– och deras återspegling i den fysiska världen
Tredje föredraget
Av Rudolf Steiner
Ur Geistige Hierarchien und ihre Widerspiegelung in der physischen Welt (GA 110), Tredje föredraget, Düsseldorf, 13 april 1909, förmiddags
Mina kära vänner,
I går, i slutet av föredraget om det så att säga understa riket av de andliga hierarkierna, hava i mången själ tankar uppstigit och åtskilliga frågor uppdrivits. Och det är allenast naturligt, ty gentemot det tänkande och föreställande, som människan i dag kan hava, framstår mycket av det som sagts först som tvivelaktigt och oförklarligt. Förloppet av föredragen kommer av sig själv att sprida ljus över mångt och mycket. Ett måste dock redan i dag sägas, för att ni så att säga skall hava ett direktiv för hela det sinnelag med vilket man bör gå en sådan sak till mötes.
Idag kan människan exempelvis förelägga sig den närliggande frågan: Ja, om du nu verkligen lyfter ett förtrollat väsen ur en sten, därigenom att du besinnar stenens tankar och därpå så att säga befriar detta förtrollade väsen, vad bliver då kvar i stenen? Är då ännu detta väsen inne i stenen, eller vad har egentligen skett i stenen? Den andre, som nu kommer och genomgår samma process, hur är det med honom?
Denna fråga kunde alltså uppstå hos många. Som sagt kommer själva följden av föredragen att besvara mångahanda sådana frågor, men det måste sägas, att med det som jorden giver människan att tänka med, dessa ting över huvud taget icke kunna fattas. Ty på jorden är allt förtäckt, allt klätt i maya, och tingen synes för tanken helt annorlunda, än de i verkligheten äro. Det är icke tingens skuld, att frågorna förbli obesvarade. Frågorna äro fel ställda, men vi skola vinna måttet för den rätta frågeställningen med tiden.
Väsentligt annorlunda te sig tingen redan, när vi få insyn i tillstånd, som just icke hölja hela saken så i illusion. På jorden är allt invävt i vartannat; därmed blir människornas tänkande ständigt bedraget. Vi få renare föreställningar om tingen, när vi gå tillbaka till äldre tider.
Just såsom människan genomgår förkroppsligande efter förkroppsligande, metamorfos efter metamorfos, så genomgå alla världens väsen förkroppsliganden och återförkroppsliganden, från det minsta till det största, och även ett sådant väsen, såsom vår jord själv är, alltså ett planetariskt väsen, genomgår återförkroppsliganden.
Vår jord uppstod icke såsom jord, utan henne föregick ett annat tillstånd. Däröver har ju just i våra kretsar alltid särskilt mycket talats, att likasom människan i detta varande är återförkroppsligandet av ett föregående liv, så är ock jorden en återförkroppsligande av en gammal planet, som föregått henne. Vi beteckna som denna föregående planet ”Månen” och mena därmed icke den nutida månen, som allenast är ett stycke, en rest, av den gamla månen, utan ett föregående tillstånd av vår jord, som en gång varit och likaledes genomgått ett andligt liv, som man vanligen kallar Pralaya, såsom människan efter döden genomgår ett andligt tillstånd.
Denna månplanet har återfötts, såsom människan återföds. Men vad vi här ha betecknat som det planetariska tillståndet ”Månen”, det är åter allenast förkroppsligandet av ett föregående planetariskt tillstånd, som vi beteckna såsom ”Solen”. Denna, alltså icke den nutida solen, utan ett helt annat väsen, denna sol är återförkroppsligandet av den sista planeten, på vilken vi först skola skåda tillbaka, när vi tala om förkroppsligandena av vår jord, den urgamla Saturnus. Så hava vi alltså fyra efter varandra följande förkroppsliganden: Saturnus, Solen, Månen, Jorden.
Vi ha även ofta nämnt, att varje planetariskt tillstånd har en bestämd uppgift. Vad har vår jord för uppgift? Uppgiften för vår jord är att för människan, såsom vi i dag kalla henne människa, just göra hennes människovarande möjligt. Alla jordens verkningar äro så, att genom dem människan blir ett jagväsende. Det var icke fallet i tidigare tillstånd, som hon genomgått. Människan har alltså, så att säga, först på jorden blivit människa i nutida mening.
En liknande uppgift hade de tidigare planetariska tillstånd som jorden genomgått. Andra väsen ha på dessa andra planeter blivit människor; väsen som i dag stå högre än människan. Ni erinra eder kanske ur min bok Det kristna såsom mystisk verklighet, att en egyptisk vis en gång gjort en märklig antydan om en mysterieverklighet till greken Solon; att han sagt honom, att det vore en viktig sanning, att gudarna en gång varit människor. Det hörde just till de sanningar, som mysterielärjungen redan i forntiden måste mottaga, att gudarna, som i dag stå uppe i de andliga höjderna, icke alltid varit gudar, utan att de stigit upp och att även de en gång varit människor, även de en gång genomgått människostadierna.
Naturligt följer därav omedelbart en farlig sanning, som mysterielärjungarna måste dra såsom konsekvens: nämligen att människorna en gång skola bliva gudar. Och just för denna konsekvensens skull betraktade man denna sanning såsom något farligt; ty nödvändigt är, att man samtidigt säger sig: Människan kan först bliva gud, när hon är mogen därtill; och om hon någonsin i ett ögonblick föreställer sig att finna guden i sig, innan hon är mogen därtill, så blir hon icke en gud, utan en dåre.
Och människan står därför med dessa två vägar öppna: i tålamod att leva emot sitt, såsom Dionysios kallar det, förgudligande — sitt gudavardande — eller ock föreställa sig på förhand, att hon redan vore gud. Den ena vägen leder verkligen till förgudligande, den andra till dårskap, till narrskap.
I uttrycken från forntiden ses ofta någotsom är lätt att missförstå, emedan man i vår tid icke längre skiljer mellan de olika stadierna av gudomligt-andliga väsen. Den egyptiska vise, som således talat om gudar, han menade därmed icke allenast en nivå av gudar, eller av Gud, utan hela stegladdningar av gudomligt-andliga väsen.
Dionysios Areopagitos, liksom även de östliga vise, ha alltid skilt dessa stadier av gudomligt-andliga väsen. Om vi nu tala om änglar eller om Dhyan-Chohans, det är egalt, ty de, som verkligen erkänna enhetligheten av visdomens vidder, veta, att det allenast är olika namn för en sak.
Men även i detta rike måste man återigen ha urskillning. De väsen, som först äro osynliga och vilka omedelbart stå över människan, det vill säga en nivå högre än människan, dem kallar man i den kristna esoteriken änglar — Angeloi, budbärare — det vill säga budbärare från den gudomligt-andliga världen.
De väsen, som återigen stå en nivå högre — alltså två nivåer högre än människan — dem kallar man ärkeänglar, Archangeloi, även eldsandar. De väsen, som återigen, när de genomgå sin normala utveckling, stå en nivå högre än ärkeänglarna, det äro de väsen, som man kallar personlighetens andar eller urbegynnelser, urkrafter, Archai.
Så ha vi alltså först tre stadier av över människan stående väsen. Dessa tre arter av väsen ha alla genomgått sin mänsklighet, de voro en gång människor. Väsen, som i dag äro änglar, hava till och med, om man betraktar saken efter världstider, icke sin mänsklighet så långt bakom sig, de voro på månen människor; och såsom ni genom jordens förhållanden på jorden kunna vandra omkring såsom människor, så kunde änglarna i sitt människostadium just bebo månen.
Ärkeänglarna genomgå sitt människostadium på Solen, och urbegynnelserna, personlighetens andar, på den gamla Saturnus.
Så äro alltså dessa väsen stegvis uppstigna från människotillståndet — äro i dag högre väsen i högre stadier av hierarkin än människan — och vi kunna enkelt säga, om vi nu uppräknar stegringen av världsrikena i andlig mening: Vi ha på jorden synligt mineralriket, växtriket, djurriket, människoriket, och nu går det in i det osynliga, in i änglarikets, eldandarnas eller ärkeänglarnas, urkrafternas eller personlighetens andar eller Archéernas rike.
Medan så dessa väsen nu i fråga om sitt inre varande och väsen framskred, så att säga från människor till gudar, eller till gudabud — vilket till och med är en rätt benämning för dessa väsen — medan så dessa väsen steg upp i ett andligt varande, förändrades tillstånden för planeten, på vilken och för vilken de levde. Om vi skåda tillbaka på den gamla Saturnus, på vilken Archéerna voro människor, så finna vi att den har ett helt annorlunda utseende än vår jord.
Vi talade i går om, att vi på vår jord skilja fyra element: jord, vatten, luft, eld eller värme. Av de tre förstnämnda elementen var på den gamla Saturnus över huvud taget intet förehanden. Av dessa fyra element fanns på Saturnus allenast elden eller värmen. Den nutida materialistiska filosofen kommer att säga: Men värme kan ju allenast träda oss emot vid yttre ting, det kan finnas varma fasta kroppar, varmt vatten, men det kan icke finnas värme för sig.
Det tror just den materialistiska filosofen; det är emellertid icke sant.
Om ni med nutida sinnen redan kunnat iaktta Saturnus, huru skulle han då framställt sig? Antag — vi sätta det såsom hypotes — att ni under den gamla Saturnustiden flugit genom världsrymden. Sett hade ni intet där, där den gamla Saturnus var; ett dock hade ni blivit varse: där är det ju varmt! Liksom om ni flugit genom det uppvärmda rummet i en bakugn, så hade det förefallit eder, om ni genomflugit Saturnus. Ni hade icke kunnat känna ett luftdrag, hade icke kunnat simma, ty luft och vatten fanns ännu icke; gå hade ni heller icke kunnat, ty jord fanns ännu icke. Er hand hade intet kunnat beröra; hela klotet var allenast värme.
Alltså bestod den gamla Saturnus allenast först av elementet av värme eller eld. Vårt jordeliv begynte i sin första metamorfos såsom en planet av värme, och därav kan ni redan utläsa, huru det är rätt, om exempelvis den gamle Herakleitos säger: Allt är uppkommet ur elden. — Ja, naturligtvis! Emedan jorden allenast är den förvandlade gamla Saturnus, så är ock allt på jorden utkommit ur detta eld. Det var en sanning, som Herakleitos hade ur de gamla mysterierna. Det antydes ock därigenom, att han sagt, att han vigde boken, i vilken han nedskrivit denna sanning, åt gudinnan i Efesos, lade den på altaret där. Det betyder, att han var medveten om, att han var denna visdom skyldig mysterierna, de efesiska mysterierna, där i sin renhet denna lära om urelden Saturnus ännu alltid förkunnades.
Nu kan ni ock därav utläsa, att de väsen, som vi kalla urbegynnelser, Archai, personlighetens andar, under helt andra förhållanden genomgått sitt människostadium än den nutida människan. Människan i dag har möjligheten att i sin kroppslighet, i sitt ben- och blodsystem taga in det fasta, det flytande, det gasformiga. Människan på Saturnus, personlighetens ande, måste forma sin hela kropp av värme, av eld. Och det gjorde han också: han hade allenast en eldkropp, personlighetens ande på den gamla Saturnus. Hans kropp bestod allenast av värme.
Jag sade eder i går, att värmen så att säga har två sidor. Den ena sidan är denna, att den egentligen inre uppfattas såsom inre värme, vi känna oss varma eller kalla, utan att vi beröra omgivningen såsom vid det fasta; men vi kunna även känna värmen som något yttre, om vi fattar tag om en varm kropp. Det är det egendomliga i Saturnus utveckling, att så att säga värmen övergår efter hand från Saturnus början, där hon allenast var inre, till slutet, där hon blir yttre, förnimbar.
Om ni alltså i Saturnus begynnelsetillstånd gjort denna resa genom världen, då hade ni, när ni trätt in i Saturnus rum, icke känt någon värmerörelse på er hud, men i edert inre hade ni sagt er: det är så behagligt varmt. Något, som ni i dag allenast känna såsom själsvärme, det hade överkommit eder, om ni i de allra första stadierna av Saturnus gjort denna resa. Ni kan bilda eder en föreställning om de upplevelser som ni haft om ni betrakta följande: Ni vet att en skillnad finns, när ni betrakta en röd eller en blå yta. Om ni ställer er inför den röda färgen, så säga ni eder: det giver varma känslor; ställ er gentemot det blå, så hava ni känslan av det kalla.
Tänk er dessa känslor, som i den mänskliga själen uppväckas genom intrycket av det röda, vilket ni då ju icke haft, men ni hade känt något så behagligt varmt, såsom om ni i dag ställer er inför det röda. I slutet av Saturnustiden hade ni icke allenast känt detta inre behagliga tillstånd, utan något, såsom om värme från utsidan trätt till eder. Inre värme hade småningom förvandlats till yttre värmeuppfattning. Det är vägen, som Saturnus genomgick: från en inre själslig värme till en yttre förnimbar värme, till det, som vi kalla yttre värme eller eld. Och man vill säga: Såsom barnet växer till den stora människan och genomgår varierande tillstånd, så växte på den gamla Saturnus personlighetens andar. De kände sig först såsom inre varma, så att säga inre behagligt varma, och småningom kände de denna värme även förytterligad, förverkligad, ja förkroppsligad kunde vi säga.
Och vad uppstod då? Om ni vilja kalla för eder själ, vad där uppstod, då måste ni föreställa eder det så: Först ha vi den inre uppvärmningen av saturnusklotet; där finna personlighetens andar möjligheten att först förkroppsliga sig. Medan de förkroppsliga sig, bildas det som man kallar yttre värme. Och om ni i ett senare saturnustillstånd kunnat göra resan, så hade ni ock kunnat skilja mellan yttre varma och kalla ställen på Saturnus. Och om ni nu avritat det, som ni funnit såsom inneslutna värmekroppar, då hade följande bild uppkommit: I omkretsen är det så som om en mängd sådana värmeägg bildat Saturnus yta. Utåt hade det sett ut, om man kunnat se det, såsom en björnbär eller hallon.
Vad voro dessa ägg? De voro kropparna hos personlighetens andar, och dessa personlighetens andar bildade just genom sin inre värme den yttre värmen av dessa saturnusägg. Från detta tillstånd kan man så rätteligen säga: Och andarna ruvade över värmen, och de ruvade verkligen fram de första eldkropparna. Ur världsrymden ruvades de första eldkropparna fram. Om vi få bruka uttrycket, de koagulerade i värmerummet de yttre värmeäggen utur det inre. Alltså voro på den gamla Saturnus personlighetens andar, Archéerna, man kallar dem ock Asuras, förkroppsligade i dessa eldkroppar. Saturnus bestod allenast av detta elements av eld.
Nu fanns i denna gamla saturnusutveckling för personlighetens andar möjligheten att åter förvandla den yttre värmen till inre. Förloppet var nämligen icke stelt och hårt, utan inre rörligt. I sanning frambragte dessa personlighetens andar ständigt dessa värmeägg och lät dem åter försvinna. Och nu kan ni föreställa eder detta förfarande ännu noggrannare. Tänk er att ni hade gjort denna resa fram och tillbaka en tid, då hade ni märkt att det på denna Saturnus nu finnes tider då yttre värme alls icke är förnimbar, då allenast den behagliga inre elden är där; sedan åter tider, då dessa värmeägg träda fram. Ni hade uppfattat något såsom det hela den gamla Saturnus andning, men en eldandning. Ni hade sagt er: jag är ibland i denna gamla Saturnus så inne, såsom om all yttre värme vore förinnerligad, borttagen, såsom om allt allenast vore inre behaglighet, och ni hade sagt er: Nu har Saturnus inandats värmen. — Och sedan hade ni en annan gång återkommit och funnit dessa många värmeägg, och ni hade sagt: Nu har Saturnus utandats sin inre värme, den är yttre eld.
Se, denna föreställning ha de gamla heliga Rishierna framkallat hos sina lärjungar. De ha så att säga andligen tillbakafört dem till den gamla Saturnustiden och låtit dem känna, huru en hel planet fullbordar något, som är likt vårt nutida ut- och inandande. De hava i dem framkallat föreställningen: Elden flyter ut och blir till otaliga värmekroppar, elden insugas och blir inre jaghet hos personlighetens andar. Därför hava de jämfört detta liv av en planet med ett ut- och inandande, men det är först, på den gamla Saturnus, allenast en eldandning. Luft är ännu icke förehanden.
Låt oss nu antaga att det hade skett följande: alla dessa personlighetens andar på Saturnus hade så att säga alltid inandats och utandats värme. Då hade de genomgått sin regelbundna saturnusutveckling, och följden hade varit att efter den motsvarande tiden allt åter intagits i inre värme, och Saturnus hade såsom yttre eldplanet försvunnit; hade åter tagits in i den andliga världens riken. Så hade det kunnat ske. Då hade vi emellertid aldrig haft sol-, mån- och jordtillståndet, ty allt, som kunnat utandas, hade åter tagits tillbaka i inre värme, hade återvänt till den andliga världen.
Men nu vilja vi bruka ett trivialt uttryck, som skall bliva oss begripligare: Det behagade så att säga vissa personlighetens andar bättre, att allenast taga tillbaka en del av den utandade värmen och alltid lämna något kvar, så att alltså vid inandningen alla dessa saturnusägg icke försvunno därute, utan att de stannade. Och så framträdde småningom en tvåhet på Saturnus: inre värme och vid sidan om den yttre värmen, förkroppsligad i saturnusäggen. Allt blev icke åter taget tillbaka. Personlighetens andar så att säga överlämnade en del av den utandade värmen åt sig själva, de lät den vara där ute.
Varför gjorde de det egentligen?
De måste göra det; om de icke gjort det, då hade de på Saturnus alls icke blivit människor. Ty vad betyda det, att bli människa? Det betyda: att komma till jagmedvetande. Ni kan det icke, om ni såsom jagväsen icke skilja eder från ett yttre. Allenast därigenom är ni ett jag. Blombuketten är här, jag är där, jag skiljer mig såsom jag från objektet.
Personlighetens andar hade evigt allenast utströmmat sitt jag, om de icke lämnat något därute, som motstått dem: Det andra är därute, jag skiljer mig från den objektiverade värmen. Därigenom ha personlighetens andar kommit till sitt jag, till självmedvetande, att de nedtryckt en del av saturnusväsendena i ett blott yttre värmetillstånd. De sade sig: Jag måste låta något av mig själv strömma utåt och låta det vara kvar därute, för att jag skall kunna skilja mig från det, för att mitt jagmedvetande skall antändas vid detta yttre.
Så hade de alltså skapat ett rike vid sidan om sig, de hade så att säga skapat ett spegelbild av sitt inre i det yttre. Därigenom kom det sig också att, när så att säga Saturnus liv var slutfört, personlighetens andar alls icke voro i stånd att låta Saturnus försvinna. Saturnus hade, om de inandats all eld, försvunnit. Men de var emellertid icke i stånd att åter inandas det, som de utsatt ur sig själva. De måste överlämna det fält, som givit dem möjligheten att komma till självmedvetande, åt sig självt.
För Saturnus hade intet pralayatillstånd kunnat inträda allenast genom personlighetens andar. Där måste högre andar träda in, de måste så att säga åter upplösa det, för att ett pralaya – ett mellantillstånd, ett tillstånd av försvinnande, av sömn – skulle inträda. Högre andar, av vilka vi nu allenast nämna namnet, Tronerna, måste träda in och måste åter upplösa allt. Så att, när Saturnus liv gick mot sitt slut, följande process utspelades: Personlighetens andar hade vunnit självmedvetande, hade åter absorberat en del av värmen, hade i sitt centrum upptagit självmedvetandet och hade för det lämnat kvar ett lägre rike.
Nu kom Tronernas rike, och detta upplöste vad Personlighetens andar lämnat kvar, och Saturnus gick in i en sorts planetnatt. Nu kom planetmorgonen. Det hela skulle så att säga åter vakna genom lagar, som vi skola lära känna. Vore den gamla Saturnus försvunnen genom inandandet av hela värmen, så hade allt saturnusvarande blivit upp taget i den andliga världen. Ett uppvaknande hade alls icke skett.
Nu kunde visserligen Tronerna för en tid upplösa det, som Personlighetens andar utsatt såsom ägg, men de kunde det allenast för en tid. Det måste så att säga överlämnas till en vidare utveckling åter till ett lägre varande. Därigenom kom en planetmorgon; den andra förvandlingsfasen av Saturnus inträdde, soltillståndet.
Vad blev då egentligen framfött nu i detta ”soltillstånd”? Över från planetens sömntillstånd kom – från den gamla Saturnus – Personlighetens andar vilka nu hade sitt självmedvetande; som alltså icke längre voro beroende av att genomgå liknande, som de redan genomgått.
Men de hade utandats vissa värmeägg, dessa kom åter småningom fram, de differentierade sig ur den allmänna massan. Och följden var, att nu dessa Personlighetens andar så att säga voro bundna vid det, som de lämnat efter sig. Hade de upptagit allt in i den andliga världen, så hade de icke varit solbundna, de hade icke behövt nedstiga; men nu så måste de det, ty de hade lämnat en del av sitt tidigare eget väsen kvar. Därför måste de bekymra sig, det drog dem nu ned till ett nytt planetariskt varande.
Det var Saturnus karma, det var världskarma, kosmiskt karma. Emedan Personlighetens andar på den gamla Saturnus icke tagit allt i sig, hade de berett sig karmat att måste återvända: de funno nedan det, som de åstadkommit, såsom en arvedel av den gamla Saturnus.
Och vad skedde nu, därigenom att vad Personlighetens andar nu sysslade med, innebar att de avhände sig sitt skapade karma? Därigenom skedde det, som jag i går i allmänhet karaktäriserat: värmen delade sig på ena sidan i ljus, på andra sidan i rök. Och så uppstod i den återuppståndna Saturnus ur dessa värmeägg, å ena sidan den nya planeten såsom gas, såsom luft eller såsom rök, såsom man kallat det, och å andra sidan uppstod ljus, därigenom att värmen så att säga återvände till högre tillstånd.
Inne i den förvandlade Saturnus: rök, gas, luft; å andra sidan ljus!
Och vore ni nu på en resa genom världen komna till platsen där denna gamla sol var, då hade ni redan från fjärran känt det, som där format sig såsom ljus, emedan ju rök var bakom. Ni hade uppfattat, om ock icke ljuset, men ett lysande klot, såsom vid Saturnus ett värmeklot. Ett lysande klot hade det varit, till vilket ni nalkats, och vore ni komna till ytan, trängt in i detta klot, så hade ni icke allenast uppfattat värme, utan vindar, luft, strömmande gas åt alla sidor.
Så har värmeklotet förvandlat sig till ett lysande klot: en sol har uppstått.
Med full rätt kallar man det en sol. Och vad i dag äro solar, de genomgå ännu denna process: de äro i dag inre strömmande gas, och å andra sidan åstadkomma de, att denna gas blir till ljus; de sprida ljus i världsrymden.
Först nu bildades egentligen ljuset i jordens förvandlingstillstånd, först nu uppstod ljuset. I värmen, i den gamla saturnusvärmen, kunde först Personlighetens andar bliva människor. I det ljus, som nu utstrålade från Solen, kunde de väsen av de andliga hierarkierna, som vi kalla ärkeänglar eller Archangeloi, bliva människor. Och ni skulle i sanning, om ni icke allenast såsom en nutida människa nalkats Solen, utan såsom en klärvoajant, ni skulle icke allenast uppfattat ett lysande, som utgår från Solen, icke blott ljus, utan ärkeänglarnas gärningar hade mött eder i ljuset.
Men dessa ärkeänglar ha så att säga något att taga med på köpet. De gamla Personlighetens andar fann på Saturnus ännu den rena elden. Ärkeänglarna, som först på Solen kunde bliva människor, ha nu på Solen, som de måste bebo, funnit rök, gas. Vad måste de nu göra för att förbli i fast samband med Solen, för att där slå upp sitt boställe?
De bildade sin själ, sitt inre, av ljuset. De vävde sin själskropp av ljus. Men de förenade med denna själskropp det som var där såsom gas, såsom den yttre kroppen. Såsom ni i dag hava kropp och själ, så hade dessa ärkeänglar såsom människor på Solen ett inre, som var i stånd att utstråla ljus, och ett yttre, en fysisk kropp, som bestod av gas, av luft. Liksom i dag människan i sin kropp består av jord, vatten, luft och eld, så bestod dessa ärkeänglar av luft, och i sitt inre hade de ljus.
Men eldens element hade naturligtvis medtagits, ty just detta var det som utvecklade sig till rök och ljus. Därför hade även dessa ärkeänglar eld i sig. Deras hela väsen bestod alltså av ljus, rök och eld. Ni skulle träffat på ärkeänglar i kroppar vävda av gas, eld och ljus. Genom ljuset levde de ett liv utåt; strömmade de ut den lysande kraften i världsrymden. Genom elden levde de ett liv i sitt eget inre, värmens behaglighet. Genom livet i gaskroppen levde de ett liv på solplanet självt. De kunde nu så att säga på solplanet skilja sin egen gaskropp från den allmänna solsubstansen.
De stötte mot det andra: därigenom tände sig för dem ett slags självmedvetande. Men endast därigenom kunde detta självmedvetande formas allt högre, så att nu dessa ärkeänglar behagade – om vi så få säga – bättre att i viss mån stanna i denna gaskropp, i rökkroppen, eller åtminstone låta den vara kvar i solsubstansen. Ty dessa ärkeänglar på den gamla Solen hade i växlande tillstånd kunnat åter i sig själva ta upp all rök, all gas, som så att säga var i omgivningen.
Nu har ni en verklig andningsprocess! På den gamla Solen skulle ni varseblivit dessa strömningar i gasen såsom en andningsprocess. Ni skulle funnit vissa tillstånd där absolut stiltje rådde, och ni skulle sagt er: Nu hava ärkeänglarna inandats all strömmande gas. — Men sedan begynte ärkeänglarna åter utandas: det började utströmma innerlighet, och därmed utvecklades samtidigt ljus. Det var Solens växeltillstånd: ärkeänglarna inandades all gas — stiltje rådde där, men också mörker, solnatt. De utandades — solen uppfylldes av strömmande rök, och därmed lyste den utåt, det blev soldag. Och således fanns en verklig andningsprocess för hela solkroppen: utandning — soldag, belysning av omgivningen, inandning — solnatt, förmörkande av hela omgivningen.
Här har ni den gamla Solen samtidigt skildrad i dess skillnad från vår nuvarande sol. Vår nuvarande sol lyser alltid, och mörkret uppstår blott när något ställer sig framför dess ljus. Så var det inte med den gamla Solen. Den hade i sig själv kraften att i växlande tillstånd bli ljus och mörk, att lysa upp och förmörkas, ty det var hennes utandning och inandning. Låtom oss nu så levande som möjligt föreställa oss vad som där egentligen, nu sägen vi, yttre, synligt skett.
Låtom oss taga detta tillstånd av utandning: ljus sprider sig, men därmed uppfylles också Solen av rök. Dessa rökgestalter, dessa rökströmmar, äro regelbundna bildningar. Det är alltså så att säga inlagt i solsubstansen vid varje utandning en summa av regelbundna gestalter. Det som förr blott hade äggform, värmeägg, var – hade omvandlats till – alla slags regelbundna gestalter. Helt märkliga rökbildningar med inre liv och inre regelbundenhet hade uppstått. Om jag får använda uttrycket: Äggen ha ruvats fram. Det var verkligen något som kan jämföras med denna förtätande process. Såsom kycklingen kommer ur hönsägget, så hade värmeägget sprängts itu och därur hade kommit regelbundna rökgestalter, och dessa regelbundna rökgestalter voro de tätaste kroppar som ärkeänglarna hade. I rök-, i gas-, i luftkroppar levandegjorde de Solen; så vandrade de så att säga på Solen som människor.
Nu har vi den andliga föreställningen om en fixstjärna, den andliga föreställningen om en världssol, som så att säga genom sin egen kraft är sol, som låter dag och natt växla genom sin egen kraft. Som ut- och inandning låter hon växla ljus och mörker, ty Solen var då en slags fixstjärna. Allt som är självlysande i vårt världsrum sänder med ljuset också ut i världsrymden livet av andliga budbärare: Archangeloi.
Vad hade alltså de ursprungliga arkéerna – urbegynnelserna, personlighetens andar – genom sin egen utveckling verkat, vad hade de framställt? Att över huvud taget en sol kunnat träda fram. Medan annars blott ett Saturnustillstånd anmält sig i utvecklingen, medan annars blott arkéerna, som uppfyllde Saturnus med värme, funnits, blev Saturnus genom att arkéerna överlämnade de yttre värmeäggen till Saturnus en sol.
Och på Solen funno ärkeänglarna möjligheten att genomgå människostadiet. De blev för världen de förkunnare, som kunde säga: Oss hava urbegynnelserna, personlighetens andar, föregått. Vi förkunna som budbärare för universum i det strålande ljuset det forna varandet av den varma, den inre genomvärmda Saturnus. Vi äro budbärarna, förkunnarna av arkéerna.
Budbärare heter Angelos, Archai heter urbegynnelserna; de voro alltså dessa ärkeänglar ingenting annat än budbärarna från urbegynnelsernas eller arkéerna gärningar i forna tider. Och därför kallas de änglarna av begynnelsen, Archai-Angeloi, vilket sedan blivit ordet ärkeängel. Så voro de, dessa ärkebud, Solens människor.
Lämna ett svar