Alexander Kieding

Karaktärsanalytiker

Om människans aura

Föredrag av Rudolf Steiner: Über die Aura des Menschen
Ur Grundelemente der Esoterik (GA 93a), X. Föredrag, Berlin, 5 oktober 1905

Människans väsen och dess kroppar

När man betraktar människan i hennes hela väsende, ser man först den fysiska kroppen, sedan eterkroppen och astralkroppen. Den fysiska kroppen kan envar se. Eterkroppen blir synlig, om man genom en skarp viljeakt suggererar bort den fysiska kroppen. Då förblir rummet, som den fysiska kroppen intager, uppfyllt av eterkroppen. Ockultisten betraktar egentligen eterkroppen som den lägsta kroppen. Det är den kropp, efter vilken den fysiska människan är bildad. Efter den nedåtgående linjen är eterkroppen motsatt bildad i förhållande till den fysiska kroppen; endast efter den uppåtgående linjen äro de båda lika. Kvinnan har en manlig eterkropp, och mannen har en kvinnlig eterkropp.

Runt eterkroppen framträder astralkroppen. Astralkroppen är den yttre formen för alla själsliga innehåll; för passioner, affekter, drifter, begär, lust- och olustkänslor, entusiasm och så vidare. Den manifesterar sig i de mest mångfaldiga former. Runt omkring visa sig molnformationer; den strålar i de mest olika färger. Stundom hänga enskilda gestalter som trasor därpå. Formerna och färgerna äro olika och växla. Grönt visar sympati och medlidande med medmänniskorna. De lägre skikten av befolkningen visa mycket rött i astralkroppen: brunrött, tegelrött, blodrött. Särskilt hos droskkuskar är en sådan röd färg, som pekar på de lägre passionerna, ofta att iakttaga.

Det auriska äggets form och ärftlighet

Hela astralkroppens böljande rörelse är hos varje människa innesluten i en äggformig omhöljd. Denna har en blå grundfärg och visar i väsentlig grad i mitten av hjärnan en mörkviolett fläck. Denna äggformiga omhöljd kallar Helena Petrovna Blavatsky det auriska ägget. Hos små barn är det auriska ägget dominerande; hos dem framträda däri mycket klara, ljusa färgmoln. I de lägre partierna ha emellertid även små barn ofta mörka moln, som peka på något lågt. Det är det ärvda karma, som de ha gemensamt med sina förfäder. Det äro fädernas synder. Ända till sjunde generationen ärvas dessa fädernas synder. Människors egenskaper kunna hänga samman ända till sjunde farfadern. Efter sjunde generationen utplånas ärftligheten. Man räknar tre generationer under ett århundrade. Människan av idag visar alltså ännu något gott eller ont av de goda eller onda egenskaperna hos förfäderna från 1600-talet. Så kan man genom tvåhundra år eller något mer kasta en blick på förfäderna.

Världens utveckling och det auriska äggets uppkomst

Det auriska ägget i sin grundform med sin mörkvioletta kärna i hjärnans centrala del

För att se, hur det auriska ägget har bildats, måste vi betrakta utvecklingen av en världskropp. Det tillstånd av jorden, som ligger vår betraktelse närmast, kalla vi det fysiska tillståndet. I teosofisk litteratur kallas ett formtillstånd en glob, och man talar därför om den fysiska globen. Som fysisk glob är jorden den fjärde globen i en utveckling av sju tillstånd. Tre andra tillstånd ha föregått den fysiska globen, och tre ytterligare skola följa. Innan jorden blev fysisk, var den astral. Allt som levde på jorden fanns då blott astralt till. När människan gått genom sjätte och sjunde rotrasen (huvudtidsepoken), skall hon vara så förandligad, att hon åter skall ha en astral form. I detta framtida astrala formtillstånd skall emellertid all frukt av utvecklingen vara innesluten.

Sju formtillstånd bilda tillsammans en runda. Jorden genomgår nu sin fjärde runda, och denna är den mineraliska. Människans uppgift är under denna tid att bearbeta mineralriket. Det är redan ett arbete vid mineralriket, när människan tager en bit flinta och hamrar till en kil, med vilken hon bearbetar andra ting. När hon bryter bort klippor och av stenarna bygger pyramider, när hon av metaller tillverkar verktyg, när hon leder den elektriska strömmen i ett nät över jorden, bearbetar människan mineralriket. Så använder människan hela mineralriket i sin tjänst. Hon gör jorden fullständigt till ett konstverk. När målaren kombinerar färger efter sitt manas, bearbetar han också mineralriket. Vi befinna oss nu i mitten av denna verksamhet, och i de nästa raserna (huvudtidsepokerna) skall det helt omarbetas, så att till sist ingen atom mer på jorden finnes, som inte är bearbetat av människan. Tidigare ha dessa atomer alltmer förtätats; nu däremot träda de åter alltmer isär. Radioaktiviteten fanns tidigare inte alls, därför kunde man inte heller upptäcka den förr. Den finnes först sedan några årtusenden, emedan atomerna nu alltmer splittras.

När den fjärde rundan är till ända, skall hela mineralriket ha gått genom människans hand. När hon helt bearbetat mineralriket, måste jorden, för att frukten av detta arbete skall framträda, övergå i ett astralt tillstånd. Däri kunna formerna utvecklas. Därefter övergår jorden i en mental glob och sedan i det högre mentala tillståndet, det arupiska. Sedan försvinner jorden helt och hållet ur dessa tillstånd i ett mindre pralaya. Hon övergår då åter i ett nytt arupiskt tillstånd i nästa, den femte rundan, sedan i ett rupamentalt, därefter i ett astralt tillstånd; därefter framträder hon åter fysiskt. Allt som människan i fjärde rundan bearbetat in i mineralriket, framträder då åter och växer i femte rundan som växtrike; till exempel Kölnerdomen växer i nästa runda upp som en växt.

Övergången mellan rundor och akasha

Mellan det sista arupiska tillståndet i fjärde rundan och det första arupiska tillståndet i femte rundan genomgår jorden en pralaya. I femte rundan framträder då det tidigare mineralriket i alla sina former som växtrike. I det arupiska tillståndet i femte rundan är allt inneslutet, som människan bearbetat i den mineraliska rundan. Det framträder åter först i det arupiska tillståndet, i det rena akasha. Man kallar detta tillstånd just ”akasha”. Först befinner sig i början av varje ny runda allt i akasha. Senare finnas blott avtryck i akasha. Så ha vi alltså i dessa avtryck i akasha hela jorden med alla dess väsen. Vid övergången från tredje till fjärde rundan framträdde också alla väsen, som uppstått i tredje rundan, i början av fjärde rundan åter i akasha.

Vid den fortsatta utvecklingen ur akasha måste det hela förtätas, det måste antaga en tätare form. Detta sker i jordens rupatillstånd. Denna mer materiella form kallas i ockultismen, till exempel även på vissa ställen hos H. P. Blavatsky, eter. I denna eterjord är allt blott i tankar inneslutet. Alla väsen voro i tankar inneslutna i denna eterjord. Men därbakom förblir dock akasha som en grund bestående.

Eter förtätas åter vidare till astralljus. I astralljuset strålar den tredje globen (formtillståndet), astraljorden upp; den strålar helt i det renaste astralljus, och detta astralljus är helt av samma stoff, i vilket senare människans auriska ägg strålar. Särskilt finnes det på detta sätt hos helt små barn, som äro blott några månader gamla. Därefter övergår jorden i sitt nuvarande, det fysiska tillståndet. Då blir hon den egentliga jorden och blir därvid alltmer fysisk. I samma grad emellertid, som hon blir alltmer fysisk, avskiljer hon de enskilda auriska äggen för mänskligheten. Dessa avskiljas så, som om i ett fyllt vattenkärl vattnet å ena sidan fryser till is och å andra sidan förpärlas i droppar. Så avskiljes å ena sidan den fysiska jorden, och å andra sidan förpärlas de auriska äggen för människans utveckling.

Utvecklingens faser och de auriska äggens ursprung

Först framträder det auriska ägget som odifferentierat. Det är emellertid i sanning inte odifferentierat. Det förhåller sig därmed liknande som med följande: Ha vi en saltlösning, så är det en jämn gråaktig massa; låta vi den stå, så avskiljas de vackra saltkuberna. I det auriska ägget voro krafterna anlagda, som eterlivet, linga sharira, utarbetar. Ur det, som blivit fast jord, kommer sedan också det fram, som redan tidigare på månen genomgått en utveckling. Det har anlag till de lägre rikena ända till de första ryggradsdjuren, till ormen. Vad som hos ryggradsdjuren följer därefter, det fanns ännu inte på månen, det tillkom först på jorden. De ryggradslösa djuren kommo alltså ur jorden, när hon förtätades till fysisk jord, även växterna och stenriket.

Till den tid, då allt detta avskilts, voro människorna komna till den lemuriska tiden. Den allt tätare människan utvecklade sig från den första, den polariska rasen, över till den andra, hyperboréernas ras. Därefter följde den lemuriska tiden; där börjar utvecklingen av ryggradsdjuren, som först från denna tid utvecklats.

Så urskilja vi: Först akasha, för det andra eter, för det tredje astralljus, för det fjärde jord, för det femte auriska ägg.

Astralljuset och de auriska äggens individualisering

Detta kallas en virvel. Fram till jorden, det fjärde formtillståndet, blev jorden allt tätare. På bekostnad av att hon så alltmer förtätades, individualiserades astralljuset, sedan det fasta skjutits ut. Människans auriska ägg äro det individualiserade astralljuset. Därför kan man i astralljuset läsa. Inte handlingarna, men de känslor, som äro förbundna därmed, kan man i astralljuset läsa. Till exempel har Caesar fattat tanken att gå över Rubicon, vilket hos honom förknippades med vissa känslor och passioner. Den dåtida handlingen motsvarar en summa av astrala impulser. De fysiska handlingarna på det fysiska planet äro för all evighet förgångna. Caesars uttåg kan man inte mer se i astralljuset; men den impuls, som drev honom därtill, har i astralljuset förblivit. De kamiska (astrala) korrelaten av det, som på det fysiska planet försiggår, förbliva i astralljuset. Man måste vänja sig vid att bortse från alla fysiska iakttagelser och blott se de kamiska impulserna. Dessa måste man fasthålla och medvetet åter översätta till det fysiska. Det har ingen mening att söka efter något, som skulle se ut som om man fotograferat sakerna.

Astralljuset, eter och akashakrönikan

De största impulserna i världshistorien kan man emellertid inte mer läsa i astralljuset, ty de stora invigdas impulser voro passionslösa. Den, som alltså blott läser i astralljuset, för honom är de invigdas hela verk inte där; till exempel innehållet i boken Les grands Initiés av Edouard Schuré hade inte kunnat finnas i astralljuset. Sådana intryck äro blott i eter upptecknade. Vad man av det, som de stora invigda gjort, kan läsa i astralljuset, beror på en villfarelse, emedan man blott kan läsa följden av de stora invigdas framträdande ur impulserna hos deras lärjungar. Lärjungar och hela folk ha livligt och passionerat känt vid de stora invigdas handlingar, och detta har i astralljuset förblivit. Det är emellertid så svårt att studera de stora invigdas innersta motiv, emedan de blott i eter äro förhanden.

De kosmiska händelserna – sådana omvandlingar som den av Atlantis – stå nu ännu högre, inte mer i eter, utan i det egentliga akasha. Det är akashakrönikan. Denna hänger emellertid på visst sätt ändå samman med människornas lägsta angelägenheter. Ty människan står i förbindelse med kosmos stora händelser. Varje enskild människa är med allmänna drag att finna i akashakrönikan. Vad där är, fortplantar sig och verkar in i eter och i astralljuset. Den enskilda människan blir allt tydligare urskiljbar, ju mer man söker henne i de lägre områdena. Och man måste studera alla dessa områden för att förstå den egentliga mekanismen av karma.


Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *