Vem var Rudolf Steiner?

Några bilder av den filosofiske visionärens liv

---

Vill man veta vem någon är gör man bäst i att i första hand försöka få en direktkontakt och ett eget intryck. Eventuellt så frågar man. Hej, vem är du egentligen? Vinner man personens förtroende kanske man kan erbjuda att ställa och tolka horoskopet. I fallet Steiner, som lämnade efter sig över 40 skrifter och 6000 föredrag förutom ett oräkneligt antal opublicerade anteckningar, får man möjligen börja med att gräva fram vad han själv sagt om sin person. Han talade ogärna om sig själv, men fick givetvis frågan. Ett självbiografiskt fragment från ca 1920 upphittades efter Rudolf Steiners död 1925, där skriver han tydligt att han föddes den 25 februari. I ett självbiografiskt föredrag från 1913 säger han den 27.

Varför det? Varför detta trixande med födelsedatumet? Det var inte helt ovanligt brand kontroversiella esoteriker på den tiden att vara vaga med sådana uppgifter. De hade fiender och ville inte att deras horoskop skulle blotta deras svagheter. Någon annan orsak kan jag inte riktigt se. I fragmentet från 1920, som upphittades efter Steiners död, är det den 25 februari som är födelsedagen. I föredraget från 1913 säger han den 27. I den ofullbordade självbiografin Mitt liv likaså. ”In Kraljevec bin ich am 27. Februar 1861 geboren” står det klart och tydligt, om ingen har ändrat i texten. Undersöker man saken astrologiskt står det dock helt klart att födelsedagen måste ha varit den 25, inte den 27.

Vi inleder denna presentation med fragmentet från 1920, fortsätter med det självbiografiska föredraget från 1913 och så avslutar vi med Barrdokumentet från 1907.

Självbiografiskt fragment från 1920

Min födelse ägde rum den 25 februari 1861. Två dagar senare döptes jag. Det skedde i den kroatisk-ungerska gränsorten Kraljevec, där min far var anställd som telegrafist vid den österrikiska Södra järnvägen. Vid den tiden hade Södra järnvägen fortfarande sin enhetliga administration i Wien, och de anställda användes växelvis på de senare ungerska och österrikiska linjerna. Min far hade precis före min födelse överflyttats från en liten järnvägsstation i södra Steiermark till Kraljevec.

Min far och mor härstammade från trakten runt Horn i Nedre Österrike; min mor var född i Horn och min far kom från Geras, platsen för ett Premonstratenskloster i Nedre Österrike. År 1862 förflyttades min far från Kraljevec till Mödling nära Wien och 1863 till Pottschach i Nedre Österrike.

På den senare platsen föddes mina två syskon, och jag tillbringade där mina barndomsår fram till att jag var åtta år gammal. De dagliga förbipasserande järnvägstågen, en spinnfabrik i omedelbar närhet, det österrikiska Schneeberget med de andra Alperna runt omkring utgjorde föremålen för den dagliga upplevelsen. I Pottschach fanns ett Lichtensteinskifte med ett slott. Revisionsfamiljen besökte oss ofta. En nästintill daglig besökare var prästen i den närliggande orten St. Valentin. Denne man var helt utan prästerliga manér i sitt yrke. Han var på sitt sätt en världsmänniska. Hans besök hos oss markerade slutet på hans promenad, och han var troligen mer intresserad av att observera de förbipasserande och stannande järnvägstågen än av att samtala med mina föräldrar. Även prästen i Pottschach kom ofta till ett sådant tåg, men han togs inte särskilt seriöst av sin kollega i St. Valentin. Prästen i St. Valentin var lång, prästen i Pottschach var kort; och jag bevittnade en gång skådespelet då den förre tog den senare under armarna, lyfte upp honom och bar honom en god sträcka som ett paket.

Jag lärde mig tidigt att känna till järnvägens angelägenheter. Mitt mest älskade ställe att vistas på var väntrummet på den lilla stationen och min fars lilla kontor.

Vid sex års ålder skickades jag till skolan, men togs snart därifrån eftersom min far hade hamnat i konflikt med den gamle skolmästaren. Efter dennes pensionering gick jag en kort tid i skolan hos en ung lärare i Pottschach. Den största delen av undervisningen gav mig min far själv.

Hela denna atmosfär var olämplig för att utveckla några svärmiska anlag. Alla intressen hos de människor jag såg var kopplade till järnvägsväsendet och den närliggande spinnfabriken. ”Valentinprästen” var en nykter man med en viss cynisk ton i sina samtal, ofta något av en skojare.

Följande upplevelse gjorde ett djupt intryck på pojken. Min mors syster hade dött på ett tragiskt sätt. Orten där hon bodde var ganska långt från vår. Mina föräldrar hade inte fått besked om det inträffade. Jag såg hela händelsen i bild medan jag satt i väntrummet på stationen. Jag gjorde några antydningar i närvaro av min far och mor. De sade bara: ”Du är en dum pojke.” Efter några dagar såg jag hur min far blev tankfull genom ett mottaget brev, hur han sedan, utan att jag var närvarande, talade med min mor några dagar senare och hon sedan grät i dagar. Om denna tragiska händelse fick jag först veta åratal senare.

Under denna tid lärde jag mig bara läsa och räkna; i skrivande gjorde jag inga framsteg alls.

När jag nådde mitt åttonde levnadsår förflyttades min far till Neudörfl (Lajta Sz[en]t Miklös) nära Wiener-Neustadt. Jag började nu gå i skolan där. Läraren var förskräckt över mitt skrivande. Jag rundade alla bokstäver, ignorerade överlinjerna och skrev alla ord felstavade. Men i lärarens bibliotek upptäckte jag en bok ”Mossniks geometri”. Den lånade jag för en tid och studerade den ivrigt. Jag lyssnade alltid med på pianolektionerna, som gavs i mitt lärares rum.

Denna lärare var en helt utmärkt människa. Han tecknade bra och gav även mig teckningstimmar, även om jag verkligen behövde grundlig skrivundervisning. Läraren hade bara 54 gulden i årslön och åt hos överläraren. Denne kom mycket sällan till skolan, eftersom han skötte sin kommuns sekreterarsysslor. Vi barn hade uppfattningen att vår vikarie var en ”äkta” lärare; skolmästaren ”förstår dock ingenting”.

Några fromma människor var mina föräldrar inte. Redan i Pottschach hävdade min far ständigt ”tjänst för herren går före gudstjänst” och ursäktade därmed, genom att säga att hans tjänst inte gav honom tid att bedja, att han aldrig gick till kyrkan. Trots detta blev jag i Neudörfl ”altarpojke” och en favorit hos prästen, som också tyckte mycket om min far, trots att han aldrig såg honom i kyrkan.

Denna präst var en man med utpräglad karaktär. Magyar från topp till tå. Kyrklig ända in i märgen. Han kunde predika så att alla kyrkbänkar i den lilla församlingskyrkan började skaka. Jag är honom oerhört tacksam, för han introducerade mig till förståelsen av det kopernikanska världssystemet redan i mitt nionde levnadsår. Han gjorde det med hjälp av mycket lärorika teckningar. Han kom till vår skola två gånger i veckan. Hans katekes- och bibelundervisning gladde alla barn på grund av hans sympatiska personlighet. Som altarpojke tjänstgjorde jag vid mässans offer, vid eftermiddagsgudstjänsten, vid begravningar och vid Kristi lekamens fest. Denna tjänst tog ett abrupt slut en dag. Flera altarpojkar, inklusive mig, kom för sent till att tjänstgöra en morgon. Alla dessa skulle nu få stryk i skolan. Jag hade en helt oemotståndlig aversion mot sådant och visste hur jag kunde undvika det. Jag genomförde alltid detta undvikande så att jag aldrig fick stryk. Men min far var så upprörd över tanken att ”hans son” skulle ha blivit slagen att han sa: ”Nu är det slut med altartjänsten. Du går inte dit mer.”

Greppet att tala om sig själv i tredje person kan förefalla en smula kokett idag (eller autistiskt) men var tidstypiskt och markerade snarare en strävan efter objektivitet.

Steiner värjer sig mot anklagelser om jesuitism

1913 var ett turbulent år i Steiners karriär. Hans person var kontroversiell och ifrågasatt, även förtalad. Han hade just – även om det på sätt och vis var oundvikligt och självförvållat – blivit utesluten ur Teosofiska Samfundet och dragit med sig majoriteten av dess tyska och även svenska medlemmar in i en ny organisation, Antroposofiska Sällskapet. Den svenska avdelningen var den första som grundades utanför Tyskland, redan 1912. Teosoferna såg naturligtvis antroposoferna som en utbrytargrupp. Det rådde oro och förvirring, även avseende Steiners person och intention. Då höll han ett, för att vara Steiner, ganska udda föredrag, där han ställer fram sitt liv liksom i tredje person. Det kan som sagt tyckas fåfängt idag, men var nog ett ärligt försök att skapa en distans och en sorts saklighet i ett utsatt läge, dessutom inte så ovanligt på den tiden. Notera att han här – i detta relativt offentliga sammanhang – anger dopdagen som sin födelsedag: ”Han föddes den 27 februari 1861 i Kraljevec, som nu tillhör Ungern.”

Här är alltså hans motvilliga föredrag om sig själv:

Mina kära teosofiska vänner!
Det är min helt ärliga uppfattning att det i grund är en motbjudande uppgift att göra det jag nu kommer att behöva göra inför en sådan här församling. Ni kan verkligen vara övertygade om att jag med denna känsla bara tar min tillflykt till denna skildring av den anledningen att saker och ting under den senaste tiden har kommit i dagen som på ett sätt, för vår saks skull, gör det till en plikt att avvisa misstankar och förvrängningar.

Jag ska sträva efter att så objektivt som möjligt framställa det som ska framställas, och jag ska sträva efter — eftersom jag naturligtvis inte kan ta upp allt — att högst subjektivt påverka det jag frambringar, såvitt det gäller valet av det som ska tas upp. Här ska principen vägleda mig att nämna det som på något sätt kan tänkas ha påverkat min hela andliga riktning. Betrakta sättet jag försöker framställa det på, inte som en koketteri, utan som något som för mig i många avseenden ändå måste framstå som den naturliga formen.

Om någon hade velat förbereda sig för ett helt modernt liv, ett liv i de mest moderna framstegen i vår nuvarande tid, och hade sökt ut de motsvarande livsvillkoren för sin nuvarande inkarnation, så verkar det för mig som att han i förhållande till sin nuvarande inkarnation hade behövt göra det val som Rudolf Steiner gjorde. Ty han var från allra första början faktiskt omgiven av de allra modernaste kulturella framstegen, omgiven från första stund av sitt fysiska existens av järnvägs- och telegrafväsendet.

Han föddes den 27 februari 1861 i Kraljevec, som nu tillhör Ungern. Han tillbringade bara de första ett och ett halvt åren på denna ort, som ligger på den så kallade Murau, sedan ett halvt år på en ort nära Wien och därefter en hel rad pojkår på en plats vid gränsen mellan Nedre Österrike och Steiermark, mitt i de österrikisk-styriska förhållandena i en bergsregion, som kan göra ett djupare intryck på ett barns sinne som är mottagligt för sådana saker.

Hans far var en liten tjänsteman vid den österrikiska södra järnvägen, Sydbanan. Familjen hade ändå att göra med de förhållanden som efter omständigheterna då inte kan karakteriseras på något annat sätt än som en ”kamp mot den dåliga betalningen för sådana små järnvägstjänstemän”. Föräldrarna har – detta måste uttryckligen framhållas för att undvika missförstånd – alltid visat sig villiga att ge sina sista ören för det som gynnade deras barns välfärd – men det fanns inte särskilt många sådana sista ören.

Vad pojken, skulle man kunna säga, såg timme efter timme var å ena sidan de påfallande, ofta i så vackert solsken strålande – ofta av de mest magnifika snöfälten täckta – styrisk-österrikiska bergen. Å andra sidan fanns där, för att glädja sinnet, vegetationen och de andra naturförhållandena i en sådan region, som där, belägen vid foten av det österrikiska Schneeberg och Sonnwendstein, kanske hör till de vackraste platserna i det österrikiska landet.

Det var å ena sidan det som man kan bestämma intrycken från, som nådde pojken. Det andra var att blicken varje timme kunde riktas mot de mest moderna kulturella förhållanden och framsteg: mot järnvägen, vars drift hans far hade att sköta, och mot det som redan då telegrafin i den moderna trafiken kunde åstadkomma.

Man skulle kunna säga att det som nådde pojken inte alls var moderna stadsförhållanden. Ty orten, till vilken stationen hörde där han växte upp, var en mycket liten ort och erbjöd bara i den mån moderna intryck i att där fanns en spinnfabrik, så att man ständigt hade en rätt modern industribransch framför ögonen.

Dessa förhållanden måste alla nämnas, eftersom de faktiskt på ett bildande och utmanande sätt verkade på pojkens själskrafter. Stadsförhållanden var de verkligen inte alls; men skuggan av stadsförhållanden kom in i denna avsides ort. Ty det var inte bara — med alla de effekter som det medför — en av de konstfullt anlagda bergsbanorna i omedelbar närhet, Semmeringbanan, utan också i närheten av de källor från vilka just vid den tiden vattnet för Wiens höga vattenledning togs.

Dessutom besöktes den närmaste omgivningen mycket av människor som ville tillbringa sin sommarsemester långt bort från Wien och andra österrikiska tätorter i denna bergsregion. Men man måste föreställa sig att under sextiotalet av det förra århundradet sådana lantliga orter ännu inte var så översållade med sommargäster som det var fallet i senare tider, och att man också som barn kom i vissa personliga relationer till de människor som sökte upp sådana sommarnöjen, så att man därigenom vann en sorts intim relation till det som hände i staden. Som stadens skugga sträckte sig det som visade sig där in i denna lilla ort.

Vad som fortfarande kom i betraktande — den som har tillägnat sig en viss psykologisk blick kommer redan att se att sånt ändå kan komma i betraktande — var vissa intryck, varav man inte kan säga något annat än att de visade på upplösningen av de traditionella religiösa förhållandena i den närmaste kretsen av en liten ort.

Det fanns på orten själv, där pojken växte upp, en präst — jag vill bara nämna att jag naturligtvis utelämnar alla namn och liknande, vars nämnande kunde väcka anstöt eller till och med såra, eftersom man vid en sådan framställning ofta har att göra med människor som själva eller vars efterkommande fortfarande lever; det ska alltså undvikas, trots strävan att framställa på det mest exakta sättet.

På denna ort hade man alltså att göra med en präst, som inte hade någon annan inverkan på vår familj än att han döpte mina syskon; mig själv behövde han inte döpa, eftersom jag redan var döpt i Kraljevec. För övrigt ansågs han på stationen, där pojken som jag ska tala om växte upp, av stationens invånare och alla dem till exempel från den omedelbart närliggande spinnfabriken som nästan alltid var närvarande vid varje tågs ankomst, eftersom ett tågs ankomst var en stor händelse, som en rätt komisk figur. Och pojken hörde — på ett inte särskilt respektfullt sätt — den berörda prästen inte kallas något annat än ”vår präst-Nazl”.

Däremot fanns det i den närliggande orten en annan präst; han kom ofta till vårt hus. Denna andra präst var dock grundligt osams, för det första med vår präst-Nazl, och för det andra med alla yrkesförhållanden där han stod.

Och om någon, redan i den allra första barndomen, hade att leva som ”Rudolf Steiner”, inför den pojkens öra använde de mest lösa ord om allt som redan då kallades ”jesuitiskt” — om någon använde de mest lösa ord i närvaro av den fyra- femårige pojken om de kyrkliga förhållandena — så var det den präst som kände sig som en bestämd liberal och som man i vårt hus älskade för sin självklara frihetsanda.

Det beredde då pojken ett utomordentligt nöje att höra vad han en gång fick från den prästen. Det hade meddelats honom ett besök av biskopen. I ett sådant fall gjordes annars stora förberedelser i så små orter. Men för vår frihetsälskande präst hade det hänt att man måste hämta honom ur sängen genom att säga till honom: Han skulle snabbt stiga upp, för biskopen stod redan i kyrkan. Kort sagt, det var förhållanden inför vilka det var omöjligt att något annat kunde utvecklas än det som kanske bara österrikare känner till: en viss självklarhet gentemot de religiösa traditionernas förhållanden, en självklar likgiltighet.

Man brydde sig så att säga inte om det och tog ett kulturhistoriskt intresse för en så originell personlighet som den nyss nämnda prästen, som kom för sent till biskopen eftersom han faktiskt erbjöd ett märkligt skådespel.

Man visste inte ens varför han egentligen var präst. Ty om allt annat som annars intresserar en präst talade han aldrig; däremot talade han mycket ofta om vilka typer av knödel han särskilt gillade och vad han annars upplevde.

Han gav sig ibland iväg på ett mycket viktigt sätt till sina myndigheter och berättade vad han där hade att uthärda. Men någon uppmaning till fanatism kunde från denna ”herr prästen” absolut inte komma.

Endast kort tid besöktes den lokala byskolan av pojken. Av skäl — det behöver ju inte på något sätt ens approximativt framställas — som helt enkelt låg i en personlig tvist mellan pojkens far och skolmästaren, togs pojken mycket snart ut från byskolan och fick därefter mellan de tider då tågen gick undervisning av fadern i stationskansliet.

Sedan förflyttades pojkens far, när pojkens var åtta till nio år gammal, till en annan järnvägsstation som ligger vid gränsen mellan — som man säger i Österrike — Cisleithanien och Transleithanien, mellan de österrikiska och ungerska länderna, men stationen låg redan över på ungerskt territorium. Men innan man kan tala om denna förflyttning måste något annat nämnas, som var av extraordinär betydelse och vikt för pojken Rudolf Steiners liv.

Pojken var i viss mån för sina anhöriga en besvärlig pojke, redan därför att han hade en viss frihetskänsla i sig, och när han märkte att något krävdes av honom som han inte helt kunde hålla med om, ville han gärna undvika denna krav. Han undvek till exempel kravet att hälsa på eller tala med människor som tillhörde hans fars överordnade och som också var sommargäster på den berörda orten. Han gömde sig då och ville inte veta av någon undergivenhet — som det ju naturligtvis är och mot vilken inget kan invändas.

Bara som en egenhet ska framhållas att han inte ville veta av det och ofta drog sig tillbaka till det lilla väntrummet, där han försökte tränga in i märkliga hemligheter.

Kvinnopersonligheten kom in genom dörren, gick till mitten av rummet, gjorde gester och talade också ord som ungefär kan återges på följande sätt: ”Försök nu och senare, så mycket du kan,” sade hon ungefär till pojken, ”att göra något för mig!” Sedan var hon närvarande en stund till med gester som inte kan försvinna ur själen när man sett dem, gick till kaminen och försvann in i kaminen.

Det intryck som denna händelse gjorde på pojken var mycket stort. Pojken hade ingen i att tala med om något sådant i familjen, och det var för att han redan då skulle ha hört de hårdaste ord om sin dumma vidskepelse om han hade delat med sig av denna händelse.

Efter denna händelse inträffade följande. Fadern, som annars var en munter man, blev efter den dagen rätt sorgsen, och pojken kunde se att fadern inte ville säga något som han visste. Efter att några dagar hade gått och en annat familjemedlem på lämpligt sätt hade förberetts, visade det sig ändå vad som hade hänt.

På en ort, som för människornas tankesätt — det gällde där — var rätt långt från den där stationen hade, under samma stund som gestalten uppenbarade sig för den lille pojken i väntrummet, en mycket nära familjemedlem tagit sitt liv.

Denna familjemedlem hade pojken aldrig sett; han hade heller inte hört särskilt mycket om henne, eftersom han egentligen i viss mån — det måste också framhållas — var otillgänglig för omgivningens berättelser; de gick in genom det ena örat och ut genom det andra, och han hade egentligen inte hört mycket av de saker som sades. Så han visste inte mycket om den person som hade begått självmord.

Händelsen gjorde ett stort intryck, för varje tvivel är uteslutet om att det handlade om ett besök av självmördarens ande, som hade närmat sig pojken för att ålägga honom att göra något för henne i den närmaste tiden efter döden. Dessutom visade sig ju sambanden mellan denna andliga upplevelse och den fysiska händelse som det just berättats om dagarna efteråt.

Den som nu upplever något sådant i sin tidiga barndom och måste försöka förstå det enligt sitt själsanlag vet från ett sådant evenemang — om han verkligen upplever det medvetet — hur man lever i de andliga världarna. Och eftersom bara de omedelbart nödvändiga punkterna ska diskuteras om de andliga världarnas inträngande, ska här omedelbart antydas att från och med denna händelse började för pojken ett liv i själen, vilket helt och hållet avslöjade de världar från vilka inte bara de yttre träden, de yttre bergen, talar till människans själ, utan också de världar som ligger bakom dessa. Och pojken levde från ungefär den tidpunkten med naturens andar, som ju i en sådan region är särskilt iakttagbara, med de skapande varelserna bakom tingen, på samma sätt som han lät den yttre världen verka på sig.

Efter den redan nämnda förflyttningen av fadern till den ort vid gränsen mellan Österrike och Ungern, men fortfarande i Ungern, kom pojken till byskolan på den orten. Det var en byskola efter gammal ordning, som då existerade, där pojkar och flickor helt naturligt fortfarande var tillsammans. Vad som kunde läras i denna byskola verkade inte ens, trots att det naturligtvis inte var särskilt mycket, med full intensitet på pojken i fråga, av den enkla anledningen att den utmärkta läraren på byskolan — på sitt sätt utmärkt, inom de gränser där det är möjligt — hade en särskild förkärlek för teckning. Och eftersom pojken ganska tidigt visade anlag för teckning, tog helt enkelt läraren denne pojke, under den tid då de andra eleverna lärde sig läsa och skriva, ut ur klassrummet, förde honom till sin lilla stuga, och pojken fick alltid teckna, så att han relativt snart hade fått det till stånd att ganska fint — som vissa människor sade — teckna en av de mest betydelsefulla politiska personligheterna i Ungern, nämligen greve Széchenyi.

På den orten levde naturligtvis också en präst. Men av prästen, som där varje vecka kom till byskolan, lärde sig pojken inte särskilt mycket om det religiösa. Man kan bara säga: för att saken inte intresserade honom särskilt. I föräldrahemmet talades inte mycket om religiösa ting, och inget särskilt intresse fanns för det. Däremot kom prästen en gång till skolan med en liten teckning han hade gjort; det var det kopernikanska världsystemet!

Det förklarade han för några pojkar och flickor, hos vilka han antog särskilt intresse, så att pojken, som inte kunde lära sig något om religion av prästen, genom honom mycket väl förstod det kopernikanska världsystemet.

Orten där detta allt hände var en mycket egendomlig ort, för där kikade så att säga betydelsefulla politiska och kulturella förhållanden in igen. Det var just den tid då ungrarna började magyarisera och där särskilt i sådana gränsområden mycket hände, vilket gav samband mellan olika folkgrupper, särskilt mellan de magyariska och tyska folkgrupperna. Man lärde sig extraordinärt mycket om betydelsefulla kulturförhållanden — utan att man då rubricerade allt — så att också där pojken blev bekant med de mest moderna förhållandena.

Vad som har missförståtts är att pojken, som de andra skolpojkarna på orten — det var visserligen bara en mycket kort tid — måste utföra altarpojktjänster i bykyrkan. Det sades helt enkelt: Den och den har idag att ringa i klockorna och ta på sig altarpojkdräkterna och utföra altarpojktjänster.

Det hade inte pågått särskilt länge förrän pojkens far – och det av mycket märkliga skäl – insisterade på att dessa altarpojktjänster inte skulle förlängas för mycket. Pojken kunde på grund av vissa förhållanden då och då inte undvika att komma för sent, och fadern ville inte att hans pojke skulle få samma fysiska bestraffning som de andra pojkarna när de kom för sent till klockringningen. Så såg han till att denna tjänst togs bort från sin son.

Även på ett annat sätt var de dåvarande förhållandena helt intressanta. Prästen, som egentligen inte var särskilt djupt knuten till sitt ämbete, men detta — till skillnad från den andra prästen jag tidigare berättat om — inte lät märkas, var en utomordentligt ivrig magyarisk patriot, och det tycktes honom klokt — det kunde också pojken redan genomskåda — att vända sig mot något som då uppstod på denna ort och som just visar hur man som pojke också där kunde studera kulturhistoriska förhållanden på ett rätt bra sätt.

Det hade nämligen brutit ut en häftig strid mellan prästen och frimurarlogen som fanns på den orten, som redan låg över på ungerskt territorium. Sådana gränsorter valdes gärna av logerna. Av de lokala frimurarna framfördes, utöver det berättigade, det mest otroliga som anklagelser mot kyrkan. Och om man ville bli bekant med det som — också på ett berättigat sätt — kunde framföras mot de klerikala förhållandena, hade man tillräckligt med tillfällen, trots att man kanske ännu inte hade passerat en viss ungdom.

Många saker, som inte precis bidrar till att väcka en särskild respekt för kyrkan hos en pojke, borde egentligen inte tryckas i ett senare tryck, men ska ändå nämnas här. Det bidrog nämligen inte precis till att höja vördnaden för de kyrkliga traditionerna att pojken måste se följande. Det var en bondson från den berörda orten som hade lyckats bli präst, vilket ju bönderna är särskilt stolta över. Han hade blivit cisterciensare, vilket pojken inte hade upplevt, men han såg vad som nu utspelades. Då hade en stor fest anordnats, för hela orten var stolt över att en bondson hade nått så långt. Fem till sex år hade gått, den berörda prästen hade fått en församling och kom ibland också till sin hemort. Då kunde man observera hur en vagn, som en bonnigt klädd kvinna och den prästen tillsammans sköt, blev allt tyngre och tyngre. Det var nämligen en barnvagn, och med varje år blev det ett barn till för denna barnvagn.

Man kunde från det första besöket hos denna präst observera en märklig ökning av hans familj, som som en ”tillägg” till hans celibat med varje nytt år framstod allt märkligare. Kanske får man ändå infoga en kommentar att på detta sätt inte sörjdes för att pojken fick så mycket respekt som möjligt för det som de andliga sammanslutningarnas traditioner är.

Nu ska det nämnas att pojken vid ungefär åtta års ålder i den tidigare nämnda lärarens bibliotek också fann en ”Geometri” av Močnik, som användes mycket i de österrikiska länderna, och satte sig helt självständigt till ett ivrigt studium av geometrin och fördjupade sig i den med stor lust.

Därefter förde förhållandena med sig, som kunde karaktäriseras så att det i pojkens familj ansågs som en fullständig självklarhet att bara ge pojken en utbildning som kunde kvalificera honom för något modernt kulturyrke – all strävan gick ut på att inte leda honom till något annat än ett modernt kulturyrke – dessa förhållanden förde alltså med sig att man skickade pojken inte till gymnasiet utan till realskolan. Han hade alltså överhuvudtaget inte fått någon förberedelse som kunde förbereda honom för ett intellektuellt yrke, för han hade inte gått på gymnasium utan bara på realskola, som då i Österrike inte alls gav behörighet för ett senare intellektuellt yrke. För realskolan var han genom sitt teckentalang och sin benägenhet för geometri rätt väl förberedd.

Svårt hade han det bara i allt språkligt, också på tyska. Den pojken gjorde ända till sina fjorton, femton år de mest löjliga felen i tyska språket i sina skoluppgifter; bara innehållet hjälpte honom alltid över de många grammatiska och stavningsfelen. Eftersom det är symtom på en viss sorts själ, får också nämnas att pojken, som det här talas om, ledde till en försummelse av vissa grammatiska och stavningsrelaterade förhållanden även i sitt modersmål genom att han på ett visst sätt saknade kontakten med det man kunde kalla: omedelbar inlevelse i det helt torra fysiska livet.

Det framträdde ibland på ett groteskt sätt. Ett symtom för detta: I byskolan, som pojken gick i innan han kom till realskolan, måste barnen alltid vid nyår och på föräldrarnas namnsdagar och så vidare skriva lyckönskningar på vackert färgat papper. Dessa rullades sedan ihop och, efter att innehållet hade lärts utantill, stoppades av läraren i en så kallad liten pappersmanschett; den lämnades sedan under uppvisande av innehållet till de berörda anhöriga, till vilka de var adresserade.

Den präst, som en gång gjorde ett oundvikligen komiskt intryck på pojken genom att han när den lokala frimurarlogen byggdes, klagade fruktansvärt och, eftersom dessutom, bra att använda som en effektiv fras, grundaren av frimurarlogen var jude — det var outplånligt komiskt — prästen från predikstolen kungjorde att till allt som onda pojkar kunde bli hörde också att man kunde bli något sånt som en jude eller frimurare — och även prästen hade ju på sin prästgård, det ska inte tänkas något ont därmed — en pojke.

Denne gick också i vår skola och skrev där sina lyckönskningar. Då hände det en gång att pojken Rudolf Steiner tittade på den berörde pojkens lyckönskningskort, han som bodde på prästgården, och såg att denna pojke inte skrev under som de andra pojkarna, utan skrev: ”Er hjärtligt hängivne brorson”.

Pojken Rudolf Steiner visste då inte riktigt vad en ”brorson” är. Han hade inte mycket sinne för kopplingen mellan ord och saker om orden sällan uttalades. Men han hade en märklig känsla för ordens klang, för det man kan höra genom ordens klang. Och så hörde pojken ur klangen av ordet ”brorson” att det var något särskilt hjärtligt om man på sin lyckönskning skrev under för sina anhöriga: ”Er hjärtligt hängivne brorson”, och han började nu också signera till sin far och mor: ”Er hjärtligt hängivne brorson”. Först genom upplysning om fakta blev det klart för pojken vad en brorson är. Det hände när han var tio år gammal.

Sedan kom pojken till realskolan i den närliggande staden. Denna realskola var inte så helt lätt att nå. Genom föräldrarnas ekonomiska förhållanden var det inte ens att tänka på att han kunde bo i staden. Men att studera vid realskolan var ändå möjligt eftersom staden bara var en timmes promenad från den ort där han bodde. Om — vilket inte hände särskilt ofta — järnvägslinjen på vintern inte var insnöad, kunde pojken på morgonen åka med tåget till skolan.

Men just under de tider då även gångvägen inte var särskilt angenäm, för den gick över fält, var järnvägsspåren faktiskt mycket ofta insnöade, och då måste pojken på morgonen mellan halv sju och åtta ofta vandra genom verkligen knädjup snö till skolan. Och på kvällen var det inte ens att tänka på att komma hem på något annat sätt än till fots.

Om jag nu ser tillbaka på pojken, som fick göra rätt många ansträngningar för att ta sig till skolan och tillbaka, kan jag inte säga något annat än att det är min tro att den vissa grad av hälsa jag själv nu har kanske kan härledas till det ansträngande vadandet genom knädjup snö och de andra ansträngningarna som var förknippade med studierna vid realskolan. Det var ju så att tack vare en godhjärtad kvinna i staden, som bjöd in pojken till sig över dagen — genom de första fyra skolåren — och gav honom mat, åtminstone lindrades nöden i det att det inte fanns något att äta i den riktningen.

Å andra sidan var det en möjlighet att se de mest moderna kulturförhållandena. Ty mannen till den kvinnan var anställd vid lokomotivfabriken på den orten, och man lärde sig där mycket om förhållandena i den industriorten, som för den tiden var utomordentligt viktiga. Så kastade också de mest moderna industriella förhållandena sin skugga in i pojkens liv.

Nu fanns det flera saker i samband med skolan som intresserade pojken på ett utomordentligt sätt. Först var där realskolans direktör, en helt märklig man. Han stod mitt i det dåvarande naturvetenskapliga livet och satte all sin strävan på att utifrån naturvetenskapens begrepp och idéer, vid slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet, grunda ett slags världsystem.

Av direktörens strävanden lärde sig pojken känna skolans programuppsats, som hette ”Attraktionskraften betraktad som en effekt av rörelse”. Och saken började genast med mycket kraftiga integraler. Pojkens ivrigaste strävan var nu att läsa upp sig på det han inte kunde förstå, och han läste om det igen och igen så mycket han kunde greppa. En viss mening förstod han: att världens krafter, och till och med attraktionskraften, skulle förklaras utifrån rörelse. Det uppstod nu en strävan hos pojken att så snart som möjligt lära sig så mycket matematik det krävdes för att kunna tränga in i dessa idéer. Det var inte helt lätt, eftersom man först måste lära sig mycket geometri för att förstå sådana saker.

Nu tillkom något annat. Vid den realskolan fanns en utmärkt lärare i fysik och matematik, som hade författat en andra programuppsats som pojken fick se. Det var en utomordentligt intressant uppsats om sannolikhetslära och livförsäkring. Och den andra impulsen som pojken fick därav var just att han ville lära sig hur man försäkrar människor utifrån sannolikhetslära, och det var mycket överskådligt återgivet i den uppsatsen.

Då måste också en tredje lärare nämnas, geometriläraren. Pojken hade nämligen turen att ha denne lärare redan i det andra skolåret och få av honom det som senare ledde till den beskrivande geometrin och var förknippat med geometrisk teckning, så att man å ena sidan hade räkningen och å andra sidan dessutom frihandsteckning. Geometriläraren var en annan än direktören och en annan än den som skrev uppsatsen om livförsäkring. Sättet på vilket denna lärare presenterade geometrin och gav anvisningar om att använda passare och linjal var något utomordentligt praktiskt, och det kan sägas att pojken till följd av denna lärares anvisningar blev helt förälskad i geometri och också i geometrisk teckning med passare och linjal. Det överskådliga och praktiska sättet att genomgå geometri var också särskilt förhöjt av att den läraren krävde att man bara skulle ha böckerna som en sorts dekoration. Vad han gav dikterade han till eleverna och ritade själv på tavlan; man tecknade av det, gjorde på detta sätt sitt eget häfte och behövde egentligen inte veta något annat än vad man själv hade utarbetat i häftet. Det var ett bra sätt att medverka självständigt. I andra ämnen fanns ofta en rätt bra anvisning att sova igenom allt som förekom.

Nu gick saken så att pojken hade möjlighet att redan i den tredje realskolklassen få den läraren i matematik och fysik som hade författat uppsatsen om sannolikhetslära och livförsäkring. Denne visade sig vara en helt utmärkt lärare i matematik och fysik. Och om något skjuter genom sinnet hos den man som pojken med tiden blev, när han tänker tillbaka, så är det att han när som helst i mentalt samförstånd vill ge sin hedersbetygelse till den utmärkta matematik- och fysikläraren. Nu började han verkligen med hängivenhet ägna sig åt matematik och fysik, och så kunde det komma sig att det blev möjligt att relativt snart ta till de då, mycket mer än idag, spridda utmärkta läroböckerna för självstudier i matematik, av Lübsen. Med anvisningar från H. B. Lübsens böcker lyckades också pojken relativt snart förstå vad hans mentor hade skrivit om ”Attraktionskraften betraktad som en effekt av rörelse” och vad hans lärare hade skrivit om sannolikhetslära och livförsäkring. Det var en stor glädje att gradvis ha drivit dessa saker till förståelse.

Nu spelade in i pojkens liv att han inte hade pengar att låta binda sina skolböcker. Då hade han lärt sig bokbinderi av en assistent till sin far och kunde under lovet ägna sig åt att binda sina skolböcker själv. Det verkar mig viktigt att framhålla detta, eftersom det betydde något för utvecklingen av den pojken, att lära sig en så praktisk sak som bokbinderi i relativt tidiga levnadsår.

Men också något annat spelade in där. Det var just den tid, som nu talas om, då i Österrike istället för det gamla tull-, fot-, pund- och centnersystemet infördes det nya metriska mått- och viktssystemet, meters- och kilogramsystemet. Och hela entusiasmen upplevde pojken med, som utspelade sig i alla förhållanden, när man slutade räkna på det tidigare sättet med fot och pund och centner och började sätta meter och kilogram i deras ställe. Och den mest lästa boken, som han alltid hade i fickan, var den idag redan glömda om det nya mått- och viktssystemet. Och snabbt kunde pojken rabbla hur mycket en mängd pund utgjorde i kilogram och hur mycket en mängd fot i meter, för där fanns långa tabeller i boken.

En personlighet som spelade in i pojkens liv får inte förbli onämnd: en läkare, en mycket frihetsälskande läkare, som dock — kanske det inte tas illa upp — hade en viss ”långsynt livsuppfattning”. Han hade därmed också sina egenheter, var dock i viss mån en utomordentligt bra läkare. Men det hände honom till exempel sådana saker: Läkaren var redan känd för pojken från den första järnvägsstationen, där den ockulta uppenbarelsen ägde rum.

Då inträffande följande: Växelvaktmästaren på den stationen hade haft en kraftig tandvärk. Den berörda läkaren var också järnvägsläkare och hade, trots att han inte bodde där, att behandla växelvaktmästaren. Och se där, den gode läkaren ville bli klar med sakerna rätt snabbt och skickade ett telegram att han skulle komma med ett visst tåg. Han ville bara stiga av så länge tåget stod stilla för att under den tiden dra ut tanden och sedan åka vidare. Saken iscensattes, läkaren kom med det bestämda tåget, drog ut tanden på växelvaktmästaren och åkte vidare. Men efter att läkaren åkt kom växelvaktmästaren och sade: ”Nu har han dragit ut en frisk tand, men den sjuka gör inte ont längre!”

Sen hade växelvaktmästaren en gång magsmärtor, då ville läkaren expediera honom på liknande sätt. Denna gång var dock tåget han kom med ett snabbtåg som inte stannade på stationen. Därför ordnade han att växelvaktmästaren skulle ställa sig på perrongen och sträcka ut tungan när tåget passerade, han ville sedan från nästa station ge besked. Det hände också: Växelvaktmästaren måste ställa sig, sträcka ut tungan medan tåget passerade, och läkaren telefonerade sedan receptet tillbaka från nästa station. Det var några sidor av den ”långsynta livsuppfattningen” hos denna läkare. Men han var en känslig, utomordentligt människovänlig personlighet.

Pojken hade länge studerat det nya mått- och viktssystemet, hade informerat sig om integral- och differentialräkning. Av Goethe och Schiller visste han inget annat än vad som stod i skolböckerna — några dikter — annars inget av tysk litteratur, av litteratur överhuvudtaget. En naturlig kärlek till den läkaren hade dock stannat hos pojken, och med äkta vördnad gick han förbi läkarens fönster i staden där realskolan var. Där kunde han se honom bakom fönstret med ett grön skärm framför ögonen, och obemärkt kunde han observera hur han försjunken satt framför sina böcker och studerade.

Vid ett besök som läkaren gjorde i den sistnämnda byn, uppstod det att han bjöd in pojken att besöka honom en gång. Pojken gick då till honom, och läkaren blev nu en kärleksfull rådgivare genom att ställa de viktigaste verken av tysk litteratur till förfogande — ibland i kommenterade upplagor — och tog alltid avsked av honom med ett kärleksfullt ord, mottog honom också så när han återlämnade böckerna. Så var läkaren, om vilken jag först berättade den andra sidan, en personlighet som blev en av de mest respekterade i pojkens liv. Mycket av det som trängde in i pojkens själ av litteratur och därmed sammanhängande ting kom från den läkaren.

Men det fanns också många andra sidor i skolan. Till exempel var genom ett antal klasser historieläraren en rätt tråkig figur, och det var utomordentligt svårt att lyssna; vad han framförde var samma som stod i boken, och man kom lättare på det om man läste det i boken efteråt. Då hade pojken uppfunnit ett märkligt system som hängde samman med hans dåvarande intressen. Han hade visserligen aldrig särskilt mycket pengar, men om han veckovis lade undan de ören han här och där fick, kunde han till slut spara ihop något.

Just då var det hans goda karma att Reclams Universal-Bibliothek hade grundats, och bland de första verken som utkom var till exempel Kants verk. Det första som pojken köpte från Universal-Biblioteket var Kants Kritik av den rena förnuftet. Han var då mellan fjorton och femton år. De historiska föreläsningarna från hans professor tråkade ut honom fruktansvärt. Han hade inte särskilt mycket fritid, det fanns många läxor som måste göras mellan kvällen och nästa morgon. Den enda tid man kunde använda fruktbart var timmen då historieläraren höll sina tråkiga föreläsningar.

Och han var uppmärksam, för han lyckades med att vid femton års ålder ha läst Kants Kritik av den rena förnuftet noggrant och kunde sedan gå vidare till att arbeta med Kants andra verk. Det kan verkligen, utan att skryta, sägas att pojken vid sexton, sjutton års ålder hade lyckats ta till sig Kants verk, såvitt de fanns i Reclams Universal-Bibliotek; för till studierna under historielektionerna kom också studierna under loven. Han ägnade sig ivrigt åt Kant, och det var verkligen en ny värld som då från den fysiska planen öppnade sig för pojken genom studiet av dessa verk.

Nu gick realskoltiden mot sitt slut. Pojken hade bakom sig en helt modern skolgång. Två saker ska fortfarande framhållas. I de högre klasserna var också en mycket bra kemilärare som inte talade så mycket, som mest alltid bara sade det nödvändigaste. Men på ett flera meter långt bord var alla möjliga apparater utbredda, och allt visades. De mest komplicerade experimenten utfördes och åtföljdes bara av de nödvändigaste orden. Och när en så intressant timme var över, frågade eleverna väl: ”Herr doktor” – han föredrog att bli tilltalad så istället för ”herr professor” – ”ska det experimenteras eller examineras nästa gång?”, då var svaret oftast: ”Experimenteras”, och alla gladdes igen.

Examinerades gjordes vanligtvis bara de sista två timmarna innan betyg skulle utfärdas. Men alla hade i sina lektioner alltid lyssnat noga och medverkat, och så kom det sig — eftersom han också var en utmärkt man — att också eleverna alltid kunde något.

Nu kom också andra saker till. Pojkens intresse, som hade tänts av Kant, gick gradvis så långt att han också fick lust till andra filosofiska saker, och han skaffade sig nu med sina rätt knappa medel psykologiska och logiska verk. Särskild sympati kände han för Lindners böcker, som vad gäller psykologi var rätt bra läromedel, och lärde sig ur de trådar som följdes där innan han lämnade realskolan, egentligen rätt väl Herbarts filosofi.

Det hade dock ställt till med en svårighet för honom, för tyskläraren, som annars var en utmärkt man och vann många förtjänster för skolväsendet, kunde inte tåla att pojken Rudolf Steiner ägnade sig åt sådan läsning som lockade honom att skriva så fruktansvärt långa skoluppsatser, ibland till och med ett helt häfte. Och efter studentexamen, där eleverna, som det var brukligt, en gång till före skolavslutningen var tillsammans med lärarna, sade han till pojken: ”Ja, du var min starkaste frasmakare; jag bävade alltid när ditt häfte kom.” En gång till exempel hade han, efter användningen av ordet ”psykologisk frihet”, gett pojken rådet: ”Du verkar verkligen ha en filosofisk bibliotek hemma; jag skulle råda dig att inte syssla så mycket med det.”

Av särskilt intresse för pojken var också ett föredrag av en professor i den lilla orten om ”Pessimism”. Ännu ska nämnas att det sedan också fanns år på realskolan där historia vårdades utmärkt. Och då var det verkligen en grundlig fördjupning av pojken i trettioåriga krigets historia, eftersom han kunde lägga vantarna på Rottecks Världshistoria, som gjorde ett stort intryck genom värmen med vilken de första banden av denna världshistoria var skrivna.

Av det som på ett sätt är betydelsefullt får också framhållas att pojken bara pliktskyldigast i de första fyra åren deltog i religionsundervisningen. När han från det fjärde skolåret enligt skolplanen var befriad från religionsundervisningen, deltog han inte längre i den. Genom sin familjs förhållanden hade han heller aldrig förts till konfirmation, så han är inte konfirmerad än idag. Så ni har alltså inte en konfirmerad människa framför er.

Ty det var då i de kretsar där pojken växte upp en självklarhet att man inte deltog i sådana klerikala arrangemang. Däremot hade det gjort ett djupt intryck på honom att han vid sin studentexamen i fysik fick en fråga att besvara som var så modern att den väl för första gången ställdes i de österrikiska skolorna. Han skulle nämligen förklara telefonen, som då först hade börjat spridas. Det var verkligen ett samband där med de allra modernaste förhållandena. Han måste rita upp på tavlan hur man telefonerar från den ena till den andra stationen.

Nu handlade det om att efter skoltiden en hel rad filosofiska önskedrömmar hade väckts i pojken. Studentexamen var slut, och fadern lät sig förflyttas till en station nära Wien så att pojken nu kunde besöka högskolan. Det var under loven som följde på studentexamen, och då uppstod verkligen en djup längtan efter lösning av filosofiska frågor. För att stilla dessa fanns bara en möjlighet. Man hade under åren staplat upp en mängd skolböcker, dessa bars nu till antikvariaten och man fick ett fint litet belopp för dem. Det byttes omedelbart mot filosofiska böcker.

Och nu läste pojken vad han inte hade läst av Kant, till exempel hans avhandling från 1763 om ”Försök att införa begreppet negativa storheter i världsvetenskapen” eller Kants ”Drömmar om en andeseans förklarade genom drömmar av metafysik”, där hänvisning tas till Swedenborg. Men inte bara Kant, utan hela litteraturen kunde följas genom enskilda representativa böcker av Hegel, Schelling, Fichte och deras elever till exempel Karl Leonhard Reinhold, av Darwin och så vidare. Tills det kom till en filosof som idag inte har särskilt anseende, till Traugott Krug, kantianen.

Nu skulle pojken till högskolan. Han kunde naturligtvis bara gå till en teknisk högskola, eftersom han inte hade någon förberedelse för de med humanistisk och antik kunskap förknippade studierna. Han lät sig då verkligen inskriva vid den tekniska högskolan i Wien och lyssnade de första åren på kemi, fysik, zoologi, botanik, biologi, mineralogi, geologi, matematik, geometri och ren mekanik. Utöver det lyssnade han på tysk litteraturhistoria hos den man som dock har ett djupt samband med pojkens liv, hos föreläsaren i tysk litteratur vid den tekniska högskolan, Karl Julius Schröer.

I den mannen fanns helt enorma ockulta djup. Det var betydelsefullt vad som kunde diskuteras med honom när han, med ett knyte på ryggen med en stor mängd växter han hade samlat och torkat, sedan åkte till huvudstaden, dit pojken också skulle resa. Där fanns mycket viktiga samtal med denna man, som i Österrike kallas en ”torkörtsman”, en som samlar och torkar örter och sedan bär dem till apoteken. Det var mannens yttre yrke, det inre var naturligtvis helt annorlunda. Det får inte förbli oomtalat att han älskade allt i världen och bara blev bitter – det ska dock bara nämnas kulturhistoriskt – när han kom att tala om klerikala förhållanden och det han också hade att uthärda genom de klerikala förhållandena; mot detta var han inte kärleksfullt sinnad.

Men snart följde något annat. Min Felix var på sätt och vis bara en förebådare av en annan personlighet, som använde sig av ett medel för att i pojkens själ, som ju stod i den andliga världen, väcka de regelbundna, systematiska saker man måste vara bekant med i den andliga världen. Den personligheten, som nu igen stod så främmande som möjligt mot allt klerikalism och därmed naturligtvis inte hade något med det att göra, använde faktiskt Fichtes verk för att koppla vissa betraktelser till, från vilka saker uppstod, i vilka dock fröna till Vetenskapen om det fördolda kunde sökas, som mannen, som blev av pojken, senare skrev.

Och mycket av det som blev Vetenskapen om det fördolda diskuterades då i samband med Fichtes satser. Lika anspråkslös i det yttre yrket var den utmärkte mannen som Felix också. En bok var det som han liksom använde som utgångspunkt, som lite blev känd i den yttre världen och som i Österrike ofta undertrycktes på grund av sin antiklerikala riktning, genom vilken man dock kan inspireras till helt särskilda andliga vägar och stigar. De egendomliga strömningarna, som går genom den ockulta världen, som man bara kan känna igen om man ser en uppåtgående och en nedåtgående dubbelströmning, trädde då levande fram för pojkens själ.

Det var under den tid då pojken ännu inte hade läst den andra delen av Faust, som han på detta sätt blev ockult introducerad. Det är inte nödvändigt att tala mer om denna punkt av den nuvarande ynglingens ockulta skolning, som pojken hade vuxit till, för allt som presenterade sig för honom förblev i ynglingens själ; han upplevde det i sig själv och fortsatte sin yttre livsväg vidare.

Först hade han blivit inspirerad genom de litteraturhistoriska föreläsningarna av Karl Julius Schröer om ”Den tyska litteraturen sedan Goethes första uppträdande” till det som Goethe hade gett, särskilt dock till Färgläran och till den andra delen av Faust, som han studerade som arton- nittonårig yngling. Samtidigt studerade han Herbarts filosofi, särskilt ”Metafysiken”. En märklig besvikelse hade ynglingen upplevt, som ju redan hade blivit bekant med mycket filosofiskt, men av sig själv hade vissa skäl att uppskatta Herbarts filosofi.

Det hade bildats en glädjefylld längtan hos honom att lära känna en av de mest betydelsefulla föreläsarna för Herbarts filosofi, nämligen Robert Zimmermann. Det var verkligen en besvikelse, för i uppskattningen av Herbarts filosofi blev man mycket nedstämd när man hörde den annars andliga, men på katedern outhärdliga Robert Zimmermann.

Däremot fanns en inspiration som var mycket till godo för sinnet, från en man som sedan också trädde in i livet för personligheten som här talas om, från historieutredaren Ottokar Lorenz. Ynglingen hade nämligen rätt lite lust att helt pedantiskt regelbundet lyssna på föreläsningarna vid den tekniska högskolan, även om han hade deltagit i allt. Han hade också under tiden som gäststudent vid universitetet lyssnat på Robert Zimmermanns föreläsningar om ”Praktisk filosofi” och också föreläsningarna om ”Psykologi” av Franz Brentano, som då – men det låg mindre i sakens natur – inte gjorde ett så starkt intryck på ynglingen som senare hans böcker, och som mannen, som blev av ynglingen, sedan noggrant lärde känna.

Ett visst intryck gjorde Ottokar Lorenz genom sin frihetsanda, för han höll då – under den så kallade ”österrikiska liberala eran” – helt frihetsälskande föreläsningar. Och Ottokar Lorenz var redan en karaktär som kunde göra intryck på mycket unga människor. Han talade i föreläsningen verkligen de hårdaste orden, drog som historiker med många belägg över det som skulle behandlas, var därvid en helt ärlig människa, som till exempel efter att ha redogjort för vissa ”brännbara” förhållanden kunde säga: ”Jag måste försköna en smula; ty, mina herrar, hade jag sagt allt som finns att säga, skulle åklagaren sitta här nästa gång.”

Det var samma Ottokar Lorenz om vilken anekdoten – såvitt anekdoter är sanna: nämligen sannare än sant – berättar följande. En kollega till honom, som särskilt vårdade de historiska hjälpvetenskaperna, hade en favoritstudent, hos vilken, när han kom till disputation, Lorenz måste pröva. Då kunde till exempel kandidaten genast ge en grundlig upplysning om i vilka påvliga urkunder prick över i:et förekom för första gången. Och efter att ha kunnat ge så exakt upplysning om allt kunde Ottokar Lorenz inte avhålla sig från att fråga: ”Jag skulle vilja fråga herr kandidat något också. Kan ni säga mig när den påve, i vars urkunder prick över i:et förekom första gången, föddes?” Det visste kandidaten inte. Då frågade han vidare om han kunde säga när den påven dog? Det visste han heller inte. Då frågade han vad han annars visste om denna påve? Men också där kunde kandidaten inte säga något. Då menade läraren, vars favoritstudent den berörda var: ”Men herr kandidat, ni är ju idag som om ni hade en bräda spikad framför huvudet!” Då sade Lorenz: ”Men, herr kollega, han är ju er favoritstudent, vem har då spikat brädan framför hans huvud?” Sådana saker hände.

Lorenz var studenternas favorit vid Wiens universitet, och han var också ett år rektor vid Wiens universitet. Det var då brukligt att någon som hade varit rektor nästa år blev prorektor. Efter honom valdes nu en helt svart radikal till rektor, som var oerhört impopulär. Denne gjorde studenterna gärna kattmusik för.

Nu var Lorenz den ivrigaste motståndaren till den klerikale, som var företrädare för kyrkorätten. Den rektorn kunde knappt längre komma in på universitetet, för så snart han försökte det började oljudet omedelbart. Då måste prorektorn komma och återställa ordningen. Så snart Lorenz dök upp jublade studenterna till honom.

Men Ottokar Lorenz ställde sig upp och sade: ”Er bifall lämnar mig helt kall. Om ni behandlar min kollega så som ni gör – hur vi två än alltid kan tänka olika – och jublar till mig, då säger jag er att jag, som inte är värdig att lösa min motståndares skosnören i lärdom, inte gör något av ert bifall och avvisar det!”

”Pereat! pereat!” gick det loss, och slut var det med hans popularitet. Lorenz gick sedan vidare till Jena, och den som här talar träffade honom fortfarande flera gånger. Nu är han inte längre på det fysiska planet. Han var en utmärkt personlighet. I alla detaljer står fortfarande levande framför min själ hur han en gång höll ett föredrag om relationerna mellan Carl Augusts verksamhet och den övriga tyska politiken. När nästa år, igen vid mötet av Goethesällskapet, satt Ottokar Lorenz där och när vi talade om detta föredrag som han då hade hållit, föll ur hans djupa ärlighet orden: ”Ja, vad det beträffar – när jag då talade om relationen mellan Carl August och den tyska politiken, sköt jag verkligen en grov bock!” Så var han alltid redo att erkänna sitt fel.

Utöver många andra personligheter som då gjorde intryck på ynglingen, ska en utmärkt man nämnas, som dock snart dog, hos vilken ynglingen vid Wiens tekniska högskola lyssnade på föreläsningar om ”Fysikens historia”. Det var Edmund Reitlinger, som också medarbetat i ”Keplers liv” och på ett utmärkt sätt kunde framställa fysikens utveckling genom tiderna.

Betydelsefulla inspirationer kom i många avseenden från Karl Julius Schröer, som inte bara verkade genom föreläsningarna utan också genom att han ordnade ”Övningar i muntlig framställning och skriftlig redogörelse”. Där måste studenterna hålla föredrag, och där lärde man sig den ordentliga uppbyggnaden av ett tal. Där kunde man också ta igen mycket som man tidigare inte lärt sig med avseende på satsbyggnad; kort sagt, man blev grundligt undervisad i muntlig framställning och skriftlig redogörelse.

Och levande kan jag minnas tillbaka på det som då ynglingen, som här talas om, framförde. Det första föredraget var om Lessings betydelse, särskilt om Laokoon; det andra om Kant, och då särskilt om frihetsproblemet. Sedan höll han ett föredrag om Herbart och särskilt om Herbarts etik; det fjärde föredraget, som då hölls provisoriskt, handlade om pessimism. Då väcktes nämligen genom en studiekamrat i detta kollegium om ”muntlig framställning och skriftlig redogörelse” en diskussion om Schopenhauer, och ynglingen, som här talas om, sade då i debatten: ”Jag uppskattar Schopenhauer utomordentligt mycket, men om det som framstår som ett resultat av Schopenhauers åsikter är riktigt, då skulle jag hellre vara den träpåle jag nu står på med foten än ett levande väsen.” Så var hans sinnesstämning; ynglingen ville försvara sig mot en ivrig Schopenhauerian. Att han nu inte längre skulle avvisa honom framgår väl därav att han själv har publicerat en Schopenhauerutgåva, där han försökte göra rättvisa åt Schopenhauers åsikter.

Nu fanns det då vid Wiens tekniska högskola en studentförening, och ynglingen, som här talas om, fick i denna studentförening posten som kassör. Men han sysslade med kassan bara vid vissa tider, mer sysslade han med biblioteket; och det först för att han intresserade sig för filosofi, men också för att han hade en längtan att bli mer bekant med kulturlivet.

Denna längtan hade blivit mycket stor, men medlen saknades för att köpa böcker, för pengar fanns det lite av. Så kom det sig att han efter en tid blev den självklara bibliotekarien för den studentföreningen. Och när man sedan behövde böcker, skrev han på uppdrag av studentföreningen ett så kallat ”lånebrev” till författaren till något verk man gärna ville ha, i vilket man meddelade att studenterna skulle glädjas oerhört om författaren ville skicka sitt bok. Och dessa lånebrev besvarades vanligtvis på ett utomordentligt vänligt sätt genom att böckerna kom.

Då kom faktiskt de mest betydelsefulla böckerna, som skrivits på filosofins område, på detta sätt in i studentföreningen och lästes – åtminstone av den som skrev lånebreven. Därigenom kunde den berörda då inte bara bekanta sig med ”kunskapsteorin” av Johannes Volkelt och arbetena av Richard Falckenberg, utan också med Helmholtz verk och med historisk-systematiska verk.

Många skickade sina böcker; till och med Kuno Fischer donerade en gång en volym av sin ”Den nyare filosofiens historia”. Sedan hade på detta sätt kommit in i biblioteket alla verk av baron Hellenbach, som genast skickade alla sina verk efter att ett lånebrev skrivits till honom. Så fanns rikligt med tillfälle att bekanta sig med filosofiska, kulturvetenskapliga och också litteraturhistoriska verk. Men också på andra områden kunde man fördjupa sin blick på tillräckligt sätt.

Då kom dock genom det personliga och allt intimare umgänget med Karl Julius Schröer, som inte bara var en kännare utan också en djupt betydelsefull kommentator till Goethe, att ynglingen började intressera sig för Goethes idéer och särskilt för dennes idéer om naturvetenskaperna. Det lyckades Schröer, efter de mest varierande ansträngningarna, att få vissa fysikaliskt hållna uppsatser av ynglingen om ”Färgläran” publicerade.

Det trädde sedan ytterligare möjligheten för honom att medverka i den stora Goethe-utgåvan, som då som utgåvan av ”Kürschners nationallitteratur” organiserades av Joseph Kürschner, och att få tilldelat bearbetningen av Goethes naturvetenskapliga skrifter, liksom uppdraget att skriva inledningen till dem.

När det första bandet av ”Goethes naturvetenskapliga skrifter, med inledningar av Rudolf Steiner” hade utkommit, så hade han behovet att från grunderna framställa de tänkande källorna från vilka ändå hela synsättet följde, som här lagts fram för att förstå Goethe. Därför skrev han mellan utgivningen av det första och det andra bandet En kunskapsteori enligt Goethes världsåskådning (Egentligen Grunddragen till en kunskapsteori enligt den goetheska världsåskådningen med särskilt hänseende till Schiller).

Från tidigare, från början av åttiotalet, kommer bara några uppsatser i betraktande: En, som publicerats under titeln ”På höjden”, en om Hermann Hettner, en om Lessing och en om ”Paralleller mellan Shakespeare och Goethe”. Det är i grunden alla uppsatser som då skrevs.

Snart kom Rudolf Steiner in i en omfattande författarverksamhet genom att han blev medarbetare i ”Kürschners tyska national-litteratur” och hade att ta hand om utgivningen av Goethes naturvetenskapliga skrifter med de utförliga inledningarna. Det får framhållas att, som tidigare studentföreningen var ett slags stöd för honom, blev det nu Wiens Goetheförening, vars andre ordförande Karl Julius Schröer var. Det var också uppmuntrande för Rudolf Steiner att Schröer bjöd in honom, efter att de första Goethe-banden hade utkommit, att hålla ett föredrag inför en sådan församling som medlemmarna i Wiens ”Goethe-förening” var. Och där höll Rudolf Steiner sitt föredrag om ”Goethe som fader till en ny estetik”.

Då var den, vars livsförhållanden här ska framställas, efter att han lämnat högskoleförhållandena bakom sig, blivit uppfostrare. Han måste ju redan från sitt fjortonde år alltid ge privatlektioner, undervisa andra pojkar, måste fortsätta denna undervisning också senare för att försörja sig, och hade, medan han genomgick högskolan, rätt många elever. Man kan säga: Han var lycklig att han hade rätt många elever som han gav extraundervisning till eller som han också helt uppfostrade. Det gick parallellt med att komma in i Goethe-sällskapet.

Sedan blev han uppfostrare i ett Wienskt hus. Med hänvisning till detta hus måste igen sägas att här sken något in som utstrålade från de mest moderna förhållandena. Ty herren i detta hus, vars pojkar Rudolf Steiner skulle uppfostra, var en av de mest ansedda företrädarna för bomullshandeln mellan Europa och Amerika, som ju kan leda en djupast in i de moderna kommersiella problemen.

Han var en bestämt liberal man. Och de två kvinnorna, två systrar – det levde i detta hus som två familjer intimt tillsammans – var helt framstående kvinnor, som hade det djupaste förståelse å ena sidan för barnuppfostran och å andra sidan för den idealism som kom till uttryck i Rudolf Steiners ”Inledningar till Goethes naturvetenskapliga skrifter” och i ”Kunskapsteorin”.

Nu blev det möjligt att så att säga lära sig praktisk psykologi genom uppfostran av en rad pojkar. Praktisk psykologi också genom att man i alla frågor som rörde uppfostran fick utveckla initiativ, för att man mötte ett så djupt förståelse just hos modern till dessa pojkar. Det som Rudolf Steiner då påbörjade var en uppfostrarroll som han hade att leda genom år. Och just så levde han dessa år, att han vid sidan av undervisningsverksamheten, som han som uppfostrare utövade, också kunde ägna sig åt utarbetandet av sin skrift för introduktion till Goethes naturvetenskapliga verk.

Till denna tid hade alltså Rudolf Steiner en realskola bakom sig, hade bakom sig tiden vid Wiens tekniska högskola och levde nu som uppfostrare av pojkar, som själva var realskolpojkar, av vilka bara den ene var gymnasiestudent. Eftersom den ene besökte gymnasiet, sattes Rudolf Steiner nu i nödvändigheten att ta igen gymnasiet. Så att han ur denna nödvändighet, efter att han nått sitt tjugonde, tjugoförsta levnadsår, kunde lära om gymnasiet med pojken, och bara det satte honom i stånd att senare förvärva doktorsgraden.

Så ligger sakerna till, att Rudolf Steiner före sitt tjugonde år inte hade att göra med något annat än en realskola, som i Österrike aldrig ger någon förberedelse för ett intellektuellt yrke, utan snarare håller därifrån. Sedan har han genomgått en teknisk högskola, som heller inte kvalificerar för ett intellektuellt yrke, för där drevs kemi, fysik, zoologi, botanik, mekanik, vad som rör maskinteknik, geologi och så vidare, också nyare geometri, som ”lägesgeometri”.

Det gick parallellt under högskoleperioden med fördjupningen i de mest varierade filosofiska verk, sedan med det intimare umgänget med Schröer tillvägagångssättet till Goetheutgåvorna, och sedan kom, vad man kan kalla ”yrkesmässigt”: uppfostringsverksamheten, som – eftersom man måste utveckla psykologisk blick, då förhållandena på grund av abnormitet hos den ene pojken var svåra – kunde vara ”praktisk psykologi”.

Denna tid förflöt alltså verkligen inte, som vissa människor vill tro, i jesuitstiftet i Kalksburg – nu nämns redan en annan ort – utan tiden förflöt i uppfostringsverksamhet i ett Wienskt judiskt hus, där den berörda absolut inte hade den minsta anvisning att utveckla en jesuitisk verksamhet. För förståelsen som de två kvinnorna utvecklade för den dåvarande idealismen eller för uppfostringsmaximerna för barnen var alls inte lämpad att närma sig jesuitismen.

Något fanns dock där, som så att säga som en skugga från jesuitismens värld kikade in. Och det kom på följande vis: Schröer gjorde bekantskap med den österrikiska poetissan Marie Eugenie delle Grazie, som bodde i ett katolskt prästs hus, Laurenz Müllner, som senare övergick till den filosofiska fakulteten. Och man behöver bara läsa skrifterna av Marie Eugenie delle Grazie för att genast se att Müllner alls inte hade för avsikt att föra henne under jesuitiskt inflytande.

Men man kom där också i kontakt med olika universitetsprofessorer. Bland dem var en, som var grundlärd i semitologi, de semitiska språken, och som var en djup kännare av Gamla testamentet. Han var en grundlärd herre, om vilken man sade att han ”kände hela världen och tre byar däromkring”.

Men samtalen, som jag hade med honom och som var betydelsefulla för mig, var de som rörde kristendomen. Vad som då talades av denna lärde om kristendomen berörde en gång frågan om ”Conceptio immaculata”, den obefläckade avlelsen. Jag försökte bevisa för honom att det fanns en fullständig inkonsekvens i detta dogm, där det ju inte bara handlar om Marias obefläckade avlelse, utan också om modern till Maria, den heliga Anna; där måste man ju då alltid gå längre upp. Nu var han dock en av de teologer för vilka ”teologen” alls inte satt i nacken, en helt frihetsälskande teolog, och han tillfogade: ”Det kan vi nu inte göra; för då skulle vi till sist komma till David, och då skulle saken bli illa.”

I denna ton gick för övrigt alla samtal i professorn Müllners hus vid delle Grazies ”jour”. Müllner var en sarkastisk ande, och också professorerna var frihetsälskande män. Vad som sken in från den andra sidan kom egentligen bara från en man som hade något av jesuitisk anda, som sedan tog ett tragiskt slut. Vid en skeppsförlisning i Adriatiska havet drunknade han.

Denna man var en kyrkohistoriker vid Wiens universitet. Han talade lite, men vad han sade var inte lämpat att gynna det andra elementet. Ty det gick ett rykte om honom att han på kvällen, när det blivit mörkt, av rädsla inte längre gick ut på gatan, för då gick frimurarna omkring. Han kunde alltså inte väcka något särskilt intresse för jesuitismen, dels för att han inte var en bra kyrkohistoriker, och också på grund av sådant prat. Före skymningen försvann han faktiskt alltid.

Det erbjöds då också tillfälle att komma djupare in i de österrikiska politiska förhållandena, och det skedde genom att den av Heinrich Friedjung grundade ”Tyska veckoskriften” kunde redigeras av mig. Denna företrädde en bestämt liberal ståndpunkt med avseende på de österrikiska förhållandena, vilket vem som helst kan studera om han bekantar sig med vad som fanns hos Friedjung.

Denna tid förde också Rudolf Steiner i kontakt med de övriga politiska förhållandena och personligheterna. Den redaktionella verksamheten var visserligen mycket kort, men den föll in i en mycket viktig tid: efter att Battenberger hade fördrivits från Bulgarien och den nye fursten av Bulgarien hade tillträtt sitt ämbete. Därigenom gavs signaturen för hur man skulle få en korrekt bild av de kulturpolitiska förhållandena.

Nu uppenbarade sig vid denna tid ett verk, som är helt betydelsefullt, även om det av många anses ensidigt, nämligen ”Homunkulus” av Robert Hamerling. Särskilt betydelsefullt för den, vars livsförhållanden här ska skildras, var ”Homunkulus” också därför att Rudolf Steiner redan tidigare hade blivit bekant med Hamerling.

Ty även om Rudolf Steiner föddes i Kraljevec, stammade hans familj ändå från Nedre Österrike, och väl från det s.k. ”Bandlkramerlandl”, där man ser människorna med buntar på ryggen bära runt de där tillverkade tunnbanden. Därifrån stammade familjen. Och som det är, sprids familjerna i sådana yrkesförhållanden överallt, och pojken kom aldrig tillbaka till Nedre Österrike. Men han var ändå på ett visst sätt härstammande därifrån, från samma ”Bandlkramerlandl”, varifrån också Hamerling stammar.

Man har ju inte visat Hamerling särskilt förståelse. Men hos honom kunde man säga att han åtnjutit en, om än inte en jesuitisk, så ändå en klosteruppfostran. Men det är inte fallet med den som här står framför er. Erkänd är ju inte heller Robert Hamerling, ty när han senare en gång besökte sin hemtrakt och i det lokala värdshuset sade till värden att han var Hamerling, svarade denne: ”Nu du… du Hamerling, du Svampkung…”

Det hade tagits initiativ till att skicka Kunskapsteorin enligt Goethes världsåskådning” till Hamerling. Hur han tog emot den kan man utläsa ur ett omdöme från ”Atomistik des Willens”, där den just i ett av de viktigaste kapitlen – kapitlet om naturen hos de matematiska omdömena – på ett, som även idag verkar för mig, helt originellt sätt har använts. Det förekom – även om det inte var särskilt länge – ändå ett brevutbyte med Robert Hamerling, som för Rudolf Steiner i viss mån var viktigt, eftersom han efter ett brev han skrivit till Hamerling av denna fine stilist fick höra att han skrev på ett utomordentligt sympatiskt, vackert sätt, att han hade en viss talang för att med kraft framställa det han ville framställa. Detta var utomordentligt viktigt för Rudolf Steiner, eftersom han ju under dessa år inte litade särskilt mycket på sig själv, men nu i fråga om denna stil i framställningen genom Robert Hamerling litade mer på sig själv än tidigare. Det var ju nödvändigt att tidigare nämna att pojken fram till tretton, fjorton års ålder grammatikaliskt och ortografiskt kunde skriva rätt lite korrekt och att det bara var innehållet i hans uppsatser som hjälpte honom över de fel i grammatik och ortografi.

När nu Goethe-utgåvan närmade sig sitt slut och Rudolf Steiner i undervisningen med de pojkar han uppfostrade hade tillägnat sig den humanistisk-antika kulturen i efterhand, kom tiden då han kunde disputera. Han hade också kunnat vinna en verkligt konstnärligt-arkitektonisk blick genom omständigheten att stora arkitekter levde i Wien vid den tiden, med vilka han också genom sin bekantskap vid Wiens tekniska högskola personligen kom i kontakt. Det må bara nämnas att Votivkyrkan, rådhuset, parlamentsbyggnaden och annat byggdes då i Wien. Därigenom kunde man stimulera mycket inom sig av samband med konsten. Under dessa tider förekom också – vilket också får påpekas – häftiga debatter med de fanatiska Wagner-anhängarna, ty den som här talas om kunde och måste med all möda kämpa sig fram till en erkänsla av Richard Wagner, till en erkänsla som ju är känd från andra framställningar.

Det inföll också under denna tid bekantskapen med en andlig strömning, som egentligen, trots att den redan tidigare påbörjats, först då dök upp i Europa. Det är bekantskapen med det som H.P. Blavatsky spred som teosofisk riktning. Och den som här talas om får påpeka att han väl var en av de första köparna av Esoteric Buddhism av A.P. Sinnett såväl som av Mabel Collins bok Ljus på vägen. Till en känd dam, som då var mycket svårt sjuk, förde han denna bok omedelbart efter dess utgivning till sjukbädden och gav henne diverse anvisningar för att förstå boken från hennes ståndpunkt. Även till en man förde han den, som av honom förbereddes för det österrikiska officersprovet i integralräkning och matematik. Han bodde i huset hos familjen där den mycket svårt sjuka damen var.

Då närmade sig mig också Wiens företrädare för den teosofiska rörelsen. Med allt som i denna tid grupperade sig kring den nyligen avlidne Franz Hartmann, och även med andra teosofer, kom den som här talas om i ett rätt vänskapligt och intimt umgänge. Det var under åren 1884 till 1885, då teosofiska rörelsen överhuvudtaget började bli känd.

Men det var då för den som här talas om inte möjligt att ansluta sig till denna rörelse, trots att han kände den mycket väl, eftersom hela uppträdandet och hela sättet hos människorna, det som visserligen kunde kallas oäkta – detta ska här bara användas som en teknisk term – ändå inte var förenligt med det som hos den här skildrade till slut hade utvecklats som en i själslivet förankrad vetenskaplig exakthet, noggrannhet och äkthet. Det ska inte vara ett självhävdande, utan jag vill tillskriva det mer som ett resultat av lärdomarna i vår tid. Vad man än annars kan invända mot denna lärdom, kan det inte invändas att inte den största, skarpaste logiken just kunde komma därur.

Så kom det sig att den som här talas om personligen värdefulla människor inom teosofiska kretsar lärde känna, till exempel Rosa Mayreder, som senare helt vände sig bort från teosofisk riktning. Han lärde där grundligt känna också yttre historiskt den hela riktningen, men han kunde inte ha något med den att göra och kom först till att praktiskt så att säga tillämpa det han hade att säga teosofiskt, då han blev föranledd att fördjupa sig i Goethes Sagan om den Gröna Ormen och den Sköna Liljan. För att kommentera denna saga utövade han sig först praktiskt med det som sedan den nämnda första ockulta uppenbarelsen alltid levt i hans själ. Det var år 1888, efter att han tidigare grundligt lärt känna teosofiska rörelsen, men inte kunnat ansluta sig till den yttre, även om han där lärt känna värdefulla människor.

Ett djupt intryck ska också nämnas, ett intryck från en konstutställning i Wien, där år 1888 den vars liv här skildras för första gången såg verk av Böcklin, nämligen ”Pietà”, ”Im Spiel der Wellen”, ”Frühlingsstimmung” och ”Quellnymphe”. Det var verk som gav honom anledning att sedan också bestående syssla med idéer om måleri, eftersom han naturligtvis ville komma till botten med saken – liknande som det också var med Richard Wagner, där utgångspunkten var de nämnda debatterna – för att sedan också särskilt ägna sig åt detta konstområde, vilket senare i Weimar fick sin fortsättning.

Efter att den som ska skildras hade nått så långt, uppstod det att medarbetarskapet i den stora Weimarska Goethe-utgåvan fördelades på enskilda lärda. Hos dem som då på uppdrag av storhertiginnan Sophie av Weimar hade att fördela de enskilda arbetena, uppstod idén att först bara överlåta Goethes zur Farbenlehre till honom. Senare dock, då Rudolf Steiner kom till Weimar för att bearbeta Färglära, överlämnades också – särskilt genom att han kom i ett hjärtligt och intimt förhållande till den så tragiskt avslutade Bernhard Suphan – just bearbetningen av Goethes naturvetenskapliga verk. Så började den Weimarska tiden, där den som ska framställas utvecklade en naturvetenskapligt-filologisk verksamhet. På den egentliga filologiska verksamheten har den berörde dock aldrig varit särskilt stolt, han kunde själv peka på många fel i denna relation och vill inte försköna det som han som misstag har begått.

Efter att Rudolf Steiner nu hade flyttat in i det gamla Goethe-Schiller-arkivet – det var fortfarande inrymt i slottet – gjorde han andra viktiga erfarenheter. Det kom ständigt in- och utländska lärda, även från Amerika, så att detta Goethe-Schiller-arkiv blev en samlingspunkt för den mest varierade lärdom. Vidare fanns möjligheten att se uppkomsten av en underbart idealisk institution; ty det var tiden då det nya Goethe-Schiller-arkivet bortom Ilm byggdes.

Samtidigt fanns en enastående möjlighet att leva sig in i gamla minnen, som fortfarande knöt an till Goethe-Schiller-tiden. Och det var också, eftersom Weimar verkligen var en samlingspunkt för många slags konstnärliga intressen – också Richard Strauss tog där sin början – möjlighet att helt växa samman med de mest varierande konstnärliga intressena.

Efter att Sagan om den gröna Ormen och den sköna Liljan hade tolkats av Rudolf Steiner, trädde intensivt arbete med Goethe starkt i förgrunden av intresset. Men vid sidan av fördjupningen i Goethe utarbetade han då också Frihetens filosofi; avhandlingen Sanning och vetenskap hade han redan med sig till Weimar. Flera gånger reste han fortfarande till Wien, en gång för att där i Goethe-föreningen hålla ett föredrag om Sagan om den gröna Ormen och den sköna Liljan; en andra gång för att i en vetenskaplig klubb hålla ett föredrag om relationerna mellan monismen och en mer andlig, verkligare riktning. Det var 1893. Föredraget kan läsas i Monatsblättern des Wissenschaftlichen Klub in Wien. ”Rudolf Steiner behandlade i detta föredrag på ett utförligt sätt förhållandet mellan filosofin och naturvetenskapen. Föredraget avslutades sedan med en tydlig skildring av hans förhållande till Ernst Haeckel och framhöll allt som Steiner hade att invända mot Haeckel.”

Nu har tiden redan framskridit så långt att det inte är möjligt att tala lika utförligt om det följande som om det föregående. Det är heller inte nödvändigt. Men ni kunde, om ni ännu mer skulle utforska vad som hänt fram till Weimartiden och följa förhållandena – förutom att sakerna i sig talar tillräckligt – överallt finna de tydligaste bevisen för vad det är för en vansinnig förvrängning av sanningen, när den märkliga anklagelsen har rests, som nu också återigen framställts av presidenten för Teosofiska Samfundet vid ett särskilt tillfälle, att jag skulle vara ”uppfostrad av jesuiterna”. Jag har just blivit överlämnad ett häfte av ”Stimmen aus Maria-Laach”, som ju ges ut av jesuiterna, där en recension av en bok som handlar om teosofi finns, och som innehåller en märklig mening. Det har nämligen utkommit en bok som riktar sig mot teosofin, författad av en jesuitisk fader. I slutet av recensionen står det: ”Den första delen sysselsätter sig med rörelsen i allmänhet, dess esoterism och falska mysticism. Den andra delen går in på detaljer, vederlägger de teosofiska dagdrömmarna om Kristus. […] Verken som kritikern mest hänvisar till är Rudolf Steiners, den (enligt rykten) avfallne prästen och nuvarande generalsekreteraren för den tyska sektionen av Teosofiska Samfundet, ’Kristendomen som mystisk verklighet’ och miss Besants, presidenten för Teosofiska Samfundet (huvudkontor Adyar), ’Esoteric Christianity’; båda böckerna har redan översatts till italienska.”

Att Rudolf Steiner skulle vara en ”avfallen präst” står alltså till och med i den jesuitiska tidskriften själv, i ”Stimmen aus Maria-Laach”, så att jesuiterna kan ta äran av att sprida denna påstående för sig själva. Men som ålder inte skyddar mot dumhet, skyddar heller inte jesuitismen någon från att orättvist framställa en objektiv osanning som påstående. Och om en sådan förvrängning av fakta till och med sprids av jesuiterna själva, borde det för miss Besant – kunde man tycka – vara ännu mer en anledning att vara misstänksam gentemot detta. Men miss Besant för vidare dessa saker, och de förs vidare. Jag var till och med tvungen en gång, när jag var i Graz, att från podiet själv ta itu med dessa saker. Det påstås ju också att jag skulle ha fått en jesuitisk uppfostran i Kalksburg, nära Wien. Stiftet Kalksburg har jag aldrig sett, trots att mina anhöriga bara var tre till fyra timmars resa därifrån. Och den andra orten – Bojkowitz – som nämns i samma sammanhang, har jag överhuvudtaget först på senare dagar lärt känna namnet på.

Alla dessa detaljer, som jag betraktar som en sorts påtvingad berättelse för er, kommer väl att ge er förklaringen till hur rätt man har att beklaga den tid man måste lägga på att avvisa sådana dumma anklagelser. Därför har man inte heller gjort mycket väsen av anklagelsen. Men när denna anklagelse nu rests från presidenten för Teosofiska Samfundets sida, ligger ändå nödvändigheten i att gentemot det påståendet föra fram den faktiska förlopp av min ungdomsuppfostran, skildra hur den verkligen har förlöpt, nämligen som en sorts självuppfostran.

Allt jag har berättat för er – om pojken, om ynglingen och om den senare mannen Rudolf Steiner – kan dokumentärt beläggas, och fakta kommer i varje detalj att visa det helt dumma och osannolika i de uppställda påståendena. Om deras moraliska värdering behöver vi inte gå in på. Vad som sagts och vad som ännu kan sägas om det senare är fakta, det kan när som helst kontrolleras, det kan man stå för.

Men frågan kan ställas: Med vilken rätt och från vilka källor talar miss Besant om det hon säger om min ”ungdomsuppfostran”, från vilken jag inte ”haft förmåga att tillräckligt befria mig”? Och med vilken rätt och från vilka källor kommer hennes anhängare kanske – eftersom de inte bryr sig om invändningarna som här görs – att fortsätta hävda dessa saker?

Kanske kommer till och med några människor på att säga: Men miss Besant är klärvoajant och har därför kanske sett allt som hon sammanfattar i de storslagna orden: ”Han har inte förmått befria sig tillräckligt från sin ungdomsuppfostran.” – Då vore det väl bättre att en gång korrigera det som kommer från miss Besants klärvoajans, och pröva denna klärvoajans just vid en sådan faktor. Det finns inget annat sätt att ta itu med det ”klärvoajanta” än att ange fakta.

Och jag var tvungen att redan en gång tråka ut dem som vill stå vid vår antroposofiska rörelsens utgångspunkt, just vid denna utgångspunkt, genom att ställa dem inför alternativet: antingen att se på fakta, som alla kan beläggas i detalj och som man kan följa, eller att ta emot de inte vidare karakteriserade kommentarerna som miss Besant vid den senaste Adyar-församlingen för Teosofiska Samfundet – troligen efter rösterna från sina anhängare ut sin klärvoajans – har gjort.

____________________________________________________

Barrdokumentet

Barr, Alsace, september 1907.

Medan han bodde hos Marie på Edouard Schurés egendom i staden Barr (Alsace), skrev Rudolf Steiner detta dokument på Schurés uppmaning, som en reflektion över innehållet i deras dåtida samtal. Dokumentet finns i GA 262. Det är det enda dokument där hans kontakt med Mästaren nämns.

---

Självbiografisk skiss, Barr-dokumentet I

Redan tidigt drogs jag till Kant. Under mitt femtonde och sextonde år studerade jag Kant mycket intensivt, och innan övergången till högskolan i Wien sysslade jag intensivt med Kants ortodoxa efterföljare från tidigt 1800-tal, som är helt bortglömda av den officiella vetenskapshistorien i Tyskland och knappt nämns. Därefter följde ett ingående fördjupande i Fichte och Schelling. Under denna tid – och detta hör redan till de yttre ockulta influenserna – uppnådde jag fullständig klarhet över föreställningen om tiden. Denna insikt stod inte i något samband med studierna och leddes helt från det ockulta livet. Det var insikten att det finns en bakåtgående, ockult-astral evolution som griper in i den framåtgående. Denna insikt är en förutsättning för andligt skådande.

Därefter kom bekantskapen med Mästarens sändebud.

Därefter ett intensivt studium av Hegel.

Därefter studiet av den nyare filosofin, såsom den utvecklades i Tyskland från 1850-talet, särskilt den så kallade kunskapsteorin i alla dess förgreningar.

Mitt pojkliv förflöt, utan att någon uttryckligen avsåg detta, på ett sätt att jag aldrig mötte någon människa med vidskeplighet; och om någon i min omgivning talade om vidskepliga saker, skedde det aldrig utan en starkt betonad avvisning. Jag lärde visserligen känna den kyrkliga kulten, eftersom jag drogs in i kulthandlingar som så kallad ministrant, men ingenstans, inte ens hos de präster jag lärde känna, fanns egentlig fromhet eller religiositet. Däremot mötte jag ständigt vissa skuggsidor hos det katolska prästerskapet.

Jag mötte inte M omedelbart, utan först en av honom utsänd, som var fullständigt invigd i hemligheterna kring alla växters verkan och deras samband med kosmos och den mänskliga naturen. För honom var umgänget med naturens andar något självklart, som framfördes utan entusiasm, men som desto mer väckte entusiasm.

De officiella studierna inriktades på matematik, kemi, fysik, zoologi, botanik, mineralogi och geologi. Dessa studier erbjöd en mycket säkrare grund för att lägga basen till en andlig världsåskådning än exempelvis historia eller litteratur, som i det dåtida tyska vetenskapslivet stod utan bestämd metod och även utan betydelsefulla utblickar.

Under de första högskoleåren i Wien inföll bekantskapen med Karl Julius Schröer. Till en början lyssnade jag till hans föreläsningar om tysk diktningens historia från Goethes första framträdande, om Goethe och Schiller, om 1800-talets tyska diktning, om Goethes Faust. Jag deltog också i hans övningar i muntligt föredrag och skriftlig framställning. Detta var ett säreget högskolekurs efter mönstret av Uhlands arrangemang vid Tübinger-högskolan. Schröer kom från tysk språkforskning, hade gjort betydande studier om tyska dialekter i Österrike, han var en forskare i bröderna Grimms anda och inom litteraturforskningen en beundrare av Gervinus. Han var tidigare direktör för Wiens evangeliska skolor. Han är son till diktaren och mycket förtjänstfulle pedagogen Christian Oeser. Vid tiden för min bekantskap med honom vände han sig helt till Goethe. Han har skrivit en mycket läst kommentar till Goethes Faust och även till Goethes andra dramer. Han hade gjort sina studier vid tyska universitet i Leipzig, Halle och Berlin innan den tyska idealismens nedgång. Han var en levande förkroppsligande av den förnäma tyska bildningen. Det var människan i honom som drog en till sig. Jag blev snart vän med honom och vistades sedan mycket i hans hem. Hos honom var det som i en idealistisk oas inom den torra materialistiska öknen av tysk bildning. I det yttre livet var denna tid uppfylld av nationalitetsstriderna i Österrike. Schröer själv stod fjärran från naturvetenskapen.

Men från början av 1880 arbetade jag med Goethes naturvetenskapliga studier.

Därefter grundade Joseph Kürschner det omfattande verket Deutsche National-Literatur, för vilket Schröer redigerade Goethes dramer med inledningar och kommentarer. På Schröers rekommendation anförtrodde Kürschner mig redigeringen av Goethes naturvetenskapliga skrifter.

Schröer skrev en inledning till detta, genom vilken han presenterade mig för den litterära offentligheten.

Inom detta samlingsverk författade jag inledningar till Goethes botanik, zoologi, geologi och färglära.

Den som läser dessa inledningar kan redan där finna de teosofiska idéerna i ett filosofiskt idealistiskt kläde.

Där finns också en diskussion om Haeckel.

Som en filosofisk komplettering till detta är min Kunskapsteori från 1886.

Därefter blev jag, genom min bekantskap med den österrikiska poeten M. E. delle Grazie, som hade en faderlig vän i professor Laurenz Müllner, introducerad till kretsarna av Wiens teologiska professorer. Marie Eugenie delle Grazie har skrivit ett stort epos, Robespierre, och ett drama, Skuggor.

I slutet av 1880-talet blev jag under en kort tid redaktör för Deutsche Wochenschrift i Wien. Detta gav tillfälle till en intensiv sysselsättning med folksjälarna hos de olika österrikiska nationaliteterna. Det krävdes att man fann den ledande tråden för en andlig kulturpolitik.

I allt detta kunde det inte vara tal om att offentligt framhålla de ockulta idéerna. Och de ockulta krafter som stod bakom mig gav mig bara ett råd: ”Allt i den idealistiska filosofins klädnad.”

Parallellt med allt detta gick min mer än femtonåriga verksamhet som uppfostrare och privatlärare.

Den första beröringen i slutet av 1880-talet med Wiens teosofiska kretsar fick förbli utan yttre efterverkningar.

Jag författade under mina sista månader i Wien min lilla skrift Goethe som fader till en ny estetik.

Därefter blev jag kallad till det då grundade Goethe- och Schiller-Archiv i Weimar för att redigera Goethes naturvetenskapliga skrifter. Jag hade ingen officiell ställning vid detta arkiv; jag var endast medarbetare vid den stora Sophien-Ausgabe av Goethes verk.

Mitt nästa mål var att rent filosofiskt lägga grunden för min världsåskådning. Detta skedde i de två skrifterna Sanning och vetenskap och Frihetens filosofi.

Goethe- och Schiller-Archivet besöktes av en stor rad lärda och litterära, även andra personligheter från Tyskland men också från utlandet. Jag lärde känna flera av dessa personligheter närmare, eftersom jag snart blev vän med direktören för Goethe- och Schiller-Archivet, professor Bernhard Suphan, och ofta vistades i hans hem. Suphan drog med mig till många privata besök som han fick av arkivets besökare. Vid ett sådant tillfälle ägde också mötet med Treitschke rum.

En innerligare vänskap knöt jag då med den kort därefter avlidne tyske mytforskaren Ludwig Laistner, författaren till Sfinxens gåta.

Upprepade samtal hade jag med Herman Grimm, som berättade mycket om sitt ofullbordade verk, en Tysk fantasis historia.

Därefter kom Nietzsche-episoden. Jag hade kort dessförinnan till och med skrivit i en motståndaranda om Nietzsche.

Mina ockulta krafter visade mig att låta riktningen mot det sant andliga flyta in i tidens strömningar på ett omärkligt sätt. Man når inte insikt genom att absolut hävda sin egen ståndpunkt, utan genom att försjunka i främmande tankeströmningar.

Så skrev jag min bok om Nietzsche, där jag helt ställde mig på Nietzsches ståndpunkt. Kanske är det just därför den mest objektiva boken om Nietzsche i Tyskland. Även Nietzsche som anti-Wagnerian och antikristen kommer där fullt till sin rätt.

Jag betraktades nu en tid som den mest kompromisslösa ”Nietzscheanen”.

Då grundades Föreningen för etisk kultur i Tyskland. Denna förening ville ha en moral med fullständig likgiltighet gentemot all världsåskådning. Ett fullständigt luftslott och en bildningsfara. Jag skrev en skarp artikel mot denna grundande i veckotidningen Die Zukunft.

Följden blev vassa mothugg. Och min tidigare sysselsättning med Nietzsche ledde till att en broschyr mot mig uppstod: Nietzschenarrar.

Den ockulta hållningen kräver: ”Ingen onödig polemik” och ”Undvik, där du kan, att försvara dig själv.”

Jag skrev i lugn min bok Goethes världsåskådning, som utgjorde avslutningen på min Weimar-tid.

Strax efter min Zukunft-artikel kontaktade Haeckel mig. Två veckor senare skrev han en artikel i Zukunft, där han offentligt bekände sig till min ståndpunkt att en etik endast kan växa fram på en världsåskådnings grund.

Kort därefter var det Haeckels 60-årsdag, som firades som en stor högtidlighet i Jena. Haeckels vänner drog med mig. Då såg jag Haeckel för första gången. Hans personlighet är förtrollande. Han är personligen den fullständiga motsatsen till tonen i sina skrifter. Om Haeckel någonsin hade studerat filosofi ens en smula, där han inte bara är dilettant utan ett barn, hade han med säkerhet dragit de högsta spiritualistiska slutsatserna ur sina epokgörande fylogenetiska studier.

Nu är – trots all tysk filosofi, trots all annan tysk bildning – Haeckels fylogenetiska tanke den mest betydande gärningen i Tysklands andliga liv under andra hälften av 1800-talet. Och det finns ingen bättre vetenskaplig grund för ockultismen än Haeckels lära. Haeckels lära är stor, och Haeckel är den sämsta kommentatorn av denna lära. Det gagnar inte kulturen att visa Haeckels svagheter för hans samtida, utan att framhålla storheten i Haeckels fylogenetiska tanke. Detta gjorde jag nu i de två banden av mina:

Världs- och livsåskådningar under 1800-talet, som också är tillägnade Haeckel, och i min lilla skrift Haeckel och hans motståndare.

I Haeckels fylogenetik lever faktiskt ensamt den tyska andens tid; filosofin befinner sig i ett tillstånd av den mest tröstlösa ofruktsamhet, teologin är ett hycklande väv som inte på minsta vis är medvetet om sin osanning, och vetenskaperna har, trots den stora empiriska uppblomstringen, sjunkit ner i den mest ödsliga filosofiska okunnighet.

1890–1897 var jag i Weimar.

1897 gick jag som redaktör för Tidskrift för litteratur till Berlin. Skrifterna Världs- och livsåskådningar under 1800-talet och Haeckel och hans motståndare tillhör redan Berlin-tiden.

Min nästa uppgift skulle vara att föra en andlig strömning till gällande i litteraturen. Tidskriften ställde jag i denna uppgifts tjänst. Det var ett gammalt ansett organ, som funnits sedan 1832 och genomgått de mest skilda faser.

Jag ledde den sakta och långsamt in på esoteriska banor. Försiktigt men tydligt: genom att jag till Goethes 150-årsdag skrev en essä: Goethes hemliga uppenbarelse, som endast återgav vad jag redan antytt i ett offentligt föredrag i Wien om Goethes saga Den gröna Ormen och den sköna Liljan.

Det låg i sakens natur att en läsekrets långsamt samlades för den riktning jag introducerade i Tidskriften. Den fann sig visserligen, men inte så snabbt att förläggaren fann saken ekonomiskt lovande. Jag ville ge den ung-litterära riktningen en andlig grund, och jag stod också i verkligheten i den livligaste kontakt med de mest lovande representanterna för denna riktning. Men å ena sidan blev jag övergiven; å andra sidan sjönk denna riktning snart antingen i betydelselöshet eller i naturalism.

Under tiden hade redan förbindelsen med arbetarklassen inletts. Jag hade blivit lärare vid Berlins Arbetarbildningsskola. Jag undervisade i historia och även naturvetenskaper. Min genomgående idealistiska historiska metod och min undervisningssätt blev snart sympatiskt och begripligt för arbetarna. Min åhörarskara växte. Jag blev kallad till föredrag nästan varje kväll.

Då kom tiden då jag, i samklang med de ockulta krafter som stod bakom mig, kunde säga till mig själv: Du har filosofiskt lagt grunden för världsåskådningen, du har visat förståelse för tidens strömningar genom att behandla dem så som bara en fullständig bekännare kunde behandla dem; ingen kommer att kunna säga: Denna ockultist talar om den andliga världen för att han inte känner till tidens filosofiska och naturvetenskapliga landvinningar.

Jag hade nu också nått mitt fyrtionde år, före vars inträde ingen, i Mästarens mening, får uppträda offentligt som lärare i ockultismen. (Överallt där någon undervisar tidigare föreligger ett misstag.)

Nu kunde jag offentligt ägna mig åt teosofin.

Den omedelbara följden var att, på uppmaning av vissa ledare inom den tyska socialismen, en generalförsamling vid Arbetarbildningsskolan sammankallades, som skulle avgöra mellan marxismen och mig. Men uteslutningen riktades inte mot mig. Vid generalförsamlingen beslutades med alla röster mot endast fyra att behålla mig som lärare.

Men ledarnas terrorism ledde till att jag efter tre månader tvingades avgå. För att inte kompromettera sig själva sveptes saken in i förevändningen att jag var så upptagen av den teosofiska rörelsen att jag inte hade tillräckligt med tid för Arbetarbildningsskolan.

Nästan från början av den teosofiska verksamheten stod fröken von Sivers vid min sida. Hon bevittnade också personligen de sista faserna av mitt förhållande till Berlins arbetarklass.

---

II

Tidigt på 1400-talet reste Christian Rosenkreutz till Öst för att finna en balans mellan Österns och Västerlandets invigningar. En av konsekvenserna av detta var det slutliga grundandet av rosenkorsiska strömningen i Västerlandet. Avsikten var att rosenkorsrörelsen i denna form skulle vara en strikt hemlig skola för att förbereda de saker som skulle bli esoterikens offentliga uppdrag vid sekelskiftet 1800–1900, när den materiella vetenskapen skulle ha funnit tillfälliga lösningar på vissa problem.

Dessa problem beskrevs av Christian Rosenkreutz som:

1. Upptäckten av spektralanalys, som avslöjade kosmos materiella sammansättning.
2. Införandet av materiell evolution i den organiska vetenskapen.
3. Erkännandet av medvetandetillstånd skilda från det normala genom accepterandet av hypnotism och suggestion.

Först när detta materiella vetande förverkligades i vetenskapen skulle vissa rosenkorsiska principer bli offentligt tillgängliga.

Fram till dess gavs Västerlandet en kristen-mystisk invigning i den form som överförts från dess grundare, ”Den okände från Oberland”, via Sankt Victor, Mäster Eckhart, Tauler, med flera.

Inom hela denna strömning betraktas Manis invigning, som också invigde Christian Rosenkreutz 1459, som av ”högre grad”; den består av en sann förståelse av ondskans natur. Denna invigning och allt den kräver måste förbli helt dold för de flesta under en lång tid framöver. Ty om ens en liten stråle av dess ljus skulle sippra ut i litteraturen skulle det orsaka skada, som det gjorde med den felfria Guyau, vars elev Friedrich Nietzsche blev.

---

III

Endast för information. I denna form kan det inte uttalas direkt nu.

Teosofiska Sällskapet grundades först 1875 i New York av H.P. Blavatsky och H.S. Olcott och var beslutsamt västerländskt till sin natur. Publikationen Isis avtäckt, där Blavatsky avslöjar ett stort antal esoteriska sanningar, hade just en sådan västerländsk karaktär. Men angående denna publikation måste det sägas att den ofta presenterar de stora sanningar den talar om på ett förvrängt eller till och med karikerat sätt. Det är som ett ansikte med harmoniska proportioner som framträder förvrängt i en konvex spegel. Saker som sägs i Isis är sanna, men sättet de sägs på är en bild av sanningen förvrängd i spegeln. Detta beror på att sanningarna själva inspirerades av stora västerländska invigda, som också inspirerade rosenkorsisk visdom. Förvrängningarna uppstår på grund av det olämpliga sätt på vilket H.P. Blavatskys själ mottog dessa sanningar. Den bildade världen borde endast i denna omständighet ha sett bevis för ett högre inspirationskäll för dessa sanningar. Ty ingen som framställde dem på ett så förvrängt sätt kunde själv ha skapat dessa sanningar. Eftersom de västerländska invigda såg hur liten chans de hade att låta en ström av andlig visdom påverka mänskligheten på detta sätt, beslöt de att för tillfället låta saker vara i denna form. Men dörren hade öppnats: Blavatskys själ var förberedd på ett sätt som gjorde att andlig visdom kunde påverka henne. De österländska invigda kunde hålla fast vid henne. Till en början hade dessa österländska invigda de bästa avsikter. De såg hur angloamerikanska influenser ledde mänskligheten mot den fruktansvärda faran av ett helt materialistiskt genomsyrat tänkande. De – dessa österländska invigda – ville införa sin form av andlig kunskap, som i århundraden varit förbjuden, i den västerländska världen. Under inflytande av detta tog Teosofiska Sällskapets strömning sin österländska karaktär, och samma inflytande inspirerade Sinnetts Esoterisk buddhism och Blavatskys Den hemliga läran. Men båda blev förvrängningar av sanningen. Sinnetts verk förvrängde de invigdas höga läror genom irrelevant och otillräcklig filosofisk intellektualism, och Blavatskys Den hemliga läran gjorde detsamma på grund av hennes kaotiska själ.

Resultatet blev att invigda, både österländska och andra, i stor utsträckning drog tillbaka sitt inflytande från det officiella Teosofiska Sällskapet, och det blev en arena för allehanda ockulta krafter som förvrängde den stora saken. Det fanns en kort fas när Annie Besant gick in i invigdas strömning genom sitt rena och upphöjda sinnelag. Men den fasen avslutades när Annie Besant gav efter för inflytandet från vissa indier som utvecklade ett groteskt intellektualism, härlett från vissa filosofiska läror, särskilt tyska, som de missförstod. Detta var situationen när jag stod inför nödvändigheten att ansluta mig till Teosofiska Sällskapet. De sanna invigda stod vid sin vagga, och därför är det för närvarande ett instrument för det pågående andliga livet, även om de efterföljande händelserna resulterade i vissa brister. Dess fortsatta fruktbara utveckling i västerländska länder är helt beroende av i vilken utsträckning det visar sig kapabelt att assimilera principerna för västerländsk invigning bland sina influenser. Ty de österländska invigningarna måste nödvändigtvis lämna Kristus orörd som den centrala kosmiska faktorn i evolutionen. Men utan denna princip kommer Teosofiska rörelsen inte att ha någon avgörande påverkan på västerländska kulturer, som spårar sina ursprung tillbaka till Kristus liv på jorden. Tagna för sig själva måste uppenbarelserna från österländsk invigning på ett sekteristiskt sätt stå vid sidan av den levande kulturen i Västerlandet. De kan hoppas på framgång inom evolutionen endast om kristendomens princip utrotas ur västerländsk kultur. Men det skulle vara detsamma som att utrota jordens essentiella mening, som ligger i att erkänna och förstå intentionerna hos den levande Kristus. Att avslöja dessa intentioner i form av fullständig visdom, skönhet och aktivitet är dock rosenkorsarnas djupaste mål. Medan man ser värdet i österländsk visdom som studieobjekt, kan man bara säga att detta studium är av största värde, eftersom västerländska kulturer har förlorat sin känsla för esoterik, medan de österländska har bevarat sin. Men man bör lika mycket förstå att införandet av en korrekt esoterik i Västerlandet bara kan vara av rosenkorsisk-kristen typ, eftersom denna senare har fött det västerländska livet och eftersom dess förlust skulle innebära att mänskligheten förnekar jordens mening och öde.

En harmonisk relation mellan vetenskap och religion kan bara blomstra i denna esoterik, ty varje sammansmältning av västerländsk kunskap och österländsk esoterik kan bara ge en improduktiv hybrid, som Sinnetts Esoterisk buddhism. Den korrekta vägen kan schematiskt visas som:

Den felaktiga vägen, vars exempel är Sinnetts Esoterisk buddhism och Blavatskys Den hemliga läran, skulle visas som: