Trilogin Kultpersoner

Den här trilogin kan förefalla spretig och godtycklig i sin sammansättning. Kanske är den också det. Men det finns en röd tråd. Personerna i den har brunnit för något. De har vågat något. I vissa fall sina liv. De har inte alltid varit sansade och balanserade. De har inte alltid blivit förstådda av sin samtid, eller ens sin eftervärld, och man kan i vissa fall undra om de verkligen ville bli förstådda.

Alla, utom Donald Trump, är i skrivande stund döda, många sedan länge. Trump kunde utan vidare också ha hört till de döda. Han var nära att dö för några veckor sedan, då han besköts under ett valtal. En gevärskula skulle ha träffat honom i pannan om han inte hade råkat vända på huvudet just då, så att kulan bara tog med sig en liten bit av hans öra. Det blödde lite, Trump tog sig för det skadade örat, blev arg, hötte med näven och, som ett härskri, skrek till den chockade publiken: “kämpa! kämpa! kämpa!” innan en skock handfallna Secret Service-damer i svarta glasögon förde honom till en tjänstebil.

Följande förmiddag var han ute och spelade golf. Men omplåstrat öra. Hela situationen var märklig, man trodde knappt det var sant, och de flesta av pusselbitarna tycks saknas. Men oavsett vad som egentligen pågick tycks denna händelse understryka det där med att ingen kan stoppa Trump, inte ens han själv. Och nu valdes han just till president igen.

Trump är alltså sist i en rad av personligheter som på olika sätt har satt spår i historien, inte bara genom vad de har gjort, utan genom vilka de har varit.

Det är detta som gör dem till kultpersoner. De är karismatiska.

Vissa – som kanske Reuterholm och Hertig Carl, men även Hitler och Meinhof – åtnjöt en ganska stor popularitet under början av sina karriärer, men föll av olika skäl i onåd. Deras förtjänster är som bortblåsta. Historien har dömt dem hårt och deras eftermälen är nådlösa.

Andra, som Simone Weil och Margaret Thatcher, var ofta illa sedda under sina karriärer men har omvärderats efter sitt fysiska frånfälle och citeras idag med respekt, rentav vördnad. Men alla hade det där lilla extra; något i deras personligheter gav dem den utstrålning som kallas karisma.

Många från första boken, Maktens hemligheter, skulle platsa även i den här trilogin, och några från trilogin, Kultpersoner, skulle platsa i Maktens hemligheter. Det finns inga skarpa gränser här. Men det finns ändå en kvalitativ skillnad, menar jag, mellan människor som primärt handlar med makt, och människor som primärt handlar med den mer subtila och selektiva formen av inflytande som kultpersonerna har gemensamt.

En person som lyser med sin frånvaro i trilogin är Friedrich Nietzsche. Han hör hit. Det är lika svårt att förstå Wagner, och därmed Hitler, utan Nietzsche, som det är att förstå Wagner utan Ludvig II.

Men Wagner gjorde som Wagner gör. Han bredde ut sig och ville liksom aldrig lämna scenen. Kapitlet om honom är ungefär tre gånger så långt som genomsnittet. När man läser det så förstår man varför, men var och en av dessa personer är föremål för många böcker; det finns alltid mer att säga.

Liksom Maktens hemligheter handlar trilogin Kultpersoner om människoöden. Här beskrivs levda liv, själsdjup och karaktärers strukturer.

Böckerna handlar alltså inte om astrologi. Däremot är det astrologin som används som metod för att förstå och förklara dessa karaktärer och öden.

Det beror på att astrologin är den i särklass mest beprövade och finslipade metod vi har. Den är inte idiotsäker. Men man kan köra i diket även med en Tesla. Dessutom är en astrologisk analys helt beroende på data, som kan vara felaktiga. Man måste veta exakt när och var en människa är född. En timme hit eller dit kan göra stor skillnad för bedömandet av en karaktär. Är man osäker på tiden så måste man avstå. Det är bättre att inte analysera en karaktär alls än att göra en analys på felaktiga premisser.

Dessa böcker är inga läroböcker i astrologisk karaktärsanalys. Men genom att umgås med dem ur äkta människointresse kan man lära sig hur astrologin fungerar och med tiden själv ställa och tolka horoskop. Även sitt eget.

Det finns fyra primära vägar till självkännedom. Den första är förstås att iaktta sitt eget beteende, även sitt tänkesätt, i realtid. Det andra är att erinra sig situationer i det förflutna, där man stod inför val och agerade på olika sätt. En tredje väg är att se sig själv genom sina vänners och sina ovänners ögon. Den fjärde vägen är att studera sitt horoskop. Dit kan man komma genom att studera andras horoskop. Och det är precis vad vi gör i dessa böcker.

Så indirekt leder det självförglömmande intresset för vilt främmande människoöden till en fördjupad självkännedom som inte urartar till en av vår tids värsta sjukdomar: självupptagenhet.

En vis man sade: Vill du lära känna världen, iaktta dig själv. Vill du lära känna dig själv, iaktta världen. Men det måste få mogna fram, inte forceras. Då blir det ytligt. Det blir djupt på ett ytligt sätt. En vis kvinna sade: Det är bättre att vara ytlig på ett djupt sätt, än att vara djup på ett ytligt sätt.

Dessa böcker visar en fördjupad och konkretiserad iakttagelse av världen.