Det första av 22 personliga brev från en okänd vän.
Översättarens förord
Dessa brev är meditativa betraktelser över tarotlekens trumfkort,
som i symboliska bilder beskriver människans och världens fördolda sidor.
Breven är skrivna till dig som efter att ha tittat igenom första brevet
och sovit på saken
bestämt dig för att dess innehåll angår dig personligen
och att du därför har för avsikt att i sinom tid läsa samtliga 22 brev.
Därigenom kommer du att få en intim kännedom inte bara om avsändaren själv
utan vad viktigare är – om ämnet för dessa meditativa betraktelser:
den hermetiska kristendomen eller om man så vill den kristna hermetiken,
vars uppgift det är att inte bara passivt förstå utan dessutom aktivt medverka
i den kontinuerliga skapelseakt som i det fördolda vidareutvecklar världen.
Breven är skrivna i en personligt hållen, lågmäld ton
och förutsätter en viss känsla för det intima och poetiska.
Samtidigt berör breven de stora tingen och de uråldriga andliga traditionerna
och läsaren får bekanta sig med många av dess främsta representanter.
Tar man brevens innehåll på glädjefyllt allvar kan de börja leva upp inom en –
man upptäcker då att man befinner sig i en sorts andlig skola.
Denna skola är ett specialfall av vad man kallar Livets skola
och är omsorgsfullt utarbetad för att göra lärlingen lyhörd för den visdom
som det egna livet skänker som ett mognadens ferment för själen.
Det som dittills tett sig alldagligt blir allt mer förunderligt och stort –
det som dittills tett sig fördolt och oåtkomligt klarnar allt mer i håg och hjärta.
Därmed väcks även modet, tilliten och viljan att bli en mer aktiv medskapare.
Avsändaren levde under 1900-talets första trekvart och är alltså sedan länge död.
Ändå upplever många mottagare honom som bitvis starkt närvarande i breven.
Han har liksom de flesta av sina föregångare i den hermetiska traditionen
och liksom de stora ikonmålarna valt att lämna sitt bidrag osignerat.
De flesta av brevens mottagare har självklart valt att respektera denna anonymitet
även i vår oblyga tid då allt om alla skall dras fram i offentlighetens ljus.
Berörs man väl av brevens anda, och alltså är en mottagare, växer denna respekt
även om avsändarens namn, liv och verk är allmänt bekant vid det här laget.
Alexander Kieding, Järna 1984
| Första brevet, synopsis:Arkanum, symbol och mysterium – invigningar och Den stora initiationen – kristen hermetik som trons tjänarinna – Petrus och Johannes – förhållandet mellan personlig ansträngning och andlig verklighet – koncentration utan ansträngning – tigandets ort – att vända arbete till lek – att göra oket milt – världens enhetliga natur – analogimetoden – symboler och myter – arketyper – syntesen mellan medvetet och omedvetet – plikt och böjelse – snillen och klåpare. |
GYCKLAREN
Vinden blåser vart den vill.
Du hör dess sus
men du vet inte varifrån den kommer
eller vart den far.
Så är det med var och en
som är född av Vinden.
– Joh. 3:8
(den grekiska grundtexten har samma ord för vind som för ande: pneuma)
Bort i en natt av lycka
Så dold att ingen ser mig eller frågar
Och andra ljus ej smycka
De blinda steg jag vågar
Än de som styr mig och i hjärtat lågar
– Juan de la Cruz
Käre okände vän,
Mästarens ord, citerade här ovan,
har för mig varit den nyckel
som öppnade dörren till Gycklaren,
det första av tarotlekens högre arkana,
i sin tur nyckeln till de 21 återstående bilderna.
Därför har jag låtit dem inleda detta brev.
Sedan har jag citerat en strof ur Själens sånger
av Johannes av Korset.
Denna strof kan väcka de djupare själsskikt
som man måste vända sig till
när det gäller detta första arkanum
och följaktligen även resten av tarotlekens högre arkana.
Dessa bilder är nämligen äkta symboler,
det vill säga, de är magiska, mentala, själsliga och moraliska instruktioner
och de kan väcka nya föreställningar, tankar, känslor och impulser.
Detta förutsätter en verksamhet som är djupare och grundligare
än studium och intellektuell förklaring.
Man bör således alltid umgås med dessa brev
i ett djupt begrundande sinnestillstånd.
Det är de djupa och innerliga själsskikten som vaknar och bär frukt
när man mediterar över tarotlekens högre arkana.
Därför är det nödvändigt med denna ”natt” som Johannes av Korset talar om,
dit man drar sig undan och ”döljs”.
I denna natt försänker man sig varje gång man mediterar över dessa arkana.
Det är ett arbete som måste utföras i enskildhet
och som särskilt lämpar sig för den som lever ett tillbakadraget liv.
Dessa 22 bilder är varken liknelser eller hemligheter
eftersom liknelser bara är allegoriska återgivningar av abstrakta föreställningar
och hemligheter bara är fakta, procedurer, övningar eller allsköns läror
som man döljer på grund av personliga motiv emedan de kan förstås av andra
som man av olika skäl inte vill avslöja dem för.
Dessa bilder är äkta symboler. De döljer och uppenbarar själva sin mening
helt i samklang med sinnestillståndets djup hos den som begrundar dem.
Det som bilderna uppenbarar är inte hemligheter,
dvs något som dolts av mänsklig vilja, utan arkana, som är någonting helt annat.
Ett arkanum är det man måste ”veta”
för att kunna vara verksam inom ett visst område av det andliga.
Arkanat är det som måste vara aktivt närvarande i vårt medvetande –
eller till och med i vårt undermedvetna –
för att vi skall kunna göra upptäckter, få nya idéer eller nya konstnärliga uppslag.
Arkanat gör oss med andra ord fruktsamma inom något område i det andliga.
Ett arkanum är ett ferment eller ett enzym
vars närvaro stimulerar själsligt och andligt liv.
Det som bär och förmedlar dessa enzymer är just äkta symboler –
men bara i den mån mottagarens sinnelag och personliga moral är mogen,
dvs om han är ”fattig i anden” och inte lider av den svåraste av alla andliga åkommor:
självgodhet.
På samma sätt som arkanat står över hemligheten så står mysteriet över arkanat.
Mysteriet är mer än ett stimulerande ferment, det är en andlig tilldragelse,
jämförbar med födelse och död.
Mysteriet innebär en förändring av hela den inre ansatsen, ett fullständigt nivåskifte.
Kyrkans sju sakrament är de prismatiska färgerna av ett enda mysteriums vita ljus,
nämligen Återkomstens mysterium.
Det var detta mysterium som Mästaren visade Nikodemus
i deras nattliga initiationssamtal som jag citerade ur i brevets början.
Det är detta som i den kristna hermetiken kallas Den stora initiationen.
Det torde vara onödigt att ens påpeka att ingen initierar någon annan
om vi med initiation menar den Andra Födelsens mysterium
eller det Stora Sakramentet.
Denna initiation verkar från ovan, bibehåller sitt värde och varar i evighet.
Den som initierar verkar från ovan, här nere möts bara lärlingarna,
de som känner igen varandra genom att de ”älskar varandra” (Joh. 8:34-35).
Det finns inte längre några mästare eftersom det bara finns en enda Mästare –
nämligen den som initierar från ovan.
Visserligen kommer det alltid att finnas ”mästare” som sprider sina läror
Och även ”invigda” som delar med sig något av sina hemligheter till andra
som därmed i sin tur blir ”invigda” –
men detta har ingenting som helst att göra med Den stora initiationen.
Därför, i det att det rör sig om en mänsklig angelägenhet,
initierar inte den kristna hermetiken någon.
Bland kristna hermetiker finns det därför ingen som antar titeln eller funktionen som hierofant eller mästare.
Alla är ju lärlingar tillsammans; var och en är den andres mästare i något avseende,
precis såsom alla i något avseende är den andres lärling.
Vi kan inte göra bättre än att följa den helige Antonius exempel; han som
”… med största allvar hängav sig till alla de fromma människor han uppsökte i sin strävan att för egen del lära just hur var och en var honom överlägsen i självdisciplin och hängivelse. Han studerade den enes ödmjukhet, den andres innerliga böner; den enes jämnmod, den andres medkänsla; lade märke till den enes vakna uppmärksamhet, den andres djupa lärdom; beundrade den ene för hans stora tålamod, den andre för hans ihärdiga fastor och sovande på bar mark; tog intryck av den enes mildhet och av den andres kyska avhållsamhet och i alla uppmärksammade han särskilt hängivenheten till Kristus och deras kärlek till varandra. När han på detta sätt fyllt sitt mått återvände han till sin egen tillbakadragenhet och askes. Där förinnerligade han vad han fått från var och en och gav sig hän åt att göra deras olika dygder till sina egna.”
(ur St. Athanasius Den helige Antonii liv, kap 4)
Det är den hållningen som den kristne hermetikern måste tillägna sig
när det gäller kunskap och vetenskapliga rön
vare sig det gäller naturvetenskap, humaniora eller andra kunskapstraditioner.
Det handlar om att lära sig konsten att lära sig.
Det är arkanat som stimulerar och vägleder oss i lärandets konst.
I den meningen är tarotlekens högre arkana en komplett och ovärderlig skola
i meditation, studium och andlig strävan; en mästerlig skola i lärandets konst.
Den kristna hermetiken har alltså, käre okände vän, inga anspråk på att konkurrera vare sig med religion eller med officiell vetenskap. Den som här söker efter den ”sanna” religionen, den ”sanna” filosofin eller den ”sanna” vetenskapen söker på fel ställe. Kristna hermetiker är inte mästare utan tjänare. De har inga anspråk (vilket hursomhelst vore ganska barnsligt) på att höja sig över de troendes heliga tro, forskarnas beundransvärda rön eller över det konstnärliga geniets skapelser. Hermetiken vakar inte över hemligheter som vetenskapen har att upptäcka i framtiden. Den vet t ex lika lite som någon annan i vår tid hur man botar cancer. För övrigt vore väl hermetikerna odjur om de skulle vaka över botemedlet till detta mänsklighetens gissel utan att förmedla det. Nej, detta känner de inte till och de vore de första att erkänna överlägsenheten hos den mänsklighetens välgörare som i framtiden upptäcker ett sådant botemedel.
Likaså erkänner en kristen hermetiker utan omsvep överlägsenheten hos en Franciskus av Assisi – och många med honom – som var en människa av den s.k. exoteriska tron. Hermetiken håller varje allvarligt troende människa för en potentiell Franciskus. Troende, forskande och konstnärligt skapande människor är de kristna hermetikernas övermän i många väsentliga avseenden. Hermetikerna vet detta och berömmer vare sig av att vara bättre, tro bättre, veta bättre eller kunna bättre. De vakar inte i hemlighet över en religion som för dem är den mest lämpliga att ersätta nuvarande religioner, eller en vetenskap för att ersätta nuvarande vetenskaper eller konst för att ersätta gårdagens och dagens sköna konster. Det de kristna hermetikerna har är ingen påtaglig fördel eller objektiv överlägsenhet inom religion, vetenskap eller konst. Vad de har är religionens, vetenskapens och konstens gemensamma själ.
Vad innebär då uppgiften att bevara religionens, vetenskapens och konstens gemensamma själ? Jag vill svara med följande exempel:
Du vet säkert, käre okände vän, att många – och flera av dem är författare – i Frankrike, Tyskland, England och på andra håll förkunnar läran om de två kyrkorna; Petrus kyrka och Johannes kyrka, eller om de två epokerna; Petrus epok och Johannes epok. I så fall vet du nog också att denna lära förkunnar slutet – som mer eller mindre skulle vara här – på Petrus kyrka och framför allt på påvedömet som sitt synliga uttryck, och att Johannes anda (Johannes – Mästarens älskade lärjunge – som lutade sig mot Hans bröst och hörde Hans hjärtslag) är kallad att ersätta Petrus kyrka. Således skulle Petrus exoteriska kyrka nu ge vika för Johannes esoteriska kyrka, den av fullkomlig frihet.
Nu var det emellertid så att Johannes, som frivilligt underkastade sig Petrus såsom apostlarnas ledare, ingalunda blev hans efterträdare trots att han överlevde Petrus med många år. Den älskade lärjunge som lyssnade till Mästarens hjärtslag var, är och kommer alltid att förbli representanten och väktaren av detta hjärta. Och som sådan var han inte, är han inte och kommer heller aldrig att bli kyrkans ledare eller huvud. Hjärtat är inte kallat att ersätta huvudet, så är Johannes inte kallad att ersätta Petrus. Hjärtat vakar visserligen över kroppens och själens liv men det är huvudet som fattar beslut, styr och avgör hur hela organismen – huvud, hjärta och lemmar – skall fullgöra sina uppgifter. Johannes uppdrag är att hålla kyrkans liv och själ levande till dess att Herren kommer åter. Därför har Johannes aldrig gjort anspråk på ämbetet att leda kyrkans kropp och kommer aldrig att göra det heller. Han ger liv till denna kropp men han styr inte dess handlingar.
Hermetiken, den levande hermetiska traditionen, vakar över all sann kulturs gemensamma själ. Jag måste tillägga: Hermetiker lyssnar till – och hör då och då – mänsklighetens andliga livs hjärtslag. De kan inte göra annat än att leva som väktare av religionens, vetenskapens och konstens gemensamma själ. De har inga privilegier i dessa områden; helgon, äkta forskare och konstnärliga genier är deras övermän. Men det gemensamma hjärtats mysterium, det som pulserar i all äkta religiositet, all sann filosofi, alla gårdagens, samtidens och morgondagens konster – för detta lever de. Inspirerade av den älskade lärjungen Johannes exempel låtsas de aldrig spela en ledande roll inom religion, vetenskap, konst, socialt eller politiskt liv men försummar inget tillfälle att tjäna detta liv och att, likt nattvardens sakrament, ingjuta livets anda i dess gemensamma själ. Hermetiken är enbart ett stimulus, ett ferment eller enzym, i mänsklighetens andliga liv. I denna mening är hermetiken själv ett arkanum, dvs förelöparen till den Andra Födelsens mysterium eller den stora invigningen.
Detta är hermetikens anda.
I denna anda återvänder vi nu till tarotlekens första arkanum.
Vad innehåller detta kort?
Vi ser en yngling med en stor hatt, formad som en lemniskata.
Han står bakom ett bord med en gul vas och tre gula små runda brickor,
ytterligare fyra brickor, röda, ligger i två högar skilda av ett streck,
en röd bägare med två tärningar, en kniv utdragen ur sin slida
och slutligen en gul påse att bära föremålen i.
Den unge mannen, som är Gycklaren, håller en stav i ena handen
och ett gult föremål eller boll i den andra.
Han håller dessa föremål med fullkomlig lätthet utan att gripa dem hårt
eller visa andra tecken på anspänning, tungsinne, stress eller möda.
Vad han gör med händerna sker med fullständig spontanitet –
det är lätt lek och inte arbete.
Själv följer han inte sina händers rörelser, blicken är någon annanstans.
Så är detta kort…
att den rad av symboler, dessa uppenbarare av de arkana som utgör tarotkorten, öppnas av en bild på en trollkonstnär, en gycklare (det kunde ha varit en jonglör)
som leker – det är sannerligen förbluffande! Hur kan detta förklaras?
Detta första arkanum som i princip är grunden för de övriga tjugoen,
handlar om mötet mellan personlig möda och andlig verklighet.
Det är första steget i serien. Förstår man inte detta arkanum –
både teoretiskt och i praktiken –
så kan man inte veta vad man skall ta sig till med de övriga bilderna.
Gycklaren vill uppenbara den praktiska metoden som gäller samtliga arkana.
Genom att han uppenbarar det som man måste veta och vilja
för att påbörja den andliga mognadsväg vars övningar finns i tarotleken –
om man vill ha någon nytta av den – är Gycklaren arkanornas arkanum.
Den första och mest grundläggande principen i all esoterik,
dvs vägen till att själv erfara andens verklighet,
kan uttryckas med formeln:
Lär först koncentration utan ansträngning.
Förvandla arbete till lek;
gör varje ok du bejakat milt, varje börda du bär lätt!
Detta råd, uppmaning eller till och med varning, hur man än tar det,
är mycket allvarlig. Detta kan intygas av källan, nämligen Mästarens egna ord:
”Ty mitt ok är milt och min börda lätt” (Matt. 11:20).
Låt oss i tur och ordning undersöka de tre delarna av denna formel
så att vi kan genomtränga detta den aktiva avspändhetens arkanum
med vars hjälp vi kan anstränga oss utan att anstränga oss.
Först: lär koncentration utan ansträngning.
Vad innebär detta, praktiskt och teoretiskt?
Koncentration, förmågan att fästa maximal uppmärksamhet på ett minimalt område, är den praktiska nyckeln till framgång inom alla områden. Friedrich Schiller sade att den som vill uträtta något av värde och svårighet ”der sammle still und unerschlafft im kleinste Punkt der grösste Kraft” dvs. att stilla och oförtröttligt i den minsta punkten samla den största kraften. Modern pedagogik, böneskolor och andliga övningsvägar – det må gälla franciskanska, karmelitiska, dominikanska och jesuitiska, ockulta skolor av alla de slag och slutligen den gamla indiska yogan; alla är de överens på den punkten. Patanjali formulerar i sitt klassiska verk, i den allra första meningen om yogans väsen praktiskt och teoretiskt, yogans ”första arkanum” sålunda:
det vill säga, enhet uppnås genom undertryckandet av den mentala substansens egenrörelser. (Yoga sutras, 1.2). Med andra ord koncentrationens konst. Ty den ”mentala substansen”, citta har ”egenrörelser”, vritti, som sker automatiskt. Denna automatik i tankarnas och föreställningarnas rörelser är motsatsen till koncentration. Koncentration är endast möjlig i ett tillstånd av lugn och ro och sker på bekostnad av tankarnas och föreställningarnas automatik.
”Att tiga” föregår därför ”att veta”, ”att vilja” och ”att våga”. Därför föreskrev den pytagoreiska skolan fem års tystnad för nybörjarna eller ”lyssnarna” som de kallades. Man vågade tala bara när man ”visste” och ”kunde”, efter att ha bemästrat tigandets konst, dvs. koncentrationens konst. Förmånen ”att tala” tillhörde den som inte längre talade automatiskt, drivna av intellektets spel, utan som kunde undertrycka det tack vare övandet av yttre och inre tystnad och därför visste vad de sade.
Det silentium som utövas av trappistmunkar och som vanligtvis föreskrivs deltagare i s.k. retreats är tillämpandet av samma lag: Yoga är undertryckandet av den mentala substansens egenrörelser, eller Koncentration är det bemödade nedtystandet av intellektets automatik.
Det finns emellertid två helt väsensskilda sorters koncentration. Den ena är den oegennyttiga och den andra den egennyttiga koncentrationen. Den förstnämnda stammar ur en vilja fri från förslavande lidelser, fixeringar och böjelser medan den sistnämnda är resultatet av en dominerande lidelse, fixering eller böjelse. En munk fördjupad i bön och en rasande tjur är båda koncentrerade. Men den ena befinner sig i kontemplationens frid och den andra är besatt av raseri. Starka lidelser uttrycker sig även de som koncentration, höggradig koncentration. Därför kan frossare, gnidare, arroganta och maniska människor stundom uppbåda en anmärkningsvärd koncentration. Men egentligen är det när det gäller sådana människor inte fråga om koncentration ur en fri, inre aktivitet så mycket som en tvångsmässig fixering.
Sann koncentration är en fri handling i ljus och ro. Den förutsätter en oegennyttig, fri vilja. Koncentrationens avgörande faktor är tillståndet hos viljan. Det är därför t ex yogan kräver övandet av yama och niyama (de fem moralreglerna samt de fem reglerna för självdisciplin) innan kroppen förbereds, genom andning och positioner, för koncentration och utövandet av dess tre stadier, dharana, dyana och samadhi, koncentration, meditation och kontemplation.
Varken Johannes av Korset eller Theresa från Avila tröttnar på att upprepa att den koncentration som krävs för andlig bön är följden av en moralisk luttring av viljan. Det är således lönlöst att försöka koncentrera sig så länge viljan är fäst vid något annat. Den ”mentala substansens svängningar” kan inte stillas om inte viljan själv genomsyrar den med sin stillhet. Det är den stillade viljan som påverkar tankens och fantasins stillhet i koncentrationen. Därför är de stora asketerna koncentrationens mästare.
Allt detta är egentligen självklarheter. Det som rör oss här är emellertid inte koncentration i allmänhet utan ansträngningsfri koncentration. Vad är då detta?
Se på en lindansare.
Han är uppenbarligen helt koncentrerad, annars skulle han ju falla till marken.
Han svävar i livsfara och det är bara fullständig koncentration som kan rädda honom.
Men tror du att hans tankar och föreställningar kretsar kring vad han gör?
Tror du att han funderar på och beräknar varje steg han tar på linan?
Då skulle han falla till marken omedelbart!
Han måste eliminera varje tankerörelse för att inte falla.
Han måste ha undertryckt ”den mentala substansens svängningar”
för att utföra sin konst.
Det är det rytmiska systemets intelligens – andningens och cirkulationens system – som ersätter hjärnan under balansakten.
När det kommer till kritan är det från intellektets synvinkel ett under,
analogt med det under som utfördes av den helige Dionysius,
gallernas apostel och den första biskopen i Paris,
som traditionen identifierar som Dionysius Aeropagitus, Paulus lärjunge, som
”…halshöggs inför Merkurius staty, bekännande sin tro på den heliga treenigheten. Omedelbart ställde sig Dionysius upp och tog sitt huvud i händerna. Med en ängel vägledande sina steg och ett stort ljussken framför sig vandrade han de två milen från Montmarte till den plats där han av eget val och Guds nåde nu vilar.” (Jacobus de Voragine, Legenda Aurea)
Lindansaren har även han huvudet –
dvs intellektet och fantasin – avskilt under balansakten
och går även han med huvudet i sina händer från en plats till en annan
under vägledning av en annan intelligens än sitt huvuds;
en intelligens som verkar genom kroppens rytmiska system.
Lindansarens, jonglörens och gycklarens konster är analoga med Dionysusundret
såtillvida att det även för deras del handlar om att
förflytta det centrum som styr medvetandet från huvudet till bröstet.
Ansträngningsfri koncentration är det som försätter den styrande punkten
från hjärnan till det rytmiska systemet – från intellektets till moralens och viljans sfär.
Den stora, lemniskatformade hatt som Gycklaren bär antyder,
liksom hans dansanta hållning, att han försatt sig in i detta tillstånd.
Lemniskatan, den liggande åttan, är nämligen inte bara oändlighetens symbol
utan även rytmens; andningens och pulsens rytm.
Lemniskatan symboliserar rytmens evighetsnatur.
Gycklaren representerar således den ansträngningsfria koncentrationens tillstånd,
dvs det tillstånd där det centrum man utgår för när man riktar sin vilja har ”nedstigit”
(i verkligheten har det uppstigit) från hjärnan till det rytmiska systemet,
där den ”mentala substansens svängningar” reduceras till stillhet och vila
och inte längre hindrar koncentrationen.
Ansträngningsfri koncentration –
dvs när det inte längre finns något att undertrycka
och när kontemplationen blir lika självklar som andningen och hjärtslagen –
är den fullkomliga rons tillstånd i tanke, fantasi, känsla och vilja,
i nerver och muskulatur.
Det är önskningarnas, sysslornas, fantasins, minnets
och den inre dialogens djupa tigande.
Man kan säga att hela ens väsen blir som en stilla vattenyta
som speglar stjärnevalvets mäktiga närvaro och dess obeskrivliga harmoni.
Och vattnet, det är djupt, det är så djupt!
Och stillheten växer, ökar oavbrutet… vilken stillhet!
Dess vidgande sker i vågor som en efter en sköljer genom ditt väsen –
en våg av stillhet, följd av en våg av djupare stillhet,
sedan en våg av ännu djupare stillhet…
har du någonsin druckit stillhet?
Om du har det så vet du vad ansträngningsfri koncentration är.
Till att börja med är det korta ögonblick,
senare minuter, sedan allt längre stunder som denna fullständiga tystnad råder.
Med tiden blir denna ro eller ansträngningsfria koncentration ett grundelement
som alltid är närvarande i själslivet.
Det blir som den ständigt pågående mässan i katedralen Sacre-Coer de Montmarte
medan man i Paris arbetar, gör affärer, roar sig, sover, dör…
På liknande sätt grundläggs i själen stillhetens ständigt pågående mässa.
Den pågår under tiden man är verksam, arbetar, och samtalar.
När denna stillhetens sfär väl är etablerad kan man ösa ur den för både arbete och vila.
Då får man tillgång inte bara till ansträngningsfri koncentration
utan även till ansträngningsfri ansträngning.
Just detta kommer till uttryck i vår formels andra sats:
förvandla arbete till lek
Förvandlingen av arbete, som är plikt, till lek sker som följd av den ständiga stillhetens sfär som man öser ur som från en hemlig och innerlig andning vars sötma och friskhet helgar arbetet och förvandlar det till lek. Stillhetssfären innebär nämligen inte bara att själen i grund är rofylld utan även att det finns en kontakt med den himmelska eller andliga världen som samverkar med själen. Den som finner ro i den ansträngningsfria koncentrationens avskildhet är aldrig ensam. Han bär aldrig ensam de bördor han har att bära. Himmelska krafter, krafter från ovan, är från den stunden medverkande.
På så vis blir sanningen i formels tredje och sista sats:
gör varje ok du bejakat milt, varje börda du bär lätt!
en personlig erfarenhet. Ro är nämligen tecknet på verklig kontakt med den andliga världen och denna kontakt alstrar i sin tur alltid ett inflöde av kraft. Detta är grunden för all mystik, all gnosis, all magi och över huvud taget all praktisk esoterik.
All praktisk esoterik vilar på följande regel: man måste vara ett med sig själv (ansträngningsfri koncentration) och ett med den andliga världen (sfären av inre ro) för att en uppenbarande, dvs faktisk, andlig upplevelse ska kunna äga rum. Med andra ord, om man vill utöva någon form av praktisk esoterik – det må vara mystik, gnosis eller magi – måste man vara Gycklaren, dvs koncentrerad utan ansträngning, handlande med lätthet som om man lekte, och handlande med fullkomligt lugn.
Detta är således tarotlekens första arkanas praktiska lära. Det är det första rådet, budet eller till och med varningen vad gäller all andlig praktik. Det är esoterikens reglers alfabets A. Och precis som alla tal är aspekter eller multipler av enheten så är alla de övriga reglerna som förmedlas av tarotlekens övriga arkana aspekter och utläggningar av denna grundregel.
Andra delen
Sådan är Gycklarens praktiska lära. Vad är så dess teoretiska lära?
Den motsvarar till punkt och pricka den praktiska läran – dess teori är helt enkelt praktikens mentala aspekt. Precis som den praktiska aspekten utgår från den ansträngningsfria koncentrationen, dvs tillämpar enhetsprincipen, så är den vidhängande teorin att naturens, människans och andens värld är en och samma värld. Föreställningen om denna enhetlighet spelar samma roll för all vidare teori som koncentrationen spelar för all vidare praktik. Precis som koncentrationen är grunden för all praktisk framgång så är föreställningen om världens fundamentala enhetlighet grunden för all kunskap. Ja, utan denna enhetlighet vore kunskap inte tänkbar.
Varje kunskapsakt förutsätter att allting på något sätt hänger ihop. Det yttersta målet och idealet för all filosofi och vetenskap är sanning. Men sanning innebär inget annat än reduktionen av fenomenens mångfald till en essentiell enhet – fakta till lagbundenheter, lagbundenheter till principer och principer till essens eller väsen. Allt sanningssökande, det må vara mystiskt, gnostiskt, filosofiskt eller vetenskapligt, förutsätter sanningens existens, dvs att mångfalden av fenomen i världen i grund utgör en enhet. Utan denna enhetlighet vore ingenting vetbart. Hur skulle man kunna gå från det kända mot det okända – och detta är ju vad man gör i en kunskapsprocess – om det okända inte hade något att göra med det kända? Om det okända inte hade någon relation till det redan kända och var fullkomligt väsensfrämmande för det? När vi säger att världen är vetbar, dvs att kunskap som sådan existerar, så konstaterar vi samtidigt att världen ytterst sett utgör en enhet och således är vetbar. Vi deklarerar därmed att världen inte är en mosaik, där en mångfald av väsensskilda världar lagts sida vid sida, utan att den är en organism, vars delar ytterst sett styrs av en och samma princip och att varje enskildhet både reducerar och uppenbarar denna princip. Allt och allas släktskap är deras vetbarhets conditio sine qua non.
Det öppna erkännandet av relationen mellan alla ting och väsen har alstrat en kunskapsmetod som exakt motsvarar denna insikt, nämligen analogimetoden. Dess roll och betydelse i de så kallade ockulta vetenskaperna har belysts på ett beundransvärt sätt av Papus i hans Traite elementaire de science occulte (Paris 1888). Analogin är inte en föreställning eller ett postulat – det är världens essentiella enhetlighet som är det – utan den primära metoden (metodikens alfabets A) i allt kunskapande. Det är den första slutsatsen man kan dra av föreställningen om den universella enhetligheten. Då fenomenens enhet står att finna i sitt ursprung är de varken identiska eller heterogena utan analoga i den mån de manifesterar sitt universella släktskap.
Analogimetodens traditionella formel är välkänd. Det är andra strofen i Smaragdtavlan av Hermes Trismegistos:
Quod superius est sicut inferius,
et quod inferius est sicut quod est superius,
ad perpetranda miracula rei unius.
(Det som är ovan är likt det som är nedan,
och det som är nedan är likt det som är ovan,
för att utföra enhetens underverk.)
Detta är analogimetodens klassiska formel för allt som existerar i rummet; ovan och nedan. Tillämpad på tiden skulle formeln vara:
Quod fuit est sicut quod erit,
et quod erit est sicut quod fuit,
ad perpetranda miracula aeternitatis.
(Det som var är likt det som kommer
och det som kommer är likt det som var
för att utföra evighetens underverk.)
Analogiformeln tillämpad på rummet är grunden för den typologiska symboliken, dvs symboler som uttrycker motsvarigheter mellan prototyper ovan och deras manifestationer nedan. Tillämpad på tiden är formeln grunden för den mytologiska symboliken, dvs symboler som uttrycker motsvarigheter mellan arketyper i det förgångna och deras manifestationer i nuet. Gycklaren är i denna mening en typologisk symbol. Han uppenbarar för oss andemänniskans prototyp. De bibliska skildringarna av Adam och Eva, Kain och Abel, och om du så vill Schisme d’ Irschou av Saint-Yves d’ Alveydre (i Mission des Juifs, band II, Paris 1956) är å andra sidan myter. De uppenbarar de arketyper som manifesterar sig gång på gång i historiens lopp och i varje enskild biografi – de är mytologiska symboler och verkar i tidens sfär. Dessa två analogibaserade symbolkategorier förhåller sig till varandra som ett kors:
| ovan | | forntid ————————————– framtid (mytologi) TID | | nedan (typologi) RUM |
Här följer en mening om myt (dvs om tid, eller historia enligt vår definition) av Hans Leisegang, författaren till ett klassiskt verk om gnosis:
Varje myt uttrycker, i en form anpassad för ett särskilt fall, en evig tanke som intuitivt kommer att uppfattas av den som återupplever mytens innehåll. (Hans Leisegang, Die Gnosis, Leipzig 1924)
Och följande är vad Marc Haven säger om de typologiska symbolerna i sin postumt utgivna bok Le Tarot:
Våra förnimmelser symboliserar de yttre rörelserna men liknar dem inte mer än vågorna i ökensanden liknar vinden som höjer upp den till sanddyner eller mer än ebb och flod liknar solens och månens kombinerade rörelser. Förnimmelserna symboliserar dem. … Kants, Hamiltons och Spencers teser, som reducerar de inre rörelserna till enkla symboler av en dold verklighet, är sannare och mera rationella (än den naiva realismen – förf. anm.). Vetenskapen borde nöja sig med att vara en symbolism med självmedvetande. … Men det symboliska har ännu en innebörd: ”vetenskapernas vetenskap” som den kallades i äldre tider (se Decorelle, Traite des symboles, Paris 1806), det universella och gudomliga språk som förkunnar och bevisar formernas hierarki från den arketypiska världen till den materiella och de relationer som förenar dem är, kort sagt, ett levande och påtagligt bevis för alla väsens släktskap.
(Marc Haven, Le Tarot, Lyons 1937)
Här har vi således två definitioner, en av tidssymboler eller myter och en av rumssymboler eller världarnas motsvarigheter ”från den arketypiska till den materiella världen”, formulerade av en tysk välgörare, Hans Leisegang, i Leipzig 1924 och av en fransk hermetiker, Marc Haven, i Lyons 1906. Dessa definitioner uttrycker precis de idéer vi här framställt, om de två typerna av symbolik, mytologisk och typologisk. Smaragdtavlan riktar sig bara mot typologisk eller rumslig symbolik, analogin mellan ”ovan” och ”nedan”. Därför måste vi utöka den med motsvarande formel rörande mytologisk symbolik eller tid, vilket vi exempelvis finner i skapelseberättelsen i Första Mosebok.
Distinktionen mellan dessa två symbolformer är inte helt utan praktisk vikt. Många vantolkningar av gamla urkunder, inklusive Bibeln, måste tillskrivas förblandningen av dessa båda. Så tolkar vissa författare till exempel skildringen av Kain och Abel som en typologisk symbol. De läser in symbolik för ”centrifugala och centripetala krafter” och liknande.
Men berättelsen om Kain och Abel är en myt. Den uttrycker, i en form återgiven för ett bestämt fall, en evig tanke. Följaktligen härrör den sig till tiden, till historien, och inte till rummet och dess struktur. Den visar oss hur bröder kan bli dödsfiender genom det blotta faktum att de dyrkar samma gud på samma sätt. Religionskrigens källa uppenbaras här. Och det är inte skillnaderna i läror eller trossatser, inte heller skillnaderna i kultiska och rituella handlingar som är orsaken – det är snarare anspråken på jämlikhet eller om du så vill förnekandet av hierarki. Här finner vi även världens första revolution, arketypen (Goethes Urphänomen) till alla revolutioner som har ägt rum sedan dess och som kommer att äga rum under människans framtid. Orsaken till alla krig och revolutioner – till allt våld – är alltid densamma: förnekandet av hierarki. Denna orsak finner vi även i fröform på en så hög nivå som två bröders gemensamma dyrkan av samma gud – detta är den svindlande uppenbarelse som ger sig ut myten om Kain och Abel. Och så länge mord, krig och revolutioner fortsätter att utspelas fortsätter berättelsen om Kain och Abel att gälla och att ha relevans. Då denna berättelse gäller och har relevans i årtusende efter årtusende är den en myt, en första rangens myt.
Samma sak gäller skildringarna av Adams och Evas syndafall, syndafloden och Noas ark, Babels torn och språkförbistringen och så vidare. Dessa skildringar är myter, det vill säga i första hand historiska symboler som utspelar sig i tiden, snarare än symboler som uttrycker världarnas enhet i det fysiska, metafysiska eller moraliska rummet. Adams och Evas syndafall uppenbarar inget motsvarande fall i den gudomliga världen, i den heliga treenighetens sköte. Inte heller uttrycker det direkt den arketypiska världens metafysiska struktur. Det uttrycker en bestämd händelse i människans jordiska historia vars betydelse kommer att upphöra först med denna historias slut – kort sagt, det är en sann myt.
Det skulle å andra sidan vara felaktigt att tyda exempelvis Hesekiels vision av Merkaban som en myt. Synen av himlavagnen är en symbolisk uppenbarelse av den arketypiska världen. Den är en typologisk symbol. Den är det som författaren till Zohar så väl förstod att han tog Hesekiels vision som den kosmiska kunskapens centrala symbol – enligt analogiprincipen att det som är ovan liknar det som är nedan. Zohar är nämligen väl bekant med denna princip. Den inte bara tillämpar den utan framställer den uttryckligen. Vi läser i Zohar:
Ty såsom det är ovan så är det nedan. Liksom alla övergripande ”dagar” fylls med den himmelska människans välsignelser så fylls dagarna härnere med välsignelser genom människans försorg (dvs genom de rättfärdiga).
(Zohar – Glansens Bok)
Även Indien har sin version av den hermetiska satsen. Vishvasara tantra uttrycker den på följande vis:
Det som finns här finns där. Det som inte finns här finns ingenstans.
Analogimetoden begränsar sig emellertid inte till de ”förbannade vetenskaperna” – magi, astrologi och alkemi – och till spekulativ mystik. Den är verkligen universell. Varken filosofin, teologin eller ens självaste naturvetenskapen klarar sig utan den. Följande citat visar den roll analogimetoden spelar i den logik som utgör grunden för all filosofi och vetenskap:
1. Klassificering av föremål på basis av deras likheter är första steget mot forskning enligt induktiv metod. Detta förutsätter analogi mellan de föremål som ska klassificeras.
2. Analogi (analog argumentation) kan utgöra grunden för hypoteser. Laplace’s populära nebulosahypotes grundades på hans iakttagelser av analogierna mellan planeternas omloppsbanor kring solen, satelliternas omloppsbanor kring planeterna och planeternas rotation kring sin egen axel. Han drog därav slutsatsen att de har ett gemensamt ursprung.
3. Som J. Maynard Keynes säger i sin A Treatise on Probability: ”Den vetenskapliga metoden är i första hand inriktad på att upptäcka sätt att upphöja den kända analogin till den grad att vi i största möjliga utsträckning kan begränsa oss till rent induktiva metoder.”
”Ren induktion” grundar sig emellertid på enkel räkning och är i allt väsentligt slutsatser grundade på given statistik. Därur kan man dra slutsatser som: ”Då Pär är en människa och är död och Pål är en människa och är död och Nils är en människa och är död kan vi fastställa att människan är dödlig.” Kraften i denna argumentation ligger i antalet, i kvantiteten av kända faktorer. Analogimetoden å andra sidan tillfogar ett kvalitativt element till det kvantitativa, alltså det element som är essentiellt inneboende i objektet. Då kan vi få följande argument: ”Pär utgörs av materia, energi och medvetande. Då materian inte förintas vid Pärs död utan endast ändrar form, och då energin inte förintas utan endast ändrar sitt verksamhetsfält kan Pärs medvetande inte heller förintas utan endast förändra sin form och sitt verksamhetsfält. Således är Pär odödlig.” Detta argument grundar sig på Hermes Trismegistos formel ”det som är nedan (materia, energi) är likt det som är ovan (medvetande)”. Om det alltså finns en lagbundenhet som bevarar materia och energi (fast de kan förbytas till varandra) så måste det finnas en motsvarande lag vad gäller medvetande, med andra ord: människan måste vara odödlig.
Vetenskapens ideal är enligt Keynes att finna de medel genom vilka vi kan bearbeta fältet av kända analogier till den grad att vi kan undvara induktionens rent hypotetiska metod och alltså förvandla den vetenskapliga metoden till ren analogi, grundad på ren erfarenhet, utan de hypotetiska element som induktionen innebär. Det är genom analogimetoden som vetenskapen gör upptäckter, alltså går från det kända mot det okända, formulerar fruktbara hypoteser och strävar mot övergripande mål. Analogin är vetenskapens början och dess fulländning, dess alfa och dess omega.
Även inom den spekulativa filosofin och mystiken har analogin denna roll. Alla slutsatser av metafysisk natur grundar sig på analogier med människan, naturen och den gripbara metafysiska världen. Detta förklarar varför de två centrala auktoriteterna inom den mest disciplinerade och metodiska filosofin – den medeltida skolastiken – Thomas Aquinas och Bonaventura (som representerar aristotelismen respektive platonismen i kristen filosofi) inte bara använder sig av analogimetoden utan även tillskriver den en central teoretisk roll i sina respektive läror. Thomas utvecklar tesen om analogia entis, varats analogi, som nyckeln till hela hans filosofi. Och Bonaventura ser i sin lära signatura rerum hela den synliga världen som symbolen för den osynliga. För honom är den synliga världen en annan helig skrift, en annan uppenbarelse parallellt med den Heliga Skrift:
Et sic patet quod totus mundus est sicut unum speculum plenum luminibus praesentantibus divinam sapientiam et sicut carbo effundes lucem.
(Och sålunda framstår hela världen såsom en enda spegel full av ljus som framkallar närvaron av den gudomliga visheten, eller som lysande glödkol.
Bonaventura, Collationes in Hexaemeron)
Nu blev Thomas och Bonaventura upphöjda (av påven Sixtus V år 1588 och återigen år 1879 av Leo XIII) till ”duae olivae et duo candelabra in domo Dei lucentia” (två olivträd och två kandelabrar som lyser i Guds hus”). Således kan du se, käre okände vän, att vi, du och jag, öppet kan förkunna vår tro på analogimetoden och högt uttala Smaragdtavlans av traditionen helgade formel utan att stöta oss varken med filosofin, naturvetenskapen eller kyrkans officiella läror. Vi kan med gott samvete använda den både som filosofer, forskare och katoliker. Inte från någon av dessa tre synpunkter kan man ha något att invända.
Men analogimetoden sanktioneras från en än högre instans – Mästaren själv godkänner den genom sitt sätt att använda den. Precis som i liknelserna visas detta genom den a fortiori-argumentation han använde sig av. Liknelserna, som är ad hoc-symboler, skulle varken ha mening eller syfte om de inte var analogier och tilltalade analogisinnet. Vad gäller a fortiori-argumentationen så ligger hela dess styrka i analogin som är dess grund. Här följer ett exempel på en sådan argumentation:
Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd eller ger honom en orm när han ber om en fisk? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall inte då er fader i himlen ge det som är gott åt de som ber honom?
(Matt. 7 : 9-11)
Här är det analogin mellan jordiskt släktskap och himmelskt som kraften i afortioriargumentet grundar sig på. ”Hur mycket mer” är resultatet av den ofullkomliga manifestationen i relation till den ideella prototypen. Essensen här är analogin mellan fader och Fader.
Vid det här laget torde en känsla av olust kunna ha uppstått i en samvetsgrann läsare. Det finns många argument och auktoriteter som citerats för analogimetoden. Men finns det då inga argument mot denna metod – den har väl svagheter och faror?
Det måste rakt och öppet tillstås att analogimetoden har många nackdelar och medför många faror, felpotentialer och allvarliga illusioner. Det beror på att den helt och hållet grundar sig på erfarenhet. All ytlig, bristfällig eller misstolkad erfarenhet leder till ytliga, bristfälliga eller felaktiga slutsatser – analogt med de erfarenheter som gav upphov till slutsatserna. På grund av bristfälliga teleskop menade man sig således se ”kanaler” på Mars – raka, obrutna linjer som genom analogin antogs vara konstgjorda varvid Mars antogs vara befolkad av civiliserade varelser. När teleskopets konstruktion senare förbättrades och noggrannare iakttagelser kunde göras såg man att linjerna varken var obrutna eller parallella som man först trott. Analogiargumentet förlorade alltså här sitt värde på grund av den bristfälliga iakttagelse som låg till grund för den.
När det gäller de ockulta vetenskaperna har Gerard van Rijnberk (Le Tarot, Lyons, 1947) publicerat en förteckning över olika astrologiska ”korrespondenser” i tarotleken enligt olika auktoriteter. Det sjunde kortet, Himlavagnen, skall exempelvis motsvara Tvillingarna enligt Etteila, Kurtzahn och Shoral, Skytten enligt Fomalhaut och en anonym författare, Mars enligt Basilide, Venus enligt Volguine och Muchery, solen enligt Ely Star, Vågen enligt Snijders och Kräftan enligt Crowley.
Analogimetodens precision när det gäller att finna korrespondenser visar här sin relativitet med all önskvärd tydlighet. Å andra sidan har vi en fullkomlig samstämmighet mellan antika, medeltida och moderna författare när det gäller korrespondenserna mellan metaller och planeter, även de framtagna medelst analogimetoden. De grekiska astrologer på trehundratalet som vidareförde den babylonska traditionen, där guld motsvarar solen och guden Anu, var eniga om följande korrespondenser: Guld – solen, silver – månen, bly – Saturnus, tenn – Jupiter, järn – Mars, koppar – Venus och kvicksilver – Merkurius (jf. E. J. Holmyard, Alchemy, London 1957, s 18 – 19). Samma korrespondenser godtogs även av medeltidens alkemister och astrologer liksom idag av de ockulta vetenskapernas författare och inom hermetiken – inklusive Rudolf Steiner och andra antroposofiska skriftställare – vars övriga korrespondenser man finner i Papus verk Traité élémentaire de science occulte (Paris 188, s. 145). Det kan tilläggas att jag under mina fyrtiofyra år av studier och erfarenheter inom detta fält inte haft några skäl att ändra något i korrespondensläran. Den har tvärtom bekräftats både direkt och indirekt vid otaliga tillfällen.
Det framgår alltså att analogimetoden å ena sidan på inga vis är ofelbar men å andra sidan kan leda till upptäckten av väsentliga sanningar. Dess värde och verkan står i direkt proportion till fullödigheten och noggrannheten i de iakttagelser den utgår från.
Låt oss nu återvända till Gycklarens arkanum. Precis som den ansträngningsfria koncentrationen kommer till uttryck i själva bilden som helhet och därmed uttrycker arkanats praktiska aspekt, så finner man ett uttryck för denna form av koncentration i arkanats teoretiska aspekt, alltså i analogimetoden. Intellektuellt sett är analogimetoden nämligen ingenting annat än en följd av ansträngningsfri koncentration och således ”lek” snarare än ”arbete”.
På det intellektuella planet kräver analogimetoden nämligen ingen möda: antingen varseblir (”ser”) man motsvarigheter eller så ser man dem inte. Precis som gycklaren eller jonglören har behövt träna och arbeta länge för att uppnå den ansträngningsfria koncentrationen så måste den som vill utöva analogimetoden intellektuellt först ha arbetat hårt. Han måste ha tillägnat sig en betydande erfarenhet samt den teoretiska metodiken innan han kan uppnå förmågan att omedelbart varsebli analoga motsvarigheter – innan han kan bli en ”gycklare” eller balanskonstnär som använder sig av korrespondensen mellan ting och väsen utan ansträngning som i en lek. Denna förmåga utgör en betydande del av målet för den uppgift som Mästaren gav sina lärjungar: ”Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.”
Det lilla barnet arbetar inte, det leker. Men hur allvarligt tar det inte sin lek! Koncentrationen är ännu fullkomlig. Uppmärksamheten är fortfarande odelad, medan den hos den som närmar sig Guds rike åter är hel och odelad. Gycklaren är den intellektuella genialitetens arkanum. Det undervisar i seendet av de band som förenar ting och väsen genom den omedelbara varseblivningen av deras motsvarigheter. Detta kan ske i det medvetande som koncentreras utan möda. Mästaren ville inte att vi skulle bli barnsliga, han ville att vi skulle uppnå intelligensens och hjärtats genialitet. Den är analog – inte identisk – med barnets hållning; barnet, som enbart bär lätta bördor och milda ok.
Gycklaren representerar den människa som har uppnått harmoni och balans mellan det omedvetnas spontanitet, i Jungs mening, och det klara jagmedvetandets fria handlande. Då har medvetandet uppnått en syntes av det omedvetna och det medvetna; av kreativ spontanitet och överlagt utförd verksamhet. Det är det tillstånd som den jungianska skolan kallar individuation eller ”syntesen av personlighetens medvetna och omedvetna element” eller enklare självets syntes (C. G. Jung och C. Kerényi, Introduction to a Science of Mythology, eng. öv. R. F. S. Hull, London 1951, s. 115). Denna syntes möjliggör ansträngningsfri koncentration och dito intellektuell vision, de praktiska och teoretiska aspekterna av all fruktbarhet i både praktiska och teoretiska områden.
Friedrich Schiller tycks ha varit medveten om detta arkanum när han utvecklade sin lära om syntesen av det intellektuella medvetandet med sina tunga plikter och regler, och den instinktiva naturen inom oss, i lekdriften. Det sanna och det önskvärda måste enligt Schiller finna sin syntes i det sköna. Det är nämligen bara i det sköna som lekdriften lättar ”det sannas” eller ”rättas” börda genom att samtidigt lyfta upp de instinktiva krafterna ur det omedvetnas mörker och in i medvetandets ljus (F. Schiller: Om människans estetiska fostran, sv. öv. Göran Fant, Järna 1999). Med andra ord, den som ser det sköna i det sanna kan inte låta bli att älska det. Varpå det sannas tvingande pliktelement förvandlas till lust. Så att ”arbete” blir till ”lek” och koncentrationen blir ansträngningsfri.
Men detta den praktiska och teoretiska fruktbarhetens arkanum, som ju är det första av tarotlekens högre arkana och framhåller det verkningsfulla i det seriösa lekandet (som är hela tarotleken), innehåller även en allvarlig varning: det finns Lek och det finns lek. Det finns Gycklare och det finns gycklare. Det är därför alla som förväxlar ansträngningsfri koncentration med brist på koncentration, och ansträngningsfri vision av analoga motsvarigheter med enkla associationsflöden, nödvändigtvis blir charlataner.
Gycklarens arkanum är dubbelt. Å ena sidan inbjuder det till den äkta genialitetens väg men å andra sidan varnar det för klåparens väg. Jag måste tillägga att ockultismens lärare ofta – tyvärr allt för ofta! – följer båda vägarna samtidigt. Måtte detta första arkanum alltid närvara i oss som en tröskelväktare! Må Gycklaren bjuda oss att korsa arbetets och mödans tröskel in i den sfär där verksamhet och insikt är lätt – men må han samtidigt varna oss att ju längre in vi färdas på andra sidan tröskeln desto mer arbete, möda och erfarenhet kommer det att behövas på den här sidan om vi vill uppnå verklig sanning. Må Gycklaren säga oss, och må han upprepa det varje dag:
Att ana och att veta, att försöka och att kunna, är olika ting. Det finns hägringar ovan såsom det finns hägringar nedan. Du vet bara det som bekräftats av alla upplevelseformer som helhet – sinnliga upplevelser, moraliska, själsliga, de du delar med andra sanningssökare samt inte minst de du delar med dem vars insikt adlats till vishet och vars strävan luttrats till helighet. Akademin och kyrkan stipulerar metodiska och moraliska villkor för den som strävar. Ge noga akt på dessa före och efter varje flykt in i sfären bortom arbete och möda. Gör du det kan du bli vis och magisk. Gör du det icke kan du blott bli en klåpare!
______________________________________________
Bihang: Tabula Smaragdina – Smaragdtavlan av Hermes Trismegistos
På latin, översatt av Albertus Magnus på 1200-talet:
1. Verum, sine mendacio, certum et verissimum.
2. Quod est inferius, est sicut (id) quod est superius, et quod est superius est inferius, ad perpetranda* miracula rei unius.
3. Et sicut omnes res fuerunt ab uno, mediatione unius: sic omnes res natae fuerunt ab hac una re, adaptatione.
4. Pater ejus est Sol, mater ejus Luna; portavid illud ventus in ventre suo; nutrix ejus terra est.
5. Pater omnis thelesmi totius mundis est hic.
6. Vis (virtus) ejus integra est, si versa fuerit in terram.
7. Separabis terram ab igne, subtile a spisso, suaviter, cum mango ingenio.
8. Ascendit a terra in coelum, iterumque descendit in terram, et receipt vim superiorum et inferiorum. Sic habebis gloriam totius mundi. Ideo fugiet a te omnis obscuritas.
9. Haec est totius fortitudinis fortitude fortis; quia vincet omnem rem subtilem, et omne solidum penetrabit.
10. Sic mundis creatus est.
11. Hinc adaptiones erunt mirabilis, quarum modus est hic.
12. Itaque vocatus sum Hermes Trismegistus, habens tres partes Philosophiae totius mundi.
13. Completum est quod dixi de operatione Solis.
Svensk tolkning (AK 1984):
1. Detta är sant och utan falskhet, visst och sanningsenligt.
2. Det som är nedan är som det som är ovan och det som är ovan är som det som är nedan, för att åstadkomma enhetens underverk.
3. Och då allt detta förmedlats genom enheten har det även uppstått genom en förvandling av enheten.
4. Förvandlingens fader är solen, dess moder månen. Vinden bar den i sitt sköte och jorden ammade den.
5. Denna urförvandlingsakt är far till alla underverk i hela världen.
6. Dess makt är fullkomlig om den kastas på jorden.
7. Den skiljer jord från eld, fint från grovt, milt och med stor sinnrikhet.
8. Stigandes från jorden till himmelen, vändande åter till jorden, förenar den i sig det höga och det låga. Däri strålar hela världen. Därur flyr allt dunkelt.
9. Den är den starkaste av alla starka krafter emedan den omfattar allt det fina och genomtränger allt det täta.
10. Så skapades jorden.
11. Således skall underbara förvandlingar äga rum enligt dess verkningssätt.
12. Jag kallas Hermes den trefalt store emedan jag håller tre delar av kärleken till hela världens vishet.
13. Fullbordat är talet om solens verkningar.
(Översättarens anmärkning: Bihanget är egentligen mycket längre och behandlar frågan om Smaragdtavlans äkthet, ursprung och historik ur filologiskt perspektiv.)
Smaragdtavlan (AK 20o5)
Sant det är, utan falskhet, och sant jag vet det vara:
Nedan som ovan, ovan som nedan
För att fullborda ENHETENS under.
Såsom ENHETEN framfött allt ur sin tanke
så har allting som framfötts anpassat sig.
SOLEN dess fader är,
MÅNEN dess moder
VINDEN den uti sitt sköte bar,
JORDEN dess näring är.
Själv är den fader till fulländan själv.
Om den jorden är tillvänd, den fläckfri är.
Särskilj jorden från elden, förfinat från tätt,
med mildaste styrka och snillrik finess,
den stiger från jorden till himlarna
och sänker sig åter till jorden ner,
undfår så både högre och lägre kraft.
Så skall du erhålla världens beundran
och så skall mörkret fly för ditt väsen.
Detta är helhetens starkaste kraft,
ty den häver tyngden i allt som är tungt
och skär genom allt som är tätt.
Sådan är världens skapnad.
Därur skall passande underverk framspringa
och detta är måttet på dem.
Så talar jag, den trefalt store Hermes
älskande vishetens trenne sidor.
Sagd är nu hela solens saga.
Översikt, samtliga brev:
Första brevet:
GYCKLAREN – mystikens arkanum
Arkanum, symbol och mysterium – invigning – kristen hermetik som trons tjänarinna – Petrus och Johannes – förhållandet mellan personlig ansträngning och andlig verklighet – koncentration utan ansträngning – tigandets ort – att vända arbete till lek – att göra oket milt – världens enhetliga natur – analogimetoden – symboler och myter – arketyper – syntesen mellan medvetet och omedvetet – plikt och böjelse – snillen och klåpare.
Andra brevet:
ÖVERSTEPRÄSTINNAN – gnostikens arkanum
Återspeglingen av den mystiska erfarenheten – uppenbarelse och tradition – återfödelse i vatten och i ande – tvåheten – invigning före och efter Kristus – varats eller kärlekens primat? – tårarnas gåva – filosofiska systems förhäxande inverkan – manligt och kvinnligt – traditioners födelse – det kontemplativa sinnelaget – horisontellt och vertikalt minne – världens skapelse.
Tredje brevet:
KEJSARINNAN – magins arkanum
Helig, personlig och ond magi – det finas välde över det grova – helande – den falska magins faror – den heliga gralen – blodets mysterium – besatthet – egregorer och demoner – att väcka den fria viljan – Job – befrielsen från tvivel, fruktan, hat och förtvivlan – Bibeln som formelbok för helig magi – möda, lidande och död; mystik, gnosis och magi – livets träd – ”Jag är vägen, sanningen och livet” – underverk – storverkets ideal och vetenskapens ideal – vad gör att det växer? – Edens väktare – treheten – konstens magi – skriftlärda och fariséer – tro, hopp och kärlek – luttring, upplysning och förening – vittnesbörden.
Fjärde brevet:
KEJSAREN – lydnadens och den hermetiska filosofins arkanum
Auktoritet – försakandet av rörelse – handling, intellektuell frihet och personlig mission – maktviljan och korsets makt – teodicéproblemet – den förlorade sonen – gudomlig kärlek och personlig frihet – änglarnas hierarki – tsimtsum, Guds tillbakadragande – existens (frihet) och essens (kärleksgnistan) – panteism och materialism – den europeiska kejsarens ämbete – de invigdas auktoritet – det mystiska känselsinnet, det gnostiska hörselsinnet, det magiska synsinnet och det filosofisk-hermetiska förståndssinnet – den hermetiska filosofin och de ockulta vetenskaperna (kabbala, astrologi, magi och alkemi) – reinkarnationsläran – det metafysiska och det hermetiska sinnelaget – människan som Guds avbild och like; rosenkorset – de fyra såren.
Femte brevet:
PÅVEN – fattigdomens och transcendensens arkanum
Välsignelse – horisontell och vertikal andning – bön och nåd i förståndet, hjärtat och viljan – kärleken till naturen, nästan och till de hierarkiska väsendena – luttring, upplysning och förening – historiens nattsida och det individuella livet – kejsarens och påvens ämbete – geocentrisk och heliocentrisk världsuppfattning – faktalogik och moralisk logik – påvens femte sår – pentagrammet – ske din vilja, min vilja, vår vilja – makt eller renhet i viljan – önskan att vara stor, att ta, att hålla fast, att göra framsteg, och att hävda sig – lydnadslöftet (korset), fattigdomslöftet (pentagrammet) och kyskhetslöftet (hexagrammet) – lotusblommorna – hur det goda övervinner det onda – stigmata – reningselden, förhimlen, paradiset – påvens mission – helvetets portar – tro, hopp och kärlek.
Sjätte brevet:
DE FÖRÄLSKADE – initiationens och kyskhetens arkanum
Hexagrammet; de tre frestelserna och de tre löftena – munkar och nunnor – kärlek och vara – kärlekens utbredning – enstas och extas – den trefaldiga frestelsen i paradiset – tvivel och experiment – verkan och nåd – naturen är skadad men inte förstörd – invigningens formel – Bonaventuras trefaldiga väg – egregorer och fantomer – Antikrist – de tre frestelserna i öknen.
Sjunde brevet:
HIMLAVAGNEN – tillfrisknandets arkanum
Den fjärde frestelsen, storhetsvansinnet, självmedvetandets hypertrofi; högmodet – försakelse och belöning – hur änglar rör sig – heliga städer – de sju urbildliga underverken och de sju jag-är-orden – individuationsprocessen – arketyper – bön och arbete – ödmjukheten och dess grundvalar – tarotlekens arkana som ideal och varning – de fyra elementens herre – kardinaldygderna – de tre formerna av mystisk erfarenhet – det besjälande skådandet – förbundet mellan övermedvetande, medvetande och undermedvetande – de sju krafternas jämvikt.
Åttonde brevet:
RÄTTFÄRDIGHET – jämviktens arkanum
Mikro- och makrokosmisk jämvikt – lagen – Gudsabstraktioner och Guds verklighet – första budet; intuition – billighet – ”döm inte” – berättigade omdömen och avgöranden – kvantitet och kvalitet – det eviga helvetet – Kristi inkarnation – greker och judar; realister och nominalister – kunskapssträvandets tre motiv – katolska kyrkan – hermetiken och kyrkan – hermetiken och vetenskapen – Jesus Kristus och Logos.
Nionde brevet:
EREMITEN – samvetets arkanum
Den tredje fadern – hermetikens tre kunskapsmetoder – de tre motsatserna: idealism och realism, realism och nominalism samt tro och empirisk vetenskap – vetenskapens trosbekännelse – vetenskap som metod eller världsåskådning – syntes mellan religion och vetenskap – den fullkomliga svärtans gåva – klokskap – ensamhet och tigande – de invigda – frid – vetande och viljande – det kontemplativa och det aktiva livet – eremitens vandring – lotusblommorna och de sju jag-är-orden.
Tionde brevet:
ÖDESHJULET – den fallna naturens arkanum
Förhållandet mellan djuriskt och mänskligt – syndafall och degeneration – evolutionen – fördömelse och upprättelse – myten om ormens slutna cirkel – tanken om den eviga upprepningen – det kosmiska syndafallet – invecklande och utstrålande – hjärnan – duva och orm – förlösningen – det kollektiva omedvetna – öde, vilja och försyn – sfinxen – tiga, vilja, våga, veta – tarotlekens historik – hermetiken.
Elfte brevet:
KRAFT – jungfruns arkanum
Den ”naturliga” religionen – varseblivning och reaktion – upplysning och fanatism – jungfru och orm – liv och elektricitet – jungfrulighet – att vända fiende till vän – frestelsens tekniker: tvivel, steril njutning och makt – skleros – sömnarter och dödsarter – extas – att hedra sin fader och moder – växandets agent – tradition och framsteg – de tio budorden.
Tolfte brevet:
DEN HÄNGDE – trons arkanum
Fysikalisk, själslig och andlig gravitation – synda”fallet” – kropp, själ och ande – ökenfäderna – Jesus går på vattnet – ”Jag är” – extas och enstas – tre former av levitation – kundalini – inveckling och utstrålning – viljans varseblivningsförmåga – tro och lydnad – uppenbarelse och förståelse – moralisk logik – delen och helheten – solartat tänkande, djurkretsartat viljande och månartad föreställningskraft – talsymbolik – trons visshet och bevisens sannolikhet – kätterier och sekter – om påvens ofelbarhet – bildartade visioner och intellektuellt skådande – hallucinationer och illusioner – tro och vetande – Job.
Trettonde brevet:
DÖDEN – det eviga livets arkanum
Glömska, sömn och död – minne, uppvaknande och födelse – fyra minnesformer – Lazaros uppståndelse – under och frihet – görande och fungerande – ordets skaparkraft – helgonens liv efter döden – skyddsängeln – två former av födelse – kristallisation eller utstrålning – förespråkandet av ormen – fantomer och spöken – två former av odödlighet – koncentration, kontemplation och meditation – tro, hopp och kärlek – luttring, upplysning och förening – ärkeängeln Mikael – byggandet av Babels torn och det himmelska Jerusalems nedkomst – om dödens mening.
Fjortonde brevet:
MÅTTLIGHET – inspirationens arkanum
Människan som Guds avbild och like – skyddsängelns fem uppgifter – ängelns genialitet – profetiska änglar – ängelns ”vingar” – bevingade människor – den ”oupphörliga bönen” – Maria och Marta – det rätta förhållandet mellan avbild och like – tårarnas gåva – judendomen – vision, inspiration och intuition – ödmjukhet som förberedelse för inspiration – möda och nåd.
Femtonde brevet:
DJÄVULEN – motinspirationens arkanum
Åkallandet av demoner – demonernas makt över deras åkallare – fallna änglar och konstlat åkallade väsen – individuellt åkallade demoner – det ondas kaotiska värld – kollektivt åkallade demoner – komplex – kommunismen – tigandet – frestelsens fyra stadier – att skilja på andarna – finns det goda egregorer? – heliga städer – att göra demoner maktlösa – att övervinna fallna änglar – Job – Mefistofeles smekning – hedniska gudar – fyra sorters hedendom.
Sextonde brevet:
TORNET – byggandets arkanum
Det onda i människan – inte i köttet utan i själen – negativ och positiv askes – syndafallet till mänsklighetens jordeliv – ursynden – ovetande eller otillbörligt vetande – östliga och västliga traditioner – Kains brodermord, jättarnas avel, byggandet av Babels torn – blixten träffar tornet – soteld – magnifikatet – självförhärligande – specialisering – byggande eller växande – rosenkorset – ingen hermetisk teknik – äktandet av motsatser – frid – bot – korsets alkemi – koncentration, meditation och kontemplation – veckodagarnas andliga innebörd.
Sjuttonde brevet:
STJÄRNAN – växandets och Moderns arkanum
Livets saft – från ideal till verklighet – magins och växandets agent – skapande och ombildande – eld och vatten – ormens gift och Jungfruns tårar – kontemplation och aktion – övervinnandet av dualismen – hopp – modermysterierna – evolution och helande – poesi – gudomlig och personlig magi – vetenskapens och den personliga magins slutna cirkel – den gudomliga magins spiral – underverk – kärlek till Gud och nästan – de gudomliga namnens fyra element – förberedelsen för Kristi ankomst – guld, rökelse och myrra – hopp, kreativitet och tradition – om Hermes Trismegistos.
Artonde brevet:
MÅNEN, intellektets arkanum
Intellektet och trons intuition – sol, måne och stjärnor; skapande, speglande och uppenbarande ljus – upprepningens postulat – helheten och delen – vår och höst – ”I begynnelsen var Ordet” – instinkten – sefirotträdet – huvud, hjärta och vilja – intellektets förvandling till intuition – intellektet som samvetets tjänare – tröskelväktaren – ”sacrificium intellectus” – rytm – rosenkransen – besserwissermentaliteten – reduktion och psykologisk projektion – de fyra antinomierna – psykologiserande och spiritualiserande – kräfta eller örn.
Nittonde brevet:
SOLEN, intuitionens arkanum
Samarbete eller kamp för tillvaron – sympati – samtal genom kraft eller ord – krubban – uppståndelsen – att följa stjärnan – förenandet av förståndet och den övermänskliga visheten – rösten av en som ropar i öknen – skolastik: förståndets dop – skeptiker och mystiker – det transcendenta självets intuitiva erfarande – intuitiva erfarenheter av den andliga världen – Maria-Sofia – den ”lysande trefaldigheten” – fader och moder –
Mariadyrkan – novena och rosenkrans.
Tjugonde brevet:
DOMEN, uppståndelsens arkanum
De profetiska religionernas ”terapeutiska” impuls – den femte askesen – uppväckelse och uppståndelse – glömska, sömn och död; hågkomst, uppvaknande och födelse – automatiskt, logiskt och moraliskt minne – akashakrönikans trefald – Livets Bok – den ”bästa av alla världar” – världshistorien som världsdom – sinnet för andligt ansvar och trons orubblighet – änglarnas basuner – verk och nåd – förenandet av mänsklig och gudomlig vilja – om Fader Vår – uppståndelsekroppen – ärftlighet och individ – andens, själens och kroppens odödlighet – förberedandet av uppståndelsekroppen – Marias himmelsfärd – den yngstes dom.
Tjugoförsta brevet:
NARREN, kärlekens arkanum
Don Quijote – Orfeus – den Evige Juden – Don Juan – Till Eulenspiegel – Hamlet – Faust – från personligt till kosmiskt medvetande – två typer av Sacrificium Intellectus – föreningen av mänsklig och gudomlig vishet – judar, greker och kristna – de vises sten – väntan på det kommande – gudstro och människotro – avatarer – mänsklighetens kristnande – bodhisattvan – mystisk, gnostisk och magisk bön – förenandet av bön och meditation.
Tjugoandra brevet:
VÄRLDEN, glädjens arkanum
Världen som konstverk – skapelsen – magi och konst – glädje – om självmord – hägringar – lögnbältet, den falska ”Helige Andes” sfär – blandningar av sanning och lögn – falska profeter och messiasfigurer – marxismen – nationalsocialismen – andens kyskhet – kors, bön och bot – sakral konst – intensitet inget sanningskriterium – numinosat – faror med det omedvetna – de fyra heliga djuren – de fyra temperamenten – de gudomliga namnens fyra element – om tarotlekens lägre arkana – de invigda – luttring, upplysning och fulländning.
Lämna ett svar