Ett höftskott
Vad vi ser här är kopplingsschemat för Sigmund Freud och Fjodor Dostojevskij.
När man tillägnat sig förmågan att låta dessa kartor tala, så är de mycket talande.
Freud, till vänster, har en stor ansamling mental energi av olika kvaliteter i de praktiska resursernas tecken och kring medvetandets västra horisont, alltså medvetandet om den andliga världen (memento mori osv). Samt har sin existentiella smärtpunkt mitt i samhället. Det svider att vara Freud och detta gör honom med tiden bitter och cynisk. Hans sociala persona är genomskådande, inträngande, men hans inre jag är praktiskt och systematiskt lagt vad gäller de andliga tingen. Han känner att han har en medfödd förståelse för det där med moralisk rättvisa och ödets nycker (fast han tycker det är frustrerande) och han har ambitionen på att lära sig att ta, stå för och bottna i sina initiativ.
Dostojevskij är en helt annan typ. Hela hans varande är plågsamt. Speciellt när han vilar. Han tycker inte det är vilsamt att vila men har just därför svårt att komma igång, det hugger till när han rör sig från noll till ett. Han ligger och våndas, och hatar sig själv för att han inte kommer upp. Knepigt med kvinnor, speciellt med mamma, men den smärtan kan, när han accepterar den, belysa hans interaktioner och han är framför allt en kommunikatör. Han tar in och han ger ut, det är hans framtoning, det är det man märker med honom. Samtidigt är denna plågade själ – utan att det märks utåt – driven och nästan lite pompös. Han vill lyckas och vill göra det storstilat. Det är bara det att allt säger honom att framgång är en väldigt paradoxal historia…
Lämna ett svar