Himmelska hierarkier 6

– och deras återspegling i den fysiska världen

Av Rudolf Steiner – varsamt översatt till en tidstypisk svenska.
Ur Geistige Hierarchien und ihre Widerspiegelung in der physischen Welt (GA 110), Sjätte föredraget, Düsseldorf, 15 april 1909, kväll

Mina kära vänner!
Vi hava nu i går sett, huru kosmos fakta framgå ur det andliga livet hos de över människan stående väsendena. Och särskilt en sådan företeelse som den, som vi i går på slutet kunde nämna, striden i himmelen, som — så att säga på slagfältet mellan Jupiter och Mars — lämnat så många lik efter sig, att de som asteroider i dag fortfarande, i allt större antal, upptäcks av den fysiska vetenskapen.

Just en sådan företeelse måste vara oss av helt särskild vikt.

Och vi skola återkomma till densamma; vi skola se, huru denna företeelse på himmelen även speglar sig i vissa förlopp av jordens utveckling, och vi skola just i begynnelsen av Bhagavad Gita finna den jordiska speglingen av denna strid i himmelen.

I dag vilja vi emellertid fortsätta vår betraktelse på det viset att vi först, skissartat, beskriva de andra väsendena av de andliga hierarkierna, vilka vi visserligen redan antytt, men som vi i går lämnade därhän. De äro de väsenden som egentligen, om vi stiga upp från människan, ligga människan närmast; de som i den kristna esoteriken kallas änglar, ärkeänglar och urbegynnelser eller urkrafter, alltså Angeloi, Archangeloi och Archai.

Ärkeänglarna kunna ju enligt den teosofiska litteraturen även kallas eldandar, och urbegynnelserna kunna vi ock kalla personlighetens andar.

Dessa väsen, som så att säga stå mitt emellan människan och de andliga väsenden vi i går visat huru de sträcka sig in till Jupiter, Mars och så vidare, stå naturligtvis i ett närmare förhållande till själva människan på jorden. Där hava vi först Angeloi, eller änglar. De hava genomgått sitt människostadium under den gamla månens utveckling, äro alltså i grund under vår nutida jordutveckling först så långt komna som människan kommer att vara under sin Jupiterutveckling. En grad över människan stå de.

Vad är då egentligen uppgiften för dessa andliga väsen?
Vi skola kunna föra denna uppgift för våra ögon, om vi betrakta människans utveckling på jorden.

Människan utvecklas från förkroppsligande till förkroppsligande. På det vis som den mänskliga utvecklingen nu går till, når den ju tillbaka genom den gamla atlantiska tiden, genom den lemuriska tiden och börjar egentligen i den gamla lemuriska tiden. Och denna utveckling genom inkarnationer kommer ock att fortgå en längre tid, ända till mot slutet av jordens utveckling, då andra former av mänsklighetsutveckling skola träda in.

Ni veta ju, att det, som vi kalla den egentlig eviga väsenskärnan hos människan, individualiteten, fortgår från inkarnation till inkarnation. Ni veta ock, att för den övervägande största delen av människorna i dag ännu intet medvetande om livet i de föregående förkroppsligandena förefinnes, att människorna i dag ännu icke erinra sig det, som med dem fullbordats i föregående inkarnationer. Allenast sådana, som till en viss grad utvecklat sig till klärvoajans, blicka tillbaka in i sina föregående inkarnationer.

Vad skulle nu en samhörighet mellan inkarnationerna hos en människa på jorden — som ännu icke erinrar sig sina tidigare förkroppsliganden — vara, om icke vissa väsen vore där som så att säga sammanbinda de enskilda inkarnationerna; som vakta över vidareutvecklingen från en inkarnation till en annan?

För varje människa måste vi förutsätta ett väsen, vilket därigenom att hon är en grad högre än människan, leder individualiteten från en inkarnation till en annan.

Observera, det äro icke de väsendena som reglera karma, och till vilket vi ännu skola återkomma; det äro helt enkelt vakande väsen, som så att säga bevara minnet från en inkarnation till en annan, så länge människan själv icke kan det. Och dessa väsen äro just Angeloi eller änglar.

Så kunna vi alltså säga: varje människa är i varje inkarnation en personlighet, men över varje människa vakar ett väsende som har ett medvetande, som går från inkarnation till inkarnation.

Det är även det som gör det möjligt att för vissa lägre grader av invigning, människan — även om hon själv ännu intet vet om sina föregående förkroppsliganden — dock får möjligheten att fråga sin ängel. Det är för vissa lägre grader av initiering fullkomligt möjligt.

Så får vi alltså säga: De väsen vilka såsom Angeloi stå en grad högre än människan, de ha att vakta över hela den mänsklighetstråd som spinns för den enskilda individualiteten från förkroppsligande till förkroppsligande.

Nu stiga vi upp till den nästa gruppen av väsen, till ärkeänglarna, Archangeloi, till eldandarna, såsom vi också kalla dem. Dessa väsen syssla icke nu med den enskilda människan, med den enskilda individualiteten, utan hava redan en mer omfattande uppgift: de bringa i en harmonisk ordning det enskilda livets och det större mänskliga sammanhangen, såsom exempelvis folk, raser och så vidare. Ärkeänglarna hava inom vår jordutveckling uppgiften att så att säga bringa den enskilda själen i ett visst sammanhang med det vi kalla folksjäl, rassjäl.

Ty för den som tränger in i det andliga vetandet äro folksjälar, rassjälar, ännu något helt annat än för de abstrakta personerna i dagens vetenskap, eller dagens bildning över huvud taget. På ett visst territorium, säg i Tyskland eller Frankrike eller Italien, leva så och så många människor och emedan de sinnliga ögonen allenast se så och så många människor såsom yttre gestalter så kunna sådana abstrakta personer det, som man kallar folkande eller folksjäl, allenast föreställa sig såsom en blott begreppsmässig sammanfattning av folket.

Verkligt reellt är för dem allenast den enskilda människan, icke folksjälen, icke folkanden. För den, som inblickar i det verkliga kretsloppet av det andliga livet, för denne är det, som vi kalla folksjäl, eller folkande, en realitet. Det lever och väver i en folksjäl det, som vi kalla en eldande eller en ärkeängel. Han reglerar alltså så att säga förhållandet mellan den enskilda människan och helheten av ett folk eller en ras.

Och sedan komma vi upp till de väsen som vi beteckna såsom personlighetens andar, urbegynnelser, urkrafter, Archai. Det äro nu ännu högre väsen, de hava en ännu högre uppgift i mänsklighetssammanhanget. De reglera i grunden taget de jordiska förhållandena för hela människosläktet på jorden, och de leva så att de genom tidens vågor från epok till epok i en helt bestämd tid förändra sig, så att säga anta en annan andekropp. De känna alla åter något som för de abstrakta personerna i vår dagens bildning egentligen är en blott begrepp, men som för den som inblickar i den andliga verkligheten är en realitet: det är vad man — med ett egentligen rätt fult uttryck i vår tid — kunde kalla tidsandan. De hava att göra med det som är meningen och missionen för en epok av mänskligheten.

Tänk allenast på att vi ju kunna skildra meningen och missionen exempelvis i de första årtusendena omedelbart efter den atlantiska katastrofen. Dessa tidens andar omfatta något som går utöver det enskilda folket, utöver den enskilda rasen. En epoks anda är icke begränsad till det eller det folket; den går över folkens gränser. Det som man nu i verkligheten kallar tidsandan, anden för en epok, det är andekroppen hos Archai, urbegynnelserna eller personlighetens andar. Dessa personlighetens andar kan man exempelvis tillskriva att för vissa epoker helt bestämda mänskliga personligheter uppträda på vårt jordklot.

Ni begripen ju, att de jordiska uppgifterna till sist måste lösas genom jordiska personligheter. I en helt bestämd epok måste den eller den epokskapande personligheten uppträda. Men det skulle bli en märklig förvirring i hela jordens utveckling om allt detta överlämnades till slumpen, om exempelvis Luther eller Karl den Store ställdes in i vilken epok som helst. Det måste tänkas i sammanhang med hela mänsklighetens utveckling över jorden; den rätta själen måste i en bestämd epok träda fram så att säga ur meningen med hela jordens utveckling. Detta reglera personlighetens andar, det reglera Archai eller urbegynnelserna.

Och sedan, om vi komma utöver urbegynnelserna, då komma vi till de väsen som vi i går just ännu ha berört, till de så kallade väldigheterna, Exusiai, som vi ock kalla formens andar. Där komma vi visserligen till uppgifter, som redan gå utöver jorden. Vi urskilja ju i mänsklighetens utveckling en saturnusutveckling, en solutveckling, en mån-, en jord-, jupiter-, venus- och vulkanusutveckling. Av allt det som inom jorden självt sker, hava vi nu sett att det regleras av änglar för den enskilda människan, av ärkeänglar för sammanhållningen av den enskilda människan med stora människomassor. För hela mänsklighetens utveckling från lemurisk tid ända till den tid, då människan åter så förandligad bliver, att hon knappt längre tillhör jorden, regleras allt av personlighetens andar.

Nu måste emellertid ock något annat regleras: mänskligheten måste ledas från ett planetariskt tillstånd till ett annat. Det måste också finnas andliga väsen som under hela jordens utveckling sörja för att då, när jordens utveckling är färdig, mänskligheten på rätt vis kan genomgå ett pralaya och finna vägen till nästa mål, jupitermålet. Det äro väldigheterna, eller formens andar. Vi karakteriserade i går deras uppgift uppifrån och ned, nu karakterisera vi dem nerifrån och upp. De andar som sörja för att så att säga hela mänskligheten ledes från ett planetariskt tillstånd till ett annat, det äro väldigheterna, Exusiai eller formens andar.

Nu måste vi en gång skaffa oss ett visst upplysande om dessa väsens världsställning. I andevetenskapen, i det som i dag åter skall fortgå såsom teosofi — alltså i grunden taget i mysteriernas vishet — har man alltid på samma vis som det nu skett för eder, talat om dessa olika väsen av de andliga hierarkierna.

Vi ha nu i går sett, att den nutida Saturnus betyder märket till vilket tronerna varit inverkande; att Jupiter betyder märket till vilket herraväldena verkat och Mars märket till vilket makterna — eller Dynameis, eller Virtutes — verkat.

Nu vilja vi en gång även på motsvarande vis karakterisera, huru herraväldenas områden rumsligt — så att säga för de i dag nämnda väsendena i vårt solsystem — fördela sig. Där måste en sak beröras som kanske även bland eder, som på ett vis redan ären förberedda, väcka en viss förvåning men som dock fullkomligt överensstämmer med sanningen. Se, i dagens skolundervisning påpekas för människorna att man en gång, i det grå forntiden ända till Kopernikus, hade en världsåskådning över vårt solsystem, som är känd under namnet ptolemeiska världssystemet. Då trodde man att jorden stod i medelpunkten av vårt system och att planeterna rörde sig, såsom det grovt sinnligt för ögat synes, runt jorden.

Sedan Kopernikus vet man äntligen — så sägs det — vad människorna förr icke vetat, att nämligen solen står i medelpunkten och att planeterna i cirklar, respektive i ellipser, röra sig runt solen. Vackert! Men det som vid en sådan beskrivning av vårt solsystem framförallt borde göras helt klart för människorna, om man ärligt och uppriktigt i dagens mening förelägger en sådan sak, det är ännu något annat. Man borde säga: Ända till Kopernikus kände människorna allenast vissa rörelseformer i himlarymden, och därefter beräknade de huru vårt solsystem kunde vara; det, som Kopernikus gjorde var icke nu att han så att säga tog en stol och satte sig ute i världsrymden för att betrakta huru solen står i någon medelpunkt av cirkel eller ellips, och planeterna röra sig runt, utan han gjorde en beräkning, och denna beräkning förklarar det som man ser enklare än tidigare beräkningar. Det kopernikanska världssystemet är ingenting annat än ett resultat av tanken.

Låtom oss en gång bortse från det, som Ptolemaios antagit. Sätt beräkningen så, att solen står i medelpunkten, beräkna ut, var platserna för de enskilda planeterna måste vara, och sök sedan, om det överensstämmer med erfarenheten. Visst, för den blotta fysiska iakttagelsen stämmer det med erfarenheten till en början. Visserligen har man sedan byggt åtskilliga världssystem på det, exempelvis det Kant-Laplaceska. Men där kom man redan in i en sak med de fortsatta upptäckterna, som i grunden taget icke är helt vetenskapligt ärligt, ty senare tillades för den rena sinnliga iakttagelsen två planeter — vi hava ännu icke berört dem, vi skola emellertid senare visa, vad de betyda för vårt solsystem, Uranus och Neptunus.

Man borde emellertid, om man beskriver detta världssystem, återigen påminna människorna om att egentligen dessa två, Uranus och Neptunus, göra ett väldigt streck över beräkningen.

Om man nu vill anta det Kant-Laplaceska världssystemet, så borde Uranus och Neptun röra sig med sina månar, såsom exempelvis de andra månarna runt de andra planeterna. Så göra de emellertid icke, utan där hava vi till och med bland dessa yttre planeter, bland dessa senare funna planeter en, som uppför sig helt märkligt. Ty för denne borde egentligen — om det Kant-Laplaceska världssystemet är riktigt — någon, sedan de hela planeterna avskiljts, roterat axeln så att den vore vriden nittio grader, ty den gör ett annan kretslopp än de andra planeterna. Dessa två skilja sig avsevärt från de övriga planeterna i vårt solsystem.

Vi skola senare se, huru det förhåller sig med dem; nu skall blott påpekas, att man i det kopernikanska systemet allenast har att göra med en beräkning, med något som man hypotetiskt, såsom förutsättning, ställt upp i den tid då man fullkomligt övergav en insikt i de andliga sammanhangen, från en iakttagelse av det, som andligt ligger till grund för det yttre skeendet.

Men det gamla ptolemeiska systemet är icke blott ett fysiskt system, det är ett system, som går tillbaka på den andliga iakttagelsen, där man vetat att planeterna äro märken för vissa herraväldesområden hos de högre väsendena. Och man måste rita upp hela vårt solsystem på ett annat vis, om man nu vill karakterisera herraväldeområdena på motsvarande sätt. Jag skall rita upp detta planetsystem såsom det förklarats i Zarathustras mysterier. Vi kunde lika gärna rådgöra med andra mysterier, men vi vilja just taga detta system för karakteriseringen av vårt solsystem med dess planeter med avseende på de inom detta system verksamma andliga väsendena.

I Zarathustras system var nämligen något inlemmat, som skiljer sig från våra himmelsiakttagelser. Ni veta ju, att man kan iaktta en viss — kalle ni den nu skenbar eller annat — ett visst framåtskridande av solen genom djurkretsen under loppet av långa år. Det säges vanligen, och det är riktigt, att ungefär sedan det åttonde århundradet före vår tideräkning solen om våren går upp i vårpunkten i djurkretsens tecken Väduren; men varje år backar solen ett stycke längre, så att hon under loppet av långa, långa tider genomlöper hela Väduren med sin uppstigningspunkt. Före år 800 före vår tideräkning gick hon icke upp i Väduren, utan i Oxen, och där gick hon upp i ungefär 2200 år, genomvandrade alltså med sin vårpunkt hela djurkretsens tecken Oxen. Ännu tidigare gick hon upp i Tvillingarna.

Tvillingarna voro vårens djurkretsbild i de tider, som alltså ligga 800 plus ungefär 2200 år före vår tideräkning. Om vi alltså gå tillbaka till det fjärde och femte årtusendet före Kristus, så hava vi att flytta vårpunkten till djurkretsens tecken Tvillingarna. Det var emellertid tiden, då Zarathustras mysterier blomstrade.

Långt in i en grå forntid ha dessa blomstrat, och man räknade, när man talade om företeelserna på himlen, allt med hänvisning till stjärnbilden Tvillingarna. Så att, om vi skulle rita upp djurkretsen, såsom vi ju i går karakteriserat, skulle vi här uppåt ha att rita stjärnbilden Tvillingarna. Det skulle då vara att rita i omedelbar anslutning till djurkretsen det, som avgränsar Tronernas domän, som alltså har Saturnus till gränsmärke.

Sedan komma vi till att avgränsa, såsom vi sagt, domänen för de andliga väsendena som man kallar Herravälden, eller Vishetens andar; den yttersta gränsen är Jupiter.

Vi komma sedan till att avgränsa Makternas domän, även kallade Rörelsens andar: det är domänen som har Mars till gränsmärke.

Vi hava sett att däremellan faller slagfältet, som striden i himmelen lämnat efter sig. Nu måste vi emellertid, om vi rätt vilja avdela domänerna, rita det som har solen till gränsmärke. Alltså, likasom vi rita Mars såsom gränsen, till vilken Makternas domän når, måste vi rita solen självt såsom märket, som anger gränsen för Väldigheterna, eller Formens andar.

Och nu komma vi till den gräns, vilken vi beteckna genom Venus gränsmärke. Till Venus når Personlighetens andars eller Arkéernas domän.

Sedan komma vi till den domän vilken vi beteckna med Merkurius gränsmärke. Alltså in hit, till Venus, når personlighetens andars domän; hit in, till Merkurius, når de väsendens domän, vilka vi kalla ärkeänglar eller eldsandar. Och nu komma vi jorden redan mycket nära. Vi kunna nu beteckna den domän som har månen till sitt märke, och komma nu till att här rita jorden.

Ni måste alltså tänka eder jorden såsom utgångspunkt, måste tänka runt jorden ett herraväldeområde, som når till månen; sedan kommer ett herraväldeområde, som når till Merkurius, sedan ett till Venus, sedan ett till solen.

Nu torde ni förvånas över följden av de enskilda planeterna, såsom jag givit dem. Om här är jorden och här solen, så skulle ni tro, att jag borde rita Merkurius här, i solens närhet, och där Venus. Det är emellertid icke riktigt, ty de två planeterna voro med avseende på sina namn förvirrade av den senare astronomien. Det, som i dag kallas Merkurius, kallas i alla gamla läror Venus, och det, som i dag kallas Venus, heter i alla gamla läror Merkurius.

Alltså observera: man förstår icke de gamla skrifterna och de gamla lärorna, om man hänför det som där sägs om Venus eller Merkurius, till det, som i dag åsyftas med samma namn. Det som sägs om Venus, måste hänföras till den nutida Merkurius, och det som sägs om Merkurius, till Venus. Ty dessa två beteckningar ha senare förvirrats med varandra. Vid det tillfälle då man vände upp och ner på världssystemet — då jorden avkläddes sin medelpunktställning — då ändrade man icke blott perspektivet, utan man lät Merkurius och Venus tumla om varandra med avseende på de gamla beteckningarna.

Nu skall ni mycket lätt kunna bringa det som där upptecknats i överensstämmelse med det fysiska världssystemet. Ni behöva allenast tänka eder: här är solen, runt solen roterar Venus; längre runt solen roterar Merkurius, sedan jorden med sin måne; det rotera runt Mars, Jupiter, sedan Saturnus. Ni måste tänka eder de fysiska rörelserna så, att varje planet rör sig runt solen. Men ni kunnen dock tänka eder en sådan ställning, att så att säga jorden här står och att de andra planeterna roterat så, att de stå bakom solen på sin väg. Alltså om jag vill rita det, så vore det så: Vi rita vårt vanliga fysiska system upp. Vi rita i den ena brännpunkten solen, låta runt solen gå Venus, Merkurius, jorden med sin måne: det är jorden, Merkurius, Venus efter den gamla beteckningen, den nästa, som följer, är Mars, den nästa, efter planetoiderna, Jupiter, och sedan kommer Saturnus.

Nu tänken eder det så, att, medan jorden står där nere, sedan komma Merkurius och Venus, att sedan Mars står där uppe, att Jupiter står där och så vidare. Nu ha ni solen, Merkurius, den nutida Venus här. Inte sant, då dessa planeter intaga alla möjliga lägen gentemot varandra, så kunna de dock en gång stå så. Det skall vara trovärdigt. Härmed är det nuvarande fysiska systemet tecknat, det är allenast ett tidpunkt valt, där, om jorden, Merkurius och Venus stå på den ena sidan av solen, de andra planeterna Mars, Jupiter och Saturnus stå på den andra sidan. Det är här tecknat, vidare intet. Här är jorden, Merkurius, Venus, och på den andra sidan solen Mars, Jupiter, Saturnus.

Alltså handlar det allenast om en perspektivförändring. Detta system är fullkomligt att tänka, men allenast, om denna konstellation är där. Den var verkligen där i en tid, då ovanför Saturnus Tvillingarna voro. Där kunde man nu klärvoajant särskilt väl iaktta herravälde-förhållandena för de andliga hierarkierna. Där visade sig då, att runt jorden ända till månen sfären av änglar är. Verkligt, om man icke lägger det fysiska systemet till grund, utan denna egendomliga konstellation, då är runt jorden änglarnas krets ända till månen, sedan vidare till Merkurius ärkeänglarnas krets, sedan till Venus personlighetens andars krets, till solen först väldigheter, eller Exusiai eller formens andars, krets; sedan kommer kretsen, såsom jag karaktäriserat den i går, Virtutes eller makternas, sedan herraväldenas krets och till sist Tronernas.

Alltså om man talar om det kopernikanska och ptolemeiska världssystemet, så handlar det om att man är klar över att i det ptolemeiska systemet något blivit kvar av konstellationen av de härskande andarna, och där måste man taga jorden såsom utgångspunkt för perspektivet. En framtid skall komma, då detta världssystem åter blir riktigt, emedan människan åter skall veta om den andliga världen. Förhoppningsvis skola då människorna vara mindre fanatiska än vår nuvarande tid. Vår nuvarande tid säger: Folket före Kopernikus hava allt pratat nonsens, hava allt haft ett primitivt världssystem. Sedan Kopernikus veta vi äntligen det rätta, och allt annat är fel, och ända in i de oändligaste tider, och om det vore miljontals år, skall naturligtvis, emedan det kopernikanska systemet är det rätta, alltid detta läras ut.

Så ungefär tänka och tala människorna i vår nuvarande tid. Det har knappt någonsin funnits en så vidskeplig befolkning som de nuvarande astronomiska teoretikerna äro, och det har knappt någonsin funnits ett så stort fanatism som just härskar på detta område. Framtida generationer skola förhoppningsvis vara mer toleranta och skola säga: Från femtonde, sextonde århundradet och framåt hava människorna förlorat medvetandet om, att det finns en andlig värld och att man i den andliga världen har andra perspektiv, att man där måste ordna himlakropparna på ett annat vis än om man allenast fysiskt iakttar dem. Förr var den förhanden, sedan kom en tid vari människorna allenast fysiskt betraktade himlakropparnas ordning. Vackert, det kan man också göra, skola framtida människor säga, från sextonde århundradet och framåt var det helt riktigt. Människorna måste en stund avstå från allt det som är i den andliga världen, men sedan hava de åter besinnat sig, människorna, på att det finns en andlig värld, sedan äro de återkomna till det ursprungliga andliga perspektivet.

Framtida människor skola förhoppningsvis begripa, att en gång ock den astronomiska mytologin var möjlig, icke allenast andra mytologier och skola icke med samma förakt blicka på vår tid, såsom människorna i vår nuvarande tid i sitt vidskepelse blicka på sina förfäder.

Vi se alltså, att det kopernikanska världssystemet blivet ett annat blott därför, att allenast fysiska åskådningar därvid tagits i betraktande. Förr voro andliga åskådningar ännu som rester kvar i det ptolemeiska världssystemet. Men allenast därigenom, att man beaktar detta andra världssystem kan man över huvud taget bilda sig en föreställning om det rådande och verket av de andliga väsendena inom vårt solsystem. Där fastställa vi de andliga förhållandena, därigenom att vi säga: Ända till månen råder änglarna, till Merkurius ärkeänglarna, till Venus personlighetens andar, till solen väldigheterna, till Mars makterna.

Här komma sedan de väsen, som vi kalla herravälden och här till sist tronerna. Vi behöva allenast rita in andra linjer i det fysiska systemet, då hava vi i dessa linjer domänerna för hierarkierna avgränsade. För de andliga verksamheterna står icke vår sol i medelpunkten av systemet, utan jorden.

Därför ha alla tider, i vilka man lagt det väsentliga i den andliga utvecklingen, sagt: Visst, solen är måhända en förnämare himlakropp, på henne ha väsen utvecklats, som stå högre än människan; men det som det kommer an på i utvecklingen, det är människan — som lever på jorden. Och om solen skilt sig, så har hon det därför att människan på rätt sätt skulle kunna utveckla sig vidare. Skulle solen förblivit förenad med jorden så hade människan aldrig kunnat komma framåt i rätt tempo. Det var allenast möjligt därigenom att solen — med de väsen, som tåla helt andra förhållanden — gått bort. Den har så att säga lämnat jorden för sig själv, så att då människan kunde slå in på sitt eget utvecklingstempo.

Ett världssystem blir så eller så beroende på hur man väljer utgångspunkten, perspektivet. Frågar man inom vårt världssystem var medelpunkten ligger med avseende på det som de rena fysiska sinnena kunna se, då gäller det kopernikanska systemet! Frågar man efter ordningen av vårt solsystem som utgår från domänerna för de andliga hierarkierna, då måste vi alltid ställa jorden i medelpunkten, då få vi andra gränslinjer, då äro planeterna något helt annat, nämligen gränsmärken för de enskilda andliga hierarkiernas domäner.

Och nu torde ni lätt kunna bringa det, som just sagts om den rumsliga fördelningen av de enskilda domänerna, i sammanhang med det som förut sagts om uppgiften och missionen för de enskilda väsendena.

De väsen som är jorden närmast, som så att säga verka i den omedelbara omkretsen av jorden ända upp till månen, det äro änglarna. Från detta område styra de det enskilda individualitetens liv, såsom den går igenom från inkarnation till inkarnation.

Däremot erfordras mer för att hela folkmassor på jorden på motsvarande vis fördela och tilldela dem deras mission. Att världsrymden måste medverka kan en enkel övervägning visa eder. Inte sant, det hänger verkligen icke blott på jordiska, utan på kosmiska förhållanden, om någon befolkning är si eller så beskaffad till sin karaktär.

Tänk allenast på att en ras, med andra, säg, hud- och hårförhållanden, verkar annorlunda än en annan ras — där medverka kosmiska förhållanden, förhållanden, som ur himmelsrymden måste regleras nedåt, med. Det sker ur en domän som når till Merkurius, till gränsen för ärkeänglarnas verksamhet.

Och sedan, om hela mänskligheten såsom den utvecklas på jorden skall styras och ledas, då måste det ske ur ett ännu vidare världsrum, ur ett världsrum som når ända upp till Venus. Om nu emellertid uppgiften för jorden själv skall styras och ledas, då måste det ske från medelpunkten av hela systemet.

Jag har sagt eder: vår mänsklighet utvecklas genom Saturnus, Sol, Måne, Jord, Jupiter, Venus och Vulkan. Väsendena av den andliga hierarki som från en planet till en annan dirigera mänsklighetens mission, de äro Väldigheterna, formens andar. De måste vara på en utvald plats; de äro just så, att deras domän når ända upp till solen. Solen var ju redan där såsom en särskild kropp vid sidan av den gamla månen, hon är nu åter där vid sidan av jorden, skall ock vara vid sidan av Jupiter.

Deras domän går utöver den enskilda planeten. Därför måste solens existens vara förenad med de andliga väsendena, vilkas domäner också går utöver den enskilda planeten. I den mån är alltså solen visserligen en utmärkt himlakropp, att ända till den når den domän, som sträcker sig utöver den enskilda planeten.

Så se ni att vi egentligen finna den yttre rumskretsen, den yttre boningsorten för hierarkierna, icke så mycket på de enskilda planeterna som i de kretsar vilka genom planeterna avgränsas såsom genom märken.

Om ni tänka eder hela omkretsen från jorden till månen, så är den fylld av änglaverksamhet. Och omkretsen från jorden till Merkurius är fylld av ärkeänglars verksamhet, och så vidare.

Alltså hava vi att göra med rumssfärer; planeterna äro markörerna, gränsstenarna för dessa rumsverksamheter hos de högre väsendena. Vi se alltså, att så att säga en fortskridande linje av fullkomlighet kan spåras från människan uppåt. Människan självt är fäst vid jorden; det, som såsom evigt går från en inkarnation till en annan styrs av väsen som icke allenast äro fästade vid jorden, utan som genomlöpa luftkretsen och det som går utöver den ända till månen — och så vidare uppåt.

Nu är människan på vår jord stadd i utveckling sedan urtider, och det går med avseende på människan i hennes hela utveckling på jorden likadant som det går med förhållandet mellan det lilla barnet och den vuxna människan: den senare undervisar det lilla barnet.

Så går det nu ock med avseende på hierarkierna i världsalltet. Människan, som är fäst vid jorden, kan först så småningom uppstiga till en insikt som hon nödvändigtvis behöver; till de färdigheter som hon nödvändigtvis behöver på jorden. De högre väsendena måste undervisa henne.

Vad måste till detta ändamål ske?

Det måste i begynnelsen av jordens vara finnas väsen som egentligen icke äro fästade vid jorden; väsen som stiga ner från de högre sfärerna.

Och det sker verkligen! Väsen, som annars allenast behöva leva i jordens omkrets, de måste stiga ner för att meddela människan det som de, — såsom de äldre, fullkomligare medlemmarna av hierarkin — redan kunna. De måste förkroppsliga sig i mänskliga kroppar — icke för sin egen utveckling, ty de behöva det icke — likasom den vuxna människan icke bedriver ABC för sin egen utveckling, utan för att hon därmed kan undervisa barnen.

Så se vi tillbaka i den atlantiska, i den lemuriska tiden, då det ur jordens omkrets nedstiga väsen som höra till denna omkrets, förkroppsliga sig i människokroppar och bliva människornas lärare. De äro väsen som tillhöra de högre hierarkierna, dem av Merkurius och Venus; Venus- och Merkuriussöner stiga ner och bliva den unga mänsklighetens lärare. Så att det i denna unga mänsklighet finnas sådana människor, som egentligen framställa Maya i sitt vandrande på jorden.

Det fanns sådana människor. Låt oss en gång, för att tydligt karaktärisera dem, säga: Någon normalt utvecklad människa i lemurisk tid mötte en sådan annan människa. I det yttre såg han icke mycket annorlunda ut än de andra, men inom honom hade så att säga farit in en ande, vilkens område nådde ända till Merkurius eller ända till Venus. Så framställde det yttre hos en sådan människa egentligen en Maya, en illusion. Han såg allenast ut såsom de andra människorna, men var emellertid något helt annat: en Merkurius- eller en Venusson.

Denna företeelse finns fullkomligt i morgonrodnaden av den mänskliga utvecklingen. Merkurius- och Venussönerna stego ner och vandrade så bland människorna, att de ock i sitt inre nu hade den karaktär, som Merkurius- och Venusväsen ha.

Vi ha sagt, att Venusväsendena äro personlighetens andar. Sådana väsen vandrade såsom människor på jorden, som i det yttre voro trångt begränsade mänskliga personligheter, men som emellertid i sin väldiga makt styrde mänskligheten. Det voro de stora herraväldeförhållandena i lemurisk tid, då Venussönerna styrde hela mänskligheten. Merkuriussöner styrde delar av mänskligheten; de voro så mäktiga då, som nu de är vilka vi kalla folk- eller rasandar.

Maya, eller illusion, är icke allenast i allmänhet förhanden i världen, utan ock med avseende på människan. Människan, såsom hon står för oss, kan se ut så att hennes utseende är en sanning, att hennes yttre exakt motsvarar hennes själ, eller ock är det en Maya: i sanning har hon en uppgift, som motsvarar en Merkurius- eller Venussons uppgift. Det är menat, när det talas om att i grunden taget de ledande individualiteterna i de gamla tiderna, såsom de vandrade på jorden, med sitt vanliga namn framställa en maya, och det har H.P. Blavatsky menat när hon påpekat, att Buddhorna framställa en maya. Ni kunna själva finna detta ord i hennes Den hemliga läran. Dessa ting stamma fullkomligt ur de heliga mysteriernas läror; man måste allenast förstå dem.

Nu åligger det oss först att fråga: Hur sker det då, att en sådan Venusson stiger ner? Hur sker det, att en Bodhisattva kan leva på jorden? En Bodhisattvas väsenhet, Merkurius- och Venussönernas väsenhet, de bilda ett viktigt kapitel i utvecklingen av vår jord med avseende på hennes sammanhang med kosmos självt. Därför hava vi i morgon att betrakta naturen hos Merkurius- och Venussönerna, Bodhisattvorna eller Dhyani-Buddhorna.

Nästa föredrag