Himmelska hierarkier 1

– och deras återspegling i den fysiska världen

Tio föredrag av Rudolf Steiner, Düsseldorf 12-18 april 1909

Första föredraget, 12 april 1909, förmiddag

Inledning: De höga områdena av det andliga livet

Mina kära vänner. Denna föredragsserie skall leda oss in i höga områden av det andliga livet, skall så att säga föra oss från vår boningsplats på jorden icke blott ut i de fysiska rymdvärldarna, utan även upp i de andliga världarna, ur vilka ju den fysiska rymdvärlden har sitt ursprung. Men just en sådan föredragsserie skall visa er, att allt vetande och all vishet i grunden syftar till att lösa den stora, den största av alla gåtor, människogåtan. Ty för att göra människan begriplig måste tingen hämtas vida, vida därifrån. Det är visserligen nödvändigt att den, som vill följa denna kurs, är försedd med några grundläggande begrepp inom andevetenskapen, men det är ju i grunden alla dessa högt värderade åhörare. Och så må vi då i denna serie en gång kanske gestalta andeflykten särskilt högt, om ock alltid strävan skall finnas att göra de ting, som ju måste hämtas så vida därifrån, så begripliga som möjligt.

De andliga hierarkierna och människans uppstigning

När vi ha att tala om det, som kallas andliga hierarkier, innebär det ju att våra själars ögon skola stiga upp till de varelser, vilka ha sitt väsen över människan här på vår jord. Vi kunna, så att säga för synliga ögon, blott stiga upp genom varelser, vilka utgöra fyra steg i en hierarki: den mineraliska världen, den vegetabiliska världen, den djuriska världen, den mänskliga världen.

Och över människan börjar en värld av osynliga varelser, och det är givet människan genom insikterna i det översinnliga, så vitt de äro henne möjliga, att stiga upp en sträcka till de makter och varelser, som i den översinnliga, den osynliga världen äro fortsättningen av denna inom jorden befintliga fyrledade stegföljd.

Det vetande, och den forskning som leda oss in i dessa områden, äro ju, som ni alla veta, inte något, som först inträder i den mänskliga utvecklingen i vår tid; det finns en – vi kunna kalla den så – urvärldsvishet.

Ty det, som människan kan utforska, vad hon kan veta och erkänna, vad hon vinner i begrepp och idéer, vad hon vinner i imaginationer och inspirationer och intuitioner av det klarseende, allt detta blir ju så att säga blott efterlevt av människan. Det ha förlevats och förvetats av just de varelser, som stå över människan.

Om vi få använda en trivial jämförelse, kunna vi säga: Först har urmakaren idén, tanken om klockan, sedan tillverkar han därefter klockan. Klockan är bildad efter urmakarens tankar, som föregått klockan, och efteråt kan någon analysera och studera klockan för att efterforska vilka tankar hos urmakaren denna klocka har framsprungit ur. Denne någon eftertänker då urmakarens tankar. Så kan blott människan i grunden i sitt nuvarande utvecklingsstadium förhålla sig till urvärldsvisheten – de andliga varelserna över henne. De ha först haft denna vishet: imaginationerna, inspirationerna, intuitionerna, idéerna och tankarna, efter vilka vår värld, såsom den runt omkring oss föreligger, är bildad.

Och människan finner ånyo i denna värld dessa tankar, idéer; och när hon upphöjer sig till klarseende skådande, finner hon även imaginationerna, inspirationerna, intuitionerna, genom vilka hon tränger in ånyo i världen av andliga varelser.

Därför kunna vi säga: Före vår värld var till, så fanns den vishet, om vilken vi egentligen ha att tala. Den är världens plan.

Tillbaka till urvärldsvishhetens ursprung

Men hur långt måste vi, om vi stanna inom verkligheten, gå tillbaka, om vi skola träffa på denna urvärldsvishhet? Måste vi gå tillbaka till någon historisk tidsperiod, där den eller den store läraren ha undervisat? Visserligen kunna vi lära oss mycket om vi gå tillbaka i de historiska tidsepokerna och bli lärjungar hos de stora lärarna. Men för att träffa på urvärldsvisheten i dess sanna, högsta gestalt, måste vi gå tillbaka till den tid, då ännu ingen yttre synlig jord, ingen för sinnena runt omkring oss existerande värld, var; ty ur visheten själv har världen sprungit.

Men denna vishet, efter vilken de gudomligt-andliga varelserna bildat vår värld, den tillföll sedermera även människan. Människan kunde i sitt tänkande efteråt skåda tankarna, uppfatta tankarna, efter vilka gudarna bildat världen. Och sedan denna urvärldsvishhet, denna världsskaparnas vishet genomgått mångahanda gestalter, kom den på ett sätt, som ju är bekant för många av er, efter den stora atlantiska epoken, till de gamla heliga rishierna i vår första efteratlantiska kultur, till Indiens stora lärare.

Denna urvärldsvishet var då hos de stora, upphöjda rishierna förhanden i en gestalt, om vilken den nutida mänskligheten blott kan bilda sig mycket, mycket ringa föreställning. Ty de mänskliga tankeförmågorna, de mänskliga känsloförmågorna ha mycket förändrats, sedan Indiens stora lärare först undervisat den efteratlantiska mänskligheten; och om mycket av det, som klingade ur de heliga rishiernas munnar, utan vidare uttalades idag, skulle de flesta själar på jorden knappt höra något annat än ord och åter ord.

Det fordras ju ännu andra känslosförmågor, än vad mänskligheten nu har, för att verkligen förstå det, som först som vishet kom till den efteratlantiska mänskligheten. Ty allt det, som nedtecknats av denna vishet, allt, som i de skönaste och bästa böckerna nedtecknats av urvärldsvisheten, är dock allt blott ett svagt efterklang av urvärldsvisheten själv. Det är i många hänseenden grumlad, förmörkad vishet.

Och hur sköna, hur upphöjda Vedaskrifterna än äro, hur skönt Zarathustras sånger än klinga, hur härligt Egyptens urgamla vishet än talar till oss – allt, allt detta, vi kunna visserligen inte nog beundra det, men vad som är nedtecknat ger blott i ett grumlat ljus den stora visheten hos Hermes, den stora visheten hos Zarathustra eller till och med de upphöjda insikter, vilka de gamla rishierna förkunnat.

Men denna upphöjda vishet har bevarats för mänskligheten, den har alltid varit förhanden i visserligen trånga kretsar, vilka bevakade de heliga hemligheterna, som man kallar dessa insikter.

I Indiens, Persiens, Egyptens, Kaldéens, de kristnas mysterier och så vidare ända upp i vår tid har bevarats allt det, som är urvärldsvishet för människorna. Till för kort tid sedan var det egentligen blott möjligt i dessa trängsta av kretsar, inte att uppfatta bokvishet, utan den levande visheten.

Av skäl, som just i denna föredragsserie kunna klargöras, är i vår tid den epok given, i vilken i större omfattning skall strömma ut till större massor av mänskligheten det, som i små kretsar bevarats som levande. Ty uttorkad är den aldrig, urvärldsvisheten hos till exempel de heliga rishierna.

Den har genomgått som en ungdomskälla i den tid, vi erkänna som början av vår tid. Denna urgamla, heliga vishet, som då flöt till mänskligheten, fortsatte genom Zarathustra och hans lärjungar, de kaldéiska, de egyptiska lärarna, men den flöt även in i Mose förkunnelse, och den trädde, så att säga just som ur en ungdomskälla, ny fram med helt ny impuls genom Kristi uppenbarelse på jorden.

Men den blev därmed först också därmed djup. Den blev så innerlig, att den åter blott gradvis kan strömma in i mänskligheten. Och så se vi då att, sedan den kristna förkunnelsens tider ute i världen, urvärldsvisheten strömmar in i mänskligheten, långsamt och gradvis, i dess mest elementära början.

Utvecklingen av vishet och dess spridning

Budskapen ha varit där, de ligga framme i evangelierna, i de andra kristna skrifterna, vilka i förnyad gestalt innehöllo visheten hos de heliga rishierna, innehöllo den såsom nyfödd ur ungdomskällan. Men hur kunde dessa budskap från början, just i det tidevarv för vars rening kristendomen var skapad, förstås?

Det allra, allra minsta blev förstått av förkunnelsen genom evangelierna, och gradvis arbeta sig dessa evangelier först fram till ett vidare förstånd – i många hänseenden till en vidare förmörkelse. Och idag äro just evangelierna i grunden de böcker som, så att säga för mänskligheten, ännu i sina vidaste kretsar äro de förseglade; de, som först en framtid som kan vederkvicka sig vid urvärldsvisheten, återigen skall förstå.

Bevarade blevo emellertid skatterna, som ligga i de kristna uppenbarelsens schakt – och som icke äro andra skatter än de östliga vishetens skatter också, men just pånyttfödda ur nya krafter – bevarade blevo de åter i trängre kretsar, i dessa trängre kretsar, som finna sin fortsättning i olika mysteriesällskap såsom till exempel Brödraskapet av den heliga Graal, till slut även i Rosenkreutzarnas brödraskap. Bevarade blevo där dessa sanningsskatter, tillgängliga blott för dem, som genom stränga prövningar förberett sig för den levande visheten.

Och så voro vishetsskatterna från öst och väst, genom sekel efter sekel av utveckling från början av vår tideräkning igenom, ganska otillgängliga för de stora människomassorna ute i världen. Blott enstaka tankar droppade där och där in i den stora världen; det mesta förblev hemlighet för de nyare mysterierna.

Då kom tiden, i vilken så att säga av urvärldsvishetens innehåll fick talas på ett för den större massan begripligt språk. Det sista tredjedelen av nittonde århundradet är det ungefär, i vilket på ett mer eller mindre avtäckt sätt kunde talas om urvärldsvisheten. Blott därför att vissa ting just i de andliga världarna ägt rum, har så att säga mysteriets väktare givits möjlighet att låta något strömma ut av urvärldsvisheten.

Ni känna ju alla tillgången av teosofisk utveckling; ni veta, att så att säga isen för teosofisk utveckling först bröts genom de visheter, som uppenbarats på ett sätt, som jag idag inte behöver beskriva, i de så kallade Dzyanstroferna.

Dessa Dzyanstrofer i Den hemliga läran innehålla i sanning djupaste, mest betydelsefulla vishet; innehålla mycket av det, som, utgående från de heliga rishiernas lära, runnit ner genom österns vishet. Mycket av det innehålla de också, som sedan flutit in efter den kristna förnyelsen i den europeiska västern. Ty icke blott sådan vishet är i Dzyanstroferna innehållen, som möjligen blott bevarats i östern, utan även mycket som, så att säga i ett klart ljus, strålat genom sekel efter sekel av vår tideräkning, genom medeltiden, i västerns hemliga skolor.

Och också mycket av det, som står i Dzyanstroferna, skall först gradvis i sin djuphet förstås. Ty här må det väl en gång sägas: i Dzyanstroferna är sådan vishet innehållen, att den i vida teosofiska kretsar idag ännu alls icke kan förstås, ja sådan vishet, att idag ännu alls icke med exoteriska förmågor möjligheten är given, att uttömma djupen; att utsiktslöshet föreligger för alla exoteriska förmågor att kunna uppenbara undergrunden av denna betydelsefulla värld.

Fortsättning och avslutande reflektioner

Efter att på detta sätt så att säga den första isen brutits, kom även tiden, i vilken det fick talas ur källorna till västerns ockultism – som emellertid icke är annat än den östliga – såsom den blott kontinuerligt och beaktande alla skeenden av det andliga och fysiska livet fortplantat sig, där också ur källorna till den levande ockultismen, som troget bevakats i rosenkreutzermysterier, kan talas. Det finns ingen östlig vishet, som icke flutit in i västerns ockultism, och i rosenkreutzsisk lära och forskning finner ni fullständigt allt, som de stora vise i östern någonsin bevarat.

Ingenting, ingenting av det, som man kan veta ur österns vishet, saknas i västerns vishet. Det är skillnaden, om man vill tala om en sådan skillnad, att västerns vishet måste sammanfatta hela den östliga läran, hela den östliga visheten, hela den östliga forskningen och, utan att något därav gå förlorat, belysa den med det ljus, som genom Kristusimpulsen i mänskligheten tänts.

Så säger ingen när det talas om västlig ockultism – om den som på visst sätt härrör från de dolda rishierna i västern, vilka visserligen ögonen icke se – det säger ingen, att i den också blott ett jota, blott en prick, saknas av den östliga ockultismen.

Ingenting, faktiskt ingenting, saknas. Den har blott att ånyo framföda alla ting ur Kristusimpulsens ungdomskälla. Alla de stora visheterna, som först ljöd ur de heliga rishiernas munnar till mänskligheten om de övermänskliga världarna, om det översinnliga väsendet, de måste ånyo klinga in i det, som skall sägas om de andliga hierarkierna och deras avbildning i den fysiska världen.

Lika litet som geometrin hos den gamle Euklides blivit något annat än vad den var, oaktat man idag lär sig den med de ständigt nyare mänskliga förmågorna, så har icke visheten hos de heliga rishierna blivit något annat därmed, att vi allt mer lära oss den med de genom Kristusimpulsen uppväckta förmågorna.

Så kunde vi alltså utan vidare kalla en stor del av det vi ha att säga om de andliga världarna, för östlig vishet.

Ty man må i dessa ting icke missförstå, och missförståndet ligger så nära.

De som icke från missförstånd vilja stiga upp till förståelse, kunna till exempel mycket lätt missförstå något som sades igår, i påskföredraget. Det kunde där komma – vi måste nämna detta för vår förståndsgemenskap – sådana som icke vilja stiga fram till full förståelse, och de kunde säga:

Du talade igår om de stora, de heliga, sanningarna hos Buddha. Du sade, att Buddha lärt och uppenbarat de heliga sanningarna om lidandet i livet: Att födelse är lidande, sjukdom är lidande, ålderdom är lidande, död är lidande, att vara skild från det man älskar är lidande, att vara förenad med det man icke älskar är lidande, att icke erhålla vad man begär är lidande.

Och du har sagt, (så kunde någon tala, och sagt oss igår): Blicka vi en gång in i den efterkristna tiden till dem, som verkligen förstått Kristusimpulsen, – där skola vi då bringa oss till medvetande, att genom förståndet och genomträngningen av denna Kristusimpuls, de gamla heliga sanningarna hos Buddha om livets lidande icke längre ha sin fulla giltighet, att så att säga med Kristusimpulsen något skapats såsom ett botemedel mot livets lidande. Du har sagt, (så kunde någon tala), Buddha lär: födelse är lidande, – men de Kristusförstående svara: Genom födelsen träda vi in i ett liv, som vi dela med Kristus, och genom delaktigheten i Kristus utplånas livets lidande; likaledes utplånas genom Kristusimpulsens helande kraft sjukdomen, och sjukdomen är icke längre lidande för den Kristusförstående, och död är icke längre lidande för den Kristusförstående (och så vidare).

Då kunde emellertid någon invända: Ja, men jag visar dig ur evangeliet, att i evangelierna stå samma satser som i Buddhas heliga skrifter; också i evangeliet kunna vi påvisa, att där står: livet är lidande, sjukdomen är lidande och så vidare.

Och så kunde man yttre säga: Nu ha vi dessa moderna religiösa urkunder, men vi finna deras innehåll redan i buddhismen, det finns alltså ingen framsteg i religionerna, ingen utveckling; alla religioner innehålla detsamma. Du har emellertid talat om ett framsteg, du har framställt, hur så att säga de gamla heliga sanningarna hos buddhismen genom kristendomen icke längre skola vara sanna.

Den, som så talar, skulle emellertid blott uttala det grövsta missförstånd. Ty det sades icke. Allt – allt – blott icke den sista meningen sades. Och det är viktigt, att man just i detta subtila område helt exakt förstår. Aldrig kan fanatikern exakt förstå, blott den objektive människan kan exakt förstå.

Aldrig skall av någon, som talar ur källan till rosenkreutzsarnas vishet och forskning, sägas, att något skall bekämpas av innehållet i den store Buddhas skrifter, att något icke är sant i den store Buddhas skrifter. Var och en, som talar ur källan till rosenkreutzeriet, delar Buddhas övertygelse och hela den östliga visheten, ingenting av det förnekar han. Han säger: Ja, vad du, store Buddha, genom din upplysning i ditt inre skådat av de stora sanningarna om livets lidande, det är oeftergivligt sant; sant är det till sista punkt och jota.

Ingenting, verkligen ingenting, tages därav. Det förblir allt stående. Och just därför, att allt stannar, därför att det är sant, vad Buddha sagt, att födelse är lidande, sjukdom lidande, ålderdom lidande, död lidande och så vidare, därför är oss Kristusimpulsen det mäktiga och viktiga botemedlet – därför att han är det, som upphäver detta lidande, därför att det ju är sant, att lidandena finnas, om icke en stor impuls lyfter världen däröver.

Varför har Kristus verkat? Därför att Buddha har talat sanningen. Mänskligheten måste nedföras från andliga höjder, där urvärldsvisheten i ren gestalt verkat; till självständighet måste mänskligheten föras, ned i det fysiska väsendet, och därmed blev livet lidande och sjukdomen lidande; men likaledes måste i den fortsatta utvecklingen det stora botemedlet komma mot dessa oomtvistliga fakta.

Förnekar den någon verklighet, som där säger: Ja, sant är det, vad som sägs om denna verklighet, – men till samma tid ges oss botemedlet för att bringa fakta, som genom dessa sanningar uttryckas, till en sund utveckling.

O, i det väsendets höjder, där vi måste uppsöka dem, de andliga hierarkiernas sfärer, där heter det icke: buddhism mot kristendom, kristendom mot buddhism, där räcker Buddha Kristus och Kristus Buddha handen. Men varje förnekande av den mänskliga utvecklingen, varje förnekande av uppstigandet är till samma tid ett förnekande av den andligaste gärning, som i vår jordutveckling skett, Kristusgärningen.

Och så skall det icke finnas något, som förnekar något av österns vishet, som i så långa tidsrymder nedfört visheten hos de heliga rishierna och därmed urvärldsvisheten, men i dessa långa, långa tidsrymder, i vilka visheten alltid flutit in i mänskligheten, blev så att säga i de stora massorna av människor, som icke voro i stånd att tränga fram till källorna till de heliga mysterierna, förståndet över dessa visdomar svårt. Just förståndet blev svårt.

Föratlantiska tider och den andliga perceptionen

O, i de föratlantiska tiderna, i tiderna före den stora katastrofen, då de stora massorna av människor ännu klarsynt, i gammalt, dunkelt klarseende, skådade ut i himlarymderna, uppåt till de andliga hierarkierna, då sågo de annorlunda än senare, i de efteratlantiska tiderna, då det gamla skådandet försvann för de stora massorna av människor och blott det fysiska ögat kunde se ut i de fysiska himlarymderna!

Därför hade det heller ingen mening att i tiden före den atlantiska katastrofen tala om de himlakroppar, som idag äro utspridda i rymden. Det skådande människögat blickade ju ut i himlarymderna, och dessa voro andliga världar. Meningslöst hade det varit, i de tiderna, att tala om Merkurius eller Neptunus eller Saturnus och så vidare, såsom vår astronomi talar; ty såsom vår astronomi talar om världsrymden och dess innehåll, så återger den blott det, som det sinnligt-fysiska ögat ser, när det skådar upp i himlarymderna. Det var alls icke där i de atlantiska tiderna hos den gamla klarskådande mänskligheten; där såg man icke, när man skådade upp, fysiskt avgränsade ljusstjärnor.

Det, som idag det fysiska ögat ser, är så att säga blott ett yttre uttryck för det andliga, som man då såg. Om idag det fysiska ögat skådar upp, säg genom kikare, på platsen där Jupiter står, ser ögat så att säga en fysisk världskula, omgiven av sina månar. Så det nutida fysiska ögat. Vad var det för den gamla atlantiska människan ännu, när hon med sitt då ännu klarseende öga riktade det upp mot samma punkt, vartill idag människans fysiska öga skådar?

Vad det fysiska ögat ser, hade då det gamla atlantiska ögat lika litet sett, som idag ert fysiska öga ser det enskilda ljuset, när det ser in i en tät höstdimma. Det ser något såsom en dimaura runt ljuset, och ljuset försvinner i de färgade ringarna runt ljuset. Likaledes hade atlantierns öga icke sett den fysiska stjärnan Jupiter, men det hade sett det, som idag ock är förenat med Jupiter, vad emellertid människorna icke kunna se: Jupiters aura, en summa av andliga varelser, för vilka den fysiska Jupiter blott är uttrycket.

Och så svävade det andliga ögat hos människan före den atlantiska katastrofen runt i världsrymderna, överallt andligt seende. Man kunde blott tala om detta andliga, ty meningslöst hade det varit, då, då det fysiska ögat ännu icke var så öppet som idag, att tala om fysiska stjärnor. Man såg ut i världsrymden och såg andliga varelser, andliga hierarkier. Varelser såg man.

Och i den fortsatta utvecklingen var det så, att vi återigen kunna jämföra det med följande: Vi tänka oss, vi träda ut i tät dimma. Vi se icke de enskilda ljusen. Allt är omhöljt av denna dimaura. Sedan skingras dimman, de enskilda ljusen bli fysiskt synliga. Men aurorna äro osynliga. Här är blott en fysisk process, som skall tjäna till jämförelse. Hos Jupiter var det emellertid så, att det gamla ögat såg auran. Det såg de andliga varelserna i auran, som ur en viss utvecklingsgrad hörde till Jupiter. Mänskligheten utvecklade sig sedan till fysiskt skådade.

Auran förblev. Människorna kunde icke längre se den, men den fysiska mittkroppen blev allt tydligare; det som andligt hörde dit förlorades, och det som är kroppsligt vid det, blev synligt. Och vetandet om detta andliga runt stjärnorna, vetandet om de varelser, som äro runt stjärnorna, det bevarades i de heliga mysterierna.

Om detta vetande tala alla de heliga rishierna. I de tider då människorna redan blott fysiskt sågo, talade de heliga rishierna om de andliga atmosfärerna, om de andliga invånarna på dessa världsklot, vilka äro utspridda i rymden.

Avslutande reflektioner och fortsättning

Och tag nu en gång situationen, som inträdde. På vetandets orter talade man om de andliga varelserna runt världskloten. Därute, där det sinnliga ögat blev skarpare och skarpare, talade man mer och mer blott om den täta fysiska materien. Om de gamla heliga rishierna uttalat ordet Merkurius – vilket de ju icke gjort, men låt oss taga det ordet, för att vi skola kunna enas – ha de då menat denna fysiska världskropp?

Nej, icke ens de gamla grekerna ha, när de talat om Merkurius, menat denna fysiska kropp, utan helheten av de andliga varelserna i denna kropp. Andliga världar, andliga varelser voro det, om vilka man talade, när man på kunskapens ställen, säg, uttalade ordet Merkurius.

De, som voro lärjungar till lärarna på vetandets orter, uttalade orden: måne, Merkurius, Venus, sol, Mars, Jupiter, Saturnus, och i det de i de olika språken uttalade sådana ord, betecknade de en stegföljd av andliga varelser. Den, som uttalar ordet på det nutida sättet och betecknar en fysisk kropp, betecknar blott det grövsta av det, som ursprungligen förståtts under måne, Merkurius, Venus och så vidare. Huvudsaken betecknar han just icke.

Så sade den gamle vishetsläraren ”måne”, och han slog an med detta ord föreställningen om en stor andlig värld. Och när han uttalade ordet ”måne” och pekade på himmelens plats, där månen är, och i sitt medvetande hade: Där är den lägsta graden av andliga hierarkier, då såg den, som genom det ständigt ökande förkroppsligandet av mänskligheten avlägsnat sig vida från denna andliga åskådning, upp; såg emellertid den fysiska månen och kallade det ”måne”. Ett ord för två ting, som visserligen hörde samman, men som väckte helt olika föreställningar i människan. Och likaledes var det, när de vise på vetandets orter uppblickade till Merkurius, sol, Mars och så vidare. Den andliga strömningen betecknade med sina ord något helt annat än den andra, den materiella strömningen.

Så se vi, att de två strömningarna mer och mer skildes åt i mänskligheten. I mysterierna har man med dessa ord, som sedan blivit beteckningar för våra yttre världskroppar, alltid förstått andliga världar, stegföljder av andliga världar. Den yttre världen har alltid förstått materiellt därunder ända upp till vår nutida mytologi – jag uttalar ordet medvetet – som man kallar modern astronomi; och då andevetenskapen erkänt de andra mytologierna i deras fulla värde, skall ni förstå, att också den moderna mytologin värderas av andevetenskapen – ända upp till den mytologi, som man kallar modern astronomi, som blott ser en rymd och därefter fysiska världsklot. Men denna moderna mytologi är, för den som inser, ingenting annat än en särskild fas av alla mytologier. En rät linje går från det, som de gamla europeiska invånarna sagt i sina gudar-, stjärnor- och världsägor, vad grekerna, romarna givit i sina mytologier, vad medeltiden givit i sina mer eller mindre grumlade mytologier, ända upp till den mytologi, som, fullt lämpad och fullkomligt berättigad till beundran, Kopernikus, Kepler och Galilei stiftat.

En tid skall komma, då man om denna moderna mytologi tala så ungefär: Det fanns en gång människor, som funnit det för rätt att ställa en materiell sol i mitten av en ellips, låta planeter cirkla runt i ellipser, låta dessa rotera på olika sätt; de har där skapat ett världssystem såsom tidigare tider också. Idag, (så skall naturligen en framtida tid tala), är allt detta blott mer saga och sägen.

Ja, denna tid skall också komma, om ock den moderne än så mycket föraktar de gamla mytologierna och svär vid sina, och om det än ter sig så omöjligt för honom, att talas kan om en kopernikansk mytologi. Men det skall just göra det begripligt för oss, hur så att säga vid orden alltid allt möjligt annat föreställts.

Trots detta blev det som är urvärldsvishet ideligen fortplantat, fortsatt. Blott blev denna urvärldsvishhet just för det exoteriska allt mindre förstådd, därför att den tolkats, förklarats materiellt, därför att det andliga allt mindre setts. Och så kom det sig, att för att mänskligheten så att säga icke skulle förlora sammanhanget med den ursprungliga – den andliga – visheten, vid förnyelsen av urvärldsvisheten i början av vår tideräkning, med skarpa ord åter måste påpekas, att där, vart det mänskliga ögat riktar sig, och såsom fysiskt öga blott ser fysiskt, att där andligt rummet andligt uppfylles.

Och så påpekade med de allra skarpaste ord den, som var den intimaste lärjungen till aposteln Paulus i Aten, Dionysius Areopagiten: Det finns icke blott materiellt ute i rymden, det finns, när den mänskliga själen anande stiger upp i världsvarats rymder, andligt där ute i världen, som står över människan i väsendets utveckling. – Och han använde nu ord, som visserligen måste låta annorlunda, ty hade han använt de gamla orden, hade ingen sett annat däri än det som är materiellt.

Rishierna ha talat om de andliga hierarkierna, så att de i sina ord uttryckt vad också grekisk och romersk vishet ännu uttryckt har, när de talat om den för dem uppstigande månens, Merkurius, Mars, Venus, Jupiters och Saturnus världar.

Dionysius, aposteln Paulus lärjunge, hade helt samma världar i sikte som rishierna; blott betonade han skarpt, att man har att göra med något andligt, och han tog ord, varom han var säker på, att de togs andligt: han talade om änglar, ärkeänglar, urkrafter; väldigheter, makter, herradömen; troner, keruber och serafer.

Och nu blev åter av människorna glömt, rakt av glömt, det som mänskligheten en gång vetat. Hade man kunnat förstå i samband med vad Dionysius Areopagiten och de gamla heliga rishierna sett, hade man så att säga hört – från den ena sidan månen benämnas, från den andra sidan, mysteriernas sida, änglavärlden benämnas, så hade man vetat: Det är samma sak. Man hade hört ordet Merkurius från den ena sidan och från den andra ordet ärkeängel och vetat: Det är samma sak. Man hade hört ordet Archai från den ena sidan och ordet Venus från den andra, och man hade vetat: Det är samma sak. Man hade hört ordet sol på den ena sidan och makter på den andra och hade vetat: Samma världar äro med dessa ord betecknade. Hade man hört ordet Mars på den ena sidan, hade man känt: Här stiger man upp till makterna. Hade man hört ordet Jupiter på den ena sidan, hade det varit samma, som i Dionysius skola anslöts, när tal var om herravälden. Ordet Saturnus motsvarar här ordet troner.

Men man visste det ju i vidare kretsar icke mer, kunde icke veta det mer. Så var å ena sidan en vetenskap om det materiella, som blev allt mer materiell, som behållit de gamla namn som en gång också betytt något andligt, för det materiella. Och så var å andra sidan ett andligt liv, som talat om något andligt, om ärkeänglar, änglar och så vidare, och som förlorat sammanhanget med de fysiska uttrycken för dessa andliga varelser.

Och så se vi, hur urvärldsvishet tränger in i den skola, som Paulus stiftat genom Dionysius, och hur det blott gäller att genomtränga det nystiftade med den gamla andliga andan.

Men det är uppgiften för den moderna andevetenskapen, eller antroposofin, att återigen dra bandet som där skall löpa mellan det fysiska och det andliga, mellan världen, jorden och de andliga hierarkierna. Oförståeligt är därför för dem, som icke veta varifrån föreställningarna om den yttre sinnliga världen komma, oförståeligt är det för dem att erkänna den andra sidan, den andliga sidan av vetandet.

Det blir emellertid särskilt påfallande, när vi träda fram till de skrifter, som utgått ur urvärldsvisheten och vilka, om de än innehålla en svag efterklang, dock blott ur denna urvärldsvishet verkligen kunna förstås.

Låt oss just med hänsyn till svårigheten i förståelsen av de skrifter, som utgått ur urvärldsvisheten, som exempel anföra en plats, en plats ur det gudomliga sången, Bhagavad Gita, en plats, som med ett meningsfullt djup belyser människolivet i dess sammanhang med hierarkierna. Denna plats ur Bhagavad Gita – den står i 8 kapitlet, börjar vid 23:e versen – lyder: ”Jag vill förklara för dig, o sanningssökande människa” – så översätts det vanligen – ”under vilka omständigheter de gudomligt upphöjda, när de lämna jorden genom dödens port, för att återfödas eller icke, gå. Jag vill säga: se elden, se dagen, se tidens växande måne, se det halvår, i vilket solen står högt. De, som dö till den tid, att de dö i elden, på dagen, i tidens växande måne, den högt stående solen, de gå genom dödens port in i Brahma; de emellertid, som där dö i tecken av röken, på natten, i tidens avtagande måne, i det halvår, då solen står lågt, de gå, när de skiljas från världen, genom dödens port blott in i månens ljus och återvända till denna värld.”

Mina kära vänner, här ha ni en plats i Bhagavad Gita, i vilken det sägs: Sättet för människans framskridande beror på hennes återfödelse, om hon dör i ljusets tecken, på dagen, vid den växande månen, i halvåret, då solen står högt, eller om hon dör i rökens tecken, på natten, då månen avtar eller då solen står lågt.

Det sägs, det är den materiella meningen. Och av dem, som gå in genom dödens port i eldens tecken, på dagen, vid den växande månen, där solen står högt, av dem sägs, att de icke behöva återvända. Av de andra, som där dö i rökens tecken, på natten, vid avtagande måne eller i det halvår i vilket solen står lågt, av dem sägs, att de icke kunna stiga upp till Brahmas höjder, utan blott till månens höjd och måste återvända.

Det är en plats i denna österns gudomliga sång, som alla – nästan alla, som vilja förklara den inom det exoteriska livet – gör de största svårigheter. Blott då går den att förklara, om den belyses med det andliga vetandets ljus; med det ljus, ur vilket den i grunden är skriven, med det ljus, som strålar i hemliga skolor, som fortplantat sig, som fått sin förnyelse, genom kristendomen, – om den belyses med det ljus, som låter oss finna bandet till namnen: måne – ängel, Merkurius – ärkeängel, Venus – Archai och så vidare.

Och vi skola finna nyckeln till sådana platser, vi vilja välja denna ena plats som exempel, om vi flytta den in i det gamla andliga ljuset. Från att förklara denna plats i det gudomliga sången, från att förklara denna plats i Bhagavad Gita, som inom det exoteriska livet är omöjlig, skall vår betraktelse ikväll utgå, och sedan vi funnit nyckeln, skola vi stiga upp i de andliga hierarkierna.