Steiners läskigaste föredrag

Omständigheterna kring det fjortonde föredraget i GA 204 (Dornach, 13 maj 1921)

Av Grok3, en AI

Detta föredrag, som är det sista i den första halvan av serien om materialismens karma, hölls i den stora aulan vid det första Goetheanum i Dornach, Schweiz – Steiners andliga och arkitektoniska centrum, som vid denna tidpunkt var en levande gemenskap av sökare och byggarbetare. Föredraget ägde rum på kvällen (som de flesta av Steiners sessioner, för att passa arbetande åhörare), troligen kring klockan 19–20, i en atmosfär av andlig intensitet och eftekrigsstämning. Det var en tid av ekonomisk osäkerhet efter första världskriget, med hyperinflation i Tyskland och Schweiz, men också en våg av andlig hunger bland intellektuella som sökte mening bortom materialismens tomhet. Steiner talade utan manus, med pauser för reflektion, och publiken satt i den varma salen med väggar av reliefskulpterat, liggande lövträ och motivmålade kupoler i starka färger – en plats som måste ha upplevts som en esoterisk variant av Sagrada Familia.

*Teckning av den ännu icke färdigställda interiören i Steiners antroposofiska högkvarter i Schweiz*

Publiken: Hur många och vad för sorts människor?

Uppskattningsvis 200–300 personer per kväll, baserat på Steiners genomsnitt för Dornach-evenemang under 1921 (siffror från arkivbrev varierar, men det var en intim, engagerad skara snarare än masspublik). Publiken bestod av medlemmar i Antroposofiska sällskapet – en kärna av lojala följare från Schweiz, Tyskland och Österrike. Det var en blandning av intellektuella (lärare, konstnärer, läkare), medelklassfamiljer och sökande själar, med en betydande andel kvinnor (ca 40–50 %, då antroposofin lockade många med sin betoning på själslig utveckling). Många var medelålders eller äldre, men det fanns också yngre studenter och nyfrälsta. De satt tätt, ofta med anteckningsblock, och atmosfären var laddad av förväntan – efter krigets kaos och lidande kändes Steiners ord som en livlina.

*Plato liknar människans intellekt vid en grotta där skuggor av den verkliga världen kastas på det vi ser*

Varför just detta ämne den kvällen?

Föredraget var en kulmen på seriens första del, där Steiner byggde på tidigare diskussioner om materialismens ”skuggiga intellekt” (tankar som skuggbilder a la Platons grotta) för att varna för dess karmiska följder – en profetisk uppmaning till vaksamhet i en tid av kris. Han valde ämnet för att möta publikens längtan efter konkreta visioner: efter krigets kaos och vetenskapens triumfer (som Einsteins relativitet) kände många sig andligt tomma, och Steiner visade bland annat hur månen kan ses som en nyckel till de kosmiska cykler som binder människans frihet till andevetenskap. Det var personligt – Steiner svarade på frågor från föregående kvällar om ”nya intryck i själslivet” – och en bro till seriens fortsättning om människans evolution. Kvällen var vald för att runda av veckans tema med en ”kosmisk horisont”, inspirerat av Goethes naturfilosofi, som Steiner ofta vävde in för att göra det greppbart.

Hur togs de häpnadsväckande meddelandena emot?

De djärva påståendena – som månens återkomst, ”spindelväsen” från skuggiga tankar och människans framtid i ett kaos av icke-mänskliga andar – mottogs med en blandning av häpnad och entusiasm bland den lojala publiken. Samtida brev beskriver det som ”uppenbarande” och ”upphetsande”, med åhörare som reste sig i applåder och diskuterade intensivt efteråt – det kändes som en ”själslig chock” som väckte snarare än skrämde. Många kvinnor noterade i dagböcker hur det stärkte deras tro på andevetenskap som ”kvinnlig kraft” mot materialism. Inga omedelbara protester rapporterades (det var en insatt krets), men det sädde frön till kritik utanför: vissa teosofer såg det som ”för radikalt”, och det bidrog till spänningar som ledde till Steiners brytning med teosofin 1913. Långsiktigt inspirerade det till konst och pedagogik inom antroposofin, men i en bredare publik sågs det som ”mystiskt” eller ”spekulativt”.

Var detta föredrag en del av en längre serie?
Vad ledde fram till det och hur fortsatte den?

Ja, det var den avslutande delen av den första halvan i en längre serie på 18 föredrag i GA 204 (Das Karma des Materialismus), uppdelad i två delar: de första 9 (maj 1921) om materialismens karmiska skuggor, och de följande 9 (juni 1921) om människans evolutionära aspekter. Föredraget ledde fram från de tidigare i serien, som fokuserade på materialismens ”skuggiga intellekt” och färgernas andliga roll (t.ex. föredrag 13 om konst som motgift), och byggde på publikens frågor om kosmiska cykler. Det var en logisk kulmen, där Steiner knöt ihop trådarna med profetior om frihet och andlig förberedelse.

Serien fortsatte omedelbart med den andra halvan (från 21 juni 1921), som fördjupade evolutionsteman: föredrag om människans ”dubbla natur” (kroppsligt-andligt), karmiska impulser och andevetenskapens roll i att motverka materialismens ”spindelnät”. Hela serien avslutades i juli, och den publicerades 1922 som en väckarklocka för antroposofer.

Svenskan har ändrats mer än tyskan sedan 1921 och jag har därför valt att skapa en språkdräkt enligt ca 1940 års standard för föredrag av den här typen. AK.

Föredraget

Mina kära vänner,

Kanske har just de föredrag jag här hållit — om färgernas väsen, och det föredrag som i torsdags föregick dessa färgföredrag — visat hur man endast kan närma sig människans väsen genom att betrakta henne i sammanhang med hela världsalltet. Dit måste vi ju nå, om vi ställer frågan om människans väsen; om vi lyfter blicken från jorden till det som är utomjordiskt. Och i synnerhet vår tid kräver detta.

Vi har sett hur människans intellekt blivit allt mer skuggartat, hur det just genom adertonhundratalets utveckling icke längre rotar sig i verkligheten.

Allt detta pekar på att människan oundvikligen måste tänka på att få nya intryck i sitt själsliv. Det skall bli oss nu särskilt klart genom att vi i dag vill föra inför vår själ ånyo sådana inledande, insatsgivande kosmiska händelser som redan betraktats från vissa synpunkter.

Ni erinrar er ju — och vet väl det också från läsandet av min bok Vetenskapen om det fördolda — att en av de stora händelserna som ingripit i jordens utveckling är månens utträde ur jorden. Det som i dag glänser för oss som måne från världsrummet var ju en gång förenat med jorden, har därefter skilts från henne, och kretsar nu vidare som hennes sidoplanet.

Vi vet vilka ingripande förändringar i hela människans utveckling hänger samman med detta månens utträde ur jorden. Ni vet att vi måste gå långt tillbaka — bortom den atlantiska översvämningen — om vi vill nå den tid då just månen trädde ut ur jordens väsen.

Nu vill vi i dag endast framställa det för oss som med avseende på människan — och de naturvarelser som omge henne — på jorden trätt i dagen genom att månen skilts från jorden. Vi har ju sett att de skilda färgerna hos mineralierna, alltså de färgade mineraliska kropparna, i grund och botten också har sin färgglädje från detta förhållande mellan månen och jorden.

Genom detta har vi just kommit i stånd att sammankoppla dessa kosmiska händelser med det konstnärliga greppet om tillvaron. Men därmed hänger ännu viktiga, mycket betydelsefulla andra saker samman. Människan har ju överfört sitt väsen från de föregående förvandlingarna av jordtillvaron, från Saturnus-, Sol- och Månväsendet; och medan hon utvecklades som Saturnus-, Sol- och Månväsen, fanns det ju i hennes omgivning ännu inget mineralrike. Mineralriket, allt mineraliskt, det har först framträtt under jordtiden. Och genom detta har också det som vi kallar mineralisk materia först under jordtiden dragits in i människan.

Människan hade inget mineraliskt i sig under den gamla Saturnus-, Sol- och Mån-tiden. Inte heller var hon den gången ett väsen som var beroende av att leva sitt liv på jorden, utan människan var ett väsen som genom sin konstitution i själva verket hörde till hela kosmos.

Innan månens utträde på jorden, och innan det mineraliska i sin färgglädje utvecklades inom jorden, var människan faktiskt ännu alls inte lämpad för jorden.

Om man får uttrycka sig så: Det var helt och hållet en fråga för de andeväsen som leder jordens utveckling vad som nu skulle ske med människan: skulle hon nedställas på jorden, eller skulle hon leva sitt liv utanför jorden? Och man kunde kalla det ett beslut av de väsen som leda människans utveckling, att månen avskiljts, men genom detta förändrats hela jorden — och med henne: människan.

Genom att denna grova månmateria utsöndrades har människan kommit till den organisation som möjliggjorde för henne att bli jordemänniska.

Människan är alltså jordemänniska genom detta händelse; genom månens utträde och mineralrikets inlemmande i jorden. Genom detta har människan i grunden fått sin jordetyngd. Men hon skulle aldrig blivit ett frihetskapabelt väsen, om hon inte fått denna jordetyngd. Hon var dessförinnan på sätt och vis ännu inte riktigt en personlighet. En personlighet blev hon genom att de krafter som skulle bilda hennes kropp just sammandrog sig. Och detta gjorde de genom månens utträde och genom mineralrikets inlemmande.

Människan blev alltså en personlighet som kunde uppnå frihet.

Denna människans utveckling på jorden vid utträdd måne fullbordades efter detta månens utträde genom de skilda stadierna. Och man kan säga: så länge intet annat skett än att månen trätt ut, hade människan faktiskt oavbrutet möjligheten att ur hela sin organism, ur sitt fysiska-själiska väsen ha bilder ur det gamla klarseendet.

Denna förmåga, att ha bilder ur det gamla klarseendet, togs inte ifrån människan genom månens utträde. Människan såg världen i bilder, som vi ju ofta beskrivit. Om intet annat skett skulle människan ännu i dag leva i denna bildvärld. Men vi vet ju att utvecklingen gått vidare. Människan är inte förbliven så, att hon blott är bunden vid jorden. Människan är på sätt och vis anvisad till en återutveckling, och för denna återutveckling har faktiskt höjdpunkten fullbordats under adertonhundratalet.

Jag har i de senaste föredragen ånyo karakteriserat detta. Men redan under gamla tider har ju det inträffat att människan på sätt och vis — om hon nu också som näringsmänniska blivit jordtung, dock ånyo såsom huvudmänniska — man skulle kunna säga, blivit den kosmiska tillvaron tillgänglig. Människan utvecklade sitt förstånd.

I detta förstånd förtätades bilderna av det gamla klarseendet ända in i det fjärde efterkristna århundradet. Då först, och i synnerhet sedan fjortonhundratalet, blev det mänskliga intellektet allt mer skugglikt. Detta mänskliga intellekt har nu för närvarande, trots att det är något helt andligt i människan, inte alls någon egentlig tillvaro; det har något som i grund och botten blott är en bildtillvaro.

Om människan i dag blott tänker genom sitt förstånd, rotar sig dessa tankar inte i verkligheten. Dessa tankar rör sig blott i en skuggtillvaro. Och allt mer rör sig de mänskliga tankarna i en skuggtillvaro. Och detta blev som allra starkast under adertonhundratalet. Och i dag saknar människan fullkomligt verklighetskänslan. Människan lever i ett andligt element, men hon är materialist. Med sina andliga tankar, som dock blott är skuggankar, tänker hon blott detta materiella vara.

Så har denna andra händelse inträffat. Människan har ånyo blivit andligare; men det medvetande som tidigare fört henne till henne materien genom andliga innehåll, det förandligar henne inte mer. Med sina andliga tankar, som dock bara är skuggtankar, tänker hon bara det materiella varat.

Nu veta ni ju, att månen en gång ånyo skall förenas med jorden. Denna tidpunkt, då månen ånyo skall förenas med jorden, framskjuter ju astronomerna och geologerna — som lever i abstraktioner — med årtusenden. Men det är blott en villfarelse. I verkligheten stå vi inte alls så fjärran från denna tidpunkt. Ni veta ju att mänskligheten som sådan alltid blir allt yngre. Ni veta att människorna allt mer komma därtill att ha sin fysisk-själiska utveckling blott fram till en bestämd tidpunkt. Vid Kristi död, då Golgatahändelsen inträffade, voro människorna i allmänhet kroppsligt-själiskt utvecklingsbara fram till trettiotredje året. I dag äro de det blott fram till tjugosjunde året. Och det skall komma en tid under fjärde årtusendet då människorna blott fram till det tjugoförsta året ännu äro utvecklingsbara. Ja, det skall komma en tid, under det sjunde årtusendet, då människorna blott fram till fjortonde året ännu äro utvecklingsbara genom sin kroppslighet. Kvinnorna skola då upphöra att vara fruktbara; det skall inträffa en helt annan art av jordeliv. Det skall vara den tid då månen ånyo närmar sig jorden, ånyo inlemmas i jorden.

Ser ni, mina kära vänner, sådana utomjordiska händelser måste människan i dag börja se på. Hon må inte blott i abstrakt allmänhet drömma om något gudomligt, utan hon måste våga inse händelserna som hänga samman med hennes utveckling. Hon måste veta: månen har en gång trätt ut från jorden; månen skall ånyo träda in i jorden.

Och såsom det var en avgörande händelse, detta månens utträde, så skall det vara en avgörande händelse med månens återinträde. Vi som människor skola visserligen ännu befolka jorden då, men vi skola inte mer födas på det vanliga sättet, vi skola vara förenade med jorden på ett annat sätt än genom födelsen. Men vi skola fram till dess ha utvecklat oss på ett visst sätt. Och vi måste sammankoppla det som nu sker, detta intellektets skuggkaraktär, med det som en gång som en avgörande händelse i jordens utveckling skall komma: att månen på nytt blir insvuren i jordmaterien.

Vårt intellekt blir allt mer skuggartat. Om det skulle fortsätta så — om mänskligheten inte beslutar sig för att ta emot det som kan komma in i henne från andliga världar — då komma människan efterhand allt mer att uppgå i sina egna intellektuella skuggfärger.

Tänk en gång på vad detta skuggartade intellekt egentligen blott kan innehålla. Detta skuggartade intellekt kan ju inte förstå människans egentliga väsen. Det förstår blott mineralierna. Det är i slutändan det enda som detta skuggartade intellekt kan förstå till en viss grad. Redan växtriket kvarstår för det som en gåta; djurriket kvarstår för det som än mer gåtfullt, och dess eget liv förblir fullkomligt osynligt för det.

Så gestaltar människan bilder av världen som dock egentligen blott äro en världsfråga, som egentligen blott, skulle man kunna säga, innehålla något som inte träffa det egentliga väsendet hos växt, hos djur och i synnerhet hos människan.

Detta bildgestaltande skall gå allt längre om människan inte beslutar sig för att ta emot det som tillföres henne av imaginationer, av nya imaginationer, genom vilka världstillvaron skildras för henne. I de skuggartade förståndsbegreppen och i de skuggartade intellektuella föreställningarna måste det upptagas som andevetenskapens levande vishet kan ge.

Genom detta måste förståndets skuggbilder levandegöras.

Detta levandegörande av förståndets skuggartade bilder är dock icke blott en mänsklig händelse, det är en kosmisk händelse. Erinra er det jag framställt i boken Vetenskapen om det fördolda, att människosjälarna en gång vandrat upp till planeterna och ånyo kommit ned i jordtillvaron. Jag har i min Vetenskapen om det fördolda framställt huru de efter varandra följande Mars-, Jupiter- och så vidare -tillstånden, människorna ånyo kommit ned på jorden.

Ser ni, mina kära vänner, en betydelsefull händelse har inträffat — man kan endast skildra det ut från de fakta som bekräftas i andevärlden — en betydelsefull händelse har inträffat, vid sjuttiotalets slut under adertonhundratalet: Medan under den gamla atlantiska tiden dessa Saturnus-, Jupiter-, Mars- och så vidare människorna kommit ned på jorden — medan människosjälsväsendena alltså intagit jordtillvaron — börjar nu en tid under vilken andra väsen — som icke äro människor men som för sin fortsatta utveckling äro beroende av att komma ned på jorden och på jorden inträda i förhållande till människorna — under vilken sådana väsen från de utomjordiska världsområdena också komma ned.

Sedan åttiotalets slut under adertonhundratalet vilja överjordiska väsen inträda i jordtillvaron. Såsom Vulkanusmänniskorna voro de sista som här nedgått på jorden, så inträda faktiskt nu Vulkanusväsen i jordtillvaron.

Vi hava i jordtillvaron redan överjordiska väsen.

Och detta förhållande, att överjordiska väsen bringa meddelanden ned i denna jordtillvaro, detta förhållande hava vi att tacka för att vi alls kunna hava en sammanhängande andevetenskap.

Men i det hela, huru benämner sig mänskligheten? Mänskligheten beter sig på ett, skulle man kunna säga, kosmiskt tölpaktigt sätt mot dessa från kosmos, på jorden dock först långsamt, men dock skapande väsenden. Den bryr sig inte om dem, den ignorerar dem, denna mänsklighet. Och det är det som komma att införa jorden i allt mer tragiska tillstånd; ty under oss skola under de kommande århundradena allt fler andeväsen vandra, vilkas språk vi böra förstå. Och vi förstå dem blott om vi söka förstå det som kommer från dem: andevetenskapens innehåll. Detta vilja de giva oss, och de vilja att människorna skola handla i andevetenskapens anda, att andevetenskapen omsättes i de sociala handlingssätten i jordtillvaron.

Vi ha verkligen, sedan adertonhundratalets sista tredjedel, att göra med ett inträngande av andeväsen från världsalltet, tills vidare av sådana väsen som bo i sfären mellan månen och Merkurius, som dock fullkomligt, skulle man kunna säga, redan storma in i jordtillvaron och söka fäste i jordtillvaron genom att människorna uppfyllas med tanken på världsalltets andeväsen. Så kan man också skildra det jag nyss skildrat, att vi måste levandegöra vårt skuggartade förstånd med andevetenskapens bilder.

Så skildrar man det abstrakt. Konkret skildrar man det om man säger: Andeväsen vilja ned i jordtillvaron, och de böra mottagas. Skakning på skakning skall komma, och till sist måste jordtillvaron in i det sociala kaoset om dessa väsen komma ned och människotillvaron blott utgör en opposition mot dessa väsens nedkommande. Intet annat vilja ju dessa väsen, än att vara förelöparna för det som skall ske med jordtillvaron när månen ånyo förenas med jorden.

Ser ni, i dag kan det för människorna ännu synas förhållandevis harmlöst om de blott tänka ut sådana tankar: automatiska, livlösa tankar som uppstå när man fattar det mineraliska riket och mineralet i växten, mineralet i djuret, mineralet i människan. Jag skulle vilja säga: Kring dessa tankar, vid vilka människorna idag klamra sig fast, trivas de som materialister, ty blott dessa tankar tänkas i dag.

Men tänk en gång på vad som skulle hända om människorna fortsatte att tänka så, om människorna verkligen icke skulle bilda annat än sådana tankar, fram till den tidpunkt under det åttonde årtusendet då månväsendet ånyo förenas med jordtillvaron! Vad skulle då uppstå? Ja, de väsenden jag talat om, de skola efter hand komma ned på jorden; Vulkanusväsen, vulkaniska övermänniskor, Venus-övermänniskor, Merkurius-övermänniskor, Sol-övermänniskor och så vidare, skola förenas med jordtillvaron. Men om människorna fortsätta att blott göra dem opposition så skall jordtillvaron under de kommande årtusendena övergå i ett kaos.

Jordmänniskorna skola ju vidare automatiskt kunna utveckla sitt förstånd, det kan ju även utveckla sig inom barbariet, men det fullt ut mänskliga blir inte infört i detta förstånd, och människorna kunna då icke ha någon relation till de väsen som skall nedstiga till jordtillvaron. Och alla de väsen som nu föreställs på ett oriktigt sätt av människan, de väsen som människan tänker sig på ett oriktigt sätt genom att det skuggartade intellektet blott tänker det mineraliska — man skulle kunna säga det grova materiella i mineralriket, i växt-, i djur- och till och med i människoriket — dessa människors tankar som ingen verklighet ha; de få med ett slag verklighet när månen förenas med jorden.

Och ur jorden skall spruta upp ett fruktansvärt släkte som i sin karaktär stå mellan mineralriket och växtriket, som automatliknande varelser med ett överflödande förstånd; med ett intensivt förstånd. Med denna rörelse, vilken skall gripa rum över jorden, skall jorden överdragas som med ett nät, en väv av fruktansvärda spindlar, spindlar av en jättelik vishet som dock i sin organisation icke ens nå upp till växttillvaron; fruktansvärda spindlar som väva in sig i varandra som i sina yttre rörelser imitera allt det människorna tänkt ut med det skuggiga förstånd som inte lät sig uppväckas av det som genom en ny imagination skall komma genom andevetenskapen.

Allt det människorna tänka av sådana tankar — vilka är overkliga — det blir väsensartat. Jorden skall överdragas — som den nu är överdragen med ett luftskikt, som den stundom överdrages med gräshoppssvärmar — med fruktansvärda mineraliskt-växtartade spindlar, som är mycket förståndiga men fruktansvärt ondskefulla, och vilka väver in sig i varandra. Och människan skall, i den mån hon inte levandegjort sina skuggartade intellektuella (lucka i stenogrammet) begrepp, istället för att förena sitt väsen med de väsen som vilja nedstiga sedan adertonhundratalets sista tredjedel, måste hon förena sitt väsen med dessa fruktansvärda mineraliskt-växtliga spindeldjur. Hon måste själv leva samman med dessa spindeldjur och hon måste söka sitt vidare framskridande i världsalltet i den utveckling som då tar emot dessa spindeldjur.

Ser ni, det är det som fullkomligt ligger i jordmänniskans utvecklingsrealitet. Och det är det som av en stor skara av de människor,, som hålla tillbaka mänskligheten från mottagandet av andevetenskapliga kunskaper, fullkomligt vet. Ty det finns också sådana som äro alltigenom medvetet förbundna med jordmänniskotillvarons invävande.

Man må inte i dag mer avskräckas av skildringar av denna art. Ty skildringar av denna art, de ligga bakom det som många människor i dag ännu säga som hava ett visst medvetande om sådana saker ur gamla traditioner; som hava dessa gamla traditioner och som vilja omsluta dessa gamla traditioner med ett visst slöja av hemlighetsmakeri.

Vår jordmänniskoutveckling är inte sådan att den får fortsättas överdragen med hemlighetsmakeriets slöja. Och hur stora motstånden än äro från fientlig sida så måste sakerna sägas. Ty det är såsom jag alltid om och om igen säga, en allvarlig sak det vilket som mänsklighetens sak lägges fram i mottagandet eller avvisandet av andevetenskapliga kunskaper. Där har man inte att göra med något ur vilket beslut kunna fattas som blott kunna hänga samman med en likgiltig välvilja eller motvilja, utan där har man att göra med något som fullkomligt ingriper i hela kosmos väv; där har man att göra med huruvida mänskligheten vill besluta sig under den nuvarande tiden, att gradvis inväxa i det vilket goda andar, vilka vilja förenas med människorna från världsalltet, nedbringa — eller om mänskligheten komma att söka sin vidare kosmiska tillvaro i det som invävandet leder till.

Det räcker i dag inte att man blott i abstrakta formler pekar på nödvändigheten av andevetenskapliga kunskaper. Det är i dag nödvändigt att man visar hur tankar bli verkligheter. Det är det som är så fruktansvärt med alla abstrakta teosofer som uppträda, att de ställa fram sådana abstraktioner inför människorna som att ”tankar senare bliva verkligheter”, men det faller dem inte in att ställa den fulla vidden, den konkreta vidden, av saken. Och denna konkreta vidd av saken är den, att de skuggartade intellektuella tankarna som av människorna i dag spinnas i deras inre så, att de en gång som ett spindelnät överdraga jorden, och att människorna invävas i detta spindelnät, om de inte vilja höja sig från dessa skuggartade tankar.

Och vägen till detta höjande, kära vänner, den är nu en gång framskissad. Vi måste fullkomligt taga sådana saker djupt allvarligt som tanken varmed jag avslutade mina färgföredrag i söndags, där jag sade att det handlar om att kunskapen om färgen upphämtas ur den abstrakta fysiken, att verkligen kunskapen om färgen upphämtas till ett område där fantasien i konstnärens känsla, som begriper färgens väsen, fullkomligt samverka med ett andevetenskapligt inblickande i världen.

Vi hava sett huru enskilda färgväsen och färgernas väsen gripa in i varandra; hur man kunna upphämta det som fysiken nedstörta i det ahrimanska med sina fruktansvärda teckningar, huru det konstnärliga uppdrages så att verkligen en färglära kan grundas som visserligen ligger långt borta från dagens vetenskaps tänkesätt men som dock fullkomligt kan vara grund för det konstnärliga skapandet om människan genomtränger sig med det. Sådana tankar måste fullkomligt tagas på allvar.

Även en annan tanke måste tagas på allvar. Vad uppleva vi i dag i hela den civiliserade världen? Våra unga människor sändas till klinikerna och de naturvetenskapliga fakulteterna där förklaras människan för dem. De lära känna det mänskliga skelettsystemet och människan i allmänhet i sin organisation genom liket. De lär sig att logiskt uppbygga abstrakta tankar om den mänskliga organismen.

Men, kära vänner, så lär man icke känna människan. Så lär man blott känna det mineraliska i människan. Man lär genom denna vetenskap enbart och allenast känna det i människan som har betydelse från månens utträde till månens återkomst, och som förvandlas till spindelväsen ur dagens spindeltankar.

Förberedelse måste göras för en kunskap som fattar människan på annat sätt, och den kan blott förberedas om vetenskapen uppdrages i konstnärligt skådande; om man en gång tillstår: Ja fram till en viss punkt kan vetenskapen som den i dag sägas nå fram till det mineraliska i mineralriket i växtriket i djurriket och i människoriket. Men redan i växtriket måste vetenskapen förvandlas till konst. Ännu mer i djurriket. Att försöka förstå, att försöka fatta en djurform som anatomerna eller fysiologerna göra? Vansinne! Och i det man icke tillstå att detta är vansinne, kan det skuggartade förståndet icke förvandlas till levande andeuppfattning av världen.

Just det som i dag, i en så tröstlös abstrakt form, läres ut till våra unga människor när de komma till universiteten, det måste överallt utmynna i konstnärligt grepp. Ty det som omger oss som natur, det skapar konstnärligt. Och ehuru man icke förstår att det som omger oss i naturen, det är konstnärligt skapande och blott kan gripas med konstnärliga begrepp, kan intet helande komma in i vår världsåskådning. Föreställningen borde sprida sig, att de tortyrkammare som funnos i medeltidens slott, där man stoppade in människor i järnjungfrun, och från alla håll genomborrade dem med spikar, blott med en fysiskt något tydligare procedur dock är samma procedur som man fullbordar när man för den unga människan i vår tid framställer anatomi och fysiologi och säger: Härmed förstår han något av människans väsen.

Nej intet förstår han, förutom något som genom ett andligt-själiskt tortyrmedel frambringats; den sönderslitna människan, den mineraliserade människan förstår han; det som en gång skall invävas i jordens spindelöverdrag.

Är det inte hårt att civilisationens makt i dag är hos de som betrakta de sanningstrogenaste tankarna — det som i det innersta och intimaste hänger samman med människoutvecklingens helande; med hela människoutvecklingens mission i världen — som något som är en dårskap! Det är tragiskt, och man måste ställa sig denna tragedi framför ögonen. Ty blott om man ställer denna tragedi fullkomligt synligt framför själsögat kommer man kanske att resa sig till ett verkligt beslut, så mycket man kan, att på denna plats träda in på det att det skuggartade intellektet må finna möjligheten att släppa in det som från det överjordiska vill in i jordtillvaron, så att detta skuggartade intellekt görs lämpligt för det i vilket det skall inträda. Detta skuggartade intellekt skall ju inte stötas tillbaka i det nedomväxtliga, in i det spindelsläkte som sprider sig över jorden, utan människan skall upphöjas när en gång kvinnorna ej mer äro fruktbara; när åttonde årtusendet inträtt, när månen ånyo förenas med jorden.

Det jordiska skall då stå tillbaka, så att människan blott utifrån skall som med ett fotstöd styra det hon inte skall medtaga in i det kosmiska varat. Människan skall förbereda sig så att hon inte behöver bli ett med det som en gång på detta sätt måste utvecklas på jordytan. Ty såsom människan från förjordiskt vara letts in i detta jordiska vara, såsom med månens utträde den fysiska födelsen — människans födande från kvinnan — inträtt, så skall ånyo inträffa det som inte mer är människans födande genom kvinnan — ty det är blott en övergående episod i hela den kosmiska utvecklingen; det är den episod som skall bringa människan frihetskänslan, frihetsmedvetandet, individualitetens och personlighetens slutenhet — en episod som inte får föraktas, en episod som var nödvändig i hela den kosmiska gången; men det är något som inte får fasthållas.

Och människan må icke ge sig hän åt bekvämligheten att blicka på något blott abstrakt gudomligt, utan hon måste i konkretion gripa det som hänger samman med hennes utveckling. Hon kan blott komma till ett verkligt inre levandegörande av hela sitt andesjälsväsen genom att hon omfattar denna stora tidsrymd, men i sin konkreta utvecklingsgestaltning genom vilken hon övergår i sina efter varandra följande jordeliv.

Det är det som den verkliga andevetenskapen säger idag. Sakerna stöta ju samman. Viljan hotar i dag att stötas ut från andligheten, att förenas med jordens spindelnät. Denna vilja lever medvetet i enskilda människor, därför att dessa tro sig finna sin räkning däri om de själva blott andligt uppfostra sig och lämna de övriga i okunnighet.

Hos de flesta är dock saken att de omedvetet leva så, att de i grund och botten icke ana vilket fruktansvärt jordöde de gå till mötes i det de förenar sig med det som en äldre andevetenskap kallade de sexton vägarna till människans fördärv.

Ty, kära vänner, såsom det finns mångahanda vägar att vända sig med det skuggartade intellektet till det som kan komma som insiktsbudskap — som meddelande från andevärlden — så finns det naturligtvis variationer, varianter av sätt för det skuggartade intellektet att förenas med det spindelskaldjurväsen som i framtiden skall spinna in jorden genom denna förståndsverksamhet. Förståndet skall då rent sakligt råda i de enskilda medlemmarna som detta spindeldjur skall ha, som inbördes inväves; som omslingra varandra och som i detta omslingrande, i dessa ömsesidiga merkuriusstavsliknande omslingringar skall frambringa de underbaraste, mest fyndiga, mest andesnillrika — i dagens mening mentalt snillrika — gestaltningar.

Men genom att människan ånyo därtill kommer att förstå det konstnärliga inifrån, skall hon med förståelse kunna möta det som är över det mineraliska, det som uttrycks i växtens gestaltning.

Se en gång hur symtomatiskt det är i människans fortskridande, att Goethe funnit metamorfosläran, han som var så konstnärligt lagd. Alla de pedanter som voro runtomkring de ha ju ansett det för dilettantism, och pedanterna anse det i dag ännu för dilettantism. I Goethe har dock förenats det konstnärliga världsskådandet — över huvud taget, det klara sinnet också — med det skådande som i naturen redan självt ser naturen som konstnärligt.

Han var ännu inte långt nog kommen att se det det djuriska på samma sätt, förutom i gestaltningen av ryggkotornas övergång i kraniebenen. Den underbara omgestaltningen av en förgående människotillvaro — där den övriga kroppsligheten omvandlas till huvudformen — denna underbara, konstnärliga omgestaltning av radiella ben till sfäriska ben — det är den som, om det verkligen genomskådas, först giver ett verkligt inre genomträngande av skillnaden mellan hela den övriga människogestalten och huvudet. Det måste man omfatta om man plastiskt vill ansluta det mänskliga huvudet till den övriga mänskliga organismen.

Det är dock, samtidigt som det är konst, den sanna vetenskapen. Ty all vetenskap som inte höjer sig till denna konst, den är bedräglig vetenskap; den är en vetenskap som störtar människan ned i det kosmiska olyckan. Så att vi i verkligheten se huru å ena sidan en verklig andevetenskap pekar mot en konstnärlig uppfattning.

Detta levde — hymniskt, skulle man kunna säga — i Goethes själ när han redan omkring 1780 skrev sin prosahymn Naturen. »Natur vi äro omgivna och omslingrade av henne…»

Natur! Av henne vi äro omgivna och omslingrade – kan ej henne lämna, kan ej henne nalkas. I sina dansers virvlar hon oss oinbjudna, utan varning, inrycka, i sina strömmars kretslopp hon oss indraga, utan att vi hennes makt kunna motstå. Hon med oss leka, som vore vi blott hennes dockor, hon våra lemmar efter sin vilja styra, och vi äro tvungna att henne efterleva, att efter hennes lag oss forma.

Hon dväljes i oss såsom vi uti henne. Hon är den dolda ande som väver och verkar i alla ting; hon är det eviga ämne som i mångfaldig skapnad sig bilda och ombilda. Hon i vårt bröst finner vila och i våra hjärtan bulta. Hon ständigt nya former skapa, och intet som är, är som det var. Allt flyter, allt förändras; former förgås, och nya i deras ställe träda. Allt är i vardande, och vardandet är evigt.

Allt är natur, naturen är allt. Hon är den grund på vilken vi stå, den luft som vi andas, vattnet som törsten släcka, elden som tröstande värma. Hon är ljuset som oss upplysa, och mörkret som oss omsluta. Hon är stormen som oss rista, och stillhet som oss lugna. Hon är döden som bort oss rycka, och livet som oss ånyo väcka.

Natur! Vi dväljes i henne som hon uti oss. Hon är alltet, och vi äro av det en del. Hon är ursprunget och målet, början och änden. Hon är den hemlighet vi aldrig lösa skola; undret vi aldrig fatta skola. Hon är Modern som oss ständigt nära, och den Älskade som oss förtrolla. Hon är gudinnan som vi dyrka, och tyranninnan som oss förtrycka.

Hela denna prosahymn väver ett sådant föreställningsnät att man skulle kunna säga: det är som utvecklingen av en längtan att upptaga andeväsen från hela alltet.

Ja, vidarebildningen av dessa tankar som leva i denna goetheska prosahymn »Naturen» — denna vidarebildning — skulle giva rum för de väsen som vilja ned från det utomjordiska kosmos. Det som dock utbildats under adertonhundratalets gång — dessa fruktansvärda tortyrbegrepp av mänsklig fysiologi, biologi, av växtsystem och så vidare, som i grunden taget inte hava något att skaffa med det som det verkliga växtväsendet är; varpå vi ånyo kunde peka vid vår betraktelse av färgerna, alla dessa okonstnärliga begrepp — de äro det som inte kan ge kunskap; som inte kan nå fram till människan.

Därför är i väsentligt det som i dag betraktas som vetenskap ett ahrimansk produkt; något som leder människan in i jordens fördärv; som inte låter henne komma in i den sfär som man skulle kunna säga mötes av människan från utomjordiska väsen sedan adertonhundratalets sista tredjedel.

Att odla andevetenskap, kära vänner, är icke blott något abstrakt. Att odla andevetenskap betyder samtidigt att öppna portar för utomjordiska influenser som från adertonhundratalets sista tredjedel vilja in på jorden. Det är en reell kosmiskt händelse att odla andevetenskap — det skola vi blott bliva medvetna om.

Så kunna vi säga: vi överblicka tidsrymden från månens utträde till dess återkomst. Denna måne — som för oss reflekterar solens ljus, som vi säga — har alltså faktiskt en djup relation till vårt vara. Den har skilts från jorden för att människan på jorden må bli fri. Men människan skall bruka denna tid för att inte lämna månen det material som kan sammanbindas med månväsendet inom jorden när månen ånyo återvänt i det nya naturriket, som jag nu skildrat för er i en någorlunda åskådlig form.

Man kan säga det i människan stundom inträffar redan någon föraning av det som där skall vara. Jag vet inte med vilken känsla människorna läst det som Nietzsche skildrar i sin Zarathustra, i kapitlet om den fulaste människan i dödens dal. Det är en gripande tragisk skildring. Nietzsche har naturligtvis inte haft någon vision av den dödens dal till vilken jordtillvaron skall förvandlas när denna spindelras som jag talat om skall täcka jorden. Men i den tid då fantasien uppstod i Nietzsche av denna dödens dal levde undermedvetet i honom fullkomligt något av denna framtidsbild och han satte då i denna dödens dal den fulaste av människor. Det är något av en föraning om huru människorna en gång, om de blott vidare odla sina skuggartade tankar, bliver som fulaste gestalter medtagna av det nedstigande månväsendet på jorden för att, som de fulaste av människor, falla in i denna spindelsvärm och förenas med den.

Vad skulle det väl tjäna till att i dag hemlighålla dessa ting, vilket många vilja?

Det skulle betyda att strö sand i ögonen på människorna. En stor del av det som i dag sprids som andlighet innebära ju i grund och botten intet annat än att strö sand i ögonen på människorna. Man möter ibland människor som inse vad det innebär att strö sand i ögonen på människorna; att inte fatta något av en historiskt händelse så som den i verkligheten är. Hur många människor äro det i dag som veta att i våra dagar händelser av fundamental betydelse tilldraga sig? Jag har redan uppmärksammat sådana saker. Hur många människor vilja gå in på sådana saker? Människorna vilja sluta ögonen för dessa saker vilja säga Nå sakerna ha dock icke denna betydelse. Men tecknen äro ju fullkomligt där och tecknen böra förstås av människorna.

Det är det, mina kära vänner, som jag ännu velat tillägga mina betraktelser över färgvärlden och människans sammanhang med det utomjordiska kosmos.

Vi skola fortsätta sådana betraktelser i framtiden.