ena sida.
Efter samma princip namngavs också de andra regionerna i zodiaken. I själva verket är det den i världsrymden projicerade människan som har gett namnen till beteckningarna för de olika regionerna i zodiaken. Men det är ibland alls inte lätt att i de mångfaldigt förvanskade namnen finna denna ursprungliga avsikt, vilket ni kan se på ett sådant exempel som Kräftan. Namnet har ibland inte förmedlats i rak linje, utan man måste ofta gå tillbaka till sakens ursprungliga mening om man vill vinna klarhet.
Nu vill vi emellertid bortse från hur denna Saturnus åter förgår, hur den åter upplöses. Vi vill nu genast tala om hur utvecklingen fortsätter efter det att ett pralaya har förflutit. Efter att denna Saturnusbildning alltså åter har upplösts, börjar så att säga en ny evolution, en nybildning. Det första som sker är exakt detsamma som det som tidigare har utspelat sig på Saturnus. Därefter, när hela detta Saturnusliv på detta sätt har upprepats, börjar längre in mot medelpunkten en andra bildning.
Vi skrider fram till det utvecklingsstadium som vi vanligen betecknar som den uråldriga solens utveckling. Detta sker på det sättet att, liksom tidigare tronerna offrade sig, nu en annan nivå av den andliga hierarkin offrar sig, nämligen de väsenheter som vi kallar herrskaperna eller visdomens andar. Tronerna är mäktigare väsen; de kan låta fysisk substans, värmesubstans, droppa ut ur sig själva. Därför kan de ur sin egen kropp, som vi har beskrivit, låta Saturnus substans droppa fram. Herraväldena eller visdomens andar kan däremot endast offra en eterkropp, som är tunnare. Den fysiska kroppen i sin anläggning har människan redan, eterkroppen ger herrskaperna eller visdomens andar henne nu till. Och detta sker så att säga i en andra omkrets. Jag ritar nu en andra omkrets. Detta vore den gamla solens ursprungliga storlek; den är sammandragen i förhållande till den stora tidigare omkretsen. Genom att den har dragits samman har den blivit tätare. Därigenom ges möjligheten att det inom den gamla solen nu inte bara finns värmesubstans, utan förtätad värmesubstans, gasformig-luftartad substans. Nu verkar från omkretsen, tillsammans med de andra tidigare nämnda väsenheterna, herrskaperna med, och därinne i denna solomkrets finns nu bara ännu makterna och formens och rörelsens andar. Allt det andra verkar in från omkretsen.
På ett helt liknande sätt som vid den gamla Saturnus sker nu följande. Det bildas vissa strömningar som alstras av väsenheterna i omgivningen, men nu verkar herrskaperna med. Därigenom är dessa strömningar något tätare än de som tidigare enbart framkallades av tronerna. Därinne drar sig massan samman, och nu pressas en disig kula efter den andra samman mellan dessa båda strömningar. Denna kula skiljer sig alltså från Saturnuskulan därigenom att Saturnus i grunden med alla sina väsenheter endast består av värmesubstans och att allt så att säga bara hanterar i rummet, men denna kula här är nu genomdragen av eter, av eterisk kroppslighet. Även om den är tät som gas är den genomdragen av eterisk kroppslighet. Därigenom lever hela denna kula, den är ett invärtes levande väsen. Medan Saturnus är ett invärtes rörligt väsen, fullt av aktivitet, tills den genom lejonet bringas till stillestånd i sin rörelse, är Jupiter – man kan också kalla den Jupiter, eftersom det som står som Jupiter på himlen är en upprepning av det som då avskildes som ett stycke av solen – Jupiter är invärtes levande. Alltså har vi den gamla solen; kulorna kretsar nu runt och är levande kulor, stora levande väsen.
Nu måste ni i stället för lejonet tänka er en annan region av zodiaken där dessa kulor ursprungligen alstras och ansporras, nämligen den region som jag i början kallade örnens region. I denna region sker ursprungligen ansporrandet till denna solkula, till detta levande väsen i den kosmiska rymden. Nu, efter att denna levande kula en gång har vandrat runt och fullbordat hela omkretsen, kommer den åter till örnens region. Men nu inträder något annat. Medan kulan på denna plats tidigare började leva invärtes, blir den, när den återvänder till samma punkt, genom samma inflytande som ursprungligen kallade den till liv, dödad. En kula efter den andra dödas. När sedan alla har dödats och ingen ny längre uppstår, då är det också slut med livet hos denna gamla sol. Livet består i att nya kulor uppstår och till sist, på den plats där de dödas från världsrymden, kommer till täckning. Denna dödsstöt som den gamla solens liv mottar från världsrymden uppfattade man som ”skorpionsticket”. Därför har denna region, eftersom den samtidigt dödar, kallats skorpionens region. Så kan man på denna plats se stjärnbilden som väcker den döda materien till liv, örnen, men också den som sänder in de krafter som dödar, skorpionens stjärnbild.
Vi kan alltså säga: i lejonets region finns de krafter i zodiaken som har bringat det ursprungliga livet hos den fysiska människoanläggningen till vila; i skorpionens region finns de krafter som förmår döda livet som sådant. Vi kommer ännu att lära känna sambandet med de annorlunda beskaffade nuvarande förhållandena, men det kan endast ske steg för steg. Ty över de ursprungliga förhållandena har en tät maya dragits, en tät slöja.
Nu går vi vidare. De följande förhållandena behöver vi nu inte längre betrakta lika utförligt, eftersom meningen med dessa beteckningar och med hela processen redan har trätt fram för oss. Endast på en sak måste ännu erinras. Vad är egentligen Saturnus för en kropp? Den är en värmekropp. Om ni betraktar Saturnus, så tar ni helt fel om ni antar att det är en kropp som kan jämföras med andra världskroppar, till exempel Jupiter eller Mars. Det som finns där är i själva verket inget annat än ett värmerum. Och att ni ser den så som ni ser den beror på att ni betraktar den genom ett ljusrum, att ni ser den genom ett lysande rum. Föreställ er hur något ser ut som ni betraktar som obelyst genom ett genomlyst rum. Det ser blåaktigt ut. Detta kan ni studera på den vanliga ljuslågan; den ser blå ut i mitten och runt omkring finns en slags ljussken. Alltid när ni ser det mörka genom det belysta ser det blått ut. Jag säger detta medvetet; jag vet att jag därmed löper risken att, gentemot hela den moderna mekaniska optiken, säga en absurditet. Men denna absurditet är nu återigen det riktiga. Den nutida fysiken vet inte varför hela himlarymden framträder som blå. Den framträder blå därför att den är mörk, svart, och man ser den genom det genomlysta rummet. Allt mörkt, sett genom något genomlyst, verkar blått. Därför framträder också Saturnus, när ni betraktar den, som en något blåaktig världskropp. Med vetenskapens fakta stämmer de ting som här sägs fullständigt överens, bara inte med de fantasifulla teorier som tänks ut. Det skulle tyvärr föra för långt om jag skulle visa er hur den så kallade ringbildningen hos Saturnus också uppstår ur denna synpunkt, eftersom man hos varje Saturnus har att göra med ett neutralt värmelager, ett själsvärmelager och ett fysiskt förnimbart värmelager. Genom att betrakta dessa olika lager genom det belysta rummet uppstår illusionen som om man hade en gaskula omgiven av en slags dammring. Man har endast att göra med en optisk företeelse. Saturnus är även i dag ännu en kropp som endast består av värmesubstans.
Dessa ting kan man naturligtvis bara säga i ett sammanhang som det dagens; annars skulle man inte kunna förstå dem. Varje Saturnus måste alltså förstås så att den i sitt väsen består av värmesubstans, och allt hos denna Saturnus är att förklara på detta sätt. Varje Jupiter, som inte är något annat än ett solstadium, är en gestalt som i huvudsak består av gas och värme. Så är det också med den nuvarande Jupiter, som är en upprepning av den gamla Jupiter, den gamla solen. Naturligtvis förändras rums- och rörelseförhållandena något. Den nuvarande Jupiter står inte heller på samma plats som den tidigare, men i huvudsak är det så. Och nu går vi vidare och skulle på samma sätt behöva förklara Mars. Vi skulle alltså behöva förklara den ur en stor, till vattnighet avkyld kula, och vi skulle likaså till sist se hur en på ett ställe sammanpressad vattenkula löser sig av ur det allmänna, mycket tunna vattnet. Återigen uppstår den därigenom att alla de enskilda vattenkulor som uppstår i omkretsen till sist hålls tillbaka på en bestämd plats. Precis som rörelsen på Saturnus hämmas genom lejonet, som döden på Jupiter åstadkoms genom skorpionen, så hålls på Mars dessa vattenkulor tillbaka. Dock är det i detaljerna något annorlunda på Mars än på Jupiter och Saturnus. Den nuvarande Mars är alltså en upprepning av den gamla månen. Den står på samma plats som den gamla månen sträckte sig till. Det är den andra delen av den gamla månen. Den ena delen är vår måne, som är slagg; det levande som blev kvar, som utgör den andra polen, har vid upprepningen stannat kvar i den nuvarande Mars. När vi talar om Mars som det tredje stadiet i vår planetutveckling, motsvarar detta stadium den gamla månens stadium. Mars är alltså i huvudsak en vattenkropp. Och på denna gamla måne – eller gamla Mars, om ni så vill – införlivades människan med astralkroppen, det vill säga det första medvetandet. Och denna människa bestod till sin kropp av substansen från Mars- eller månvatten. På samma sätt som den mänskliga kroppen i dag byggs samman av jordens substanser, byggdes människokroppen då samman av eld, luft och vatten. Efter den tätaste substansen kunde man då ha kallat människan vattenmänniskan. Hon blev det i synnerhet därigenom att astralkroppen inympades i henne. Hon var ännu ingen jag-människa, men en astralt begåvad människa. Detta hade skett efter att ansporrandet åter hade givits på en plats; sedan rörde sig detta runt i omkretsen och kom tillbaka till samma punkt som det hade utgått ifrån. Detta var den region i zodiaken som man betecknar som vattenmannen eller vattumannen. Så att ni alltså i vattumannen har att se det zodiaktecken som efter ett enda varv har skänkt människan på den gamla månen eller den gamla Mars medvetandet.
Och nu hoppar vi fram till jorden. Den är det fjärde utvecklingsstadiet. De tre tidigare stadierna upprepas: en Saturnus bildas, en sol bildas och lämnar Jupiter kvar, som är den upprepade solen; en måne bildas och lämnar Mars kvar; och till sist uppstår jorden med det som jag har beskrivit, med solens avskiljande och med den del som skiljs av som månslagg. Ni vet att den första anläggningen till jaget ägde rum under den gamla lemuriska tiden, när den nuvarande månen skildes från jorden. Detta kunde endast ske därigenom att återigen ansporrandet gavs från omkretsen, att en rotation fullbordades; därefter blev det som ansporrandet hade givits till, efter att en gång ha roterat runt, moget att i sin första anläggning ta emot jaget. Detta skedde under den gamla lemuriska tiden. Och man hade att peka ut mot den plats i zodiaken som vi i dag betecknar som Oxen, och detta av det skälet att människan vid den tid då sådana beteckningar skapades mycket åskådligt och mycket konkret upplevde sig själv. Denna beteckning har ju i huvudsak uppstått inom den egyptiska och den kaldeiska mysterieläran. Där låg ursprunget till dessa beteckningar, och endast inom de verkliga mysterielärorna finns i dag ännu ett medvetande om ordens rätta betydelse. Den allra första anläggningen till ”jag är” kommer till uttryck i språket, i tonen. Men all tonbildning står i ett visst förhållande som inte ska utredas här, men som varje ockultist känner till och som kan följas i intimare föredrag, tonbildningen står i ett helt bestämt förhållande till fortplantningsprocesserna, vilket ni kan se av det faktum att hos det manliga könet inträder röstens omvandling med könsmognaden. Där finns ett dolt samband. Och allt det som hänger samman med dessa förmågor och processer hos människan sammanfattade det gamla medvetandet som människans oxnatur. Därav härstammar egentligen denna beteckning av det särskilda stjärnbild som för jorden återigen har samma betydelse som lejonet för Saturnus, skorpionen för Jupiter, vattenmannen för Mars. När sedan den egyptiska tiden inträdde hade därmed den tredje efteratlantiska kulturen kommit. Den första var den urindiska, den andra den urpersiska och den tredje den egyptiska kulturen. Dessa kulturer är de motsvarande upprepningarna, som ofta har framställts, av hela jordens utvecklingsprocesser. Den lemuriska tiden är nu den tredje jordtiden. Den egyptiska mysterieläran upprepar därför i huvudsak, i andlig spegling, händelserna från den lemuriska tiden. Det som utspelade sig under denna lemuriska tid visste prästerna i den egyptiska mysterieläran allra bäst, ty det speglar sig i Egyptens egenartade kultur. Därför kände sig Egyptens kultur besläktad med Oxens stjärnbild, överhuvudtaget med oxkulten.
Så ser ni alltså att det alls inte är så lätt att peka på de verkliga processer som har utspelat sig vid uppkomsten av våra himlakroppar och det som hör samman med dem. Ty hur uppstår himlakroppar? Vår Saturnus, vår Jupiter, vår Mars och så vidare har ju egentligen uppstått därigenom att det ursprungligen har bildats skal; det ena efter det andra dödas, och när man upphör att kalla något till liv, så tränger sig till sist alla de klotgestalter som tidigare har bildat skalen samman till en gestalt i omkretsen. I själva verket har varje sådan himlakropp som Saturnus, Jupiter och Mars uppstått därigenom att det ursprungligen fanns ett slags skal; detta har genom att det ena klotet har lagt sig över det andra förtätats till den gestalt som sedan synligt framträder i världsrymden. Där har ni ingenting av den mekaniska processen från den ödsliga Kant–Laplace’ska världstillblivelseteorin, utan där har ni den levande uppkomsten av sådana gestalter som vi i dag betraktar som världskroppar i Saturnus, Jupiter och Mars, hämtad ur hierarkiernas andliga förhållanden.
Lämna ett svar