7. GA 110

Sjunde föredraget Düsseldorf, 16 april 1909, kväll
De sju människoprinciperna kan inte schematiskt tillämpas på ett änglaväsen. Dess jag verkar inte i en begränsad kropp, dess fysiska är ett spegelbild av andliga principer, det svävar i vatten, luft och eld. Hos ärkeängeln är också astralkroppen inte bunden till eteriska kroppen, rent övre, andligt, speglar sig endast nedanför i vind och eld. Urkrafternas fysiska kropp kan endast uppfattas som spegling i elden, allt annat är uppe i den andliga världen. De i solen levande väsendena gör till sina nedre organ Venusandar i eldflammor och Merkuriusandar i vindens brus. Genom att dessa tar människogestalt blir de ledare för mänskligheten i lemurisk tid och lärare i atlantisk tid, verkar som präster i atlantiernas orakelstugor, där de icke upplösta eteriska kropparna hos sådana ledare också bevaras vidare. – Manu och de sju rishis. Några sådana inspirerade personligheter sträcker sig in i efteratlantisk tid. Beroende på inspirationen från en personlighets ande, en ärkeängel eller ängel kallar man dem dhyani-buddha, bodhisattva eller buddha. Genomträngningen går inte alltid ned ända till den fysiska kroppen, utan ibland endast till eteriska kroppens genomandning. En personlighet kan genomträngas och genomandas av de högsta hierarkiernas olika individualiteter.

Mina kära vänner!
Gärna vill jag i början av dagens föredrag ännu göra en anmärkning som anknyter till slutet av gårdagens föredrag. Jag har sett att några av de ärade åhörarna har fäst ett visst värde vid – och det kan man naturligtvis mycket väl uppfatta som en tanke – att i den skissartade teckning som jag gav stod de enskilda planeterna tillsammans med solen alla i en rad, alltså att en slags allmän, som man säger, konjunktion var avbildad. Men jag vill uttryckligen påpeka att detta inte alls är avgörande för det saken gäller. Vi kommer nämligen att behöva detta senare. Det är nödvändigt att vi inte ger oss hän åt några felaktiga föreställningar.

Vi ritar oss först (se förra föredragets tavelteckning), i den kopernikanska världsbildens mening, solen; därefter det som man nu kallar Merkurius, men som man inom esoteriken kallar Venus; därefter Venus, respektive Merkurius i esoterisk mening. Sedan kommer i den kopernikanska världsbildens mening jorden med sin måne, därefter följer Mars bana, sedan Jupiters bana och slutligen Saturnus bana. Detta skulle alltså vara det kopernikanska världs­systemet. Och nu har jag sagt att jag gärna vill göra saken sådan som den undervisades i en Zarathustraskola. Ni får inte tänka er att Zarathustra alltid själv måste ha undervisat detta; det är elementära sanningar som undervisades i Zarathustraskolorna.

Om vi nu föreställer oss att där finns stjärnbilden Tvillingarna, då tog man de punkter som helt enkelt ligger i denna linje från Tvillingarna till solen. Förbind – det är likgiltigt om en sådan konjunktion finns eller inte – helt enkelt solen med stjärnbilden Tvillingarna. Var Saturnus, Jupiter eller Mars än står, det spelar ingen roll; jag har bara ritat detta här för att ange banorna. Detta är till en början gränspunkterna för de enskilda hierarkierna.

Nu måste vi, om vi till exempel vill rita Saturnus område, inte tänka oss solen utan jorden som medelpunkt och måste rita en slags cirkel – i verkligheten är det ingen cirkel – en slags äggform, så att jorden blir medelpunkt. På samma sätt måste vi göra detta för de andra himlakropparna. Jag ber alltså att man inte håller det oväsentliga i denna teckning för det väsentliga. Det väsentliga består i att vi får fram motsvarande figurer för de ifrågavarande hierarkiernas herravälden.

I dag vill vi mer ingående sysselsätta oss med väsendet hos de led av de högre hierarkierna som står närmast över människan. Det är bra om vi, för att studera detta, en gång utgår från människan. Ty endast genom att vi helt klargör för oss vad vi upprepade gånger har sagt om människans väsen och hennes utveckling kan vi stiga upp till väsendet hos de högre hierarkiernas led.

Vi vet att människan, sådan hon först trädde in på jorden och utvecklas på jorden, i huvudsak består av fyra led. Dessa fyra led är den fysiska kroppen, eterkroppen, astralkroppen och jaget. Låt oss i dag schematiskt rita dessa fyra led av den mänskliga varelsen, sådan vi just behöver det. Vi ritar först människans fysiska kropp som en cirkel, likaså eterkroppen, astralkroppen och slutligen jaget som en liten cirkel.

Ni vet nu hur människans utveckling försiggår. Människan börjar under sin jordutveckling från jaget bearbeta astralkroppen. Och vi kan i allmänhet säga: så mycket som människan från sitt jag har bearbetat av astralkroppen, så att denna bearbetade del av astralkroppen har kommit under jagets herravälde, så mycket kallar man manas eller andesjäl; så att alltså manas eller andesjäl, som ofta har betonats, inte skall uppfattas som något nykommet, utan helt enkelt som en omvandlad produkt av människans astralkropp. Lägg märke till att allt detta som nu sägs här gäller människan. Det är viktigt att vi inte generaliserar detta, utan blir klara över att världens väsen är mycket, mycket olika varandra.

Nu ritar vi som ett femte led den omvandlade astralkroppen, alltså manas, som en särskild cirkel – egentligen borde den ju ritas in i astralkroppen. På samma sätt måste vi här ovanför rita den omvandlade eterkroppen, ty så mycket av eterkroppen som är omvandlad betecknar vi som budhi eller livsande, och när den är helt omvandlad, så är den helt budhi. På samma sätt är den fysiska kroppen omvandlad till atma när vi betraktar människan i den fullkomlighet hon kan uppnå under utvecklingen genom Jupiter, Venus och Vulkan. När människan alltså i Vulkantillståndet har uppnått sin högsta fullkomlighet, kan vi schematiskt rita henne på följande sätt: vi skulle då säga att vi har hennes atma, budhi, manas, jaget, astralkroppen, eterkroppen, den fysiska kroppen. Och vi skulle då i detta schema ha att betrakta som det karakteristiska att människan med sina sju principer är en helhet, att dessa sju principer alla är inbördes genomträngda. Det är det väsentliga.

Ty om vi nu går till leden i den närmaste hierarkin, till änglarna, så är detta inte fallet hos dem. Vi kan tillämpa detta schema på människan, men inte på något änglaväsen. Där måste vi säga: denna ängel har fysisk kropp, eterkropp och astralkropp utvecklade, så att dessa i viss mening bildar en helhet. Men nu måste vi rita jaget därifrån åtskilt, likaså manas, budhi och atma. Om ni vill klargöra för er en ängels natur, så måste ni föreställa er att de högre leden som han har och till vilka han ju kan utvecklas – i verkligheten har han ju först manas fullt utvecklat, de andra två kommer han först senare att utveckla – att dessa högre led så att säga svävar i en andlig värld över det som av honom finns i det fysiska. Om man alltså ville studera en ängels natur, skulle man behöva säga till sig: ängeln har inte ett sådant i kroppen på jorden omedelbart vandrande jag som människan. Han utvecklar inte heller sitt manas på detta stadium av sin utveckling på jorden. Därför ser också det som av honom finns på jorden inte alls ut som om det hörde till ett andligt väsen. När ni möter en människa ser ni på henne: hon har sina principer i sig, hon har därför allt organiskt ledat. Om ni vill söka upp en ängel, måste ni ta i beaktande att hans fysiska här nere bara är något som ett spegelbild av hans andliga principer, vilka också endast kan skådas i det andliga. I det strömmande och sipprande vattnet, i det i dimma upplösande vattnet, vidare i luftens vindar och i de genom luften ilande blixtarna och liknande, där har ni att söka änglaväsendenas fysiska kropp. Och svårigheten består till en början för människan däri att hon tror att en kropp måste vara bestämt avgränsad runtom. Det är svårt för människan att säga till sig: jag står inför en uppstigande eller nedfallande dimma, jag står inför en sönderstänkande källa, jag står i den dånande vinden, jag ser blixten skjuta ur molnen och vet att detta är änglarnas uppenbarelser; och jag har bakom denna fysiska kropp, som just inte är så avgränsad som den mänskliga, att se något andligt.

Människan skall utveckla alla sina principer avslutade inom sig; därmed sammanhänger att hon inte kan föreställa sig att en fysisk kropp kan vara utsuddad, svävande, att den inte ens behöver vara riktigt avdelad. Ni måste absolut tänka er att åttio änglar hör ihop, som i en enda del av denna eller den vattenytan har den tätaste delen av sin fysiska kropp. Det behöver inte alls uppfattas så att änglarnas fysiska kropp överhuvudtaget måste vara begränsad; här kan ett stycke vatten höra till, långt borta ett annat stycke. Kort sagt ser vi att allt som omger oss som jordens vatten, luft och eld måste föreställas som innehållande kropparna hos den hierarki som står närmast över människan. Och man måste med klärvoajant blick se in i den astrala världen för att skåda ängelns jag och ängelns manas – detta ser på oss från den högre världen. Och det område i solsystemet där vi har att forska när vi söker änglaväsendena sträcker sig till månens gränsmärke. Hos dessa änglar är saken ännu förhållandevis enkel, ty där ligger den så att om vi till exempel här nere har en ängels fysiska kropp i en vattenmassa eller liknande och vi med klärvoajans betraktar detta vattenområde eller en vind, så finner vi däri en eterkropp och en astralkropp. Därför har dessa tre också ritats tillsammans här. Naturligtvis är det som rusar fram i vinden, som flyter eller stänker i vattnet, inte bara den materiella avbild som det grova förståndet ser; det lever på det mångskiftande sätt i vatten, luft och eld eteriskt och astralt hos änglarna, den närmaste hierarkin över människan. Vill ni söka den andligt-själsliga väsensarten hos dessa änglar, då måste ni söka i det astrala området, då måste ni klärvoajant se in där.

Men om vi genast vill rita nästa steg, ärkeänglarnas, så ligger saken annorlunda. Ärkeänglarna har överhuvudtaget inte det som vi här har ritat som astralkropp förenat med fysisk kropp och eterkropp; och det som vi kan söka hos dem som deras lägsta led måste vi rita så här: fysisk kropp och eterkropp, dessa har de så att säga åtskilda, och alla de högre principerna finns nu däruppe i en högre värld. Så att vi endast har den fullständiga bilden av ärkeänglarna om vi söker på två platser, om vi säger oss: där är inte, som hos människan, allt förenat i en enda varelse; där är liksom ovan det andliga och nedan speglar sig det andliga. En fysisk kropp och en eterkropp kan endast förena sig för sig om denna fysiska kropp endast är i luft och eld. Alltså skulle ni till exempel inte kunna förnimma ärkeänglarna efter deras fysiska kropp i någon vattenmassa, utan ni skulle endast kunna uppfatta dem i vind och eld, och till denna dånande vind och denna eld måste ni klärvoajant i den andliga världen söka det andliga motstycket. Detta är inte förenat med deras fysiska kropp, inte ens med deras eterkropp.

Och slutligen kommer vi till de väsen som vi betecknar som archai, urbegynnare, urkrafter, personlighetsandar. Där kan vi nedtill överhuvudtaget endast rita den fysiska kroppen; allt annat är ovan i den andliga världen. En sådan fysisk kropp kan endast leva i eld. Endast i eldslågor kan ni uppfatta urkrafternas fysiska kropp. När ni ser blixtens eldslåga slicka fram, kan ni varje gång säga till er: därinne finns något av urkrafternas kropp, men ovan i den andliga världen kommer jag klärvoajant att finna det andliga motbilden, som i detta fall är åtskild från sin fysiska kropp. Just hos dessa archai, hos urbegynnarna eller personlighetsandarna, kan den klärvoajanta förmågan göra saken förhållandevis enkel. Föreställ er att dessa personlighetsandar befinner sig i det område som sträcker sig till den astronomiska Merkurius, det vill säga till Venus i mysteriernas mening. Antag att någon har kommit så långt att han kan iaktta det som utvecklas däruppe på Merkurius: där kan han uppfatta dessa högt utvecklade väsen, dessa personlighetsandar. Om han klärvoajant riktar blicken upp mot Venus för att däruppe betrakta personlighetsandarnas församling och sedan ser blixtstrålen fara genom molnen, då ser han i denna blixtstråle personlighetsandarna spegla sig, ty därinne har de sin kropp.

Vi kommer sedan upp till de högre andliga väsen som sträcker sig till solens gränsmärke. De intresserar oss mindre i dag, dessa krafter, exusiai. Endast detta må framhållas, att deras verkställande organ är Venusväsendena och Merkuriusväsendena – Venusväsendena, som har sin fysiska kropp i eld, Merkuriusväsendena, som har sin fysiska kropp i eld och vind. Översätt detta för er så att ni säger: de väsen som lever i solen gör Venusandarna i eldslågorna och Merkuriusandarna i vindens brus till sina underordnade organ. ”Och Gud gör eldslågor till sina tjänare och vindarna till sina budbärare”, heter det i Bibeln. Läs detta: dessa ting i de religiösa urkunderna är absolut hämtade ur de andliga fakta och motsvarar den klärvoajanta förmågans iakttagelser.

Vi har alltså sett att med vår egen tillvaro är till en början dessa tre hierarkier som står över oss förbundna. Människan är detta väsen som hon är därigenom att hon har fått del av det fasta, av jorden. Detta skiljer henne så från alla andra väsen, detta gör henne till ett sammanhängande väsen bestående av enskilda led. Människan var på månen ännu ett sådant väsen som de andra; där genomgick hon förvandlingar som vattenmassor som ständigt bildar en föränderlig kropp. Först på jorden har människan så att säga blivit infångad i sin hud och bildar nu ett avslutat väsen, så att vi kan säga: människan består av fysisk kropp, eterkropp, astralkropp och jag. Denna avslutenhet är i grund och botten ännu inte så gammal. Går vi tillbaka till den gamla atlantiska tiden, då möter vi ännu i den första epoken av den atlantiska tiden en människa som ännu inte fullt ut kände jaget i sig, som på sätt och vis ännu väntade på att helt ta emot jaget. Och går vi ännu längre tillbaka i jordutvecklingen, då måste vi säga: det som vi där nere har av människan på jorden består då först av fysisk kropp, eterkropp och astralkropp. Och går ni tillbaka till den lemuriska tiden, så finner ni på jorden en människa som i sitt sätt där nere inte har mer av fysisk kropp, eterkropp och astralkropp än vad änglarna också har där nere. Med människans jagblivande, från denna tidpunkt genom den atlantiska tiden, kommer föreningen. Alltså vandrar i den lemuriska tiden på jorden människor som endast har fysisk kropp, eterkropp och astralkropp; men detta är inga människor som i dagens mening tänker, som i dagens mening kan utvecklas mänskligt.

Och nu sker på vår jord något högst märkvärdigt. Dessa människor som vandrar omkring i den lemuriska tiden och endast har fysisk kropp, eterkropp och astralkropp, de kan inte hjälpa sig själva; de orienterar sig inte på jorden, de vet inte vad de skall göra på jorden. Till dessa väsen stiger nu ner från himlens område först och främst Venusinvånarna, som just därför att de så att säga har ett förhållande till en fysisk kropp kan genomstråla och besjäla de första jordinvånarnas fysiska kropp. Så har vi alltså enskilda bland dessa lemuriska människor som vandrar omkring bland hela människomassan på ett alldeles säregent sätt; de har en annan fysisk kropp än de andra. En sådan särskilt gynnad människa hade inte en vanlig fysisk kropp, utan en som var besjälad och genomandad av en av Venusandarna, personlighetsandarna. Därigenom att denna människa i den gamla lemuriska tiden vandrade omkring med en Venusande i sin fysiska kropp, hade hon ett oerhört inflytande på hela sin omgivning. Sådana lemurier skilde sig yttre sett inte särskilt från sina kamrater; men därför att i deras fysiska kropp ställföreträdande fanns en personlighetsande, verkade dessa utvalda individer suggestivt i ordets högsta mening på sin omgivning. Den aktning och vördnad, den lydnad man visade dem – det finns i dag ingenting liknande. Alla vandringståg på jorden som företogs för att befolka jordens olika områden leddes av sådana väsen i vilka personlighetsandar hade farit in. Där behövdes inget språk, det fanns inte då; det behövdes heller inga tecken, utan att en sådan personlighet fanns där var tillräckligt. Och om hon fann det nödvändigt att leda stora människomassor från en plats till en annan, så följde dessa människomassor utan att på något sätt tänka över saken. Tänka fanns inte heller då, det utvecklades först senare.

Så steg personlighetsandarna ner som Venusandar i den gamla lemuriska tiden. Och vi kan därför säga att dessa Venusandar, som på jorden bar ett människansikte, sådant detta människansikte då kunde vara, i hela världs­sammanhanget betydde något helt annat. Tar man deras kosmiska betydelse, så sträckte den sig upp till Venus, och deras handlingar betydde något i hela det kosmiska systemets sammanhang. De kunde leda människorna från en plats till en annan, eftersom de visste detta ur ett sammanhang som kan överblickas när man känner jordens grannskap och inte endast jorden.

Mänsklighetens utveckling gick vidare. Då visade sig nödvändigheten att ärkeänglar, Merkuriusandar, måste ingripa i utvecklingen; dessa måste nu besjäla och levandegöra det som fanns där nere på jorden. Detta skedde företrädesvis i den atlantiska tiden. Då steg Merkuriusandar, ärkeänglar, archangeloi, ner. Dessa kunde besjäla och genomanda de ifrågavarande människornas fysiska kropp och eterkropp. Så fanns det bland atlantierna åter sådana människor som yttre sett inte skilde sig särskilt från de andra, men som i sin fysiska kropp och eterkropp var besjälade av en ärkeängel. Och om ni betänker att vi i går sade att ärkeänglarna har uppgiften att dirigera hela folk, så kommer ni att förstå att en sådan människa som bar en ärkeängel i sig faktiskt utan vidare kunde ge en hel atlantisk folkstam de motsvarande, från himlen avlästa lagarna.

Så var de stora ledarna i den gamla lemuriska tiden, då det ännu var nödvändigt att verka mycket allmänt, besjälade av Venusandar. De som i den atlantiska tiden hade att dirigera mindre folk­massor var besjälade av ärkeänglar. Det man kallar prästerkungar i den atlantiska tiden är maja; de är inte alls sådana som de yttre framställer sig. I deras fysiska kropp och eterkropp lever en ärkeängel, och denne är den egentligen handlande. Och vi kan gå tillbaka till den atlantiska tiden och där söka upp dessa mänsklighetens ledares hemliga platser. Från de atlantiska hemliga platserna verkade de; där utforskade de världsrymdens hemligheter. Det man i de gamla atlantiska hemliga platserna utforskade och befallde kan man beteckna med namnet orakel, även om detta ord härrör från senare tider. Benämningen orakelplats passar mycket väl på de egentliga läro- och regeringsplatserna för dessa atlantiska människor som bar ärkeänglar i sig. Därifrån verkade de som stora lärare, så att de också kunde dra till sig andra människor och göra dem till tjänare och präster vid atlantiernas orakelplatser.

Det är viktigt att man vet att det i det gamla Atlantis fanns människor som egentligen var ärkeänglar, som i sin fysiska kropp och eterkropp förkroppsligade bar en ärkeängel. Om en klärvoajant blick hade trätt en sådan människa till mötes, skulle han i sanning ha sett den fysiska människan och bakom den fysiska människan resa sig, som i en väldig gestalt som förlorade sig uppåt i obestämda regioner, den inspirerande ärkeängeln. En sådan personlighet var en dubbel varelse, som om bakom den fysiska människan, växande fram ur det obestämda, den inspirerande ärkeängeln hade funnits. När nu dessa människor dog, gick den fysiska kroppen under enligt Atlantis lagar. Den löstes upp, den fysiska kroppen, som naturligtvis även var inspirerad av ärkeängeln, men eterkroppen löstes inte upp. Det finns en andlig ekonomi som kräver undantag i förhållande till det som i allmänhet måste uppställas som andevetenskaplig sanning. Vi säger, och i allmänhet är detta helt riktigt: när en människa dör, då lägger hon av sin fysiska kropp, efter en tid även sin eterkropp, och eterkroppen upplöses med undantag av ett extrakt. Men så är det endast i allmänhet. Det är en väldig skillnad mellan en sådan eterkropp som dessa invigda i de atlantiska oraklen hade, som var genomträngd av en ärkeängel, och en vanlig eterkropp. En sådan värdefull eterkropp går inte förlorad, den bevaras i den andliga världen. Och det bevarades till en början av den högste ledaren för de atlantiska oraklen de sju betydelsefullaste eterkropparna hos de sju stora anförarna för dessa orakel. De var alltså ursprungligen vävda därigenom att i dessa eterkroppar hade ärkeänglar bott, vilka naturligtvis vid döden återvände till de högre världarna.

Något sådant bevaras naturligtvis inte i askar, utan enligt andliga lagar. Den atlantiske invigde vid soloraklet är ingen annan än den som så ofta kallas Manu, den som förde den atlantiska befolkningens rest över till Asien för att grunda de efteratlantiska kulturerna. Han tog sin lilla skara och förde den över till Asien. Genom generationer kultiverade han människorna, och när de lämpliga sju hade avlats och fostrats, då vävde han in i deras egna eterkroppar de sju bevarade eterkropparna som i det gamla Atlantis hade vävts av ärkeänglar. De sju som sändes ner av den store ledaren för att grunda den första efteratlantiska kulturen, de sju heliga rishierna i den indiska kulturen, bar i sin vävnad eterkropparna hos de stora atlantiska ledarna, som i sin tur hade förvärvat dessa eterkroppar genom ärkeänglarna själva. Så verkade förflutet, nutid och framtid tillsammans. I dessa sju människor, som man kallar de heliga rishierna, skulle ni ha funnit enkla människor, ty de stod med sin astralkropp och sitt jag inte på eterkroppens höjd. I eterkroppen var invävt det som de egentligen kunde; därför hade de vissa timmar då inspirationen verkade i deras eterkropp. Då sade de ting som de själva inte skulle ha kunnat nå fram till; då flödade från deras läppar det som genom deras eterkropp hade inspirerats i dem. Så var de enkla människor när de var överlämnade åt sitt eget omdöme; men när de hade inspirationens timmar, då eterkroppen verkade, då uttalade de de största hemligheterna om vårt solsystem, om världen överhuvudtaget.

I den efteratlantiska tiden hade det ännu inte gått så långt att människorna så att säga inte längre behövde något uppifrån, att de inte längre behövde någon besjälning, utan även där ägde ännu en slags besjälning uppifrån rum. Vi har sett hur en sådan besjälning hos den lemuriska befolkningen skedde genom att den fysiska kroppen besjälades av personlighetsandar; i den atlantiska tiden besjälades den fysiska kroppen och eterkroppen av ärkeänglar; och nu besjälades de stora mänsklighetens ledare i den efteratlantiska tiden till en början genom att änglar steg ner i deras fysiska kropp, eterkropp och astralkropp. De stora ledarna i den första efteratlantiska tiden hade alltså inte bara sin mänskliga fysiska kropp, eterkropp och astralkropp, utan därinne fanns en ängel. Därigenom kunde dessa stora ledare se tillbaka på sina tidigare inkarnationer. Det kan den vanliga människan inte, eftersom hon ännu inte har utvecklat sig upp till manas; hon måste först själv bli en ängel. Dessa ledare, som föddes fram ur den vanliga befolkningen, bar i sin fysiska kropp, eterkropp och astralkropp ett änglaväsen som besjälade dem, som genomträngde dem. Detta var återigen maja, återigen väsen som är något annat än vad de framställer sig som på jorden. Och de stora mänsklighetens ledare i det grå forntiden var just genomgående något helt annat än de yttre föreföll. Det var personligheter i vilka en ängel fanns, som ingav dem vad de behövde för att vara människornas lärare och ledare. De stora religionsstiftarna och religionsledarna var sådana av änglar besatta människor. Änglar talade genom dem.

Nu är dock tingen i världen visserligen att skildra i fullständig regelbundenhet, men utvecklingsprocesserna griper alltid in i varandra. Det som vi så skildrar i fullständig regelbundenhet försiggår inte heller i fullständig regelbundenhet. Visst gäller i huvudsak att i den lemuriska tiden talade genom mänskliga väsen personlighetsandar, i den atlantiska tiden ärkeänglar och i den efteratlantiska tiden änglar. Men det finns också sådana väsen som ännu skjuter in i den efteratlantiska tiden, vilka ända in i sin fysiska kropp är genomträngda av personlighetsandar, som alltså egentligen, trots att de lever i den efteratlantiska tiden, befinner sig i samma situation som en gång de väsen i den lemuriska tiden ur vilka personlighetsandar talade. Alltså kan det finnas människor i den efteratlantiska tiden som fullt ut bär de yttre folkens kännetecken, men som, eftersom mänskligheten också behövde sådana stora ledare, ännu bär en personlighetsande i sig, som är den yttre inkarnationen av en sådan ande. Sedan finns det också sådana människor i den efteratlantiska tiden som i sin tur bär en ärkeängel, en Merkuriusande, i sig, som genomtränger deras fysiska kropp och särskilt deras eterkropp. Och slutligen finns det den tredje sortens människor som är genomandade, inspirerade i sin fysiska kropp, eterkropp och astralkropp av ett änglaväsen, ur vilka alltså en ängel talar.

I den österländska lärans mening får nu sådana mänsklighetspersonligheter åter särskilda namn. En mänsklighetspersonlighet som visserligen yttre sett är en människa i vår efteratlantiska tid, men som egentligen bär en personlighetsande i sig, som ända in i sin fysiska kropp är genomandad av en personlighetsande, kallar man i österländsk lära Dhyani-Buddha. Dhyani-Buddha är alltså ett samlingsnamn för mänskliga individualiteter som är besjälade av en personlighetsande ända in i sin fysiska kropp. De personligheter som är besjälade ända in i sin eterkropp, som bär en ärkeängel i sig i den efteratlantiska tiden, kallar man Bodhisattva. Och de som bär en ängel i sig, som alltså är besjälade i sin fysiska kropp, eterkropp och astralkropp, kallar man mänskliga Buddhor. Så att vi har tre steg: Dhyani-Buddhorna, Bodhisattvorna och de mänskliga Buddhorna. Detta är den sanna buddhornas lära om buddhornas klasser och kategorier, som vi måste betrakta i samband med hela sättet på vilket hierarkierna lever ut sig.

Detta är det underbara som möter oss när vi blickar tillbaka på de tidigare, outvecklade människorna, att vi bland dessa människor finner sådana genom vilka de stora hierarkierna ur kosmos så att säga talar ner i planeten, och att först efter hand de övre hierarkiernas andar, som har verkat redan före vår jords uppkomst, friger människorna som bor där nere, planetmänniskorna, i den mån dessa mognar. I en oerhörd vishet blickar vi där in. Och det är utomordentligt viktigt att vi genomskådar denna vishet just i den mening som den undervisades i gamla tider, då urvärldens vishet undervisades för mänskligheten.

När ni alltså hör talas om Buddhorna – och i den österländska läran talas det inte endast om den ene Buddha, utan om många, bland vilka det naturligtvis åter finns olika fullkomlighetsgrader – så lägg märke till detta: en Buddha vandrar på jorden, men bakom Buddha så att säga stod ännu Bodhisattvan och till och med Dhyani-Buddhan. Men saken kunde också vara sådan att till exempel Dhyani-Buddhan och Bodhisattvan inte alls steg ner till att genomandningen av den fysiska kroppen ägde rum, utan att Bodhisattvan endast steg ner till besjälningen av eterkroppen, så att ni alltså kan anta en varelse som inte går så långt som att även besjäla och inspirera människans fysiska kropp, utan endast eterkroppen. Då kan det emellertid ske att en sådan Bodhisattva, som alltså fysiskt inte alls är synlig – ty om han endast uppträder i en eterkropp, så är han fysiskt inte synlig, och det fanns fullt ut sådana Bodhisattvor som inte var fysiskt synliga – att en sådan Bodhisattva som högre väsen åter kan inspirera den mänskliga Buddhan särskilt. Så att vi har den mänskliga Buddhan, som redan är inspirerad av ett änglaväsen, men som i sin eterkropp ännu är inspirerad av ett ärkeänglaväsen.

Detta är det väsentliga, att vi där blickar in i en underbar komplexitet hos den mänskliga varelsen. Och många individualiteter som vi blickar tillbaka på i tidigare tider förstår vi egentligen först när vi uppfattar dem som en samlingspunkt för olika väsen som lever ut sig och tillkännager sig genom människan. Ty sannerligen har inte varje tidsålder tillräckligt många stora människor som kan inspireras av de andar som har att verka. Då måste ibland en enda personlighet genomandras och besjälas av de mest skilda individualiteter ur de högre hierarkierna. Och ibland talar så att säga inte endast Merkurius befolkning till oss, utan även de från Merkurius och Venus, när vi har en viss personlighet framför oss. Detta, ser ni, är de begrepp som leder oss till förståelsen av mänsklighetens utveckling, så att vi igenkänner personligheter i deras sanna gestalt, medan de, när de träder oss till mötes som fysiska människor, egentligen bara är maja.

I morgon skall vi nu börja med att begripa den enskilda fysiska planeten i dess uppkomst, som vi hittills endast har betraktat som ett märke, för att sedan kunna uppfatta den som boning för de motsvarande väsendena.